Safe - Del 21
Safe - Del 20
Tidigare:
De tidigare kyssarna hade varit lustfyllda och nästan aggressiva, men det här var något helt annat. Den här kyssen var så passionerad och känslofull att den drog andan ur mig totalt. Jag visste inte ens vad jag gjorde nu, det var som om det var någon helt annat kraft än min hjärna som styrde mig. Min tungspets drog en linje längs med Harrys underläpp i hopp om att få komma in i hans mun för ännu mer kontakt, men så fort jag handlade på det viset avslutade Harry kyssen och såg mig djupt i ögonen.
"I know that you want to, and I know that you will. Just not tonight."
→ Cassie ←
Någonstans långt borta hörde jag en telefon ringa. Förmodligen min egen. Jag tog kudden som mitt huvud vilade på och täckte ena örat med den medan jag pressade det andra örat mot sängen under mig.
Efter en liten stund dog ljudet ut och jag suckade lättat samtidigt som jag kände att mitt tillstånd hela tiden blev mer och mer sovande. Det varade dock inte länge för mindre än en minut senare hördes samma ljud igen. Jag kände mig irriterad över att ingen bara kunde svara, men eftersom jag ändå var vaken nu drog jag undan täcket och klev ur sängen.
När jag kom upp på fötter insåg jag att det inte var min egen säng jag stod bredvid, och inte var det Fred's heller. Först förstod jag inte alls varför jag befann mig hemma hos Harry, men ju mer jag funderade på det desto mer kom jag ihåg. Harry hade dykt upp på den där festen och hjälpt Fred "rädda" mig från att köpa droger, även om de två nog inte visste att det var vad jag skulle göra. Då hade säkert Harry tagit med mig hem sen på natten, vilket förklarade varför jag sov hos honom, men vart var han då?
Först när mobilen slutade ringa insåg jag att jag kanske borde ha svarat, men nu gick jag i alla fall ut ur sovrummet och såg mig omkring i den mörka hallen. Jag såg att det lyste ifrån köket, så jag antog att det var där Harry befann sig, men tydligen inte. Köket var tomt på folk, men på bordet stod det två kaffekoppar och ett litet fat där det - att döma utav smulorna - hade funnits kakor.
Jag gick fram till bordet och kände på den koppen som var halvfull med kaffe. Det var fortfarande varmt så de som hade fikat hade gjort det nyss. Det kunde väl inte vara jag och Harry? Jag hade i alla fall inget minne av att jag hade varit upp. Jag hade faktiskt inget minne alls från den senare delen utav föregående kväll.
Jag hade inte tänkt på det tidigare, men det var väldigt mörkt ute, vilket fick mig att undra vad klockan var. Trots att jag föregående nätter sovit väldigt lite så kände jag mig rätt utvilad nu, så förmodligen hade jag sovit länge nu. Det var först när jag tänkte den tanken som jag riktigt kom ihåg allt som hade hänt på festen, och genast kände jag hur en klump började smyga sig fram i min mage.
Hela den här tiden hade jag pressat undan känslorna. Bara föst de åt sidan och dränkt de i alkohol. Till en viss del hade det funkat, men någonstans där inne hade de hela tiden funnits och slitit på mig rejält. När jag sedan hade sett Harry igår hade ingenting funkat lika bra längre. Han var ju där den kvällen på sjukhuset. Han var med, och att träffa honom igen igår var nog det som fick mig att tappa fotfästet.
Nu när jag stod mitt i Harrys kök kände jag hur tårar sakta började rinna ner för mina kinder. Jag torkade envist bort de och skyndade runt i lägenheten för att tända varenda lampa. Det var för mörkt annars. För deprimerande. När det inte hjälpte, utan tårarna bara fortsatte rinna sakta men säkert och smärtan i bröstet bara växte sig starkare, så gick jag in i vardagsrummet, tog första bästa skiva från Harrys lilla samling och stoppade in den i cd-spelaren.
Det tog ett tag för mig att förstå hur man skulle få igång cd-spelaren, för inte ens när jag tryckte på power knappen funkade det. Jag var precis på väg att ge upp när jag såg att kabeln inte ens var i något uttag. Efter att ha pluggat i den gick det mycket lättare att faktiskt få musik att högt strömma ut ur högtalarna.
Musiken hjälpte dock inte heller med att dämpa smärtan i bröstet och tillslut orkade jag inte kämpa emot längre. Jag sjönk ner på den vita mattan som täckte en stor del av vardagsrumsgolvet och lutade ryggen emot fåtöljen bakom mig, samtidigt som jag bara släppte allt.
Det tog inte länge förrän jag skakade av gråt och för att hindra kroppen från att ofrivilligt röra på sig hela tiden drog jag upp knäna framför mig och kramade om benen hårt. Tårarna bara fortsatte att komma och jag var plötsligt riktigt säker på att jag aldrig skulle kunna bli hel igen. Nu när jag väl släppt iväg den bit av Alexa's liv som jag hållit kvar inom mig genom att inte sörja och gråta, kändes det verkligen som om mitt liv lika gärna kunde ta slut.
Inte förrän musiken skruvades ner rejält märkte jag att jag inte längre var ensam i lägenheten. Det var dock inte den jag väntade mig att få se som stod vid stereon. Zayn stod där och tittade på mig med stora, nästan rädda ögon.
"Ehm, Harry!", ropade han högt och lite halvt panikslaget. Han såg verkligen inte ut att veta vad han skulle, eller borde, göra med den lilla, slitna tjejen som satt på hans väns golv och grät som ett litet barn.
"What are you yel.. Oh, god", andades Harry när han kom runt väggen och fick syn på mig. Papperspåsen, med tryck från en utav de godaste Thai-restaurangerna i stan, som Harry höll i placerade han i armarna på Zayn innan han gick genom rummet till mig.
"You're a mess", konstaterade Harry när han satte sig på fåtöljen som jag lutade mot och drog bak mitt hår från ansiktet. Zayn som fortfarande stod på samma plats bredvid stereon och stirrade på mig såg minst sagt chockat ut över Harry's ordval, men jag blev inte direkt förvånad. Att han var rätt ärlig och rak på sak hade jag redan fått klart för mig.
"Ho.. How sweet o-of you to remind me", snörvlade jag ironiskt och försökte torkade bort tårarna som blötte ner mina kinder.
"I.. I'm just gonna take this to the kitchen", ursäktade sig Zayn innan han lämnade mig och Harry ensamma i vardagsrummet.
Jag stirrade mot dörröppningen där Zayn hade försvunnit och torkade ännu en gång mina kinder med baksidan av handen. Tårarna bara fortsatte att rinna okontrollerat, även om jag försökte att inte gråta.
"Look, Cassie..", började Harry och tystnade några sekunder för att flytta ner fån fåtöljen och placera en hand på mitt ena knä.
"Don't bother", muttrade jag med förvånansvärt hes röst och föste undan hans hand. Hade han haft hjärta nog att igår bara slänga ur sig att min syster dött sådär mitt i allt, behövde han minsann inte komma och trösta mig nu när jag mådde skit på grund av det.
"I take it you remember last night?"
"I do, and I can't believe how unsensible you are", svarade jag och höll blicken fäst på golvet en bit framför oss.
"Wait? What part of yesterday are we talking about now?", ifrågasatte Harry och lät uppriktigt förvirrad. Jag blev tvungen att titta upp på hans ansikte, för att se om han bara låtsades som att han inte hängde med, men han verkade faktiskt oförstående på riktigt.
"The part where you spat out that my sister died, in front of Sara as if it didn't matter at all to you", svarade jag skarpt och försökte att inte låta som ett envist, argt litet barn.
"Oh, right. That part..", sa Harry eftertänksamt. "Listen. I'm not emotionless - of course it matters. But it didn't look like it mattered to you. I just had to make you think, Cassie. You weren't thinking at all. And it worked, didn't it? You wouldn't be here crying if I wouldn't have said that."
Jag reste mig hastigt upp från det hårda golvet, vilket fick det att flimra lite framför ögonen innan mitt nyvakna huvud hann anpassa sig till den plötsliga höjden.
"It worked?", ifrågasatte jag argt. "Is this what you wanted? Well, congratulations. You broke my heart", informerade jag med en väldigt sträv, ilsken röst.
"No Cassie, I didn't. Alexa's death broke your heart and you tried to fix it with alcohol or something, I don't even know. But that doesn't work. Nothing works. The only thing that's gonna make it hurt a little bit less is time. Trust me."
Jag hade nog aldrig sett Harry titta på mig så som han gjorde nu, medan han pratade. Han såg allvarlig ut, men på ett extremt ärligt sätt. Jag förstod genast att han visste vad han pratade om. Det lät på honom som han visste precis vad jag gick igenom, men jag ville inte höra några deprimerande historier nu, därför frågade jag ingenting.
Nu hade han i alla fall fått mig att gråta för fullt igen och jag orkade inte längre göra något för att stoppa tårarna.
"I'm lost without her, Harry", snyftade jag och skakade hopplöst på huvudet. Jag tittade ner mot mina fötter och insåg att jag återigen bara hade på mig en alldeles för stor t-shirt som absolut inte var min egen. Jag hade inte alls tänkt på det, men jag frös faktiskt. Gråtande slog jag armarna runt min egen kropp och kände mig extremt hopplös. Verkligen som ett litet barn som inte längre gick att trösta.
"Come here", sa Harry och hävde sig upp på fötter innan han drog in mig i hans varma, starka omfamning. Även om det på något sätt kändes tryggt med att stå i hans famn hjälpte det inte mot något annat än kylan. Det spelade liksom inte längre någon roll om jag var trygg eller inte. Det var Alexa som skulle vara trygg.
"Someone's phone is ringing!", informerade Zayn högt ifrån köket och när jag koncentrerade mig kunde jag höra min egen ringsignal ute i hallen.
Jag lirkade mig ur Harry's armar och gick ut ur vardagsrummet. Dock visste jag riktigt vart mobilen var, men jag behövde inte fråga för just när jag öppnade munnen för att göra det avbröt Harry mig. "Try my blazer", sa han när han gick förbi mig in i köket.
Jag tittade förvånat på honom, men gjorde som han sa och gick ut i hallen, till hans svarta kavaj som hängde på en galge. Mycket riktigt så var min mobil i en utav fickorna och jag försökte frustrerat komma ihåg när jag lagt den dit.
När jag sedan såg mina höga klackar på golvet, bredvid Harry's svarta skor kom jag plötsligt ihåg vad som hade hänt. I bilen, under promenaden till parken, i trapphuset, och här. Här i hallen. Nya tårar började stiga i mina ögon. Jag hade kysst honom. Jag hade nästan legat med honom. Jag hade varit otrogen mot Robert. Det värsta av allt var att jag hade gillat det. Harry's läppar emot mina hade känts så mycket bättre än vad Rob's någonsin gjort.
Med gråten i halsen och blicken alldeles suddig av tårar slet jag upp ytterdörren och tumlade ut ur lägenheten. Det gick inte att stanna där. Jag var tvungen att komma bort. Bort från Harry.
Ja.. nu har det varit väldigt länge sedan sist. Ingen orsak duger, I know, men jag tänker ändå förklara varför:
Förra veckan började jag läsa en bok. En bok som jag fastnade i totalt och när jag läser bra böcker inser jag hur värdelös jag är på att skriva. Jag tappar all motivaion till att skriva, för jag vet att det finns extremt många underbara böcker som ni kan köpa/låna istället. Yes, that's it. Jag suger jämfört med Cassandra Clare. Hehe. ^^
Safe - Del 19
"If you as much as lay one hand on her, I will make sure you regret it."
Jag vaknade utav Freds höga röst. Han använde en väldigt varnande ton och det tog inte många sekunder innan jag kom ihåg vart jag var och med vilka.
"Was that a threat?", frågade Harry med en mycket lägre ton, förmodligen för att han trodde att jag fortfarande sov mot hans axel. Jag övervägde att sätta mig upp och låta de veta att jag var vaken, men när jag insåg att jag knappt orkade röra ögonlocken så låg jag istället kvar och fortsatte blunda. Dessutom skulle deras samtal förmodligen ta slut om de visste att jag hörde, och jag ville ju höra det här.
"I'm just looking after her", svarade Fred och det rådde ingen tvivel om att han inte gillade att jag skulle spendera natten hos Harry. Hans omtanke fick mig att le lite "Don't make me regret calling you tonight", lade han sedan till och jag kände hur Harry rörde på sig lite bredvid mig, min chansning var att han skrattade tyst.
"Who was that guy earlier?", frågade Fred sedan, när han förstod art Harry inte tänkte säga någonting mer o det förra samtalsämnet.
"Don't worry about it."
"Of course I worry about it. He made it pretty clear this wasn't the last time he saw Cassie", sa Fred irriterad och jag kände att Harry placerade en beskyddande hand på mitt hår. Den lilla beröringen fick mig att vilja ställa mig upp och springa ett maraton, så mycket energi fick jag. Istället knöt jag bara ena handen. Tidigare hade jag inte märkt att den handen låg innanför Harrys tröja, på hans mage. Nu när jag rörde på den förstod nog Harry direkt att jag var vaken, för han harklade sig lite och såg ner på mig.
"I think we should get inside", sa han och jag öppnade nu ögonen och nickade lite.
"Yeah..", mumlade jag och satte mig upp, vilket fick det att snurra lite i huvudet. "Goodnight", sa jag sedan och lutade mig fram för att ge Fred en snabb puss på kinden innan jag makade mig över till andra sidan av baksätet och klev ur bilen.
Så fort jag reste mig upp ökade snurret i huvudet, men jag lyckades ändå rätt enkelt ta mig runt bilen och upp på över den lilla kanten som skiljde vägen från trottoaren.
"Come on now, Harry. It's freezing", klagade jag, även om jag inte frös alls. Harry satt kvar i bilen några sekunder till och jag såg att hans mun rörde på sig snabbt när han pratade med Fred.
När Harry sedan kom ur bilen och Fred körde iväg vinkade jag hejdå till honom och väntade tills Harry kom ikapp mig. Vi gick tysta mot hans port, sida vid sida, men utan att röra vid varandra. Återigen spred sig lust inom mig. Samma lust som jag inte hade lyckats motstå för 20 minuter sedan i bilen.
När Harry gjorde en simpel rörelse för att stoppa ner sin hand i fickan och fiska upp någonting - nyckel förmodligen - var plötsligt hans underarm emot min och det var allt som behövdes för att jag skulle tappa självkontrollen.
Jag flyttade mig närmare honom så att hela min arm rörde i Harrys - desperat efter mer kontakt - och han verkade känna ungefär detsamma som mig, för han vände sig mot mig och flyttade sig närmare så att våra bröstkorgar nästan rörde varandra.
Jag drog in ett djupt andetag och trodde nästan att mina ben skulle ge vika när Harry lutade sig fram, strök undan mitt hår från ena sidan av min hals och började kyssa, suga och små bita på den tunna huden.
"Harry", gnällde jag och tryckte lätt med mina händer emot hans bröstkorg för att han skulle sluta. Det var inte det att jag inte gillade det, det blev bara för mycket. Om allting hade snurrat tidigare så var det som om jag satt i en karusell nu, och i samma stund som Harry fick tag i en känslig hudbit och sög hårt på den - det skulle garanterat synas imorgon - kände jag hur välbehaget i min mage övergick till ett illamående som steg i halsen.
"Harry", klagade jag igen och han måste ha hört på min röst att någonting var fel, för han rätade på sig och såg oförstående på mig.
Jag hann inte säga något som förklaring utan vände mig bara om och hukade mig ner i blomrabatterna som var fint placerade längs med hyreshuset där Harry hade sin lägenhet. När jag sedan kräktes rejält kände jag två varma händer vid min nacke, som samlade upp mitt hår och höll bak det.
"Sorry", mumlade jag sedan förläget och torkade mig över munnen med baksidan av handen. Då var den stunden förstörd, för ingen människa på hela jorden skulle ju ens vilja vara i närheten av att kyssa mig just nu.
"It's just the alcohol showing off", sa Harry lättsamt och släppte mitt hår som föll ner i lockar på båda sidorna om mitt ansikte och över min rygg. Jag reste mig upp igen och genast blev huvudet extra tungt och jag vinglade till rejält när jag trampade snett i mina klackar.
"Woops", mumlade Harry förvånat, samtidigt som han fångade upp mig med ena armen runt min midja. "Maybe you had a little too much tonight", konstaterade han och jag mumlade ett "mm", till svar medan jag koncentrerade mig på att återfå balans igen.
"You need to sober up, or you're gonna have a big hangover tomorrow. Come on, let's go inside and get a lot of water and coffee in you." Medan Harry pratade återfann jag faktiskt balansen och kunde därav göra motstånd när han försökte styra in mig i trapphuset.
"No. Not inside. I just need fresh air, something to eat and a lot of coke", sa jag och Harry såg skeptiskt på mig, men när jag nickade gav han sig och stängde dörren igen.
"Okay. There is a Mc' Donalds a few blocks away."
Jag hade ingen aning om hur lång tid det hade tagit, men två kräkningar, en hamburgare, en massa coola och ständigt småpratande senare var jag och Harry återigen utanför hans lägenhet.
När vi började gå tillbaka från parkbänken där vi suttit och ätit hade det börjat göra för ont i mina fötter, så jag hade tagit av mig klackarna och insisterat på att gå barfota, men det hade inte Harry tyckt var en bra idé. 'You might step on glass, or get a cold'; hade han sagt och av någon anledningen spelade det ingen roll vad jag tyckte för han hade då tagit av sina egna skor och gett de till mig. Nu hade jag alltså på mig ett par alldeles för stora skor medan Harry gick med endast sina strumpor och bar mina klackar i ena handen. Han hade också gett mig sin kavaj när jag oavsiktligt ryst till utav en vindpust.
"You sober yet?", frågade han när han öppnade farstu dörren och jag passerade honom på väg mot trappan.
"Soberer", svarade jag med ett påhittat ord. Jag var långt ifrån nykter, men inte alls lika full som jag varit när Fred släppte av oss.
"I guess that will do", skrattade Harry bakom mig och jag såg bak över axeln. Hans skrattgropar var fullt synliga, håret var lite omtumlat utav den lätta vinden ute och det syntes tydligt i hans ögon att han var trött. Att kalla honom snygg var en underdrift. Harry var vacker.
Att titta bak samtidigt som man gick upp för en trappa - full dessutom - var visst inte världens bästa idé. Jag lyckades trampa på kanten av ett trappsteg och därav tappa balansen för säkert 20:e gången den här kvällen.
Självklart var Harrys händer på mina höfter och stoppade fallet innan det ens hade börjat.
"Don't get distracted", skrattade han lågt i örat på mig och jag rös längs med hela ryggraden. Hans närhet gjorde det så pass svårt att tänka, att jag inte ens hade tid att rodna över att han ertappat mig med att stirra - och att jag dessutom nästan ramlat på grund av det.
"Then don't distract me, Styles", fnittrade jag och slöt ögonen. Jag kunde inte förmå mig själv att gå ifrån hans grepp, så därför stod jag bara kvar med hans händer på mina höfter.
"You know, I should probably be the one saying that", konstaterade Harry och jag förstod genast att han syftade på vad jag hade gjort i bilen.
"Oh, that..", mumlade jag och hade tänkt fortsätta säga något mer, men jag tappade helt bort mig när Harry återigen hittade ner till min hals med sina läppar.
"I ne..", började jag med avbröt mig själv med ett tyst gny när Harrys tänder nöp till på det ömtåliga stället där han tidigare hade sugit rejält. Han hade hittat min svaga punkt, som jag själv inte ens hade vetat att jag hade. "I never thought you would be so easily effected by girls", avslutade jag min retsamma mening när Harrys tänder och läppar lämnade min hals några sekunder.
"Oh, I'm not", lovade Harry säkert och jag förstod inte vad han menade, för i bilen hade jag fått helt andra signaler. "Only when it's you, beautiful", viskade han dovt, och nu var plötsligt hans röst rakt i mitt öra. Detta fick mig att tappa allt.
Jag vände mig snabbt om och hann bara se Harry i ögonen en dryg sekund innan han drog mig mot sig och pressade sina varma läppar emot mina. Eftersom han stod på ett trappsteg längre ner än mig blev vi lite mer jämna i längd och det gjorde det hela mycket enklare.
Att Harrys läppar emot mina skulle kännas bra hade jag redan räknat ut, men att det skulle kännas så här bra hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det tog inte länge alls förrän min ena hand var i hans hår och den andra platt pressad emot hans bröstkorg. Harry hade en utav sina stora händer på den nedre delan av min rygg, där han lätt pressade mig mot sin egen kropp, och den andra hade lirkat sig in under både hans kavaj och min tröja, där den nu smekte upp och ner längs med min vänstra sida.
Plötsligt stelnade vi båda till när en dörr öppnades några trappor upp och steg började gå nerför trapporna.
"Maybe we should..", mumlade Harry emot mina läppar och jag nickade innan han hunnit avslutade meningen. Tätt intill varandra tumlade vi upp för de sista trappstegen och när vi sedan stannade utanför Harrys dörr lämnade hans läppar mina. Jag övergick till att kyssa hans nyckelben medan han fumlade upp låset och sedan öppnade dörren.
"Get in", beordrade han när dörren var öppnad och jag lydde genast och gick in i hallen. Jag klev ur de stora skorna och när Harry också var innanför dörren drog han igen den bakom sig.
Jag vände mig mot honom igen och möttes utav ett par gröna ögon som i princip tindrade av lust. På något sätt påminde det mig om hur Rob brukade titta på mig och långt inuti mig själv kände jag skulden krypa fram.
Trots att jag nu visste att det här var fel kunde jag inte göra något annat än att kyssa tillbaka när Harry backade upp mig mot väggen och pressade sina läppar emot mina. Jag strök med handen ner för hans rygg och tänkte ta mig in under hans tröja och göra samma sak där, fast den för stora kavajärmen gjorde det hela komplicerat.
"Get out of that already", muttrade Harry när han märkte mitt problem och jag försökte med ena handen böka av mig kavajen, men tydligen gick det för sakta, för Harrys händer var genast där och lirkade ut mina armar ur den innan han släppte ner den på golvet.
"Is this really a good idea?", hann jag fråga innan Harrys läppar intensivt tystade mig.
"Of course it is", mumlade han och vände på oss båda två innan han gick mot sitt sovrum, med mig backande framför honom. Jag var verkligen inte beredd på att det skulle vara en hög tröskel i dörröppningen, så jag snubblade på den och föll baklänges. Harry gjorde sitt bästa för att rädda situationen, men när han grep tag i mig lyckades jag få med mig honom neråt. När vi slog emot golvet lyckades Harry på något sätt dämpa fallet lite med sin ena arm, men jag hade ändå i princip hela hans vikt över mig.
"Shit", muttrade Harry och såg ner på mig. "You okay?".
Jag kände efter lite och nickade sedan samtidigt som jag fnittrade fram ett: "Think so". Det gjorde lite ont i bakhuvudet, ryggen och i ena armbågen, men det var inte så farligt.
"You mind moving..?", frågade jag ansträngt efter en liten stund, när syret i mina lungor började ta slut och jag inte riktigt kunde andas ordentligt på grund av trycket utav Harrys kropp.
"Actually, yes. I do mind", svarade Harry och kysste mitt käkben, samtidigt som han stödde upp sig själv på sin ena arm så att jag kunde andas igen.
"We should just.. Just go to sleep", fick jag fram och försökte vända undan mitt huvud ifrån honom.
"You have to be kidding me? After your game in the car you can't deny me now Cassie", konstaterade Harry med en skämtsam ton, men samtidigt hörde jag att han på sätt och vis menade det.
Jag öppnade munnen för att säga emot honom, men hans hand som sökte sig in under min tröja och petade mig i sidan hindrade mig.
"No!", utbrast jag och hävde mig upp på armbågarna när jag förstod vad som var på väg att hända, men jag var försent ute. Jag hann inte ställa mig upp, för Harry tryckte ner mig mot golvet igen innan han började kittla mig.
"No... Harr.. Stop!", tjöt jag och vred mig frustrerat under honom för att ta mig undan. "Not.. Acceptable!"
"Beg for it", flinade Harry ovanpå mig samtidigt som han fortsatte tortera mig på de allra känsligaste ställena.
"Please, Harry. Stop! I... I can't breathe!", halv skrek/halv skrattade jag och han höjde på ögonbrynen. Det var tydligen inte bra nog.
"Pretty, pretty please", försökte jag igen mellan skrattattackerna. Till min lättnad slutade hans fingrar plåga mig och jag drog ett djupt andetag för att fylla lungorna med luft.
"Good enough", sa Harry nöjt och böjde sig ner och lämnade en blöt puss på min blottade mage innan han drog ner min tröja.
"But I ment what I said..", mumlade jag sedan och hävde mig upp på armbågarna så att jag kunde se på Harry. "I'm not gonna sleep with you."
Med hjälp av en smidig rörelse tog sig Harry enkelt upp på fötter och höll fram händerna mot mig.
"I know", svarade han med en ton som fick det och låta som om han hade vetat det hela kvällen. Jag tittade förvånat på honom när jag tog tag i hans händer och, med hans hjälp, tog mig upp från golvet.
"Em.. Good", sa jag och såg ner på mina händer i hans, som var väldigt mycket större, innan jag släppte honom och gick ut från sovrummet.
"I'll sleep on the..", hann jag säga innan Harry tog tag i min ena hand, drog mig tillbaka till honom och länkade ihop mina läppar med hans egna.
De tidigare kyssarna hade varit lustfyllda och nästan aggressiva, men det här var något helt annat. Den här kyssen var så passionerad och känslofull att den drog andan ur mig totalt. Jag visste inte ens vad jag gjorde nu, det var som om det var någon helt annat kraft än min hjärna som styrde mig. Min tungspets drog en linje längs med Harrys underläpp i hopp om att få komma in i hans mun för ännu mer kontakt, men så fort jag handlade på det viset avslutade Harry kyssen och såg mig djupt i ögonen.
"I know that you want to, and I know that you will. Just not tonight."
Det var tänkt att den här skulle upp i torsdags/fredags, eller när det nu var.. Men tydligen hade den inte kommit upp. :o Jaja, här är den i alla fall. ♥