Safe - Del 31

29 December 2013, 02:56

Tidigare:  "I haven't slept with anybody since she passed away, and I'm scared, okay? I'm scared of what I'm gonna feel, and you clearly don't care that much about stuff like that. You're just doing you're thing, and then you never think of it again.. That's not how it's gonna be for me. I'm gonna think of it, a lot. And I don't want it to happen in a car, when you're probably too drunk to even remember it in the morning."

  Med de orden, och tårar i ögonen, vände jag mig om och gick därifrån, och Harry gjorde ingenting för att stoppa mig.

 

 

  "Cassie, are you up yet?", ropade mamma ifrån nedervåningen. Tonen i hennes röst talade om för mig att det absolut inte var första gången hon ropade.
  "I'm up", ropade jag tillbaka och blev nästan rädd när jag hörde min egen, slitna röst, och det var inte det enda spåret efter gårdagens fest. Mitt huvud värkte och det sved i ögonen. Magen kändes konstig, och det enda jag kunde relatera känslan till var hunger, även om det inte riktigt kändes som det brukade.
  Jag låg kvar i sängen ett tag, men kravlade mig sedan ur den och tassade ut ur mitt rum. Huvudvärken blev värre när jag kom ut till en skinande lampa och en massa skrattande och pratande barnröster som kom ifrån tv-rummet.
  "When did you come home last night?", frågade mamma när jag kom ner för trappan och in i köket, där hon stod och stekte korv.
  Jag tänkte efter lite för att kunna svara på frågan, men skakade sedan på huvudet. "I don't know", svarade jag när jag insåg att jag inte hade någon aning om var klockan kan ha varit när jag stövlade in genom dörren. Jag hade i alla fall gått raka vägen till sängen, och hade därför fortfarande på mig klänningen från föregående kväll.
  "Did you have fun?", frågade mamma då istället, och jag blev tvungen att fundera lite över den frågan också. Sammanlagt hade kvällen ändå varit rätt rolig, så jag nickade.
  "It was okay." Jag drog ut en av lådorna under diskbänken och rotade igenom den, utan att finna det jag letade efter. "Don't we have any aspirin?", frågade jag och rynkade pannan åt min egna, höga ton.
  Mamma tittade på mig under krökta ögonbryn. "How much did you drink last night?", frågade hon likgiltigt, samtidigt som hon öppnade ett skåp, tog ut en burk med massa olika tabletter och liknande.
  "I don't know", svarade jag bara, i hopp om att få henne att sluta prata. För varje ord någon av oss sa skar det i huvudet.
  "I was up yesterday, thinking about everything", sa mamma och gav mig ett litet paket med värktabletter. Jag svarade inte, utan väntade istället på att hon skulle komma fram till någonting. "I'm gonna put up some new rules", sa hon sedan, lite mer bestämt.
  Jag svalde en av tabletterna och lade sedan paketet på diskbänken. "You're kidding, right?" Det var minst 4 år sedan jag senast hade haft några regler här hemma. Jag kom och gick oftast som jag ville, och ingen hade haft tid eller ork att bry sig om det de senaste åren.
  "No, I'm not kidding", sa mamma och korsade armarna över bröstet.
  Jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag. "Okay okay, but can this please wait until tomorrow? My head's gonna explode if you keep talking", klagade jag och sjönk ner på en köksstol.
  "Mom!", ropade Celine ifrån vardagsrummet och nästa sekund kom hon och Max in i köket. "Mom, look what I made you!", sa Celine gällt och jag klarade helt enkelt inte av det.
  "Oh my god, could you shu-", jag avbröt mig själv när jag insåg vad jag höll på att säga till den lilla flickan. "Could you just keep it down", muttrade jag sedan istället.
  Mamma rynkade bekymrat pannan och tittade på mig. "Maybe I should stay home today", sa hon och jag förstod först inte vart hon annars hon hade tänkt hålla hus, men sedan slog det mig att hon fyllde år idag och att jag lovat att vara barnvakt.
  "Oh jeez, sorry mom. I totally forgot about today", utbrast jag, men var snabb med att sänka min röst när det smärtade rejält i huvudet. "Happy birthday", lade jag sedan till. "And no, you're not staying home. Of course you're going out. I'll look after them."
  Mamma verkade förstå att jag helst inte pratade mer just nu, för hon sa inte mycket mer under tiden som hon gjorde klart maten. Jag satt på stolen och vilade kinden emot den svala bordsskivan, och när maten sedan var färdig hade huvudvärken faktiskt avtagit en aning.
  Vi åt tillsammans allihopa, och efter det gick jag raka vägen tillbaka till mitt rum, där jag bara drog av mig klänningen och kollapsade i sängen. Jag hann sova nästan två timmar innan mamma stod i dörröppningen.

  "Honey, I'm leaving now", sa hon med låg röst. Jag vred mig om så att jag kunde se på mamma. Hon såg ovanligt uppiffad ut. Håret var lockat och uppsatt i en hästsvans, läpparna var mörkröda och hon hade på sig ett par vita byxor till en svart blus.
  "You look.. young", mumlade jag sömnigt och fick ett skratt utav mamma.
  "Well, thank you baby", sa hon sedan och skakade roat på huvudet. "The kids are watching a movie. You can just move to the couch and lie there", sa hon sedan, innan jag hörde att hon gick ner för trappen.
  Jag flyttade mig till soffan, och mindre än en minut efter det ropade mamma hejdå och lämnade mig ensam med barnaskaran. Till min lättnad hade de inte hunnit se mycket av filmen, så jag hade drygt en och en halv timme på mig att halvsova i soffan.
  När filmen sedan var slut och ungarna drog fram ritpapper och en massa olika kritor, hasade jag mig faktiskt upp till en sittande ställning och zappade lite mellan de olika kanalerna på tv:n, som dock inte verkade visa någonting intressant. Det var inte som att vi hade råd med en sådan där boxer som gav en över 150 kanaler, som Kate hade i sitt egna rum. Nej, vi hade bara de 11 basic kanalerna, eller hur många det nu var.
  Plötsligt avbröts barnens glada röster av att det ringde på dörren. Max klättrade genast upp i min famn, nyfiken och blyg över vem det var som kom.
  "Celine, take that could you?", frågade jag och Celine var genast på fötter och påväg mot hallen. Det var förmodligen någon av grannungarna som ville leka.
  Vi alla satt tysta i vardagsrummet och lyssnade nyfiket efter röster i hallen, men jag kunde bara höra Celine. "Cassie!", ropade hon plötsligt högt. "It's for you!"
  Jag suckade och kravlade ur soffan. Täcket som jag hade tagit med mig från sängen hade jag om axlarna och Max i famnen. När jag passerade köket hann jag skymta en svart, bekant bil på gården. Shit, Harry var här. Och jag hade bara underkläder på mig - och täcket då - och sminket från gårdagen var kvar och jag såg förmodligen inte alls bra ut i håret heller, efter att ha sovit halva dagen.
  Medan jag oroade mig över allt det hann jag ta mig in i hallen, där Celine stod på hallmattan med Harry bakom sig, i dörröppningen. Han hade på sig ett par svarta byxor, brun huvtröja och en svarta jacka som såg lite för stor ut på honom. Håret stack ut lite här och där, under huvan som han hade uppdragen över huvudet. Hans ögon såg minst sagt utmattade ut. Jag hade aldrig sett Harry så här förut.

  Jag insåg att vi båda bara stirrade på varandra, och jag kunde inte döma honom för det - jag såg förmodligen tre gånger värre ut än honom just nu. "Hi..", sa jag lite osäkert och stannade en bit ifrån dörren.

  "Hey", svarade Harry snabbt, och verkade också komma tillbaka till verkligheten.

  "What are you doing here?"

  Harry rynkade pannan och kliade sig i nacken. "I.. I felt bad about last night. I shouldn't have pushed you. I realise now how big of a douche I was. It is not all about s..." Jag hann precis börja tro att han var spritt språngande galen, och faktiskt tänkte stå och prata öppet om sex framför mina syskon, men han hejdade sig i sista sekunden. "I simply wanted to apologize", avslutade han istället och tittade ursäktande på mig.

  "I guess we were both pretty waysted last night", konstaterade jag och tänkte tillbaka till hur natten hade slutat. När jag insåg att jag hade avslutat det hela med ett ganska pinsamt tal kände jag hur kinderna hettade. "You know I.. I didn't mean everything that I said either", mumlade jag och flyttade Max från min ena höft till den andra.

  "Oh, don't you even try that", sa Harry och skakade på huvudet. "I'm glad you told me how you feel."

  "So you remember it? My.. speach..?", frågade jag och slöt ögonen samtidigt som jag suckade. Jag hade hoppats på att han hade varit så pass full att han inte kom ihåg det.

  "Every single word of it", bekräftade han och jag kunde skymta det där vanliga flinet.

  "Are you just gonna stand here and talk all day?", frågade Celine otåligt. "It's getting cold."

  Harry skrattade kort och tittade på mig med en frågande blick. Jag ville på sätt och vis gärna säga att han inte kunde komma in. Inte nu, idag, när jag mådde skit och inte hade kläder på mig, men jag kunde inte be honom köra hela tjugo minuter tillbaka till sin lägenhet, när han förmodligen hade minst lika ont i huvudet som jag. "I guess you could come in", gav jag med mig.

  "Yay!", tjöt Celine glatt och jag reagerade med att rynka pannan och knipa ihop när det skar till i huvudet. När jag sedan sakta öppnade ögonen igen och tittade på Harry hade han höjt ena handen till huvudet och såg lite halvt plågad ut. Jag kunde inte låta bli att skratta.

  "Big hangover?", frågade han och såg menande på mig, medan han klev in i hallen och ljudlöst drog igen dörren efter sig.

  "Pretty big", bekräftade jag.

  "Makes two of us."

  Efter att Harry fått av sin jacka och skor var Celine snabbt framme vid honom och drog i hans ena hand. "Come draw with us, Harry!", sa hon entusiastiskt och Harry tillät sig bli insläpad i vardagsrummet. Jag följde efter och lade ner Max på soffan.

  "I'm gonna get dressed", sa jag och slöt täcket tätare om mig när Harrys blick granskade min nuvarandra "klädsel", som i princip endast bestod utav det vita täcket. "Make sure they don't kill each other, could you?", frågade jag sarkastiskt innan jag gav mig upp på övervåningen.

  Jag dumpade täcket i sängen och drog på mig ett par långa, vita pyjamasbyxor och en gammal, sliten t-shirt som jag jag mer eller mindre snott från Fred, och som därför var rätt stor på mig. Jag gjorde en knut i sidan av tyget för att slippa ha den ända ner till knäna och sedan trippade jag ner för trappan och in på toan, där jag tvättade bort sminkresterna och lade upp håret i en knut.
  När jag återvände till vardagsrummet satt Harry på soffkanten, med Celine i knät och en penna i handen. De båda ritade på samma papper, och istället för att störa lutade jag mig emot dörrkarmen och iakttog de.
  "Wait, you can't make the sun pink", protesterade Harry plötsligt.
  "Yes I can. Pink is a happy colour, and the sun is supposed to make people happy", sa Celine och tittade upp på Harry.
  "That's true", konstaterade han. "But yellow is a happy colour too."
  "Then you can make your own, yellow sun", sa den lilla flickan bestämt och började göra en rosa, rund sol på pappret.
  "We can't have two suns", skrattade Harry och fick då en frågande blick ifrån min syster.
  "Why not? If there is one yellow sun and one pink sun all the flowers will get bigger and more colourful."
  Harry såg ut att tänka efter lite angående om han skulle säga emot, men gav sedan med sig. "You're right", sa han och nickade, samtidigt som han tog upp en gul penna. "Let's have two suns."
  Det här var ännu en sida av Harry som jag inte hade sett. Istället för att förklara varför han hade rätt, gav han upp och höll med Celine. Hon var ju visserligen bara ett litet barn, men ändå. Jag hade aldrig sett honom ge upp ett argument så där lätt förut.
  "I'd definitely go with the pink sun", konstaterade jag, och först då verkade alla bli medvetna om att jag stod där. Harry såg upp på mig med trötta ögon, men ett snett leende på läpparna, medan Celine såg väldigt stolt ut över att jag höll med henne.
  Jag slog mig ner i soffan och tittade på tv i väntan på att de andra skulle rita klart sina bilder. Jag måste ha lyckats somna ännu en gång, för när jag sedan öppnade ögonen var alla ritsaker undanplockade från bordet. Soffan var tom på folk och när jag sedan vred mig om och såg åt andra hållet satt Harry på golvet tillsammans med alla ungarna. Killarna lekte med bilar och dinosaurier, tjejerna med Barbie och Harry såg ut att försöka hinna med både och.
  "How long did I sleep?", frågade jag och hävde mig upp till en sittande ställning.
  Harry vände upp blicken mot mig och ryckte på axlarna. "Around an hour", svarade han.
  Jag suckade och kvävde en gäspning. "You should've woken me up", konstaterade jag med skuld i rösten. Här hade jag legat och sovit medan Harry lekte med barnen som jag var barnvakt åt.
  "Nah, I figured you could need the, rest after yesterday", sa han och reste sig upp från sin plats på golvet. "Is it time to get these things back to your rooms?", frågade han och tittade menande på alla leksaker de dragit fram.
  "No!", protesterade alla mina syskon i mun på varandra, och jag skrattade åt de.
  "Looks like they found a new favorite baby sitter", konstaterade jag och reste mig upp ur soffan. "C'mon guys. It's dinner time. Let's cook together, and let Harry rest for awhile."
  Jag visste att barnen gillade att laga mat, och genast for de upp från golvet och kom med olika matförslag. "We have to see what we have home", informerade jag och föste ut de i köket.
  När jag och Harry blev ensamma kvar i vardagsrummet vände jag mig emot honom. "You didn't have to play with them, you know."
  "I wanted to", försäkrade han och gick fram till soffan, där han sjönk ihop, helt klart trött.
  "Well, it's your turn to sleep now", log jag och vände mig om för att gå ut och börja fixa middag, dock stoppade Harry mig genom att gripa tag om min handled och dra ner mig i soffan, så att jag satt på knä och mer eller mindre låg över hans bröstkorg med min överkropp.
  Harry's gröna ögon såg definitivt ut att behöva blunda och sova ett tag, men trots det såg han på mig med en extremt ärlig och djup blick. "It's not all about sex to me", sa han tyst, och även om jag fortfarande tyckte att han hade gjort väldigt fel igår, så kunde jag inte vara sur. Jag visste dock inte vad jag skulle säga, så jag nickade bara som svar.
  "But I do like pecks on the cheek", sa Harry då och vände ena kinden emot mig. Jag höll tillbaka ett skratt och gav honom en puss, men just när mina läppar skulle röra vid hans kind vred han huvudet och mötte mina läppar i en snabb kyss. "What are you still doing here? They've been waiting for ages", sa han sedan anklagande och flinade svagt.
  "You're so weird", suckade jag och skakade på huvudet, innan jag snabbt gav Harry en till puss på munnen och sedan hävde mig upp ur soffan och gick till köket.
  Efter en hel del olika förslag bestämde vi oss för att laga tacos. Alla gillade det och det var hyfsat enkelt att fixa ihop. Trots det tog det nog lite över en timme innan allting stod på bordet och jag skickade barnen att tvätta händerna. Själv gick jag till vardagsrummet där Harry låg i soffan med en filt dragen över kroppen och ryggen vänd emot mig.
  "Are you awake?", frågade jag i vanlig samtalston, för att väcka honom ifall han inte redan var vaken.
  "Kinda", kom ett mumlande svar ifrån soffan.
  "The food is ready", informerade jag då och stod fånigt kvar och såg på Harry, inte riktigt säker på om jag borde gå tillbaka till köket nu för att inte göra situationen konstig och pinsam.
  "Did you make taco?", frågade han, men en röst som plötsligt lät mycket piggare.
  "Yeah", svarade jag och fick sedan någon sorts paniktanke att han kanske hatade tacos, eller kanske till och med var allergisk mot kryddorna och därför plötsligt lät så vaken. "You're not allergic, are you?"
  "To what? Taco?", skrattade Harry och satte sig nu upp i soffan och såg på mig. "Is that even tecnically possible?"
  "I.." Okej, det lät lite konstigt, nu när jag tänkte på det. "I don't know. What ever? Are you hungry or not?", frågade jag, för att ta mig undan den korkade situationen jag satt mig själv i.

 

 

  Vi åt middag tillsammans - jag, Harry, Celine, Max, Margret, Phil och Ted, och efter det hjälptes Harry och Margret åt att duka av bordet och diska, medan jag stoppade alla de andra barnen i sängs.
  När jag kom tillbaka ner från övervåningen var de redan färdiga med disken och Margret skulle precis gå och lägga sig.
  "You heading to bed?", frågade jag när jag mötte henne nedanför trappan.
  "Yep. See you tomorrow", sa hon och gav mig en kram.
  "Okay. Good night."
  "Night", log hon och började gå upp för trappan. "Good night Harry!"
  "Yeah, sleep tight!", ropade Harry inifrån vardagsrummet.
  Jag gick in till köket och hällde upp vatten i ett glas, innan jag gick ut till Harry i vardagsrummet. "Thank you for all your help today", sa jag och drack lite ifrån vattenglaset, innan jag ställde det på bordet.
  Harry satt tillbaka lutad i soffan, med ena armen över ryggstödet och fötter uppslängda på den delen av soffan som stack ut som ett brett fotstöd i ena hörnet. "I had a nice time", sa han och klappade på platsen bredvid sig.
  Jag kröp in under hans ena arm och lutade mig emot hans axel. "So did the kids. They like you", konstaterade jag.
  "Of course they do. I'm like the king of the dinosaurs", sa han med ett skratt, och jag tänkte tillbaka på när jag hade vaknat och Harry hade suttit på golvet och lekt med dinosaurier och Barbie.
  Det blev tyst mellan oss, och jag riktade min blick emot tv:n, där något sorts sångtävlings program pågick. Harry sjönk ner i en bekvämare ställning, och jag vred mig lite så att jag låg halvt bredvid/halvt på honom.
  Det var minst sagt mysigt att bara ligga där och ta det lugnt tillsammans, men när det blev reklam på tv:n vandrade mina tankar iväg till någonting helt annat, nämligen mitt och Zayns samtal på festen. Jag ville egentligen inte alls förstöra stämningen, men när namnet Jennie nu hade satt sig i mitt huvud igen kunde jag inte få ut det. Jag lyckades hålla mig hela programmet ut, men när det sedan tog slut kunde jag inte låta bli längre.

  "Harry?"
  "Yeah?" Han rörde inte en fena, utan svarade bara lågt och kort. Jag vred huvudet så att jag kunde se upp på hans ansikte utan att flytta mig från hans bröstkorg. Hans ögon var riktade emot tv-skärmen och hans ljusrosa läppar var lätt särade.
  "Who is Jennie?", frågade jag tyst, försiktigt.
  Det blev tyst och jag granskade honom medan hans ansikte ändrades från mjukt och avslappnat, till spänt och sammanbitet. Han tittade fortfarande inte på mig. "I don't wanna give you more stuff to worry about, than your own", sa han tonlöst.
  Jag skakade lätt på huvudet och lyfte ena handen till hans ansikte. "Don't do that. I want you to tell me about her", viskade jag och strök med fingertopparna över hans hårt ihopbitna käke.
  Det blev tyst och jag kunde se hur Harry sneglade på mig, innan han tog upp tv kontrollen och sänkte volymen. Jag lät min hand falla ner till hans bröstkorg när han började prata.
  "I think I was seventeen when I met her, Jennie. She was one year younger than me and at first she was just another hot girl at a party. I made a stupid bet with some friends. They thought Jennie would never go for a guy like me, so I decided to prove them wrong. I managed to get her in bed before the night was over."
  Jag slet blicken ifrån Harrys ansikte och tittade på tv:n. Sättet han pratade på hade framkallat en obehaglig, sugande känsla i min mage. Han lät så otroligt seriös och man förstod direkt att det här var någonting som verkligen betydde mycket för honom. "You slept with her?", frågade jag tyst, mest för att få höra fortsättningen.
  "Yeah, and I can barely remember it, that's how drunk I was. It can't have been any good though, because when I woke up she wasn't there anymore. Not that I cared. I was just happy that I won the bet, and got to have sex with a hot girl at the same time. Anyway, that was that. I never thought of her again, until a few weeks later when I got my first job at a ice-cream bar."
  "Your first job was at a ice-cream bar?", sköt jag in och tittade både förvånat och aningen roat på Harry.
Han mötte min blick och himlade med ögonen. "Not important", konstaterade han och jag nickade snabbt.
  "Right. Sorry. Go on."
  "The first day of work, she walked in. She didn't look anything like she had at that party. No make up, a pair of sweatpants and her hair in a messy bun, and even in that moment she was perfect in my eyes. There was just something about her small body and her big eyes that I couldn't tear my eyes away from.."

  "We talked for a bit that day, and changed numbers. Lather that night she texted me, asking if I could come help her. I didn't know what she needed help with, but I went. When I got the adress she had given me, I found a huge party, but I couldn't find Jennie anywhere. I started to think she might have already left, but just as I was about to leave the place I found her. First I thought she was really drunk, because she was just sitting on the floor, hiding her face. Turned out she was crying. Like, a lot. I tried to get her to tell me what was wrong, but she couldn't even speak between the sobs."

  Harry tystnade och att döma av hans frånvarandra blick tänkte han sig tillbaka till det han just berättade för mig. "Why was she crying?", frågade jag efter en liten tystnad.

  Harry kom tillbaka till nuet och såg ner på mig. Hans gröna, vackra ögon var fulla med sorg. "Her family was dead."

  Jag öppnade munnen för att ifrågasätta det han sa, men orden förblev osagda och munnen förblev öppen. Jag visste inte alls vad som var lämpligt att säga.

  "They had been on a ferry, on their way home from a vacation that Jennie had refused to join them on. I don't know exactly what had happened to the boat, but more than half of the people aboard died or dissapeared, among them Jennies mom, dad and brother.."

  "She was devastated, of course. She didn't wanna go home, she didn't wanna meet anyone that knew her and she threw her phone away. For almost a week she was in my bed, without talking to anyone else then me. She only got up to go to the bathroom. She barely ate what I gave her. My mom was totally freaking out and on the sixth day she managed to talk Jennie into taking a shower. We were all worried, of course, and after a few more days I agreed that we should call a doctor. When Jennie found out, she freaked out. She didn't wanna meet anyone. She didn't want any questions, and that's why she liked talking to me. I didn't ask anything. Nothing. That was a huge mistake."

  "Why?", frågade jag tyst. Jag förstod inte riktigt varför det var ett misstag? Om hon inte ville prata om det, var det väl bra att han gav henne utrymme. Det hade jag tyckt i alla fall.

  "Because she got used to it. To not having to talk about what had happened. When almost two weeks had passed, and she still hadn't left my house, I couldn't take it anymore. I couldn't just watch her dissapear, because that was pretty much what was happening. She was so thin, you could.. I don't even know. It just made me sick to see her like that."

  "So I talked to her about it, for once. At first she got angry and sad, but then she agreed on coming with me, just to talk to someone. She met with a therapist, and it went great. I have no idea what that woman said to her, but she was like a total different girl after that. She even spent that night in her own bed, in her familys apartment."

  "We kept in touch, and she seemed to handle everything good, only because of one single meeting with that therapist. I shouldv'e known something wasn't right, but I was too blind to see it. I was scared, I think. I had never been through something like that. She didnt' have anybody left and I thought she did great. I was so stupid", muttrade Harry, helt klart irriterad, och plötsligt satte han sig upp i soffan. Jag flyttade mig genast ifrån honom, för att inte vara i vägen.

  "You.. -", jag tystnade innan jag knappt hunnit börja meningen, för jag hade ingen aning om vad det var jag tänkte säga. Det kändes inte riktigt som att det fanns någonting att säga. Jag ville bara höra resten av historian. Jag ville få veta vad som hade hänt sen, även om jag på sätt och vis inte ville det.

  Harry tog upp mitt fortfarande halvfulla vattenglas ifrån soffbordet och drack en klunk ur det. Sedan reste han sig plötsligt upp och lämnade vardagsrummet. Jag satt kvar i soffan och stirrade först på öppningen mellan köket och vardagsummet, sedan på mina egna händer. Jag kunde knappt tro att Harry just hade öppnat sig för mig på det här viset.

  Plötsligt hördes ett högt, klirrande ljud ifrån fönstret. Det lät precis som att glas har gått sönder. Jag reste mig snabbt upp från soffan och gick fram till dörrppningen. Inne i köket stod Harry med ryggen emot mig och tittade ner på golvet, där glaset han nyss hållt i låg. Det var även blött på golvet ifrån vattnet som fortfarande hade befunnit sig i glaset.

  "I'm sorry", sa Harry tyst och sjönk ner på huk, för att börja plocka upp glasskärvorna.

  "What happened to Jennie?", frågade jag tveksamt, och hörde att min egen röst skakade en aning.

  "She..", sa Harry men tystnade i några sekunder. Jag kunde inte se honom, men det lät nästan som att han grät när han tog ett skälvande andetag. "This was about two months after I had met her at that party and slept with her. Now she was back in school, and she said she was doing great. I bought it. She was smiling, so as usual I didn't ask about it that much. Deep down I knew something was wrong. She didn't seem happy. Her smile wasn't the same as it had been when I saw her the first time."

  "One day I was out drinking with some friends when she called me. I didn't pick up. I don't know why, I just didn't have time to talk right there and then. She called again, but once again I didn't pick up. After some time I went outside to call her back and see what she wanted. I saw that she had left me a voicemail. It was goodbye message."

  När han sa de sista orden hörde jag hur ostadig hans röst blev. På skakande ben gick jag fram till Harry, och lade försiktigt ena handen på hans axel. När jag sänkte blicken ner till hans händer såg jag blod. Han blödde ifrån ena handen. "Harry, did you cut your hand at the glass?", frågade jag och sjönk ner på knä bredvid honom. Han svarade inte, utan fortsatte bara att berätta.

  "She said that she was sorry, that she didn't want me to grieve her and that she was glad she met me. She told me I was the one that had kept her going all this time, but that she couldn't do it anymore. The second I realized what was about to happen, I ran. I ran for twenty minutes before I got to Jennie's apartment."

  Först nu förstod jag varför han blödde. Han hade en glasskärva i handen och kramade hårt om den. Jag tog hans hand i båda mina. Den var varm och kladdig av blodet, och jag försökte förgäves att öppna hans knutna näve. "Harry", sa jag med skakig röst och såg bedjande upp på honom. "You're hurting yourself." Jag hörde gråten i min egen röst, men ännu lyckades jag hålla undan tårarna.

  "When I got there, it was too late. She was lying on the floor, pills beside her on the carpet. She was gone. I had talked to her every single day for a month, and yet I hadn't done anything. I knew she wasn't okay, but I didn't ask."

  Harry stirrade tomt framför sig och jag såg en tår leta sig ner för hans kind, och då kunde inte jag heller hålla tillbaka längre. Sakta men säkert hittade stora tårar över kanten av ögonen, och blötte ner mina kinder. "Please, let go", viskade jag och hans hand slappnade, till min förvåning, av.

  "When I sat there, on the floor with Jennie's head in my lap, I listened to the rest of the message", sa Harry med låg, men förvånansvärt stadig röst.

  "Don't do this to yourself", försökte jag frustrerat. Det syntes tydligt att det gjorde ont i honom att tänka tillbaka på sådana här detaljer, och jag ville inte att han skulle ha ont.

  "At the very end, she said: "Harry, I want you to know that you helped me survive, but no one can survive forever, right? I love you, but not even love is always enough.""

  Det fanns inget sätt att hejda eller åtminstone hålla tillbaka lite av mina tårar nu. Till min förvåning grät Harry knappt alls. Några tårar hade jag sett smyga sig ner för hans kind, men han såg mest bara tom ut. Jag kom att tänka på orden som han sagt till mig förut. Maybe love isn't always enough.

  "I'm so sorry", sa jag och skakade på huvudet. Jag kände mig fånig som satt och grät, när det var han som borde vara förkrossad och inte jag. Försiktigt bände jag upp Harrys nu avslappnade hand. Glasskärvan han höll i var alldeles röd och man kunde inte ens se såret i hans hand för att allting var täckt med blod. Jag höjde blicken till hans ansikte istället, och mötte hans blick. Aldrig hade jag sett någon titta på mig med så sårbara ögon förut. Jag lade armarna om Harrys nacke och begravde ansiktet mot hans hals.

  "I am so, so sorry, Harry", viskade jag emot hans öra och sedan kände jag hur han besvarade omfamningen genom att linda armarna runt min kropp.


Alltså shit. Jag känner att hela den här novellen blir väldigt mörk och typ deppig......

 

Kommenterat av My

Har väntat på denhär delen SÅÅ länge och den var VERKLIGEN värd att vänta på!! Ärligt! Alltaå du är så grymt begåvad och tårarna bara föll ner. Älskar cassie å Harry så himla mkt. Speciellt nu.. Harry med barn å med cassie å dehär med Jennie?! Fan jag tror jag svimmar. Du är så otroligt bäst!! Så jävla braaaaa! Finner inga ord. Är helt .. Säger de till varje kapitel känns de som men den här delen va den bästa någonsin å jag antar att de bara blir bättre! Typ, ååh!!!

Svar: Ååååh, My, du är alltid så underbar. TACK! <3
One D Tales

2013-12-29, 11:03:51
URL/Bloggadress http://novellermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Berättelser om One Direction

Åv, så jävla bra!! Jag älskar din sårbara sidan Harry visar och jag blev helt tagen av denna delen. Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det var sjukt bra, helt kär i novellen och sättet du skriver på. Jättejättejättebra verkligen!!!!

Svar: Tack, verkligen! Det är sjukt kul att höra att folk gillar hur jag beskriver Harry, för det kan vara väldigt knepigt ibland. :)
One D Tales

2013-12-29, 11:15:57
URL/Bloggadress http://berattelsermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Berättelser Med One Direction

Jag började tidigt ana att hon hade taskig livet av sig men gröt NÖSTAN när jag kom till då man faltiskt fick veta det.

Svar: Hehe, :$
One D Tales

2013-12-29, 23:41:42
URL/Bloggadress http://Http://berattelsermedonedirection.blogg.se/
Kommenterat av Ida

Det här är så bra att till och med jag grät. Så fantastiskt

Svar: Ååååh, enda gången jag gillar att få folk att gråta, är när någonting jag skrivit faktiskt berör folk. :')
One D Tales

2013-12-30, 01:47:12
Kommenterat av Anonym

Hur grym är du då? Älskar med hela mitt hjärta!

Svar: Gulle då. Tack!
One D Tales

2013-12-30, 02:06:06
Kommenterat av Hej

SUPPER BRA!!! Jag gillade Harrys personlighet innan men efter den här delen älskar jag hans personlighet, den sårbara sidan av honom är super gullig, jag börja nästan att gråta där ett tag;) Längtar super mycket till nästa del!!!:) när kommer den??:)<333

Svar: TACK! Jag vet inte riktigt när nästa del kommer ut, jag har inte hunnit börja på den ännu.. :)
One D Tales

2013-12-30, 13:25:09
Kommenterat av ida

Längtar så tills nästa del!

Svar: (Y)
One D Tales

2014-01-02, 18:34:53
Kommenterat av bella

Åhh, så skönt att man fick veta hela historien på en gång. Andra historier drar ut på saken och det börjar jag bli trött på, så detta var skönt med lite omväxling! Haha!

Svar: Haha, jamen då var det ju perfekt att jag klämde in allt i en del. :)
One D Tales

2014-01-02, 20:33:39
Kommenterat av Matilda

Så jval bra; gråter grymt mycket så hemskt det är!

Svar: Åh, vad underbart att det berör. I love it. :')
One D Tales

2014-01-06, 01:27:32
URL/Bloggadress http://matildasavelind.blogg.se
Kommenterat av Ida

Vet du ungefär när nästa del kommer?
Kram

Svar: Den har just kommit.Kramkram
One D Tales

2014-01-06, 17:25:12
Kommenterat av Anonym

Super bra!! Kommer det någon ny del snart?

Svar: Tack! Har kommit en nu.
One D Tales

2014-01-09, 17:15:45
Kommenterat av Been

När kommer nästa kapitel :(?!? Jag har väntat as länge går in typ 200 ggr per dag haha!!

Svar: Vet inte riktigt vad jag ska säga. Orkar inte komma med någon ursäkt. Jag har ett liv och ibland tar det över lite bara........ Att använda bloglovin funkar alltid, så slipper man kolla in hela tiden.
One D Tales

2014-01-14, 10:40:16
Kommenterat av ida

Varför skriver du inte längre? Saknar

Svar: Hoh, jag vet inte vad som hände...
One D Tales

2014-01-15, 21:59:07
Kommentera

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: