Jag och Harry tog hissen upp till mitt rum och plötsligt var den pinsamma och spända stämningen från korridoren borta. När vi stod i hissen och jag tittade i spegeln på den korta tjejen som stod bredvid världsstjärnan Harry Styles kändes det helt overkligt. Här stod jag, helt osminkad med typiska sitta-ensam-hemma-och-ta-det-lugnt kläder, bredvid en riktigt snygg och dessutom känd kille som självklart hade väldigt snygga kläder och även var säkert ett och ett halvt huvud längre än mig.
”God, my hair is a mess” suckade jag tyst och Harry höjde ögonbrynen och mötte min blick via spegeln. Sedan kunde jag se hur han granskade min nyvakna frisyr där lite hår hade lossnat från den lösa knuten på huvudet.
”I wasn’t gonna say something.. but, it’s sweet. Really sweet” sa han och nickade samtidigt som han flinade lite retsamt.
”Yeah, sure” skrattade jag och puttade honom lite lätt i sidan med min armbåge.

Väl inne på rummet tog jag med mig väskan och gick mot badrummet.
”Be right back” sa jag och hann se hur Harry nickade innan jag låste in mig och vände mig mot spegeln. Håret kändes för tillfället som ett hopplöst fall, så jag började istället med att tvätta ansiktet och sedan sminka mig lite grann. Ur väskan, som jag för övrigt inte hade hunnit packa upp ännu, grävde jag fram ett par slitna jeans och en blå, enkel tröja. Sedan borstade jag tänderna och efter det kunde det inte vänta längre, så jag bökade ut snodden ur håret som rufsigt föll ner över axlarna. Jag drog händerna igenom det några gånger, men det hjälpte inte så jag vände mig mot väskan och letade efter borsten. Det tog nog ett par minuter innan jag insåg att den låg på byrån ute i rummet, där Harry väntade på mig. Toppen.

Harry stod vid fönstret och tittade ut när jag öppnade dörren och gick ut i rummet.
”You have a pretty good view from here” sa han.
”Yeah, I love it” sa jag glatt och hoppades att han skulle fortsätta inspektera utsikten så att jag hann borsta igenom håret lite. Självklart skulle jag inte komma undan så enkelt. Just som jag kom fram till byrån och spegeln vände sig Harry om, först med ett litet leende på läpparna, men det byttes snabbt ut mot ett flin. Han öppnade munnen för att säga något men jag höjde handen och skakade på huvudet.
”No comments” sa jag hastigt.
”I like it” skrattade han. Jag tog upp borsten och började jobba mig igenom håret.
”That was a comment” muttrade jag och vände mig mot spegeln.
”I couldn’t help it, sorry” sa han och jag kunde höra att han höll sig för skratt.

När jag var färdig med håret också bestämde vi oss för att åka till killarnas studio, där Zayn, Liam, Louis och Niall mest troligt redan var. Det var där tidningsintervjun skulle hållas, dock var det ju nästan 2 timmar kvar till intervjun men vi åkte dit ändå. Harry hade parkerat bilen på baksidan av hotellet och tagit en bakväg in, för att undvika att bli igenkänd av massa tjejer. Tydligen kände Paul ägaren av hotellet så det här med att smyga sig in osv var inga problem.

När vi satt i den svarta bilen, som jag hade sett utanför restaurangen dagen innan, tittade Harry nyfiket på mig då och då.
”This isn’t fair” sa han efter några minuters körande.
”What?” frågade jag förvånat och han log.
”You know things about me, like what I do and so on. I don’t even know your full name” klagade han och jag höjde ögonbrynen.
”So you wanna know my full name?” frågade jag skeptiskt. ”Natasha Peneva Nikolova” lade jag till. Förut hade jag verkligen skämts över mitt namn, men med tiden hade jag vant mig vid folks reaktioner och lärt mig att vara stolt över det.
”Natasha Pene.. what?” frågade han, men han lät inte alls hånfull eller retsam som dom flesta brukade göra. Han lät bara uppriktigt nyfiken.
”Natasha Peneva Nikolova” upprepade jag lite långsammare och Harry log.
”Is it Greek?” frågade han och höjde ögonbrynen. Han såg nästan lite imponerad ut.
”No, it’s Bulgarian” rättade jag honom.
”Oh, are you from Bulgaria?” frågade han och tittade häpet på mig.
”I was born there” bekräftade jag. ”But I’ve lived in Sweden since I was about 1 years old, and than - when I was around 10 - me and my father moved to Miami while my mother and brother moved back to Bulgaria.”
Harry stannade i korsning och medan han väntade på att få köra vände han blicken mot mig och granskade mig.
”That explain your olive skin, dark hair and those beautiful brown eyes of yours” sa han och log snett. Hade jag hört rätt? Hade en världskändis just sagt att jag hade vackra ögon? Jag vände generat fram blicken mot bilen framför oss och försökte låta bli att le som ett fån, men leendet smög sig sakta men säkert på ändå. Han var ju så gullig!
”Why didn’t your mum and brother move to Miami with you?” frågade Harry och först när bilen började röra på sig igen vågade jag se på honom, för då var han tvungen att titta på vägen.
”My parents got divorced so my mum decided to move back to Bulgaria, she has always loved it there. Nathan, my brother, is seven years older than me so he spent almost eight years in Bulgaria before we moved to Sweden. He knew the language, he knew the country and most of all he missed it. So he didn’t have a problem to decide where to go. Maimi wasn’t even an option according to him.” Det var inte ofta jag pratade om Nathan och mamma, det hände nästan aldrig faktiskt. Antagligen för att jag inte ville prata om dom, eller tänka på dom. Gjorde jag det så började jag bara sakna dom, alldeles för mycket. Det var snart ett år sedan vi hade träffats senast och jag hade ingen aning om när det skulle hända igen. Trots det så hade jag berättade om dom till Harry nästan automatiskt, det hade liksom känts självklart att jag skulle berätta när han frågade. Det var något med honom som gjorde att han var riktigt lätt att prata med, alldeles farligt lätt var det.
”Are you okay?” frågade Harry och jag kom ur mina tankar, tillbaka in i bilen som nu stod still. Framför oss befann sig en riktigt stor byggnad som jag antog var skivbolagets eller något liknande, eftersom det var någon sorts studio vi skulle till.
”Yeah” sa jag lite förvirrat och fick fram ett leende.
”I’m sorry if I’m being rude” sa han och krökte ögonbrynen i en ängslig min. Tydligen syntes det på mig att jag inte gillade att prata om det här.
”Oh, no you’re not at all. It’s just.. you’re so easy to talk to” slängde jag ur mig, men ångrande mig genast när jag kände hur kinderna hettade. Harry log brett och öppnade sedan sin dörr.
”Let’s go and se what the lads are up to” sa han glatt och jag knäppte lös bältet och hoppade ur bilen.