"I guess so.."

→ Cassie ←

  Inte mer än sju minuter efter att jag hade lämnat Harry ensam i omklädningsrummet öppnades dörren och han kom ut, iklädd en svart, långärmad tröja och ett par gråa jeans. Hans bruna lockar var blöta efter duschen.
  Jag reste mig genast upp från min kalla plats på den hårda stentrappan. "That was quick", observerade jag när vi båda gick upp för trappan.
  "You can't keep a ladie waiting", sa Harry och samtidigt lade jag märke till tjejen som satt bakom en disk där man förmodligen köpte medlemskort och liknande. Hon hade mörkblont hår och stora, blåa ögon. Förmodligen var hon i min ålder. Hon tittade hela tiden på Harry, och märkte inte alls att jag snabbt granskade henne.
  "Goodbye Harry", sa flickan i en ansträngd röst. Hon lät nästan nervös.
  "Bye", svarade Harry och jag hann inte ens se om han tittade på tjejen när vi passerade.
  Jag suckade och petade min armbåge i sidan på honom. "Come on. You could at least look at her", väste jag lågt och han tittade förvirrat på mig. Jag gjorde en rörelse med ögonen emot tjejen, och då verkade han förstå vad jag pratade om.
  Han vände sig om och jag tyckte mig se hur ett seriöst, men samtidigt väldigt charmigt, uttryck tagit över hans ansikte. Snabbt blinkade han med ena ögat och jag hann skymta ett snett leende på hans läppar innan han vände fram blicken igen.
  När vi kom fram till porten som ledde ut vände jag medvetet ryggen emot dörren och knuffade upp den, samtidigt som jag fick en sista skymt av tjejen bakom disken. En röd/rosa färg hade satt sig på hennes ansikte och någonting jag verkligen kände igen syntes i henne ögon. Jag undrade hur länge den stackarn hade varit förälskad i Harry, som inte kunde bry sig mindre.
  "What was that?", frågade jag när vi kommit ut och dörren stängts bakom oss.
  "You tell me."
  "That girl is clearly into you, and obviously you couldn't care less, so why did you flirt with her?", frågade jag en aning anklagande.
  "You were the one telling me to look at her", konstaterade Harry nonchalant och låste upp bilen.
  "I didn't mean you should lead her on, if you're not interested", sa jag lite besvärat. Det var ju trots allt jag som hade sagt att han skulle kolla på henne, vilket jag förmodligen inte hade gjort om jag vetat vad han skulle göra.
  "What does it matter? She looked happy, didn't she?", frågade han menande när han satte sig i bilen. Jag skyndade mig runt till andra sidan och klev in bredvid honom.
  "She looked.. She looked as if she had been crushing over you for a long time and that you finally now noticed her", rättade jag honom, medan jag spände fast bältet.
  Harry vred igång bilen och tittade menande på mig. "Yeah, like I said. Happy."
  Jag suckade och vände ansiktet emot sidofönstret. Han hade rätt om att hon hade sett glad ut, men det var inte rätt sorts glädje. Hon var glad för att Harry visade intresse i henne, men han gjorde det inte för att han var intresserad, utan för att jag hade bett honom.
  Det hela fick mig att tänka på Robert igen - hela händelsen i hans lägenhet. Jag öppnade munnen för att berätta det för Harry, men endast ett litet ljud hann ta sig ur mig innan jag ändrade mig. Det skulle verka så fel att jag för bara en stund sedan gjorde slut med min pojkvän och sedan gått jag raka vägen till Harry.
  Det ljud som hade slunkit ur mig hade i alla fall varit tillräckligt mycket för att fånga Harry's uppmärksamhet. "What was that?", frågade han.
  "No, nothing", sa jag snabbt och viftade fånigt med händerna för att bli av med ämnet.
  "Just tell me what it is", envisades Harry, hela tiden utan att släppa vägen med blicken. Jag vände ner min egen blick mot mina ben.
  "I..", började jag med blev tvungen att tystna och dra ett djupt andetag innan jag kunde fortsätta. "I was to see Rob earlier and I.. I mean we e-ended things."
  Nu kunde jag i ögonvrån se hur Harry vände hela ansiktet emot mig. Förmodligen var han förvånad. "You broke up with him?", frågade han och hoppade med sin uppmärksamhet mellan mig och vägen. Jag nickade bara som svar. "That took some time", sa han då och jag vände irriterat upp min blick emot honom.
  "Can't you see that this is hard for me?", frågade jag strävt.
  "Why is it hard? You were the one breaking up with him. You were the one who wanted it to end", konstaterade Harry och jag svalde hårt. Varför fick han det plötsligt att låta som om jag gjort fel? "Didn't you love him?"
  "What?! How can you even ask that? Of course I loved him!"
  "Then why?", envisades Harry och jag kände hur tårarna brände under ögonlocken.
  "Why are you doing this?", frågade jag tyst, rädd att rösten skulle brista om jag försökte prata i vanlig ton.
  "Because I wanna hear you say it", svarade Harry i normal, rätt seriös ton. Jag fingrade på kanten av min tröja och visste inte vad jag skulle säga. "Tell me! What made you brake up with him?", frågade Harry igen, väldigt provocerande men samtidig på något, charmigt sätt nonchalant.
  Jag gav upp med att tiga och tittade rakt upp på Harry, som emellanåt mötte min blick och emellanåt såg på vägen. "Because he never looks at me that special way that you do. He doesn't treat me like you do.. He doesn't make me feel special in the same way", sa jag säkert och irriterad. Ibland hatade jag hur Harry pressade mig till vissa saker. "I guess you were right when you said that love isn't always enough."
  Harry verkade vara klar med sina frågor. Han tittade inte på mig och han sa ingenting på säkert fem minuter, men sedan bröt han tystnaden med att säga: "Niall turns 20 this saturday, so there is a party on friday. I thought you could come too."
  Jag tittade på Harry och visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. "I don't know", sa jag kort - fortfarande en aning irriterad efter vårt tidigare samtal - och flackade med blicken mellan husen vi passerade.
  Det tog inte länge till innan vi körde upp framför min gård. När Harry stannade bilen knäppte jag lös bältet och öppnade dörren, men precis när den gick upp sträckte sig Harry över mig och drog igen den igen. "I look at you in a special way?", frågade han nyfiket och när jag vände mig emot honom igen var hans gröna ögon inte långt ifrån mina.
  Jag nickade försiktigt. "Not always", sa jag tyst. "Sometimes you just look at me. But sometimes you.. your eyes.. It looks like you really care. Like you would take a bullet for me if you had to, and that's the look Robert never gave me. Ever."

  Harry fortsatte att se in i mina ögon, och just den där blicken som jag pratade om tog plats i hans ögon. Det gav mig verkligen en känsla av att den Harry skulle göra vad som helst för mig. "May I leave now?", frågade jag i en knappt hörbar viskning.
  Harry harklade sig lite och rätade på sig i sitt säte. "Good bye, Cassie", sa han och plötsligt var allting borta från både hans röst och hans blick. Ingen irritation, ingen omtanke, ingenting helt enkelt.
  "Thanks for the ride..", sa jag och pressade fram ett vänligt leende emot honom, innan jag öppnade dörren och klev ut. Harry gjorde ingen som helst ansträngning för att besvara leendet, eller mina ord, utan körde bara iväg så fort jag stängt dörren efter mig. Snacka om att den killen switchade lätt.

~~~~~~~

Kort, mobilslriven del.. Men bättre än inget antar jag.