"I'm sorry Harry, but I think we should just be friends" sa hon igen och nu ställde hon sig på tå kysste mig på ena kinden. "I can't do this anymore" viskade hon sedan och jag hann se att tårarna som tog sig nerför hennes kinder blev fler och fler innan hon vände sig om och skyndade sig ner för gatan, bort från mig.

Jag klev in i hallen och drog igenom dörren efter mig. Killarnas röster hördes där inifrån, men dom tystnade när dom hörde dörren.

"Harry?" ropade Louis och strax efter kunde jag se hur han sträckte på sig för att kunna se förbi hörnet om det var jag som hade kommit. Jag nickade mot honom och gick in i vardsrummet, där jag sjönk ner på en ledig fåtölj.

"Why back already?" frågade Zayn som satt med blicken fäst på tv:n där han spelade en match mot Niall.

"Natasha broke up with me" svarade jag ärligt och kort.

 

Jag kunde inte riktigt fatta att Natasha verkligen hade sagt allt det hon faktiskt hade sagt för inte alls längesen. Jag hade verkligen trott att vi hade något speciellt, att det kanske hade kunnat funka mellan oss. Dock visste jag ju också att hon skulle bli tvungen att åka hem snart, men på något sätt hade jag trott att vi skulle kunna ta oss fram till det och bara handskas med den händelsen sen när den kom. Nu ekade hennes ord i huvudet på mig; I think we should just be friends. Jag varken ville eller kunde förstå att hon sa så. Att hon tyckte så.

 

"Wait? Were you like.. a couple?" frågade Niall och nu satt dom alla vända mot mig och matchen på tv:n var pausad.

"No, we weren't. But that's not the point" konstaterade jag och rynkade pannan.

"What do you mean broke up with you? What did she say?" frågade Liam och såg riktigt förvånad ut. Det gjorde dom alla faktiskt.

"She told me we couldn't see eachother like that anymore and that we should just be friends because she'll have to leave soon.." sammanfattade jag och lutade mig bak i fåtöljen. Jag täckte för ansiktet med händerna i några sekunder och drog dom sedan bak, genom håret.

"Man, I'm sorry" sa Louis och lade ena handen på mitt knä.

"Yeah, that sucks" höll Niall med och jag suckade instämmande. Det sög verkligen.

 

 

När jag kom fram till hotellet hade tårarna slutat rinna och mina ben värkte efter den långa promenaden från restaurangen. Jag kände mig verkligen hemsk. Kvällen hade varit så mysig och sedan hade jag förstört den. Jag hade varit tvungen att förstöra den. Även om Karen absolut inte skulle tro att hon kunde komma och slänga ur sig någon beodran också skulle jag göra det, för så var det verkligen inte, så hade hon rätt om det hon hade sagt tidigare idag. Harry behövde verkligen inte bli distraherad av något just nu och det var mycket möjligt att jag distraherade honom, jag visste inte riktigt. Dessutom kändes hela den här grejen lite för komplicerad för mig. Jag gillade Harry, det gjorde jag verkligen, men att sedan lämna London och Harry skulle bli nog jobbigt redan nu. Jag behövde inga ytterliga känslor för honom.

 

Jag tog mig upp till mitt rum och stängde in mig där. Helst ville jag aldrig gå ut igen, ännu mindre ville jag jobba imorgon. Se honom. Träffa honom. Jag visste inte riktigt hur jag skulle klara av det, men det problemet fick vänta tills det kom. Nu drog jag direkt av mig shortsen och tog med mig mobilen ner under täcket. Jag behövde prata med någon. Nu. Men vem? Jag bläddrade igenom kontakterna jag hade. Dom flesta var folk från skolan som jag liksom bara hade. Jag hade knappt skrivit eller pratat med någon av dom. Sedan var det Tyler, Harry, Liam och Sophie. Ingen av dom kunde jag egentligen ringa just nu. Tylers nummer raderade jag utan att tveka och dom tre andra satt jag kvar i sängen och stirrade på. Harry var helt utesluten, såklart, och jag kunde ju inte ringa till Liam och prata om det här. Inte när det handlade om hans bästa vän. Vem vet, dom kanske till och med var med varandra just nu. Då fanns det bara Sophie kvar och nu orkade jag inte ens fundera längre, utan jag ringde henne. Jag behövde henne.

 

"Natasha?!" svarade Sophie och lät uppriktigt förvånad och även glad. Så fort jag hörde hennes röst samlades gråten till en klump i min hals automatiskt. Hur hade jag kunnat vara utan att prata med henne så här många dagar?

"Det är jag" bekräftade jag kort och tyst.

"Oh herre gud. Natasha, jag är så så ledsen!" Jag hörde att Sophie grät och då förvandaldes klumpen i min hals till tårar som rann ner för mina kinder, som garanterat började bli vana vid att agera vattenfall vid det här laget.

"Det är okej" fick jag fram och torkade mina tårar.

"Nej! Nej, det är det inte. Jag var full, men det är ingen ursäkt. Det jag gjorde var så korkat och självsikt och.. och jag fattar om du aldrig vill se mig igen, men.."

"Slut!" avbröt jag henne och skrattade mitt i gråten. "Jag förlåter dig. Tyler är en idiot och han är historia nu" sa jag och log svagt. Mitt i allt det här så kändes det extremt bra att prata med Sophie igen.

 

Vi pratade i säkert 2 timmar. Först berättade jag allt som hade hänt här i London - och den här gången lämnade jag inte ute några detaljer för att inte såra henne. Jag visste att hon kunde ta det och jag behövde få ut allt. Sedan, när jag hade gråtit en hel del och vi hade diskuterat fram och tillbaka om jag hade gjort rätt eller fel, berättade Sophie om allt som hänt hemma sedan jag var borta. Det var dock inte särskilt mycket som hade hänt där, förutom att hon hade träffat en riktigt snygg och tydligen väldigt trevlig kille som hon skulle gå ut med någon dag i veckan. Att prata och tänka på något annat än Harry behövdes verkligen och när vi sedan lade på kände jag mig väldigt mycket gladare än jag hade gjort tidigare.

 

Glädjen försvann däremot fort när jag hade bortstat tänderna och kröp ner i sängen igen, för att sova den här gången. Klockan var nästan 12 och om 9 timmar skulle jag upp ur sängen och iväg till jobbet. Men nu var det inte tanken på att se Harry som gjorde mig orolig. Det var tanken på att det var hela 9 timmar kvar, och tanken på att jag bara skulle se honom. Inte krama honom. Inte kyssa honom. Jag tänkte tillbaka på samtalet med Sophie. Hon hade intalat mig att det skulle bli bra. Att om det var meningen att jag och Harry skulle vara tillsammans så skulle det på något sätt bli så. Sophie hade alltid varit en sådan som trodde på ödet och på sju års otur om man krossar en spegel och allt sådant, och jag hade aldrig sagt emot henne. Det hade kännts som att; varför skulle det inte kunna vara så? Men nu, för första gången, tvivlade jag starkt. Imorgon var det onsdag, vilket betydde att jag bara hade tre dagar kvar i London och det fanns inte mycket tid för ödet att fixa det här, om det ens var det som var meningen.

 

Tidigare på kvällen hade det verkligen känts som om jag hade gjort rätt, även om det självklart redan då hade känts fel. Men det hade absolut verkat som det bästa alternativet för både mig och Harry. Nu, ensam här i mörkret, började jag fundera på om det verkligen hade varit så rätt. Det kändes verkligen inte som det. Harry hade fått mig att känna mig så glad, så hel, efter vad som hände med Tyler. Och nu hade jag förstört det.

---