Jag bytte ut mina pyjamas shorts mot ett par gråa mjukisar och drog på en lila huv-tröja över linnet som hade fått agera natt tröja. Jag var alldeles för hungrig för att orka välja kläder för dagen eller fixa mig innan frukosten, så det här fick duga tills vidare. Sedan bökade jag på mig skorna och slank ut ur rummet, till den tysta, överdrivet fina korridoren. På väg till hissen kom jag på mig själv med att smyga - vad patetisk jag var. Smög omkring i ett hotell klockan nio på morgonen som om jag höll på att bryta mig in i en bank eller något. Hissen var redan på min våning, så det var bara att kliva in.

Väl nere på restaurangvåningen var det inte lika tyst och jag behövde absolut inte smyga nå mer. Restaurangen var mycket finare än jag hade föreställt mig, jag började undra hur mycket det här hade kostat för Paul. Bänkarna där alla möjliga sorters pålägg och annan mat stod på en liten upphöjning i golvet, formade i två halvmånar som var riktade mot varandra. Nedanför den lilla trappan som ledde till serveringsbänkarna var det fullt med bord, stora och små.

Jag gick över rummet mot serveringsbänkarna och såg på allt som fanns där. Det var riktigt länge sedan jag hade ätit en restaurangfrukost och jag hade verkligen varit sugen på det, men plötsligt fanns det alldeles för mycket konstiga saker att välja mellan. Det slutade med att jag satt vid ett litet tvåmanna bord med en skål med yoghurt, en enkel ost och skinkmacka och en kopp med kaffe.

Efter att jag hade fått i mig både mackan och yoghurten var kaffet fortfarande alldeles för varmt för att dricka. Jag rörde om med skeden och fiskade samtidigt upp mobilen från fickan. Klockan var bara kvart över nio och det Paul skulle inte komma och plocka upp mig förrän vid 11 eller något sådant. Medan jag väntade på att kaffet skulle svalna hann jag bestämma mig för att ta en dusch när jag kom tillbaka till rummet. Även om jag egentligen inte behövde duscha kändes det som att jag behövde koppla av lite innan dagen började på riktigt, och ett bra sätt att koppla av för mig hade alltid varit att ta en varm dusch.

Tillslut gick det att dricka kaffet och när jag hade gjort det förde jag undan koppen och min tallrik. När jag var på väg tillbaka till hissen hörde jag plötsligt att någon ropade mitt namn bakom mig. Jag funderade snabbt ut att jag inte hade nämnt vad jag hette till någon annan än tjejen i receptionen igår och rösten som nu ropade på mig var en killröst, så det var ju definitivt inte hon. Jag vände mig om och blev riktigt förvånad när jag såg Harry komma mot mig. Han hade på sig ett par ganska mörka, tighta jeans, en vit t-shirt och en svart kapp-liknande jacka över det. Leendet som befann sig på hand läppar gjorde mig nästan lite nervös och jag log automatiskt tillbaka mot honom.
”Oh, ehm.. hey Harry” sa jag lite fövånat och förstod inte alls varför han var här.
”Hi” sa han och log bredare, så att en rad med raka vita tänder skymtade. Först när han flyttade blicken från mina ögon till resten av mig insåg jag att jag stod här i min brors alldeles för stora mjukisar, en oversize hoodie och ett par slitna, oknutna converse som skulle föreställa färgen vit - det såg dock mer ut som om dom var gråa, eller kanske beige. Inte hade jag något smink heller - inte för att jag brukade ha särskilt mycket - och håret hade jag fortfarande i samma så kallade bulle som jag hade sovit med. Jag som hade bestämt mig för att göra ett bra intryck idag.. bra start, verkligen.
”I’m.. umh.. what are you even doing here?” frågade jag generat och han flinade lite åt min reaktion.
”Paul had to go to some important thing.. I don’t really know what, but anyway. He asked me to pick you up before the interviews” förklarade Harry och jag kände att jag började få lite smått panik.
”But.. it’s only half past nine” sa jag lite nervöst. Tänk om jag hade förstått Paul fel och intervjuerna inte alls började först vid 12?
”Oh, yeah. I know..” sa han och kliade sig i nacken. ”I didn’t know what time Paul had told you to be ready, and I didn’t want you to wait. So.. here I am” sa han och verkade nästan lite spänd han också.
”But now you have to wait” sa jag och rynkade ängsligt pannan, men han log snabbt vilket lättade på stämningen.
”I can wait” log han. ”As long as you don’t mind?” frågade han sedan och jag skakade på huvudet.
”No, o fcourse not. Come on."

---