~ Natasha’s perspektiv ~

”Are you gonna call him when it’s morning in Miami?” frågade Harry och såg fortfarande rakt in i mina ögon. Jag förstod inte hur han kunde sitta där så allvarlig och seriös medan vi såg varandra djupt i ögonen. Jag klarade inte av det. Även om samtalsämnet inte var det roligaste så ville jag helst bara le som ett fån just nu, dock gjorde jag inte det. Men ett ett litet leende letade sig ändå fram på mina läppar, jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.
”I don’t know, should I?” frågade jag Harry ryckte på axlarna.
”I would have..” sa han och fuktade läpparna med tungan. ”You wanna know what happened right? If that girl was even calling for him and if she did; maybe ha has an explanation” sa han och jag skakade på huvudet.
”No, right now I don’t wanna hear about what happened. I don’t wanna hear any explanations and definitely not any lies” mumlade jag och suckade. ”I just wanna live, here and now. Far away from Miami and Tyler” lade jag till och det var verkligen så jag kände just nu. Jag ville göra något bra och roligt utav dom här två veckorna i London. Problem skulle det finnas tillräckligt med när jag kom hem ändå, jag behövde inte tänka på allt det just nu.

”But Nat, if you love him you should find out if he was with someone else this night, if he have feelings for you and all that stuff” konstaterade Harry och jag suckade igen. Han hade ju rätt, så klart. Men älskade jag Tyler då? För ett par timmar sedan hade jag varit säker på att jag gjorde det. Det hade känts så självklart. Men nu? Här i bilen med Harry? Jag vet inte riktigt. Fjärilarna jag fick i magen av att se Harry le eller höra honom skratta hade jag aldrig upplevt med Tyler. Kanske hade jag aldrig riktigt varit kär i honom på riktigt, bara trott att jag var det. Kanske hade jag aldrig varit kär förut? Var jag det nu då? Nej, jag kunde ju inte vara kär i en kille som jag knappt hade känt en dag.

”I don’t know if I love him” medgav jag och bet mig läppen. ”Maybe I just thought I did, maybe I didn’t even know what love really was like. Maybe I still don’t know” mumlade jag och vände blicken ut genom fönstret igen. Jag väntade på att Harry skulle säga något, men det gjorde han inte. Efter vad som kändes som en evighet av tystnad sneglade jag mot honom. Han satt inte längre vänd mot mig. Nu tittade han ut genom framrutan och det syntes tydligt att han funderade på något.
”What are you thinking?” frågade jag tyst, vilket fick honom att se på mig en liten stund innan han återigen tittade ut.
”Him. Tyler..” svarade han och rynkade pannan. ”Actually he seems like a jerk to me” sa han ärligt. Nu när han tittade på mig såg hans blick hårdare ut, nästan som om han var arg.
”He can be a totally jerk sometimes, but he never was to me. I guess that’s what I liked about him. That he didn’t treat me like he treated everyone else” förklarade jag lite fundersamt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det ordentligt, men egentligen var Tyler faktiskt ganska stöddig, kaxig och dryg. I alla fall mot dom flesta, men när pratade med mig var han inte sådan.

”Are you sure it’s a good idea not to call him?” frågade Harry plötsligt och höjde ögonbrynen. Jag tänkte efter lite och skakade på huvudet.
”No, I’m not sure about that. But I’m sure that I don’t wanna talk to him yet” sa jag beslutsamt.
”I’m just gonna live in the moment. So what if it’s raining..” började jag och gjorde en gäst ut mot regnet. ”Everyone says that we should all take a moment and make it perfect, but nobody does. Maybe because it’s raining!” Medan jag pratade hade min röst blivit mer och mer ivrig och jag hade dragit av mig jackan. Nu tittade Harry frågande på mig. Han öppnade munnen, men innan han hann säga något öppnade jag min bildörr och gick ut i regnet. Jag höll ut händerna med handfaltorna uppåt - som för att fånga vattendropparna - också snurrade jag runt och skrattade. Jag kände mig som ett litet barn, o brydd om vem som såg på och om allt annat som hände just nu.

När jag hade snurrat några varv sprang jag runt bilen och öppnade Harrys dörr.
”What are you doing?” frågade han skrattande.
”I don’t know” skrattade jag, tog tag i hans händer och drog upp honom på fötter framför mig. ”But I know what I’m not doing. I’m not thinking!” sa jag glatt och stängde bildörren igen.
”You’re crazy!” konstaterade Harry medan jag joggande drog med honom över vägen, mot en gräsplätt på andra sidan.
”You are the one who told me I think too much” påminde jag honom och han skakade bara på huvudet och försökte undvika vattenpölarna på vägen.

Så fort vi befann oss på gräset släppte jag Harry och såg upp mot himlen, upp mot regnet som öste ner över oss. Återigen snurrade jag runt några varv och när jag sedan stannade såg jag på Harry som iakttog mig med ett litet leende på läpparna.
”What?” frågade jag strök undan det blöta håret från ansiktet.
”Nothing” svarade han snabbt och jag himlade med ögonen.
”Turn around” sa jag och flinade lite.
”Why?” frågade han misstänksamt.
”Just turn around” upprepade jag och Harry tveka lite, men vände sig sedan om med ryggen mot mig. Då sprang jag över gräset och hoppade upp på hans rygg. Eftersom att han inte verkade vara beredd på det tappade han balansen och vi båda ramlade skrattandes ner på det blöta gräset bredvid varandra
”Did I tell you that you’re crazy?” frågade Harry samtidigt som han reste sig upp.
”Crazy is my middle name” sa jag, fortfarande skrattande, och när Harry sträckte fram sina händer tog jag tag i dom och han drog upp mig på fötter igen.

Jag tittade upp på Harry som stod just framför mig. Hans hår var alldeles genom blött, luggen klibbade sig lite i pannan, den svarta kappa liknande jackan som han hade på sig var också helt dränkt vid det här laget. Trots att både han och jag var tvungen att kisa en aning för att inte få massa vatten i ögonen så var det som om jag aldrig hade sett hans gröna ögon vackrare än just nu. Dom liksom blänkte och jag kände mig plötsligt alldeles svag i knäna. Sedan sprack hans ansikte upp i ett litet leende och dom där söta smilgroparna syntes.

”Are you done making this moment perfect?” frågade Harry efter en liten stund. ”It’s a bit cold out here” lade han till och jag frös faktiskt också lite.
”Almost done” sa jag och var plötsligt väldigt säker på att jag inte älskade Tyler. Vad jag kände för Harry var jag däremot inte säker på, inte ens nästan säker, men trots det bestämde jag mig för att gå på magkänslan. Jag bestämde mig för att lyssna på Harry och inte tänka så mycket. Därför lade jag plötsligt armarna om Harrys nacke, flätade in fingrarna i hans blöta lockar och drog ner hans ansikte en liten bit mot mitt. Trots det blev jag tvungen att ställa mig på tå innan jag försiktigt och lite osäkert kysste hans läppar.

Det tog några sekunder innan Harry verkade reagera, men sedan besvarade han kyssen och lade armarna om min midja. Så fort jag förstod att han inte verkade ha något emot att jag kysste honom försvann osäkerheten i min kyss helt och hållet. Han drog mig mot sin egen kropp och plötsligt var alla spår av kyla helt borta från mig. Fjärilarna i magen var inte längre fjärilar utan dom hade förvandlats till fåglar som flaxade omkring för fullt. Det sprudlade i hela kroppen och blodet rusade som om det var en kapplöpning som pågick. Jag var rätt så säker på att Harry också kunde känna och höra hur mitt hjärta bultade snabbare än vad jag trodde var möjligt. Bättre kyssar än den här existerade inte ens på film.

---