Safe - Del 26

26 November 2013, 19:39

Tidigare: 

  "Mhm?", svarade han i ett tyst mummel.

  "Thank you."

  "For keeping you company?", frågade Harry, fortfarande endast i ett mummel. Han var nog trött.

  "Yeah, for that", bekräftade jag och slöt sedan ögonen. "And for everything else", lade jag tyst till efter ett tag, även om jag inte var säker på om Harry kanske redan hade somnat.

→ Cassie ←
 

  En alldeles för hög ringsignal skar in i mina öron och jag blev genast klarvaken. Jag satte mig upp i sängen och sträckte ut handen emot nattduksbordet, men stannade halvvägs dit när jag såg att mobilen inte låg där den brukade. Ljudet kom ju faktiskt inte ens därifrån. Jag reste mig upp och skyndade fram till skrivbordet där mobilen låg och vibrerade. En bild på Robert och mig lyste upp mörkret runt omkring mobilen. Jag pussade honom på kinden och jag kunde till och med skymta ett leende på hans läppar. Det hände inte ofta att Robert log framför en kamera.
  Bilden var tagen under sommarlovet. Jag kom ihåg den dagen så väl. Vi hade bestämt oss för att göra någonting annat än att bara ligga inne på dagarna och sedan gå ut på kvällarna, så istället tog vi varsin cykel och for iväg på en picknick. När Robert först hade föreslagit det hade jag bara skrattat, men den dagen var nästan den enda med honom som jag verkligen kom ihåg hela. Det hade varit en riktigt bra dag och vi båda hade somnat innan 11 den kvällen - utmattade efter all cykling. Jag hade somnat lycklig i hans armar.
  Nu plockade jag upp mobilen och drog den gröna luren tvärs över skärmen, men ringsignalen fortsatte att ringa, fortfarande riktigt högt. Oförstående såg jag mig omkring och fick syn på en till telefon som låg i bokhyllan. Jag skyndade mig dit och samma bild fanns på skärmen, samt att 'Rob' stod skrivet. Återigen försökte jag svara, men inte heller den här gången slutade det att ringa. Istället ökades ringsignalen till två st, sedan tre, fyra... Minst 10.
  "Pick up the phone, Cassie! Or I'll..", ropade plötsligt Robert's välkända röst argt och jag hoppade till och snurrade ett varv för att se vart Robert var, och kunna fråga varför han ringde mig om han ändå var här. "Stop ignoring me, for fucks sake!"
  När jag förstod att Robert inte var här i rummet, utan att hans röst kom från min mobil tittade jag förvånat ner på den, men det enda som syntes där var den härliga bilden på mig och Rob.
  Fler och fler likadana signaler uppstod och ljudet blev bara högre och högre. Kopior utav min mobil dök upp överallt i rummet, alla ringande och alla med samma bild på skärmen. Jag snurrade runt ett varv, bara för att se att det låg en massa mobiler bakom mig på golvet också. Varför gick det inte att svara?! Robert skulle hata mig. Han skulle bli arg nu, riktigt arg när jag undvek honom hela tiden och..
  Och där försvann allting och det blev svart. Endast en signal hördes nu och då greppade det. Det var mitt alarm som ringde. Jag hade bara drömt. Samma stund som allting kopplade för mig kände jag hur någon sträckte sig över mig, stängde av alarmet och sedan föll armen trött ner över mina revben.
  Jag låg i min egen säng - det kände jag, för den var hård och oskön, och det var trångt att sova två i den - med ryggen emot någon annan.
  Noga med att inte ramla ur sängen vände jag mig om och öppnade försiktigt ögonen samtidigt som jag hävde mig upp så jag låg på ena armbågen. Det var ljust i rummet nu, till skillnad från drömmen, och jag kunde till och med se dammkornen som yrde omkring i ljuset kom från solen utanför. Dock föll min blick snabbt ner på den fortfarande halvt sovande killen framför mig.
  Det bruna, lockiga håret var inte tillbakadraget som jag var van att se det, utan hängde ner i pannan och en del av lockarna vilade emot min ljusblåa kudde. Ögonfransarna låg fjäder lätta emot kindbenen när han blundade och hans läppar var aningen särade. Det hade nog varit varmt under natten, för en svag, röd färg hade satt sig på hans kinder och vad han än hade haft på överkroppen när vi somnade igår var borta nu, så jag kunde se de tatuerade fåglarna och fjärilen på hans bröstkorg höjas och sänkas i långsam takt när han andades. Jag hade aldrig sett Harry så här avslappnad, fridfull och vacker. Han såg ut som en gud, hämtad ur en grekisk film.
  "You like it?", mumlade Harry plötsligt, och jag lade mig hastigt ner helt igen.
  "W-what?"
  "You were obviously staring", sa han med en hes röst, innan han blinkade några gånger för att sedan kunna öppna ögonen helt och se på mig. "You like what you see?"
  "I.. I wasn't staring", sa jag emot, och fann det onödigt svårt att få fram orden.
  "Why are you blushing, then?", frågade Harry med ett snett leende och jag vände ner ansiktet i kudden, vilket fick honom att skratta.
  "Why are you always doing this?", frågade jag anklagande när jag vände vände upp huvudet och slog till honom löst över bröstet med kudden.
  Harry tog enkelt kudden ur mitt grepp och lade den under sitt huvud, så att han kom i en högre ställning och blev tvungen att se ner på mig. "'Cause I find it very amusing seeing you struggle because of me", svarade han ärligt.
  Jag rullade över till ryggen, lade ner huvudet på madrassen under mig och slöt ögonen med en suck. "I hate your sense of humour."
  Harry satte sig upp, klättrade över mig och klev ur sängen. Jag behöll ögonen stängda medan jag hörde hur han lämnade rummet, utan att stänga dörren helt.
  När jag ändå blev ensam i rummet klev jag ur sängen och skyndade mig fram till garderoben för att passa på att byta kläder. Eftersom solen sken och det förmodligen inte var så kallt, tog jag på mig ett par svarta jeans och en kortärmad, vit, blus-aktig topp med en svart, bandlös bh under. Jag hann även placera mig sittande på golvet framför spegeln, med min sminkväska i knäet innan Harry kom tillbaka.
  Jag behövde inte vända mig om för att titta på honom, utan jag såg honom bakom mig i spegelbilden. Överkroppen var fortfarande bar och hans svarta jeans hängde farligt långt nere på höftbenen, och visade resårbandet på hans vita boxers. "You couldn't at least take your shirt on?"
  Harry mötte min blick via spegeln. "I know you like me better without it", sa han, och återigen förstod jag inte hur han lyckades vara så nonchalant när han pratade om sådant.
  "I'm not sure my mom does", svarade jag och återgick med blicken till mitt eget ansikte, för att försöka slippa det, enligt mig, pinsamma läget.
  "Don't be ridiculous now", sa Harry och jag kunde riktigt höra flinet som garanterat klädde hans läppar just nu. Även om han inte uttalade det, visste jag att han hade tänkt säga 'who doesn't like me better this way', eller något sådant. Jag himlade lätt med ögonen utan att svara, innan jag lutade mig lite närmare spegeln och böjde mina ögonfransar, för att sedan applicera mascara. "What are you doing?"
  Jag såg i ögonvrån att Harry förflyttade sig från dörren till sängen, där han satte sig ner. "Potting my make -"
  "I can see that", avbröt Harry mig mitt i meningen. "But I don't get why. I honestly can't understand why you girls feel such a need for makeup."
  Jag fixade färdigt det ena ögats mascara innan jag slappnade av och återigen mötte Harry's iakttagande blick via glaset i spegeln. "Because it makes us feel.. prettier. More worthy, in some kind of way", svarade jag fundersamt.
  "That's just crazy", konstaterade Harry och reste sig upp. "The reason girls need makeup to feel pretty is because guys are so shallow."
  "You know you're a guy, right?", frågade jag sarkastiskt och återgick till att sminka mig.
  "Yeah, I know. And I'm shallow too. We don't admit it, but ofcourse we go for looks, most of the time without even thinking about it. That's always the first expression", sa Harry samtidigt som han tog på sig t-shirten han haft igår. "If the inside was all that counted, like really, if the outside didn't matter: there would be no such thing as hot girls. You can't first say that the inside is all that matters, and then when you're out with your friends in a bar you lay eyes on a girl and tell your mates how hot se is."
  Jag koncentrerade mig på mitt eget ansikte några sekunder till, innan jag stängde sminkväskan och reste mig upp. "Your point being?", frågade jag och vände mig emot Harry.
  "My point being that people are shallow, whether they admit it or not", sa han samtidigt som han lutade fram huvudet en aning och rufsade till sin egen lugg med ena handen, innan han gjorde en liten, snabb rörelse med huvudet snett uppåt, och håret föll bak vid sidan av pannan. Det såg i princip intränat ut.
  En stund senare hade vi båda fått i oss både smörgåsar och te, och vi satt i Harry's bil på väg mot skolan. "What are you gonna do today?", frågade jag efter en ganska lång tystnad. Jag visste att han inte jobbade, men jag hade ingen aning om vad Harry brukade göra på dagarna.
  "I don't know", svarade han genast, utan att ens tänka efter i en sekund. Det lät verkligen som att det kom automatiskt. Som att han alltid gjorde samma sak för att slippa ett samtal. Jag bet mig i insidan av läppen och sneglade på Harry, som nu först såg ut att tänka på min fråga. "I'll probably swing by the gym, to kill some time", ändrade han sitt svar till.
  "You train a lot?", frågade jag då nyfiket. Det hade hittills inte hänt ofta att vi pratat om Harry, så vad det än gällde var jag väldigt nyfiken. Det kändes som att han visste allt om mig, medan jag bokstavligen inte ens visste hur gammal han var.
  "I bet a cheerleader has to train twice as much as me", konstaterade Harry istället för att svara på min fråga. Ibland undrade jag om han ens var medveten om hur han alltid vände på mina frågor och fick allting att handla om mig, istället för honom.
  Jag skakade på huvudet åt det han sagt. "No. I hate it. Not the cheerleading, but training. I do run sometimes, but I can't even remember the last time I was to a real gym."
  "Don't you need to be really strong to be able to.. do whatever you do?"
  Återigen skakade jag på huvudet. "I'm on top, so I don't use my arms that much. But strong legs - sure."
  "Hm. I'm usually on top too", sa Harry med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "But I guess we can take turns", lade han till och vid de ordet sprack hans ansikte upp i ett flin, och först då fattade jag vad han snackade om.
  Frustrerat kände jag hur en rodnad snabbt tog plats på mina kinder och jag smällde till Harry på axeln. "Perv!"
  "Just thank me for putting that picture in your head", flinade Harry och stannade bilen utanför min skola innan han tittade på mig. "Your day will be much more fun now."
  "Yeah, I'm sure it will", höll jag sarkastiskt med och knäppte lös bältet. "Thank's for the ride."
  "Any time", sa Harry nonchalant och bytte växel samtidigt som jag klev ur bilen. Jag mumlade ett 'hejdå' i samma veva som jag stängde dörren efter mig.

  Harry var rätt snabb med att försvinna från skolans område och jag stod fånigt kvar vid vägkanten tills jag inte kunde se hans bil längre. Då vände jag mig om och såg Kate komma gående från busshållplatsen.
  "I thought you said you'd call me yesterday", sa hon anklagande, men jag såg hur nyfikenheten lyste i hennes ögon och snart kunde hon inte hålla sig längre. "Was that Harry giving you a ride?"
  "I totally forgot!", sa jag och slöt ögonen några sekunder medan jag suckade. Harry hade helt och hållet fått mig att glömma bort Kate. Vad höll jag på med egentligen? "And yes. He gave me ride."
  "He had the same clothes as yesterday", observerade Kate medan vi började gå över skolgården. Jag visste precis vart hon ville komma med det hela, och det värsta var jag inte bara kunde erkänna att hon hade rätt.
  "Really? I didn't notice."
  "Oh, Cassie!", suckade Kate. "Don't you think I've learned to see through your 'I'm-totally-innocent' look by now?"
  Jag suckade djupt och puttade upp den tunga porten som ledde in till skolan. "Okay, yeah. He might have stayed the night."
  "You're crazy! You have a boyfriend remember?!"
  "I know, but I don't think I -"
  "Whatever, was it good?", frågade hon ivrigt, och verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om hon skulle skälla ut mig eller inte.
  "Was what go -", jag tystnade när jag förstod vad hon syftade på. "Oh my god, Kate! I didn't have sex with Harry!"
  "I really hope you didn't", sa plötsligt Fred bakom mig, och jag vände mig mot honom.
  "I didn't", lovade jag och gav honom en ärlig blick, som han verkade köpa.
  "But he did spend the night", påpekade Kate snabbt och jag himlade med ögonen, innan jag fastnade med blicken på Fred som rynkade pannan missnöjt.
  "What?", suckade jag samtidigt som vi alla började gå mot våra skåp.
  "I don't know. I just..", Fred avslutade inte sin mening direkt, utan verkade fundera på vad han skulle säga.
  "You don't like him", fyllade jag i.
  "No, that's not it. I just don't like him.. around you..", sa han och jag tittade upp på honom. Jag var inte helt säker på att jag förstod vad han menande, men jag kände i alla fall att han nog stod mer på Kate's sida än på min, i det här fallet.
  "What's up with the two of you disliking every single guy I actually like?", frågade jag uppgivet och Kate reagerade genast med att vände huvudet mot mig.
  "You just said you like him", påpekade hon och tittade storögt på mig. Ops..
  "So? I like Fred too. It doesn't mean I would ever sleep with him", sa jag en aning irriterat och höjde handen emot Fred när jag insåg att det kanske lät lite kränkande. "No offence."
  "None taken", försäkrade han och lade armen om mina axlar, vilket framkallade ett litet leende på mina läppar. Han hade alltid varit så bra på att förstå mig.
  "But that's not the same thing", protesterade Kate. "You and Fred are like siblings, literally. It wouldn't surprise me if you secretly had a third, mutual parent."
  Jag tänkte på vad hon sa, och erkände för mig själv att hon hade rätt. Hon hade rätt i allt hon sa. Jag kände mer för Harry än jag borde. "I'm not gonna discuss this anymore. You're not listening to what I'm saying anyway", sa jag när vi kom fram till skåpen och jag plockade ut mitt räknehäfte och matematikbok.

  "That's because you're not telling me the truth", kommenterade Kate och stängde igen sitt skåp efter att ha tagit ut sina saker. "I have english now. See you both later." Hon lämnade mig och Fred med varsin lätt smisk på rumpan.

  "She's so weird", konstaterade Fred och skakade roat på huvudet.

  "I know. That's why we like her", log jag och krokade fast min arm under Fred's och började gå emot salen där vi båda skulle ha lektion.

 

  Sista lektionen på dagen hade jag och Fred tillsammans, men tydligen var vå lärare sjuk och vi fick därför sluta tidigare.

  "You wanna do something? We could take a coffee somewhere, or whatever. I just feel like we haven't really done something for ages." Vi var påväg mot parkeringen när Fred ställde frågan åt mig. Först tyckte jag att det lät som en riktigt bra idé, men sedan kom jag att tänka på Robert. Visst, jag hade inte gjort någonting med Fred på rätt länge, men jag hade inte ens träffat Robert på väldigt länge.

  "I would love to, but I can't", suckade jag. "I haven't seen Rob for, I don't even know how long. I think I should talk to him."

  "Yeah, okay. We can take it some other day", sa Fred snabbt och jag nickade.

  "We have to", höll jag med innan vi båda satte oss i bilen.

  Så fort Fred vred igång motorn slog jag på radion på låg volym. Musik och att åka bil hörde ihop. Det hade det alltid gjort. När jag var yngre hade vår familj varje år gjort en bilsemester, och det största kriget var alltid vad för musik som skulle spelas i högtalarna. Tillslut hade mamma kommit på den bra idén att hon laddade hem blandad musik, med låtar för alla och brände sedan ner de på en skiva. Det årets semester hade känts annorlunda. Det hade inte riktigt vart samma sak när man slapp de där bråken och den konstanta spänningen om när skivan skulle bytas och man skulle få höra det man själv ville lyssna på.

  "So, am I dropping you off at Rob's than?"

  Jag vaknade upp från min lilla minnes-bubbla och kom på mig själv med att sitta med tårar i ögonen. Snabbt blinkade jag undan de och nickade. "Yeah."

  Mina tankar gick tillbaka till nattens dröm. Robert's arga röst och bilden på skärmen. Det var som om det var två helt olika personer - killen som ilsket ropat på mig och gett mig ett halvt hot, och killen som log bredvid mig på det härliga fotot. Dock var det ju en dröm. Den arga Rob var i drömmen. Jag började dock fundera på om det inte var lite så han var. Arg, irriterat. Helt ärligt kunde jag inte komma ihåg senaste gången han gav mig en komplimang.

  "Freddie?", frågade jag tyst.

  "Yes?"

  "Do you think that when you've known a person for awhile, and you really think you know them, you might get blinded by the way he or she used to be?"

  Jag såg hur ett oförstående uttryck spred sig över hans ansikte medan han tittade på vägen och bilarna framför oss. "I'm not sure I'm following", erkände han.

  "I mean, like.." Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara vad jag menade. "When you see a person almost everyday, you don't see the changes that happens along the way, but when you look back to the first day you met them, so much has changed."

  Fred såg fortfarande fundersam ut, men nu mer som om han tänkte på vad jag sa. "Are you trying to say you don't find me any fun to be around anymore?", frågade han tillslut och jag tittade chockat på honom.

  "What?! No! Ofcourse not!", utbrast jag. "I love to be with you!"

  "Oh, good", sa han och verkade andas ut lite.

  "I was talking about Rob", förklarade jag i samma stund som vi stannade utanför det höga huset där Robert's lägenhet befann sig. "I think I'm gonna break up with him", andades jag tyst och tittade upp mot balkongen som tillhörde min pojkvän.. än så länge.


Alltså det här är så sjukt jobbigt. Jag har kört fast. Totalt. Jag har hela novellen planerad, fram till slutet i princip. Jag vet bara inte hur jag ska formulera mig längre. Det är helt sjukt. Vet inte vad som har hänt med mig. Känns som att jag har en spärr i huvudet, mellan idén och själva.. orden. 

Kommenterat av My (1D Novell)

haha oh yes! Äntligen ;) undra bara hur han ska ta det.. Hoppas han själv blivit otrogen eller så gör han som överallt i andra noveller å ba typ låser in henne eller något, åh herregud.. Hoppas allt blir bra iaf!! Älskar hur du skriver och har verkligen längtat efter denna del.. Taggar till nästa!! :D

Svar: Haha, ja. Tycker själv det är lite spännande att se om jag lyckas få till det på något bra sätt.. hoppas det i alla fall! :D
One D Tales

2013-11-26, 20:04:25
URL/Bloggadress http://novellermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Berättelser om One Direction

Äntligen! Undra bara hur han ska ta det! Spännande.
Du sa att du kärt fast, då undrar jag hur man kan stå stilla i skrivandet men ändå skriva en så sjukt bra de. Du är så bra och novellen lika så!:) ÄLSKAR HUR HARRY ÄR!!!:D

Svar: Haha. Jag hade redan skrivit halva den här delen innan all fantasi i mitt huvud tog slut. Tack så mycket! :)
One D Tales

2013-11-26, 23:22:11
URL/Bloggadress http://berattelsermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Mrs Nellie Directioner

I love Harry, hate rob, love Fred and love-love Safe!!! Du är jätteduktig!! Längtar till nästa del!

Svar: Vad roligt att du gillar det jag skriver. :D tack!
One D Tales

2013-11-27, 21:40:25
URL/Bloggadress http://heynoveller.blogg.se
Kommenterat av Matilda

Du är så äkligt begåvad så det är ju helt sjukt!!

Svar: Asså gud, du fattar inte hur kul det är att höra! Tack. :D
One D Tales

2013-11-27, 22:00:37
URL/Bloggadress http://matildasavelind.blogg.se
Kommenterat av bella

Håller verkligen med Harry om smink. Jag hatar det! Att alla tjejer ska väntas a lite kläder och trakseras och det ska vara ok?! Ibland önskar jag att jag var född kille, allt verkar mycket enklare. Fast det har väl nackdelar också...

Svar: Ja, precis. Jag kände att jag fick ut mina egna tankar om tjejer och smink och sådant, igenom Harry. :)
Jag tror absolut killar har det lättare på väldigt många olika sätt, men som du säger. Det finns garanterat nackdelar också.
One D Tales

2013-11-28, 19:20:58
Kommentera

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: