~ Natasha’s perspektiv ~

När jag var klar med att borsta håret och tänderna skyndade jag mig ut ur badrummet. Jag började gräva i väskan efter något lämpligt att ha på sig. Solen sken för fullt in genom fönstret så jag tänkte absolut passa på att använda lite enklare kläder än jeans. Jag hittade en gul-vit kort, ganska söt klänning som jag inte ens kom ihåg att jag hade packat ner. Jag mindes att min farfar hade gett mig den förra året och det var nog det enda plagget han någonsin köpt som jag faktiskt gillade.

Efter ytterligare några minuter hade jag fått på mig klänningen, hittat några matchande smycken och även letat fram mina vita, låga tygskor ur väskan. Det hade säkert redan gått en kvart sen jag pratade med Harry och jag skyndade mig ut ur rummet och vidare ner mot entrén. Jag fick syn på Harry satt i en fåtölj och väntade på mig. Mitt hjärta tog ett extra skutt och jag svalde hårt. Var han tvungen att se så perfekt ut?

”Wow, you look..” började Harry samtidigt som han ställde sig upp och granskade mig från topp till tå.
”Tired? New awake? Slovenly? Yeah, tell me about it” suckade jag stressat och försökte fixa lite volym i håret med fingrarna samtidigt som vi började gå ut mot bilen.
”I was gonna say amazing” konstaterade Harry och jag såg upp mot hans leende ansikte.
”Thank you” sa jag och log brett.

När vi satte oss i bilen tog Harry upp en liten plasthållare med två starbucks kaffe och en liten påse. Han gav mig påsen och den ena kaffe-muggen.
”I figured you might want some breakfast” sa han och log. Jag öppnade påsen och kikade ner i den. En kycklingmacka var det där i.
”You, Harry Styles, are an angel” sa jag glatt och tog upp mackan.
”Hold that thought for a moment” mumlade Harry och när jag nu tittade på honom såg han besvärad ut.
”Is something wrong?” frågade jag lite osäkert och Harry startade bilen och började köra.
”I shouldn’t have let you kiss me yesterday” sa han och såg fram på vägen. Jag tittade oförstående på honom och försökte frustrerat att inte visa några känslor via mitt ansiktsuttryck. Varför sa han så? Jag var inte alls säker på om jag ville veta mer. Tänk om han hade funderat och kommit fram till att han inte alls vill vara med mig. Inte som vän och inte som något annat heller. Jag kände att fjärilarna i min mage dog och bildade en stor klump.
”Why?” frågade jag tyst, nästan i en viskning och svalde hårt. Harry såg på mig och även om jag försökte att hålla känslorna inom mig så läste han tydligen lätt av mig.
”Oh, don’t take this the wrong way. I like you Natasha, I really do” började han och klumpen i magen växte, men nu var det plötsligt en bra klump. Han gillade mig! Samtidigt kände jag mig riktigt förvirrad, vad var det då som var felet?
”There is just a tiny little problem” fortsatte Harry och jag såg på honom under höjda ögonbryn i väntan på att han skulle fortsätta. ”Someone took a photo of us.. kissing. And that picture is now all over the internet” förklarade han och granskade mig, antagligen för att se min reaktion. Den här gången var jag ganska säker på att han inte kunde läsa mig lite lätt, för han fick snabbt en otålig blick och en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Han verkade vänta sig någon sorts stor reaktion.. och för att ärlig hade jag nog själv också förväntat mig lite större reaktion av mig själv. Men nej, ingen panikattack och jag blev inte ens generad. Visst, jag var inte särskilt glad över att folk över hela världen hade sett mig med ut kletat smink och blött trassligt hår. Men hade jag tur så kanske det inte ens syntes på bilden, den kanske var på långt håll eller något sådant.

”Say something” sa Harry otåligt efter en stund och jag återvände till verkligheten i bilen.
”I don’t know what to say” erkände jag och drack lite av mitt kaffe. ”Usually I would probably freak out, but for some reason this isn’t such a big deal to me..” förklarade jag och började sedan äta av mackan.
”So, you don’t care?” frågade Harry och man hörde att han var lättat.
”Actually, no I don’t” bekräftade jag och log svagt. ”Is it getting you into trouble?” frågade jag sedan när jag kom och tänka på att det kanske inte var så bra för honom.
”Yeah, it could.. we’ll just have to wait and see” sa han ärligt och jag suckade.
”I’m sorry. I didn’t think, like I said..” mumlade jag och såg ut genom fönstret. ”Maybe I shouldn’t have kissed you” sa jag sedan tyst och Harry skakade på huvudet.
”No, I don’t care if this means a little trouble to me. It was worth ever second of it” sa han och log svagt.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

Nu hade jag äntligen tagit en lång dusch och satt i sängen redo att sova efter vad som kändes som en riktigt lång dag. En riktigt bra dag också faktiskt. Mycket bättre än jag hade förväntat mig att första dagen på jobbet skulle bli. Dock hade det ju hänt lite mindre roliga saker också, riktigt tråkiga saker faktiskt, men dom bra sakerna täckte över det hela.

Plötsligt kom jag att tänka på Sophie och jag kom snabbt på att hon inte hade svarat på mitt sms. Det var ju konstigt, hon svarade alltid så fort hon såg ett sms. Tänk om det hade hänt något? Jag tog snabbt upp min mobil och letade fram Sophies nummer. Hon svarade ganska snabbt och det visade sig att det inte alls hade hänt något, hon hade bara glömt bort att svara.

Jag pratade med Sophie ett tag. Först bad jag henne berätta om första dagen som glassförsäljare - som tydligen inte hade varit särskilt rolig alls. Hon berättade hur hon hade misslyckats med dom 10 först glassarna och hur en liten kille hade sprungit till sin mamma gråtandes för att hans glass var fel smak.
Sedan styrde Sophie över samtalet till London, till One Direction, till mig. Jag berättade om min dag och var noga med att få med varje viktig detalj. När jag kom fram till min och Harrys kyss i regnet bestämde jag mig för att inte berätta det. Jag sa att vi hade varit ute i renget, snurrat och skrattat, men jag sa ingenting om kyssen. På något sätt kändes det som om jag svek henne. Hon hade ju varit tokig i One Direction i snart ett år. Gnällt om att hon måste få se en konsert åtminstone och massa sådant. Men det var inte det som hindrade mig från att berätta. Det var sättet som hon alltid sa ”min Harry” och pratade om hur snygga smilgropar, hur underbart lockigt hår och hur sexiga, stora händer ”hennes Harry” hade. Även om hon aldrig erkände att hon hade en favorit av pojkarna så var det uppenbart att hon hade en lite crush på Harry. Eller nej, en stor crush. Det var därför jag inte klarade av att berätta för henne om kyssen.

Tillslut hade jag kommit igenom hela dagen, men jag sparade Tyler-grejen till sist. När vi pratade om det kände jag att en klump växte sig fram i halsen. Plötsligt kändes ingenting som det hade gjort tidigare. Nu när inte Harry var här, nu när jag satt ensam i ett mörkt rum ville jag plötsligt veta exakt vad som hade hänt. Jag ville prata med Tyler nu och jag ville att han skulle säga att allt bara var ett missförstånd och att han älskade mig.. även om jag visste att jag inte älskade honom var det exakt vad jag ville göra just nu. Jag ville älska honom. Jag ville att allt skulle bli som det varit för 24 timmar sedan.

När jag hade förklarat hela situationen och frågade Sophie vad hon tyckte att jag skulle göra trodde jag att hon skulle komma med ett av sina simpla men bra råd, men det gjorde hon inte den här gången.
”Jag har ingen aning, Tyler är ju ingen bra kille trots allt..” mumlade hon fram och verkade ha sin fokus någon helt annan stans. ”Vet du vad? Jag måste sluta nu, vi får höras. Saknar dig!” sa hon innan det pep i luren och jag satt förvirrat kvar med mobilen mot örat.

~ Harry’s perspektiv ~

Morgontrafiken var igång och jag hade suttit fast i en trafikkö säkert 20 minuter. Tillslut kom jag i alla fall fram till inspelningsstudion där vi skulle tillbringa dagen.

”Okay man, why didn’t you tell us that you kissed her?” frågade Niall ivrigt när jag kom innanför dörren till våran loge eller vad man skulle kalla det.
”What?” frågade förvånat och Louis kom fram till mig. Han lade ena armen om mina axlar och log lite finurligt.
”You know.. Yesterday. You and Natasha. Kissing in the rain” sa han och gjorde tomma pussar ut i luften. Dom andra killarna skrattade och jag slog till Louis lite lätt.
”How do you guys even know about that?” frågade jag förvånat.
”There are a picture of you two all over the internet.. hard to miss actually” sa Liam och såg menande på mig. Jag tittade chockat på honom och rynkade pannan. Nej, det här var inte bra. Natasha skulle inte gilla uppmärksamheten som det här skulle orsaka och jag hoppades innerligt att hon inte brukade vara på twitter. Att vi umgicks med tjejer brukade inte riktigt gillas av fansen och att vi kysste tjejer skulle nog gillas ännu mindre.

”This is not good” suckade jag och kliade mig i nacken.
”I know right. I found out that my best friend kissed the princess from his dreams by seeing it in a picture on twitter. I can’t believe you didn’t tell us, man!” sa Louis be en besvärad rynka mellan ögonbrynen.
”You’re sick, dude!” sa jag och kunde inte låta bli att skrattat lite åt honom.
”Where is the princess, by the way?” frågade Liam och såg undrande på mig. Jag sneglade mot klockan och ryckte på axlarna.
”I don’t know.. she should’ve been here already” konstaterade jag och tog upp mobilen, letade fram Natasha’s nummer som jag hade fått dagen innan och ringde henne.

~ Natasha’s perspektiv ~

Jag såg mig förskräckt omkring i den mörka skogen där jag stod. Vars var jag? Vad hände? Plötsligt hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn. Det var Tyler. Jag vände mig om och fick se honom en bit längre in i skogen. Jag gick mot honom, men så plötsligt hörde jag en till bekant röst ropa på mig från andra hållet - Harry.
”Come on, Natasha. I’ve missed you so much!” sa Tyler och höll ut armarna mot mig. Jag tog några steg mot honom men Harrys röst fick mig att stanna.
”Nat, don’t choose him. Remember what he did to you?” sa han lugnt och såg på mig med sina vackra ögon. Sedan hördes plötsligt en tredje röst - Sophies röst.
”Who are you gonna choose Natasha? MY sweet Harry? No, because you would never do that to me” sa hon och log brett mot mig.

Plötsligt ringde min telefon och jag satte mig hastigt upp i sängen. Typiskt mig att drömma konstiga saker. Jag sträckte mig efter mobilen och kunde inte ens kolla på den för den lyste så starkt. Utan att titta drog jag vant den gröna luren åt sidan över skärmen och lade telefonen mot örat.
”Hello?” svarade jag och kvävde en gäspning.
”Hi, ehm. It’s Harry” hörde jag Harrys röst och jag blev genast varm ända nere i tårna.
”Oh, hi” sa jag och funderade över varför han ringde mig så här tidigt. Mitt alarm hade inte ens ringt ännu ju.. och just då slog det mig. Jag hade glömt att ställa något alarm igår kväll.
”Were you sleeping?” frågade Harry förvånat.
”No.. no, not at all” sa jag snabbt och hörde hur Harry skrattade lite. ”Okay, yeah. I was. I totally forgot to turn my alarm on yesterday.. what time is it?”.
”It’s almost half past 9 and you should’ve been here already” konstaterade Harry och jag var genast uppe från sängen.
”Oh my god. This can’t be happening” muttrade jag medan jag klämde fast mobilen mellan örat och axeln samtidigt som jag försökte bökade av mig shortsen jag sovit med. ”I’ll take the first buss and I’ll be there as soon as I can” försäkrade jag och gick snabbt in till badrummet.
”With the buss it’ll take almost 45 minutes. I can come and pick you up in 10” sa han och jag log för mig själv.
”Are you sure? You don’t have to” konstaterade jag men hoppades verkligen inte att han skulle ändra sig bara för det.
”I’ll be there soon. Bye!” sa han bara och lade sedan på.

---

~ Harrys perspektiv ~

Efter några minuter öppnades badrumsdörren och Natasha kom ut. Precis som jag trodde hade hon tvättat bort allt smink och helt ärligt förstod jag inte ens varför hon använde smink överhuvudtaget. Hon var ju precis lika fin nu, utan. Håret hade hon lagt upp i en slarvig knut på huvudet. Bortsett från dom blöta kläderna som Nat höll i famnen var nog håret det enda som tydde på att att det som nyss hänt ute i regnet hade varit på riktigt och inte bara en prefekt dröm.

”I was gonna put my make up on and all that stuff, but I figured that I can’t leave a guest alone for too long, and after all you’ve already seen me like this so whatever” babblade Natasha på medan hon hängde upp dom blöta kläderna på ett element.
”You don’t even need make up” konstaterade jag och lade mig på rygg i sängen, med händerna knäppta under huvudet. Nat skrattade lite kort och även om hon stod med ryggen mot mig var jag ganska säker på att hon rodnade.
”Where are your jeans?” frågade hon efter en liten stund och vände sig mot mig. Jag nickade mot stolen där både min jacka och jeansen var.
”Why?” frågade jag och förstod i nästa sekund svaret, för Natasha tog upp dom och gick tillbaka till elementet.
”Well, my job is to.. help Paul make sure that you and the guys are making it to the interviews and all that stuff, and you happens to have an interview in about 1 hour so I figured that you might wanted to have your jeans dry until then” förklarade Natasha snabbt och jag skrattade lite.
”You know... you’re off work for the moment Natasha” sa jag och flinade lite.
”I know, but I still don’t think you wanna go to the interview with wet jeans” sa hon och kom fram till sängen när hon hade hängt upp mina byxor på elementet.
”What would I do without you?” sa jag skämtsamt.
”Actually, if it wasn’t for me your pants wouldn’t have get wet from the beginning.. so I don’t think that would be a problem” sa hon och log lite stelt.

~ Natasha’s perspektiv ~

”Why are you talking like.. like you’re.. not you?” frågade Harry och jag suckade.

Vad höll jag på med egentligen? Han hade ju helt rätt. Jag betedde mig som någon helt annan. Det här var ju inte jag. Jag babblade på och gav helt onödigt långa förklaringar på saker som inte ens var intressant. Jag hade inte alls känt såhär för några minuter sedan ensam inne på badrummet, men nu helt plötsligt var jag lite nervös. Vad skulle jag säga? Vad skulle vi prata om i en timme?

”I’m talking too much.. I’m sorry” sa jag och rynkade pannan. ”That’s what I do when I’m..” började jag och bet mig i läppen. ”When I’m nervous” avslutade jag och rodnade en aning. Harry satte sig upp i sängen igen och höjde ögonbrynen.
”And why exactly are you nervous?” frågade han och jag satte också ner i sängen. Jag drog in benen under mig så att jag satt i skräddar ställning, vänd mot Harry.
”I don’t know. I just don’t want it to be awkward between us, you were so easy to talk to when I first got to know you this morning, and now I guess I’m scared that I ruined it with that kiss” slängde jag ur mig så fort jag kunde, som för att få det sagt.
”There is no reason for you to be nervous. That kiss couldn’t possible ruin anything” försäkrade Harry och jag suckade lättat.
”I’m glad” sa jag och log brett mot honom.

Jag var inte säker på om han menade att kyssen hade varit alldeles för dålig för att kunna förstöra något, att den hade varit riktigt bra och absolut inte förstört något på grund av det, eller om han bara menade att det kanske inte fanns något att förstöra. Även om jag inte förstod det så var jag glad åt det han sagt. För den spända stämningen var som bort blåst.

”Usually I would make you some tea or coffee.. but since I live at a hotel, I can’t” sa jag och Harry skrattade lite.
”That’s cool, I’m fine” log han sedan.

Resten av tiden fram till intervjun flög förbi och jag och Harry pratade om allt möjligt ointressant så som olika fritidsaktiviteter som vi hållit på med när vi var yngre, favorit böcker, filmer, drickor, årstid och massa sådant. Vi liksom lärde känna varandra ännu mer.

Nu hade vi just kommit fram tillradiostationen och en dam kom fram till oss när hon fick syn på oss. Hon presenterade sig som Laila och informerade oss om vilken sal vi skulle till. Vi gick upp dit och tydligen hade varken Paul eller dom andra killarna kommit ännu, för där inne satt endast en man som jag aldrig sett förut. Ena väggen i rummet var en glasvägg och där bakom befann sig en kvinna och en man som jag förstod var radioreportrar. Killen i det första rummet kom fram till oss och förklarade att Harry, Liam, Louis, Niall och Zayn skulle få gå in till dom två reportrarna så fort alla andra kom hit. Medan vi väntade satte vi oss i en liten soffa och fortsatte våra små förhör till varandra, nu hade frågorna vandrat vidare mot lite mer avancerade frågor. Jag tittade fachinerat på Harry medan han försökte förklara hur det såg ut och luktade i hans favoritpark i Hilmes Chapel. Han använde händerna för att få mig att förstå bättre.

Det tog inte särskilt längre förrän Paul och resten av killarna kom in i genom dörren och nästan direkt drog intervjun igång. Paul satte sig bredvid den andra killen eller mannen eller vad han nu var och dom båda satte på sig ett par hörlurar för att höra vad som sades på andra sidan väggen. Dom frågade mig om jag ville lyssna, men jag tackade nej eftersom jag helt ärligt inte var särskilt intresserad av att höra på intervjun.

Ungefär en timme senare var vi på väg ut från radiocentret. Niall föreslog att vi skulle fara och äta på McDonalds, vilket alla utom Paul tyckte lät som en bra idé. Han hade fortfarande pappersarbeten att göra borta på kontoret, men jag och killarna for ändå till Donken och åt. Eftersom att vi bestämde oss för att åka till en McDonalds som låg ganska långt bort.. lite utanför stan, för att slippa fans, tog det ungefär 3 timmar till innan vi var färdiga där och jag var tillbaka på mitt hotellrum.

---

 

Efter en alldeles för kort stund avslutade Harry kyssen och såg ner på mig. Jag mötte hans blick och bet mig lite nervöst i läppan i väntan på att han skulle säga något. Det verkade dock inte alls som om han tänkte göra det. Vi stod där en liten stund och bara såg varandra i ögonen, jag med armarna runt hans nacke och han med sina om min midja. Tillslut blev det ändå Harry som bröt tystnaden.
”You really know how to make a moment perfect, don’t you?” frågade han tyst och log lite svagt.
”I guess so” viskade jag och log brett. Det var precis vad den här stunden var - perfekt.
”I really don’t like to end this, but we need to go inside” sa Harry och släppte taget om mig. ”You’re gonna get sick” lade han till och såg ner på min tunna tröja med korta ärmar. Jag suckade och tog motvilligt bort mina händer från honom.
”Whatever you say, dad” muttrade jag och även om jag försökte vara seriös lyckades jag inte hålla borta flinet från mina läppar.
”That’s a weird thing to say, thinking of the kiss you just gave me” flinade Harry och vi båda skrattade lite.

Vi gick tillbaka över vägen och vidare in på hotellet. Vattnet droppade från oss båda som om vi var två dränkta katter och receptionisten tittade ogillande på oss när vi passerade henne, men hon sa ingenting. När vi kom upp till mitt rum gick jag fram till väskan och letade fram ett par jeans och en svart, stickad tröja. Jag såg omkring i rummet och hittade snabbt vad jag letade efter, min brors mjukisbyxor.
”I don’t have any shirt to offer you, but you can borrow these if you want to” sa jag och tog upp byxorna från stolen där dom låg. ”I took them from my Nate, they should suit you” lade jag till när jag såg Harrys skeptiska blick.
”Thank you” sa han och fångade byxorna när jag kastade dom till honom.
”I’ll be right back” log jag och låste sedan in mig på badrummet.

När jag vände mig mot spegeln fick jag en liten chock. Självklart var det inte helt oväntat att jag såg hemsk ut, men eftersom att jag kände mig som en dränkt katt var det något sådant jag hade föreställt mig också. Men det var inte alls en katt som mötte min blick i spegeln. Det var en blöt och frusen panda med något som föreställde långt hår på huvudet. Jag var helt svart runt ögonen och håret var minst sagt bedrövligt. I vanliga fall hade min reaktion till detta varit att jag inte var riktigt klok som hade visat mig för allmänheten så här, men just nu kunde jag verkligen inte bry mig mindre. Jag kände mig alldeles för glad för att överhuvudtaget orka tänka på något sådant. Allt jag kunde tänka på var killen som befann sig på andra sidan dörren. Jag kunde fortfarande känna hans läppar mot mina och så fort jag tänkte på vad som hade hänt där ute ville jag bara skrika så att hela världen skulle förstå hur bra det här kändes.

Medan jag snabbt tvättade av ansiktet och bytte till dom torra kläderna tänkte jag på hur annorlunda allt hade känts för 12 timmar sedan. Jag hade varit fast besluten om att bara komma hit och jobba. Inte bygga upp någon vänskap eller något sådant med killarna, och absolut ingen romans. Allt det där var som bortblåst nu. Jag var fullt medveten om vad jag ville. Jag ville att Harry skulle bli min.

~ Harrys perspektiv ~

När Natasha försvann in på badrummet drog jag snabbt av mig dom blöta jeansen och bytte ut dom mot Natasha’s brors byxor. Jag tog av mig jackan och hängde både den och mina byxor över en stol. T-shirten som jag hade på mig var faktiskt inte så jätte blöt, bara lite fuktig. Den hade visst klarat sig ganska bra under jackan.

Jag såg mig omkring lite i rummet och satte mig sedan på sängkanten. Jag hörde hur Natasha slog igång kranen inne i toaletten och log för mig själv när jag tänkte på dom svarta ringarna runt hennes ögon som hon förmodligen tvättade bort nu. När Natasha först kom hit verkade hon vara så försiktig och eftertänksam. Idag när jag såg henne ute i regnet var det som om hon var en helt annan person. Kanske hade det med att göra att jag kände henne bättre nu, hon kanske inte riktigt var sig själv med folk hon inte kände. Eller så kanske hon hade förändrats under denna lilla tid, vad visste väl jag om det? En sak visste jag i alla alla fall och det var att hon var speciell. Jag hade aldrig träffat någon som henne förut, bara sättet hon såg på mig gjorde det omöjligt att inte falla för henne. Ända sedan första gången jag såg henne visste jag att det var något speciellt med henne, men jag hade nog inte riktigt erkänt det för mig själv förrän nu. Nu var jag i alla fall säker på en sak - jag ville att Natasha skulle bli min.

---

 

 

~ Natasha’s perspektiv ~

”Are you gonna call him when it’s morning in Miami?” frågade Harry och såg fortfarande rakt in i mina ögon. Jag förstod inte hur han kunde sitta där så allvarlig och seriös medan vi såg varandra djupt i ögonen. Jag klarade inte av det. Även om samtalsämnet inte var det roligaste så ville jag helst bara le som ett fån just nu, dock gjorde jag inte det. Men ett ett litet leende letade sig ändå fram på mina läppar, jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.
”I don’t know, should I?” frågade jag Harry ryckte på axlarna.
”I would have..” sa han och fuktade läpparna med tungan. ”You wanna know what happened right? If that girl was even calling for him and if she did; maybe ha has an explanation” sa han och jag skakade på huvudet.
”No, right now I don’t wanna hear about what happened. I don’t wanna hear any explanations and definitely not any lies” mumlade jag och suckade. ”I just wanna live, here and now. Far away from Miami and Tyler” lade jag till och det var verkligen så jag kände just nu. Jag ville göra något bra och roligt utav dom här två veckorna i London. Problem skulle det finnas tillräckligt med när jag kom hem ändå, jag behövde inte tänka på allt det just nu.

”But Nat, if you love him you should find out if he was with someone else this night, if he have feelings for you and all that stuff” konstaterade Harry och jag suckade igen. Han hade ju rätt, så klart. Men älskade jag Tyler då? För ett par timmar sedan hade jag varit säker på att jag gjorde det. Det hade känts så självklart. Men nu? Här i bilen med Harry? Jag vet inte riktigt. Fjärilarna jag fick i magen av att se Harry le eller höra honom skratta hade jag aldrig upplevt med Tyler. Kanske hade jag aldrig riktigt varit kär i honom på riktigt, bara trott att jag var det. Kanske hade jag aldrig varit kär förut? Var jag det nu då? Nej, jag kunde ju inte vara kär i en kille som jag knappt hade känt en dag.

”I don’t know if I love him” medgav jag och bet mig läppen. ”Maybe I just thought I did, maybe I didn’t even know what love really was like. Maybe I still don’t know” mumlade jag och vände blicken ut genom fönstret igen. Jag väntade på att Harry skulle säga något, men det gjorde han inte. Efter vad som kändes som en evighet av tystnad sneglade jag mot honom. Han satt inte längre vänd mot mig. Nu tittade han ut genom framrutan och det syntes tydligt att han funderade på något.
”What are you thinking?” frågade jag tyst, vilket fick honom att se på mig en liten stund innan han återigen tittade ut.
”Him. Tyler..” svarade han och rynkade pannan. ”Actually he seems like a jerk to me” sa han ärligt. Nu när han tittade på mig såg hans blick hårdare ut, nästan som om han var arg.
”He can be a totally jerk sometimes, but he never was to me. I guess that’s what I liked about him. That he didn’t treat me like he treated everyone else” förklarade jag lite fundersamt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det ordentligt, men egentligen var Tyler faktiskt ganska stöddig, kaxig och dryg. I alla fall mot dom flesta, men när pratade med mig var han inte sådan.

”Are you sure it’s a good idea not to call him?” frågade Harry plötsligt och höjde ögonbrynen. Jag tänkte efter lite och skakade på huvudet.
”No, I’m not sure about that. But I’m sure that I don’t wanna talk to him yet” sa jag beslutsamt.
”I’m just gonna live in the moment. So what if it’s raining..” började jag och gjorde en gäst ut mot regnet. ”Everyone says that we should all take a moment and make it perfect, but nobody does. Maybe because it’s raining!” Medan jag pratade hade min röst blivit mer och mer ivrig och jag hade dragit av mig jackan. Nu tittade Harry frågande på mig. Han öppnade munnen, men innan han hann säga något öppnade jag min bildörr och gick ut i regnet. Jag höll ut händerna med handfaltorna uppåt - som för att fånga vattendropparna - också snurrade jag runt och skrattade. Jag kände mig som ett litet barn, o brydd om vem som såg på och om allt annat som hände just nu.

När jag hade snurrat några varv sprang jag runt bilen och öppnade Harrys dörr.
”What are you doing?” frågade han skrattande.
”I don’t know” skrattade jag, tog tag i hans händer och drog upp honom på fötter framför mig. ”But I know what I’m not doing. I’m not thinking!” sa jag glatt och stängde bildörren igen.
”You’re crazy!” konstaterade Harry medan jag joggande drog med honom över vägen, mot en gräsplätt på andra sidan.
”You are the one who told me I think too much” påminde jag honom och han skakade bara på huvudet och försökte undvika vattenpölarna på vägen.

Så fort vi befann oss på gräset släppte jag Harry och såg upp mot himlen, upp mot regnet som öste ner över oss. Återigen snurrade jag runt några varv och när jag sedan stannade såg jag på Harry som iakttog mig med ett litet leende på läpparna.
”What?” frågade jag strök undan det blöta håret från ansiktet.
”Nothing” svarade han snabbt och jag himlade med ögonen.
”Turn around” sa jag och flinade lite.
”Why?” frågade han misstänksamt.
”Just turn around” upprepade jag och Harry tveka lite, men vände sig sedan om med ryggen mot mig. Då sprang jag över gräset och hoppade upp på hans rygg. Eftersom att han inte verkade vara beredd på det tappade han balansen och vi båda ramlade skrattandes ner på det blöta gräset bredvid varandra
”Did I tell you that you’re crazy?” frågade Harry samtidigt som han reste sig upp.
”Crazy is my middle name” sa jag, fortfarande skrattande, och när Harry sträckte fram sina händer tog jag tag i dom och han drog upp mig på fötter igen.

Jag tittade upp på Harry som stod just framför mig. Hans hår var alldeles genom blött, luggen klibbade sig lite i pannan, den svarta kappa liknande jackan som han hade på sig var också helt dränkt vid det här laget. Trots att både han och jag var tvungen att kisa en aning för att inte få massa vatten i ögonen så var det som om jag aldrig hade sett hans gröna ögon vackrare än just nu. Dom liksom blänkte och jag kände mig plötsligt alldeles svag i knäna. Sedan sprack hans ansikte upp i ett litet leende och dom där söta smilgroparna syntes.

”Are you done making this moment perfect?” frågade Harry efter en liten stund. ”It’s a bit cold out here” lade han till och jag frös faktiskt också lite.
”Almost done” sa jag och var plötsligt väldigt säker på att jag inte älskade Tyler. Vad jag kände för Harry var jag däremot inte säker på, inte ens nästan säker, men trots det bestämde jag mig för att gå på magkänslan. Jag bestämde mig för att lyssna på Harry och inte tänka så mycket. Därför lade jag plötsligt armarna om Harrys nacke, flätade in fingrarna i hans blöta lockar och drog ner hans ansikte en liten bit mot mitt. Trots det blev jag tvungen att ställa mig på tå innan jag försiktigt och lite osäkert kysste hans läppar.

Det tog några sekunder innan Harry verkade reagera, men sedan besvarade han kyssen och lade armarna om min midja. Så fort jag förstod att han inte verkade ha något emot att jag kysste honom försvann osäkerheten i min kyss helt och hållet. Han drog mig mot sin egen kropp och plötsligt var alla spår av kyla helt borta från mig. Fjärilarna i magen var inte längre fjärilar utan dom hade förvandlats till fåglar som flaxade omkring för fullt. Det sprudlade i hela kroppen och blodet rusade som om det var en kapplöpning som pågick. Jag var rätt så säker på att Harry också kunde känna och höra hur mitt hjärta bultade snabbare än vad jag trodde var möjligt. Bättre kyssar än den här existerade inte ens på film.

---

Nu tycker jag att alla kan kika in på denna bloggen för att få nya uppdateringar om One Direction. :)

 

~ Harrys perspektiv ~

Jag sneglade mot Natasha och följde sedan hennes exempel och vandrade med blicken över tjejerna nedanför trappan. Jag skymtade några fotografer också, vilket bekymrade mig lite. Inte för att jag var rädd för att fastna på bild, men jag anade att Nat inte riktigt skulle gilla den tanken. Dan och Stewart - livvakterna - hade redan gått ner för trappan och var i full gång med att stoppa dom närmaste flickorna från att rusa hit. Även om det kändes som om man aldrig riktigt vande sig vid allt folk som hela tiden flockades utanför husen så hade jag vant mig så pass mycket att det här inte kändes som någon big deal. Natasha däremot verkade inte vara så sugen på att ta sig igenom folket.

Jag gick ner för några trappsteg och vände mig om mot Natasha, som ängsligt såg på mig. Jag öppnade munnen för att be henne komma, men hindrade mig själv innan jag hann säga något. Mina ord skulle antagligen ändå bara drunkna i allt skrik. Istället nickade jag mot bilen och log lite svagt. Hon såg väldigt skeptisk ut, men hon kom ändå ner för trappan och vi började gå bredvid varandra, efter Dan och Stewart som banade en liten väg. Jag höjde blicken och såg ut bland folkmassan och återigen såg jag fotografer som stod med kamerorna framför sina ansikten.
”Keep your head down” sa jag högt och lutade mig mot Natasha för att hon skulle höra mig. Hon såg frågande på mig några sekunder, innan hon lydigt sänkte huvudet och såg ner mot marken så att håret föll ner som ett skynke för hennes ansikte.

~ Natashas perspektiv ~

Även om jag tvivlade på det vid vissa tillfällen så satt vi tillslut i bilen. Medan Harry koncentrerade sig på att ta sig ut från parkeringen utan att köra över någon försökte jag få mig själv att slappna av lite. Jag tog ett djupt andetag och lutade bak i sätet, och till min förvåning funkade det faktiskt ganska bra. Jag kände mig lugnare. Allt hade ju gått bra.

”Doesn’t it feel crazy? Having all these girls running after you all the time?” frågade jag när vi äntligen var ute på vägen.
”Who would complain about having all the girls in the world going crazy about you?” frågade Harry och flinade mot mig lite snabbt innan han blev tvungen att vända tillbaka blicken mot vägen. Jag skrattade lite tyst och skakade sedan på huvudet.
”No, but seriously. I wouldn’t be able to live with it” sa jag allvarligt och strök undan en hårslinga från ansiktet.
”Yeah, it really feels crazy. Not a long time ago nobody knew who I was, I was in school and lived my life like every teenager” började Harry med en nu seriös röst. Även om jag älskade att han kunde vara ironisk och inte tog allt seriöst var jag samtidigt riktigt glad att han faktiskt tog saker på allvar och var ärlig, inte bara skojade bort allting som många killar gjorde.
”Now I can’t even go shopping without getting attention, and I get to travel around a lot with four of the best mates in the world” fortsatte han med ett leende. Det märktes att han trivdes med sitt ‘nya’ liv, även om alla förändringar kanske inte var positiva.
”I guess there are both good and less good things about being famous” konstaterade jag och Harry nickade.
”Yeah, most good things though” sa han och log mot mig. Jag besvarade leendet och funderade lite på det. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vara känd, att ha folk som känner igen mig vart jag än går och hamna överallt på internet och i tidningar för minsta lilla sak. Nej, jag var ganska säker på att jag gillade saker och ting bättre som det var nu.

”So, are you gonna tell me why I have an ugly make up spot on my shirt?” frågade Harry plötsligt och jag vaknade från mina tankar. Det tog några sekunder innan jag fattade vad han pratade om, då log jag förläget och nickade.
”If you wanna hear about it..” sa jag lite osäkert. Egentligen kände jag inte för att förstöra den lilla tid det tog att köra till hotellet genom att prata om mina problem och ännu mindre ville jag tänka på Tyler just nu, men jag var nog trots allt skyldig honom en liten förklaring.
”Something seemed to be upsetting you a lot, of course I wanna hear about it” påpekade Harry och log lite uppmuntrande. Jag nickade och kände hur fjärilarna flaxade runt i magen när jag såg på honom, därför vände jag fram blicken mot vägen för att kunna tänka klart. Jag funderade på vart jag skulle börja och tog sedan att djupt andetag.

En kvart senare satt vi i en avslagen bil utanför mitt hotell. Regnet öste ner utanför och slog som pisksnärtar mot taket och fönstren på bilen. Jag hade aldrig gillat regn, men nu här inne i bilen var det ganska mysigt att höra på det. När jag såg hur vattnet slog mot marken, studsade tillbaka upp i luften en liten bit innan det återigen träffade asfalten och sedan rann ner längs vägkanten bestämde jag mig för att jag skulle låta alla dessa Tyler tankar och tårar försvinna tillsammans med vattnet.. i alla fall för stunden.
Även om jag för tillfället satt och tittade ut genom sidofönstret på min sida av bilen så visste jag att Harry satt vänd mot mig och såg på mig. Det hade han gjort ända sedan han parkerat bilen, vilket hade gjort det en hel del svårare för mig att koncentrera mig på vad det var jag höll på att berätta för honom. Jag blev då och då tvungen att kolla ut genom fönstret för att inte drunkna totalt i dom där underbart gröna ögonen han hade.

Jag hade nu berättat allt om Tyler för Harry. Jag hade till och med berättat hur jag tidigare idag helt plötsligt hade känt att jag älskade Tyler, även om jag hade bestämt mig innan att jag skulle utesluta just den biten. När jag väl satt där och babblade på slank det bara ut ur mig innan jag hade hunnit hejda mig. Harry hade inte verkat tycka det var något konstigt alls, inte innan jag blev rejält generad i alla fall.

”What did you say?” frågade Harry och jag vände ansiktet och blicken mot honom igen. ”When you heard that girl, I mean?” förtydligade han.
”That slut, you mean” rättade jag och rynkade pannan. ”I just hang up on him” svarade jag sedan tyst. Till min förvåning hade faktiskt min röst burit igenom hela historien och jag hade inte ens känt något litet behov av att gråta.

---

”I don’t think you two should leave the building alone” sa Brenda när vi gick genom vad jag valde att kalla för receptionen.
”Oh, are they many?” frågade Harry och såg mot Brenda med en besvärad blick. Brenda sa ingenting, utan nickade bara. Harry vände om och gick fram till bänken som Brenda stod bakom. Han lyfte upp telefonen och slog snabbt in ett kort nummer.

Jag lyssnade inte vad han sa i telefonen, jag var alldeles för upptagen med att granska hans ansikte. Jag såg det i profil och kunde enkelt stirra på honom utan att han märkte det. Oj, han verkade bli snyggare och snyggare för varje gång jag såg på honom. Skulle jag någonsin sluta förvånas?
Sedan var den perfekta stunden över. Jag märkte att jag inte var den enda som hade ett perfekt läge att se på honom utan att han lade märke till något. Brenda verkade granska varje millimeter av honom från sin vinkel, och jag gillade absolut inte det där leendet som befann sig på hennes läppar. Nej, usch. Jag gillade verkligen inte Brenda. Jag snarare avskydde henne.

Efter att Harry hade lagt på telefonen kom han tillbaka till mig. Jag vände blicken från Brenda till honom och höjde ögonbrynen.
”What’s going on?” frågade jag lite osäkert.
”There are too many people for us to get to the car by our selfs” förklarade Harry och först nu fattade jag var Brenda hade menat. Det var fans där ute, och jag var ganska säker på att dom var fler nu än igår utanför restaurangen.
”But don’t worry” sa Harry snabbt och log. ”I called for two bodyguards” lade han till och jag nickade.
”I guess this is a bigger crowd than yesterday?” sa jag och pressade fram ett skämtsamt leende, som dock inte verkade övertyga Harry särskilt bra. Nervositeten som gömde sig i min mage syntes nog rätt så tydligt. Det var inte det att jag inte gillade folksamlingar, det var bara det att jag verkligen hatade att få mycket uppmärksamhet. Jag klarade inte av folk som stirrade.
”A lot bigger” bekräftade Harry och rynkade pannan. ”Are you okay? You look a little.. pale” sa han och såg ängsligt på mig.
”Ehm. Yeah, I’m fine. It’s just.. I don’t really like getting much attention. Actually, I hate it” sa jag ärligt och försökte ta djupa andetag för att hålla mig lugn.

Sedan hörde jag att en dörr öppnades och två riktigt stora killar kom in i rummet. En av dom var flintskallig, den andra hade lite svart hår som stod hur som helst på huvudet. Båda var extremt biffiga och såg ut att höra hemma i en fängelse scen från en action film. Självklart förstod jag att det var livvakterna som Paul hade skickat för att hjälpa oss till bilen. Ganska sjukt, för två dagar sedan var jag i skolan i Miami med min bästa vän som skulle göra vad som helst för att se någon av killarna från One Direction, även om det bara var på typ extremt långt avstånd. Nu stod jag här med Harry Styles i London och behövde en livvakt för att ta mig ut till bilen.

Harry fångande min uppmärksamhet genom att ställa sig just framför mig. Plötsligt kände jag mig ovanligt kort, för när vi stod såhär nära varandra var han i princip tvungen att kolla rakt ner för att se på mig. Han drog upp min huva över mitt huvud och log snett.
”Don’t worry. Just keep this on and I’ll be right beside you” sa han och jag nickade. För stunden kunde jag knappt komma ihåg vad det fanns att oroa sig för, det enda min värld verkade sväva runt just nu var Harry med det där underbara leendet.

Båda dom grova männen gick mot dörren och så fort den öppnades hörde man ett högt tjut utifrån. Man kunde ju tro att dom borde sluta skrika när dom såg att det bara var två livvakter som kom ut, men nej. Inte förrän dörren gled igen blev det tyst inne i rummet.
”Ready?” frågade Harry och jag såg från dörren, till honom och tillbaka tillbaka till dörren igen.
”No” mumlade jag och bet mig i läppen. ”Let’s go” lade jag sedan till och Harry flinade lite.
”Let’s go” upprepade han och vi båda gick mot dörren. Harry sköt upp den så lite som möjligt för att vi skulle rymmas igenom och sedan slank vi ut. Nu förstod jag vad Louis hade menat när han sa att tjejerna utanför restaurangen igår bara var några stycken. Nu stod det minst 150 skrikande tjejer nedför den lilla trappan vi befann oss på, och på andra sidan tjejerna syntes Harrys bil. Jag kände hur paniken spred sig inom mig. Vad hade jag gett mig in på? Var det så här det skulle vara att jobba med One Direction?

 

~ Liams perspektiv ~

När reporterna och fotografen hade gått reste sig Paul upp från fåtöljen han satt i.
”Okay, that didn’t take long” sa han och verkade lättad. ”We are supposed to be at the radio station half past 2, so you guys will have some free time until then” förklarade Paul och vände sig sedan mot Natasha.
”You can come with me, I have some papers and things to give you” sa han och Natasha var snabbt uppe på fötter.
”Yeah, of course” sa hon och log. Det verkade i alla fall inte som att hon hade något emot sitt jobb.
”And guys, whatever you’re doing now. Make sure you are at the radio station in time” sa Paul och såg allvarligt på oss. ”I mean it. Don’t be late” lade han till och jag hörde hur Louis suckade.
”We’ll be there” lovade Zayn och Paul nickade innan han försvann ut ur rummet med Natasha efter sig.

”So, what’s the story about that mascara spot on your shirt?” frågade Niall och såg nyfiket på Harry när vi stod i hissen på väg till vårt rum
”Honestly, I don’t even know” sa Harry och ryckte på axlarna. Jag sneglade mot Louis som gav mig en menande blick, vilket Harry tydligen snappade upp.
”What, you guys know something?” frågade han och såg på både mig och Louis.
”No, not exactly.. Or maybe” sa Louis och Harry höjde ögonbrynen.
”What? Why was she crying?” frågade han och lät lite ängslig.
”We don’t know exactly why she cried” sa jag ärligt och Harry rynkade pannan.
”But you know something. Out with it!” sa han samtidigt som hissen stannade. Vi alla fem började gå genom korridoren.
”You like her, don’t you?” frågade Zayn och såg seriöst på Harry.
”No, or I don’t know. I’ve barely known her one day” sa han och ryckte på axlarna.
”Well, I think she seems to be a great girl” konstaterade Louis och vi kom fram till vårt rum.
”Yeah, she does” höll Harry med och jag tyckte det såg ut som att han funderade på något.
”Okay, listen” började jag och gick fram till dom få krokarna som hängde på väggen. Jag tog min jacka därifrån. ”I don’t know why she was crying, but I think you should talk to her about it. It kinda seemed like she could use someone to talk to” sa jag och vände mig mot Harry som nickade.
”Yeah.. Yes, I think I should talk to her” höll han med. Jag log och drog på mig jackan.
”So, you guys wanna go grab a pizza or something?” frågade jag, för jag var riktigt hungrig.

~ Natasha’s perspektiv ~

”I’m gonna let you work now. I’ll you see you at the radio station” sa jag innan jag försvann ut ur Pauls kontor med pappren i handen. Han hade gett mig något slags schema över alla intervjuer och andra evenemang killarna skulle på dom följande två veckorna. Jag hade även fått andra papper som jag inte hade någon aning om vad det var för något.

Jag öppnade dörren till killarnas rum, som var tystare än någon av dom tidigare gångerna jag kommit in dit. Tv:n var avslagen och jackorna som hade hängt på krokarna vid dörren var borta, till och med min egen.
”Looking for this?” hörde jag någon säga bakom mig, och även om rösten var bekant så hoppade jag till en aning. När jag vände mig om såg jag Harry som stod lutande mot det lilla bordet. Han hade sin jacka på sig och i ena handen höll han min. Jag tog ett djupt andetag och log svagt.
”Yeah” mumlade jag och nickade. Harry rätade på sig och kom fram till mig med jackan.
”I didn’t mean to scare you” sa han och log snett mot mig. Jag kunde se att hans blick var en aning retsam.
”I was just surprised” konstaterade jag och tog emot jackan när han räckte fram den mot mig. ”Thank you” sa jag och stack in armarna i ärmarna.
”I figured that you might needed a ride home.. or back to the hotel, I mean” sa han som en förklaring till varför han hade stått där och väntat på mig.
”Oh, you don’t need to do that. I can take a cab” försäkrade jag och vi båda började gå ut till korridoren, vidare mot hissen.
”Yeah, you can. But I would like to drive you myself” sa Harry simpelt och log. Jag såg upp på honom och granskade hans ansikte medan vi gick. Varför var han så oerhört gullig? Det gjorde ju hela den här ”bara vara vän” saken mycket svårare.
”How about this; you get to give me a ride back to the hotel, but then you have to make me company until the next interview?” föreslog jag och log lite osäkert. Han kanske hade något annat att göra, eller så kanske han inte alls ville spendera tid med mig utanför jobbet utan bara ville köra mig för att vara snäll. Mer hann jag inte oroa mig, för Harrys glada röst avbröt mina tankar.
”Deal” sa han och vi båda klev in hissen med var sitt brett leende på läpparna.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

När vi kom in till rummet där intervjun skulle hållas satt Louis, Liam, Niall, Zayn, Paul och fem andra personer, som jag antog var från tidningen, runt att stort bord och väntade på oss.
”Sorry that you had to wait” sa Harry och log ursäktande mot tidningsfolket. Han slog sig ner bredvid Louis, som sa något tyst åt honom också skrattade dom båda lite.

Vad misslyckat det här var egentligen. Jag hade intalat mig själv att jag skulle åka hit, jobba, och sedan åka hem igen. Bara göra det jag behövde för att sköta jobbet, inte utveckla någon större vänskap eller liknande med någon här i London. Inte för att jag inte ville ha vänner, men jag visste ju att jag skulle måsta åka hem igen efter två veckor. Jag visste ju hur dålig jag var på att ta farväl och hur lätt jag blev sårad. Hur lätt jag föll för fel personer. Men nu stod jag här med fjärilar i magen på grund av att jag såg Harry skratta och le sådär. Det hade redan hunnit bli allt annat än jag hade planerat. Jag hade inte ens känt honom i ett dygn ännu, men ändå kände jag något alldeles speciellt för honom. Det här var inte alls som det där pirret som uppstod när Tyler kysste mig, det här var tre gånger värre. Tre gånger mer. Och vi hade inte ens kramats ännu ju, bortsett från kramen i korridoren. Fast det hade mer varit en tröstande omfamning. Han hade kramat mig, men jag hade inte kramat honom. Så den räknades inte riktigt.
Jag kunde inte låta bli att undra vad fjärilarna i magen skulle utvecklas till om jag och Harry någonsin kysstes. Fast nej, den tanken sköt jag snabbt undan. Inget mer sådant tänkande. Det här var en jobb resa.

Reporterna verkade ha bråttom, för dom sparkade igång intervjun direkt. Jag lade märke till att Paul drog sig undan lite, till en fåtölj en liten bit längre in i rummet. Det stod en till fåtölj, bredvid den han satt i, som jag gick fram och satte mig i.
Till en början hängde jag med i intervjun och lyssnade vad dom sa, men efter dom två första frågorna ledsnade jag och bestämde mig för att skriva till Sophie. Hon var ju antagligen inte vaken nu, men hon skulle ju ändå se det sen.

|| Hej knasboll. Jag antar att du sover nu, men killarna håller på med en intervju och jag tänkte att jag passar på att skriva. Hur var första dagen på jobbet förresten?
Du kan aldrig gissa vilken knäpp dag det här har varit för mig.. och ännu är klockan bara strax efter 12 här. Jag ska berätta allting som har hänt sen, ikväll. Ringer dig då.
Kände bara att jag behövde säga att jag saknar dig, alldeles för mycket redan! Hur ska jag klara 13 dagar till utan dig?
Aja, vi hörs väl. Puss, love you! ||

Efter att ha skickat iväg smset lade jag ner mobilen i fickan igen och vände blicken mot killarna.
”I bet there are a lot of girls out there who wanna know about girlfriends. So, which of you have a relationship?” frågade en av reporterna och såg på killarna. Det var första gången jag tänkte på det, undra om Harry hade någon tjej? Jag intalade mig själv att det inte spelade någon roll. Det skulle aldrig bli något mellan mig och Harry ändå, så om han hade flickvän var det väl roligt för honom. Fast innerst inne hoppades jag verkligen att han var singel. Jag ville inte att han skulle tillhöra någon annan. Även om jag inte ville erkänna det för mig själv så ville jag att han skulle bli min.
”I have a girlfriend” sa Liam.
”And me and Louis have girlfriends too” sa Zayn och lade armen om Louis axlar. Jag såg på Harry och väntade på om han skulle erkänna någon relation, men han verkade inte vara på väg att säga något.
”So Harry and Niall are the two single men in the band?” frågade reporten och såg mot först Niall, sedan Harry.
”Yes, we’re both single” bekräftade Harry och jag höll tillbaka leendet som gärna ville tränga sig fram på mina läppar. Han hade ingen flickvän.

 

När intervjun var klar fick killarna ställa sig vid väggen också tog fotografen från tidningen lite bilder på dom. Först alla tillsammans och sedan några på dom en och en också. Dom fick även skriva sin autograf på ett papper så att den sedan kunde läggas på affischerna som skulle göras av bilderna.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

Efter vad som kändes som en riktigt lång stund, men ändå samtidigt en alldeles för kort stund, släppte Harry sakta taget om mig och såg ner på mitt ansikte.
”Are you okay?” frågade han tyst. Jag tog ett litet steg bakåt och nickade.
”I am now” sa jag och såg in i hans gröna ögon. Det var sant, nu kändes det faktiskt okej. ”Thank you, Harry” sa jag tyst och kände hur kinderna hettade lite. Typiskt mig att alltid rodna.
”Do you wanna talk about it?” frågade han och jag funderade lite och nickade sedan.
”Yeah, but later” sa jag snabbt och log lite. ”Is there a bathroom here somewhere?” frågade jag sedan. Förmodligen såg jag hemsk ut just nu, så ett toalettbesök stod högst upp på listan.
”In the end of the corridor” sa Harry och nickade åt ena hållet. ”I’ll go back to our room” lade han till och jag nickade.
”I’ll be there in a few minutes” log jag och sedan började vi båda gå åt var sitt håll.

Precis som Harry hade sagt fanns det en toalett i slutet av korridoren. Jag låste in mig där och vände mig mot spegeln. Mascaran hade kladdats ut lite kring ögonen och ner mot kinderna, men med tanke på att Harry hade sett mig näst intill nyvaken i morse så var inte det här särskilt farligt.
Jag slog på kranen och tog en pappersbit som jag blötte lite. Med den torkade jag mig under ögonen och sedan bättre jag på mascaran lite.

Medan jag gick tillbaka mot killarnas rum bestämde jag mig för att försöka att inte tänka på Tyler mer idag. Jag skulle prata med honom så småningom, när han var nykter, och kanske hade det inte ens varit honom den där tjejen hade ropat på. Okej, jo. Det var nog honom, men i vilket fall som helst så fick det vänta ett tag.

När jag öppnade dörren till killarnas rum vände sig alla fem om och såg på mig, Liam, Harry och Louis med en aning oro i blicken. Jag pressade fram ett leende för att försäkra dom om att det inte var någon fara, dock verkade det inte funka så bra.
”You’re seriously scaring me, Nat. What did he say?” frågade Louis och höjde ögonbrynen. Även om jag såg på Louis, lade jag märke till att Harry tittade oförstående på mig när han hörde var Louis. Han visste ju ingenting om den här Tyler grejen ännu. Jag fuktade läpparna lite med tungan och skakade på huvudet.
”No, enough drama for the moment. Forget it” sa jag, men dom verkade inte vela släppa det.
”Are you okay?” frågade Liam och jag suckade.
”Yes, I’m fine” konstaterade jag. Harry och Louis hade nu återgått till att titta på tv:n, men Liam fortsatte iaktta mig.
”Seriously Liam, I’m fine. Let it go” sa jag och log.
”For now” sa Liam med allvarlig blick och jag förstod att jag skulle måsta förklara för honom vad som hade hänt, men jag tänkte inte göra det nu.

Plötsligt öppnades dörren bakom mig och när jag vände mig om fick jag se Paul sticka in huvudet.
”Perfect, you’re all here” sa han och log lättat. Han kom in i rummet och stängde dörren efter sig.
”The reporters from the magazine are here any minute now, you guys gotta get ready” sa Paul och såg på killarna, en efter en. Dom alla fem reste sig upp och när Harry vände sig mot oss såg jag en svart fläck vid hans vänstra axel. En mascara fläck som syntes extremt tydligt på hans vita t-shirt.
”Oh god, I ruined your shirt!” sa jag och kände hur rodnaden sökte sig fram till kinderna. Harry såg ner på sin axel och drog med fingrarna över fläcken, som satt kvar.
”That’s not a problem. I have plenty of them” sa han och jag skakade på huvudet.
”I’m sorry” sa jag och rynkade pannan.
”Don’t worry about it. Actually, I know how to wash” sa han med sitt sneda leende, som plötsligt fick det att bubbla i magen på mig.
”Okay, just take another shirt. Natasha, come with me” sa Paul stressat och gick ut i korridoren. Jag gick också ut och sprang några steg för att komma ikapp honom.
”Where are we going?” frågade jag och såg nyfiket upp mot honom.
”I’m just gonna show you my office” förklarade han och stannade vid en dörr, öppnade den och gick in. Jag följde efter och såg mig omkring i rummet. Det var ganska litet, med ett stort skrivbord på ena sidan av dörren. Det var fullt med massa papper, en dator och andra vanliga kontorssaker. På andra sidan av dörren fanns en bokhylla med några böcker, massa skivor, diplom, pärmar och andra saker.
”This is where you usually find me” förklarade han och jag nickade. Sedan hördes en bekant röst bakom oss, Brenda.
”Paul, the Teen Now reporters are here now. They’re waiting on the top” sa hon och log vänligt mot Paul. Det var ju skrattretande hur falsk hon verkade vara, det där leendet var så fake det bara kan bli. Usch!
”Natasha, go and get the boys and come to the top floor. Okay?” sa Paul och gick mot dörren.
”Yeah, okay” sa jag och gick ut i korridoren jag också. Jag gick förbi Brenda, mot killarnas rum igen. Medan jag gick kände jag hur hon iakttog mig bakifrån. Jag vände mig inte om en enda gång, men det behövdes inte. Jag visste att hon stirrade, och jag njöt faktiskt lite av det. Här var det jag som hade det viktiga jobbet, inte hon.

Jag drog upp dörren och gick in till killarnas rum. Återigen vände dom sig alla mot mig, enda skillnaden nu var att Harry stod mitt i rummet utan tröja. Omedvetet granskade jag snabbt hans överkropp, och oj vilken mage. Den var inte lika vältränad som Tylers, men det behövdes inte. Den var perfekt ändå, vilket bara gjorde situationen ännu mer pinsam. Jag vände generat bort blicken och såg mot Zayn och Niall som satt vid bordet.
”I.. uhm. The reporters are here” stammade jag fram. Det fick dom alla fem att skratta lite och självklart spred sig rodnaden genast på mina kinder.

---

”Tyler, it’s me. Natasha” sa jag och jag kunde höra hur han harklade sig lite.
”Oh, hey Nat.”
”I didn’t wake you up, did I?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Nono, I’m at a part..” började han men avbröts av att någon ropade hans namn.
”Okay. You go back to your friends, we can talk later”. Jag kände inte riktigt för att bekänna någon kärlek för honom när han var ute med sina vänner, full dessutom.
”Tyyyyy! Get back here and hold me, handsome. I’m freezing!”. Och där stannade nog mitt hjärta.

~ Louis perspektiv ~

Jag iakttog Natasha noga medan hon pratade i telefonen. Hennes ansiktsuttryck var väldigt svårt att läsa av, faktiskt så avslöjade det ingenting. Sedan, plötsligt, ändrades något i hennes blick. Sakta samlades det tårar i hennes ögon och hon tryckte snabbt ner mobilen i jeansfickan igen, innan hon vände sig om och började gå med snabba steg bort från oss - mot hissen.
”Hey, Natasha?” ropade Liam och vi båda började gå efter henne.
”Wait, what happened?” ropade jag och då började hon springa istället, snabbt.

~ Natasha’s perspektiv ~

Någonstans undermedvetet hörde jag att Louis och Liam ropade på mig, men jag ville bara bort. Jag kände mig så oerhört korkad. Jag hade verkligen tänkt berätta för Tyler att jag älskar honom, för det var det jag gjorde - och hade gjort rätt länge nu. Jag hade gömt det för mig själv, inte velat erkänna det eftersom jag hade varit rädd att bli sårad. Jag visste ju hur Tyler var med tjejer och jag hade inte velat bygga upp några förhoppningar för att sedan se dom rasa samman. Trots det var det exakt vad som just hade hänt.

Den där sluddrig men ändå så oerhört klara tjejrösten ekade i mitt huvud. Hur korkad fick man bli. Här har jag gått i flera veckor, till och med månader, och väntat och väntat. Varför skulle jag plötsligt få för mig att jag älskar honom nu? Nu när jag är var andra sidan Atlanten. Vad hade jag tänkt mig? Att Tyler av alla människor bara skulle gå runt och vänta på mig i två veckor? Nej, självklart inte.

Jag fortsatte springa mot hissen, med blicken fäst i golvet. Dock såg jag inte mycket bakom tårarna som hotade att svämma över, men jag tänkte inte gråta här och nu - första dagen på jobbet. Plötsligt tog det stopp. Jag sprang rakt in i någon.

”Natasha.. are you okay?” frågade personen som jag krockat med, personen som tydligen var Harry. Jag vände upp ansiktet mot honom och kände hur en klump bildades i magen. Nej, Natasha. Inte gråta. Inte gråta här.
En ynka liten tår hittade sin väg ner för kinden och jag slog ner blicken mot golvet igen, samtidigt som jag gick förbi Harry. Jag behövde en toalett. Om jag nu absolut skulle gråta skulle jag göra det ensam, inlåst.
”What’s wrong?” frågade Harry och sekunden efter det kände jag ett fast grepp om min handled som fick mig att stanna. Jag tog ett djupt andetag och slöt ögonen.
”Nothing” sa jag tyst, lite förvånad över att rösten faktiskt höll.
”Hey.. don’t cry” sa han och drog min arm lite lätt bakåt, mot sig, så att jag var tvungen att vända mig. Jag öppnade sakta ögonen och när jag mötte hans ängsliga blick kunde jag inte hålla tillbaka det längre, utan tårarna började en efter en att rulla ner över mina kinder. Harry sa ingenting mer, utan drog in mig i en kram.

Den där kramen var nog den bästa jag någonsin varit med om. Med hans starka armar omkring mig kändes det lite bättre, tryggare. Tyler och den där slampiga tjejrösten var plötsligt så långt borta, det enda jag kunde koncentrera mig på var doften av Harrys hud blandad med någon parfym och kanske lite tvättmedel. Vi stod där ett bra tag, jag med händerna lite halvt mosade mot hans bröstkorg och ansiktet gömt mot hans axel - han med armarna runt om mig och hakan vilandes mot min hjässa.

---