Tidigare: 

  De tidigare kyssarna hade varit lustfyllda och nästan aggressiva, men det här var något helt annat. Den här kyssen var så passionerad och känslofull att den drog andan ur mig totalt. Jag visste inte ens vad jag gjorde nu, det var som om det var någon helt annat kraft än min hjärna som styrde mig. Min tungspets drog en linje längs med Harrys underläpp i hopp om att få komma in i hans mun för ännu mer kontakt, men så fort jag handlade på det viset avslutade Harry kyssen och såg mig djupt i ögonen.
  "I know that you want to, and I know that you will. Just not tonight."

 → Cassie ←

  Någonstans långt borta hörde jag en telefon ringa. Förmodligen min egen. Jag tog kudden som mitt huvud vilade på och täckte ena örat med den medan jag pressade det andra örat mot sängen under mig.
  Efter en liten stund dog ljudet ut och jag suckade lättat samtidigt som jag kände att mitt tillstånd hela tiden blev mer och mer sovande. Det varade dock inte länge för mindre än en minut senare hördes samma ljud igen. Jag kände mig irriterad över att ingen bara kunde svara, men eftersom jag ändå var vaken nu drog jag undan täcket och klev ur sängen.
  När jag kom upp på fötter insåg jag att det inte var min egen säng jag stod bredvid, och inte var det Fred's heller. Först förstod jag inte alls varför jag befann mig hemma hos Harry, men ju mer jag funderade på det desto mer kom jag ihåg. Harry hade dykt upp på den där festen och hjälpt Fred "rädda" mig från att köpa droger, även om de två nog inte visste att det var vad jag skulle göra. Då hade säkert Harry tagit med mig hem sen på natten, vilket förklarade varför jag sov hos honom, men vart var han då?
  Först när mobilen slutade ringa insåg jag att jag kanske borde ha svarat, men nu gick jag i alla fall ut ur sovrummet och såg mig omkring i den mörka hallen. Jag såg att det lyste ifrån köket, så jag antog att det var där Harry befann sig, men tydligen inte. Köket var tomt på folk, men på bordet stod det två kaffekoppar och ett litet fat där det - att döma utav smulorna - hade funnits kakor.
  Jag gick fram till bordet och kände på den koppen som var halvfull med kaffe. Det var fortfarande varmt så de som hade fikat hade gjort det nyss. Det kunde väl inte vara jag och Harry? Jag hade i alla fall inget minne av att jag hade varit upp. Jag hade faktiskt inget minne alls från den senare delen utav föregående kväll.
  Jag hade inte tänkt på det tidigare, men det var väldigt mörkt ute, vilket fick mig att undra vad klockan var. Trots att jag föregående nätter sovit väldigt lite så kände jag mig rätt utvilad nu, så förmodligen hade jag sovit länge nu. Det var först när jag tänkte den tanken som jag riktigt kom ihåg allt som hade hänt på festen, och genast kände jag hur en klump började smyga sig fram i min mage.
  Hela den här tiden hade jag pressat undan känslorna. Bara föst de åt sidan och dränkt de i alkohol. Till en viss del hade det funkat, men någonstans där inne hade de hela tiden funnits och slitit på mig rejält. När jag sedan hade sett Harry igår hade ingenting funkat lika bra längre. Han var ju där den kvällen på sjukhuset. Han var med, och att träffa honom igen igår var nog det som fick mig att tappa fotfästet.
  Nu när jag stod mitt i Harrys kök kände jag hur tårar sakta började rinna ner för mina kinder. Jag torkade envist bort de och skyndade runt i lägenheten för att tända varenda lampa. Det var för mörkt annars. För deprimerande. När det inte hjälpte, utan tårarna bara fortsatte rinna sakta men säkert och smärtan i bröstet bara växte sig starkare, så gick jag in i vardagsrummet, tog första bästa skiva från Harrys lilla samling och stoppade in den i cd-spelaren.
  Det tog ett tag för mig att förstå hur man skulle få igång cd-spelaren, för inte ens när jag tryckte på power knappen funkade det. Jag var precis på väg att ge upp när jag såg att kabeln inte ens var i något uttag. Efter att ha pluggat i den gick det mycket lättare att faktiskt få musik att högt strömma ut ur högtalarna.
  Musiken hjälpte dock inte heller med att dämpa smärtan i bröstet och tillslut orkade jag inte kämpa emot längre. Jag sjönk ner på den vita mattan som täckte en stor del av vardagsrumsgolvet och lutade ryggen emot fåtöljen bakom mig, samtidigt som jag bara släppte allt.
  Det tog inte länge förrän jag skakade av gråt och för att hindra kroppen från att ofrivilligt röra på sig hela tiden drog jag upp knäna framför mig och kramade om benen hårt. Tårarna bara fortsatte att komma och jag var plötsligt riktigt säker på att jag aldrig skulle kunna bli hel igen. Nu när jag väl släppt iväg den bit av Alexa's liv som jag hållit kvar inom mig genom att inte sörja och gråta, kändes det verkligen som om mitt liv lika gärna kunde ta slut.
  Inte förrän musiken skruvades ner rejält märkte jag att jag inte längre var ensam i lägenheten. Det var dock inte den jag väntade mig att få se som stod vid stereon. Zayn stod där och tittade på mig med stora, nästan rädda ögon.
  "Ehm, Harry!", ropade han högt och lite halvt panikslaget. Han såg verkligen inte ut att veta vad han skulle, eller borde, göra med den lilla, slitna tjejen som satt på hans väns golv och grät som ett litet barn.
  "What are you yel.. Oh, god", andades Harry när han kom runt väggen och fick syn på mig. Papperspåsen, med tryck från en utav de godaste Thai-restaurangerna i stan, som Harry höll i placerade han i armarna på Zayn innan han gick genom rummet till mig.
  "You're a mess", konstaterade Harry när han satte sig på fåtöljen som jag lutade mot och drog bak mitt hår från ansiktet. Zayn som fortfarande stod på samma plats bredvid stereon och stirrade på mig såg minst sagt chockat ut över Harry's ordval, men jag blev inte direkt förvånad. Att han var rätt ärlig och rak på sak hade jag redan fått klart för mig.
  "Ho.. How sweet o-of you to remind me", snörvlade jag ironiskt och försökte torkade bort tårarna som blötte ner mina kinder.
  "I.. I'm just gonna take this to the kitchen", ursäktade sig Zayn innan han lämnade mig och Harry ensamma i vardagsrummet.
  Jag stirrade mot dörröppningen där Zayn hade försvunnit och torkade ännu en gång mina kinder med baksidan av handen. Tårarna bara fortsatte att rinna okontrollerat, även om jag försökte att inte gråta.
  "Look, Cassie..", började Harry och tystnade några sekunder för att flytta ner fån fåtöljen och placera en hand på mitt ena knä.
  "Don't bother", muttrade jag med förvånansvärt hes röst och föste undan hans hand. Hade han haft hjärta nog att igår bara slänga ur sig att min syster dött sådär mitt i allt, behövde han minsann inte komma och trösta mig nu när jag mådde skit på grund av det.
  "I take it you remember last night?"
  "I do, and I can't believe how unsensible you are", svarade jag och höll blicken fäst på golvet en bit framför oss.
  "Wait? What part of yesterday are we talking about now?", ifrågasatte Harry och lät uppriktigt förvirrad. Jag blev tvungen att titta upp på hans ansikte, för att se om han bara låtsades som att han inte hängde med, men han verkade faktiskt oförstående på riktigt.
  "The part where you spat out that my sister died, in front of Sara as if it didn't matter at all to you", svarade jag skarpt och försökte att inte låta som ett envist, argt litet barn.
  "Oh, right. That part..", sa Harry eftertänksamt. "Listen. I'm not emotionless - of course it matters. But it didn't look like it mattered to you. I just had to make you think, Cassie. You weren't thinking at all. And it worked, didn't it? You wouldn't be here crying if I wouldn't have said that."
Jag reste mig hastigt upp från det hårda golvet, vilket fick det att flimra lite framför ögonen innan mitt nyvakna huvud hann anpassa sig till den plötsliga höjden.
  "It worked?", ifrågasatte jag argt. "Is this what you wanted? Well, congratulations. You broke my heart", informerade jag med en väldigt sträv, ilsken röst.
  "No Cassie, I didn't. Alexa's death broke your heart and you tried to fix it with alcohol or something, I don't even know. But that doesn't work. Nothing works. The only thing that's gonna make it hurt a little bit less is time. Trust me."
  Jag hade nog aldrig sett Harry titta på mig så som han gjorde nu, medan han pratade. Han såg allvarlig ut, men på ett extremt ärligt sätt. Jag förstod genast att han visste vad han pratade om. Det lät på honom som han visste precis vad jag gick igenom, men jag ville inte höra några deprimerande historier nu, därför frågade jag ingenting.

  Nu hade han i alla fall fått mig att gråta för fullt igen och jag orkade inte längre göra något för att stoppa tårarna.

  "I'm lost without her, Harry", snyftade jag och skakade hopplöst på huvudet. Jag tittade ner mot mina fötter och insåg att jag återigen bara hade på mig en alldeles för stor t-shirt som absolut inte var min egen. Jag hade inte alls tänkt på det, men jag frös faktiskt. Gråtande slog jag armarna runt min egen kropp och kände mig extremt hopplös. Verkligen som ett litet barn som inte längre gick att trösta.
  "Come here", sa Harry och hävde sig upp på fötter innan han drog in mig i hans varma, starka omfamning. Även om det på något sätt kändes tryggt med att stå i hans famn hjälpte det inte mot något annat än kylan. Det spelade liksom inte längre någon roll om jag var trygg eller inte. Det var Alexa som skulle vara trygg.
  "Someone's phone is ringing!", informerade Zayn högt ifrån köket och när jag koncentrerade mig kunde jag höra min egen ringsignal ute i hallen.
  Jag lirkade mig ur Harry's armar och gick ut ur vardagsrummet. Dock visste jag riktigt vart mobilen var, men jag behövde inte fråga för just när jag öppnade munnen för att göra det avbröt Harry mig. "Try my blazer", sa han när han gick förbi mig in i köket.
  Jag tittade förvånat på honom, men gjorde som han sa och gick ut i hallen, till hans svarta kavaj som hängde på en galge. Mycket riktigt så var min mobil i en utav fickorna och jag försökte frustrerat komma ihåg när jag lagt den dit.
  När jag sedan såg mina höga klackar på golvet, bredvid Harry's svarta skor kom jag plötsligt ihåg vad som hade hänt. I bilen, under promenaden till parken, i trapphuset, och här. Här i hallen. Nya tårar började stiga i mina ögon. Jag hade kysst honom. Jag hade nästan legat med honom. Jag hade varit otrogen mot Robert. Det värsta av allt var att jag hade gillat det. Harry's läppar emot mina hade känts så mycket bättre än vad Rob's någonsin gjort.
  Med gråten i halsen och blicken alldeles suddig av tårar slet jag upp ytterdörren och tumlade ut ur lägenheten. Det gick inte att stanna där. Jag var tvungen att komma bort. Bort från Harry.

Ja.. nu har det varit väldigt länge sedan sist. Ingen orsak duger, I know, men jag tänker ändå förklara varför:

Förra veckan började jag läsa en bok. En bok som jag fastnade i totalt och när jag läser bra böcker inser jag hur värdelös jag är på att skriva. Jag tappar all motivaion till att skriva, för jag vet att det finns extremt många underbara böcker som ni kan köpa/låna istället. Yes, that's it. Jag suger jämfört med Cassandra Clare. Hehe. ^^