Safe - Del 21

28 Oktober 2013, 13:19

Tidigare:

Med gråten i halsen och blicken alldeles suddig av tårar slet jag upp ytterdörren och tumlade ut ur lägenheten. Det gick inte att stanna där. Jag var tvungen att komma bort. Bort från Harry.

 

→ Zayn ←

 

  Jag lutade mig emot diskbänken och tittade på Harry som öppnade kylskåpet, bara för att några sekunder senare stänga det igen utan att ha tagit ut någonting. "What are you doing, Harry?"

  "I'm hungr -"

  "That's not what I'm talking about", konstaterade jag och gav Harry en menande blick när han vände sig emot mig. "That girl is a mess and you shouldn't make it any worse."

  "First of all; that girl has a name", sa Harry med plötslig irritation i rösten. "And you don't know what you're talking about", lade han sedan till. Jag visste att Harry lätt kunde tända till, men aldrig brukade han bli irriterad för sådana här saker. När det handlade om tjejer hade han de senaste åren bara skrattat och viftat av sig våra ord. Oftast kommenterade vi inte ens hans tjej-val, men nu kunde jag inte låta bli. Cassie verkade verkligen inte behöva en Harry i sitt liv just nu.

  "It's just... Why her?", frågade jag och Harry tittade ut mot hallen några sekunder, där Cassie var just nu.

  "She's... different."

  "Is she really?", frågade jag och Harry tittade på mig igen. "Because if you ask me, they are exactly the same."

  Någonting i Harry's blick ändrades när han förstod vad jag menade och när han pratade var det mer som en tyst fräsning. "You need to get one thing clear. Cassie is nothing like -"

  Ytterdörren som öppnades och sedan stängdes lika snabbt igen fick Harry att tystna, men det spelade ingen roll. Jag visste precis vad det outtalade slutet på den meningen var. Harry tog några steg ut ur köket för att få en bättre uppsyn över hallen. "Cassie?", frågade han högt, även om vi båda förstod att hon hade gått.

  "Fuck!", muttrade han och jag följde efter honom ut till hallen där han snabbt stoppade på sig skorna och tog en jacka från krokarna.

  "Don't go after her", sa jag och tryckte dörren stängd när Harry öppna den.

  "Ofcourse I'll go after her", konstaterad han irriterat och jag skakade på huvudet.

  "Look Harry. If what you told me about yesterday is true - not that I don't believe you - she probably ran away because she doesn't wanna talk to you."

  "Did you see her clothes?", frågade Harry frustrerat och jag försökte förvirrat komma ihåg vad hon hade haft för kläder. "No, you didn't, because she barely wore any."

  Nu började jag förstå varför han var orolig. Det var fredag, klockan var 1 på natten och Harry bodde inte precis på något avlägset område.

  "And it's fucking raining. Amazing", lade Harry till innan han återigen öppnade dörren och stegade ut i trapphuset och ner för trappan. Jag skyndade mig att ta på skorna och följde efter honom, efter att ha smällt igen dörren bakom mig.

 

→ Cassie ←

 

  Det var mörkt ute och jag undrade ännu en gång hur mycket klockan kunde vara. Regnet föll flitigt ner och gjorde sitt bästa för att blöta ner mitt hår som var halvt smutsigt och äckligt sedan innan. Harry's kavaj som jag hade tagit med mig funkade rätt bra som regnskydd, men bara en stund. Sedan tog sig vattnet igenom och blötte ner både t-shirten och min hud.

  Jag fiskade upp mobilen från fickan och tittade på klockan. 1:14 am. Oj, jag hade verkligen sovit länge.

  Utan att riktigt veta vart jag var på väg stoppade jag ner mobilen i fickan igen och fortsatte att ströva omkring mellan de olika höga hyreshusen som fanns på området där Harry bodde. Efter ett tag råkade jag trampa ner i en liten, vattenfylld grop i asfalten och där blev jag stående en liten stund. När jag först kommit ut ur lägenheten kändes vattenpölarna iskalla mot mina bara fötter, men nu när fötterna var så pass kalla att det gjorde ont att gå på de kändes den här lilla vattengropen nästan skön att stå i.

  Först när jag hörde röster bakom mig klev jag ur pölen och började gå igen. Efter ett tag hade rösterna kommit närmare och även fast jag ökade takten var mina ben för korta för att öka avståndet. Tillslut kunde jag inte hålla mig från att titta bak, och när jag gjorde det fick jag se en grupp på ungefär 10 ungdomar. Av det jag kunde döma var de allra flesta killar. De var inte mer än 20 meter bakom mig, men det faktum att det var ett par tjejer med gjorde mig lite lugn.

  "Hey, you!", sa en av killarna högt och jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte hörde de. Jag vände fram blicken och fortsatte gå i mörkret.

  "She is a shy one", kunde jag höra en annan utav killarna säga.

  "I didn't know shy ones existed." Den kommentaren kom från en tjej och fick de andra att skratta. Det tog ett tag för mig att förstå vad de menade, men när jag sedan trampade på en sten och frustrerat såg ner på mina fötter kopplade det. Harrys för stora kavaj, t-shirten som inte ens täckte hälften utav mina lår, de bara benen trots att det både blåste och regnade. Jag kunde nästan förstå att de trodde att jag sålde mig.

  "I'm not a hooker!", klargjorde jag högt och vände mig tvärt om. Först verkade allihop lite förvånade över att jag plötsligt slutat min lilla flykt ifrån de, men sedan kom de emot mig och stannade bara en liten bit ifrån.

  "Ofcourse not", log en av killarna med rösten full av hån och ironi. På det nya, korta avståndet kunde jag göra klart för mig att förmodligen ingen av de var äldre än jag själv var. Tvärtom. De var nog ett eller två år yngre. ”You just don’t have enough money, and selling yourself to older men is your way of surviving. Nobody said that makes you a hooker.”

  Deras blickar granskade mig och jag drog frustrerat på nedre kanten utav den blöta t-shirten för att få den att dölja så mycket som möjligt. ”I would never do that”, konstaterade jag bombsäkert.

  ”Yeah, whatever. I think I have a 20 pence here somewhere, if you want it?”, frågade en blond, lång kille och började gräva i sin jackficka. Hans röst var full av hån och jag kände så väl igen vissa av mina kompisars gamla beteende i honom. Kaxig, arrogant och väldigt självsäker på utsidan, men egentligen vågade de inte göra något. Det var sådana killar man inte riktigt behövde vara orolig för.

  "I don't need -"

  "Shh", avbröt en killarna. "You can buy a pair of shoes." De andra skrattade och jag blev mer och mer irriterad och frustrerad. De trodde verkligen inte på mig.

  "I thought children was supposed to sleep this time at night." Alla de som stod framför mig flyttade sin blick på någon bakom mig, någon som just förolämpat de. Någon som jag var rätt säker på att jag kände igen bara på rösten.

  "So why aren't you?", frågade samma kille som tidigare tänkt ge mig pengar. Han försökte sitt bästa att låta kaxig, det hördes, men osäkerheten bröt ändå igenom lite.

  Ett skratt hördes bakom mig och jag vände mig om. Precis som jag trott var det Zayn som stod där, några meter ifrån mig. Han stod i skuggan av ett träd, så man kunde inte se några detaljer. Dock avslöjade hans frisyr honom. "Just leave her alone", muttrade han och det blev tyst en stund innan en av tjejerna mumlade någonting och de alla drog sig iväg åt samma håll som de kommit från.

  Jag drog Harrys kavaj tätare runt om mig och strök bak håret från ansiktet. Jag kunde knappt känna mina fötter längre och alla de delar av kroppen som jag kunde känna darrade av köld. "I.. I. You didn't need to do that", kuttrade jag och Zayn kom fram till mig. Han tog av mig kavajen och tog sedan av sin egen jacka, som verkade vara bättre tillämpad för regn.

  "Yes, I did. Harry would probably have killed me if I didn't." Även fast Zayn sa det som ett skämt hörde jag att det var någonting med det han sa som var seriöst. Han lade sin regnjacka över mina axlar och jag drog den genast runt resten av min kropp.

  "Well, thank you", svarade jag tyst och försökte att få stopp på rysningarna som gång på gång for igenom min kropp. "But I'm not going back to Harry."

  Zayn tittade ner på mina fötter och såg sedan på mig med en menande blick. "You can't walk around here like this", konstaterade han och vände sedan på dig så att han stod med ryggen mot mig. "Jump on."

  Jag tänkte protestera, men jag skulle knappast kunna ta mer än 10 steg till på mina fötter i det här läget och därför gjorde jag som han sa och hoppade upp på hans rygg.

  "But I'm serious Zayn. I don't wanna see Harry right now."

  "Look Cassie. I know Harry. I've known him for about 4 years I think. For some people, that's nothing, but for Harry I think that is pretty good. He isn't one to keep in touch with friends, or to make friends. He doesn't let people in."

  Medan Zayn pratade hade han börjat gå, och jag hade slingrat mina ben runt hans kropp för att hålla mig uppe. Jag förstod inte vad det han sa hade att göra med mig, därav hade jag en känsla att han inte hade pratat klart ännu och därför sa jag ingenting.

  "You seem to be a great girl, and I know you have some hard stuff to handle right now."

  Jag visste in om han hade pratat klart nu, men jag struntade i det. "He told you about Alexa?"

  "Yeah."

  "Of course he did", muttrade jag och suckade sedan.

  "Anyway", började Zayn igen. "Like I said. I know Harry, and believe me when I say that you don't need him in your life right now." Jag visste inte alls vad jag hade väntat mig att han skulle säga, men inte det där i alla fall. Jag tänkte fråga honom vad han menade, men Zayn hade tagit upp sin mobil och höll den nu mot örat.

  "Hey. No no, I found her. She's... She's okay. Yeah. Bye." Zayn avslutade samtalet och lade ner mobilen i fickan.

  Jag såg mig omkring lite, och även om de flesta husen såg likadana ut här så var jag hyfsat säker på att vi var på väg tillbaka till Harry.

  "Did you miss the part where I don't wanna go back to Harry's place?"

  "Not at all. But your clothes are there, and he is worried", svarade Zayn och jag suckade tungt.

  "I'm serious Zayn. Yesterday I.. I.. We -"

  "I know, I know. But you need to eat, you need clothes and you need to get warm", avbröt Zayn mig allvarligt.

  "You know?", upprepade jag förvånat. "He told you that too?!"

  "Yes."

  "You said he doesn't let people in. I'd say he -"

  "There are exeptions, of course", konstaterade Zayn.

  Jag tänkte efter lite och kom ihåg den där morgonen när Louis kommit förbi till Harry när jag var där. De hade verkat vara rätt bra vänner. "Louis?", frågade jag och Zayn nickade. Sedan kom jag ihåg första gången jag träffat Harry. Samma kväll som jag träffat Zayn och Niall. "Niall, too?"

  "Yes. And Liam."

  "Him I haven't met", sa jag och undrade för mig själv hur han var. Den uppfattning jag hade hunnit få utav de andra tre killarna som Harry tydligen hade släppt in var väldigt olika. De verkade komma från helt olika sällskapskretsar, vilket gjorde mig nyfiken på den där Liam.

  Jag hade tänkt fråga om det var fler med på den listan av undantag, men nu var vi framme vid Harrys hyreshus och Zayn gick in i farstun, upp för trappan och öppnade Harrys dörr. Även om det hade varit väldigt blött och kallt ute så hade jag inte velat komma fram ännu. För det första så ville jag inte se på Harry och påminnas om vilken värdelös flickvän jag var. För det andra så hade det varit trevligt att prata med Zayn, och jag hade fått veta mer om Harry på de här 15 minuterna än vad han själv hade berättat om sig under den tiden jag 'känt' honom.

Åh jaa, Selena! DU lyckas fanimig alltid du! Otroligt kul matt Zayn kom in mer, hoppas bara de inte blir något mellan dom.. Haha, tråkigt att Zayn säger som han gör men hoppas han inser att Harry å Cassie är bra för varandra, åh.. De måste bli dom snart och åh.. Kan inte vänta tills nästa del!!

Asså du lyckas ju varje gång! Superduperbra del! Älskar den!<3

Som My sa, du lyckas fan alltid!! :D
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Heej!
Älskar din blogg så jag undrade lite snabbt om du skulle vilja göra ett länkbyte? Mejla gärna!

Åh, äntligen har jag hittat tid att titta in här, det har varit så mycket i skolan så jag varken hunnit kika in eller kommentera. Som kommentarerna över också säger: du lyckas alltid! Du skriver att du tycker inte det blir bra och ber om ursäkt hela tiden, sluta med det! Vi förstår att det är svårt att skriva så som du gör och du behöver inte skriva en anledning till varför det dröjt :) Vi blir alltid glada när det kommer en uppdatering, men även så skulle det vara bra om man fick någon anledning ibland så man förstår varför och att det inte var därför att du tappat suget.
Du skriver verkligen bra och du måste verkligen tro på det! Jag förstår att det är svårt men om du inte tror att du kan hur ska du då kunna bli bättre? Okej, nu hoppas jag allt det där inte låter för barskt,men jag vill bara får fram det att: kör på och låt ingen stoppa dig... typ. Kram! :)