~ Natasha’s perspektiv ~

Vi pratade inte mer om Brenda, utan medan vi drack kaffet började Louis och Liam ställa massa frågor om mina vänner där hemma, om Miami och allt möjligt annat. Frågorna kom väldigt utspridda och verkade inte alls ha något samband med varandra, vilket fick mig att undra om dom kanske bara slängde ur sig slumpmässiga frågor för att ha något att prata om. Men det verkade ju faktiskt som att dom brydde sig och verkligen lyssnade på mina svar.
”So you’re telling us that this Sophie is the only friend that you have in your school?” frågade Liam, efter att jag hade berättat om Sophie, och såg skeptiskt på mig.
”Well, no. Of course I have more than one friend. But Sophie is the only one I can really talk to. You know, when you’re a new girl in a big school in Miami it isn’t always that easy to make friends. When you think you can trust someone, they might as well be the one making up rumours behind your back” förklarade jag och log svagt. ”After a few mistakes you learn not to trust people too easily” lade jag till.
”Sometimes I’m really glad that I’m a boy” sa Louis och verkade faktiskt ganska seriös, trots det kunde jag inte låta bli att skratta lite.
”Talking of boys, is there any boys good enough for you in Miami?” frågade Liam och log nyfiket. I några sekunder kände jag mig plötsligt väldigt obekväm med att han frågade och det där leendet gjorde mig lite nervös. Var han bara nyfiken eller fanns det en mening bakom hans fråga? Han kunde väl inte gilla mig? Nej, det kunde han inte. Sedan kom jag på att Liam faktiskt hade en tjej och då kände jag mig bara fånig över att jag ens hade tänkt något sådant om Liam.
”Oh, ehm. No.. or I mean, not that they aren’t good enough. It’s just..” stammade jag generat fram. ”It’s complicated” suckade jag sedan och reste mig upp. Jag gick mot diskbänken med min tomma kopp, mest för att slippa titta på Louis eller Liam just nu. Jag ville inte riktigt tänka på Tyler. Jag visste att många tjejer på skolan brukade försöka flirta med honom osv. Och nu, när jag inte var där. Vem vet vad han hade för sig då? Bara tanken av honom i glasskiosken på stranden, omringad av massa bikinitjejer.. NEJ!

”So there is a guy?” frågade Louis och reste sig också upp. Jag vände mig mot dom och att tolka från deras nyfikna blickar ville båda absolut höra mer om det ‘komplicerade’.
”Yeah, there might be one guy” medgav jag och vi alla tre ställde in våra koppar i diskmaskinen. Vi började gå mot korridoren igen och båda verkade vänta på att jag skulle fortsätta.
”Tell us about him” sa Louis tillslut.
”His name is Tyler and.. I don’t know what else to say about him” sa jag och ryckte på axlarna. Det kändes så fel att prata om killar med.. killar.
”Is he your boyfriend?” frågade dom båda i mun på varandra.
”I don’t really know.. We’ve been hanging out for awhile, and I like him.. and he seems to like me” sa jag och bet mig besvärat i läppen. Varför i hela friden pratade jag om detta med två näst intill främlingar? Vad hade jag nyss sagt om att inte lita på folk så lätt?
”Doesn’t seems so complicated to me” sa Liam och höjde ögonbrynen.
”Oh, I know. But it’s just.. I don’t think we would ever work together. Even though I really do like him, I kinda think that we’re too different. And we’ve been in this middle place, between friends and more than that, for a long while and it felt like we were stuck there forever. Than suddenly, before I left Miami, he just kissed me and I had to leave and now I don’t know where we stand” plötsligt flög orden ur mig, utan att tänka hade jag redan berättat allt om Tyler för dom, och det hade gått alldeles för lätt. Vad var det med dessa brittiska killar som gjorde det så oerhört lätt att prata med dom?

”I’m not a pro, but have you tried talk to him about it?” frågade Louis och jag skakade på huvudet.
”I haven’t talked to him since that kiss. I thought he was gonna call me, but he hasn’t and I can’t call him. I don’t know why but I just can’t. I don’t know what to say..” sa jag och såg ner mot golvet. Plötsligt lade jag märke till att jag hade tårar i ögonen, varför visste jag inte riktigt. Jag ville bara vara hemma, få krama om Tyler och säga till honom hur jag verkligen känner. Nu när jag tänkte på det hade jag faktiskt aldrig berättat för honom att jag gillar honom, och plötsligt kände jag ett stort behov av att få göra det. Nu!

”What am I doing here anyway?” frågade jag frustrerat och såg upp mot Louis och Liam igen. ”You guys don’t need me, and.. and I really need to call him. Now” sa jag förvirrat och fiskade upp min mobil. Jag letade fram Tyler nummer och pressade telefonen mot örat medan signalerna gick fram.
”Natasha, it’s only 5 am, or something like that, in Miami” sa Louis, men jag höjde ena handen mot honom och skakade på huvudet. Det spelade ingen roll vad klockan var. Jag behövde höra Tylers röst, behövde få berätta för honom att jag verkligen gillar honom, kanske till och med älskar honom?

”Hello?” hördes en lite grumlig röst från andra sidan luren. Det hördes musik och även något som lät som vågor, var han på stranden?
”Who is this?” frågade jag förvirrat.
”Tyler. Wait, who are you? Did I call you?” frågade han och jag suckade. Han var full.
”Tyler, it’s me. Natasha” sa jag och jag kunde höra hur han harklade sig lite.
”Oh, hey Nat.”
”I didn’t wake you up, did I?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Nono, I’m at a part..” började han men avbröts av att någon ropade hans namn.
”Okay. You go back to your friends, we can talk later”. Jag kände inte riktigt för att bekänna någon kärlek för honom när han var ute med sina vänner, full dessutom.
”Tyyyyy! Get back here and hold me, handsome. I’m freezing!”. Och där stannade nog mitt hjärta.

---

~ Natasha’s perspektiv~

Harry öppnade dörren och vi båda klev in i ett ganska stort och riktigt stökigt rum. Det fanns två ganska stora skrivbord, en soffa, några fåtöljer, en tv, ett stort bord och även en liten köksavdelning med en kort bänkslinga, ett kylskåp och en mikrovågsugn. Inga lampor var tända och ute var det ju ganska mulet så från fönstren kom det inte särskilt mycket ljus, men trots det var inte särskilt mörkt där inne. Tv:n lyste upp en stor del av rummet och vid bordet lyste det från en liten dator.
Framför datorn satt Liam med stora hörlurar över öronen och trummade lite på bordskanten, antagligen takten till musiken han lyssnade på. I soffan satt Louis och Niall med blickarna fixerade vid tv skärmen. Dom verkade vara riktigt insatta i fotbollsmatchen som spelades, ovanligt ivriga faktiskt. Förklaringen till varför kom snabbt, då jag såg att dom båda höll i varsin vit kontroll. Det var dom som spelade matchen.
I en av fåtöljerna satt Zayn och växlade blicken från tv skärmen, till mobilskärmen också tillbaka igen.
Ingen av dom hade hört dörren öppnas.
”Hello guys” sa Harry och lade jackan på en stol innanför dörren. Alla fyra vände blicken mot oss, men Louis och Niall var snabbt vända mot tv:en igen.
”Hey, Harry. You should’ve seen my shot before. Wow” sa Louis och bet sig koncentrerat i läppen.
”It wasn’t even special” muttrade Niall koncentrerat och flög sedan upp ur soffan. ”And he scores again!” halv skrek han och jag skrattade lite. Tydligen tog dom matchen rätt så allvarligt.
”20 seconds left and I’m up with two points. I’m gonna win again” sa Niall lite lugnare och Louis reste sig upp.
”Whatever, this sucks” suckade han irriterat och såg mot Liam.
”Hey, Liam. I think I need that coffee you were talking about” sa han högt och Liam tog av sig hörlurarna.
”What?” frågade han och Louis nickade mot dörren.
”Coffee break” sa han och såg sedan mot mig. ”Do you wanna come?”. Jag såg förvirrat på Louis och vände mig sedan för att se på Harry, som till min förvåning inte längre stod bredvid mig. När jag insåg att han redan var framme vid soffan och planerade en match mot Niall förstod jag att Louis hade frågat mig om kaffet, och inte Harry.
”Yeah, sure. Why not” sa jag och log när jag vände mot mot honom igen.

~Liam’s perspektiv~

”Have you been in London before?” frågade jag och sneglade mot Natasha medan vi gick från hissen genom korridoren.
”Nope, this is my first time” svarade hon och vände huvudet mot mig.
”So, what do you think of it?” frågade Louis och vi alla tre klev in i hissen, jag tryckte på första våningen och vi började röra oss neråt.
”Well, I haven’t seen that much yet.. But it seems nice and everyone here seems to be so friendly even though they’re just strangers” svarade Natasha och vände nu blicken mot Louis som gick på hennes andra sida. Samtidigt som hon sa det kom vi in till fikarummet som var näst intill tomt. Endast Brenda satt vid ett av borden med en kaffekopp i handen. När vi kom in i rummet höjde hon blicken mot oss och reste sig sedan, passerade oss och försvann ut ur rummet. Jag hann se att hon växlade en blick med Natasha just innan hon passerade oss, och det var inte precis en vänskaplig blick.
”Almost everyone” suckade Natasha och tittade mot dörren, efter Brenda.
”What was that?” frågade Louis höjde ögonbrynen.
”I don’t know, me and Harry met her when we came. She made it clear that she didn’t thought I suited this job at all, but I’m starting to think that she hates me” svarade Natasha och man kunde se på henne att hon inte förstod vad som var felet.
”Don’t take it personal” sa jag och gick fram till kaffemaskinen. ”If she saw you with Harry than this has nothing to do with the job, or with you. It’s all about her, actually” lade jag till och fyllde en kopp med kaffelatte.
”What is that suppose to mean?” frågade Natasha och såg ännu mer oförstående ut än tidigare.
”Here is the thing. When Brenda first got the job here she got feelings for Harry, she started to flirt with him and she was like a tale after him all the time. After awhile Harry told her that she had to back off, that he didn’t like her at all. At first she was all torn apart, she didn’t show up at work for a few days and nobody heard from her. Even Harry tried to call her, but she didn’t pick up. A week later when she came back to work she was all different. She had coloured her hair black and she seemed much more grown up, like she was trying to prove something. Trying to make Harry see her in a different way. It didn’t work though” förklarade Louis. Vi hade alla tagit varsin kopp kaffe och satt vid ett av borden vid det här laget.
”So.. that’s why Harry didn’t answer me when I asked him” sa Natasha fundersamt och drack lite av sitt kaffe. ”But, what does this has to do with me?” frågade hon sedan och såg upp på oss.
”Well, when you and Harry came here together I guess she got jealous or something” sa jag och ryckte på axlarna.

---

 

När vi kom in genom den första dörren befann vi oss i någon sorts liten farstu. Det var stengolv och väggarna var vita och helt nakna. Harry fortsatte till nästa dörr, som han höll upp och log mot mig.
”Lady’s first, isn’t it?”
”Thank you” sa jag och tittade snabbt upp på hans ansikte när jag gick förbi honom in till nästa rum, som var mycket större än det förra. I rummet fanns det flera hyllor med pokaler, inramade diplom, olika skivomslag och massa sådana saker. Även en soffa stod vid ena väggen, dock såg det mer ut som en prydnad än något man vågade sätta sig i. Det fanns en liten bänk och bakom den stod det en kvinna. Det såg nästan ut som en reception.
”Good morning Harry” sa tjejen och jag granskade henne lite diskret. Hon hade svart kortklippt hår, var överdrivet sminkad runt ögonen och läpparna riktigt skrek i rött. Jag skulle gissa på att hon var kring 25.
”Morning” svarade Harry och drog av sig jackan. ”Brenda, this is Natasha. She’s gonna help Paul for a couple of weeks” förklarade han samtidigt som han gjorde en lite gest mot mig. ”And Natasha, Brenda here works for the record company” lade han till.
”Hi” sa jag och log mot Brenda, som bara såg på mig med en granskande blick.
”Since when does Paul need a kid to help him?” frågade hon och riktade frågan till Harry. Jag såg förvånat på henne och kände irritationen blixtra till inom mig. Visst, mina 157 cm var inte särskilt mycket att skryta med, men plötsligt kände jag en stor avsky för Brenda. Jag sökte desperat efter något att säga, men hjärnan stod still.
”Age is only a number” sa Harry med lugn röst och började gå genom rummet mot en dörr.
”You can’t talk for yourself?” frågade Brenda stöddigt och vände blicken mot mig med ett tillgjort leende.
”I just don’t have anything to say to you” sa jag och höll tillbaka ilskan som bubblade inom mig. Jag följde efter Harry och när vi kom ut till en korridor och dörren gled igenom bakom oss tittade jag chockat på honom.

”Okay, what’s her deal?” frågade jag irriterat och Harry skrattade lite.
”Don’t care about her” sa han och jag höjde ögonbrynen.
”How can I not?” suckade jag men Harry hade tydligen redan släppt det.
”I was actually gonna say something in your defense, but than I realised I have no idea how old you are” sa han och såg ner på mig med en fundersam blick.
”Oh, I’m almost seventeen” sa jag snabbt.
”Almost? So you’re sixteen than?”. Jag suckade och himlade med ögonen.
”I like to say ‘almost seventeen’. It makes me feel older” erkände jag och Harry skrattade igen. Plötsligt kändes inte samtalet med Brenda lika viktigt och förolämpande. Harrys skratt fick mig att slappna av lite, att inte bry mig.
”And you.. how old are you?” frågade jag och Harry såg nästan lite förvånat på mig. Dock inte en förolämpad förvåning, han såg snarare glad ut.
”I’m eighteen” sa han och jag tittade häpet på honom. Var han bara 18? Jag hade hört någon säga att Louis var 20 och jag hade faktiskt varit ganska säker på att Harry var äldre än honom. Varför visste jag inte riktigt, men efter att ha sett massa videor på dom hade jag bara fått den uppfattningen.

”You’re surprised” sa Harry och flinade lite. ”How old did you think I was?” frågade han nyfiket och jag skakade på huvudet.
”No, I’m not surprised. I haven’t even thought about it before” sa jag snabbt, lite för snabbt kanske.
”Oh, yes. You are surprised. Come on, older or younger?” flinade han och puttade mig lite lätt på axeln.
”Fine. Older” sa jag ärligt och Harry nickade.
”How much?”
”Oh, I don’t know. Does it matter?” suckade jag och vi stannade vid en hiss.
”Yes.. no, not really” erkände han och klev in i hissen. ”But I’m corious.”
”Okay, don’t laugh” sa jag när jag följde efter honom in i hissen. Han skakade på huvudet och jag suckade. ”I thought you were at least 21.. maybe 22” sa jag och bet mig generat i läppen.
”Oh god, do I really look that old?” frågade Harry och verkade plötsligt upprörd.
”Nonono, not at all. I just, I mean..” började jag och blev sedan tyst när jag såg att han hade börjat flina igen. ”Ha-ha, you’re hilarious” muttrade jag irriterat när jag insåg att han drev med mig.
”And people tell me I’m a bad actor” sa Harry och skakade på huvudet. ”Seriously Natasha, you think way too much” lade han till och jag höjde ögonbrynen.
”I do?” frågade jag förvånat.
”You do” bekräftade han och nickade.
”And you’ve known me for how long?” frågade jag och är hissens dörrar öppnades igen gick jag ur.
”About half an hour, maybe?” sa Harry lite fundersamt och log.
”And you already know that I think too much?”
”Yep” sa han kort och började gå genom ännu en korridor.
”What are you, a mind reader?” frågade jag och han log svagt.
”Yeah, something like that” flinade han och stannade vid en dörr. Jag skakade lite på huvudet och log mot honom. När vi båda var tysta hörde man röster inifrån rummet.

---

 

 

Jag och Harry tog hissen upp till mitt rum och plötsligt var den pinsamma och spända stämningen från korridoren borta. När vi stod i hissen och jag tittade i spegeln på den korta tjejen som stod bredvid världsstjärnan Harry Styles kändes det helt overkligt. Här stod jag, helt osminkad med typiska sitta-ensam-hemma-och-ta-det-lugnt kläder, bredvid en riktigt snygg och dessutom känd kille som självklart hade väldigt snygga kläder och även var säkert ett och ett halvt huvud längre än mig.
”God, my hair is a mess” suckade jag tyst och Harry höjde ögonbrynen och mötte min blick via spegeln. Sedan kunde jag se hur han granskade min nyvakna frisyr där lite hår hade lossnat från den lösa knuten på huvudet.
”I wasn’t gonna say something.. but, it’s sweet. Really sweet” sa han och nickade samtidigt som han flinade lite retsamt.
”Yeah, sure” skrattade jag och puttade honom lite lätt i sidan med min armbåge.

Väl inne på rummet tog jag med mig väskan och gick mot badrummet.
”Be right back” sa jag och hann se hur Harry nickade innan jag låste in mig och vände mig mot spegeln. Håret kändes för tillfället som ett hopplöst fall, så jag började istället med att tvätta ansiktet och sedan sminka mig lite grann. Ur väskan, som jag för övrigt inte hade hunnit packa upp ännu, grävde jag fram ett par slitna jeans och en blå, enkel tröja. Sedan borstade jag tänderna och efter det kunde det inte vänta längre, så jag bökade ut snodden ur håret som rufsigt föll ner över axlarna. Jag drog händerna igenom det några gånger, men det hjälpte inte så jag vände mig mot väskan och letade efter borsten. Det tog nog ett par minuter innan jag insåg att den låg på byrån ute i rummet, där Harry väntade på mig. Toppen.

Harry stod vid fönstret och tittade ut när jag öppnade dörren och gick ut i rummet.
”You have a pretty good view from here” sa han.
”Yeah, I love it” sa jag glatt och hoppades att han skulle fortsätta inspektera utsikten så att jag hann borsta igenom håret lite. Självklart skulle jag inte komma undan så enkelt. Just som jag kom fram till byrån och spegeln vände sig Harry om, först med ett litet leende på läpparna, men det byttes snabbt ut mot ett flin. Han öppnade munnen för att säga något men jag höjde handen och skakade på huvudet.
”No comments” sa jag hastigt.
”I like it” skrattade han. Jag tog upp borsten och började jobba mig igenom håret.
”That was a comment” muttrade jag och vände mig mot spegeln.
”I couldn’t help it, sorry” sa han och jag kunde höra att han höll sig för skratt.

När jag var färdig med håret också bestämde vi oss för att åka till killarnas studio, där Zayn, Liam, Louis och Niall mest troligt redan var. Det var där tidningsintervjun skulle hållas, dock var det ju nästan 2 timmar kvar till intervjun men vi åkte dit ändå. Harry hade parkerat bilen på baksidan av hotellet och tagit en bakväg in, för att undvika att bli igenkänd av massa tjejer. Tydligen kände Paul ägaren av hotellet så det här med att smyga sig in osv var inga problem.

När vi satt i den svarta bilen, som jag hade sett utanför restaurangen dagen innan, tittade Harry nyfiket på mig då och då.
”This isn’t fair” sa han efter några minuters körande.
”What?” frågade jag förvånat och han log.
”You know things about me, like what I do and so on. I don’t even know your full name” klagade han och jag höjde ögonbrynen.
”So you wanna know my full name?” frågade jag skeptiskt. ”Natasha Peneva Nikolova” lade jag till. Förut hade jag verkligen skämts över mitt namn, men med tiden hade jag vant mig vid folks reaktioner och lärt mig att vara stolt över det.
”Natasha Pene.. what?” frågade han, men han lät inte alls hånfull eller retsam som dom flesta brukade göra. Han lät bara uppriktigt nyfiken.
”Natasha Peneva Nikolova” upprepade jag lite långsammare och Harry log.
”Is it Greek?” frågade han och höjde ögonbrynen. Han såg nästan lite imponerad ut.
”No, it’s Bulgarian” rättade jag honom.
”Oh, are you from Bulgaria?” frågade han och tittade häpet på mig.
”I was born there” bekräftade jag. ”But I’ve lived in Sweden since I was about 1 years old, and than - when I was around 10 - me and my father moved to Miami while my mother and brother moved back to Bulgaria.”
Harry stannade i korsning och medan han väntade på att få köra vände han blicken mot mig och granskade mig.
”That explain your olive skin, dark hair and those beautiful brown eyes of yours” sa han och log snett. Hade jag hört rätt? Hade en världskändis just sagt att jag hade vackra ögon? Jag vände generat fram blicken mot bilen framför oss och försökte låta bli att le som ett fån, men leendet smög sig sakta men säkert på ändå. Han var ju så gullig!
”Why didn’t your mum and brother move to Miami with you?” frågade Harry och först när bilen började röra på sig igen vågade jag se på honom, för då var han tvungen att titta på vägen.
”My parents got divorced so my mum decided to move back to Bulgaria, she has always loved it there. Nathan, my brother, is seven years older than me so he spent almost eight years in Bulgaria before we moved to Sweden. He knew the language, he knew the country and most of all he missed it. So he didn’t have a problem to decide where to go. Maimi wasn’t even an option according to him.” Det var inte ofta jag pratade om Nathan och mamma, det hände nästan aldrig faktiskt. Antagligen för att jag inte ville prata om dom, eller tänka på dom. Gjorde jag det så började jag bara sakna dom, alldeles för mycket. Det var snart ett år sedan vi hade träffats senast och jag hade ingen aning om när det skulle hända igen. Trots det så hade jag berättade om dom till Harry nästan automatiskt, det hade liksom känts självklart att jag skulle berätta när han frågade. Det var något med honom som gjorde att han var riktigt lätt att prata med, alldeles farligt lätt var det.
”Are you okay?” frågade Harry och jag kom ur mina tankar, tillbaka in i bilen som nu stod still. Framför oss befann sig en riktigt stor byggnad som jag antog var skivbolagets eller något liknande, eftersom det var någon sorts studio vi skulle till.
”Yeah” sa jag lite förvirrat och fick fram ett leende.
”I’m sorry if I’m being rude” sa han och krökte ögonbrynen i en ängslig min. Tydligen syntes det på mig att jag inte gillade att prata om det här.
”Oh, no you’re not at all. It’s just.. you’re so easy to talk to” slängde jag ur mig, men ångrande mig genast när jag kände hur kinderna hettade. Harry log brett och öppnade sedan sin dörr.
”Let’s go and se what the lads are up to” sa han glatt och jag knäppte lös bältet och hoppade ur bilen.

 

Jag bytte ut mina pyjamas shorts mot ett par gråa mjukisar och drog på en lila huv-tröja över linnet som hade fått agera natt tröja. Jag var alldeles för hungrig för att orka välja kläder för dagen eller fixa mig innan frukosten, så det här fick duga tills vidare. Sedan bökade jag på mig skorna och slank ut ur rummet, till den tysta, överdrivet fina korridoren. På väg till hissen kom jag på mig själv med att smyga - vad patetisk jag var. Smög omkring i ett hotell klockan nio på morgonen som om jag höll på att bryta mig in i en bank eller något. Hissen var redan på min våning, så det var bara att kliva in.

Väl nere på restaurangvåningen var det inte lika tyst och jag behövde absolut inte smyga nå mer. Restaurangen var mycket finare än jag hade föreställt mig, jag började undra hur mycket det här hade kostat för Paul. Bänkarna där alla möjliga sorters pålägg och annan mat stod på en liten upphöjning i golvet, formade i två halvmånar som var riktade mot varandra. Nedanför den lilla trappan som ledde till serveringsbänkarna var det fullt med bord, stora och små.

Jag gick över rummet mot serveringsbänkarna och såg på allt som fanns där. Det var riktigt länge sedan jag hade ätit en restaurangfrukost och jag hade verkligen varit sugen på det, men plötsligt fanns det alldeles för mycket konstiga saker att välja mellan. Det slutade med att jag satt vid ett litet tvåmanna bord med en skål med yoghurt, en enkel ost och skinkmacka och en kopp med kaffe.

Efter att jag hade fått i mig både mackan och yoghurten var kaffet fortfarande alldeles för varmt för att dricka. Jag rörde om med skeden och fiskade samtidigt upp mobilen från fickan. Klockan var bara kvart över nio och det Paul skulle inte komma och plocka upp mig förrän vid 11 eller något sådant. Medan jag väntade på att kaffet skulle svalna hann jag bestämma mig för att ta en dusch när jag kom tillbaka till rummet. Även om jag egentligen inte behövde duscha kändes det som att jag behövde koppla av lite innan dagen började på riktigt, och ett bra sätt att koppla av för mig hade alltid varit att ta en varm dusch.

Tillslut gick det att dricka kaffet och när jag hade gjort det förde jag undan koppen och min tallrik. När jag var på väg tillbaka till hissen hörde jag plötsligt att någon ropade mitt namn bakom mig. Jag funderade snabbt ut att jag inte hade nämnt vad jag hette till någon annan än tjejen i receptionen igår och rösten som nu ropade på mig var en killröst, så det var ju definitivt inte hon. Jag vände mig om och blev riktigt förvånad när jag såg Harry komma mot mig. Han hade på sig ett par ganska mörka, tighta jeans, en vit t-shirt och en svart kapp-liknande jacka över det. Leendet som befann sig på hand läppar gjorde mig nästan lite nervös och jag log automatiskt tillbaka mot honom.
”Oh, ehm.. hey Harry” sa jag lite fövånat och förstod inte alls varför han var här.
”Hi” sa han och log bredare, så att en rad med raka vita tänder skymtade. Först när han flyttade blicken från mina ögon till resten av mig insåg jag att jag stod här i min brors alldeles för stora mjukisar, en oversize hoodie och ett par slitna, oknutna converse som skulle föreställa färgen vit - det såg dock mer ut som om dom var gråa, eller kanske beige. Inte hade jag något smink heller - inte för att jag brukade ha särskilt mycket - och håret hade jag fortfarande i samma så kallade bulle som jag hade sovit med. Jag som hade bestämt mig för att göra ett bra intryck idag.. bra start, verkligen.
”I’m.. umh.. what are you even doing here?” frågade jag generat och han flinade lite åt min reaktion.
”Paul had to go to some important thing.. I don’t really know what, but anyway. He asked me to pick you up before the interviews” förklarade Harry och jag kände att jag började få lite smått panik.
”But.. it’s only half past nine” sa jag lite nervöst. Tänk om jag hade förstått Paul fel och intervjuerna inte alls började först vid 12?
”Oh, yeah. I know..” sa han och kliade sig i nacken. ”I didn’t know what time Paul had told you to be ready, and I didn’t want you to wait. So.. here I am” sa han och verkade nästan lite spänd han också.
”But now you have to wait” sa jag och rynkade ängsligt pannan, men han log snabbt vilket lättade på stämningen.
”I can wait” log han. ”As long as you don’t mind?” frågade han sedan och jag skakade på huvudet.
”No, o fcourse not. Come on."

---

 

Vi beställde maten och småpratade om lite allt möjligt medan vi väntade på att den skulle komma. Eller det var mest dom som pratade, jag lyssnade och iakttog dom noga. Dom alla fem såg ännu bättre ut i verkligheten än vad dom hade gjort på klippen, men jag hade bestämt redan innan jag åkte hit att inga känslor skulle blandas in i det här. Jag var bara här för jobbet. Fast jag kunde ju ändå spana på dom lite.

När min mage plötsligt gav ifrån sig ett konstigt ljud insåg jag att jag inte hade ätit något sedan middagen hemma i Miami, och med tanke på tidsskillnaden borde det vara ungefär 9 timmar sedan. Dom andra var tydligen också hungriga för när maten slutligen kom blev det tyst runt bordet och alla åt.
 
Samtalet kom igång snabbt igen, eftersom Paul och Zayn var färdiga med maten snabbt. Jag kunde inte avgöra om dom hade ätit lite eller bara allmänt fort. Efter ett tag gjorde jag misstaget att titta ut genom fönstret och när jag fick se en ganska stor folkmassa utanför, alla med ögonen riktade mot oss, kunde jag inte äta mer. Jag försökte att inte lägga någon uppmärksamhet på tjejerna utanför, men slängde ändå en blick åt deras håll då och då vilket Paul tydligen märkte.
”Don’t care about them” sa han och klappade mig på axeln. Liam och Harry, som båda satt med ryggen mot fönstret, vred på sig och tittade ut. Det framkallade ett tjut utanför och Harry skrattade lite.
”We can swift places?” erbjöd han och jag bet mig lite generat i läppen. Vad fjantig jag var, men det skulle ju faktiskt kännas bättre om dom bara såg min rygg. Så jag nickade och när Harry reste sig upp gjorde jag också det.
”Thank you” sa jag och när vi båda stod upp var jag tvungen att titta upp för att kunna se hans ansikte. Han log snett och satte sig sedan ner på min plats, och jag på hans.

När vi alla hade ätit klart kom vi överens om att ingen orkade någon efterrätt, så vi betalade för oss och tog våra grejer.
”Are we just gonna walk through them or what?” frågade jag lite nervöst och såg ut mot bunten med tonårstjejer när dom andra började gå mot dörren.
”That’s the plan” bekräftade Niall innan han öppnade dörren och gick ut. Jag hörde hur hans namn upprepades gång på gång och så fort Harry och Liam också kom utanför dörren började deras namn också att ropas.
”If there are many of them we don’t just go though them” förklarade Louis som kom bakom mig. ”But when there’s only a few of them we like to show them that we appreciate there support and all” lade han till och jag sneglade på honom och nickade sakta.
”A few?” frågade jag skeptiskt och såg ut mot dom ca 30 högljudda tjejerna som jag sakta närmade mig.
”Yeah, you’ll see what I mean” flinade Louis och höll upp dörren för mig. Jag krökte ögonbrynen och såg ängsligt på honom innan jag gick ut och följde efter dom andra som hade börjat ta sig fram mellan tjejerna. Jag var inte säker på om jag ville se någon större folkmassa än det här, men Louis leende fick mig att slappna av lite i alla fall. Dom visste nog vad dom höll på med. På väg till bilarna stannade killarna mitt bland gruppen med tjejer och tog några bilder med dom, vilket absolut verkade uppskattas, med tanke på att hälften av alla flickorna började gråta och verkade få nå sammanbrott när bilderna var tagna och vi fortsatte till bilarna.

***

Det hann inte gå många signaler innan Sophie svarade.
”Hello there, London” sa hon med sin bästa brittiska accent.
”Du är ju knäpp” skrattade jag och satte mig på den stora sängen med fötterna indragna under mig.
”Du vet det där smset som jag skulle få när du landade?” började Sophie och först nu kom jag ihåg det. ”Det måste ha blivit något fel för jag har inte fått det ännu” lade hon till och jag hörde att hon log.
”Förlåt! Jag tänkte skriva men Paul körde mig till hotellet och sen fick jag bara en timme på mig att duscha och göra mig klar. Hotellrummet förresten är hur häftigt som helst, med en superstor och mysig säng och.. jag kan skicka bilder till dig sen” hasplade jag ur mig och Sophie skrattade.
”Andas Natasha” sa hon och jag gjorde som hon sa och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte.
”Sen for  vi i alla fall till en restaurang för att äta, eftersom Paul tyckte att jag skulle få lära känna killarna lite innan jag börj..” började jag förklara men Sophie avbröt mig.
”Killarna?!” frågade hon och jag kunde ana paniken i hennes röst. ”Har du redan träffat dom?” frågade hon ivrigt.
”Ja, vi var och åt med dom” bekräftade jag och började först nu inse att det faktiskt var ganska häftigt. Jag hade ätit middag med riktiga kändisar.
”Wow, alltså. Shit, fattar du hur coolt det här är?” utbrast Sophie och jag skrattade.
”Nej, det gör jag nog inte..” sa jag och log brett. Det skulle nog bli två ganska bra veckor det här.
”Hur var dom då? Vad pratade ni om? Berätta allt!” beordrade Sophie och jag berättade lite om deras ganska tråkiga samtalsämnen och även om hur gullig Harry hade varit när han erbjöd sig att byta plats med mig på grund av tjejerna utanför.

Efter att jag hade gått igenom alla detaljer som Sophie absolut ville höra var hon tvungen att lägga på. Klockan hade redan hunnit bli halv 11 på kvällen och med tanke på tidsskillnaderna hade jag nog varit vaken i snart 24 timmar, så det var nog inte så konstigt att jag var riktigt trött vid det här laget. Jag gick in i badrummet och tvättade av ansiktet, bytte om till pyjamas och borstade tänderna innan jag kröp ner i sängen.

***

Alarmet hann ringa rätt länge innan jag insåg att det inte var i drömmen någon ringde, det var dags att stiga upp. Det kändes som om jag just hade hunnit somna, men efter några minuters segande klev jag ur sängen och gick fram till glasrutorna som tänkte väggen på ena kortsidan av rummet. Jag drog undan gardinerna och möttes av en mulen stad som redan var i full rörelse. Bilar, cyklar och folk som gick syntes på gator och gångbanor. Allt var som vanligt för folket där nere, dom bara levde i sin vardag - alla i en alldeles egen liten bubbla med sina egna rutiner. Jag såg fram emot att få komma igång med jobbet idag, att få lära mig mina nya rutiner och få komma in i min egen lilla bubbla. Det kändes faktiskt som att det här skulle gå bra och nervositeten som jag hade känt tidigare var spårlöst försvunnen, vilket jag inte precis klagade över.

---

Jag vaknade med ett ryck när en av flygvärdinnorna försiktigt skakade min axel.
”Sorry for waking you up sweetheart, but you have to fasten your seatbelt. We’ll land in about five minutes” förklarade hon och jag nickade sömnigt. När hon försvann vidare i den smala gången mellan sätena spände jag på bältet och tittade ut genom fönstret, på marken som syntes långt under oss.

Jag kände ett sting av nervositet när jag insåg att det bara var några minuter kvar tills jag skulle befinna mig i London. Paul skulle vara på flygplatsen och möta mig där, men det var inte det jag var nervös över. Att träffa Paul igen skulle bara bli roligt. Killarna däremot, det var dom jag oroade mig för. Enligt Sophie var det ingenting att oroa sig för. Hon sa gång på gång att dom var hur snälla och roliga som helst, och jag hade ju faktiskt sett en del videor med dom själv också. Dom senaste dagarna hade jag spenderat mycket tid på youtube för att kolla klipp på dom. Sophie hade ju rätt, som vanligt. Dom var väldigt roliga och verkade hur snälla som helst, men tänk om det bara var framför kameran. När kameran var avstängd, då kanske killarna inte alls var så där skämtsamma och trevliga. Tänk om dom skulle hata mig?

Planet började sakta sjunka vilket ledde till att man kunde se mer och mer av detaljerna på landet under oss. När vi hade landat och jag hade följt strömmen ut ur planet hade jag ingen aning om vart jag skulle gå. Först när jag såg en stor skylt - som jag inte fattade att jag hade kunnat missa - hittade jag till rullbandet där väskorna kom ut. Efter kanske tio minuters väntan kom min väska ut på bandet och jag suckade lättat. När jag hade lyft ner den såg jag mig omkring efter Paul, eller efter utgången. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket av dom jag skulle titta efter. Då såg jag honom bland allt folk och till min förvåning så kände jag faktiskt igen honom utan bekymmer.
”Hello Paul” sa jag ganska högt, för att överrösta sorlet av röster, när jag nästan var ända framme vid honom. Han tittade på mig och såg lite förvånad ut.
”Oh, hi” log han och gav mig en liten kram, vilket faktiskt gjorde mig lite förvånad. ”I didn’t recognise you” erkände Paul och jag flinade.
”That’s understandable.. I mean, I have grown a bit and you haven’t” sa jag och han nickade samtidigt som han började gå genom trängseln av människor.
”Yeah, you’ve definitely grown” höll han med och jag blev innerst inne lite stolt. Folk som såg mig lite mer ofta brukade konstatera att jag inte verkade växa något alls.

Det stod en stor, svart, glänsande bil parkerad framför själva parkeringen. Den såg ut att höra hemma i en action film där dom måste ha bilar med skottsäkra rutor och sådant. Det tog några sekunder för mig att fatta att det var den bilen vi var på väg mot.

Medan vi körde till hotellet som jag skulle bo på berättade Paul om vad vi skulle göra dom närmaste dagarna. Idag skulle vi åka någonstans och äta, om det var okej för mig - vilket det självklart var. Paul sa att han tyckte jag skulle få lära känna killarna lite i alla fall, innan jag började ge dom order.
I morgon hade killarna två olika intervjuer, en radiointervju och en till en tidning. För min del skulle morgondagen tydligen bli ganska lugn, ännu en chans att lära känna killarna bättre - som Paul såg det.

”Just say your name to the girl behind the desk and she’ll show you your room” sa Paul när han stannat framför hotellet och vi båda gick runt bilen till bagaget.
”I’ll give you an hour to... do whatever girls are doing” sa han och lyfte ut min väska. Jag skrattade lite och nickade.
”I’ll be here outside again in an hour” lovade jag och drog väskan efter mig mot entrén. Jag gjorde som Paul sa och när jag presenterade mig för receptionisten visste hon direkt vem jag var. Hon visade mig vägen till mitt rum och när hon öppnade dörren och jag gick in blev jag chockad.

Rummet jag kom in i var litet, men alldeles perfekt. Direkt till höger var det en dörr som jag antog ledde till badrummet. Lite längre in i rummet fanns det en stor dubbelsäng - som jag inte kunde vänta på att få krypa ner i - och ännu längre in stod det ett bord och en stor garderob. På kortsidan var det ett enda stort fönster och en liten glasdörr som ledde till balkongen. Gröna och bruna gardiner var dragna för halva fönstret men från den halvan som inte var täckt kunde jag se ut över staden.

När tjejen hade gett mig båda nycklarna och lämnat mig ensam tog jag en snabb dusch och bytte om till varmare kläder. När det nästan hade gått en timme begav jag mig ner till receptionen igen och såg att den svarta bilen redan stod parkerad utanför hotellet. Jag skyndade mig ut och satte mig bredvid Paul som berättade att vi skulle möta killarna på en restaurang lite längre bort.

”What do you think of your room?” frågade Paul när han stannade bilen utanför en fin restaurang och öppnade dörren.
”Oh, it’s amazing. Thank you for that” sa jag glatt och hoppade ut ur bilen. Paul såg ut att bli lite lättad över att jag gillade rummet.
”Wow, the boys are actually in time for once” sa han sedan plötsligt och jag följde hans blick till en ganska låg, svart bil som stod parkerad bredvid en liknande fast röd. Jag vände blicken mot restaurangen och såg genom rutorna dom fem killarna som jag tidigare endast sett på videoklipp. Plötsligt var nervositeten tillbaka och jag bet mig oroligt i läppen när Paul öppnade dörren och gjorde en gest att jag skulle gå in före honom.

När vi gick in klingade det i en liten klocka ovanför dörren och alla fem tittade på oss, Harry, Niall och Louis med var sitt litet leende medan Liam och Zayn såg väldigt trötta ut.
”Guys, this is Natasha that I told you about” sa Paul när vi kom fram till bordet och alla fem ställde sig upp och gav mig varsin kram. Dom presenterade sig kort och när Zayn sa vad han hette kände jag genast igen rösten - det var han som hade avbrutit mitt och Pauls telefonsamtal tidigare. Av någon anledning kände jag hur det fladdrade till lite magen när jag hörde hans röst igen.

”So, you are the new Ashley?” frågade Louis när vi alla hade satt oss ner, och jag tittade frågande på honom eftersom jag inte alls förstod vad han menade.
”Ashley was the last girl that had your job” förklarade Liam och log.
”Oh, yeah.. than I guess I am” sa jag och skrattade lite tyst. Dom verkade ju hur schyssta som helst, även när kameran var avslagen.

---

Jag tycker ni kan bli lite flitigare på att kommentera, för det är mycket roligare att skriva då. :)

”Paul, come on. We have to go” sa en killröst som jag inte alls kände igen.
”Eh, okay. I better go now, the guys are waiting” sa Paul och jag kände ett litet pirr i magen när jag insåg att det var någon av Dom killarna jag hade hört. Någon av dom killarna jag tidigare sökt upp på google. Någon av killarna från det största pojkbandet just nu.
”Se you in a week than, bye” sa jag och tryckte av samtalet med ett leende på läpparna.

~En vecka senare, skolavslutning~

”And with those words I want to wish everyone a nice and warm summer” avslutade rektorn sitt tal.
”She says the same thing every year” klagade Sophie tyst och jag flinade. Det var sant, förmodligen hade hon - rektorn alltså - fortfarande samma papper som förra året.
Jag sneglade snett bakåt, på Tyler. När jag såg att han redan iakttog mig vände jag snabbt bort blicken igen och kände hur kinderna hettade.

När vi var färdiga i kyrkan och kom ut på den proppfulla grusplanen utanför suckade jag lättat. Det hade varit så otroligt varmt inne i kyrkan, och trots att det var ännu varmare ute så svalkade vinden skönt.
”And your father said it was gonna rain” fnös jag och Sophie skrattade. Sedan tystnade hon tvärt och puttade mig lätt i sidan med armbågen. Jag följde hennes blick och fick se Tyler lite längre bort. Han lutade sig mot kyrkans vägg och iakttog oss med ett leende på läpparna. Det där leendet som alltid fick mig att le också.

”I think someone might wanna talk to you” sa Sophie med ett finurligt leende på läpparna.
”Maybe” höll jag med, och log mot Sophie innan jag började gå mot Tyler som nu rätade på sig och tog några steg bort från väggen - mot mig.

Han hade på sig en vanlig enkel, tunn, svart skjorta och ett par ganska ljusa jeans. För en gångs skull hade han varken keps eller mössa på huvudet, och håret stod lite åt höger - speciellt luggen som pekade snett utåt, mot höger.

”Hi” log jag när jag stannade en liten bit ifrån honom.
”Hey” sa han och flyttade blicken från mitt ansikte till resten av kroppen. Han granskade mig snabbt från topp till tå och stannade sedan med blicken fäst vid mina ögon igen.
”You look.. amazing” sa han ärligt och jag vände automatiskt bort blicken.

Jag tittade för några sekunder ner på den vita klänningen som slutade högt upp på låren och därav visade ganska mycket av mina korta, ganska bruna ben. Klänningen var ganska enkel, axelbandslös och med lite silverdetaljer under bysten. Självklart var det Sophie som hade hittat den för några dagar sedan när jag och hon varit ute och letat efter avslutnings klänningar. Håret hade jag egentligen inte orkat göra något åt, jag hade tyckt att mina egna halvfula självlockar kunde duga, men Sophie hade envisats med att locka det i alla fall och det hade ju faktiskt blivit riktigt bra.

”Thank you” sa jag lite generat. ”You look amazing too” sa jag sedan och ett brett leende spred sig på mina läppar när jag såg på honom igen och han också log. Han kom fram till mig och när han stannade just framför mig var jag för en gångs skull inte så jätte mycket kortare än honom. Det var inte ofta jag hade skor med klack, men idag hade jag det.

”When are you leaving?” frågade Tyler plötsligt och leendet på hans läppar byttes ut mot en allvarlig min.
”Tonight, actually..” mumlade jag och när jag såg frustationen i hans blick tittade jag ner i marken. Det här skulle kanske bli jobbigare än jag hade trott. Jag vågade inte vända upp blicken igen, rädd att tårarna skulle börja tränga sig på om jag såg hans ansikte just nu. Jag kände att han kom ännu närmare och plötsligt var hans läppar mjukt pressade mot mina. Mitt hjärta rusade iväg och alla tankar var som bortblåsta. Alldeles för snart lutade Tyler sig bakåt och såg på mig. Tankarna hittade sin väg tillbaka till hjärnan och genast kändes det tre gånger så jobbigt att åka.

”I’m gonna miss you” sa Tyler tyst och kramade mig.
”I’m gonna miss you too” viskade jag tillbaka och kände hur några få tårar hittade sin väg nerför kinden. Jag gömde ansiktet mot hans axel och sådär stod vi ett tag.

***

Jag gick mot säkerhetskontrollen med pappa på ena sidan om mig och Sophie på den andra. Om avskedet med Tyler hade varit jobbigt, så skulle det här bli olidligt. När vi stannade vid rullbandet tvekade jag lite innan jag sakta vände mig mot Sophie.
”Oroa dig inte, du kommer inte missa något kul. Jag ska bara äta mig tjock på glass” sa Sophie och log. Jag såg att hon höll undan tårarna och hon ansträngde sig för att få leendet att se så övertygande ut som möjligt.
Jag sa ingenting, medveten om att rösten inte skulle hålla. Istället släppte jag väskan och omfamnade henne hårt. Självklart började tårarna rinna och jag var glad att jag hade valt vattenfast mascara i morse.

”Gråt inte” snyftade Sophie och jag skrattade lite.
 
”All the passengers that are going to London, please go to gate seven” sa en överdriven tjejröst i högtalarna och jag backade ett steg för att kunna titta på Sophie.

”Glöm inte bort att smsa” sa jag och Sophie skakade på huvudet samtidigt som hon strök bort tårarna med handen.
”Och du får inte bli så uppslukad av dina nya kändiskompisar så du glömmer att svara” sa hon och jag flinade.
”Är du galen?” skrattade jag och kramade henne en gång till innan jag tog av mig jackan och lade den på rullbandet tillsammans med den svarta lilla skinnväskan.
”Jag älskar dig” sa jag sedan och tittade på Sophie som sa att hon minsann älskade mig mer. Sedan vände jag mig mot pappa och log.
”Har du med allting nu? Pengar, kläder, tele..” började han och jag skakade på huvudet.
”Jag klarar mig” lovade jag och kramade honom. ”Älskar dig”.
”Jag älskar dig också, min lilla flicka” sa han och pussade mig på pannan.

Jag gick igenom kontrollen och tog sedan mina saker som också blivit kollade.
”Skriv när du landar!” ropade Sophie efter mig när jag började gå mot gaten. Jag vände mig om, nickade, och vinkade.

När jag kom till gaten var det inte särskilt mycket folk där och när jag såg att man fick gå på planet redan förstod jag att dom flesta redan hade gått ombord. Efter att jag hade visat mitt pass och biljetten gick jag in och letade snabbt reda på min plats. En fönster plats, vilket jag var glad över.
Efter några minuters väntan lyfte vi och sedan såg jag sakta men säkert Miami försvinna bort under mig.

”I understand if this ins’t what you expected” sa Paul och jag bet mig i läppen.
”Not even close to what I expected” sa jag ärligt och stirrade in i väggen.

Under dom senaste tio minuterna hade mina förhoppningar rasat samman. Paul hade berättat om jobbet, som inte alls var vad jag hade trott. När han hade sagt att han jobbade med ett band hade jag tänkt mig ett litet förband som inte var särskilt känt. Att han jobbade med One Direction hade jag aldrig kunnat tänka mig. Och att jag hade fått ett erbjudande att jobba med dom, det var ännu svårare att tänka sig.

”Okay, let’s do like this. You can think about it until tomorrow night, and as soon as you know if you want the job, you just call me?” föreslog Paul och jag nickade stelt, inte för att han kunde se det men.
”Sounds fair” konstaterade jag, men rörde inte en min.
”Okay, goodbye than” sa Paul och sedan pep det i luren. Jag tog bort telefonen från örat och tittade på den svarta skärmen ett tag.

Jag hade inte förstått tidigare att jobbet fanns så pass långt bort. Inte skulle ju jag kunna åka till London om en vecka.. eller? Just nu visste jag inte ens om jag ville det. Visst, det skulle ju vara häftigt att åka till London men att jobba med ett så känt band. Ville jag det?

Resten av dagen segade sig förbi, jag lagade maten med hög musik i hörsnäckorna och försökte tänka på något annat ett tag. Det gick inte så bra.
Efter att jag och pappa hade ätit under tystnad erbjöd jag mig att ta hand om disken, mest för att jag ville ha något att göra. Sedan när det var klart kunde jag inte låta bli längre. Jag gick upp på mitt rum och satte mig i sängen med datorn i famnen. När google kom upp knappade jag in dom två orden: One Direction.
Jag tittade på bilderna som kom upp. Dom såg väl ut som fem ganska vanliga killar ändå. Jag var tvungen att erkänna att dom alla såg bra ut, men världens snyggaste killar.. som Sophie sa? Nej, det höll jag inte med om.

***

Jag sneglade på klockan och vände sedan på mig i sängen där jag låg hopkurad. Klockan var tjugo över 3 på natten, men jag kunde inte sova. Jag hade försökt, men allt jag kunde tänka på var Paul, One Direction och det där jobbet. Jag läste Sophies sms ännu en gång.

|| Sluta svamla nu, det spelar väl ingen roll att jag gillar dom. Fattar du inte vilken möjlighet det här är? Om du stannar hemma på grund av mig så kommer jag dränka dig, det svär jag på.
Och det du säger, om att vi hade bestämt att sommaren 2012 ska bli bättre än 2011.. det kan den väl bli ändå? Efter två veckor kommer du ju hem igen, och då har jag också jobbat klart. Då hinner vi gott och väl göra allt som vi hade tänkt oss.
Fattar du inte hur coolt det skulle vara att kunna säga att min bästa vän har spenderat två veckor med världens snyggaste, roligaste, underbaraste killar? Du måste ju helt enkelt åka! ||

Jag visste att Sophie hade rätt, även om jag var borta två veckor så skulle vi hinna göra den här sommaren till den bästa. Men det kändes ändå som om jag svek henne om jag åkte. Hon som alldeles för många gånger hade talat om för mig att hon skulle kunna dö för att få träffa dom här killarna. Det borde vara hon som fick det här jobbet. Jag skulle gott och väl kunna stå och sälja glass. Faktum är att jag faktiskt hade ansökt om att få stå i glasskiosken, men det var alldeles för många som ville göra det.

Pappa hade inte ändrat sig bara för att det var i London. Först hade han blivit lite tveksam, men sedan hade han hållit fast vid sitt tidigare beslut.
”Du är ju faktiskt 16.. snart 17 år. Och jag förstår ju så klart att det här är en stor möjlighet för dig. Så om du fortfarande vill ta jobbet så får du det”. Så hade han sagt.

Efter att ha läst igenom Sophies sms ännu en gång bestämde jag mig för att göra som hon sa och åka. Jag tog upp telefonen och letade upp Pauls nummer. Det var lika bra att ringa nu, innan jag hann ändra mig. Jag tvekade några sekunder, men sedan ringde jag.

Medan signalerna gick fram hann jag inse vad klockan var. Inte kunde man ju ringa någon halv fyra på morgonen. Jag tänkte just lägga på när jag kom på att klockan inte alls var halv fyra, inte hos honom. Jag hade ingen aning om vilken tid det var i London, men hann inte fundera mer på det.

”Hello..?” svarade Paul lite undrande och jag hörde massa röster i bakgrunden. En lättad suck slank ur mig när jag insåg att han förmodligen inte hade sovit i alla fall.
”Hi” sa jag tyst och drog sedan täcket över huvudet för att inte väcka pappa när jag pratade. ”It’s Natasha” lade jag till i normal ton.
”Yeah, I can hear that” sa Paul och jag hörde hur rösterna i bakgrunden blev mer och mer avlägsna. Sedan stängdes en dörr och det blev tyst, jag anade att han hade gått ifrån sitt sällskap.
”I didn’t expected you to call me back so soon” sa Paul sedan och han lät lite ängslig.
”I don’t wanna give myself a chance to change my mind” erkände jag och det lät som att han skrattade tyst.
”So, am I gonna se you in two weeks?” frågade han och jag var glad att han var så rak på sak. Det gjorde att det inte blev något onödigt kallprat. Jag tog ett djupt andetag, som för att vara säger på att jag skulle ha tillräckligt med luft för att uttala dom tre, simpla orden.

”Yes, you are” sa jag tydligt och bet mig sedan nervöst i läppen. Jag hoppades verkligen att jag gjorde rätt i det här.
”I’m really glad to hear” sa Paul och man hörde att han var lättad. ”I think this will be a perfect job for you” lade han ivrigt till.
”I hope so” sa jag och log svagt. Hans entusiasm smittade av sig lite och nervositeten dämpade sig en aning.
”I’ll text you all the important information tomorrow so you can get ready” förklarade Paul och jag nickade, även om han inte såg det. Sedan kunde jag höra hur dörren som han tidigare hade stängt öppnades.
”Paul, come on. We have to go” sa en killröst som jag inte alls kände igen.
”Eh, okay. I better go now, the guys are waiting” sa Paul och jag kände ett litet pirr i magen när jag insåg att det var någon av Dom killarna jag hade hört. Någon av dom killarna jag tidigare sökt upp på google. Någon av killarna från det största pojkbandet just nu.
”Se you in a week than, bye” sa jag och tryckte av samtalet med ett leende på läpparna.

---

 

När skolan var slut för dagen gick jag mellan Tyler och Sophie längs korridoren. Det var ganska tomt i skolan, dom äldre eleverna hade studiedag och dom yngre hade redan slutat.
”So, I’ll see you tomorrow” sa Tyler när vi kom utanför skolan och han skulle gå åt det motsatta hållet.
”Yeah, see you” svarade jag och kunde se i ögonvrån hur Sophie vinkade åt honom. Vi började gå längs vägkanten mot villaområdet där vi båda bodde.

”So, what about that job?” frågade Sophie och jag kom och tänka på Pauls sms igen, vilket jag nästan glömt under dom två sista lektionerna.
”I don’t really know much about it yet” sa jag och ryckte på axlarna. ”My dad’s friend only told me that he needed an assistant this summer” förklarade jag och blev genast väldigt ivrig att få komma hem och prata med pappa.
”And what does he work with?” frågade Sophie nyfiket och jag tog upp mobilen och läste upp Pauls sms högt.
”That’s all I know” avslutade jag med att säga och lade sedan ner telefonen igen.
”Sounds much more interesting than selling ice cream.." sa Sophie och flinade lite. Hon hade fått jobb på en glasskiosk vid stranden.
"Call me when you’ve talked to that Paul guy?” sa Sophie när hon svängde av och började gå mot sitt hus. Vi hade kommit fram till avfarten ovanligt fort, antagligen för att jag stressade med att komma hem idag.
”Yes, I’ll call you” sa jag högt och såg att Sophie log innan hon vände sig om helt.

Jag trampade snabbt av mig skorna och lade väskan på en stol i köket när jag passerade. Pappa satt som vanligt på sitt kontor med massa papper framför sig.
”Åh, hej gumman” sa han och vände sig mot mig när jag knackade på den halvt öppna dörren.
”Har du tid?” frågade jag och rynkade pannan när jag tittade förbi pappa på två stora buntar med papper.
”Åh, jadå. Det där kan vänta” log han och tog av sig glasögonen - vilket fick honom att se mer ledig ut. Man fick lite professor känsla när man såg honom med glasögonen.

Några få hår strån längst fram i luggen hade började skifta från ljusbrunt till grått, men själv sa pappa alltid att dom var sol blekta så fort man nämnde det. Han skulle aldrig någonsin erkänna för någon att det var på grund av åldern. Dock var han inte så jätte gammal ännu, bara 40.. snart 41.

”Jag fick ett sms från Paul idag i skolan” började jag när pappa reste sig upp från sin kontorsstol och gick förbi mig in till köket.
”Åh, juste. Jag hade nästan glömt det där” svarade han när han öppnade ena köksskåpet. Jag öppnade munnen för att fortsätta konversationen men pappa hann före.
”Vill du ha te?” frågade han snabbt och jag nickade. Det betydde att han tänkte sätta sig ner och diskutera ämnet med mig. Vi satte oss nästan alltid i soffan med en kopp te när vi skulle prata om något viktigt.

***

”Nej, nu måste jag ta tag i dom där papperna” sa pappa plötsligt och tog sin tomma kopp från bordet. Det var nästan en halv timme sedan vi hade tagit teet med oss till vardagsrummet, och nu hade vi hunnit prata en hel del om jobberbjudandet. Vi hade kommit fram till att jag skulle ringa Paul och höra vad mer han hade att säga, sedan kunde jag själv avgöra om jag ville ha jobbet.

Jag följde pappas exempel och tog min kopp från bordet, sedan följde jag efter honom ut till köket. Så fort kopparna stod i diskmaskinen och pappa hade försvunnit in på kontoret igen tog jag upp telefonen och gick upp för trappan - in på mitt rum. Jag sökte upp Pauls nummer och det hann inte gå många signaler innan han svarade.

”Hi Natasha!” sa han glatt och även om det var minst tio år sedan jag hade träffat honom sist så lät hans röst väldigt bekant. Jag log för mig själv när jag hörde hans brittiska dialekt.
”Hello Paul” sa jag glatt och satte mig på sängen med benen uppdragna framför mig.

---

Fortfarande inte så mycket om killarna men det kommer.

|| Hi Natasha, this is Paul.. Paul Higgins. You might not remember me but I’m a friend of your fathers. Anyway, I talked to him earlier and he told me that you’re looking for a job during the summer. Is that correct? In that case, I might have something that sounds interesting. I’m working with a band and I would really need an assistant a few weeks this summer. You can talk to your dad and then call me later?

Paul ||

Jag läste igenom smset en gång till och log för mig själv. Klart jag kom ihåg Paul, det var den där killen som alltid fiskade med mig och pappa när jag var yngre. Då brukade jag alltid skratta åt hans brittiska accent, nu däremot hade jag gärna pratat brittiska.

”Natasha, pay a little less attention to your phone and a little more to those equations” sa Miss Cole - som vikarierade för vår ordinarie matte lärare - irriterat och jag tittade upp från mobilskärmen och nickade. När hon sedan vände sig om mot tavlan igen knappade jag snabbt in mitt svar.

|| Yeah, that’s right. I’m looking for some kind of job. I’ll take it with him after school. Talk to you later, than.

Natasha ||

***

När skolklockan ringde, efter något som kändes som en evighet, stängde jag ihop böckerna och tog med mig dom ut mot korridoren. Redan i dörröppningen hörde jag den välbekanta rösten bakom mig.
”Who were you texting to earlier?” frågade Tyler när han gick upp bredvid mig.
”Why? Are you jealous?” frågade jag och flinade lite. Jag visste inte om det någonsin skulle bli något mellan mig och Tyler. Vi hade hållit på såhär i flera veckor nu utan att det hände något mer. En kram då och då, men inte mer än så.
”Maybe.. I saw your smile” sa han och log retsamt, dock hörde jag att han var ganska seriös, men han täckte över det lite med leendet.
”I might got a job this summer, that’s the reason for the smile” förklarade jag när vi stannade utanför mitt skåp.
”Oh, that’s great news” utbrast Tyler och sken upp i ett leende. Jag nickade och log automatiskt när jag såg honom glad. Min mage fylldes med fjärilar och jag visste plötsligt inte alls vad jag skulle säga. Det skulle nog inte ha spelat någon roll vad jag sa i det tillfället, allt hade låtit lika dumt. Så därför höll jag tyst och stirrade in i hans mörka bruna ögon.
”Gotta go now, I guess I’ll see you around” mumlade Tyler och jag nickade.
”I guess so” sa jag tyst när han redan hade vändi sig om och börjat gå mot ett gäng med killar som stod längre bort. Jag följde honom med blicken och granskade honom bakifrån.

Hans mörkblonda hår stack ut lite under den svarta kepsen som han ofta hade på sig. När han kom fram till dom andra killarna såg han nästan kort ut. Jag flinade lite för mig själv, tanken på att jag kände mig kort bredvid Tyler var lite skrattretande nu när man såg honom med sina kompisar, där nästan alla var längre än Tylers 175 cm.

”Seriously, when are any of you gonna take the first step?” frågade plötsligt Sophies bekanta röst och jag ryckte till. Jag hade varit inne i mina egna tankar och därför inte alls märkt att Sophie kommit fram till mig.
”I mean, you’ve been doing this for like.. forever” suckade hon och jag öppnade mitt skåp och lade in mina böcker.

Sophie var nog den personen som kände mig bäst. Sedan hon hade kommit som ny till skolan för två år sedan hade vi varit oskiljaktiga. Från början var det nog det att vi båda var från Sverige, som gjorde att vi hittade varandra så fort. Sedan har vi med tiden märkt att vi har så mycket mer gemensamt än bara det.

”I don’t know.. it’s like we’re stuck” mumlade jag och Sophie suckade än en gång.
”Bara kyss honom, så är bromsklossen som bort blåst” sa hon och fick det att låta som om det var uppenbart.

Det var faktiskt inte ofta jag och Sophie pratade svenska med varandra, även om båda kunde det. Det blev naturligare att prata engelska, eftersom alla andra gjorde det här i Miami. Men när vi blev allt för ivriga, irriterade, arga eller något annat så brukade det automatiskt bli att vi bytte till svenska.

”Jag vet inte...” suckade jag och stängde skåpet igen.
”På tal om något helt annat - gissa vem som just skaffat ett sommarjobb?” sa jag sedan glatt, för att byta ämne.

---

Okej, jag ska alldeles snart lägga ut min första del av en One Direction novell, eller berättelse kanske det är? Här är vad den kommer att handla om:

 

Som sagt så publicerar jag den första delen snart. :)