Tidigare: 

"What?! No! Ofcourse not!", utbrast jag. "I love to be with you!"

  "Oh, good", sa han och verkade andas ut lite.

  "I was talking about Rob", förklarade jag i samma stund som vi stannade utanför det höga huset där Robert's lägenhet befann sig. "I think I'm gonna break up with him", andades jag tyst och tittade upp mot balkongen som tillhörde min pojkvän.. än så länge.

 

 

  Vägen från Fred's bil till Robert's dörr var för kort. Alldeles för kort. Med tanke på att jag hade bestämt mig först i bilen, att jag skulle göra slut med Rob, så hade jag absolut ingen aning om vad jag skulle säga. När jag klev ur hissen på sjätte våningen och sakta gick fram till den bruna dörren dörren samlades en stor klump i min mage. Det kanske inte var en så himla bra idé det här. Jag hade ju inte tänkt igenom det alls.
  Utan någon som helst förvarning svingades dörren framför mig upp och jag fick den nästan i ansiktet, men hann i sista sekunden flytta mig. "Wow, shit. I didn't know you were coming", sa Rob förvånat när han mötte min chockade blick.
  Det var som om jag inte hade sett honom på ett år. Han hade klippt sitt svarta hår som nu var väldigt kort och han hade även en knappt synlig, skäggutväxt. Robert som alltid var noga med att raka sig. "I.. uhm. No. I didn't know either", fick jag fram och stirrade bara dumt på honom. Jag kände mig minst lika förvånad som han såg ut att vara.
  "Why haven't you returned any of my calls?", frågade Rob efter en liten tystnad. Han lät inte besviken eller sårad, bara anklagande.

  "I've been.. It's just been..", jag kände hur klumpen i min mage steg emot halsen. Jag hade inte förberett mig för någonting, allra minst frågor från honom. Jag hade inte tänkt på att jag inte träffat honom efter det som hänt med Alexa. Jag var inte redo för att prata om det.

  "You've been with Harry, right?"
  Den frågan kom absolut som ett slag rakt i magen. Jag svalde hårt. "This has nothing to do with him", sa jag tyst. "It's been hard. Everything. I just needed some time alone."
  Robert höjde ögonbrynen, precis som Harry gjorde när han visste att han hade rätt, fast på något sätt gjorde Harry det alltid på ett mycket charmigare sätt. "Time alone? Or time with someone else?"
  "Stop! I.. Can we take this inside?", frågade jag med osäker röst.
  Robert stod kvar och tittade irriterat på mig, men sedan backade han in i hallen igen. "Fine. Come in."
  Jag gick in i hallen, som var väldigt välbekant. Hans lägenhet luktade som den alltid gjorde, men idag var lukten blandad med något annat. Hämtmat kanske? Eller så hade han möjligtvis stekt egna hamburgare.
  "So what do you want? I have somewhere to be", sa Rob när jag stängde dörren bakom mig. Snacka om att han skulle pressa mig.
  "Why are you being like this?", frågade jag och rynkade pannan. Helt ärligt hade jag i alla fall förväntat mig en kram.
  "You've been ignoring me for ages", påpekade han och jag bet mig hårt i läppen.
  "I know. But I haven't returbed any calls. Not even when it was Kate", sa jag, som om det skulle vara någon sorts tröst.
  "I'm your boyfriend, Cassie", utbrast han nu högt. "I'm your fucking boyfriend, and you couldn't even pick up once!?"
  Jag visste att jag kanske hade gjort fel i att ignorera honom, men samtidigt kändes det som om han lade lite onödigt mycket skuld på mig nu. "Are you even aware of the fact that my sister died a few weeks ago?!". Så fort orden lämnat mina läppar ångrade jag mig. Att använde Alexa's död till min fördel på något sätt var så fel, ändå kunde jag inte låta bli att fortsätta. "And where the hell were you?"
  "You didn't let me in", försvarade sig Rob och vi båda pratade med onödigt höga röster nu.
  "I didn't let anyone in", påpekade jag. "But you know what? Harry made his own way!" Att prata om det här hade gjort att klumpen inom mig dött och förvandlats till smärta. Det gjorde ont. Överallt. Tårarna steg i mina ögon, men jag var för frustrerad och irriterad för att bry mig.
  "I thought this wasn't about him", fräste Rob, riktgt arg nu.
  "It's not. I'm just saying that if you really wanted to be there for me, it wasn't impossible", förklarade jag och försökte hålla en lugn ton, för att förhindra honom från att explodera.
  "I don't want you to see him anymore, Cassie", sa Rob plötsligt väldigt allvarligt.
  "What?"
  "Harry. He has clearly got under your skin. I don't want you to see him anymore", förtydligade Robert irriterat och enkelt, som om det var en alldeles självklar sak.
  "You can't tell me who to hang out with", protesterade jag och skakade på huvudet. "You don't own me."
  "But I'm your boyfriend, and I'm asking you not to talk to that boy again." Robert verkade verkligen tro att det var helt okej. Att han bara kunde säga så också skulle jag lyda.
  "You're crazy!", utbrast jag och vände mig mot dörren för att gå ut, men Rob hindrade mig genom att ta ett fast grepp om min överarm.
  "Okay, wait. I'm sorry!", sa han och ingen ilska fanns kvar i hans röst. "I've missed you", sa han och vände mig emot honom. Han lät nästan bedjande när han pratade och hans mörka blick talade om för mig vad det hela handlade om. Han hade varit utan mig för länge. Orörd för länge.
  "Let go of my arm", sa jag lugnt och försökte vrida mig ur hans grepp, som bara hårdnade.
  "You'll just walk away", klagade han.
  "Yes. I will. It was a mistake to come here today."
  "Cassie, I'm sorry. About everything I just said. I'm sorry about Alexa!", sa han och höjde sin lediga hand för att smeka mitt hår i en tröstande gest.
  Jag slog snabbt undan hans hand och stirrade ilsket på honom. "No. You're not. And don't you dear use this as a way to get my into your bed! I didn't come here to sleep with you. I came to apologize, actually. But you don't deserve that!"
  "Can't you see what he's doing?", frågade Rob högt och hans järngrepp nöp om min arm ännu hårdare. Jag bet ihop käkarna för att hindra ett plågat ljud att stiga ur min strupe.
  "Who? Harry?", frågad jag förvirrat.
  "He's trying to get between us. He's trying to tear us apart."
  Jag tittade upp i Rob's ögon och kände vid den stunden ingen som helst kärlek, eller ens vänskap, emot honom. "We don't need Harry for that. You've done a damn good job yourself!"
  Rob's ögon smalnade och jag såg att hans käkar spändes. "What do mean?"
  "I..", började jag med blev tvungen att tystna för att sedan svälja och ta ett skälvande andetag innan jag kunde göra ett nytt försök. "I can't be with you anymore. This isn't working", sa jag tyst. Min röst darrade minst lika mycket som mina händer.
  "No no no", sa Robert och spände blicken i mig. Han flyttade sin lediga hand till min lediga arm, och tog ett lila hårt grepp där, vilket fick mig att gny till lite tyst när hans fingrar borrade sig in i min hud. "You don't get to do this. You can't first ignore me for over two weeks, and then just break up with me!", fräste han.
  Plötsligt snurrades jag runt och min rygg och mitt bakhuvud slogs emot en vägg. Robert's starka händer höll mig på plats emot väggen medan han blängde ner på mig. "I'm sorry", andades jag lågt och förskräckt.
  Rob släppte mig och vände sig ifrån mig. Jag såg hur han skakade på huvudet, och jag höjde automatiskt bägge händerna till platserna på mina arnar där han nyss hållit mig hårt.
  "I can't believe someone would leave me for a douch like him!", fräste Robert efter en liten tystnad och vände sig hastigt emot mig igen, för att slänga sin ena näve rakt in i väggen, endast ett par decimeter över mitt huvud. Förskräckt hoppade jag till och höjde båda händerna till mitt ansikte där jag höll de för munnen.

  "I'm not leaving you for him. This is about us. It's not the same as it was when we met. You've changed..", mumlade jag in i mina händer. Rob höll kvar sin knutna näve emot väggen ovanför mitt huvud, och lutade sig emot den.
  "Oh, so I've changed?", upprepade han och spände blicken i mig.
  Jag nickade försiktigt och flyttade undan mina händer från ansiktet. "Yes. We have both changed, and this is not what I want anymore. I want more than this. More than us. What we have isn't even a real relationship, to be honest. We just..", jag tappade bort mig när Robert's läppar plötsligt var placerade över mina. Snabbt handlade jag genom att pressa händerna emot hans bröst och vrida undan huvudet för att avbryta kyssen. "Stop!"
  "We just what?", ifrågasatte Rob, som nu var tillräckligt nära mig för att jag skulle känna hans andedräkt emot mitt ansikte när han pratade.
  "We just have sex and party a lot!", väste jag nu högt och tog i med all min kraft när jag knuffade undan honom ifrån mig.
  "Oh, so suddenly that's not what you want? Since when?!"
  "No, Rob. That was never what I wanted. We've been doing this your way all along. I never complained, because I considered it enough. Not anymore. I'm not doing this any longer. Not with you. Not with anyone!"
  Robert blev stående en halvmeter ifrån mig och stirrade. Det gjorde ont att veta att jag förmodligen hade sårat honom. Han visade det inte, men jag var ganska säker på att han var sårad. Bara en sådan sak som att han inte ens kunde visa för mig när han fick ont, fysiskt, var ju ett tecken på att vi egentligen inte hade någonting värt att rädda. "I'm sorry", sa jag tyst och sträckte fram handen för att röra vid hans arm, men han smällde undan min hand hårt.
  "If I see you with him, one single time, I'll fucking kill that moron", fräste han innan han vände sig om och lämnade sin egen lägenhet med en hård smäll i dörren.
  Vad gjorde man efter något sådant här? När ett drygt 11 månaders långt förhållande tog slut i ett bråk? Grät man, även om det varit ens egen idé att göra slut? Jag hade ingen aning om hur folk reagerade, men jag grät i alla fall. Jag föll ihop med ryggen emot väggen, gömde ansiktet i händerna och grät.

  Jag vet inte hur lång tid det hade gått, men när jag senare tog stöd från väggen och föste mig själv upp på fötter igen hade tårarna slutat rinna och det kändes inte lika hemskt längre. Det kändes nästan som en lättnad att lämna lägenheten och hela byggnaden som jag så många gånger tidigare gått ut ifrån. Den här gången var jag ganska säker på att jag inte skulle komma tillbaka igen.
  Det var riktigt långt från Rob till mig, så istället började jag gå in mot centrum. Där fanns det alltid någonting att hitta på och om inte annat kunde jag ta bussen hem. Dock hann jag inte hela vägen in till centrum innan jag tyckte mig se den välbekanta, svarta bilen stående på en parkering på andra sidan vägen.
  Jag kände mig minst sagt fånig när jag vände om för att gå tillbaka till övergångsstället jag alldeles just hade passerat. Jag visste inte ens om det var Harry's bil, och vad spelade det för roll om det nu var det?
  Självklart kunde jag ändå inte låta bli att korsa vägen och gå in på parkeringen, och mycket riktigt - det var Harry's bil. När jag såg att parkeringen tillhörde ett gym kom jag ihåg vad han hade sagt tidigare i bilen, och jag hann inte hejda mig innan jag föreställde mig Harry där inne. Shorts, linne och svettig från alla lyft och övningar.
  Jag hade ju ändå ingenting att göra, så jag styrde stegen emot ingången, läste sedan på några skyltar och fick snabbt reda på att gymmet låg på källarvåningen. Med joggande steg tog jag den svarta, rundade stentrappan ner en våning och stannade sedan. Den ena dörren som befann sig framför mig stod det förråd på, och på den andra stod omklädningsrum. Vadå omklädningsrum? Hur skulle man veta om man fick gå in där, eller om det bara var för killar?
  Plötsligt for dörren till omklädningsrummet upp och jag hann precis sätta upp händerna framför mig för att slippa få den i ansiktet. Jag hade definitivt en dålig dag när det kom till dörrar. "Fuck, sorry."
  Jag vände upp blicken och såg en blond, lång och rätt muskulös kille framför mig. Han såg minst sagt förvånad ut och jag fick en känsla av att tjejer inte stod utanför den här dörren allt för ofta. "No worries", sa jag och pressade fram ett litet leende, innan jag mer eller mindre trängde mig förbi honom i dörröppningen. Där tänkte jag inte stå och skämmas.
  Rummet jag kom in i var väldigt mycket mindre än jag hade trott. Endast en bänk vid ena väggen och en rad med skåp bakom bänken. Det luktade instängt svett, och om det inte vore för den mörkhyade killen som stod vid ena skåpet skulle jag förmodligen ha rynkat näsan, men nu höll jag tillbaka den reaktionen.
  Killen framför mig hade endast en handduk virad runt höfterna och jag vred snabbt huvudet åt sidan för att inte råka se för mycket. "Have you never seen a boy in a towel before?", frågade han och jag blev lättad över att han reagerade så lugnt.
  "I just wasn't expecting it", sa jag och kunde trots den nu lättare stämningen inte vände tillbaka blicken till honom.
  "Then what were you expecting when you walked into the boys locker room?", frågade killen med ett lätt skratt.
  "The sign only said locker room", försvarade jag mig genast. "Anyway. I was hoping to find Harry here. Harry Styles?" Han kanske visste var Harry befann sig.
  "He's in there", informerade killen som jag fortfarande inte visste namnet på, och nickade emot en stängd dörr.
  Jag gick emot den, men stannade sedan och tittade skeptiskt bak på handduks-killen. "This isn't like, a shower room or something.. Is it?"
  Ett skratt steg ur killens strupe och han skakade på huvudet. "He's just working out", lovade han och jag log tacksamt innan jag öppnade dörren och gick in i nästa rum.
  Även där luktade det svett. Det var ett större rum, men ändå inte överdrivet stort. Olika träningsmaskiner stod uppradade längs ena väggen och på den motsatta satt en helväggs spegel, med en massa vikter och stångar framför. Medelhög musik strömmade ur stora högtalare och fyllde rummet med en väldigt hurtig stämning.
  Tre personer befann sig i gymmet. En flintskallig kille som låg på rygg på en bänk och pressade en stång med flera olika, tjocka vikter ovanför sig i luften. En annan kille satt vid en maskin och gjorde någon slags övning med benen. Han hade på sig en keps, vilket enligt mig var lite märkligt när man tränade, men jag lade ingen större uppmärksamhet på det, för min blick drogs genast mot ryggtavlan som stod i hörnet längst bort från mig.
  Harry såg faktiskt ut ungefär som jag hade tänkt mig, förutom att linnet jag hade föreställt mig att han hade på inte verkade existera och istället hade han helt bar överkropp. Han hade en stor vikt i vardera hand och jobbade upp och ner med varannan hand emot bröstet. Jag såg honom bara bakifrån, men det räckte för att ge mig fjärilar i magen. Musklerna i hans överarmar spändes hela tiden och jag började efter en liten stund undra hur länge han möjligtvis orkade göra samma rörelse.
  Eftersom ingen av de tre killarna hade sett mig kände jag inte för att gå rakt in i rummet, för jag visste ändå inte vad jag skulle säga. Istället stängde jag dörren efter mig och slank åt sidan lite. Jag lutade mig mot väggen och iakttog Harry när han nu lade ner vikterna på golvet, drack lite från en vattenflaska han hade bredvid sig och torkade pannan med ett grått tygstycke - förmodligen en t-shirt eller liknande.
  Sedan vände han sig emot alla de olika vikterna som fanns framför spegeln, och nu kunde jag se honom framifrån, via spegeln. Hans hår var totalt borta från ansiktet med hjälp av något slags hårband. Han var hade en lätt röd färg i ansiktet efter ansträngning och utan att jag hunnit notera att han ens flyttat blicken mötte han nu mina stirrande ögon. Han såg minst sagt förvånad ut, och jag höjde ena handen framför mig som en liten hälsning.

  Harry vände sig om och plockade upp både vattenflaskan och tröjan från golvet, innan han gick genom rummet och fram till mig. "Stalking much?", frågade han och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han återigen drack några klunkar av vattnet.

  "Don't overstate your own importance", log jag och skakade sedan på huvudet. "I was on my way downtown when I saw your car and just.. Yeah. Here I am."

  "You just couldn't resist the thought of a halfnaked me, could you?", flinade han och jag lät blicken glida över hans bröst.

  "I actually imagined you would have a tank top on..", erkände jag och trots att läget blev rätt pinsamt, var det inte samma känsla som förut. Inte samma skuld. Jag fick göra vad jag ville. Jag fick flirta med Harry om jag ville. Jag fick kyssa honom igen, när jag ville, vars jag ville. Det var inte fel längre.

  "You imagined me, working out?", ifrågasatte Harry med ett väldigt retsamt flin. Jag suckade och bestämde mig för att inte svara.

  "Anyway", började jag sedan och såg mig omkring lite i rummet. De två andra tränade fortfarande för fullt, men jag märkte att de både var lite halvt nyfikna på oss, eftersom de hela tiden slängde korta blickar åt vårt håll. "I was thinking.. No, I don't even know.. I had nowhere to go, honestly."

  "So you want me to drive you home?", frågade Harry och jag tittade upp på honom igen, för att se om han tyckte det var fel av mig att komma hit av den anledningen. När jag såg att han inte alls verkade irriterad eller liknande, nickade jag lite.

  "I guess so.."

Tidigare: 

  "Mhm?", svarade han i ett tyst mummel.

  "Thank you."

  "For keeping you company?", frågade Harry, fortfarande endast i ett mummel. Han var nog trött.

  "Yeah, for that", bekräftade jag och slöt sedan ögonen. "And for everything else", lade jag tyst till efter ett tag, även om jag inte var säker på om Harry kanske redan hade somnat.

  En alldeles för hög ringsignal skar in i mina öron och jag blev genast klarvaken. Jag satte mig upp i sängen och sträckte ut handen emot nattduksbordet, men stannade halvvägs dit när jag såg att mobilen inte låg där den brukade. Ljudet kom ju faktiskt inte ens därifrån. Jag reste mig upp och skyndade fram till skrivbordet där mobilen låg och vibrerade. En bild på Robert och mig lyste upp mörkret runt omkring mobilen. Jag pussade honom på kinden och jag kunde till och med skymta ett leende på hans läppar. Det hände inte ofta att Robert log framför en kamera.
  Bilden var tagen under sommarlovet. Jag kom ihåg den dagen så väl. Vi hade bestämt oss för att göra någonting annat än att bara ligga inne på dagarna och sedan gå ut på kvällarna, så istället tog vi varsin cykel och for iväg på en picknick. När Robert först hade föreslagit det hade jag bara skrattat, men den dagen var nästan den enda med honom som jag verkligen kom ihåg hela. Det hade varit en riktigt bra dag och vi båda hade somnat innan 11 den kvällen - utmattade efter all cykling. Jag hade somnat lycklig i hans armar.
  Nu plockade jag upp mobilen och drog den gröna luren tvärs över skärmen, men ringsignalen fortsatte att ringa, fortfarande riktigt högt. Oförstående såg jag mig omkring och fick syn på en till telefon som låg i bokhyllan. Jag skyndade mig dit och samma bild fanns på skärmen, samt att 'Rob' stod skrivet. Återigen försökte jag svara, men inte heller den här gången slutade det att ringa. Istället ökades ringsignalen till två st, sedan tre, fyra... Minst 10.
  "Pick up the phone, Cassie! Or I'll..", ropade plötsligt Robert's välkända röst argt och jag hoppade till och snurrade ett varv för att se vart Robert var, och kunna fråga varför han ringde mig om han ändå var här. "Stop ignoring me, for fucks sake!"
  När jag förstod att Robert inte var här i rummet, utan att hans röst kom från min mobil tittade jag förvånat ner på den, men det enda som syntes där var den härliga bilden på mig och Rob.
  Fler och fler likadana signaler uppstod och ljudet blev bara högre och högre. Kopior utav min mobil dök upp överallt i rummet, alla ringande och alla med samma bild på skärmen. Jag snurrade runt ett varv, bara för att se att det låg en massa mobiler bakom mig på golvet också. Varför gick det inte att svara?! Robert skulle hata mig. Han skulle bli arg nu, riktigt arg när jag undvek honom hela tiden och..
  Och där försvann allting och det blev svart. Endast en signal hördes nu och då greppade det. Det var mitt alarm som ringde. Jag hade bara drömt. Samma stund som allting kopplade för mig kände jag hur någon sträckte sig över mig, stängde av alarmet och sedan föll armen trött ner över mina revben.
  Jag låg i min egen säng - det kände jag, för den var hård och oskön, och det var trångt att sova två i den - med ryggen emot någon annan.
  Noga med att inte ramla ur sängen vände jag mig om och öppnade försiktigt ögonen samtidigt som jag hävde mig upp så jag låg på ena armbågen. Det var ljust i rummet nu, till skillnad från drömmen, och jag kunde till och med se dammkornen som yrde omkring i ljuset kom från solen utanför. Dock föll min blick snabbt ner på den fortfarande halvt sovande killen framför mig.
  Det bruna, lockiga håret var inte tillbakadraget som jag var van att se det, utan hängde ner i pannan och en del av lockarna vilade emot min ljusblåa kudde. Ögonfransarna låg fjäder lätta emot kindbenen när han blundade och hans läppar var aningen särade. Det hade nog varit varmt under natten, för en svag, röd färg hade satt sig på hans kinder och vad han än hade haft på överkroppen när vi somnade igår var borta nu, så jag kunde se de tatuerade fåglarna och fjärilen på hans bröstkorg höjas och sänkas i långsam takt när han andades. Jag hade aldrig sett Harry så här avslappnad, fridfull och vacker. Han såg ut som en gud, hämtad ur en grekisk film.
  "You like it?", mumlade Harry plötsligt, och jag lade mig hastigt ner helt igen.
  "W-what?"
  "You were obviously staring", sa han med en hes röst, innan han blinkade några gånger för att sedan kunna öppna ögonen helt och se på mig. "You like what you see?"
  "I.. I wasn't staring", sa jag emot, och fann det onödigt svårt att få fram orden.
  "Why are you blushing, then?", frågade Harry med ett snett leende och jag vände ner ansiktet i kudden, vilket fick honom att skratta.
  "Why are you always doing this?", frågade jag anklagande när jag vände vände upp huvudet och slog till honom löst över bröstet med kudden.
  Harry tog enkelt kudden ur mitt grepp och lade den under sitt huvud, så att han kom i en högre ställning och blev tvungen att se ner på mig. "'Cause I find it very amusing seeing you struggle because of me", svarade han ärligt.
  Jag rullade över till ryggen, lade ner huvudet på madrassen under mig och slöt ögonen med en suck. "I hate your sense of humour."
  Harry satte sig upp, klättrade över mig och klev ur sängen. Jag behöll ögonen stängda medan jag hörde hur han lämnade rummet, utan att stänga dörren helt.
  När jag ändå blev ensam i rummet klev jag ur sängen och skyndade mig fram till garderoben för att passa på att byta kläder. Eftersom solen sken och det förmodligen inte var så kallt, tog jag på mig ett par svarta jeans och en kortärmad, vit, blus-aktig topp med en svart, bandlös bh under. Jag hann även placera mig sittande på golvet framför spegeln, med min sminkväska i knäet innan Harry kom tillbaka.
  Jag behövde inte vända mig om för att titta på honom, utan jag såg honom bakom mig i spegelbilden. Överkroppen var fortfarande bar och hans svarta jeans hängde farligt långt nere på höftbenen, och visade resårbandet på hans vita boxers. "You couldn't at least take your shirt on?"
  Harry mötte min blick via spegeln. "I know you like me better without it", sa han, och återigen förstod jag inte hur han lyckades vara så nonchalant när han pratade om sådant.
  "I'm not sure my mom does", svarade jag och återgick med blicken till mitt eget ansikte, för att försöka slippa det, enligt mig, pinsamma läget.
  "Don't be ridiculous now", sa Harry och jag kunde riktigt höra flinet som garanterat klädde hans läppar just nu. Även om han inte uttalade det, visste jag att han hade tänkt säga 'who doesn't like me better this way', eller något sådant. Jag himlade lätt med ögonen utan att svara, innan jag lutade mig lite närmare spegeln och böjde mina ögonfransar, för att sedan applicera mascara. "What are you doing?"
  Jag såg i ögonvrån att Harry förflyttade sig från dörren till sängen, där han satte sig ner. "Potting my make -"
  "I can see that", avbröt Harry mig mitt i meningen. "But I don't get why. I honestly can't understand why you girls feel such a need for makeup."
  Jag fixade färdigt det ena ögats mascara innan jag slappnade av och återigen mötte Harry's iakttagande blick via glaset i spegeln. "Because it makes us feel.. prettier. More worthy, in some kind of way", svarade jag fundersamt.
  "That's just crazy", konstaterade Harry och reste sig upp. "The reason girls need makeup to feel pretty is because guys are so shallow."
  "You know you're a guy, right?", frågade jag sarkastiskt och återgick till att sminka mig.
  "Yeah, I know. And I'm shallow too. We don't admit it, but ofcourse we go for looks, most of the time without even thinking about it. That's always the first expression", sa Harry samtidigt som han tog på sig t-shirten han haft igår. "If the inside was all that counted, like really, if the outside didn't matter: there would be no such thing as hot girls. You can't first say that the inside is all that matters, and then when you're out with your friends in a bar you lay eyes on a girl and tell your mates how hot se is."
  Jag koncentrerade mig på mitt eget ansikte några sekunder till, innan jag stängde sminkväskan och reste mig upp. "Your point being?", frågade jag och vände mig emot Harry.
  "My point being that people are shallow, whether they admit it or not", sa han samtidigt som han lutade fram huvudet en aning och rufsade till sin egen lugg med ena handen, innan han gjorde en liten, snabb rörelse med huvudet snett uppåt, och håret föll bak vid sidan av pannan. Det såg i princip intränat ut.
  En stund senare hade vi båda fått i oss både smörgåsar och te, och vi satt i Harry's bil på väg mot skolan. "What are you gonna do today?", frågade jag efter en ganska lång tystnad. Jag visste att han inte jobbade, men jag hade ingen aning om vad Harry brukade göra på dagarna.
  "I don't know", svarade han genast, utan att ens tänka efter i en sekund. Det lät verkligen som att det kom automatiskt. Som att han alltid gjorde samma sak för att slippa ett samtal. Jag bet mig i insidan av läppen och sneglade på Harry, som nu först såg ut att tänka på min fråga. "I'll probably swing by the gym, to kill some time", ändrade han sitt svar till.
  "You train a lot?", frågade jag då nyfiket. Det hade hittills inte hänt ofta att vi pratat om Harry, så vad det än gällde var jag väldigt nyfiken. Det kändes som att han visste allt om mig, medan jag bokstavligen inte ens visste hur gammal han var.
  "I bet a cheerleader has to train twice as much as me", konstaterade Harry istället för att svara på min fråga. Ibland undrade jag om han ens var medveten om hur han alltid vände på mina frågor och fick allting att handla om mig, istället för honom.
  Jag skakade på huvudet åt det han sagt. "No. I hate it. Not the cheerleading, but training. I do run sometimes, but I can't even remember the last time I was to a real gym."
  "Don't you need to be really strong to be able to.. do whatever you do?"
  Återigen skakade jag på huvudet. "I'm on top, so I don't use my arms that much. But strong legs - sure."
  "Hm. I'm usually on top too", sa Harry med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "But I guess we can take turns", lade han till och vid de ordet sprack hans ansikte upp i ett flin, och först då fattade jag vad han snackade om.
  Frustrerat kände jag hur en rodnad snabbt tog plats på mina kinder och jag smällde till Harry på axeln. "Perv!"
  "Just thank me for putting that picture in your head", flinade Harry och stannade bilen utanför min skola innan han tittade på mig. "Your day will be much more fun now."
  "Yeah, I'm sure it will", höll jag sarkastiskt med och knäppte lös bältet. "Thank's for the ride."
  "Any time", sa Harry nonchalant och bytte växel samtidigt som jag klev ur bilen. Jag mumlade ett 'hejdå' i samma veva som jag stängde dörren efter mig.

  Harry var rätt snabb med att försvinna från skolans område och jag stod fånigt kvar vid vägkanten tills jag inte kunde se hans bil längre. Då vände jag mig om och såg Kate komma gående från busshållplatsen.
  "I thought you said you'd call me yesterday", sa hon anklagande, men jag såg hur nyfikenheten lyste i hennes ögon och snart kunde hon inte hålla sig längre. "Was that Harry giving you a ride?"
  "I totally forgot!", sa jag och slöt ögonen några sekunder medan jag suckade. Harry hade helt och hållet fått mig att glömma bort Kate. Vad höll jag på med egentligen? "And yes. He gave me ride."
  "He had the same clothes as yesterday", observerade Kate medan vi började gå över skolgården. Jag visste precis vart hon ville komma med det hela, och det värsta var jag inte bara kunde erkänna att hon hade rätt.
  "Really? I didn't notice."
  "Oh, Cassie!", suckade Kate. "Don't you think I've learned to see through your 'I'm-totally-innocent' look by now?"
  Jag suckade djupt och puttade upp den tunga porten som ledde in till skolan. "Okay, yeah. He might have stayed the night."
  "You're crazy! You have a boyfriend remember?!"
  "I know, but I don't think I -"
  "Whatever, was it good?", frågade hon ivrigt, och verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om hon skulle skälla ut mig eller inte.
  "Was what go -", jag tystnade när jag förstod vad hon syftade på. "Oh my god, Kate! I didn't have sex with Harry!"
  "I really hope you didn't", sa plötsligt Fred bakom mig, och jag vände mig mot honom.
  "I didn't", lovade jag och gav honom en ärlig blick, som han verkade köpa.
  "But he did spend the night", påpekade Kate snabbt och jag himlade med ögonen, innan jag fastnade med blicken på Fred som rynkade pannan missnöjt.
  "What?", suckade jag samtidigt som vi alla började gå mot våra skåp.
  "I don't know. I just..", Fred avslutade inte sin mening direkt, utan verkade fundera på vad han skulle säga.
  "You don't like him", fyllade jag i.
  "No, that's not it. I just don't like him.. around you..", sa han och jag tittade upp på honom. Jag var inte helt säker på att jag förstod vad han menande, men jag kände i alla fall att han nog stod mer på Kate's sida än på min, i det här fallet.
  "What's up with the two of you disliking every single guy I actually like?", frågade jag uppgivet och Kate reagerade genast med att vände huvudet mot mig.
  "You just said you like him", påpekade hon och tittade storögt på mig. Ops..
  "So? I like Fred too. It doesn't mean I would ever sleep with him", sa jag en aning irriterat och höjde handen emot Fred när jag insåg att det kanske lät lite kränkande. "No offence."
  "None taken", försäkrade han och lade armen om mina axlar, vilket framkallade ett litet leende på mina läppar. Han hade alltid varit så bra på att förstå mig.
  "But that's not the same thing", protesterade Kate. "You and Fred are like siblings, literally. It wouldn't surprise me if you secretly had a third, mutual parent."
  Jag tänkte på vad hon sa, och erkände för mig själv att hon hade rätt. Hon hade rätt i allt hon sa. Jag kände mer för Harry än jag borde. "I'm not gonna discuss this anymore. You're not listening to what I'm saying anyway", sa jag när vi kom fram till skåpen och jag plockade ut mitt räknehäfte och matematikbok.

  "That's because you're not telling me the truth", kommenterade Kate och stängde igen sitt skåp efter att ha tagit ut sina saker. "I have english now. See you both later." Hon lämnade mig och Fred med varsin lätt smisk på rumpan.

  "She's so weird", konstaterade Fred och skakade roat på huvudet.

  "I know. That's why we like her", log jag och krokade fast min arm under Fred's och började gå emot salen där vi båda skulle ha lektion.

  Sista lektionen på dagen hade jag och Fred tillsammans, men tydligen var vå lärare sjuk och vi fick därför sluta tidigare.

  "You wanna do something? We could take a coffee somewhere, or whatever. I just feel like we haven't really done something for ages." Vi var påväg mot parkeringen när Fred ställde frågan åt mig. Först tyckte jag att det lät som en riktigt bra idé, men sedan kom jag att tänka på Robert. Visst, jag hade inte gjort någonting med Fred på rätt länge, men jag hade inte ens träffat Robert på väldigt länge.

  "I would love to, but I can't", suckade jag. "I haven't seen Rob for, I don't even know how long. I think I should talk to him."

  "Yeah, okay. We can take it some other day", sa Fred snabbt och jag nickade.

  "We have to", höll jag med innan vi båda satte oss i bilen.

  Så fort Fred vred igång motorn slog jag på radion på låg volym. Musik och att åka bil hörde ihop. Det hade det alltid gjort. När jag var yngre hade vår familj varje år gjort en bilsemester, och det största kriget var alltid vad för musik som skulle spelas i högtalarna. Tillslut hade mamma kommit på den bra idén att hon laddade hem blandad musik, med låtar för alla och brände sedan ner de på en skiva. Det årets semester hade känts annorlunda. Det hade inte riktigt vart samma sak när man slapp de där bråken och den konstanta spänningen om när skivan skulle bytas och man skulle få höra det man själv ville lyssna på.

  "So, am I dropping you off at Rob's than?"

  Jag vaknade upp från min lilla minnes-bubbla och kom på mig själv med att sitta med tårar i ögonen. Snabbt blinkade jag undan de och nickade. "Yeah."

  Mina tankar gick tillbaka till nattens dröm. Robert's arga röst och bilden på skärmen. Det var som om det var två helt olika personer - killen som ilsket ropat på mig och gett mig ett halvt hot, och killen som log bredvid mig på det härliga fotot. Dock var det ju en dröm. Den arga Rob var i drömmen. Jag började dock fundera på om det inte var lite så han var. Arg, irriterat. Helt ärligt kunde jag inte komma ihåg senaste gången han gav mig en komplimang.

  "Freddie?", frågade jag tyst.

  "Yes?"

  "Do you think that when you've known a person for awhile, and you really think you know them, you might get blinded by the way he or she used to be?"

  Jag såg hur ett oförstående uttryck spred sig över hans ansikte medan han tittade på vägen och bilarna framför oss. "I'm not sure I'm following", erkände han.

  "I mean, like.." Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara vad jag menade. "When you see a person almost everyday, you don't see the changes that happens along the way, but when you look back to the first day you met them, so much has changed."

  Fred såg fortfarande fundersam ut, men nu mer som om han tänkte på vad jag sa. "Are you trying to say you don't find me any fun to be around anymore?", frågade han tillslut och jag tittade chockat på honom.

  "What?! No! Ofcourse not!", utbrast jag. "I love to be with you!"

  "Oh, good", sa han och verkade andas ut lite.

  "I was talking about Rob", förklarade jag i samma stund som vi stannade utanför det höga huset där Robert's lägenhet befann sig. "I think I'm gonna break up with him", andades jag tyst och tittade upp mot balkongen som tillhörde min pojkvän.. än så länge.

Alltså det här är så sjukt jobbigt. Jag har kört fast. Totalt. Jag har hela novellen planerad, fram till slutet i princip. Jag vet bara inte hur jag ska formulera mig längre. Det är helt sjukt. Vet inte vad som har hänt med mig. Känns som att jag har en spärr i huvudet, mellan idén och själva.. orden. 

Tidigare: 

"Oh, but stay. I was just gonna make dinner", sa mamma och tittade leende på Harry.

  "Mom. Maybe some other time", försökte jag, men Harry's flin informerade mig om att det var lönlöst. Han hade redan bestämt sig. Han tänkte stanna här och äta med oss.

  "I'd love to stay", sa han i en överraskande artig ton. Jag hade nog aldrig ens hört Harry prata på det där sättet.

→ Cassie ←

  "Come on, guys. You wanna watch a movie?", frågade jag när jag föste in alla de fyra barnen framför mig i tv-rummet, samt den femte som satt på min höft. Jag hade lovat att underhålla barnen så mamma kunde laga mat ifred.
  "Can we watch Tarzan?", frågade Phil när han slängde dig i soffan.
  "Seriously? We've seen that one at least 50 times before", konstaterade jag skeptiskt.
  "But we like Tarzan", gnällde Celine och jag hörde Harry skratta bakom mig.
  "Alright, let's watch it again", suckade jag satte mig ner i soffan. Max kröp genast ner från min famn och satte sig till rätt på min ena sida, samtidigt som de andra vant placerad sig med oss i den lilla soffan och de två fåtöljerna bredvid.
  "What's your name?", frågade Phil och tittade upp på Harry som stod lutad mot dörrkarmen.
  "Harry", svarade han. "What's yours?"
  "I'm Phil", svarade Phil stolt och trängde in sig lite mot armstödet. "Do you like Tarzan?", frågade han sedan glatt och klappade bredvid sig på soffan, och Harry kom fram och satte sig mellan mig och Phil.
  "I used to, but now I haven't seen it for years", svarade Harry, och efter det blev det tyst en stund.
  Celine som förvånansvärt visste hur dvd:n spelaren fungerade slog igång filmen och kröp sedan upp i soffan, där hon envisades med att tränga in sig mellan Phil och Harry. Hon var alltid nyfiken när det kom nya personer, och nu var tydligen inget undantag.
  Jag kunde se hur Celine diskret sneglade upp på Harry's ansikte och blev genast nyfiken på vad hon tänkte på. "You have funny hair", sa hon plötsligt och Harry tittade förvånat ner på henne.
  "Me?", frågade han och jag suckade tyst. Att säga sådant till folk kanske inte alltid var så bra eller trevligt.
  "Yeah. It's curly", fnissade Celine och jag fick intala mig själv att inte bli arg och säga åt henne. Hon var ju trots allt bara 4 år och förstod förmodligen inte att folk kunde ta illa upp av sådant.
  Dock verkade inte Harry ta åt sig på ett dåligt sätt alls, för nu bröt han ut i ett skratt. "Yours is curly too, you know", konstaterade han och använde en utan sina stora händer till att rufsa till Celine's mörkblonda, lockiga hår.
  "But you're a boy", sa hon lite blygt och hennes lilla leende var på väg att bryta ut i skratt.
  "Are we gonna watch the movie or not?", frågade jag för att avbryta deras lilla samtal.
  "Who put you in such a mood?", frågade Harry och vände sig emot mig istället. Han placerade ena handen på mitt ben, strax ovanför knäet och nöp till på sidorna om det.
  "Can you stop?", frågade jag irriterat och spände blicken i honom.
  Harry's hand slappnade av, men han flyttade inte undan den. Den låg kvar på mitt ben, och innerst inne var jag glad för det. Den enda jag var sur på just nu var mig själv, för att jag var en så dålig flickvän, och eftersom Harry hade rätt mycket med det att göra kändes det lite halvt rättvist att ta ut det på honom. Dock spelade fet ingen roll hur många gånger jag intalade mig själv att hålla mig undan från fysisk kontakt med Harry, för när han nu diskret kom närmare mig i soffan och lade ena armen om mina axlar lutad jag villigt huvudet emot honom.
  "So. You've been talking about me to your mother?", frågade Harry mig i en retsam och nyfiken viskning när musiken på tv:n tog slut och själva filmen började.
  Jag kände hur mina kinde blev heta och jag höjde ena handen till Harry's ansikte och tryckte den emot hans kind för att vända hans ansikte emot tv:n, så att han inte skulle se mig rodna. "Eyes on the movie now!"

  "Rise and shine, beautiful." Den låga, mörka rösten i mitt ena öra fick mig att återgå till vaket tillstånd. Jag blinkade några gånger innan jag öppnade ögonen. Tv-rummet var mörkt nu, för tv:n var inte längre påslagen. Jag måste ha somnat emot Harry's axel. "You enjoyed the movie?"
  "Yeah, sure. It was great", sa jag sömnigt och satte mig upp i soffan.
  "You fell asleep after five minutes", konstaterade Harry och drog tillbaka mig ner i hans famn, så att jag låg på honom där han halvlåg i soffan. De andra var inte längre här och jag kunde höra röster ifrån köket.
  "I've seen it before", sa jag och drog in ett djupt andetag utav Harry's lukt. Han flyttade ena handen till mitt hår och lekte lite med en hårslinga mellan sina fingrar, samtidigt som jag sträckte mig till hans överarm och med fingertopparna drog över de små, svarta tatueringar som täckte en del av hans hud.
  "The food's ready", sa Harry efter en liten stund och jag satte mig återigen upp, den här gången utan att han stoppade mig.
  När vi kom in i köket satt de andra runt bordet, alla med köttfärssås och spagetti framför sig. Mamma tittade upp från sin tallrik och log lite finurligt emot mig, men vad det än var för onödig, pinsam kommentar som hon kom på höll hon den tack och lov inom sig.

  Hela middagen gick bra. Mamma småpratade lite med Harry. Frågade om skola, jobb, familj. Han svarade ärligt att han för tillfället varken jobbade eller pluggade, och att han bodde ensam i sin lägenhet. Det uppstod inga jobbiga lägen och varken mamma eller någon av mina syskon kom med pinsamma påståenden eller frågor. En halvtimme efter att vi satt oss vid bordet kom jag och Harry mätta och trötta - jag var i alla fall trött - upp i mitt lilla, stökiga rum.

  "Nice", mumlade Harry och såg sig omkring.

  "You don't have to lie. It's a mess", sa jag och han nickade.

  "Yeah. It's a mess", höll han med och flinade lite.

  Jag skakade på huvudet och fnös roat åt honom, samtidigt som jag slängde en blick på klockan. Det kändes som om jag nyss hade slutat skolan, men nu var klockan snart nio. Det var egentligen inte mycket alls, men det hade varit en jobbig dag - känslomässigt - och trots min lilla tupplur på soffan var jag utmattad. "I don't mean to be rude, but I should probably just switch clothes and go to bed, if I'm gonna get through another day of school tomorrow", sa jag och tittade på Harry, som nickade.

  "Yeah, ofcourse", höll han med och jag gick fram till garderoben och tog ut kläderna jag vanligtvis sov i. "I should probably get home anyway", lade han till.

  Vi gick båda ut ur mitt rum och jag stannade i dörröppningen till badrummet. "I'll see you, I guess..", sa jag osäkert och tittade på Harry som nickade.

  "Absolutely", höll han med och ett litet flin, som gav mig en känsla av att han redan nu planerade någonting, spred sig på hans läppar.

  "Okay. Good night", sa jag fånigt innan jag gick in i badrummet och stängde dörren efter mig. Jag vände mig emot spegeln med ett leende på läpparna, och stirrade ett tag på min egen spegelbild.

  Mitt hår var naturligt lockigt runt mitt ansikte, en aning slitet i topparna, men annars helt okej. Man såg på mina ögon att jag var pfykiskt trött, men leendet såg väldigt vaket ut. Vaket och faktiskt äkta. Att vara med Harry fick mig att på något sätt att känna mig vaken, levande. Till och med glad, emellan åt.

  Nu lade jag snabbt upp håret i en slarvig knut, borstade tänderna, kissade och bytte ut mina nuvarande kläder emot ett par korta shorts och ett stort linne. Sedan gick jag ut till köket, där det var väldigt tomt. Jag tog ett glas från skåpet, fyllde det med kallt vatten och återvände sedan emot mitt rum.

  När jag öppnade dörren och var beredd på ett tomt rum hoppade jag överraskat till lite när jag fick se Harry sitta på min säng. "But.. you said you should get home?", sa jag förvånat.

  "I lied", konstaterade han enkelt och jag klev in i rummet och stängde dörren efter mig.

  "You said you didn't lie", observerade jag och Harry log snett.

  "I don't", sa han. "Not about important things."

  Jag log svagt och gick fram till sängbordet, där jag ställde ner vattenglaset. "But I have school tomorrow, Harry", påminde jag honom. Jag behövde verkligen sova.

  "I know, so what are you waiting for? Come here", sa han och klappade bredvid sig på sängen samtidigt som han tog två av mina många kuddar och lade de under sin nacke så att han låg i en ganska hög ställning.

  Jag tvekade lite, men satte mig sedan i sängen. Jag förstod inte riktigt varför Harry fortfarande var här, men jag tänkte inte klaga. Hade han inte varit det så hade jag förmodligen släppt ut allting som jag haft inom mig hela skoldagen, men nu kände jag inte ens något behov av att gråta.

  "Your family is nice", kommenterade Harry med ett litet, roat leende - han såg nästan ut som om han tänkte sig tillbaka till något tidigare läge.

  "It used to be better", mumlade jag och lade mig ner på sida i sängen, så att jag hade ryggen emot Harry.

  "Oh, I didn't mean to..", började Harry, men tystnade sedan. Han visste förmodligen inte hur han skulle avsluta meningen, och jag var glad att han inte gjorde det. Jag ville inte prata om det. Inte nu, och helst aldrig.

  Jag vred mig lite där jag låg, för att kunna få upp täcket under mig och krypa ner under det istället. Harry lyfte på sin kropp och drog ut den delen av täcket som var under honom, innan han lade sig igen. "You want to be alone?", frågade han tyst.

  "Would you leave if I said yes?", frågade jag skeptiskt och placerade ena handen under kudden jag hade huvudet på. Jag låg fortfarande med ryggen emot Harry, men jag var ändå ganska säker på att han log lite åt min fråga, innan han svarade.

  "Depends on if you would've meant it or not", svarade han och jag hörde att han menade det. Om jag verkligen hade velat vara ensam nu så hade han nog gått.

  "Well, don't leave", sa jag tyst och när Harry fick bekräftat att jag faktiskt ville ha honom här kunde jag känna att han vred på sig, och sedan dök en stor hand upp vid min höft. Han använde sin starka hand till att dra mig emot sig, tills jag låg alldeles emot hans kropp, och då gled hans hand ner till min mage och stannade där.

  Sedan blev det alldeles tyst och alldeles stilla. Jag var plötsligt inte alls trött längre. Det var som om en massa energi bara flög till mig igenom Harry's beröring. Jag låg still en ganska lång stund och tittade ut i det mörka rummet. "Harry?", viskade jag tillslut tyst, för att se om han hade somnat bakom mig.

  "Mhm?", svarade han i ett tyst mummel.

  "Thank you."

  "For keeping you company?", frågade Harry, fortfarande endast i ett mummel. Han var nog trött.

  "Yeah, for that", bekräftade jag och slöt sedan ögonen. "And for everything else", lade jag tyst till efter ett tag, även om jag inte var säker på om Harry kanske redan hade somnat.

Tidigare: 

"I don't know", sa jag som svar på Kate's fråga och kom på mig själv med att plötsligt känna mig rätt glad. Ett leende var placerat på mina läppar och när vi tog de sista stegen för dagen hade jag hela tiden blicken fäst på Harry, fortfarande lite osäker på vad han gjorde här.

  Kate gick in i det tomma rummet och satte sig ner på en utav bänkarna. "Styles is what people call him", förklarade hon och jag höjde ögonbrynen.
  "Why haven't I heard about him before, when everyone else have?", frågade jag henne och vi båda två började klä av oss innan vi gick in i duschrummet.
  "I don't know. I don't get that. Everyone that went to our school knows who he is."
  Jag rynkade pannan och lutade mig ut från mitt lilla duschbås för att kika in i Kate's. "Why?"
  "Because he's hot, he's popular and he's.. I don't know. He seems to be kinda mysterious."
  Jag nickade och återvände in i min egen dusch. "He is kinda mysterious", bekräftade jag och nu var det Kate's tur att kika in i mitt bås.
  "Why do you say that as if you actually know. Don't tell me you've spent time with him?!", frågade hon och stirrade på mig medan schampo rann ner för hennes ena tinning och kind.

  "Ehm, well.. I wouldn't want to lie to you.."
  "Oh god, Cassie. What about Rob?", frågade hon och tittade anklagande på mig, och trots det kunde jag tyda en gnista av nyfikenhet och upphetsan i hennes ögon.

  "What about him?", frågade jag och försökte att inte alls verka så pass skamsen som jag faktiskt var just nu. Hon hade ju helt rätt. Jag var med Rob. Kate försvann återigen in i sitt eget duschbås. "Me and Harry are just friends."

  Vi var färdiga i duscharna nu och återvände ut till omklädningsrummet. "I know how that's gonna go. Attractive guy, supercute girl. Soon he'll have you wrapped around his finger and I'll hear about how he kissed you and you didn't do anything about it because you actually liked it. I've seen this in movies a several -"

  Plötsligt tystnade hon och stirrade bara på mig. Trots att det bara var Kate's ögon som nu borrade sig in i mina kände jag mig exrtemt obekväm. Jag drog badlakanet tätare omkring mig och vände undan blicken. "Did you kiss him?!", utbrast hon. Jag hade tydligen inte varit särskilt bra på att dlja hur jag kände just nu.

  "I was drunk", sa jag snabbt till mitt försvar, även om jag visste att det inte var någon ursäkt för att kyssa någon annan när man hade en pojkvän.

  Reaktionen jag fick från Kate nu var inte alls den jag väntat mig. "How was it?", frågade hon ivrigt, istället för att förklara hur fel det var eller något liknande.

  "It was.. I don't know. Wrong?", sa jag lite frågande och Kate korsade armarna över bröstet och såg på mig under höjda ögonbrynen. "No. It was amazing", gav jag med mig och suckade. "But it was also very wrong. And now he's here. Why is he here?", frågade jag frustrerat. Om jag inte träffade honom gick det bra att motstå honom, men om han skulle fortsätta dyka upp där jag var skulle det nog bli riktigt svårt.

  "Yes, it was wrong indeed", höll Kate med. "You're with Rob, and if I've got the right feeling about him he wouldn't be too happy to he found out you've been kissing someone else. Especially not Styles."

  "What do you mean?", frågade jag och lyckades böka på mina tighta jeans trots att benen fortfarande var lite fuktiga. Det var inte skönt för fem öre, men jag kände mig en aning stressat till att få komma ut härifrån och se efter varför Harry var här.

  "They don't exaktly like each other", informerade Kate, som om jag inte redan visste det.

  "They don't know each other", konstaterade jag och drog tröjan över huvudet, torkade mig hår lite och packade sedan ner mina saker i väskan.

  "Have you not had eyes ever before?", frågade Kate lite smått irriterat. "They both went here at the same time, and every time there was a fight, they were borh involved, and not at the same side."

  Eftersom vi hade slutat för dagen orkade ingen av oss sminka oss eller lägga någon större anstränging till våra hår, därför var vi nu påväg ut ur omklädningsrummet. När vi kom ut såg jag genast emot platsen där Harry stått, men han var inte där längre. Istället fick jag syn på honom borta vid sin bil.
  Han lutade sig emot motorhuven och framför honom stod Frankie, fortfarande i sina extremt korta shorts och sport bh. Det var ingenting fel med att träna i sådana kläder - det hände att jag också gjorde det när det var sommar och varmt - men idag var det knappast tillräckligt varmt för det, plus att det var solklart att Frankie endast ville visa upp sin perfekt solbrända och lagom vältränade kropp.
  Jag kunde se Harry nicka lite åt någonting som Frankie sa. Hon slängde bak huvudet en aning när hon skrattade åt sina egna ord, men Harry såg däremot väldigt ointresserad ut, vilket jag inte kunde hjälpa att vara lite glad över.
  "Where are you going?", frågade Kate när jag tog några steg emot parkeringen istället för busshållplatsen. "Don't", lade hon sedan till när jag nickade mot Harry och Frankie. "He already has company, Cassie."
  "But I..", jag pausade min mening och tittade återigen på Harry, som nu log lite medan hans läppar rörde sig när han pratade. "Okay", sa jag och ändrade motvilligt riktning emot busshållplatsen tillsammans med Kate.
  "I get it. Like I said, he's really attractive. But honey.. Boys like that..", sa Kate och tittade ängsligt på mig. "It's better to let go before you're stuck."
  "No." Jag drog upp väskans axelrem högre upp på axeln och tittade allvarligt på min vän. "It's not like that. Harry's not like that."
  "Cassie!", ropade Harry bakom oss och både jag och Kate stannade och vände oss om, för att hinna se Harry lägga en ursäktande hand på Frankie's bara axel när han gick förbi henne och kom emot oss.
  Kate vände sig emot mig. "Ofcourse he's not like that. He's being all sweet and charming, it's always like that. Can you just trust me, please?"
  Fast hon hade ju fel. Han var praktiskt taget oförskämd, ibland i alla fall. Han låtsades inte vara perfekt. Det störde mig riktigt mycket att hon var så säker på att hon visste hur Harry var, även fast hon inte verkade veta något alls. Trots det nickade jag emot henne innan jag vände mig mot Harry som nu var framme vid oss.

  "You didn't see me?", frågade han och stannade framför oss. Onödig fråga - med tanke på att vi haft ögonkontakt en hel del medan vi fortfarande hade tränat visste han ju mycket väl att jag hade sett honom.
  "I figured you came here to see Frankie", svarade jag, lite strävare än jag tänkt mig, och Harry höjde ögonbrynen samtidigt som jag skymtade ett litet, snett leende på hans läppar.
  "Would that have bothered you?"
  "Not at all."
  "Sure", sa Harry med ett kort skratt som sa att han inte var övertygad. "Just to make you feel better - which I know it does, so don't argue - I'll admit that she was very annoying", sa han sedan med en väldigt ärlig blick.
  "So, why did you come then?", frågade jag istället för att svara någonting på det han sa.
  "To see you, obviously."
  "How did you even know I was here?", ifrågasatte jag när jag insåg att jag inte nämnt för Harry att jag skulle till skolan idag.
  "I talked to Fred", svarade han till min förvåning.
  "Since when are you and Fred friends?", frågade Kate och snodde i princip orden från min mun.
  Harry flyttade för första gången blicken ifrån mina ögon och tittade på Kate. Jag såg i hans gröna ögon att han började bli irriterad på alla dessa frågor. "We're not friends", klargjorde han, innan han tittade på mig igen. "I thought you might be with him, so I called him."
  "You could've called me", konstaterade jag och korsade armarna över bröstkorgen.
  Harry följde mitt exempel, om det var för att håna mig eller någon annan anledning var jag inte säker på, och korsade också armarna över bröstet. "You would've said no", sa han och jag hade inte märkt att han kommit närmare, men nu var min kropp inte långt ifrån Harry's och jag var tvungen att kolla lite uppåt för att möta hans blick.
  "Exactly my point", informerade jag och flackade med blicken mellan båda hans ögon. Hade han ringt mig hade jag haft en chans att be honom att inte komma.
  Jag hörde Kate harkla sig lite bredvid mig. "Cassie. The bus", sa hon och jag slängde en blick över axeln, där bussen just saktade in vid busshållplatsen.
  "Where are you going?", frågade Harry samtidigt som jag tog ett backande steg ifrån honom.
  "Home."
  "The mall." Mitt och Kate's svar kom exakt samtidigt, och hon verkade bli förvånad över att jag var på väg in till stan.
  "Great. I'll drive you", sa Harry och såg rakt på mig. Jag vred mig lite mot Kate, som började se rätt irriterad ut.
  "Call me later, okay?", sa jag och spände blicken i Kate. Jag ville verkligen inte att hon skulle bli sur på mig nu, men när hon gick iväg mot bussen vände jag mig mot Harry igen.
  Han följde Kate med blicken en liten bit, innan han och jag gick emot hans bil. "I take it she doesn't like me very much", sa han med en road underton på rösten. Jag hade inte tyckt att hon var så pass tydlig med att hon inte tyckte om honom, men tydligen tydlig nog för att han skulle märka det.
  "She doesn't even know you", sa jag, och kände att det började bli en vanlig replik för mig.
  "She still doesn't like me", konstaterade Harry och öppnade sin bagagelucka. Jag tittade upp på honom i väntan på att han skulle antingen ta någonting från bagaget eller lägga dit något, men han stod bara där och tittade på mig, som om han också väntade.
  "I'm not crawling in here, if that's what you think!", gjorde jag klart för honom, och fick honom då att skratta, samtidigt som han sträckte sig emot mig, lyfte min väskan från axeln och lade in den i bagageutrymmet. "Oh..", mumlade jag generat och vände mig bort från Harry och gick fram till passagerardörren för att han inte skulle se mina upphettade kinder.
  När vi båda satt i bilen och Harry höll på att backa ut från parkeringen kom jag att tänka på vad Kate hade sagt inne i omklädningsrummet. "You lied to me", sa jag anklagande.
  "I don't lie", svarade Harry utan att se på mig. Han verkade en aning koncentrerad på sin körning, så jag var tyst.
  När vi sedan var ute från parkeringen och istället körde framåt vände Harry blicken mot mig några sekunder och jag såg på honom att han ville veta vad jag pratade om. "You said you didn't know Rob."
  "Because I don't", svarade Harry och antingen var han riktigt bra på att ljuga, eller så talade han sanning.
  "Kate told me about when you went to our school. About you and Rob, how you were always in the same fights." Vi båda satt nu med blickarna riktade mot vägen framför oss.
  "I never liked the guy. He's a brag", sa Harry enkelt och jag suckade. Det här ledde ingen vart. Jag fick inte veta någonting som jag inte redan visste.
  När vi kom fram till stan och jag insisterade på att gå ensam ignorerade Harry totalt min vilja och följde ändå efter ut ur bilen och in på köpcentret. Det visade sig dock vara till min fördel, för jag lyckades hitta rätt mycket kläder som var både snygga och rätt billiga, vilket ledde till att ett par starka armar som bar mina påsar var till stor hjälp.

  Ett par timmar senare satt vi återigen i bilen, den här gången på väg mot min gata. "Was today your first day in school?", frågade Harry efter att ha slagit på radion på låg volym.
  Jag nickade som svar, men insåg sedan att han tittade på vägen och därav förmodligen inte ens såg min rörelse. "Yeah."
  "How did it go?"
  "I don't even know exactly what I was expecting, but every single girl was staring and some even laughed..", sa jag och fingrade lite på kanten av av min jackärm. Jag hade lyckats hålla ihop hela dagen, till och med lett, men det betydde inte att det inte hade varit svåart.
  Harry stannade i en korsning och tittade på mig en stund. "Then every single girl at that school is a fool", sa han allvarligt och jag log svagt emot honom.
  "Or maybe I am. For thinking, even though I knew nothing would be the same, that maybe I could just keep on living like before", sa jag fundersamt.
  "Stop it. Dont blame yourself for anything. Just.. don't overthink things, because it'll only make you feel worse", sa Harry när han återigen började köra. Jag tänkte på vad han sa ett tag och sneglade  sedan upp på honom.
  "Everybody is telling me that it's gonna be okay somehow and that they understand how hard it must be. I don't think they do. I don't think anyone who hasn't been through this themselves actually know anything about how it feels", sa jag och kunde se hur Harry's käkar spändes och hans händer kramade hårdare om ratten. Det var precis den reaktionen jag hoppats att få, för nu visste jag säkert att någonting hade hänt honom. "Tell me about it", andades jag nästan ljudlöst nu.
  Det blev tyst i bilen, bortsett från kvinnan som pratade med låg volym på radion. Dock var jag säker på att Harry hade hört mig, för hans grepp om ratten var nu så hårt att hans knogar vitnade. Han verkade dock inte ha någon som helst avsikt att svara, förrän bilen plötsligt stannade utanför mitt hus - jag hade inte alls upptäckt att vi börjat närma oss ens. "You have enough to deal with already", sa han då tonlöst innan han klev ur bilen.
  Jag suckade tungt, lutade bak huvudet mot sätet och slöt ögonen. På något sätt kändes det här ändå som en framgång. Han hade inte ignorerat mig totalt i alla fall. Någon gång skulle han kanske släppa in mig.
  När dörren på min sida av bilen plötsligt öppnades flög mina ögon också genast upp. "Are you coming?", frågade Harry som stod utanför med min bag över ena axel. Jag hade inte ens märkt att han öppnat bagaget och tagit ut den.
  "Yeah", mumlade jag och knäppte lös bältet innan jag på något sätt lyckades baxa ut mina påsar och mig själv från bilen utan att ramla.
  Det första jag märkte när jag klev ur var att mammas bil inte var hemma, och lampan i köket var släckt. Det var inte ofta man fick vara ensam hemma i det här huset - någon var alltid hemma - men nu verkade det faktiskt vara tomt.
  Dörren var som vanligt olåst - mamma sa alltid att bland de andra stora, fina gårdarna med vackra trädgårdar som fanns på vår gata var det ingen som skulle vilja ta sig in hos oss - så vi gick bara raka vägen in i hallen. Jag trampade av mig skorna och fortsatte in till köket, där jag lade påsarna på bordet.
  "This really is a small kitchen for such a long table", observerade Harry när han kom in efter mig och lade ner min väska på golvet.
  Jag tittade på det långa träbordet som i princip tog upp hela köket. Det var inte mer än en meters utrymme mellan bordet och diskbänken. "That's what heppens when you're too many people for the money that you have", svarade jag och tog ut ett juicepaket från kylen och två glas från ett av träskåpen.
  "Hm", muttrade Harry och tittade på de olika tavlorna som hängde på väggen.
  Jag hällde upp juice i båda glasen och hävde mig upp på diskbänken innan jag lyfte upp ett av glasen för att dricka ifrån det. Harry tog det andra glaset och höjde det lite mot mig. "Cheers", sa han och vi klingade försiktigt glasen emot varandra.
  Precis när vi båda tänkte ta en klunk skar min höga ringsignal genom luften och jag hoppade till en aning, innan jag snabbt ställde ifrån mig glaset och fiskade upp mobilen. Det var Rob.
  Jag rynkade pannan och tvekade lite, men bestämde mig ändå för att svara. Jag hade inte pratat med honom på ett bra tag, så han skulle nog inte uppskatta att jag ignorerade hans samtal.
  Just innan jag hann dra den gröna luren över skärmen för att svara var Harry's hand framme och snodde mobilen ur mitt grepp. "What are you doing?", frågade jag både högt och förvånat.
  "You didn't wanna answer that anyway. I just helped you decide", sa han och jag sträckte mig efter mobilen, vilket resulterade i att Harry höll bak handen så att jag inte nådde den trots att jag mer eller mindre hängde över honom.
  "Give it to me!"
  "Why? Are you gonna answer?", frågade Harry roat och jag gav upp i att försöka få tag i telefonen och blängde istället argt på honom. "And when he asks you what you're up to, what are you gonna say then?"
  Mobilen slutade ringa och Harry höll fram mobilen mellan oss. "Great", muttrade jag. "Now he thinks I'm ignoring him."
  "So call him back then", sa Harry enkelt och såg på mig under höjda ögonbryn.
  "Yeah, and say what? I couldn't lie to him", sa jag irriterat och Harry korsade armarna över bröstet.
  "So don't. Tell him why you couldn't pick up."
  Den där utmanande tonen som han brukade använda var nu tillbaka i rösten och jag slöt ögonen för att slippa se på honom. "Don't do that!", utbrast jag frustrerat.
  "Do what?", frågade Harry med en väldigt nonchalant ton.
  "Every time you want me to do something that I'm not brave enough to do, you use this voice..", jag tystnade när jag hörde hur knäppt det lät och när jag insåg hur enkelt han kunde kontrollera mig. Mina ögon flög upp och jag möttes av Harry's gröna ögon som roat iakttog mig.
  "Go on", uppmuntrade han retsamt. "Tell me how my voice effects you", lade han till och flinade svagt. "I like it."
  "That's not what I meant", sa jag strävt och sedan vibrerade och ringde mobilen i Harry's hand igen.
  "Here's your chance. You wanna pick up?", frågade han och jag tog telefonen ifrån honom, men nekade samtalet.
  "I can't."
  "Why not?",
  Jag suckade och stängde av mobilen för att han inte skulle ringa igen. "Because I'd have to lie to him, and I'm not gonna do that."
  "Or you could just be honest", konstaterade Harry och jag hoppade nu ner från bänken och hällde ut juicen från mitt glas innan jag lade tillbaka juicepaketet i kylen.
  "I can't. I kissed you! I fucking kissed you", sa jag frustrerat och använde båda händerna för att dra bak allt hår från ansiktet.
  Harry var tyst där han stod och efter ett tag vände jag mig emot honom för att kanske få en skymt av hans tankar eller känslor genom hans ansiktsuttryck, men det funkade verkligen inte. Hans ansikte och ögon visade ingenting. "It was just a kiss", sa han och tittade på mig som om jag verkligen överdrev allt och i princip var dum i huvudet.
  Hur kunde hans ens säga så? Det hade inte bara varit en kyss. Det hade varit så mycket mer än så. Känslan som hade bildats i min mage och behovet av kontakt som jag hade känt - som jag alltid kände lite av när jag var med Harry. Just nu var inget undantag. Innerst inne ville jag bara röra vid honom. Känna hans stora händer på min kropp, hans läppar emot mina. "Just a kiss?", upprepade jag med mer smärta i rösten än jag insett. "It was just a kiss to you?"
  Jag kunde se hur Harry's händer drog ihop sig till knutna nävar och hans blick blev mörkare när han mötte min blick. Lustfyllda. Det hade inte varit bara en kyss. Inte för honom heller.
  "Why are you with him?", frågade han och kom emot mig. Jag svalde hårt och stirrade förvånat på Harry. Ju närmare han kom desto högre upp var jag tvungen att titta för att se honom i ögonen.
  "Don't answer a question with another question. That's rude."
  "Tell me", sa Harry, som om han inte alls hade hört vad jag sagt. "Why are you with him?"
  Jag kände hur mitt hjärta rusade iväg så fort Harry kom så pass nära att hans andedräkt svepte över mitt ansikte när han sa de sista orden. Jag slöt ögonen för att göra det lite lättare att motstå frestelsen att sträcka ut handen och röra vid honom. "Because I.. I love him", sa jag tyst.
  En varm hand hittade sin väg till min hals och gjorde hela den sidan av halsen och axeln fri från hår. "But do you really?", frågade Harry tyst och hans röst var plötsligt närmare mitt öra - hans andedräkt kittlade min blottade hals och jag kunde inte stoppa rysningen som for igenom min kropp.
  Jag hade inga planer att svara på Harry's fråga - medveten om att han förmodligen bara skulle säga emot om jag svarade ja.
  "I don't know about you", började Harry att säga, innan han försiktigt vickade mitt huvud lite åt sidan innan hans läppar började kyssa min hals. Precis som tidigare gånger hittade han snabbt den känsliga punkten som gjorde allting dubbelt så behagligt, och där tog han lite hud mellan sina läppar och sög och bet lite smått på det. "but I've always said that people who cheats, can't possibly live their partners enough", avslutade han sedan sin mening och jag kände hur värmen från hans ansikte och läppar försvann ifrån mig.
  När jag öppnade ögonen befann sig Harry's ansikte bara några centimeter ifrån mitt och hans blick mötte genast min. Jag skakade på huvudet i en liten, men ändå märkbar rörelse. "Harry, I.. Don't do this..", mumlade jag och återigen kom Harry's hand upp till mitt ansikte och han kupade den om min ena kind.
  "Does he make you feel like you feel right now?", frågade han och jag öppnade munnen för att tala om att det gjorde Robert minsann, men inga ljud kom fram.
  Harry släppte mitt ansikte, tog min hand och förde den upp till mitt egna, vänstra bröst, där han placerade den just ovanför hjärtat. Med sin egna stora hand på min tryckte han lite emot min kropp och jag kunde tydligt känna hur mitt hjärta bultade snabbare och snabbare. "Does he make your heart race like this?"
  Harry's ögon var fortfarande fästa vid mina, som om han väntade på ett svar. Försiktigt, förmodligen knappt märkbart, skakade jag på huvudet. "But I love him", viskade jag, i brist på någonting vettigt att säga.
  "It's not always just the love that counts, Cassie. Sometimes you have to look for the small signals your body gives you when you really, really need something", sa Harry i en allvarlig röst. "Or someone."
  "You make it sound like I'm addicted to you!", fnös jag likgiltigt. Sanningen var att jag mer eller mindre kände att jag verkligen behövde honom, men det betydde inte att han kunde använda det som något dåligt trick.
  "This isn't a single road", sa Harry och flyttade våra händer från min bröstkorg till hans, där han pressade min hand emot sitt vänstra bröst. Jag kunde känna hans bultande hjärta, i nästan en lika snabb takt som mitt eget.
  "You..", började jag att säga, men blev stående med halvt öppen mun och tittade ner på våra händer, sedan upp och in i Harry's gröna ögon igen.
  "I need you."
  I need you too. Säg det då!
  Men jag kunde inte. Hur mycket jag än behövde Harry just nu kunde jag inte vara värre är jag redan var mot Rob. Istället stod jag där som ett fån och bara tittade på honom. Jag kände tydligt hur hans bröstkorg höjdes och sänktes under min hand när han andades. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst och bara känna på hans andetag, men just i den stunden öppnades dörren i hallen och vi båda drogs tillbaka till verkligheten.
  "Cassie! Are you home?", ropade en ivrig Margret.
  "In the kitchen", svarade jag och slängde en snabb blick mot halldörren innan tog ett litet steg ifrån Harry, men han följde efter i rörelsen, böjde sig sedan ner emot mig och innan jag ens fick chansen att göra någonting åt det var hans läppar emot mina i en kort, men underbar kyss. Sedan backade han ifrån mig med ett snett leende och lutade sig emot diskbänken precis i tid med att mina syskon kom in i köket, med mamma efter sig.

  "Cassie!", sa Max glatt med sina oklara S och sprang genast fram till mig. Jag skrattade lite och tog som vanligt upp honom i famnen.

  "Where have you been?", frågade jag och tittade på resten av barnaskaran som alla hade någonting i handen.

  "Shopping. We all got new toys", sa Celine och höll upp en mellanstor tygdocka.

  "Why?", frågade jag oförstående och höjde blicken till mamma, som log svagt och skakade på huvudet, innan hon tittade förbi mig, på Harry. "I've seen your face before..", sa hon lite fundersamt.

  Åhnej. Jag hade helt glömt bort att mamma och Harry hade träffats den där kvällen som vi alla nog helst inte ville tänka på. "Yeah, we met a couple of weeks ago", sa Harry lite avvaktande och mamma verkade nu komma ihåg när och var de hade träffats.

  "Right. I remember", sa hon kort och jag pressade samman läpparna till ett sträck. Jobbigt läge, minst sagt.

  "I'm sorry", sa Harry efter en liten tystnad och jag förstod på hans röst att han inte bad om ursäkt för att det hade blivit en pinsam situation på grund av att han var här, utan han sa förlåt för vad som hade hänt.

  "There was nothing you could've done... young man", sa mamma efter att ha funderat lite men uppenbarligen inte kommit på hans namn.

  "Harry", informerade han och jag kunde se att mammas ögonbryn sköts upp en liten bit. Nu när hon tittade på honom var det som om hon gjorde det genom ett par nya ögon.

  Efter att ha granskat honom lite vände hon en menande och väldigt pinsam blick till mot mig. "So this is Harry?"

  Jag bet mig i läppen och kände hur jag rodnade lite. Hon behövde ju kanske inte göra det så extremt uppenbart att vi hade pratat om honom tidigare. "Yeah. This is Harry", bekräftade jag medan en liten rodnad spred sig över mina kinder. När jag sneglade på Harry tittade han på mig under höjda ögonbryn och med en väldigt bekant, road min. "But he was just leaving", lade jag till med ett ansträngt leende.

  "Oh, but stay. I was just gonna make dinner", sa mamma och tittade leende på Harry.

  "Mom. Maybe some other time", försökte jag, men Harry's flin informerade mig om att det var lönlöst. Han hade redan bestämt sig. Han tänkte stanna här och äta med oss.

  "I'd love to stay", sa han i en överraskande artig ton. Jag hade nog aldrig ens hört Harry prata på det där sättet.

Tidigare: 

  Jag ville verkligen sakna Robert. Ville känna en längtan efter honom, men det gjorde jag inte. Inte ens lite. Jag läste igenom smset en gång innan jag skickade det, och plötsligt dök Harry's ord upp i mitt huvud. Maybe love isn't always enough.

→ Cassie ←

  I några dagar stannade jag inne, hemma, med mamma och de andra. Jag tvättade mina kläder, lekte med barnen, lagade mat och städade rätt mycket. Det var väldigt jobbiga dagar. Att vara hemma med familjen var precis vad jag hade undvikt ett bra tag nu. Det kändes så extremt tomt utan Alexa i huset.
  Varje kväll satt jag och mamma uppe med varsin kopp te och pratade. Hon fick mig att berätta i princip allt som pågick i mitt liv just nu, och det visade sig att hon inte ens visste om att jag hade en pojkvän.
  "So, when can I meet him?", frågade mamma när vi en kväll när de andra sov hade myst ner oss i soffan med varsin rykande tekopp i händerna och någon dålig komedi på tv:n.
  "Who? Rob?"
  "Yeah, of course."
  "Oh, I don't know", mumlade jag och såg ner i min kopp. Jag var helt ärligt väldigt orolig för att mamma inte skulle gilla honom. Han var inte precis en sådan kille som någon mamma hoppades på att sin dotter skulle börja dejta.
  "What? Is he that bad?", frågade hon och såg på mig under höjda ögonbryn.
  "No! No. He's great", sa jag snabbt och skakade på huvudet. "He's just got a lot studying to do and, yeah. You know.." Pfft. Sämsta ursäkten jag kunde komma på. Robert gick inte ens på collage eller läste något överhuvudtaget, och i highschool hade han nog skolkat mer än vad han faktiskt hade varit i skolan.
  "Okay. Just bring him home when he's got time", log mamma och jag nickade.
  Det blev tyst mellan oss och vi båda vände blickarna mot tv:n. Det tog inte länge förrän min mobil gav ifrån sig ett pling och bröt tystnaden i rummet. Jag sträckte mig till bordet och tog upp telefonen. När jag såg att Mr. Styles var namnet som lyste upp skärmen log jag för mig själv och låste upp den. Jag hade inte hört från Harry sen han lämnat av mig här hemma för några nätter sedan.

  || U ok? ||

Det korta meddelandet framkallade en ofrivillig, bubblande känsla i min mage och jag bet mig i läppen för att inte le som en idiot.
"Cute boyfriend text?", frågade mamma med en lite retsam ton och jag tittade upp på henne.
"No. That was Harry."
"Harry?"
"Yeah. He's.. He is a.. uhm. He is a friend, I guess." Varför visste jag inte, men det kändes konstig att kalla Harry för vän. Fred var en vän. Nate var en vän, men Harry? Känslorna jag fick när jag var med honom eller till och med när han skickade ett sms till mig - det var något helt annat än jag kände när jag var med mina andra vänner.
  "A friend you say?", frågade mamma och lät inte alls övertygad.
  "Yeah. Why?"
  "That smile of yours says something else", konstaterade hon och jag försökte att dämpa ner leendet. "What did he say?"
  "You okay?", läste jag upp och såg att mamma flinade lite i andra änden av soffan.
  "He wrote you two words and your smile is up to the ears", konstaterade hon. "That's quite a friend."
  "Mom!", klagade jag generat och sparkade lätt henne i benet.
  Egentligen borde jag förmodligen bara skrattat av mig det, men eftersom hon hade rätt i vad hon sa kunde jag inte hjälpa att det blev lite pinsamt. Dessutom kändes det rätt konstigt att överhuvudtaget prata om sådana här saker med mamma. Konstigt på ett bra sätt.
  "How long are you gonna make him wait?", frågade mamma efter ett tag och jag skulle förmodligen ha glömt att svara om hon inte sagt något.
  "Oh, right. I forgot."

  || Don't know.. Or, I think so. Everything's just so wired. I don't know how I'm supposed to feel right now.. ||

  Det tog inte länge efter att jag skickat iväg mitt svar tills ett till sms från Harry ramlade in.

|| I guess you're supposed to feel sad..... ||

  När jag läste hans meddelande kunde jag nästan höra hur hans röst fick en så självklar sak att låta som något extremt smart att säga i det läget, samtidigt som han lade en lite nedlåtande ton på det hela, som för att säga att det var konstigt sagt av mig.
  Medan jag knappade in mitt svar insåg jag att jag verkligen saknade Harry. Hans utmanande ord. Hans extremt irriterande men väldigt snygga skratt. Hans stökigt lockiga hår. Hans läppar emot... nej!

  || And I do, ofc. But somethings actually seems to have got.. better.... And that makes me feel so bad. I kinda feel like it should've been me, not her.. ||

  Jag svalde hårt och kämpade emot tårarna. Jag hade gråtit väldigt mycket, till och från, de senaste dagarna, men tårarna verkade aldrig ta slut.
Jag hade hunnit tänka rätt mycket också, och det enda jag hade kunnat komma fram till var att det borde vara Alexa som befann sig här nu, istället för mig. Hon hade alltid varit den duktiga av oss. Bra i skolan, hjälpte till mycket hemma, lyssnade på mamma och avstod från alkohol och allt sådant. Hon var den bra systern, medan jag bara gjorde alla besvikna.
  När Harry's svar kom hade jag omedvetet börjat gråta tyst. Jag torkade envist bort tårarna, tog en klunk av mitt nu ljumna te och klickade upp smset.

  || Don't you ever say that again! ||

  Den kvällen bestämde jag mig för att gå tillbaka till skolan följande morgon. Mamma verkade både glad och förvånad över det, och började genast fara runt i huset och se till att jag hade en väska - vilket jag redan hade på mitt rum - att det fanns kläder rena och allt sådant. Jag var minst sagt förbluffad över hennes plötsliga intresse i mig.
  Nästa morgon när vi åt frukost - vilket vi sällan gjorde tillsammans - satt mamma och jämrade sig över att min garderob var alldeles för tom.
  "Mom. It's okay. I already know what to wear", konstaterade jag när och smuttade lite på det heta teet jag hade i koppen.
  "I can't believe you don't have more clothes than this", sa hon bekymrat. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, för jag hade faktiskt väldigt lite kläder jämfört med de flesta andra i min ålder. "When was the last time I bought you something to wear?", frågade mamma efter ett tag och jag öppnade munnen för att säga att jag fått de mesta av mina kläder från Kate, men mamma var snabbare. "No, don't answer that", muttrade hon och skakade på huvudet.
  Jag suckade och tog den sista biten av rostmacka i munnen. Efter att ha svalt undan maten och sköljt munnen med en klunk te reste jag mig upp från bordet. "It's fine. Look -", sa jag och gjorde en gest ner över min egna kropp. "I don't have to go naked."
  Mamma log svagt och reste sig upp hon också. "After school today you will go to the mall and buy yourself some new clothes", sa hon och gick genom det lilla köket till diskbänken där hon tog fram sin plånbok.
  "Mom. I know we don't have that much money. I don't need new clothes", sa jag bekymrat, men hon ignorerade mina ord och sträckte fram lite pengar emot mig.
  "Don't argue. Just take it", log hon och jag tvekade lite, men tog sedan pengarna ifrån henne.
  "Who's that?", frågade mamam plötsligt och tittade nyfiket ut genom fönstret. Jag vände mig om och såg att Fred's vita bil stod utanför gården och Fred själv var påväg fram till huset.
  "That," började jag och tog min jacka från stolen där den låg slängd. "Is my ride to school, and also my best friend since kindergarden - you might even know him - Fred."
  Mamma tittade förvånat ut genom fönstret. "Fred's got a car?", frågade hon och tittade storögt på bilen utanför. Jag skrattade och nickade åt henne. När jag tänkte efter var det säkert typ ett år sedan hon hade träffat honom sist.
  "Yes. He's a january child, remember?"
  "Right. So, Fred is the best friend. Rob's the boyfriend and Harry is.. what is he again?" Jag hörde på hennes röst att hon dels skämtade och att hon dels tyckte att det inte lät så bra.
  "Harry is just Harry", bestämde jag mig för efter att ha tänkt lite. Fred hade kommit in i hallen vid det här laget. "Hi", sa jag till honom och lyfte upp väskan från golvet.
  Fred log hastigt emot mig som en hälsning och såg sedan på min mamma. "Morning, Miss Walton".
"Good morning, Fred. And congrats for the driving license."
  Jag såg hur Fred gav mig en kort, road blick innan han såg på mamma igen. "Thank you, even though that came about 7 months too late", sa han, nu med sin vanligt skämtsamma ton.
  Mamma verkade först lite förlägen och jag undrade om det inte till och med var en liten rodnad på hennes kinder, men sedan förstod hon att Fred inte alls menade det som en förolämpning. "It's nice to see you again, Freddie", log hon.
  "Yeah, you too", höll han med och jag greppade tag i hans hand och drog med honom ut genom dörren.
"Bye mom!"
  Jag hann se Fred avfyra ett ursäktande leende över axeln innan han smällde igen dörren efter oss. "Were the two of you having breakdast together?"
  Jag log åt förvåningen i hans röst och nickade, samtidigt som jag öppnade passagerardörren. "I know right, it's totally wired", höll jag med och satte mig bilen.
  "Wired good or wired bad?", ifrågasatte Fred när han placerat sig bakom ratten och vridit igång bilen.
"Good", var jag snabb med att svara. "But also bad. I haven't told her, of coruse, but it feels like she's giving Alexa's attention to me. She never really cared the past three years."
  Fred var tyst en liten stund och jag började nästan tro att han inte tänkte säga något, när han sedan sneglade på mig fundersamt. "Maybe you didn't give her a chance before?"
  Jag förstod vad han syftade på. Jag hade nog inte riktigt varit särskilt rolig för någon vuxen att ha och göra med den senaste tiden, speciellt inte för mamma. Jag hade slutat följa hennes regler när jag upptäckte det roliga med att festa och hänga ute på nätterna. När Fred flyttade till en egen lägenhet hade det blivit extra lätt att inte komma hem på flera dagar och bara ha kul, men det måste ju ha funnits något mamma kunde ha gjort om hon verkligen brydde sig.
  "She never tried enough", konstaterade jag och Fred nickade.
  "Yeah. Maybe not", höll han med och jag förstod direkt att han egentligen inte delade min åsikt. Han var bara rädd att jag vara någon sorts brytningspunkt, vilket jag kanske var. Ända sedan Alexa gick bort hade mina känslor varit i obalans.
  "So, are you sure you want to do this?", frågade han försiktigt och placerade en lätt hand på mitt lår.
  Längst inne ville jag bara säga nej och vända om. Åka hem igen och vänta flera veckor till innan jag återvände till skolan, men jag lade istället min hand ovanpå Fred's och kramade den hårt. "I want things to go back to some kind of normal."
  Fred styrde in bilen på skolans parkering, hittade snabbt en ledig ruta och stannade på den. Sedan vände han på sin hand, så att handflatorna var mot varandra, och flätade samman våra fingrar. "It'll go just fine."
  Jag såg ut över skolgården där allting var precis som vanligt: folk som rökte längs väggen kring ingången, killar som lattjade omkring på den lilla asfaltplanen med en sjaskig basketkorg på ena kortsidan, elever som satt vid träborden med tillhörande bänkar och läste/pluggade, kortklippt gräs - jag hade nog aldrig sett den här gräsmattan på något annat sätt än exakt som den var nu, vilket fick mig att undra vem som orkade klippa den så ofta så att man aldrig såg någon skillnad.
  "Don't forget that you have lots of people who actually care about you here."
  Jag drogs ur mina tankar och rynkade pannan åt Fred's ord. "These are the people that I' worried about", erkände jag och återvände med blicken in i bilen, ner på våra sammanflätade händer. "I don't really want pity. It's not me they should feel bad about. I just want people to treat me like they've always done."
  Fred fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och jag förstod precis vad den betydde. "They're gonna pity me, aren't they?", frågade jag med en frustrerad ton i rösten.
  "Let's just go inside", sa han undvikande och jag täckte för mitt ansikte med händerna samtidigt som jag tyst svor emot mina egna handflator. Jag var nog kanske inte redo för det här. Fred hade klivit ur bilen och kommit runt på min sida. Han öppnade den och höll fram ena handen åt mig. "Before you change your mind."
  "I have already cha -"
  "No, Cassie. You need this", sa han och väntade inte längre på mitt initiativ utan tog tag i min vrist och drog enkelt ut en halvt motvillig liten jag. "Some kind of normal", citerade han sedan och stängde bildörren.
  Jag drog in ett djupt andetag, andades ut det igen i form av en hög suck och nickade sedan. "Okay."
  Fred tog sin ena arm runt mina axlar och drog mig tätt intill honom, där jag slingrade min arm runt hans midja i ett tätt grepp, samtidigt som vi började gå över skolgården.
  "Freddie."
  "Yeah?", sa Fred och såg ner på mig, i väntan på att jag skulle säga vad det var jag ville.
  "No", sa jag och skakade på huvudet för att förklara att jag inte hade menat det på det sättet. "It's just, my mom called you Freddie."
  "Oh, you noticed that too?"
  "I didn't think anyone else used that nickname for you", erkände jag och tittade upp på honom under höjda ögonbryn.
  Fred verkade inte ens ha hört vad jag sagt, för han var redan inne på ett annat spår. "I hate when adults call me that. It makes me feel like I look like a ten year old to them", klagade han och jag fnissade lite.
  "I think that in mom's eyes, you are seven", rättade jag honom och han blängde ner på mig, fast med en viss lättnad i blicken också. Förmodligen gillade han att se mig på det här sättet.
  "What did you say?", frågade han hotfullt och flyttade sin hand ner längs min rygg och tryckte lätt in ena fingret i sidan på mig.
  "Seventeeeen!" Jag tryckte mig emot Fred's kropp för att komma undan hans finger, och han slutade snabbt och återvände med armen upp till mina axlar.
  "Just what I thought I heard you say."
  På något sätt lyckades Fred alltid. Med honom kändes det alltid som vanligt. Vad som än hände i båda våra liv så skulle det alltid vara han och jag. Ingenting skulle någonsin kunna ändra på det. Ett leende spred sig på mina läppar och jag lutade huvudet mot Fred samtidigt som jag kramade om hans midja hårdare.
  När vi kom in i skolan och började gå genom den breda, rosa/lila, välbekanta korridoren som ledde till våra skåp var det helt ärligt precis som jag hade tänkt mig. Cirka två veckors frånvaro och en död syrra hade självklart fått folk att snacka, och nu kunde jag både höra och se hur folk viskade, sneglade på oss och vissa till och med fnissade åt skvallret.
  Jag svalde hårt och försökte att ignorera det, och precis i rätt stund kramade Fred beskyddande om mina axlar, vilket faktiskt fick mig att slappna av lite. Så länge han var där bredvid mig skulle det gå bra.
  När vi kom till det stället där korridoren delade sig och ena vägen fortsatte rakt fram medan den andra svängde av tog vi svängen och jag fick då se på en grupp med ungefär fem killar, varav en av de var Nate.
  "Nate is here?"
  Fred följde min blick och skrattade kort. "Strange, I know", höll han med och jag nickade, fortfarande förvånad.
  "Definitely."
  "Fred!", hördes sedan ett rop bakifrån, från en röst som vi båda kände igen. Det hördes tydligt hur klackar slog i golvet när Kate sprang efter oss. "Cassie?!", andades hon förvånat och andfått när hon kom ikapp oss.
  "Yeah, uhm. Hi Kate", sa jag lite besvärat. Jag hade inte pratat med Kate på allt för hände och det var helt och hållet mitt fel.
  "But.. I didn't know you were coming back today", sa hon förvirrat.
  "Nobody really knew", sa jag snabbt och kliade mig besvärat på sidan av halsen. "Look, I'm sorry that I haven't called you back and -"
  "Oh, screw that!", avbröt hon mig snabbt och nästa sekund stod jag med hennes armar hårt lindade runt mig. "I love you so much."
  Jag hade nästan glömt hur tröstande Kate's armar kändes runt min mycket mindre kropp. Genast ångrade jag att jag hade stängt henne ute och att hon förstod precis vad jag behövde - bara en bekräftelse på att hon fanns där istället för en massa ursäkter och medlidande - var så oerhört skönt. "I love you too", mumlade jag när jag knäppte händerna bakom Kate's rygg och envist blinkade bort tårarna som brände under mina ögonlock.
  Gång på gång hela dagen fick jag anstränga mig för hålla tårarna på rätt sida av ögonkanten. Jag tänkte inte bryta ihop redan första dagen, det var ett som var säkert. Viskningarna och blickarna började ta slut vid lunchrasten då alla verkade ha fått nog av att stirra på mig.
  Jag fick i alla fall veta vilka som faktiskt brydde sig om mig, och det var nästan skrattretande hur tjejer kan bete sig. De pratar med en och är ens vän i flera år och när det sedan händer någonting kan de inte ens möta din blick. Ja, det var ungefär så varenda tjej på skolan, utom Kate, reagerade på det hela. Dock hade jag ju aldrig varit jätte tight med någon av de, men ändå.
  Killarna däremot vågade visa sitt stöd, de flesta till och med på en lagom nivå utan en massa: "vad hände?", "mår du bra?", "det måste vara riktigt jobbigt för dig" osv. Istället fick jag flera gånger om höra: "jag beklagar" och "du klarar dig igenom det här". Den som var mest stöttande, efter Kate och Fred, var till min förvåning Nate, som jag inte hade sett sen den dagen på festivalen när Harry nästan flög över honom.

  När jag, runt 1 tiden på dagen, kom ut från Kemisalen med böckerna i famnen och mobilen i ena handen, ögonen fästa på skärmen, dök Kate upp vid min sida.

  "Okay, we both have almost an hour's break now before cheerpractise, so I thought we could go through some of the steps that you've missed. Frankie is gonna freak out if she has to learn out the steps again, we all had a hard time understanding them."

  Jag låste mobilen och tryckte ner den i jeansfickan innan jag stannade utanför mitt skåp och öppnade det. "I don't know Kate. I'm way too far behind with everything right now. I was actually going to the library", sa jag och stoppade in böckerna innan jag vände mig mot min långa - speciellt nu med klackar - vän.

  Kate tittade på mig med en fundersam blick en liten stund, innan hon stängde mitt skåp och skakade på huvudet. "You are gonna get a headache", konstaterade hon och krokade fast sin arm under min och började gå genom korridoren, mot utgången. "You need some fun. Trust me. It'll only do good."

  Och det gjorde det också. Att komma ut i solen med lätta träningskläder på sig och bara få röra på sig och ha kul med Kate medan hon lärde mig en massa nya steg var bara bra, precis som hon sagt. Vid den tiden att själva träningen började och de andra i gruppen kom hade jag lärt mig stegen hyfsat bra och kunde sedan hänga med på resten utav timmen som vi höll på.

  Det var inte förrän någon gång under de sista 10 minuterna som jag råkade slängde en blick mot parkeringen och genast fastnade med blicken på den svarta bilen som jag mycket väl kände igen. Att den var tom fick mig genast att undra om det verkligen kunde vara Harry's, som jag trodde. Vad skulle han göra på skolan? Jag började genast söka med blicken runt omkring mig och det tog inte länge förrän jag fick sun på Harry.

  Han stod en bra bit ifrån oss med en grå t-shirt, ett par mörka - förmodligen till och med svarta - jeans, armarna korsade över bröstet, en mössa som dolde de flesta av hans bruna lockar och även lämnade hans panna och ögonen helt fria från hår. "What is he doing here?", frågade Kate, som tydligen också fått syn på honom, samtidigt som vi alla fortsatte att ta oss igenom koreografin.

  Hennes ord fick de andra tjejerna att också vände blicken emot Harry's håll och när jag såg på de fick jag genast klart för mig att jag verkligen inte var den enda som tyckte han var väldigt attraktiv - för ja, det tyckte jag ju självklart. Sättet många av de såg på honom störde mig faktiskt mer än det borde, men när jag återvände med blicken mot Harry verkade han knappt medveten om de andras stirrande, för han var fullt upptagen med att iaktta varenda en av mina rörelser.

  "I don't know", sa jag som svar på Kate's fråga och kom på mig själv med att plötsligt känna mig rätt glad. Ett leende var placerat på mina läppar och när vi tog de sista stegen för dagen hade jag hela tiden blicken fäst på Harry, fortfarande lite osäker på vad han gjorde här.

Gud, vad det känns roligt att skriva nu. Vet inte varför - kanske har och göra med de fina kommentarerna som ni skriver - men det har blivit mycket roligare. Har en massa idéer som ska genomföras hädanefter! :D