Jag vaknade med ett ryck när en av flygvärdinnorna försiktigt skakade min axel.
”Sorry for waking you up sweetheart, but you have to fasten your seatbelt. We’ll land in about five minutes” förklarade hon och jag nickade sömnigt. När hon försvann vidare i den smala gången mellan sätena spände jag på bältet och tittade ut genom fönstret, på marken som syntes långt under oss.

Jag kände ett sting av nervositet när jag insåg att det bara var några minuter kvar tills jag skulle befinna mig i London. Paul skulle vara på flygplatsen och möta mig där, men det var inte det jag var nervös över. Att träffa Paul igen skulle bara bli roligt. Killarna däremot, det var dom jag oroade mig för. Enligt Sophie var det ingenting att oroa sig för. Hon sa gång på gång att dom var hur snälla och roliga som helst, och jag hade ju faktiskt sett en del videor med dom själv också. Dom senaste dagarna hade jag spenderat mycket tid på youtube för att kolla klipp på dom. Sophie hade ju rätt, som vanligt. Dom var väldigt roliga och verkade hur snälla som helst, men tänk om det bara var framför kameran. När kameran var avstängd, då kanske killarna inte alls var så där skämtsamma och trevliga. Tänk om dom skulle hata mig?

Planet började sakta sjunka vilket ledde till att man kunde se mer och mer av detaljerna på landet under oss. När vi hade landat och jag hade följt strömmen ut ur planet hade jag ingen aning om vart jag skulle gå. Först när jag såg en stor skylt - som jag inte fattade att jag hade kunnat missa - hittade jag till rullbandet där väskorna kom ut. Efter kanske tio minuters väntan kom min väska ut på bandet och jag suckade lättat. När jag hade lyft ner den såg jag mig omkring efter Paul, eller efter utgången. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket av dom jag skulle titta efter. Då såg jag honom bland allt folk och till min förvåning så kände jag faktiskt igen honom utan bekymmer.
”Hello Paul” sa jag ganska högt, för att överrösta sorlet av röster, när jag nästan var ända framme vid honom. Han tittade på mig och såg lite förvånad ut.
”Oh, hi” log han och gav mig en liten kram, vilket faktiskt gjorde mig lite förvånad. ”I didn’t recognise you” erkände Paul och jag flinade.
”That’s understandable.. I mean, I have grown a bit and you haven’t” sa jag och han nickade samtidigt som han började gå genom trängseln av människor.
”Yeah, you’ve definitely grown” höll han med och jag blev innerst inne lite stolt. Folk som såg mig lite mer ofta brukade konstatera att jag inte verkade växa något alls.

Det stod en stor, svart, glänsande bil parkerad framför själva parkeringen. Den såg ut att höra hemma i en action film där dom måste ha bilar med skottsäkra rutor och sådant. Det tog några sekunder för mig att fatta att det var den bilen vi var på väg mot.

Medan vi körde till hotellet som jag skulle bo på berättade Paul om vad vi skulle göra dom närmaste dagarna. Idag skulle vi åka någonstans och äta, om det var okej för mig - vilket det självklart var. Paul sa att han tyckte jag skulle få lära känna killarna lite i alla fall, innan jag började ge dom order.
I morgon hade killarna två olika intervjuer, en radiointervju och en till en tidning. För min del skulle morgondagen tydligen bli ganska lugn, ännu en chans att lära känna killarna bättre - som Paul såg det.

”Just say your name to the girl behind the desk and she’ll show you your room” sa Paul när han stannat framför hotellet och vi båda gick runt bilen till bagaget.
”I’ll give you an hour to... do whatever girls are doing” sa han och lyfte ut min väska. Jag skrattade lite och nickade.
”I’ll be here outside again in an hour” lovade jag och drog väskan efter mig mot entrén. Jag gjorde som Paul sa och när jag presenterade mig för receptionisten visste hon direkt vem jag var. Hon visade mig vägen till mitt rum och när hon öppnade dörren och jag gick in blev jag chockad.

Rummet jag kom in i var litet, men alldeles perfekt. Direkt till höger var det en dörr som jag antog ledde till badrummet. Lite längre in i rummet fanns det en stor dubbelsäng - som jag inte kunde vänta på att få krypa ner i - och ännu längre in stod det ett bord och en stor garderob. På kortsidan var det ett enda stort fönster och en liten glasdörr som ledde till balkongen. Gröna och bruna gardiner var dragna för halva fönstret men från den halvan som inte var täckt kunde jag se ut över staden.

När tjejen hade gett mig båda nycklarna och lämnat mig ensam tog jag en snabb dusch och bytte om till varmare kläder. När det nästan hade gått en timme begav jag mig ner till receptionen igen och såg att den svarta bilen redan stod parkerad utanför hotellet. Jag skyndade mig ut och satte mig bredvid Paul som berättade att vi skulle möta killarna på en restaurang lite längre bort.

”What do you think of your room?” frågade Paul när han stannade bilen utanför en fin restaurang och öppnade dörren.
”Oh, it’s amazing. Thank you for that” sa jag glatt och hoppade ut ur bilen. Paul såg ut att bli lite lättad över att jag gillade rummet.
”Wow, the boys are actually in time for once” sa han sedan plötsligt och jag följde hans blick till en ganska låg, svart bil som stod parkerad bredvid en liknande fast röd. Jag vände blicken mot restaurangen och såg genom rutorna dom fem killarna som jag tidigare endast sett på videoklipp. Plötsligt var nervositeten tillbaka och jag bet mig oroligt i läppen när Paul öppnade dörren och gjorde en gest att jag skulle gå in före honom.

När vi gick in klingade det i en liten klocka ovanför dörren och alla fem tittade på oss, Harry, Niall och Louis med var sitt litet leende medan Liam och Zayn såg väldigt trötta ut.
”Guys, this is Natasha that I told you about” sa Paul när vi kom fram till bordet och alla fem ställde sig upp och gav mig varsin kram. Dom presenterade sig kort och när Zayn sa vad han hette kände jag genast igen rösten - det var han som hade avbrutit mitt och Pauls telefonsamtal tidigare. Av någon anledning kände jag hur det fladdrade till lite magen när jag hörde hans röst igen.

”So, you are the new Ashley?” frågade Louis när vi alla hade satt oss ner, och jag tittade frågande på honom eftersom jag inte alls förstod vad han menade.
”Ashley was the last girl that had your job” förklarade Liam och log.
”Oh, yeah.. than I guess I am” sa jag och skrattade lite tyst. Dom verkade ju hur schyssta som helst, även när kameran var avslagen.

---

Jag tycker ni kan bli lite flitigare på att kommentera, för det är mycket roligare att skriva då. :)