Tillslut var jag i alla fall klar i duschen. Jag torkade mig lite snabbt och lindade sedan in kroppen i en av dom vita, mjuka hotellhanddukarna. Håret lindade jag också in i en innan jag klev ur duschen och sträckte mig efter mobilen.

|| Can we talk? ||

Det var inte Harry som hade skrivit. Det var Tyler.

~ Harrys perspektiv ~

Jag hade kommit hem till min och Louis lägenhet för ett tag sen och satt nu i soffan framför teven. Louis var ute någonstans med Eleanor så det var bara jag hemma, vilket faktiskt var skönt. Jag hade absolut ingenting emot att bo med Lou, men ibland var det skönt att faktiskt få vara alldeles ensam ett tag. När jag tänkte efter hände det inte särskilt ofta.
Plötsligt ringde min mobil där den låg på bordet framför mig och jag såg hur Natashas namn lyste upp hela skärmen. Jag tog upp telefonen och svarade med ett; ”Hello”.
Det var tyst en liten stund i andra änden och sedan hördes ett skälvande andetag, som om hon försökte återhämta sig efter att ha hållit andan länge.
”Ha.. Harry?” stammade Nat tillslut fram och då först fattade jag att hon grät.
”Yeah, it’s me” bekräftade jag och rynkade pannan. Jag ville höra henne glad och positiv som hon hade varit ute i regnet igår, inte gråtande så pass mycket att hon knappt kunde prata.
”I just.. I don’t know.. I have no one to talk to” snyftade hon och jag kände ett stark behov av att trösta henne, krama henne.
”You can talk to me” försäkrade jag och det blev återigen tyst. Sedan snörvlade hon till lite och tog ett djupt andetag, men sa ingenting.
”What happened, Natasha?” frågade jag tillslut otåligt och med en så lugn röst som möjligt.
”It was her. With Tyler. She was the one who.. who..” längre kom hon inte förrän rösten dog ut och snyftningarna var tillbaka. Jag svalde hårt och reste mig ur soffan.
”I’m coming over. I’ll be there as soon as I can” sa jag och gick snabbt ut mot hallen. Jag kunde inte bara sitta här och lyssna på henne när hon grät, jag var tvungen att få vara med henne.
”Thank you” mumlade hon på andra sidan och sedan lade hon på. Det gjorde ont att höra henne så där ledsen. Hon hade verkligen låtit förkrossad och jag fick dåligt samvete när jag visste att hon skulle måsta sitta ensam i minst 10 minuter till innan jag hade hunnit ta mig till henne.

Det var lite mer trafik än jag hade tänkt mig och ungefär 15 minuter efter samtalet knackade jag på hennes hotellrumsdörr. Det tog inte länge förrän dörren öppnades och Natasha stod framför mig med ett par korta, gulliga shorts och en matchande minst lika söt t-shirt. Hon såg upp på mig med rödsprängda ögon och det behövdes inga svarta mascararingar för att se att hon hade gråtit. Jag fick genast ont i magen av att se henne sådär, så innan någon av oss hade sagt något klev jag in i rummet och lade armarna om henne.
”It’s okay. I’m here now” viskade jag och placerade en kyss på hennes hjässa.

~ Natasha’s perspektiv ~


Det kändes som att jag satt där hopkurad i fåtöljen vid fönstret i en evighet innan det äntligen knackade på dörren. Jag hade lyckats sluta gråta, men den där jobbiga känslan i magen fanns ännu där. När jag öppnade dörren fick jag se Harrys gröna, ängsliga ögon som granskade mig snabbt och sedan tog han ett steg mot mig och drog in mig i en kram. Jag kunde känna värmen från hans kropp så nära min. När jag sedan hörde hans lugna, hesa röst var tårarna snabbt tillbaka i mina ögon och det tog inte länge förrän dom en efter en rann ner för mina kinder.

Alldeles för snart drog sig Harry tillbaka och stängde dörren bakom sig. Han trampade av sig skorna och hängde sin jacka på en krokarna innan han såg på mig igen.
”What happened?” frågade han och fångade upp en tår från min kind med tummen. Jag såg upp på hans ansikte innan jag vände mig om och gick in i rummet, där jag kröp upp på sängen och kurade ihop mig mot väggen. Harry följde efter och satte sig på sängkanten, fortfarande i väntan på att jag skulle svara.

Några minuter senare hade jag förklarat för Harry om Tyler’s sms, om hur jag hade tvekat mycket men ändå ringt honom och om samtalet. Först när vi pratade hade Tyler verkat precis som vanligt, men sedan hade han fattat att något var fel och då hade han frågat vad det var. Jag hade nämnt något om att jag hoppades han hade haft kul föregående natt och då hade han genast börjat be om ursäkt och sagt att det inte var som det verkade. Efter ett tag kom han med ursäkten att han var full och att ingenting hade betytt något, alltså hade det hänt något. Men det var ingenting av det här som förvånade mig eller fick mig att bryta ihop. Jag hade redan förstått att något hade hänt den natten. Jag hade redan gråtit över Tyler och jag tänkte inte göra det nå mer. Det var när han sedan hade sagt; ”Natasha come on. I was really drunk and was Soph. I bet she can’t even remember that night”, som jag hade känt hur gråten klumpade sig i halsen. Jag kunde ännu inte fatta det. Sophie? Min Sophie?

När jag var klar syntes det på Harry att han inte visste vad han skulle säga, men han behövde inte säga något för att få mig att känna mig bättre. Bara det faktum att han hade kört genom halva stan så här på kvällen för min skull gjorde att allting kändes lite mindre dåligt.
”All this time I’ve been feeling bad for kissing you because I knew that it would hurt her. But I mean, it’s not like you are hers, just because she is a fan. But me and Tyler? That’s a whole different thing. We had something, kinda..” babblade jag på och Harry bara fortsatte att se på mig. Han nickade lite och jag suckade hopplöst.
”Usually I would’ve called Sophie about this.. but yeah. I couldn’t. So I didn’t know who to turn to” förklarade jag och såg ner på kudden som jag hade i famnen.
”You don’t need to explain anything” sa Harry och flyttade sig högre upp i sängen, så att han satt bredvid mig även han med ryggen mot väggen. ”I’m glad you called me” lade han sedan till och vred huvudet mot mig. Jag vände mig för att möta hans blick och svalde hårt när jag kände fjärilarna i magen vakna till liv igen efter stormen som härjat där nere medan jag varit ensam. Nu när Harry var här med mig kändes det som det var det enda viktiga i hela världen. Han. Och jag.
”I’m glad you came” sa jag ärligt och irriterade mig lite på hur osäker och darrig min röst var. Dels efter all gråt men även till stor del på grund av hans närhet.

---