Efter en alldeles för kort stund avslutade Harry kyssen och såg ner på mig. Jag mötte hans blick och bet mig lite nervöst i läppan i väntan på att han skulle säga något. Det verkade dock inte alls som om han tänkte göra det. Vi stod där en liten stund och bara såg varandra i ögonen, jag med armarna runt hans nacke och han med sina om min midja. Tillslut blev det ändå Harry som bröt tystnaden.
”You really know how to make a moment perfect, don’t you?” frågade han tyst och log lite svagt.
”I guess so” viskade jag och log brett. Det var precis vad den här stunden var - perfekt.
”I really don’t like to end this, but we need to go inside” sa Harry och släppte taget om mig. ”You’re gonna get sick” lade han till och såg ner på min tunna tröja med korta ärmar. Jag suckade och tog motvilligt bort mina händer från honom.
”Whatever you say, dad” muttrade jag och även om jag försökte vara seriös lyckades jag inte hålla borta flinet från mina läppar.
”That’s a weird thing to say, thinking of the kiss you just gave me” flinade Harry och vi båda skrattade lite.

Vi gick tillbaka över vägen och vidare in på hotellet. Vattnet droppade från oss båda som om vi var två dränkta katter och receptionisten tittade ogillande på oss när vi passerade henne, men hon sa ingenting. När vi kom upp till mitt rum gick jag fram till väskan och letade fram ett par jeans och en svart, stickad tröja. Jag såg omkring i rummet och hittade snabbt vad jag letade efter, min brors mjukisbyxor.
”I don’t have any shirt to offer you, but you can borrow these if you want to” sa jag och tog upp byxorna från stolen där dom låg. ”I took them from my Nate, they should suit you” lade jag till när jag såg Harrys skeptiska blick.
”Thank you” sa han och fångade byxorna när jag kastade dom till honom.
”I’ll be right back” log jag och låste sedan in mig på badrummet.

När jag vände mig mot spegeln fick jag en liten chock. Självklart var det inte helt oväntat att jag såg hemsk ut, men eftersom att jag kände mig som en dränkt katt var det något sådant jag hade föreställt mig också. Men det var inte alls en katt som mötte min blick i spegeln. Det var en blöt och frusen panda med något som föreställde långt hår på huvudet. Jag var helt svart runt ögonen och håret var minst sagt bedrövligt. I vanliga fall hade min reaktion till detta varit att jag inte var riktigt klok som hade visat mig för allmänheten så här, men just nu kunde jag verkligen inte bry mig mindre. Jag kände mig alldeles för glad för att överhuvudtaget orka tänka på något sådant. Allt jag kunde tänka på var killen som befann sig på andra sidan dörren. Jag kunde fortfarande känna hans läppar mot mina och så fort jag tänkte på vad som hade hänt där ute ville jag bara skrika så att hela världen skulle förstå hur bra det här kändes.

Medan jag snabbt tvättade av ansiktet och bytte till dom torra kläderna tänkte jag på hur annorlunda allt hade känts för 12 timmar sedan. Jag hade varit fast besluten om att bara komma hit och jobba. Inte bygga upp någon vänskap eller något sådant med killarna, och absolut ingen romans. Allt det där var som bortblåst nu. Jag var fullt medveten om vad jag ville. Jag ville att Harry skulle bli min.

~ Harrys perspektiv ~

När Natasha försvann in på badrummet drog jag snabbt av mig dom blöta jeansen och bytte ut dom mot Natasha’s brors byxor. Jag tog av mig jackan och hängde både den och mina byxor över en stol. T-shirten som jag hade på mig var faktiskt inte så jätte blöt, bara lite fuktig. Den hade visst klarat sig ganska bra under jackan.

Jag såg mig omkring lite i rummet och satte mig sedan på sängkanten. Jag hörde hur Natasha slog igång kranen inne i toaletten och log för mig själv när jag tänkte på dom svarta ringarna runt hennes ögon som hon förmodligen tvättade bort nu. När Natasha först kom hit verkade hon vara så försiktig och eftertänksam. Idag när jag såg henne ute i regnet var det som om hon var en helt annan person. Kanske hade det med att göra att jag kände henne bättre nu, hon kanske inte riktigt var sig själv med folk hon inte kände. Eller så kanske hon hade förändrats under denna lilla tid, vad visste väl jag om det? En sak visste jag i alla alla fall och det var att hon var speciell. Jag hade aldrig träffat någon som henne förut, bara sättet hon såg på mig gjorde det omöjligt att inte falla för henne. Ända sedan första gången jag såg henne visste jag att det var något speciellt med henne, men jag hade nog inte riktigt erkänt det för mig själv förrän nu. Nu var jag i alla fall säker på en sak - jag ville att Natasha skulle bli min.

---