"You and what army?", frågade han medan hans ena hand sökte sig in under min tröja och upp för min mage. Jag var snabb mer att slå undan hans hand och dra ner tröjan.
  "Get off me", fräste jag och blev minst sagt förvånad när mina ord fick honom att snabbt backa undan från mig.   Det plötsliga avståndet mellan oss gjorde att jag blev tvungen att koncentrera mig för att fokusera på honom igen, och det var först när jag gjorde det som jag förstod att det inte alls var mina ord som fått honom att ta avstånd från mig. Det var Fred som hade ryckt bort honom, och nu stod de öga mot öga.
  "I think she told you to back off", fräste Fred ilsket och jag såg hur de andra killarna diskret backade upp sig bakom den biffiga.
  "And what are you gonna do about it, tough guy?", provocerade biffen och jag visste att Fred skulle nappa på det. Han hade inte fått tillräckligt mycket sömn, och då blev han sur dubbelt så fort som i vanliga fall.
  "Fred, don't!", hann jag precis få ur mig innan hans knutna näve träffade den andra killen i magen.
  "Oh, you shouldn't have done that", konstaterade en av de bakre killarna - han hette John hade jag för mig, jag hade sett och hört talas om honom tidigare - samtidigt som han klev fram mot Fred för att försvara sin kompis, men precis när han tänkte slå till Fred träffade en annan hand John rätt över käkbenet i en hård smäll.
  Allting gick så fort att jag, i mitt tillstånd, hade svårt att hänga med, men efter några sekunder kunde jag urskilja Harrys lockar bredvid Fred.
  "And who would be stupid enough to interrupt my fight, if it wasn't Styles himself?", frågade den biffiga killen i en hånande ton.
  "Peter.."
  Harry lät både förvånad och ogillande när han avslöjade namnet på den biffiga killen. Jag förstod genast att de absolut inte såg varadra för första gången, och ännu en gång kändes det som om jag var den enda som inte hade vetat vem Harry var innan jag träffade honom för en vecka sen.
  "I'll be nice today, and give you an option", började Peter och jag hoppade ner från bordet för att ta mig fram till Harry och Fred, som stod bredvid varandra, båda med blicken fäst på Peter. När mina fötter fick kontakt med golvet kände jag hur vinglig jag faktiskt var, och blev tvungen att greppa tag om bordskanten för att inte ramla. Alla de små drinkarna jag hade tagit tidigare ikväll var, tillsammans vodkan för några minuter sen, tydligen alldeles tillräckligt för att göra mig riktigt påverkad.
  "And what would that be?", frågade Harry och det rådde ingen tvivel om att han var nyfiken.
  "You can either take a step aside and let me beat the shit out of this idiot, or you can stand there and let me beat you to the ground, a second time."
  En andra gång? Då var de två förmodligen inte vänner som jag hade tänkt först, utan ovänner. Bara tanken av att Peter hade slagit Harry tills han låg på golvet - om det nu var sant - fick mig att vilja smälla till honom.
  "I'd say we don't need to fight at all tonight", föreslog Harry och en lättad suck slank ur mig. Om det var något jag absolut inte ville ha just nu var det slagsmål, speciellt inte när det i så fall hade varit på grund av mig de slogs.
  Jag kunde se hur Harry nu vred sig mot Fred och gav honom en väldigt irriterad och undrande blick som sa ungefär 'vad fan yänkte du på?'. Det var ungefär vad jag kände också. Fred var aldrig våldsam. Han ville alltid lösa saker utan slagsmål och våld - så hade det alltid varit.
  "This creep was all over Cassie", försvarade sig Fred och jag kunde se hur någonting ändrades i Harrys blick. Han vände blicken mot mig och jag svalde hårt, samtidigt som jag sakta skakade på huvudet och försökte behålla ögonkontakten med honom. Jag försökte verkligen få honom att inte vända undan huvudet, för då visste jag vad som väntade, men det funkade inte.
  "Or how about I just beat you to death?", ändrade sig Harry hatfullt, samtidigt som han hastigt vände sig om och delade ut ett hårt slag till Peter. Jag hängde inte riktigt med i de snabba rörelserna, men jag tyckte det såg ut som att Peter blödde från näsan efteråt, så förmodligen träffade Harry näsan.
  Peter tog sin ena hand och kände försiktigt på sin näsa, som för att se om den var av eller inte.
  "You know, last time I was in a good mood. This time I'm not gonna stop just because you're lying down", talade Peter snabbt och även om jag koncentrerade mig var jag inte helt säker på att jag hörde alla ord rätt. I vilket fall som helst så var jag ganska säker på att vad han försökte få fram med sina ord var att han inte tänkte sluta förrän Harry var.. Medvetslös? Död? Jag visste inte riktigt vad han syftade på, men jag ville inte uppleva något av det. Därför släppte jag bordkanten och skyndade mig mot killarna.
  Jag kom fram ungefär i tid med att Peters näve träffade Harry någonstans i ansiktet och Harry tänkte precis slänga sig över honom när jag trängde mig in emellan.
  "No!", ropade jag när Harry utan att tänka - verkade det som - tog sin ena hand på min axel och knuffade mig åt sidan. "Are you crazy Harry? Didn't you hear him?", frågade jag högt och allvarligt, samtidigt som trycket på min axel fick mig att vingla åt sidan.
  "I can take him", sa Harry seriöst, utan att släppa Peter - som verkade njuta av stunden - med blicken.
  "No", sa jag igen, noga med att betona ordet ordentligt. Efter att ha återfått balansen tog jag mig återigen fram till Harry och ställde mig framför honom. Han gav mig en irriterad blick och jag kunde se hur hans käke var extremt spänd. "What if you can't?", frågade jag tyst och skakade på huvudet. Det var ingenting som jag tänkte riskera att behöva uppleva.

  "Are you gonna let a girl stop you, Styles?", frågade Peter bakom mig och jag behöll ögonkontakt med Harry medan jag nickade sakta. Han sa ingenting som svar på frågan och jag fick en känsla av att han tänkte lyssna på mig. Sakta vände jag mig om, så att jag nu stod med ryggen mot Harry och tittade på Peter.

  "Are you gonna hit a girl?" frågade jag som en liten comeback till hans kaxiga fråga. "Because I'm not gonna move."

  Jag kunde se hur Peter blev riktigt irriterad och plötsligt tog han ett stort kliv emot oss, så att han stod just framför mig, läskigt nära. Bakom mig kände jag hur Harry också flyttade sig lite närmare mig, så att min rygg nu var emot hans spända kropp. Jag kände hur min puls ökade - om det var på grund av rädsla eller om det var på grund av Harrys kropp emot min visste jag inte - men nu stirrade jag i alla fall skrämt upp på Peter.

  "You are lucky that I have a thing for cute, tiny girls like you", sa han med sträv röst och höjde sin ena hand till mitt ansikte, där han smekte min ena kind samtidigt som ett hotfullt leende lekte på hans läppar.

  "That's it!", röt Harry bakom mig och nu blev jag klämd emellan de två killarna när Harry återigen fick in en träff på Peters ansikte.

  "Fred!", ropade jag frustrerat, för att få hans hjälp att få stop på det här - trots att det praktiskt taget var han som hade börjat det - samtidigt som jag med all min kraft pressade handflatorna mot Peters bröstkorg för att skapa lite utrymme emellan oss.

  Det tog inte särskilt länge förrän Harry försvann bakom mig och jag, till min lättnad, kunde backa bort från Peter. Jag andades häftigt och växlade blicken mellan Harry - som stod med Freds armar runt sina egna armar och hatfullt blängde på Peter - och Peter - som mötte Harrys blick, men sedan tittade på mig istället.

  "You owe me one", sa han allvarligt innan han vände sig om och gick ifrån oss. Jag följde honom med blicken och när jag inte längre kunde urskilja vilken som faktiskt var Peters ryggtavla suckade jag och gick med långsamma steg tillbaka till bordet. Trots att det gick bra att stå utan stöd, var det mycket lättare när man stödde sig mot ett bord.

  "Do you know him?", frågade Fred och jag kunde höra att både han och Harry kom efter mig till bordet. Jag vände mig mot de och såg på Harry, väldigt nyfiken på vad hans svar var.

  "Not really", svarade han med en nonchalant ton och jag fick en känsla av att han bara undvek ämnet. Jag tänkte dock inte tjata om det, inte just nu i alla fall. Fred verkade inte heller orka med det, för han frågade ingenting mer om det.

  Ingen av oss sa någonting på ett tag, vi bara kollade på varandra. Fred kollade på mig, jag växlade blicken mellan honom och Harry - som i sin tur också kollade på mig. Efter en liten stund blev båda deras seriösa blickar för mycket och jag vände mig mot bordet, där en massa spritflaskor fortfarande befann sig. Jag ögnade igenom etiktterna och såg sedan någonting jag ville ha - vitt vin med rätt hög alkoholhalt. Jag sträckte mig efter flaskan och läste på den.

  Tydligen var det någon version av torrt, vitt vin - vilket enligt mig var mycket bättre än vanligt rödvin - från Italien. Det var väldigt gammalt och jag fick en känsla av det var dyrt också. En liten stund övervägde jag till och med att strunta i den flaskan och ställa in den i vitrinskåpet igen, men sedan tog nyfikenheten över. Jag ville smaka.

  Efter att ha öppnat flaskan, tagit en klunk och konstaterat att det nästan var gott, och sedan tagit några separata klunkar till, togs flaskan ifrån mig.

  "You don't need to drink anymore tonight. We're going home", sa Fred och läste på etiketten vad det var i flaskan innan han ställde undan den. Jag suckade högt och himlade med ögonen.

  "Whatever you say.. dad", muttrade jag nedlåtande och Harry skrattade lågt bakom Fred. "What is wrong with your humor?", frågade jag och skakade på huvudet när jag passerade Harry och ostadigt gick mot ytterdörren - trodde jag i alla fall. Jag visste att det inte var någon idé att säga emot nu, för Fred hade bestämt sig att vi skulle åka.

  När vi - efter att jag lett oss till toalett dörren istället för ytterdörren och Fred hade fått hjälpa mig att ta mig till bilen för att det inte skulle ta allt för länge - tillslut satt i Freds bil hade min onödigt glada och skrattiga sida tagit över mig helt.

  Fred körde och jag och Harry befann oss i baksätet. Han satt bakom Freds säte och jag halvlåg över de två andra sätena med Harrys axel som kudde. Ingen sa någonting på ett bra tag och jag blev minst sagt uttråkad. Att det dessutom hela tiden pirrade lite i magen och dunkade lite extra i bröstet på grund av att jag i princip myste med Harry gjorde inte att det var lättare att sitta stilla.

  Jag sneglade upp mot Harrys ansikte och var glad över att han tittade ut genom fönstret och inte kunde se att jag tjuvkikade på honom. Undra om han också kände spänningen mellan oss? Undra om han också var sugen på att bara sträcka ena handen mot mig och röra mig, se hur jag reagerade? Jag visste att jag var sugen. Extremt sugen.

  Tillslut kunde jag inte hålla mig längre. Det gick inte. Jag var tvungen att se hur han reagerade, så nu lyfte jag sakta ena handen och sträckte fram den mot Harrys ben. Inte förrän jag placerade den vid hans knä märkte han att jag ens rörde på mig. Han vred på huvudet och tittade först ner på handen, sedan på mitt ansikte. Jag kunde inte hjälpa fnittret som slank ur mig när jag såg hans förvånade blick.

  Eftersom han inte sa emot eller gjorde någonting för att flytta bort handen drog jag den sakta  upp för benet, till hans lår. Jag kände genast hur han blev spänd och ännu ett litet skratt kom ur mig innan jag hann hejda det.

  "Do I drop you off at home?", frågade Fred plötsligt och såg bak på mig i backspegeln några sekunder innan han återvände med blicken till vägen.
  "I don't know", svarade jag o brytt och började med fingertopparna att göra små cirklar på insidan av Harrys lår. Musklerna i hans ben var på helspänn och när jag tittade upp på hans ansikte hade han sin underläpp emellan tänderna i ett hårt grepp, vilket gjorde honom snyggare än någonsin förut.
  "Well, you can't come to me again Cassie. I really need to study, and you should too", konstaterade Fred från framsätet.
  "Mhmm", mumlade jag och kunde faktiskt inte bry mig mindre om skolan än jag gjorde just nu.
  "You could come to me", föreslog Harry med ansträngd röst och jag fick bita mig själv i insidan av kinden för att inte skratta åt hela situationen.
  "I guess that's better than sleeping on a bench in the park", konstaterade jag och Harry skrattade lågt åt hur negativ jag lyckades låta.
  "I guess so", höll han med och flyttade undan min hand från hans ben samtidigt som han lutade sig ner mot mig.
  "You're driving me crazy", sa han tyst och sammanbitet, så att bara jag skulle höra det, medan han placerade min hand på mitt egna lår och höll kvar den där.

  Hans röst och andedräkt sände en behaglig rysning genom min kropp och så fort han släppte mig och lutade sig mot fönsterrutan igen sträckte jag mig ännu en gång mot honom med handen.
  "I know", log jag och drog upp hans tröja en liten bit så att lite hud blev synlig. Just ovanför byxkanten strök jag fram och tillbaka med en fingertopp, från ena delen av hans v-linje till den andra, samtidigt som jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag med doft utav Harry.

  I nyktert tillstånd vad det ibland svårt att motstå Harry, men nu när jag var rejält påverkad av alkohol var det omöjligt. Ingenting annat fanns i mina tankar nu när jag försvann in i ett halvsovande tillstånd. Inte Rob, inte Alexa, inte skolan som jag skippat fyra dagar i rad nu. Bara Harry.

~~~~~

Ojdå, märkte först nu hur lång den här delen blev.. det blir lätt att jag skenar iväg när jag skriver, för jag vill beskriva detaljerat. Tycker ni sådana här delar blir FÖR långa?