"Karen got raped that night."

 

 

Jag blinkade bort dom få tårar som bildades i mina ögon och fortsatte att se på Harry. Jag förstod genast på hans ansiktsuttryck att hatet han kände inte bara vad mot den som gjort något så hemskt mot Karen, utan även en del mot sig själv. Det syntes tydligt att han inte mådde bra över att veta att han hade gått därifrån tidigare, utan henne.

 

Efter en ganska lång tystnad harklade sig Harry och öppnade bildörren.

"It's running late" mumlade han innan han klev ur och gick runt bilen. Jag hade redan hunnit få upp min dörr när han kom på min sida, så han sträckte fram handen och hjälpte mig ut.

 

Medan vi gick mot hotellets entré sneglade jag på Harry och bet mig i läppen.

"It wasn't your fault" sa jag tyst och Harry vände huvudet mot mig. Hans blick var lugnare nu och när vi stannade utanför ingången sträckte han fram ena handen och strök undan lite hår från mitt ansikte.

"I don't even wanna think about the things that guy would have done to you if you wouldn't have called me" sa han och jag förstod först inte vad han pratade om. Det kom så plötsligt och mina tankar kretsade endast runt Karen. När jag förstod att han syftade på händelsen tidigare idag gick en ilning längs ryggraden på mig och jag skakade på huvudet.

"Then don't" sa jag och tog hans stora hand mellan båda mina. "Nothing happened."

"What if it would have? Don't you see? I can't keep anyone safe. I'm never there when someone needs me" sa han och fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Det högg till inom mig när jag insåg att det som hade varit nära på att hända idag var precis samma sak som hade hänt för två år sedan, med Karen.

"Harry, I.. You can't think like that. You can't control everything that is happening" konstaterade jag och såg in i hans gröna ögon. Han fick inte känna sig skyldig.

"The next time you need me, I'm gonna be there. I promise."

 

"Will you be okay tonight?" frågade Harry efter en liten stund och jag nickade.

"I'll be fine" konstaterade jag och pressade fram ett leende. Jag ville helst vara med Harry mer, men han behövde nog prata med Karen.

"You know.. Even though nothing really went right tonight, I really enjoyed being witg you" log jag. Det var sant. Det hade varit alldeles underbart att få vara med Harry, ensam. Utan alla killarna och Paul.

"I did too" svarade Harry och ett leende lekte i hans mungipa.

"Now go home. Karen is waiting" sa jag och gav honom en snabb kram innan jag lätt knuffade honom mot bilen.

"Goodbye" skrattade han och jag nickade kort. Jag stod kvar och såg på honom när han gick över gatan och satte sig i bilen. Sedan vände jag mig om och gick in.

 

Jag hade aldrig riktigt pratat ordentligt om den där kvällen med någon. Jag hade nog hoppats på att alla minnen skulle försvinna om jag bara trängde undan det och höll tyst om det, men det var nästan tvärt om. Det kändes bra att ha berättat det för Natasha. Jag hade först trott att det skulle ändra hennes uppfattning om mig, av någon anledning. Men det gjorde det tydligen inte, vilket jag självklart var glad för.

 

När jag hade låst bilen och gick mot byggnaden där vi bodde kom jag tillbaka till verkligheten. Jag visste att Karen var där inne och väntade på mig, för hennes bil stod parkerad utanför. Det var i och för sig bra - körde hon bil var hon nykter. Jag visste att Karen blev väldigt annorlunda när hon var full och med tanke på att det här var första gången vi träffades efter den där kvällen då någon våldtog henne, kändes det bra att det här samtalet skulle vara med en nykter Karen.

 

Direkt när jag hade tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas kröp jag ner i sängen. Jag var riktigt trött, men trots det kunde jag inte somna där jag låg hopkurad under täcket. Jag kunde inte få Harrys plågade ord ur mitt huvud. "Karen got raped that night". Mitt första intryck av Karen hade varit avsky. Jag hade verkligen inte gillat henne. Nu tyckte jag faktiskt synd om henne. Visst, hon hade gjort något riktigt elakt mot Harry den kvällen och jag gillade inte hennes attityd alls, men ingen förtjänade att bli våldtagen. Ingen!

 

Jag försökte verkligen att sova, men det gick bara inte. Just nu skulle tydligen alla tankar komma till ytan. Harry, Karen, Tyler, Sophie och den där Tim. Tyler var jag inte riktikgt säker vad jag kände för. Jag saknar honom i alla fall inte, jag var nog bara besviken på honom. Eller jag kanske mest var besviken på mig själv för att jag inte fattade hurdan han var. Sophie däremot saknar jag, riktigt mycket. Det var vid sådana här tillfällen jag ville ha henne att ringa till och berätta vad som hänt ikväll. Kanske inte om allt dock, inte om det Harry berättat. Men om Tim i alla fall. Jag visste hur länge till jag skulle klara av att inte prata med henne. Så länge jag var med killarna och höll mig sysselsatt var det inga problem, men så fort jag befann mig ensam här på rummet kröp saknaden sig fram - sakta men säkert. Dessutom var det snart bara en vecka kvar för mig i London och när jag kom hem visste jag vad som skulle hända. Jag visste att varken jag eller Sophie skulle kunna hålla oss ifrån varandra, och det var jag på sätt och vis glad för. Jag ville att allt skulle vara som förut mellan oss. Men samtidigt visste jag inte om jag borde eller kunde lita på henne igen.

 

---