Tidigare:

I samma stund som jag också bröt ut i ett hysteriskt skratt hörde jag hur mobilen plingade till i väskan. Jag grävde fram den och läste smset som Harry hade skickat.

|| I was rude, I know. Don't take it personal. Anyway, I'm gonna take u out tomorrow. Pick u up at 7. Be ready, and don't underdress. xx ||

→ Cassie ←

  För säkert femte gången den här timmen rotade jag igenom min garderob. Jag hade inte många klänningar och jag var inte säker på vad Harry hade menat med 'don't underdress'. Jag suckade frustrerat och gick in till mammas sovrum istället. Till min lättnad hittade jag en super söt, svart, kortärmad blus som jag tog med mig tillbaka till mitt rum. Jag matchade den med en svart, ganska kort kjol som jag hade fått av Kate för bara några veckor sedan. Håret hade jag redan plattat tidigare och sminket var också färdigt, så när jag hörde en bil köra upp framför huset var jag färdig och skyndade mig ner för trappan. "I'm leaving now", sa jag när jag passerade mamma i vardagsrummet.
  I samma stund som jag kom in i hallen knackade det på dörren. Genom det suddiga fönstret kunde jag se mörka konturer och jag kände ett sting av nervositet bildas inom mig. Jag drog ena handen genom håret för att få luggen från ansiktet och öppnade sedan dörren med ett leende på läpparna, redo att möta Harry's gröna blick.
När jag istället möttes utav Robert's rödkantade ögon försvann leendet från mina läppar och jag svalde hårt. "Rob...", andades jag förvånat. "What are you doing here?"
  "We need to talk", sa han och jag hörde genast på hans röst att han druckit alldeles för mycket. Han tog ett steg emot mig, över tröskeln och jag skakade på huvudet och knuffade honom lätt bakåt.
  "You're drunk", observerade jag och klev ut ur huset och stängde dörren efter mig. Om han nu kände att han behövde prata med mig så tänkte jag iallafall inte göra det där inne, var mamma kunde höra allt.
  "We made a mistake Cassie", sluddrade Rob och höjde ena handen emot mitt ansikte.
  "I don't think so..", svarade jag tyst och backade undan innan han hann röra mig.
  "Why? Why are you doing this?", frågade han och verkade uppriktigt oförstående. "It's because of him, isn't it?"
  Jag suckade och skakade på huvudet. "This has nothing to do with anyone but us."
  "You're wrong. He's getting to you, Cassie. He's manipulating you. He's making you turn on me", sa Robert och började låta irriterad.
  "This has nothing to do with Harry!", utbrast jag irriterat.
  Plötsligt kom Rob närmare mig och när jag backade undan blev jag ställd emot ytterdörren och han följde min rörelse tills våra kroppar nästan rörde varandra. "This has everything to do with him", sa han och hans blick borrade sig in i mina ögon.
  "We're over Rob. I don't want you knocking on my door anymore, you can't..-"
  Rob avbröt mig mitt i meningen genom att pressa sina läppar emot mina i en blöt kyss. Han smakade sprit och all kärlek och ömhet som ibland faktiskt funnit i våra kyssar var borta. Jag försökte genast vrida bort huvudet från honom, men innan jag lyckades med det hade han sina händer på varsin sida om mitt ansikte och höll mig hårt på plats emot dörren. Det spelade ingen roll hur hårt jag pressade handflatorna emot hans bröstkorg, Rob stod kvar och fortsatte kyssa mig hårt och utan att bry sig om att han gjorde det emot min vilja.
  Det kändes som några väldigt långa sekunder den där kyssen pågick, men sedan försvann Robert plötsligt ifrån min närhet i samband med att en bekant, arg röst fräste: "What the fuck are you doing?"
  Jag öppnade ögonen, som jag inte ens insett att jag stängt, och fick se Harry med båda händerna fastklamrade vid Robs krage.
  "Harry, don't make a scene", bad jag förskräckt och torkade mig över munnen med baksidan av handen.
  Harry stirrade ilsket på Robert innan han slängde en blick på mig, suckade tungt och knuffade Rob ifrån sig. "Get your face out of my sight before i redo it so that you won't even recognise yourself in the mirror", sa han sammanbitet och jag kunde se hur han knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.
  När jag sedan vände blicken emot Robert växlade han ilsket blicken mellan mig och Harry. Jag kom att tänka på orden han sagt i sin lägenhet. If I see you with him, one single time, I'll fucking kill that moron.
  Nästa sekund slängde sig Rob emot Harry och jag tyckte mig se hans näve träffa Harry någonstans läskigt nära ansiktet. De båda såg ut att tappa balansen en aning, men Harry var snabb med att återfå den och slängde genast iväg en knuten näve emot Rob, som blev träffad på käken och vacklade bakåt några steg.
  "You should have left when you had the chance", fräste Harry ilsket och tog några steg efter min vingliga ex-pojkvän innan hans näve träffade Robert i ansiktet igen.
  Jag stod som fast frusen i marken och iakttog förskräckt deras rörelser tills dörren bakom mig gick upp. "What is going on here?", frågade mamma i en sträng röst och såg först på mig, sedan förbi mig på killarna. "Oh my god.."
  Även om det var Rob som faktiskt var den som gjorde fel här så förstod jag att det absolut inte såg ut så för mamma. Harry var den som stod raklång med en vansinnig blick, medan Robert stod böjd framåt och kippade efter andan samtidigt som blod droppade från hans näsa. Dessutom hade Fred igår sagt att Harry var våldsam och jag såg i mammas ögon att hon absolut var på Roberts sida just nu.
  Harry växlade blicken mellan mig och min mamma, och verkade tänka ungefär samma sak som jag. "No more fighting!", uppmanade mamma väldigt bestämt. "I'll get some ice", sa hon sedan och försvann in i huset.
  "You. Get the hell out of my sight!", fräste Harry och spände blicken i Rob, som inte längre verkade ha energi att säga emot, för han slängde en hjälplös blick på mig innan han stapplade iväg mot vägen.
  När mamma kom tillbaka hade Robert tagit sig tillräckligt långt ner på vägen för att inte längre synas. "Where did he.."
  "He was in a hurry, and so are we. Harry, c'mon", sa jag snabbt och började gå emot bilen.
  "Cassie..-"
  "Not now. We can talk later, mom", sa jag innan jag flydde in i bilen. Jag orkade verkligen inte med något varnande snack om att hon inte tyckte jag skulle vara med Harry, eller vad än det var hon ville säga om det här.
Harry sa något åt min mamma, det såg ut som en ursäkt, innan han öppnade bildörren och satte sig bakom ratten. Han suckade tungt, vred igång bilen och backade ut från gården. Jag satte på bältet och sneglade på honom.
  Hans käkar var spända, händerna höll hårt om ratten och en besvärad rynka befann sig mellan hans ögonbryn. Jag ville säga något, bryta isen, men hittade inga lämpliga ord. Jag visste inte om han var arg eller bara bekymrad.

  Hela bilresan försökte jag desperat att komma på någonting vettigt att säga, men det slutade med att ingen av oss sagt ett ord när han slog av bilen på en stor parkering. Jag knäppte lös bältet och öppnade bildörren. "Where are we going?", frågade jag nyfiket och såg mig omkring på de olika byggnaderna medan jag klev ur bilen.

  Harry gjorde detsamma och låste sedan bilen. "To a restaurant", svarade han och kom runt bilen till mig. Han stannade framför mig och såg ner över min kropp, men landade tillslut med blicken vid mina ögon. "You look great", sa han, fortfarande rätt kyligt.

  "Thanks", log jag.

  Harry lade ena handen runt min midja, på min höft, och började sedan gå emot en av de ganska stora byggnaderna. Han knuffade upp dörren och vi kom in i en lokal som doftade gott av mat. Låg, lugn musik fyllde rummet och även lågmält prat. Golvet kläddes av en röd heltäckningsmatta och gardinerna i fönstren var av samma röda färg. Framför oss stod en lång, stilig man med mörkt, välkammat hår och kostym. Han hade en röd slips som gjorde att han matchade hela restaurangen.

  "Good evening", hälsade han med ett vänligt leende.

  "Hi", svarade Harry och vi gick fram till mannen. "We've got reservations for two", lade han till.

  "What's the name?"

  "Styles."

  Mannen ögnade igenom ett block som han hade och stannade till med blicken vid ett namn. "Harry?", frågade han och lyfte blicken från pappret till Harry, som nickade bekräftande. "I'll get someone to show you to a table", sa kostymnissen innan han vinkade åt sig en ung, söt, blond tjej som hade på sig en svart kjol och en vit skjorta invikt i kjolen.

  Tjejen tog med oss till ett litet bord för två, där vi fick varsin meny. Hon lämnade oss ensamma och sa att hon skulle vara tillbaka om ett tag för att ta våra beställningar. Jag avfyrade ett leende emot henne, även om hennes överdrivet vänliga ton irriterade mig, och kollade sedan igenom menyn lite. När min blick fastnade på priserna tittade jag förvånat upp på Harry. "Jesus, Harry. This place is expensive!"

  Han såg upp från sin meny och jag kunde skymta ett svagt, roat flin på hans läppar. "Yeah, I bet it is. I don't feel like buying it though, so it's fine."

  Det tog några sekunder innan jag förstod hans dåliga skämt, men när det väl sjönk in himlade jag med ögonen. "Very funny", på pekade jag. "I meant the dishes, of course."

  "Don't worry about it. I'm buying", sa han bara oberört och återgick till att läsa menyn.

  Jag suckade och lutade mig bak i stolen. "Are you angry?", frågade jag och korsade armarna över bröstet. Det skulle inte bli en särskilt rolig dejt om han skulle sura hela tiden.

  "Yes."

  "Oh..", mumlade jag taget. Jag hade inte varit redo för ett så ärligt svar och hade varit redo med ett litet 'om-du-är-arg-så-säg-det-bara-så-vi-kan-reda-ut-det-och-ha-trevligt-istället' -tal, men eftersom han erkände det så lätt hade jag inte längre någonting att säga.

  "Not with you, of course", lade han till samtidigt som han vek ihop sin meny och lade ifrån sig den.

Tidigare:

  Jag svalde hårt och spände nävarna så hårt att naglarna pressades smärtsamt emot mina handflator. Varken mamma eller Fred kände Harry, och att de var så extremt dömande gjorde mig arg. "I know Harry well enough to know that he would never hurt me!"

~ Fred ~

  "Fred?", frågade Cassie's mamma just när jag tänkte lämna köket och gå upp till Cassie som var på sitt rum.
  "Yes?",
  "Do you think she's okay?", frågade Annika och stoppade undan lådan med massa bandage och andra saker innan hon vände sig emot mig. "With Alexa, the break up and all that's going on?"
  Jag höjde ögonbrynen och tittade oförstående på henne. "The break up?", upprepade jag frågande.
  "Oh", andades Annika och fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "She haven't told you yet.."
  "Wait, she's not with Rob anymore?", frågade jag för att få det helt bekräftat, även om jag redan var rätt säker på att det var så hon menade.
  "I shouldn't have said anything", sa hon och suckade. "You're taking good care of her, right?"
  Jag nickade lite avvaktande, inte riktigt säker på vart hon ville komma med det hela. "I will always look after her", lovade jag efter ett tag när hon inte sa någonting mer. Sedan vände jag mig om och jag gick upp för trappan.
  Om Cassie och Rob hade gjort slut ångrade jag genast att jag varit så hård och negativ. Jag visste mycket väl att hon verkligen hade gillat Robert, även om de inte haft det så himla bra och lätt på sista tiden. Om hon dessutom var singel nu hade jag ju ingenting och göra med om hon sov, eller till och med låg, med Harry. Hon hade all rätt till att göra vad hon ville om hon var singel.
  Jag knackade på den vita trädörren till Cassies rum. "Can I come in?"
  "No", svarade hon lågt, med en sarkastisk ton i rösten som talade om för mig att jag mycket väl fick komma in, men att hon bara inte ville ge med sig redan.
  Jag öppnade dörren och såg Cassie sitta på den breda fönsterbänken med fötterna uppdragna framför sig och ryggen emot väggen. Hon hade haft blicken riktad ut genom fönstret, men vred nu på sig och mötte min blick.
  "I'm sorry", sa jag genast och stängde dörren efter mig innan jag satte mig på hennes bäddade säng. "Your mom told me", lade jag sedan till.
  Cassie bet sig i läppen och nickade lite. "I was going to tell you", informerade hon och lät nästan skamsen. Hon vände ner blicken mot sina knän.
  "Get your ass over here", suckade jag och höll fram armarna emot henne. Hon sneglade på mig och ett sorgset leende smög sig fram på hennes läppar.
  "What would I do without you, Freddie?", frågade hon lågt samtidigt som hon reste sig upp och sedan kurade ihop sig tätt intill mig på sängen.
  Jag lade armarna om henne och kysste lätt hennes hår. "You would probably still be downstairs trying to get that piece of glass out of your mom's foot."
  "Are you doubting my medical skills?", frågade hon och sneglade upp på mig med ett snett flin.
  Vi stannade inne på Cassie's rum i flera timmar och pratade. Först lite om henne och Rob, men hon bytte snabbt samtalsämne till muntrare och mer vardagligt kallprat.
  När vi båda började bli hungriga bestämde vi oss för att gå ut och äta tillsammans, eftersom det var riktigt längesedan vi gjorde det. Cassie placerade sig själv på golvet framför spegeln och lade först upp håret i en svans innan hon började fixa sig med onödigt smink. Hon behövde verkligen inte smink, men jag hade insett att det inte spelade någon roll hur många gånger jag sa det till henne, hon skulle ändå fortsätta sminka sig.
  "So, how is your love life going then?", frågade hon plötsligt och såg på mig via spegeln.
  "Oh, that's something you don't even wanna talk about", skrattade jag och skakade på huvudet.
  "Come on, it can't be worse than mine", konstaterade hon och himlade med ögonen.
  "What are you talking about? You're totally into Harry, and there is no doubt about his feelings for you", konstaterade jag och såg på henne under höjda ögonbryn.
  Cassie suckade och ryckte på axlarna. "I don't know.. I mean, I do like Harry, but I don't wanna get myself into something already. I think I need some time alone first."
  Jag nickade förstående och lade mig ner på sängen med händerna knäppta under huvudet och blicken fäst vid taket. "I hope alone involves me", konstaterade jag lugnt.
  "Of course it does, stupid", skrattade hon, och bara ljudet av hennes underbara skratt fick mig att le brett. Hon lät fortfarande som hon hade gjort när vi var barn.

~ Cassie ~

  Det var inte alls svårt att välja matställe, utan som alltid hamnade vi vid det vanliga lilla fönsterbordet på vår gemensamma favoritrestaurang. Vi beställde vår mat och småpratade tills den serverades. När maten kom lade sig en tystnad över oss, vilket bara bevisade att vi båda hade varit väldigt hungriga.
  "I'm just gonna go to the ladies room. I'll be right back", sa jag efter att ha tömt min tallrik. Jag reste mig upp och gjorde min väg mellan borden till badrummen.
  Som vanligt gick jag in på handikapptoaletten istället för damernas toalett. Jag ville slippa de trånga båsen och alla andra som möjligtvis kunde befinna sig där inne, därför använde jag i princip alltid handikapptoaletten om det fanns någon.
  Jag såg till att dörren var låst innan jag rotade igenom min väska efter mobilen. Jag letade fram Harry's nummer och ringde honom utan att tveka. Även om det var väldigt härligt att bara ta det lugnt med Fred så kunde jag inte få Harry ur mitt huvud och jag var tvungen att få prata med honom. Han hade varit så kall i morse och jag hatade det.
  "Hello?", svarade Harry's röst och han lät både hesare och mörkare än vanligt.
  "Hi..", sa jag och hoppade upp på bänken nedanför spegeln, sittande med benen över kanten och ryggen mot spegeln.
  "Cassie?", frågade han och jag insåg nu att han var väldigt andfådd.
  "Yep, it's me", bekräftade jag nickande. "What are you doing?"
  "Working out", svarade han kort och jag kunde höra att han sakta men säkert återhämtade sig och andningen sjönk i tempo. Jag kunde se Harry framför mig, i precis samma kläder som när jag hittat honom på gymmet. "What did you want?", frågade Harry och drog mig ur min lilla fantasi.
  "Ehm, I... I just.. Are you okay?"
  "Why wouldn't I be okay?"
  Jag suckade och började dra i en tråd som jag upptäckte hängde ifrån ärmen på min tröja. "You seemed upset this morning", mumlade jag.
  Jag kunde höra Harry sucka på andra sidan. "I don't really have time for this right now. You don't have to worry about me", sa han en aning otåligt.
  "Okay... I guess I'll see you around", sa jag lite avvaktande.
  "Sure", sa Harry distraherat och det kändes verkligen som att gårdagen inte alls hade hänt. Han hade varit så öppen och känslosam då, och nu var han bara kall och halvt dryg igen. "Bye", lade han sedan till och jag hann inte ens säga hejdå innan han hade lagt på.
  Jag satt kvar ett tag och försökte att inte ta åt mig av hans kalla attityd. Harry var så, det hade jag börjat inse, men ändå var det svårt för mig att inte ta det personligt. Jag hoppades verkligen att han inte tyckte jag var för klängig som ringde, för även om jag helst ville hålla mig undan från kärlek ett tag så var det ingen tvekan om att jag började få känslor för honom, på riktigt. Jag gillade verkligen Harry och jag var fullt medveten om att jag nog inte skulle orka med det hela om han inte alls tänkte så om mig.
  När jag sedan återvände till Fred stod det en liten tallrik med en bit chokladtårta framför min plats och han hade en orörd cheesecake bit framför sig. "Half of each?", frågade han med ett leende.
  "Do you even have to ask?", skrattade jag och satte mig ner. Eftersom vi båda var alldeles för kära i godsaker för att kunna välja delade vi alltid på efterrätterna, vad vi än beställde.
  Vi åt upp efterrätten, först åt jag halva min chokladtårta och han halva sin bit, sedan bytte och åt resten. Efter det lämnade vi restaurangen och satte oss i bilen. Jag skruvade upp radion på hög nivå och sedan körde vi runt i centrala London och sjöng med till låt efter låt på radion. Ju senare det blev desto fler vingliga människor syntes på trottoarerna och varenda gång någon ramlade eller nästan ramlade bröt både jag och Fred ut i skratt. Det var en typisk kväll med Fred och inte ens Harry fanns i mitt huvud och förstörde det hela.
  "I've really missed you, Cassie", sa Fred när Gavin DeGraws låt Chariot nådde sitt slut.
  Jag vände upp blicken mot honom och log svagt. "It's not like I've been out of town or anything", konstaterade jag.
  Fred skrattade lätt och ryckte på axlarna. "I know. I just.. we haven't done this in awhile."
  "No we haven't. I've missed this too", försäkrade jag honom ärligt och nästa sekund bröt han plötsligt ut i gapskratt och jag trodde nästan han skulle köra av vägen.
  "What?", frågade jag förvånat och började själv också fnittra lite på grund av hans skratt.
  "He-he walked right into the streetlight", skrattade Fred och pekade ut genom fönstret. Jag följde hans blick och fick se en snubbe kring 30års åldern som satt på marken just framför en lyktstolpe och hans vänner stod en liten bit ifrån och såg ut att vara på väg att kikna i skratt.
  I samma stund som jag också bröt ut i ett hysteriskt skratt hörde jag hur mobilen plingade till i väskan. Jag grävde fram den och läste smset som Harry hade skickat.

|| I was rude, I know. Don't take it personal. Anyway, I'm gonna take u out tomorrow. Pick u up at 7. Be ready, and don't underdress. xx ||

~~~~

Jag har en fråga till alla er läsare. Hur hittade just du in på min blogg? :)

  Jag hade fortfarande fullt upp med att försöka behandla all den informationen jag hade tagit in för några minuter sedan. Jag försökte se Jennie framför mig, för jag var väldigt nyfiken på hur hon hade sett ut, men jag ville inte fråga Harry.
  Medan Harry satt på huk på golvet för att plocka upp glasskärvorna, satt jag på diskbänken och iakttog honom. "I wouldn't mind helping, you know."
  Harry tittade upp på mig och skakade på huvudet. "Just stay on the sink. You could..-"
  "I could step at glass. I know, you told me", suckade jag och stoppade in händerna under mina lår och lutade mig framåt. Jag kände mig som ett litet barn som man var tvungen att vakta och hålla koll på för att det inte skulle skada sig.
  "Could you at least let me wash that cut first?", frågade jag och höjde ögonbrynen. Harry reste sig till min förvåning upp och kom fram till diskbänken. När han stannade framför mig tog jag försiktigt hans hand och vände på den så att handflatan var riktad uppåt. "Does it hurt?", frågade jag bekymrat och såg ner på hans blodiga handflata, där jag visste att ett sår gömde sig.
  "I'll live", svarade Harry oberört, men jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han hade lite ont i alla fall.
  Jag nickade bara och slog igång kranen. I väntan på att vattnet skulle bli ljummet såg jag upp på Harry's ansikte och han mötte min blick. Ingen av oss sa någonting, men jag var rätt säker på att jag inte var den enda som fortfarande tänkte på historien han hade berättat för mig för bara en liten stund sedan.
  "Okay..", mumlade jag efter en liten stund och vek undan med blicken. Jag flyttade Harrys hand emot vattenstrålen, men hans arm stelnade till och hindrade mig från att röra på den ytterligare.
  "Can't you take a towel and to clean it with?", frågade han och jag höjde ögonbrynen.
  "I have to rinse it off", konstaterade jag.
  "But that will definitely hurt", klagade han med en fortfarande lugn röst
  "Just at first. Come on now", sa jag och drog in hans hand under den svaga vattenstrålen och vattnet som rann ner i diskhon blev genast rött av blod. Jag kände hur varenda muskel i Harrys hand spändes och han fick en besvärad rynka i pannan. "Does it hurt bad?", frågade jag bekymrat.
  "Just do what you need to do", sa han snabbt och sammanbitet, som om han bara ville få det hela överstökat nu när det ändå redan gjorde ont.
  Jag lät vattnet rinna över såret ett tag till och flyttade sedan undan hans hand. Man kunde nu tydligt se hur huden delade på sig och bildade ett hyfsat djupt skärsår tvärs över handflatan. Jag använde en fuktig handduk och tvättade bort allt blod runt om såret.
  "You done now?", frågade Harry otåligt.
  Jag vände upp ansiktet emot honom och skakade på huvudet. "This was only the easy part", informerade jag och tänkte glida ner på golvet, men Harry stoppade mig med ena handen emot min höft.
  "Stay on the sink was all I wanted you to do", påminde han.
  Jag himlade med ögonen, men satte mig tillrätta igen. "Fine. I need the first aid kit that's in the locker next to the fridge."
  Harry nickade kort och lämnade mig för några sekunder, innan han sedan återvände med den röda lilla lådan.
  "Thank you", mumlade jag samtidigt som jag öppnade den och tog ut bandage och sprit.
  "No no no, Cassie, that's gonna hurt like hell", sa Harry när han förstod att jag skulle tvätta såret med sprit.
  "Doesn't matter, we have to get it clean", sa jag säkert och tog Harrys hand igen, och drog den ovanför diskhon.
  "But -"
  "You wanna do it by yourself, or shall I do it?", avbröt jag honom med att fråga, samtidigt som jag höll fram den lilla, bruna flaskan emot honom.
  Harry skakade på huvudet och slöt ögonen. "You do it.."
  Jag nickade, men kom sedan på att han inte längre tittade på mig. "Okay", mumlade jag då lågt och skruvade upp flaskan. Jag bet mig hår i insidan av kinden, medan jag hällde en del av vätskan över det öppna såret.
  Harry ryckte tillbaka handen ur mitt grepp. "Fuck!", utbrast han och slog upp ögonen.
  "Sorry!", sa jag snabbt och stirrade förskräckt på honom. "At least now it's over with", lade jag försiktigt till. Harry tittade ner på sin hand en liten stund och höll sedan fram den emot mig igen. Jag sa ingenting mer utan började bara att linda in den med bandage.
  När jag var färdig med handen och började lägga tillbaka sakerna i lådan återgick Harry till att plocka upp glaset från golvet. När han hade fått bort alla stora bitar fick jag förklara vart dammsugaren var och när han sedan hade dammsugit hela köket noga och även torkat upp vattnet från golvet gick vi in till vardagsrummet igen, där vi placerade oss nära varandra i soffan.
  "Can I ask you something?", frågade jag efter att vi båda hade legat tysta ett tag.
  "Sure."
  "Did..", sa jag men ångrade mig lite. Det kanske skulle vara för okänsligt att bara slänga ur sig en fråga som den. Dock hade jag ju redan börjat nu, och han skulle förmodligen vilja veta vad jag tänkt säga. "Did you love.. her?" Det kändes som att det skulle vara fel att nämna hennes namn.
  Det blev alldeles tyst i rummet, så när som på våra andetag och Harrys hjärtslag som jag hörde där jag låg med örat mot hans bröstkorg.
  "I don't know", sa Harry, när jag hade börjat tro att han inte tänkte svara. "I only knew her for a short period, and I was close to her all that time. The time when you see that you love someone, is when you're away from them and realise that you really need their company. I know that I liked her, but I never really had time to figure out if we could ever be something more than close friends."
  "Makes sense, kinda", mumlade jag.
  "Are you tired?", frågade Harry tyst och jag kände hans läppar mot mitt hår. Jag svarade inte, utan nickade bara smått. "Then sleep", mumlade han.
  "But I wanna be with you", sa jag och blinkade några gånger för att hålla ögonen öppna. Det kändes själviskt att bara somna nu, efter att Harry öppnat sig totalt, om någonting väldigt känsligt.
  "You are", konstaterade Harry och och strök med ena handen upp längs min ryggrad. Han hade ju faktiskt rätt, och till de orden slutade jag streta emot och slöt istället ögonen.
  "Aren't you tired?", frågade jag och hörde samtidigt att han slog på tv:n.
  "I will be eventually", sa han bara, och fortsatte röra sin hand upp och ner för min rygg i ett långsamt tempo. Det måste ha haft en sövande effekt på mig, för jag kommer inte ihåg någonting annat än Harrys andetag och hjärtslag, innan jag somnade.

  Inga drömmar, inga tankar, ingenting. Bara svart sömn. Den bästa sömnen jag haft på väldigt länge, och sedan plötsligt vaknade jag av att ytterdörren gick upp. Med tanke på att min kudde sakta men säkert rörde sig upp och ner, och luktade en blandning mellan tvättmedel och Harrys hud, förstod jag att jag fortfarande låg halvt över honom, precis som igår när jag somnat. Dock kändes det som om vi hade en filt över oss nu.
  Steg kom från hallen emot oss, och jag tvingade upp ögonen halvt i alla fall. Så fort jag såg en gestalt ta form i dörröppningen kände jag igen den. "Oh..", sa Fred förvånat. "I'll just.. swing by later."
  Jag skyndade mig ur soffan med försiktiga rörelser för att inte väcka Harry. Fred var redan på väg ut i hallen igen, men jag hann ikapp honom i dörröppningen mellan hallen och köket. "Wait!"
  "I can come back later. I didn't really expect you to have company nine o'clock a sunday morning."
  Jag suckade och lutade mig lite åt sidan för att slänga en blick på Harry. Han var fortfarande i soffan. "Why did you come?", frågade jag och tittade på Fred.
  "I don't know, to hang out maybe? You know, just spend some time together, like we actually used to", sa han med en mer nedstämd röst än jag hade väntat mig. Förut hade jag och Fred spenderat den mesta av vår fritid tillsammans, och nu hade vi i princip bara träffats i skolan.
  "Fred... I.."
  "Did you sleep with him?", frågade Fred med en väldigt dömande ton. Jag höjde förvånat ögonbrynen och mötte besviket hans blick.
  "No, Fred. I haven't slept with him", svarade jag långsamt och ärligt. Det var minst sagt irriterande att alla fortsatte ställa mig den frågan.
  "You know what? I'll call you later", sa han och började gå emot dörren. Jag följde efter ett steg och grep tag i hans hand.
  "Don't. I miss you", sa jag och sökte efter ögonkontakt. "I wanna be with you."
  "Funny", sa plötsligt Harry, med en inte alls road röst. Han kom gående från vardagsrummet emot oss. "The exact same words she whispered to me yesterday", lade han till och såg på Fred när han passerade oss. "Don't worry. I'm out of here."
  Jag följde honom med blicken när han tog på sina skor, drog på huvan på sin hoodie och tog på jackan över det. Inte en enda gång under den processen vände han sin blick emot mig. "Harry..", sa jag lågt, desperat efter att få se honom i ögonen, läsa av hans blick.
  Han lyfte blicken från sina skor och tittade först på min hand, som var utsträckt och höll i Freds. Sedan mötte han min blick. All sårbarhet och sorg var borta, men det var någonting nytt där nu. Han såg inte glad ut, inte ledsen, inte arg... Jag hann inte klura ut vad det var innan han vände sig emot dörren och gick ut.
  Fred tittade på den nu stängda dörren, och sedan på mig. "That was... -"
  "Intense?", föreslog jag suckande.
  "Weird", sa han istället. Kanske var det bara jag som märkt spänningen mellan mig och Harry. Spänningen som jag inte alls ville ha där. Spänningen som inte alls hade existerat igår kväll. "So, can I stay?"
  "Yeah, of course."
  Fred trampade av sig skorna och vi gick in i köket. "Have you had breakfast yet?", frågade jag när jag öppnade kylskåpet och ögnade igenom det.
  "Yep. But I can always eat a bit more", konstaterade han och slog sig ner vid köksbordet.
  Jag dukade fram frukost och ropade sedan när mina syskon. Jag misstänkte att de redan varit vakna en eller två timmar, men de hade en uppskattad vana att tillsammans stanna inne på någon av deras rum och leka tills någon annan i huset också vaknade.

  Efter att vi alla hade ätit tillsammans körde en obekant bil upp framför huset. Det visade sig vara mamma som kom tillbaka. Jag stoppade in det sista ifrån bordet i kylskåpet och ställde mig sedan i dörröppningen till hallen. "You're back early", konstaterade jag och iakttog mamma när hon tog av sig sina klackar.

  "I planned on getting back sometime during the night, I'm so sorry I left you alone with them all night", sa hon ursäktande, och jag fick plötsligt en känsla av att min mamma förmodligen inte var som andra mammor. Ibland kändes hon som en syster, istället för en mamma. Hon hade i princip inga regler här hemma och hon visste om att jag drack, och oroade sig ibland över det, men förbjöd mig inte ifrån att göra det. Hon hade en gång sagt att om hon förbjuder mig från att dricka skulle jag förmodligen göra det ändå, fast i smyg. Då tyckte hon det var bättre om hon kunde veta när jag var ute drack och att jag kunde komma till henne om det var någonting jag behövde prata om, även om det hade med alkohol att göra.

  "I wasn't alone."

  "So who made you comp-", började mamma säga, men avbröt sig själv när hon passerade mig in i köket, där Fred stod och lutade emot diskbänken. "Oh, hello Fred", sa hon med ett leende, och det lät mer som ett svar på hennes outtalade mening än det lät som en hälsning.

  "Hi", svarade han med en lätt nickning, och sekunden efter steg ett plågat ljud ifrån mammas strupe, samtidigt som hon drog upp ena foten ifrån golvet och hoppade på ett ben fram till bordet, där hon tog stöd med ena handen. "What happened?", frågade Fred förvånat och gick några steg emot henne.

  "I just stepped on something. I'm fine", sa mamma med en röst som garanterat var menad att lugna, men det funkade inte riktigt, för Fred såg - precis som jag - att en liten blodfläck började bildas på mammas strumpa.

  "Glass", mumlade jag och rynkade pannan.

  "What?", frågade de båda och tittade på mig.

  "You stepped on glass", förklarade jag i vanlig ton och gick fram till de. "You're bleeding. Sit down", lade jag till och drog ut en köksstolarna från bordet.

  Mamma gjorde som jag sa och satte sig på stolen. Hon drog av sin strumpa och en ganska liten glasskärva satt halvt inne i och halvt utanför huden under hennes fot. Sakta men säkert tog sig blod fram mellan huden och glaset. "It's nothing. Let's just get it out", sa mamma, och Fred satte sig ner på huk framför stolen.

  "I'm so sorry", sa jag samtidigt som jag gick över köksgolvet och tog ut samma låda som jag använt för att paketera Harrys hand igår. "I thought we had got all the glass off the floor."

  Jag gav lådan till Fred, som verkade vara den som skulle fixa ut glasbiten. "Why is there glass on the floor?", frågade han koncentrerat samtidigt som han med en pinsett började pilla i såret.

  "Harry crushed a glass."

  Fred vred huvudet emot mig. "He did what?!"

  "Oh, no. I mean, it was an accident", sa jag snabbt när jag förstod hur det lät i Freds öron.

  "Harry?", frågade mamma oförstående och tittade på mig.

  "Yeah, Fred just got here. Harry was the one who made me company", förklarade jag.

  "He crushed a glass?", frågade Fred, fortfarande förvånad över det.

  Jag suckade och drog ena handen genom håret för att få bort det från ansiktet. "He dropped a glass, and it broke." Jag var själv inte riktigt säker på vad som egentligen hade hänt med glaset. Han kanske hade kastat det i golvet med flit, men i vilket fall som helst så var det bättre om både mamma och Fred trodde att han tappade det.

  "Honey, did he hurt you?", frågade mamma ängsligt.

  "What?!" utbrast jag chockat och stirrade på henne under höjda ögonbryn. Att hon ens ställde den frågan gjorde mig extremt irriterad.

  Fred hade återgått till att försöka få ut glasbiten ur mammas fot, och verkade lyckas med det. Han reste sig upp och gick över till diskhon, där han lade ner både pincetten och glasbiten. "We're just worried about you", konstaterade han när han vände sig emot mig.

  "It doesn't sound as if you're just worried about me. It sounds as if you believe that Harry is some kind of bad person. He is not."

  "He's violent", påpekade Fred allvarligt.

  "Fred!", utbrast jag och slog ut med armarna. Han hade fel. Harry var inte våldsam, han hade bara haft otur och kanske hamnat i för många slagsmål.

  "He is violent?", upprepade mamma och växlade blicken mellan mig och Fred. "Cassie, how well do you know Harry?"

  Jag svalde hårt och spände nävarna så hårt att naglarna pressades smärtsamt emot mina handflator. Varken mamma eller Fred kände Harry, och att de var så extremt dömande gjorde mig arg. "I know Harry well enough to know that he would never hurt me!"

Tidigare:  "I haven't slept with anybody since she passed away, and I'm scared, okay? I'm scared of what I'm gonna feel, and you clearly don't care that much about stuff like that. You're just doing you're thing, and then you never think of it again.. That's not how it's gonna be for me. I'm gonna think of it, a lot. And I don't want it to happen in a car, when you're probably too drunk to even remember it in the morning."

  Med de orden, och tårar i ögonen, vände jag mig om och gick därifrån, och Harry gjorde ingenting för att stoppa mig.

  "Cassie, are you up yet?", ropade mamma ifrån nedervåningen. Tonen i hennes röst talade om för mig att det absolut inte var första gången hon ropade.
  "I'm up", ropade jag tillbaka och blev nästan rädd när jag hörde min egen, slitna röst, och det var inte det enda spåret efter gårdagens fest. Mitt huvud värkte och det sved i ögonen. Magen kändes konstig, och det enda jag kunde relatera känslan till var hunger, även om det inte riktigt kändes som det brukade.
  Jag låg kvar i sängen ett tag, men kravlade mig sedan ur den och tassade ut ur mitt rum. Huvudvärken blev värre när jag kom ut till en skinande lampa och en massa skrattande och pratande barnröster som kom ifrån tv-rummet.
  "When did you come home last night?", frågade mamma när jag kom ner för trappan och in i köket, där hon stod och stekte korv.
  Jag tänkte efter lite för att kunna svara på frågan, men skakade sedan på huvudet. "I don't know", svarade jag när jag insåg att jag inte hade någon aning om var klockan kan ha varit när jag stövlade in genom dörren. Jag hade i alla fall gått raka vägen till sängen, och hade därför fortfarande på mig klänningen från föregående kväll.
  "Did you have fun?", frågade mamma då istället, och jag blev tvungen att fundera lite över den frågan också. Sammanlagt hade kvällen ändå varit rätt rolig, så jag nickade.
  "It was okay." Jag drog ut en av lådorna under diskbänken och rotade igenom den, utan att finna det jag letade efter. "Don't we have any aspirin?", frågade jag och rynkade pannan åt min egna, höga ton.
  Mamma tittade på mig under krökta ögonbryn. "How much did you drink last night?", frågade hon likgiltigt, samtidigt som hon öppnade ett skåp, tog ut en burk med massa olika tabletter och liknande.
  "I don't know", svarade jag bara, i hopp om att få henne att sluta prata. För varje ord någon av oss sa skar det i huvudet.
  "I was up yesterday, thinking about everything", sa mamma och gav mig ett litet paket med värktabletter. Jag svarade inte, utan väntade istället på att hon skulle komma fram till någonting. "I'm gonna put up some new rules", sa hon sedan, lite mer bestämt.
  Jag svalde en av tabletterna och lade sedan paketet på diskbänken. "You're kidding, right?" Det var minst 4 år sedan jag senast hade haft några regler här hemma. Jag kom och gick oftast som jag ville, och ingen hade haft tid eller ork att bry sig om det de senaste åren.
  "No, I'm not kidding", sa mamma och korsade armarna över bröstet.
  Jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag. "Okay okay, but can this please wait until tomorrow? My head's gonna explode if you keep talking", klagade jag och sjönk ner på en köksstol.
  "Mom!", ropade Celine ifrån vardagsrummet och nästa sekund kom hon och Max in i köket. "Mom, look what I made you!", sa Celine gällt och jag klarade helt enkelt inte av det.
  "Oh my god, could you shu-", jag avbröt mig själv när jag insåg vad jag höll på att säga till den lilla flickan. "Could you just keep it down", muttrade jag sedan istället.
  Mamma rynkade bekymrat pannan och tittade på mig. "Maybe I should stay home today", sa hon och jag förstod först inte vart hon annars hon hade tänkt hålla hus, men sedan slog det mig att hon fyllde år idag och att jag lovat att vara barnvakt.
  "Oh jeez, sorry mom. I totally forgot about today", utbrast jag, men var snabb med att sänka min röst när det smärtade rejält i huvudet. "Happy birthday", lade jag sedan till. "And no, you're not staying home. Of course you're going out. I'll look after them."
  Mamma verkade förstå att jag helst inte pratade mer just nu, för hon sa inte mycket mer under tiden som hon gjorde klart maten. Jag satt på stolen och vilade kinden emot den svala bordsskivan, och när maten sedan var färdig hade huvudvärken faktiskt avtagit en aning.
  Vi åt tillsammans allihopa, och efter det gick jag raka vägen tillbaka till mitt rum, där jag bara drog av mig klänningen och kollapsade i sängen. Jag hann sova nästan två timmar innan mamma stod i dörröppningen.

  "Honey, I'm leaving now", sa hon med låg röst. Jag vred mig om så att jag kunde se på mamma. Hon såg ovanligt uppiffad ut. Håret var lockat och uppsatt i en hästsvans, läpparna var mörkröda och hon hade på sig ett par vita byxor till en svart blus.
  "You look.. young", mumlade jag sömnigt och fick ett skratt utav mamma.
  "Well, thank you baby", sa hon sedan och skakade roat på huvudet. "The kids are watching a movie. You can just move to the couch and lie there", sa hon sedan, innan jag hörde att hon gick ner för trappen.
  Jag flyttade mig till soffan, och mindre än en minut efter det ropade mamma hejdå och lämnade mig ensam med barnaskaran. Till min lättnad hade de inte hunnit se mycket av filmen, så jag hade drygt en och en halv timme på mig att halvsova i soffan.
  När filmen sedan var slut och ungarna drog fram ritpapper och en massa olika kritor, hasade jag mig faktiskt upp till en sittande ställning och zappade lite mellan de olika kanalerna på tv:n, som dock inte verkade visa någonting intressant. Det var inte som att vi hade råd med en sådan där boxer som gav en över 150 kanaler, som Kate hade i sitt egna rum. Nej, vi hade bara de 11 basic kanalerna, eller hur många det nu var.
  Plötsligt avbröts barnens glada röster av att det ringde på dörren. Max klättrade genast upp i min famn, nyfiken och blyg över vem det var som kom.
  "Celine, take that could you?", frågade jag och Celine var genast på fötter och påväg mot hallen. Det var förmodligen någon av grannungarna som ville leka.
  Vi alla satt tysta i vardagsrummet och lyssnade nyfiket efter röster i hallen, men jag kunde bara höra Celine. "Cassie!", ropade hon plötsligt högt. "It's for you!"
  Jag suckade och kravlade ur soffan. Täcket som jag hade tagit med mig från sängen hade jag om axlarna och Max i famnen. När jag passerade köket hann jag skymta en svart, bekant bil på gården. Shit, Harry var här. Och jag hade bara underkläder på mig - och täcket då - och sminket från gårdagen var kvar och jag såg förmodligen inte alls bra ut i håret heller, efter att ha sovit halva dagen.
  Medan jag oroade mig över allt det hann jag ta mig in i hallen, där Celine stod på hallmattan med Harry bakom sig, i dörröppningen. Han hade på sig ett par svarta byxor, brun huvtröja och en svarta jacka som såg lite för stor ut på honom. Håret stack ut lite här och där, under huvan som han hade uppdragen över huvudet. Hans ögon såg minst sagt utmattade ut. Jag hade aldrig sett Harry så här förut.

  Jag insåg att vi båda bara stirrade på varandra, och jag kunde inte döma honom för det - jag såg förmodligen tre gånger värre ut än honom just nu. "Hi..", sa jag lite osäkert och stannade en bit ifrån dörren.

  "Hey", svarade Harry snabbt, och verkade också komma tillbaka till verkligheten.

  "What are you doing here?"

  Harry rynkade pannan och kliade sig i nacken. "I.. I felt bad about last night. I shouldn't have pushed you. I realise now how big of a douche I was. It is not all about s..." Jag hann precis börja tro att han var spritt språngande galen, och faktiskt tänkte stå och prata öppet om sex framför mina syskon, men han hejdade sig i sista sekunden. "I simply wanted to apologize", avslutade han istället och tittade ursäktande på mig.

  "I guess we were both pretty waysted last night", konstaterade jag och tänkte tillbaka till hur natten hade slutat. När jag insåg att jag hade avslutat det hela med ett ganska pinsamt tal kände jag hur kinderna hettade. "You know I.. I didn't mean everything that I said either", mumlade jag och flyttade Max från min ena höft till den andra.

  "Oh, don't you even try that", sa Harry och skakade på huvudet. "I'm glad you told me how you feel."

  "So you remember it? My.. speach..?", frågade jag och slöt ögonen samtidigt som jag suckade. Jag hade hoppats på att han hade varit så pass full att han inte kom ihåg det.

  "Every single word of it", bekräftade han och jag kunde skymta det där vanliga flinet.

  "Are you just gonna stand here and talk all day?", frågade Celine otåligt. "It's getting cold."

  Harry skrattade kort och tittade på mig med en frågande blick. Jag ville på sätt och vis gärna säga att han inte kunde komma in. Inte nu, idag, när jag mådde skit och inte hade kläder på mig, men jag kunde inte be honom köra hela tjugo minuter tillbaka till sin lägenhet, när han förmodligen hade minst lika ont i huvudet som jag. "I guess you could come in", gav jag med mig.

  "Yay!", tjöt Celine glatt och jag reagerade med att rynka pannan och knipa ihop när det skar till i huvudet. När jag sedan sakta öppnade ögonen igen och tittade på Harry hade han höjt ena handen till huvudet och såg lite halvt plågad ut. Jag kunde inte låta bli att skratta.

  "Big hangover?", frågade han och såg menande på mig, medan han klev in i hallen och ljudlöst drog igen dörren efter sig.

  "Pretty big", bekräftade jag.

  "Makes two of us."

  Efter att Harry fått av sin jacka och skor var Celine snabbt framme vid honom och drog i hans ena hand. "Come draw with us, Harry!", sa hon entusiastiskt och Harry tillät sig bli insläpad i vardagsrummet. Jag följde efter och lade ner Max på soffan.

  "I'm gonna get dressed", sa jag och slöt täcket tätare om mig när Harrys blick granskade min nuvarandra "klädsel", som i princip endast bestod utav det vita täcket. "Make sure they don't kill each other, could you?", frågade jag sarkastiskt innan jag gav mig upp på övervåningen.

  Jag dumpade täcket i sängen och drog på mig ett par långa, vita pyjamasbyxor och en gammal, sliten t-shirt som jag jag mer eller mindre snott från Fred, och som därför var rätt stor på mig. Jag gjorde en knut i sidan av tyget för att slippa ha den ända ner till knäna och sedan trippade jag ner för trappan och in på toan, där jag tvättade bort sminkresterna och lade upp håret i en knut.
  När jag återvände till vardagsrummet satt Harry på soffkanten, med Celine i knät och en penna i handen. De båda ritade på samma papper, och istället för att störa lutade jag mig emot dörrkarmen och iakttog de.
  "Wait, you can't make the sun pink", protesterade Harry plötsligt.
  "Yes I can. Pink is a happy colour, and the sun is supposed to make people happy", sa Celine och tittade upp på Harry.
  "That's true", konstaterade han. "But yellow is a happy colour too."
  "Then you can make your own, yellow sun", sa den lilla flickan bestämt och började göra en rosa, rund sol på pappret.
  "We can't have two suns", skrattade Harry och fick då en frågande blick ifrån min syster.
  "Why not? If there is one yellow sun and one pink sun all the flowers will get bigger and more colourful."
  Harry såg ut att tänka efter lite angående om han skulle säga emot, men gav sedan med sig. "You're right", sa han och nickade, samtidigt som han tog upp en gul penna. "Let's have two suns."
  Det här var ännu en sida av Harry som jag inte hade sett. Istället för att förklara varför han hade rätt, gav han upp och höll med Celine. Hon var ju visserligen bara ett litet barn, men ändå. Jag hade aldrig sett honom ge upp ett argument så där lätt förut.
  "I'd definitely go with the pink sun", konstaterade jag, och först då verkade alla bli medvetna om att jag stod där. Harry såg upp på mig med trötta ögon, men ett snett leende på läpparna, medan Celine såg väldigt stolt ut över att jag höll med henne.
  Jag slog mig ner i soffan och tittade på tv i väntan på att de andra skulle rita klart sina bilder. Jag måste ha lyckats somna ännu en gång, för när jag sedan öppnade ögonen var alla ritsaker undanplockade från bordet. Soffan var tom på folk och när jag sedan vred mig om och såg åt andra hållet satt Harry på golvet tillsammans med alla ungarna. Killarna lekte med bilar och dinosaurier, tjejerna med Barbie och Harry såg ut att försöka hinna med både och.
  "How long did I sleep?", frågade jag och hävde mig upp till en sittande ställning.
  Harry vände upp blicken mot mig och ryckte på axlarna. "Around an hour", svarade han.
  Jag suckade och kvävde en gäspning. "You should've woken me up", konstaterade jag med skuld i rösten. Här hade jag legat och sovit medan Harry lekte med barnen som jag var barnvakt åt.
  "Nah, I figured you could need the, rest after yesterday", sa han och reste sig upp från sin plats på golvet. "Is it time to get these things back to your rooms?", frågade han och tittade menande på alla leksaker de dragit fram.
  "No!", protesterade alla mina syskon i mun på varandra, och jag skrattade åt de.
  "Looks like they found a new favorite baby sitter", konstaterade jag och reste mig upp ur soffan. "C'mon guys. It's dinner time. Let's cook together, and let Harry rest for awhile."
  Jag visste att barnen gillade att laga mat, och genast for de upp från golvet och kom med olika matförslag. "We have to see what we have home", informerade jag och föste ut de i köket.
  När jag och Harry blev ensamma kvar i vardagsrummet vände jag mig emot honom. "You didn't have to play with them, you know."
  "I wanted to", försäkrade han och gick fram till soffan, där han sjönk ihop, helt klart trött.
  "Well, it's your turn to sleep now", log jag och vände mig om för att gå ut och börja fixa middag, dock stoppade Harry mig genom att gripa tag om min handled och dra ner mig i soffan, så att jag satt på knä och mer eller mindre låg över hans bröstkorg med min överkropp.
  Harry's gröna ögon såg definitivt ut att behöva blunda och sova ett tag, men trots det såg han på mig med en extremt ärlig och djup blick. "It's not all about sex to me", sa han tyst, och även om jag fortfarande tyckte att han hade gjort väldigt fel igår, så kunde jag inte vara sur. Jag visste dock inte vad jag skulle säga, så jag nickade bara som svar.
  "But I do like pecks on the cheek", sa Harry då och vände ena kinden emot mig. Jag höll tillbaka ett skratt och gav honom en puss, men just när mina läppar skulle röra vid hans kind vred han huvudet och mötte mina läppar i en snabb kyss. "What are you still doing here? They've been waiting for ages", sa han sedan anklagande och flinade svagt.
  "You're so weird", suckade jag och skakade på huvudet, innan jag snabbt gav Harry en till puss på munnen och sedan hävde mig upp ur soffan och gick till köket.
  Efter en hel del olika förslag bestämde vi oss för att laga tacos. Alla gillade det och det var hyfsat enkelt att fixa ihop. Trots det tog det nog lite över en timme innan allting stod på bordet och jag skickade barnen att tvätta händerna. Själv gick jag till vardagsrummet där Harry låg i soffan med en filt dragen över kroppen och ryggen vänd emot mig.
  "Are you awake?", frågade jag i vanlig samtalston, för att väcka honom ifall han inte redan var vaken.
  "Kinda", kom ett mumlande svar ifrån soffan.
  "The food is ready", informerade jag då och stod fånigt kvar och såg på Harry, inte riktigt säker på om jag borde gå tillbaka till köket nu för att inte göra situationen konstig och pinsam.
  "Did you make taco?", frågade han, men en röst som plötsligt lät mycket piggare.
  "Yeah", svarade jag och fick sedan någon sorts paniktanke att han kanske hatade tacos, eller kanske till och med var allergisk mot kryddorna och därför plötsligt lät så vaken. "You're not allergic, are you?"
  "To what? Taco?", skrattade Harry och satte sig nu upp i soffan och såg på mig. "Is that even tecnically possible?"
  "I.." Okej, det lät lite konstigt, nu när jag tänkte på det. "I don't know. What ever? Are you hungry or not?", frågade jag, för att ta mig undan den korkade situationen jag satt mig själv i.

  Vi åt middag tillsammans - jag, Harry, Celine, Max, Margret, Phil och Ted, och efter det hjälptes Harry och Margret åt att duka av bordet och diska, medan jag stoppade alla de andra barnen i sängs.
  När jag kom tillbaka ner från övervåningen var de redan färdiga med disken och Margret skulle precis gå och lägga sig.
  "You heading to bed?", frågade jag när jag mötte henne nedanför trappan.
  "Yep. See you tomorrow", sa hon och gav mig en kram.
  "Okay. Good night."
  "Night", log hon och började gå upp för trappan. "Good night Harry!"
  "Yeah, sleep tight!", ropade Harry inifrån vardagsrummet.
  Jag gick in till köket och hällde upp vatten i ett glas, innan jag gick ut till Harry i vardagsrummet. "Thank you for all your help today", sa jag och drack lite ifrån vattenglaset, innan jag ställde det på bordet.
  Harry satt tillbaka lutad i soffan, med ena armen över ryggstödet och fötter uppslängda på den delen av soffan som stack ut som ett brett fotstöd i ena hörnet. "I had a nice time", sa han och klappade på platsen bredvid sig.
  Jag kröp in under hans ena arm och lutade mig emot hans axel. "So did the kids. They like you", konstaterade jag.
  "Of course they do. I'm like the king of the dinosaurs", sa han med ett skratt, och jag tänkte tillbaka på när jag hade vaknat och Harry hade suttit på golvet och lekt med dinosaurier och Barbie.
  Det blev tyst mellan oss, och jag riktade min blick emot tv:n, där något sorts sångtävlings program pågick. Harry sjönk ner i en bekvämare ställning, och jag vred mig lite så att jag låg halvt bredvid/halvt på honom.
  Det var minst sagt mysigt att bara ligga där och ta det lugnt tillsammans, men när det blev reklam på tv:n vandrade mina tankar iväg till någonting helt annat, nämligen mitt och Zayns samtal på festen. Jag ville egentligen inte alls förstöra stämningen, men när namnet Jennie nu hade satt sig i mitt huvud igen kunde jag inte få ut det. Jag lyckades hålla mig hela programmet ut, men när det sedan tog slut kunde jag inte låta bli längre.

  "Harry?"
  "Yeah?" Han rörde inte en fena, utan svarade bara lågt och kort. Jag vred huvudet så att jag kunde se upp på hans ansikte utan att flytta mig från hans bröstkorg. Hans ögon var riktade emot tv-skärmen och hans ljusrosa läppar var lätt särade.
  "Who is Jennie?", frågade jag tyst, försiktigt.
  Det blev tyst och jag granskade honom medan hans ansikte ändrades från mjukt och avslappnat, till spänt och sammanbitet. Han tittade fortfarande inte på mig. "I don't wanna give you more stuff to worry about, than your own", sa han tonlöst.
  Jag skakade lätt på huvudet och lyfte ena handen till hans ansikte. "Don't do that. I want you to tell me about her", viskade jag och strök med fingertopparna över hans hårt ihopbitna käke.
  Det blev tyst och jag kunde se hur Harry sneglade på mig, innan han tog upp tv kontrollen och sänkte volymen. Jag lät min hand falla ner till hans bröstkorg när han började prata.
  "I think I was seventeen when I met her, Jennie. She was one year younger than me and at first she was just another hot girl at a party. I made a stupid bet with some friends. They thought Jennie would never go for a guy like me, so I decided to prove them wrong. I managed to get her in bed before the night was over."
  Jag slet blicken ifrån Harrys ansikte och tittade på tv:n. Sättet han pratade på hade framkallat en obehaglig, sugande känsla i min mage. Han lät så otroligt seriös och man förstod direkt att det här var någonting som verkligen betydde mycket för honom. "You slept with her?", frågade jag tyst, mest för att få höra fortsättningen.
  "Yeah, and I can barely remember it, that's how drunk I was. It can't have been any good though, because when I woke up she wasn't there anymore. Not that I cared. I was just happy that I won the bet, and got to have sex with a hot girl at the same time. Anyway, that was that. I never thought of her again, until a few weeks later when I got my first job at a ice-cream bar."
  "Your first job was at a ice-cream bar?", sköt jag in och tittade både förvånat och aningen roat på Harry.
Han mötte min blick och himlade med ögonen. "Not important", konstaterade han och jag nickade snabbt.
  "Right. Sorry. Go on."
  "The first day of work, she walked in. She didn't look anything like she had at that party. No make up, a pair of sweatpants and her hair in a messy bun, and even in that moment she was perfect in my eyes. There was just something about her small body and her big eyes that I couldn't tear my eyes away from.."

  "We talked for a bit that day, and changed numbers. Lather that night she texted me, asking if I could come help her. I didn't know what she needed help with, but I went. When I got the adress she had given me, I found a huge party, but I couldn't find Jennie anywhere. I started to think she might have already left, but just as I was about to leave the place I found her. First I thought she was really drunk, because she was just sitting on the floor, hiding her face. Turned out she was crying. Like, a lot. I tried to get her to tell me what was wrong, but she couldn't even speak between the sobs."

  Harry tystnade och att döma av hans frånvarandra blick tänkte han sig tillbaka till det han just berättade för mig. "Why was she crying?", frågade jag efter en liten tystnad.

  Harry kom tillbaka till nuet och såg ner på mig. Hans gröna, vackra ögon var fulla med sorg. "Her family was dead."

  Jag öppnade munnen för att ifrågasätta det han sa, men orden förblev osagda och munnen förblev öppen. Jag visste inte alls vad som var lämpligt att säga.

  "They had been on a ferry, on their way home from a vacation that Jennie had refused to join them on. I don't know exactly what had happened to the boat, but more than half of the people aboard died or dissapeared, among them Jennies mom, dad and brother.."

  "She was devastated, of course. She didn't wanna go home, she didn't wanna meet anyone that knew her and she threw her phone away. For almost a week she was in my bed, without talking to anyone else then me. She only got up to go to the bathroom. She barely ate what I gave her. My mom was totally freaking out and on the sixth day she managed to talk Jennie into taking a shower. We were all worried, of course, and after a few more days I agreed that we should call a doctor. When Jennie found out, she freaked out. She didn't wanna meet anyone. She didn't want any questions, and that's why she liked talking to me. I didn't ask anything. Nothing. That was a huge mistake."

  "Why?", frågade jag tyst. Jag förstod inte riktigt varför det var ett misstag? Om hon inte ville prata om det, var det väl bra att han gav henne utrymme. Det hade jag tyckt i alla fall.

  "Because she got used to it. To not having to talk about what had happened. When almost two weeks had passed, and she still hadn't left my house, I couldn't take it anymore. I couldn't just watch her dissapear, because that was pretty much what was happening. She was so thin, you could.. I don't even know. It just made me sick to see her like that."

  "So I talked to her about it, for once. At first she got angry and sad, but then she agreed on coming with me, just to talk to someone. She met with a therapist, and it went great. I have no idea what that woman said to her, but she was like a total different girl after that. She even spent that night in her own bed, in her familys apartment."

  "We kept in touch, and she seemed to handle everything good, only because of one single meeting with that therapist. I shouldv'e known something wasn't right, but I was too blind to see it. I was scared, I think. I had never been through something like that. She didnt' have anybody left and I thought she did great. I was so stupid", muttrade Harry, helt klart irriterad, och plötsligt satte han sig upp i soffan. Jag flyttade mig genast ifrån honom, för att inte vara i vägen.

  "You.. -", jag tystnade innan jag knappt hunnit börja meningen, för jag hade ingen aning om vad det var jag tänkte säga. Det kändes inte riktigt som att det fanns någonting att säga. Jag ville bara höra resten av historian. Jag ville få veta vad som hade hänt sen, även om jag på sätt och vis inte ville det.

  Harry tog upp mitt fortfarande halvfulla vattenglas ifrån soffbordet och drack en klunk ur det. Sedan reste han sig plötsligt upp och lämnade vardagsrummet. Jag satt kvar i soffan och stirrade först på öppningen mellan köket och vardagsummet, sedan på mina egna händer. Jag kunde knappt tro att Harry just hade öppnat sig för mig på det här viset.

  Plötsligt hördes ett högt, klirrande ljud ifrån fönstret. Det lät precis som att glas har gått sönder. Jag reste mig snabbt upp från soffan och gick fram till dörrppningen. Inne i köket stod Harry med ryggen emot mig och tittade ner på golvet, där glaset han nyss hållt i låg. Det var även blött på golvet ifrån vattnet som fortfarande hade befunnit sig i glaset.

  "I'm sorry", sa Harry tyst och sjönk ner på huk, för att börja plocka upp glasskärvorna.

  "What happened to Jennie?", frågade jag tveksamt, och hörde att min egen röst skakade en aning.

  "She..", sa Harry men tystnade i några sekunder. Jag kunde inte se honom, men det lät nästan som att han grät när han tog ett skälvande andetag. "This was about two months after I had met her at that party and slept with her. Now she was back in school, and she said she was doing great. I bought it. She was smiling, so as usual I didn't ask about it that much. Deep down I knew something was wrong. She didn't seem happy. Her smile wasn't the same as it had been when I saw her the first time."

  "One day I was out drinking with some friends when she called me. I didn't pick up. I don't know why, I just didn't have time to talk right there and then. She called again, but once again I didn't pick up. After some time I went outside to call her back and see what she wanted. I saw that she had left me a voicemail. It was goodbye message."

  När han sa de sista orden hörde jag hur ostadig hans röst blev. På skakande ben gick jag fram till Harry, och lade försiktigt ena handen på hans axel. När jag sänkte blicken ner till hans händer såg jag blod. Han blödde ifrån ena handen. "Harry, did you cut your hand at the glass?", frågade jag och sjönk ner på knä bredvid honom. Han svarade inte, utan fortsatte bara att berätta.

  "She said that she was sorry, that she didn't want me to grieve her and that she was glad she met me. She told me I was the one that had kept her going all this time, but that she couldn't do it anymore. The second I realized what was about to happen, I ran. I ran for twenty minutes before I got to Jennie's apartment."

  Först nu förstod jag varför han blödde. Han hade en glasskärva i handen och kramade hårt om den. Jag tog hans hand i båda mina. Den var varm och kladdig av blodet, och jag försökte förgäves att öppna hans knutna näve. "Harry", sa jag med skakig röst och såg bedjande upp på honom. "You're hurting yourself." Jag hörde gråten i min egen röst, men ännu lyckades jag hålla undan tårarna.

  "When I got there, it was too late. She was lying on the floor, pills beside her on the carpet. She was gone. I had talked to her every single day for a month, and yet I hadn't done anything. I knew she wasn't okay, but I didn't ask."

  Harry stirrade tomt framför sig och jag såg en tår leta sig ner för hans kind, och då kunde inte jag heller hålla tillbaka längre. Sakta men säkert hittade stora tårar över kanten av ögonen, och blötte ner mina kinder. "Please, let go", viskade jag och hans hand slappnade, till min förvåning, av.

  "When I sat there, on the floor with Jennie's head in my lap, I listened to the rest of the message", sa Harry med låg, men förvånansvärt stadig röst.

  "Don't do this to yourself", försökte jag frustrerat. Det syntes tydligt att det gjorde ont i honom att tänka tillbaka på sådana här detaljer, och jag ville inte att han skulle ha ont.

  "At the very end, she said: "Harry, I want you to know that you helped me survive, but no one can survive forever, right? I love you, but not even love is always enough.""

  Det fanns inget sätt att hejda eller åtminstone hålla tillbaka lite av mina tårar nu. Till min förvåning grät Harry knappt alls. Några tårar hade jag sett smyga sig ner för hans kind, men han såg mest bara tom ut. Jag kom att tänka på orden som han sagt till mig förut. Maybe love isn't always enough.

  "I'm so sorry", sa jag och skakade på huvudet. Jag kände mig fånig som satt och grät, när det var han som borde vara förkrossad och inte jag. Försiktigt bände jag upp Harrys nu avslappnade hand. Glasskärvan han höll i var alldeles röd och man kunde inte ens se såret i hans hand för att allting var täckt med blod. Jag höjde blicken till hans ansikte istället, och mötte hans blick. Aldrig hade jag sett någon titta på mig med så sårbara ögon förut. Jag lade armarna om Harrys nacke och begravde ansiktet mot hans hals.

  "I am so, so sorry, Harry", viskade jag emot hans öra och sedan kände jag hur han besvarade omfamningen genom att linda armarna runt min kropp.

Tidigare: När vi stannade utanför ett ett högt, stort tegelhus och båda klev ur bilen lade jag märke till hur snygg Harry var idag. Han hade på sig ett par mörka jeans, som vanligt, en svart kavaj och en mörk skjorta under det, som var uppknäppt de översta knapparna och blottade lite av hans bröst. En tunn, silvrig kedja hängde runt hans hals och ett litet kors som satt fast i kedjan vilade emot hans bara bröst där skjortan inte var knäppt. Håret var tillbakadraget från ansiktet och lämnade hans gröna ögon fullt synliga.

→ Cassie ←

  "What is this place?", frågade jag och granskade den stora byggnaden. Det var en stor dubbeldörr som stod öppen, och innanför den syntes en stäng, lika stor dubbeldörr. Det kändes lite som att vi var på väg till en pub, och inte någon som hade "födelsedagskalas".
  Harry följde min blick och började gå emot dörren. "Louis and Zayn wanted to make something big", sa han och öppnade den inre dörren för mig. "They hired this place."
  Vi kom in i något som liknade en kort korridor, fast på ena sidan av korridoren var det ingen vägg, utan en hög bänk, ungefär som en bardisk. Bakom den fanns fyra långa ställningar där det hängde en massa jackor och kläder, vilket bara gjorde att stället verkade ännu mer som en pub eller liknande.
  En liten bit längre fram såg det ut som att "korridoren" gjorde en sväng in i ett stort rum, och därifrån kom det musik och blinkande ljus. Eftersom vi inte hade några jackor att hänga av oss fortsatte vi in i det stora rummet direkt.
  Det var folk överallt. I taket fanns lampor och strålkastare i olika färger. Längst in i rummet fanns en scen där det stod en dj. Det fanns en bardisk, men ingen bartender, utan det såg ut att vara självservering. "How many people did you invite?", frågade jag förbluffat och såg omkring.
  "I don't know", svarade Harry och såg också ut över lokalen. "I don't really make parties, I just go to them."
  "You had nothing to do with this?", frågade jag och fortsatte granska rummet, nu på jakt efter någon människa som jag kanske skulle känna igen.
  "I paid a bit, of course. We didn't reallt buy him any present, so we threw this party instead", förklarade Harry och sedan kände jag hans hand på min höft. "Let's get something to drink."
  Harry banade oss en väg mellan allt dansande folk, fram till bardisken, där hans arm lämnade min midja och han tog plats bakom baren. "Never pictured you as a bartender", sa jag högt, för att överrösta musiken som var mycket högre här inne än den hade varit vid dörren. Jag satte mig på en av de höga barstolarna.
  "No?", frågade Harry med spelad förvåning i rösten.
  "No", bekräftade jag leende.
  "Oh, you have no idea. This is like my thing", sa han och plockade fram två glas. "What can I offer you, young lady?", frågade han sedan med en plötsligt extra mörk, seriös och flirtig röst.
  Jag skakade leende på huvudet och ryckte sedan på axlarna. "Surprise me."
  "I'm not surprised to find you behind the bar, Haz. What better place to get girls than -" Louis, som kom upp bredvid mig och lutade sig emot baren, tystnade när han såg vem jag var. "Oh. You brought a date", sa han och verkade uppriktigt förvånad.
  Jag tänkte protestera och säga att jag inte alls såg mig själv som Harrys dejt, men jag hann inte säga något förrän Harry svarade med ett simpelt: "I did."
  "Hi..", sa jag korkat och log emot Louis. Jag kände mig illa tvungen att säga någonting.
  Louis log brett emot mig innan han tittade på Harry igen. "Anyway, I think you should stay behind that desk for awhile and serve. We didn't really expect it to be this much people and the alcohol will be gone soon if we let everyone take what they want", sa han och innan han såg sig omkring. "I'm gonna go find El", lade han sedan till innan han lämnade oss igen.
  "See", sa Harry och sköt fram ett glas som han nu hade fyllt med något innehåll till mig. "My thing", lade han till med ett stolt leende.
  Vi stannade vid baren ett bra tag, Harry bakom den och serverade folk som ville dricka, och jag satt på stolen och iakttog honom. När det inte var mycket folk att servera pratade vi om lite allt möjligt. Harry såg hela tiden till att både hans eget och mitt glas var fullt. Jag brukade inte ha några problem med att dricka mig full, men idag tog jag det lugnt och därför fick Harry fylla på sitt eget glas minst dubbelt så många gånger som mitt.
  "Here comes the birthday kid", sa Harry plötsligt och tittade bakom mig. Jag vände mig och såg Niall och en annan kille som var påväg emot oss.
  Niall såg lite halvt vinglig ut, men killen som gick bredvid såg absolut nykter ut. De båda hade på sig varsin vit t-shirt, men killen som jag inte visste namnet på hade en kavaj över sin, medan Niall var bar om armarna.
  "Harry! Hi man", sa Niall glatt och vände sedan blicken emot mig. "Wait... I know you", sa han fundersamt.
  "Cassie", hjälpte jag honom.
  "Right. The smoke-girl", sa Niall och sken upp i ett litet flin när han kom ihåg. "Hi."
  "I'm Liam", sa den andra killen och höll fram ena handen emot mig. Jaså, så det här var Liam. Jag hade faktiskt varit nyfiken på honom.
  "Hi. I'm Cassie", presenterade jag mig och skakade hans hand.
  Till min förvåning nickade Liam leende och sa: "Yeah, I know. The boys have talked about you."
  "They have?", frågade jag och Liam kom lite närmare mig, förmodligen för att vi skulle höra varandra bättre över musiken. Niall och Harry var redan inne i något annat samtalsämne.
  "The girl who gets Harry to turn other flirts down, to walk away from a gym pass when only half done and to actually smile at a text?", ifrågasatte Liam. "Yes, I've definitely heard about you."
  Sättet som Liam sa allt det där på gav mig en känsla av att sådana saker inte hände ofta. Han fick det verkligen att låta som att den tjejen som lyckades med allt det måste vara väldigt speciell. "He smiles at my texts?", frågade jag skeptiskt.
  Liam nickade och flinade lite, innan han lutade sig fram emot mig. "And he never smiles at a text", viskade han och blinkade med ena ögat emot mig innan han vände sig emot Harry och Niall.
  "Since Harry is extremly boring, and kinda stuck on the other side of that desk", började Niall att säga samtidigt som han vände sin blick emot mig. "Would you like to dance?" Han höll fram en öppen hand emot mig och log gulligt.
  Jag slängde en snabb blick emot Harry, som varken såg ut att ogilla eller gilla idéen. "Well, it would be rude to turn down the birthday boy, wouldn't it?", frågade jag och log emot Niall, samtidigt som jag hoppade ner ifrån min stol och tog hans hand.
  "Oh yes, it would", höll Niall med och vi började båda gå ut mot dansgolvet.
  När vi kom ut bland allt dansande folk stannade Niall upp och placerade båda sina händer på mina höfter i ett löst grepp. Jag lade handlederna över hans axlar och tack vare mina klackar var jag inte alls mycket kortare än honom. "So, what was it? Twenty?", frågade jag och hade för mig att det var det Harry sagt att Niall fyllde.
  "Nineteen", sa han. "Atleast for about another half an hour."
  "Your last half hour as a teen. Enjoy it", sa jag och vi både började röra oss i takt till musiken.
  "So how old are you?", frågade Niall nyfiket.
  "Seventeen", svarade jag och kom återigen att tänka på att jag inte hade någon aning om hur gammal Harry var. "How old is Harry?"
  "He haven't even told you his age?", frågade Niall en aning förvånat.
  Jag skakade på huvudet och tittade över axeln, på Harry som till min förvåningen redan hade ögonen fästa på mig. Så fort våra blickar möttes vände jag tillbaka min emot Niall. "We don't really talk about him much", erkände jag.
  "He's nineteen", informerade Niall då.
  Vi dansade hela låten ut, och även nästan hela nästa låt innan Zayn och en väldigt blond tjej var framme vid oss och avbröt dansen.
  "Cassie, hi. I haven't seen you in a awhile", sa Zayn och öppnade armarna för en kram. Jag släppte Niall och kramade om Zayn.
  "Yeah, time flies", sa jag och backade undan lite efter kramen.
  "It sure does", höll Zayn med. Sedan verkade han komma på att jag inte hade någon aning om vem tjejen bredvid honom var. "Oh right. Cassie, this is my girlfriend, Perrie. And Perrie, this is Cassie that I told you about."
  Jaha, ännu en som hade hört om mig. "Hi", log jag och höll fram min hand emot Perrie.
  "Nice to meet you", log hon och skakade min hand.
  "Niall, would you mind if I stole her from you for a dance?", frågade Zayn och växlade blicken mellan mig och Niall, som skakade på huvudet.
  "She's not mine to steal from", konstaterade han menande och Zayn skrattade kort.
  "Harry doesn't have a choice", sa Zayn samtidigt som han höll fram ena handen emot mig.
  "I'm not Harry's to steal from, either", sa jag, vilket fick både Zayn och Niall att skratta lite, samtidigt som jag tog Zayn's hand. Jag hade ingenting emot att dansa med honom.
  "Perrie?", sa Niall frågande och log emot Zayn's tjej, som nickade bekräftande och tog Naill's hand för att dansa med honom.
  Zayn's händer dök upp vid mina höfter och jag knäppte mina händer bakom hans nacke. "So, how are you holding up?", frågade han när vi båda började dansa till musiken.
  "I'm fine", log jag automatiskt. Jag hade blivit van vid att svara på den frågan nu, men Zayn verkade genomskåda mig.
  "You can be honest with me, you know", sa han och gav mig en menande blick.
  Jag suckade tungt och lät blicken vandra över allt folk som omringade oss. "I don't know", erkände jag efter ett tag. "I feel kinda lost most of the time, but then there are moments when I actually feel fine. When I can smile and mean it." Min blick fastnade på Harry, som nu hällde upp sprit i glas, åt folk som väntade.
  "Moments with Harry?", frågade Zayn, som förmodligen såg vart jag tittade.
  Jag tittade upp i Zayns mörka ögon och nickade. "Almost every single one is with him", bekräftade jag tyst.
  "I think that's good. Remember that night when I carried you back inside?", frågade han och jag nickade genast.
  "Yeah. You told me that Harry wasn't good for me, or something like that", mindes jag.
  "Right", höll Zayn med. "I'm starting to think that maybe I was wrong. I feel like I might have given you doubts about him, but what happened to Jennie wasn't his fault at all, so I don't know what I was so worried about."
  "Wait, what? Who?", frågade jag oförstående, när jag inte alls hängde med i vad han snackade om.
  "Jennie", upprepade han och sedan satte sig ånger i hans blick. "Oh my god. You two haven't talked about that!", sa han och såg nästan lite panikslagen ut. "I.. Is there any chance we could just forget what I just said?"
  Jag höjde ögonbrynen och stannade upp i dansen. "Zayn, who is Jennie?", frågade jag ängsligt. Hans reaktion tydde på att han just avslöjat någonting rätt hemligt.
  Zayn skakade på huvudet och släppte sitt grepp om mina höfter. "I can't talk about her. I'm sorry I brought it up. I really thought Harry had mentioned it all."
  Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag visste att jag ville veta vem Jennie var. Zayn verkade dock inte vara villig att avslöja något mer, och jag undrade om Harry skulle svara om jag frågade honom. "Okay, ehm. It's fine. Let's go find Niall, shall we? It's midnight soon", sa jag och försökte tränga undan namnet Jennie ur mina tankar för tillfället.
  "Yeah", höll Zayn med.
  Det tog inte länge förrän vi fick syn på Niall och Perrie, som dansade och skrattade. "It's midnight soon", påminde Zayn de när vi kom fram.
  "Oh, we need to have a toast for Niall", sa Perrie glatt och slutade dansa. Vi alla fyra banade oss väg fram till baren och Harry, där även Louis och Liam befann sig.
  "I have shots for all of us", sa Harry och jag såg sex små glas med genomskinligt innehåll, och ett likadant glas fast med mörkt innehåll. Harry snappade upp min blick och log. "Coke for Liam", förklarade han samtidigt som vi alla plockade upp varsitt av de små glasen.
  "You don't drink?", frågade jag och tittade på Liam, som tog glaset med Cola.
  "Tonight I don't", log han. "I'm driving", lade han till.
  Jag gillade redan Liam. Efter det lilla jag pratat med honom verkade han redan som en toppen kille, precis som de tre andra av Harrys närmaste vänner. Han såg ju bra ut också, precis som de andra.
  "Happy birthday, then, Nialler", sa Harry plötsligt och vi alla vände blicken emot klockan på väggen bakom baren. Den var 12 nu.
  "For Niall, a grown up man", flinade Zayn och höjde sitt glas.
  "Only the beard is missing now", skämtade Louis när vi alla höjde våra glas efter Zayn.
  "Yeah yeah, thanks guys", skrattade Niall innan vi alla drog i oss glasens innehåll och sedan blev det kramkalas, när alla skulle ge Niall en grattis kram var.
  När det slutligen var min tur att krama om honom lade armarna om hans nacke och ställde mig lite på tå. "Happy birthday", sa jag tyst och kände hur hans armar slöts runt min midja.
  "Thank you, Cassie", svarade han emot mitt öra. Jag sjönk ner på hälarna igen och släppte Niall, samtidigt som jag såg Harry iaktta mig med spända käkar.
  Nialls armar försvann från mig och jag lutade mig emot bardisken för att komma närmare Harry. "Hey, do you wanna dance?", frågade jag och bet mig lite osäkert i underläppen.
  Harry, som fortfarande höll i en vodka flaska, tog en klunk ur den innan han ställde ifrån sig den och kom runt bänken. Han tog min ena hand och ledde ut mig till dansgolvet. Han snubblade till lite innan han vände sig emot mig.
  "Did someone have to much to drink?", frågade jag och höll tillbaka ett litet fnitter.
  Harry tog ett fast grepp om min midja och drog mig hastigt emot sin egen kropp. Jag stönade förvånat till, men placerade sedan mina händer över hans axlar. "I had to do something while I watched you dance with all my friends", sa han började röra sig i takt till den långsamma låten som spelades.
  "Two of them..", rättade jag honom mumlande.
  "That's two more than it should be", sa Harry strävt och såg mig rakt i ögonen. Hans gröna ögon var en aning blanka från alkoholen, men det gjorde de inte mindre fina.
  "We only danced, it's not a big deal", sa jag och pressade sedan samman läpparna till ett sträck. Jag tänkte på Zayn och Nialls lilla konversation tidigare, och sättet som de båda hade skrattat på när jag sa att jag inte var Harrys att stjäla från.
  "I don't like it", sa han kort.
  "I-I'm..", började jag, men skakade sedan på huvudet. "You know, you don't have to like it. I don't belong to anybody, and even if I did, dancing with people still wouldn't be a crime."
  Harrys grepp om mina höfter hårdnade och han i princip pressade mig emot sin egen kropp. "I still don't like you close to anyone that isn't me", sa han, nu i en lägre röst, samtidigt som han lutade sig fram och gav mig en kyss på kinden, och sedan flera på min hals.
  "Hmm..", mumlade jag lutade huvudet lite åt sidan får att ge honom tillgång till mer hud, innan jag kontrollerade mig själv och istället placerade handflatorna mot Harry's bröst och knuffade undan honom en aning, bara så att jag kunde se honom i ögonen. "Are you jealous?", frågade jag med ett litet flin.
  Harry muttrade ett nej, innan hans händer flyttade sig ifrån mina höfter och istället knäpptes ihop bakom min rygg. "I just don't like people touching what's mine."
  Jag höjde ögonbrynen och tittade upp på honom. Att höra Harry säga så fick det att bubbla i magen på mig, och mitt hjärta slog så hårt så att man förmodligen såg hur min bröstkorg bultade, men samtidigt gillade jag det inte. Han fick det att låta som att han ägde mig. "I'm not yours", sa jag allvarligt.
  "No?", ifrågasatte Harry och såg på mig under höjda ögonbryn. Han släppte min midja och använde båda sina händer som handbojor runt mina handleder. Han förde ner mina händer så att de vilade längs med min kropp i en naturlig position. Sedan böjde han sig fram och började ge min hals små kyssar, innan han plötsligt hade en bit av min hud mellan sina läppar och sög hårt.
  Det gjorde ont, men det var samtidigt skönt på något konstigt sätt. Jag hatade det, men samtidigt älskade jag det. Dock var jag tvungen att få honom att sluta. Han kunde inte tro att jag var någon sorts leksak. "Harry, stop!", sa jag in i hans öra och försökte att höja mina händer för att putta undan honom, men de var helt fast i Harrys järngrepp.
  Det tog dock inte många fler sekunder innan Harry rätade på sig och släppte min ena hand, för att höja sin egen till min hals och stryka med fingertopparna över punkten som förmodligen var röd/blå nu. "How about now?", frågade han och såg nöjd ut över sitt verk.
  Jag slet åt mig den handen han fortfarande höll i och lyckades faktiskt komma lös nu - förmodligen hade han lättat på sitt grepp - innan jag drog fram håret så att det dolde min hals. "I'm not some toy that you can wright your name on, and then think that I belong to you", klargjorde jag skarpt.
  "You're doing a great job, you know", sa Harry och lade sina händer på min rumpa, och drog mig intill sig själv för att börja dansa igen.
  "What are you talking about now?", suckade jag och kupade händerna om hans nacke.
  "I'm sure everyone else in here are buying you're little act", sa han och log snett. "But you can try to act cool as much as you want. I know that deep inside, you want me, just as much as I want you", viskade han och böjde sitt huvud ner emot mitt, så att våra pannor lutade emot varandra.
  Jag svalde hårt och såg in i de gröna, ärliga ögonen. Han ljög inte. Hans ord tillhörde inte något spel, det såg jag på honom. Han menade det. Han ville ha mig.
  Utan att bry mig om någonting annat ställde jag mig på tå och placerade mina läppar emot Harrys. Han var snabb med att besvara kyssen och flytta ena handen till min rygg där han höll mig emot sin kropp, och andra handen upp till mitt ansikte där han kupade den om min kind. Mina händer letade sig upp till Harry's hår där jag lät fingrarna skingra på lockarna innan jag greppade i de.
  När låten som spelades i högtalarna tog slut, avbröt jag även kyssen. "You're drunk", konstaterade jag och klappade Harry på axeln, med ett vänligt leende på läpparna. Dock visste jag att det där inte hade varit något fylle snack.
  Harry himlade, lade ena armen om min midja och började gå tillbaka mot baren. "Drunk or not, I still know what I want", sa han utan att kolla på mig, och jag svarade inte, men jag lutade huvudet emot Harry's axel och kände ett leende växa fram på mina läppar.

  Resten av kvällen flöt på både snabbt och roligt. Liam och Harry turades om att vara bartender, så jag hann dansa rätt många låtar med Harry, och även några med Liam och Niall. Zayn spenderade mestadels av sin tid på dansgolvet tillsammans med Perrie, och Louis var med någon tjej med brunt hår som jag fått lära mig hette Eleanor och var hans flickvän.
  Jag strök undan håret från ansiktet där det hade klibbat fast. "God, it's hot in here", klagade jag och hörde själv att jag var andfådd efter allt dansande.
  Niall, som stod framför mig, nickade och blickade emot utgången. "I think we need some fresh air", sa han och jag höll genast med.
  Vi båda tog oss ut i den mörka natten och jag drog in ett djupt andetag av den friska, svala luften. "Do you know what time it is?", frågade jag och lutade mig emot tegelväggen bakom mig.
  Niall lirkade upp en mobil ifrån sin jeansficka. "Almost three", svarade han innan han lade ner den igen.
  Jag nickade lite, lutade bak huvudet emot den hårda väggen och slöt ögonen. Alkoholen hade börjat ta över inuti mig nu. Det snurrade runt i huvudet och mina ben kändes inte riktigt pålitliga.
  "Are you okay?", frågade Niall efter ett tag, och jag öppnade sakta ögonen igen.
  "Yeah, a little dizzy, but it's fine", lovade jag. "Let's go back inside", lade jag sedan till, och hann inte ta mer än ett steg emot dörren innan jag snubblade. Tack och lov var Niall snabbt där och hindrade mig från att ramla helt.
  "These damn heels", klagade jag och hörde hur Niall skrattade.
  "Yeah, it has nothing to do with that dizziness", kommenterade han och jag fnittrade barnsligt åt honom.
  "Nothing at all", bekräftade jag och sedan gick vi båda in igen, skrattandes, och Niall med ena handen om min midja.
  När vi kom in igen såg jag Harry bakom baren. Han pratade med några tjejer, samtidigt som han blandade drinkar åt de. "I'm gonna go take another drink", sa jag och log emot Niall.
  "Not that you need it, but I anit gonna stop you", sa Niall släppte mig. "Just don't drink way too much", lade han till och gav mig en vänskaplig - hoppades jag - klapp på rumpan när han gick iväg.
  Jag tog mig fram emellan alla varma, flåsande, dansande kroppar och slog mig ner på en av barstolarna. "Hey you", log jag och tittade på Harry.
  Harry plockade fram ett glas och fyllde det med något, innan han räckte fram det till mig. "Hi", sa han sedan.
  Jag tog glaset och smuttade lite på innehållet, som i princip inte smakade någonting alls. "Harry, this is water", informerade jag missnöjt.
  "I know that", sa han, som om jag just dumförklarat honom. "Drink up!"
  Jag suckade, men gjorde som han sa och drack upp vattnet. Han hade rätt, jag behövde nog få i mig något annat än alkohol. Dock verkade han själv också behöva det, för hans tidigare blanka ögon var nu rejält rödkantade.
  "So, I heard most girls think the bartender in this place is ridiculously hot", sa han och lutade sig emot bänken, så att han kom närmare mig.
  Jag höjde ögonbrynen och ställde ifrån mig mitt glas. "Really? I didn't notice", sa jag nonchalant. "I guess I'm not like most girls", lade jag till.
  "Good", sa Harry och rätade på sig igen, för att gå och servera två killar som kom fram till baren. "'Cause I don't want most girls", lade han till och blinkade med ena ögat emot mig innan han gick iväg till killarna. Jag satt kvar på min plats med fjärilar i magen och granskade Harry medan han jobbade.
  Efter ytterligare någon timme hade nog i alla fall hälften av allt folk begett sig hemåt, och jag och Harry var på väg att göra detsamma. Vi hade sagt hejdå till de andra och återigen grattat Niall, och nu gick vi ut ur lokalen. Harry, som vid det här tillfället var mycket mer påverkad än jag var, gick fram till sin bil och låste upp den.

  "Harry, what are you doing?", frågade jag och ställde mig mellan honom och förardörren.

  "I'm taking you home, of course."
  Jag skrattade och skakade på huvudet. "We'll take a cab, you can't drive", sa jag och började gå emot vägen, men Harry höll ut sin arm framför mig och hindrade mig från att gå.
  "Fuck, you're hot tonight, Cassie", sa han och kom närmare mig, samtidigt som han placerade handflatorna emot bildörren på varsin sida om mig, så att jag var fast mellan Harry och bilen.

  Jag visste inte alls vad jag skulle säga, så jag var tyst. Harry såg ner på mig med ögon som nästan tindrade med lust och hans ena hand flyttades snart till mitt ansikte. "You know, Robert has to be out of his mind, if he lets go of someone like you", sa han lågt.

  "If we're gonna talk about Rob, can we please save that for a moment when we're sober?", frågade jag och försökte att gå därifrån, men Harry flyttade sina händer till mina höfter och höll mig på plats emot bilen.

  "No, I mean it Cassie. I might be drunk, but I'm not blind", sa han seriöst. "You're so..", han tystnade och verkade söka efter rätt ord. "You're so small, and cute, and vulnerable. And so sexy." De tre sista orden viskade han innan han kysste mig. Jag var rätt tagen av vad han just sagt. Visst, han var full, men det var jag också och att höra honom prata om mig på det där sättet gjorde att jag ville slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget.

  Medan kyssarna blev intensivare flyttade Harry sig lite, öppnade dörren till baksätet och nästa sekund lutade han sig fram, in i bilen, så att jag blev tvungen att lägga mig på det svala skinnsätet. Harry följde med ner i rörelsen och drog igen dörren efter sig.

  Hela min kropp fylldes med spänning när Harrys läppar hittade mina igen. Han stödde sin ena arm emot sätet, just bredvid mitt huvudet, men hade ändå en del vikt emot mig. Det tog inte länge förrän Harrys tunga tiggde om att få komma in i min mun och jag särade osäkert på läpparna. Det faktum att vi var i en bil, på en allmän parkering gjorde att situationen blev väldigt obekväm när Harrys hand smekte upp längs med utsidan av mitt lår, och sedan upp över höften till magen. Klännigen följde med hans hand och lämnade mina svarta spetstrosor fullt synliga, både för Harry och för personer som möjligtvis skulle kunna passera utanför bilen.

  Jag vred mig besvärat under Harry och försökte förgäves få ner klänningen igen. Harrys hand var ivägen och gjorde den handlingen omöjlig. "Harry, come on. We're in a car", mumlade jag samtidigt som jag vred mitt ansikte åt sidan så att kyssen avbröts.

  "I don't mind", sa Harry innan han återgick till att kyssa mig, men inte på munnen nu utan på halsen.

  "But I do!", sa jag snabbt och försökte knuffa honom till en sittande position, men han lät sig inte rubbas.

  "Don't be so foolish. It's not you're a virgin, right?", frågade han, totalt obrydd om att jag just hade gjort klart för honom att jag inte ville ta det längre än vi redan gjort. Sättet han för bara några minuter hade tittat på mig var helt borta när han nu höjde huvudet och såg ner på mig. Hans ögon var inte alls lika öppna och ärliga, utan bara fyllda med mörk lust.

  "Not that it's any of your buisness, but no. I'm not a virgin", sa jag och försökte kräla mig upp så att jag satt emot dörren som var bakom mig.

  "Then I see no problem", sa han och försökte med endast en hand att få upp klänningen längre, förmodligen få av den helt.

  "Stop!", utbrast jag då högt. "Can't you see that I don't wanna do this?", frågade jag frustrerat och lyckades utan att kolla bakom mig fumla upp dörren och sedan lirka mig ut från min plats under Harry. Snabbt drog jag ner klänningen igen och klev ur bilen.

  "Cassie, come on. I didn't mean to push you", sa Harry samtidigt som han tumlade efter mig ut ur bilen.

  Jag höjde ögonbrynen och fnös irriterat. "Doesn't matter", sa jag och skakade på huvudet. "I'll take a cab."

  "No. Liam can drive us", försökte Harry och lade ena armen över mina axlar. Om det var för att hålla balansen eller för att han ville vara nära mig visste jag inte riktigt. Möjligtvis både och, för han verkade vara riktigt full faktiskt.

  Jag föste bort hans arm och skakade på huvudet. "Just go away, Harry."

  "Look, I'm sorry. Whatever I did wrong, I'm sorry", sa han, och jag hörde att han började bli irriterad. "I just can't see what the problem is. You've done it before, I've done it before. Easy peasy."

  Jag spände blicken i honom och knöt nävarna för att kontrollera mina känslor. "No, it's not easy peasy. It used to be. Sex always was easy to me. Just a fun thing, you know. But everything has changed now. All my feelings has changed. I feel more. Since Alexa died I care too much, and I feel too much. I..", jag tystnade och kände hur jag rodnade åt orden jag ännu inte hade uttalat. "I haven't slept with anybody since she passed away, and I'm scared, okay? I'm scared of what I'm gonna feel, and you clearly don't care that much about stuff like that. You're just doing you're thing, and then you never think of it again.. That's not how it's gonna be for me. I'm gonna think of it, a lot. And I don't want it to happen in a car, when you're probably too drunk to even remember it in the morning."

  Med de orden, och tårar i ögonen, vände jag mig om och gick därifrån, och Harry gjorde ingenting för att stoppa mig.

När jag hade frågestunden fick jag en fråga om vem jag gillade mest av karaktärerna i min novell, och då blev jag nyfiken. Så nu frågar jag er alla:

Vem är din favoritkaraktär i min novell, och varför?

Edit; Oj. Herrejävlar vad långt det blev. Förlåt om det vart jobbigt att läsa. Inte meningen, jag fastnade i skrivandet lite också flöt det liksom på.... o.o

Tidigare: 

  "Thanks for the ride..", sa jag och pressade fram ett vänligt leende emot honom, innan jag öppnade dörren och klev ut. Harry gjorde ingen som helst ansträngning för att besvara leendet, eller mina ord, utan körde bara iväg så fort jag stängt dörren efter mig. Snacka om att den killen switchade lätt.

→ Cassie←

  På fredagen var det två dagar sedan jag hade gjort slut med Robert. Dock var det inte hans ansikte jag saknade att se. Jag hade nämligen inte heller pratat eller sett Harry på två dagar.
  Skolan gick rätt bra. Folk verkade ha vant sig vid att jag var där nu, så uppmärksamheten jag hade fått de första dagarna hade minskat drastiskt, till min lättnad. Betygen låg dock i botten, så jag hade en lång, ensam kväll fylld med plugg framför mig.
  "Hello?", ropade jag när jag klev in i hallen hemma och trampade av mig skorna.
  "We're upstairs!"
  Jag tog ett äpple från fruktkorgen i köket när jag passerade, och gick sedan upp för trappan. "What are you guys doing?", frågade jag och ställde mig i dörröppningen till mammas sovrum, där hon och mina syskon befann sig i sängen.
  "Mom is taking a nap, and we're watching Shrek!", sa Celine uppspelt och hoppade lite där hon satt på knä i mammas stora dubbelsäng. Mamma låg med ryggen emot mig, och jag antog att hon sov. Det var ovanligt att se henne ta det så här lugnt, när hon var nykter. Oftast for hon omkring som en virvelvind och gnällde på alla, eller så satt hon bara i soffan och drack vin.
  Jag vände mig om och tänkte precis gå till mitt rum när mammas trötta röst stoppade mig. "Cassie?"
  "Yeah?", frågade jag och vände mig emot henne igen, fast hon låg ännu med ryggen emot mig.
  "Could you babysit tomorrow? The girls insisted on taking me out.."
  Jag hade helt glömt bort att det var mamma födelsedag imorgon. Lördag. Samma dag som Niall. Dock hade jag inte hört någonting från Harry så jag skulle nog inte få träffa och gratta Niall. "Yeah, of course. You should go out", sa jag leende.
  "Okay", mumlade mamma sömnigt och jag vände mig återigen om och gick in i mitt eget rum. Jag stängde dörren efter mig och lade ner väskan på sängen.
  Att spendera min fritid med att plugga var nog bland det värsta jag visste, men efter en veckas frånvaro hade jag inget val. Jag plockade fram böcker till tre olika ämnen och slog mig ner vid skrivbordet med mitt orörda äpple.
  En väldigt lång stund senare hade jag skrivit klart en berättelse, räknat säkert tio sidor i matten, påbörjat en uppsats och mitt orörda äpple låg nu som ett äppelskrutt på sidan av mina böcker. Plötsligt plingade min mobil till av att ett meddelande ramlade in. Jag plockade upp den och såg att det var Harry som skrivit.

  || I still expect your company tonight. Be ready at 8. xoxo ||

  Direkt när jag läst meddelandet tittade jag på klockan. Nästan sju var den, och här satt jag med mitt smutsiga hår i en slarvig tofs, sköna myskläder på mig och nästan osminkad. Jag hade inte trott att jag skulle med på festen.
  Snabbt kastade jag mitt äppelskrutt i soporna innan jag skyndade mig ut till badrummet och tog en dusch.

  Lämpliga festkläder hade jag inte mycket av. När jag hade kastat ut bokstavligen hela min garderob på sägen kom fram till att det stod mellan en ljusblå, glittrig klänning som satt tight på överkroppen med blev väldigt pösig efter det och som hängde ända ner under knäna, och ett svart tygstycke som tydligen skulle föreställa en kort, åtsittande klänningen. Jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha på mig den utan att visa hela rumpan, men eftersom den blåa gav mig en känsla av barnkalas hade jag inte riktigt något val.
  Jag hängde den svarta klänningen över sängkanten, letade fram några silvriga smycken som kunde passa till och bestämde mig för att ha klackar ikväll.
  När hela min outfit var utvald släppte jag ut håret från handduken som omgav det, och fönade det torrt. Efter det råkade jag slänga en glimt på klockan, som var kvart i åtta. Jag kände hur stressen ökade och började snabbt med sminket. Tack och lov var jag van vid att försova mig och sminka mig under tidspress, så det blev ändå inte allt för dåligt resultat.
  Just när jag stängde sminkväskan hörde jag tydligt hur en bil körde upp framför huset och jag hade ingen tid till att kolla efter om det var Harry, för jag var fortfarande inte påklädd. Snabbt drog jag på mig klänningen, som var minst lika tight som jag hade förväntat mig - ibland var det bra att jag inte hade särskilt stora bröst - och bökade sedan på mig ett par svarta kilklackar som jag hade ärvt från Kate.
  Jag kunde nu höra Harry's röst från undervåningen och vände mig om för att gå ner, men stelnade till när jag såg min egen spegelbild.
  Klänningen var axelbands-lös och tog slut rätt högt uppe på mina lår, vilket gjorde att det verkligen bara såg ut som ett svart tygstycke. Jag drog frustrerat på den undre kanten av klänningen, men det hjälpte inte alls. Nej, så här kunde jag inte gå.
  "Did you get my text?", frågade Harry som plötsligt stod i min dörröppning. Jag vände mig om emot honom och spärrade upp ögon.
  "I didn't hear you come", sa jag dumt och tog upp armbandet som låg på sängen.
  "Woah, that dress..", började Harry och granskad mig från topp till tå. "You look -"
  "Like a slut, I know", avbröt jag och försökte lönlöst få på mig armbandet. Av någon anledning skakade mina händer och jag suckade frustrerat när jag inte lyckades knäppa det lilla spännet.
  "Absolutely stunning", avslutade Harry sin tidigare påbörjade mening och gick igenom rummet, fram till mig. "Take a breath", uppmanade han samtidigt som hans stora händer ersatte mina små, och enkelt satte på mig armbandet.
  Jag gjorde som han sa och drog in ett djupt andetag. "I can't go like this", konstaterade jag sedan och såg ner över mig själv.
  Harry släppte min arm och såg på mig med ett leende. "Yes, you can."
  "I could might as well go naked, why leave anything to imagination?", muttrade jag och skällde i huvudet på mig själv för att jag inte köpt någonting festligt när jag fått pengar av mamma.
  "Guys like to imagine. Come on now", sa han och föste ut mig ur rummet.
  "Have fun now", sa mamma när vi kom ner för trappen, och jag antog att Harry redan hade berättat vart vi var på väg, eftersom hon inte frågade.
  "We will", svarade Harry och jag hoppades verkligen inte mamma hörde den där pojkaktiga, töntiga sarkasmen i hans röst.
  "Remember you're babysitting tomorrow", påminde mamma, och jag fick en känsla av att hon helst ville be mig komma hem och sova natten, men eftersom hon inte var van vid att lägga gränser visste hon kanske inte hur hård hon borde vara.
  "Yeah, right. I'll be home", lovade jag avfyrade ett leende emot henne, innan jag gick ut i hallen och öppnade dörren. "Let's go Harry."

  Det var ganska långt dit vi skulle, men det kändes ändå som att det gick väldigt fort att åka dit. Vi pratade inte särskilt mycket, men det gjorde ingenting för Harry hade på musik rätt högt, så det blev absolut ingen pinsam tystnad.

  När vi stannade utanför ett ett högt, stort tegelhus och båda klev ur bilen lade jag märke till hur snygg Harry var idag. Han hade på sig ett par mörka jeans, som vanligt, en svart kavaj och en mörk skjorta under det, som var uppknäppt de översta knapparna och blottade lite av hans bröst. En tunn, silvrig kedja hängde runt hans hals och ett litet kors som satt fast i kedjan vilade emot hans bara bröst där skjortan inte var knäppt. Håret var tillbakadraget från ansiktet och lämnad hans gröna ögon fullt synliga.

Ännu en rätt kort del, eftersom jag inte hade planerat exakt vad som skulle hända. Men nu är de framme vid festlokalen och nästa del blir nog både längre och mer händelserik. :)

Förlåt för eventuella stavfel, men jag hinner inte checka det supernoga idag...

Glöm nu inte bort att slänga in frågor till mig i mitt förra inlägg, så svarar jag på de någon gång under veckan. Tycker alla ska klura ut en fråga var och ställa den. ;)

  "I guess so.."

→ Cassie ←

  Inte mer än sju minuter efter att jag hade lämnat Harry ensam i omklädningsrummet öppnades dörren och han kom ut, iklädd en svart, långärmad tröja och ett par gråa jeans. Hans bruna lockar var blöta efter duschen.
  Jag reste mig genast upp från min kalla plats på den hårda stentrappan. "That was quick", observerade jag när vi båda gick upp för trappan.
  "You can't keep a ladie waiting", sa Harry och samtidigt lade jag märke till tjejen som satt bakom en disk där man förmodligen köpte medlemskort och liknande. Hon hade mörkblont hår och stora, blåa ögon. Förmodligen var hon i min ålder. Hon tittade hela tiden på Harry, och märkte inte alls att jag snabbt granskade henne.
  "Goodbye Harry", sa flickan i en ansträngd röst. Hon lät nästan nervös.
  "Bye", svarade Harry och jag hann inte ens se om han tittade på tjejen när vi passerade.
  Jag suckade och petade min armbåge i sidan på honom. "Come on. You could at least look at her", väste jag lågt och han tittade förvirrat på mig. Jag gjorde en rörelse med ögonen emot tjejen, och då verkade han förstå vad jag pratade om.
  Han vände sig om och jag tyckte mig se hur ett seriöst, men samtidigt väldigt charmigt, uttryck tagit över hans ansikte. Snabbt blinkade han med ena ögat och jag hann skymta ett snett leende på hans läppar innan han vände fram blicken igen.
  När vi kom fram till porten som ledde ut vände jag medvetet ryggen emot dörren och knuffade upp den, samtidigt som jag fick en sista skymt av tjejen bakom disken. En röd/rosa färg hade satt sig på hennes ansikte och någonting jag verkligen kände igen syntes i henne ögon. Jag undrade hur länge den stackarn hade varit förälskad i Harry, som inte kunde bry sig mindre.
  "What was that?", frågade jag när vi kommit ut och dörren stängts bakom oss.
  "You tell me."
  "That girl is clearly into you, and obviously you couldn't care less, so why did you flirt with her?", frågade jag en aning anklagande.
  "You were the one telling me to look at her", konstaterade Harry nonchalant och låste upp bilen.
  "I didn't mean you should lead her on, if you're not interested", sa jag lite besvärat. Det var ju trots allt jag som hade sagt att han skulle kolla på henne, vilket jag förmodligen inte hade gjort om jag vetat vad han skulle göra.
  "What does it matter? She looked happy, didn't she?", frågade han menande när han satte sig i bilen. Jag skyndade mig runt till andra sidan och klev in bredvid honom.
  "She looked.. She looked as if she had been crushing over you for a long time and that you finally now noticed her", rättade jag honom, medan jag spände fast bältet.
  Harry vred igång bilen och tittade menande på mig. "Yeah, like I said. Happy."
  Jag suckade och vände ansiktet emot sidofönstret. Han hade rätt om att hon hade sett glad ut, men det var inte rätt sorts glädje. Hon var glad för att Harry visade intresse i henne, men han gjorde det inte för att han var intresserad, utan för att jag hade bett honom.
  Det hela fick mig att tänka på Robert igen - hela händelsen i hans lägenhet. Jag öppnade munnen för att berätta det för Harry, men endast ett litet ljud hann ta sig ur mig innan jag ändrade mig. Det skulle verka så fel att jag för bara en stund sedan gjorde slut med min pojkvän och sedan gått jag raka vägen till Harry.
  Det ljud som hade slunkit ur mig hade i alla fall varit tillräckligt mycket för att fånga Harry's uppmärksamhet. "What was that?", frågade han.
  "No, nothing", sa jag snabbt och viftade fånigt med händerna för att bli av med ämnet.
  "Just tell me what it is", envisades Harry, hela tiden utan att släppa vägen med blicken. Jag vände ner min egen blick mot mina ben.
  "I..", började jag med blev tvungen att tystna och dra ett djupt andetag innan jag kunde fortsätta. "I was to see Rob earlier and I.. I mean we e-ended things."
  Nu kunde jag i ögonvrån se hur Harry vände hela ansiktet emot mig. Förmodligen var han förvånad. "You broke up with him?", frågade han och hoppade med sin uppmärksamhet mellan mig och vägen. Jag nickade bara som svar. "That took some time", sa han då och jag vände irriterat upp min blick emot honom.
  "Can't you see that this is hard for me?", frågade jag strävt.
  "Why is it hard? You were the one breaking up with him. You were the one who wanted it to end", konstaterade Harry och jag svalde hårt. Varför fick han det plötsligt att låta som om jag gjort fel? "Didn't you love him?"
  "What?! How can you even ask that? Of course I loved him!"
  "Then why?", envisades Harry och jag kände hur tårarna brände under ögonlocken.
  "Why are you doing this?", frågade jag tyst, rädd att rösten skulle brista om jag försökte prata i vanlig ton.
  "Because I wanna hear you say it", svarade Harry i normal, rätt seriös ton. Jag fingrade på kanten av min tröja och visste inte vad jag skulle säga. "Tell me! What made you brake up with him?", frågade Harry igen, väldigt provocerande men samtidig på något, charmigt sätt nonchalant.
  Jag gav upp med att tiga och tittade rakt upp på Harry, som emellanåt mötte min blick och emellanåt såg på vägen. "Because he never looks at me that special way that you do. He doesn't treat me like you do.. He doesn't make me feel special in the same way", sa jag säkert och irriterad. Ibland hatade jag hur Harry pressade mig till vissa saker. "I guess you were right when you said that love isn't always enough."
  Harry verkade vara klar med sina frågor. Han tittade inte på mig och han sa ingenting på säkert fem minuter, men sedan bröt han tystnaden med att säga: "Niall turns 20 this saturday, so there is a party on friday. I thought you could come too."
  Jag tittade på Harry och visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. "I don't know", sa jag kort - fortfarande en aning irriterad efter vårt tidigare samtal - och flackade med blicken mellan husen vi passerade.
  Det tog inte länge till innan vi körde upp framför min gård. När Harry stannade bilen knäppte jag lös bältet och öppnade dörren, men precis när den gick upp sträckte sig Harry över mig och drog igen den igen. "I look at you in a special way?", frågade han nyfiket och när jag vände mig emot honom igen var hans gröna ögon inte långt ifrån mina.
  Jag nickade försiktigt. "Not always", sa jag tyst. "Sometimes you just look at me. But sometimes you.. your eyes.. It looks like you really care. Like you would take a bullet for me if you had to, and that's the look Robert never gave me. Ever."

  Harry fortsatte att se in i mina ögon, och just den där blicken som jag pratade om tog plats i hans ögon. Det gav mig verkligen en känsla av att den Harry skulle göra vad som helst för mig. "May I leave now?", frågade jag i en knappt hörbar viskning.
  Harry harklade sig lite och rätade på sig i sitt säte. "Good bye, Cassie", sa han och plötsligt var allting borta från både hans röst och hans blick. Ingen irritation, ingen omtanke, ingenting helt enkelt.
  "Thanks for the ride..", sa jag och pressade fram ett vänligt leende emot honom, innan jag öppnade dörren och klev ut. Harry gjorde ingen som helst ansträngning för att besvara leendet, eller mina ord, utan körde bara iväg så fort jag stängt dörren efter mig. Snacka om att den killen switchade lätt.

~~~~~~~

Kort, mobilslriven del.. Men bättre än inget antar jag.

Tidigare: 

"What?! No! Ofcourse not!", utbrast jag. "I love to be with you!"

  "Oh, good", sa han och verkade andas ut lite.

  "I was talking about Rob", förklarade jag i samma stund som vi stannade utanför det höga huset där Robert's lägenhet befann sig. "I think I'm gonna break up with him", andades jag tyst och tittade upp mot balkongen som tillhörde min pojkvän.. än så länge.

 

 

  Vägen från Fred's bil till Robert's dörr var för kort. Alldeles för kort. Med tanke på att jag hade bestämt mig först i bilen, att jag skulle göra slut med Rob, så hade jag absolut ingen aning om vad jag skulle säga. När jag klev ur hissen på sjätte våningen och sakta gick fram till den bruna dörren dörren samlades en stor klump i min mage. Det kanske inte var en så himla bra idé det här. Jag hade ju inte tänkt igenom det alls.
  Utan någon som helst förvarning svingades dörren framför mig upp och jag fick den nästan i ansiktet, men hann i sista sekunden flytta mig. "Wow, shit. I didn't know you were coming", sa Rob förvånat när han mötte min chockade blick.
  Det var som om jag inte hade sett honom på ett år. Han hade klippt sitt svarta hår som nu var väldigt kort och han hade även en knappt synlig, skäggutväxt. Robert som alltid var noga med att raka sig. "I.. uhm. No. I didn't know either", fick jag fram och stirrade bara dumt på honom. Jag kände mig minst lika förvånad som han såg ut att vara.
  "Why haven't you returned any of my calls?", frågade Rob efter en liten tystnad. Han lät inte besviken eller sårad, bara anklagande.

  "I've been.. It's just been..", jag kände hur klumpen i min mage steg emot halsen. Jag hade inte förberett mig för någonting, allra minst frågor från honom. Jag hade inte tänkt på att jag inte träffat honom efter det som hänt med Alexa. Jag var inte redo för att prata om det.

  "You've been with Harry, right?"
  Den frågan kom absolut som ett slag rakt i magen. Jag svalde hårt. "This has nothing to do with him", sa jag tyst. "It's been hard. Everything. I just needed some time alone."
  Robert höjde ögonbrynen, precis som Harry gjorde när han visste att han hade rätt, fast på något sätt gjorde Harry det alltid på ett mycket charmigare sätt. "Time alone? Or time with someone else?"
  "Stop! I.. Can we take this inside?", frågade jag med osäker röst.
  Robert stod kvar och tittade irriterat på mig, men sedan backade han in i hallen igen. "Fine. Come in."
  Jag gick in i hallen, som var väldigt välbekant. Hans lägenhet luktade som den alltid gjorde, men idag var lukten blandad med något annat. Hämtmat kanske? Eller så hade han möjligtvis stekt egna hamburgare.
  "So what do you want? I have somewhere to be", sa Rob när jag stängde dörren bakom mig. Snacka om att han skulle pressa mig.
  "Why are you being like this?", frågade jag och rynkade pannan. Helt ärligt hade jag i alla fall förväntat mig en kram.
  "You've been ignoring me for ages", påpekade han och jag bet mig hårt i läppen.
  "I know. But I haven't returbed any calls. Not even when it was Kate", sa jag, som om det skulle vara någon sorts tröst.
  "I'm your boyfriend, Cassie", utbrast han nu högt. "I'm your fucking boyfriend, and you couldn't even pick up once!?"
  Jag visste att jag kanske hade gjort fel i att ignorera honom, men samtidigt kändes det som om han lade lite onödigt mycket skuld på mig nu. "Are you even aware of the fact that my sister died a few weeks ago?!". Så fort orden lämnat mina läppar ångrade jag mig. Att använde Alexa's död till min fördel på något sätt var så fel, ändå kunde jag inte låta bli att fortsätta. "And where the hell were you?"
  "You didn't let me in", försvarade sig Rob och vi båda pratade med onödigt höga röster nu.
  "I didn't let anyone in", påpekade jag. "But you know what? Harry made his own way!" Att prata om det här hade gjort att klumpen inom mig dött och förvandlats till smärta. Det gjorde ont. Överallt. Tårarna steg i mina ögon, men jag var för frustrerad och irriterad för att bry mig.
  "I thought this wasn't about him", fräste Rob, riktgt arg nu.
  "It's not. I'm just saying that if you really wanted to be there for me, it wasn't impossible", förklarade jag och försökte hålla en lugn ton, för att förhindra honom från att explodera.
  "I don't want you to see him anymore, Cassie", sa Rob plötsligt väldigt allvarligt.
  "What?"
  "Harry. He has clearly got under your skin. I don't want you to see him anymore", förtydligade Robert irriterat och enkelt, som om det var en alldeles självklar sak.
  "You can't tell me who to hang out with", protesterade jag och skakade på huvudet. "You don't own me."
  "But I'm your boyfriend, and I'm asking you not to talk to that boy again." Robert verkade verkligen tro att det var helt okej. Att han bara kunde säga så också skulle jag lyda.
  "You're crazy!", utbrast jag och vände mig mot dörren för att gå ut, men Rob hindrade mig genom att ta ett fast grepp om min överarm.
  "Okay, wait. I'm sorry!", sa han och ingen ilska fanns kvar i hans röst. "I've missed you", sa han och vände mig emot honom. Han lät nästan bedjande när han pratade och hans mörka blick talade om för mig vad det hela handlade om. Han hade varit utan mig för länge. Orörd för länge.
  "Let go of my arm", sa jag lugnt och försökte vrida mig ur hans grepp, som bara hårdnade.
  "You'll just walk away", klagade han.
  "Yes. I will. It was a mistake to come here today."
  "Cassie, I'm sorry. About everything I just said. I'm sorry about Alexa!", sa han och höjde sin lediga hand för att smeka mitt hår i en tröstande gest.
  Jag slog snabbt undan hans hand och stirrade ilsket på honom. "No. You're not. And don't you dear use this as a way to get my into your bed! I didn't come here to sleep with you. I came to apologize, actually. But you don't deserve that!"
  "Can't you see what he's doing?", frågade Rob högt och hans järngrepp nöp om min arm ännu hårdare. Jag bet ihop käkarna för att hindra ett plågat ljud att stiga ur min strupe.
  "Who? Harry?", frågad jag förvirrat.
  "He's trying to get between us. He's trying to tear us apart."
  Jag tittade upp i Rob's ögon och kände vid den stunden ingen som helst kärlek, eller ens vänskap, emot honom. "We don't need Harry for that. You've done a damn good job yourself!"
  Rob's ögon smalnade och jag såg att hans käkar spändes. "What do mean?"
  "I..", började jag med blev tvungen att tystna för att sedan svälja och ta ett skälvande andetag innan jag kunde göra ett nytt försök. "I can't be with you anymore. This isn't working", sa jag tyst. Min röst darrade minst lika mycket som mina händer.
  "No no no", sa Robert och spände blicken i mig. Han flyttade sin lediga hand till min lediga arm, och tog ett lila hårt grepp där, vilket fick mig att gny till lite tyst när hans fingrar borrade sig in i min hud. "You don't get to do this. You can't first ignore me for over two weeks, and then just break up with me!", fräste han.
  Plötsligt snurrades jag runt och min rygg och mitt bakhuvud slogs emot en vägg. Robert's starka händer höll mig på plats emot väggen medan han blängde ner på mig. "I'm sorry", andades jag lågt och förskräckt.
  Rob släppte mig och vände sig ifrån mig. Jag såg hur han skakade på huvudet, och jag höjde automatiskt bägge händerna till platserna på mina arnar där han nyss hållit mig hårt.
  "I can't believe someone would leave me for a douch like him!", fräste Robert efter en liten tystnad och vände sig hastigt emot mig igen, för att slänga sin ena näve rakt in i väggen, endast ett par decimeter över mitt huvud. Förskräckt hoppade jag till och höjde båda händerna till mitt ansikte där jag höll de för munnen.

  "I'm not leaving you for him. This is about us. It's not the same as it was when we met. You've changed..", mumlade jag in i mina händer. Rob höll kvar sin knutna näve emot väggen ovanför mitt huvud, och lutade sig emot den.
  "Oh, so I've changed?", upprepade han och spände blicken i mig.
  Jag nickade försiktigt och flyttade undan mina händer från ansiktet. "Yes. We have both changed, and this is not what I want anymore. I want more than this. More than us. What we have isn't even a real relationship, to be honest. We just..", jag tappade bort mig när Robert's läppar plötsligt var placerade över mina. Snabbt handlade jag genom att pressa händerna emot hans bröst och vrida undan huvudet för att avbryta kyssen. "Stop!"
  "We just what?", ifrågasatte Rob, som nu var tillräckligt nära mig för att jag skulle känna hans andedräkt emot mitt ansikte när han pratade.
  "We just have sex and party a lot!", väste jag nu högt och tog i med all min kraft när jag knuffade undan honom ifrån mig.
  "Oh, so suddenly that's not what you want? Since when?!"
  "No, Rob. That was never what I wanted. We've been doing this your way all along. I never complained, because I considered it enough. Not anymore. I'm not doing this any longer. Not with you. Not with anyone!"
  Robert blev stående en halvmeter ifrån mig och stirrade. Det gjorde ont att veta att jag förmodligen hade sårat honom. Han visade det inte, men jag var ganska säker på att han var sårad. Bara en sådan sak som att han inte ens kunde visa för mig när han fick ont, fysiskt, var ju ett tecken på att vi egentligen inte hade någonting värt att rädda. "I'm sorry", sa jag tyst och sträckte fram handen för att röra vid hans arm, men han smällde undan min hand hårt.
  "If I see you with him, one single time, I'll fucking kill that moron", fräste han innan han vände sig om och lämnade sin egen lägenhet med en hård smäll i dörren.
  Vad gjorde man efter något sådant här? När ett drygt 11 månaders långt förhållande tog slut i ett bråk? Grät man, även om det varit ens egen idé att göra slut? Jag hade ingen aning om hur folk reagerade, men jag grät i alla fall. Jag föll ihop med ryggen emot väggen, gömde ansiktet i händerna och grät.

  Jag vet inte hur lång tid det hade gått, men när jag senare tog stöd från väggen och föste mig själv upp på fötter igen hade tårarna slutat rinna och det kändes inte lika hemskt längre. Det kändes nästan som en lättnad att lämna lägenheten och hela byggnaden som jag så många gånger tidigare gått ut ifrån. Den här gången var jag ganska säker på att jag inte skulle komma tillbaka igen.
  Det var riktigt långt från Rob till mig, så istället började jag gå in mot centrum. Där fanns det alltid någonting att hitta på och om inte annat kunde jag ta bussen hem. Dock hann jag inte hela vägen in till centrum innan jag tyckte mig se den välbekanta, svarta bilen stående på en parkering på andra sidan vägen.
  Jag kände mig minst sagt fånig när jag vände om för att gå tillbaka till övergångsstället jag alldeles just hade passerat. Jag visste inte ens om det var Harry's bil, och vad spelade det för roll om det nu var det?
  Självklart kunde jag ändå inte låta bli att korsa vägen och gå in på parkeringen, och mycket riktigt - det var Harry's bil. När jag såg att parkeringen tillhörde ett gym kom jag ihåg vad han hade sagt tidigare i bilen, och jag hann inte hejda mig innan jag föreställde mig Harry där inne. Shorts, linne och svettig från alla lyft och övningar.
  Jag hade ju ändå ingenting att göra, så jag styrde stegen emot ingången, läste sedan på några skyltar och fick snabbt reda på att gymmet låg på källarvåningen. Med joggande steg tog jag den svarta, rundade stentrappan ner en våning och stannade sedan. Den ena dörren som befann sig framför mig stod det förråd på, och på den andra stod omklädningsrum. Vadå omklädningsrum? Hur skulle man veta om man fick gå in där, eller om det bara var för killar?
  Plötsligt for dörren till omklädningsrummet upp och jag hann precis sätta upp händerna framför mig för att slippa få den i ansiktet. Jag hade definitivt en dålig dag när det kom till dörrar. "Fuck, sorry."
  Jag vände upp blicken och såg en blond, lång och rätt muskulös kille framför mig. Han såg minst sagt förvånad ut och jag fick en känsla av att tjejer inte stod utanför den här dörren allt för ofta. "No worries", sa jag och pressade fram ett litet leende, innan jag mer eller mindre trängde mig förbi honom i dörröppningen. Där tänkte jag inte stå och skämmas.
  Rummet jag kom in i var väldigt mycket mindre än jag hade trott. Endast en bänk vid ena väggen och en rad med skåp bakom bänken. Det luktade instängt svett, och om det inte vore för den mörkhyade killen som stod vid ena skåpet skulle jag förmodligen ha rynkat näsan, men nu höll jag tillbaka den reaktionen.
  Killen framför mig hade endast en handduk virad runt höfterna och jag vred snabbt huvudet åt sidan för att inte råka se för mycket. "Have you never seen a boy in a towel before?", frågade han och jag blev lättad över att han reagerade så lugnt.
  "I just wasn't expecting it", sa jag och kunde trots den nu lättare stämningen inte vände tillbaka blicken till honom.
  "Then what were you expecting when you walked into the boys locker room?", frågade killen med ett lätt skratt.
  "The sign only said locker room", försvarade jag mig genast. "Anyway. I was hoping to find Harry here. Harry Styles?" Han kanske visste var Harry befann sig.
  "He's in there", informerade killen som jag fortfarande inte visste namnet på, och nickade emot en stängd dörr.
  Jag gick emot den, men stannade sedan och tittade skeptiskt bak på handduks-killen. "This isn't like, a shower room or something.. Is it?"
  Ett skratt steg ur killens strupe och han skakade på huvudet. "He's just working out", lovade han och jag log tacksamt innan jag öppnade dörren och gick in i nästa rum.
  Även där luktade det svett. Det var ett större rum, men ändå inte överdrivet stort. Olika träningsmaskiner stod uppradade längs ena väggen och på den motsatta satt en helväggs spegel, med en massa vikter och stångar framför. Medelhög musik strömmade ur stora högtalare och fyllde rummet med en väldigt hurtig stämning.
  Tre personer befann sig i gymmet. En flintskallig kille som låg på rygg på en bänk och pressade en stång med flera olika, tjocka vikter ovanför sig i luften. En annan kille satt vid en maskin och gjorde någon slags övning med benen. Han hade på sig en keps, vilket enligt mig var lite märkligt när man tränade, men jag lade ingen större uppmärksamhet på det, för min blick drogs genast mot ryggtavlan som stod i hörnet längst bort från mig.
  Harry såg faktiskt ut ungefär som jag hade tänkt mig, förutom att linnet jag hade föreställt mig att han hade på inte verkade existera och istället hade han helt bar överkropp. Han hade en stor vikt i vardera hand och jobbade upp och ner med varannan hand emot bröstet. Jag såg honom bara bakifrån, men det räckte för att ge mig fjärilar i magen. Musklerna i hans överarmar spändes hela tiden och jag började efter en liten stund undra hur länge han möjligtvis orkade göra samma rörelse.
  Eftersom ingen av de tre killarna hade sett mig kände jag inte för att gå rakt in i rummet, för jag visste ändå inte vad jag skulle säga. Istället stängde jag dörren efter mig och slank åt sidan lite. Jag lutade mig mot väggen och iakttog Harry när han nu lade ner vikterna på golvet, drack lite från en vattenflaska han hade bredvid sig och torkade pannan med ett grått tygstycke - förmodligen en t-shirt eller liknande.
  Sedan vände han sig emot alla de olika vikterna som fanns framför spegeln, och nu kunde jag se honom framifrån, via spegeln. Hans hår var totalt borta från ansiktet med hjälp av något slags hårband. Han var hade en lätt röd färg i ansiktet efter ansträngning och utan att jag hunnit notera att han ens flyttat blicken mötte han nu mina stirrande ögon. Han såg minst sagt förvånad ut, och jag höjde ena handen framför mig som en liten hälsning.

  Harry vände sig om och plockade upp både vattenflaskan och tröjan från golvet, innan han gick genom rummet och fram till mig. "Stalking much?", frågade han och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han återigen drack några klunkar av vattnet.

  "Don't overstate your own importance", log jag och skakade sedan på huvudet. "I was on my way downtown when I saw your car and just.. Yeah. Here I am."

  "You just couldn't resist the thought of a halfnaked me, could you?", flinade han och jag lät blicken glida över hans bröst.

  "I actually imagined you would have a tank top on..", erkände jag och trots att läget blev rätt pinsamt, var det inte samma känsla som förut. Inte samma skuld. Jag fick göra vad jag ville. Jag fick flirta med Harry om jag ville. Jag fick kyssa honom igen, när jag ville, vars jag ville. Det var inte fel längre.

  "You imagined me, working out?", ifrågasatte Harry med ett väldigt retsamt flin. Jag suckade och bestämde mig för att inte svara.

  "Anyway", började jag sedan och såg mig omkring lite i rummet. De två andra tränade fortfarande för fullt, men jag märkte att de både var lite halvt nyfikna på oss, eftersom de hela tiden slängde korta blickar åt vårt håll. "I was thinking.. No, I don't even know.. I had nowhere to go, honestly."

  "So you want me to drive you home?", frågade Harry och jag tittade upp på honom igen, för att se om han tyckte det var fel av mig att komma hit av den anledningen. När jag såg att han inte alls verkade irriterad eller liknande, nickade jag lite.

  "I guess so.."

Tidigare: 

  "Mhm?", svarade han i ett tyst mummel.

  "Thank you."

  "For keeping you company?", frågade Harry, fortfarande endast i ett mummel. Han var nog trött.

  "Yeah, for that", bekräftade jag och slöt sedan ögonen. "And for everything else", lade jag tyst till efter ett tag, även om jag inte var säker på om Harry kanske redan hade somnat.

  En alldeles för hög ringsignal skar in i mina öron och jag blev genast klarvaken. Jag satte mig upp i sängen och sträckte ut handen emot nattduksbordet, men stannade halvvägs dit när jag såg att mobilen inte låg där den brukade. Ljudet kom ju faktiskt inte ens därifrån. Jag reste mig upp och skyndade fram till skrivbordet där mobilen låg och vibrerade. En bild på Robert och mig lyste upp mörkret runt omkring mobilen. Jag pussade honom på kinden och jag kunde till och med skymta ett leende på hans läppar. Det hände inte ofta att Robert log framför en kamera.
  Bilden var tagen under sommarlovet. Jag kom ihåg den dagen så väl. Vi hade bestämt oss för att göra någonting annat än att bara ligga inne på dagarna och sedan gå ut på kvällarna, så istället tog vi varsin cykel och for iväg på en picknick. När Robert först hade föreslagit det hade jag bara skrattat, men den dagen var nästan den enda med honom som jag verkligen kom ihåg hela. Det hade varit en riktigt bra dag och vi båda hade somnat innan 11 den kvällen - utmattade efter all cykling. Jag hade somnat lycklig i hans armar.
  Nu plockade jag upp mobilen och drog den gröna luren tvärs över skärmen, men ringsignalen fortsatte att ringa, fortfarande riktigt högt. Oförstående såg jag mig omkring och fick syn på en till telefon som låg i bokhyllan. Jag skyndade mig dit och samma bild fanns på skärmen, samt att 'Rob' stod skrivet. Återigen försökte jag svara, men inte heller den här gången slutade det att ringa. Istället ökades ringsignalen till två st, sedan tre, fyra... Minst 10.
  "Pick up the phone, Cassie! Or I'll..", ropade plötsligt Robert's välkända röst argt och jag hoppade till och snurrade ett varv för att se vart Robert var, och kunna fråga varför han ringde mig om han ändå var här. "Stop ignoring me, for fucks sake!"
  När jag förstod att Robert inte var här i rummet, utan att hans röst kom från min mobil tittade jag förvånat ner på den, men det enda som syntes där var den härliga bilden på mig och Rob.
  Fler och fler likadana signaler uppstod och ljudet blev bara högre och högre. Kopior utav min mobil dök upp överallt i rummet, alla ringande och alla med samma bild på skärmen. Jag snurrade runt ett varv, bara för att se att det låg en massa mobiler bakom mig på golvet också. Varför gick det inte att svara?! Robert skulle hata mig. Han skulle bli arg nu, riktigt arg när jag undvek honom hela tiden och..
  Och där försvann allting och det blev svart. Endast en signal hördes nu och då greppade det. Det var mitt alarm som ringde. Jag hade bara drömt. Samma stund som allting kopplade för mig kände jag hur någon sträckte sig över mig, stängde av alarmet och sedan föll armen trött ner över mina revben.
  Jag låg i min egen säng - det kände jag, för den var hård och oskön, och det var trångt att sova två i den - med ryggen emot någon annan.
  Noga med att inte ramla ur sängen vände jag mig om och öppnade försiktigt ögonen samtidigt som jag hävde mig upp så jag låg på ena armbågen. Det var ljust i rummet nu, till skillnad från drömmen, och jag kunde till och med se dammkornen som yrde omkring i ljuset kom från solen utanför. Dock föll min blick snabbt ner på den fortfarande halvt sovande killen framför mig.
  Det bruna, lockiga håret var inte tillbakadraget som jag var van att se det, utan hängde ner i pannan och en del av lockarna vilade emot min ljusblåa kudde. Ögonfransarna låg fjäder lätta emot kindbenen när han blundade och hans läppar var aningen särade. Det hade nog varit varmt under natten, för en svag, röd färg hade satt sig på hans kinder och vad han än hade haft på överkroppen när vi somnade igår var borta nu, så jag kunde se de tatuerade fåglarna och fjärilen på hans bröstkorg höjas och sänkas i långsam takt när han andades. Jag hade aldrig sett Harry så här avslappnad, fridfull och vacker. Han såg ut som en gud, hämtad ur en grekisk film.
  "You like it?", mumlade Harry plötsligt, och jag lade mig hastigt ner helt igen.
  "W-what?"
  "You were obviously staring", sa han med en hes röst, innan han blinkade några gånger för att sedan kunna öppna ögonen helt och se på mig. "You like what you see?"
  "I.. I wasn't staring", sa jag emot, och fann det onödigt svårt att få fram orden.
  "Why are you blushing, then?", frågade Harry med ett snett leende och jag vände ner ansiktet i kudden, vilket fick honom att skratta.
  "Why are you always doing this?", frågade jag anklagande när jag vände vände upp huvudet och slog till honom löst över bröstet med kudden.
  Harry tog enkelt kudden ur mitt grepp och lade den under sitt huvud, så att han kom i en högre ställning och blev tvungen att se ner på mig. "'Cause I find it very amusing seeing you struggle because of me", svarade han ärligt.
  Jag rullade över till ryggen, lade ner huvudet på madrassen under mig och slöt ögonen med en suck. "I hate your sense of humour."
  Harry satte sig upp, klättrade över mig och klev ur sängen. Jag behöll ögonen stängda medan jag hörde hur han lämnade rummet, utan att stänga dörren helt.
  När jag ändå blev ensam i rummet klev jag ur sängen och skyndade mig fram till garderoben för att passa på att byta kläder. Eftersom solen sken och det förmodligen inte var så kallt, tog jag på mig ett par svarta jeans och en kortärmad, vit, blus-aktig topp med en svart, bandlös bh under. Jag hann även placera mig sittande på golvet framför spegeln, med min sminkväska i knäet innan Harry kom tillbaka.
  Jag behövde inte vända mig om för att titta på honom, utan jag såg honom bakom mig i spegelbilden. Överkroppen var fortfarande bar och hans svarta jeans hängde farligt långt nere på höftbenen, och visade resårbandet på hans vita boxers. "You couldn't at least take your shirt on?"
  Harry mötte min blick via spegeln. "I know you like me better without it", sa han, och återigen förstod jag inte hur han lyckades vara så nonchalant när han pratade om sådant.
  "I'm not sure my mom does", svarade jag och återgick med blicken till mitt eget ansikte, för att försöka slippa det, enligt mig, pinsamma läget.
  "Don't be ridiculous now", sa Harry och jag kunde riktigt höra flinet som garanterat klädde hans läppar just nu. Även om han inte uttalade det, visste jag att han hade tänkt säga 'who doesn't like me better this way', eller något sådant. Jag himlade lätt med ögonen utan att svara, innan jag lutade mig lite närmare spegeln och böjde mina ögonfransar, för att sedan applicera mascara. "What are you doing?"
  Jag såg i ögonvrån att Harry förflyttade sig från dörren till sängen, där han satte sig ner. "Potting my make -"
  "I can see that", avbröt Harry mig mitt i meningen. "But I don't get why. I honestly can't understand why you girls feel such a need for makeup."
  Jag fixade färdigt det ena ögats mascara innan jag slappnade av och återigen mötte Harry's iakttagande blick via glaset i spegeln. "Because it makes us feel.. prettier. More worthy, in some kind of way", svarade jag fundersamt.
  "That's just crazy", konstaterade Harry och reste sig upp. "The reason girls need makeup to feel pretty is because guys are so shallow."
  "You know you're a guy, right?", frågade jag sarkastiskt och återgick till att sminka mig.
  "Yeah, I know. And I'm shallow too. We don't admit it, but ofcourse we go for looks, most of the time without even thinking about it. That's always the first expression", sa Harry samtidigt som han tog på sig t-shirten han haft igår. "If the inside was all that counted, like really, if the outside didn't matter: there would be no such thing as hot girls. You can't first say that the inside is all that matters, and then when you're out with your friends in a bar you lay eyes on a girl and tell your mates how hot se is."
  Jag koncentrerade mig på mitt eget ansikte några sekunder till, innan jag stängde sminkväskan och reste mig upp. "Your point being?", frågade jag och vände mig emot Harry.
  "My point being that people are shallow, whether they admit it or not", sa han samtidigt som han lutade fram huvudet en aning och rufsade till sin egen lugg med ena handen, innan han gjorde en liten, snabb rörelse med huvudet snett uppåt, och håret föll bak vid sidan av pannan. Det såg i princip intränat ut.
  En stund senare hade vi båda fått i oss både smörgåsar och te, och vi satt i Harry's bil på väg mot skolan. "What are you gonna do today?", frågade jag efter en ganska lång tystnad. Jag visste att han inte jobbade, men jag hade ingen aning om vad Harry brukade göra på dagarna.
  "I don't know", svarade han genast, utan att ens tänka efter i en sekund. Det lät verkligen som att det kom automatiskt. Som att han alltid gjorde samma sak för att slippa ett samtal. Jag bet mig i insidan av läppen och sneglade på Harry, som nu först såg ut att tänka på min fråga. "I'll probably swing by the gym, to kill some time", ändrade han sitt svar till.
  "You train a lot?", frågade jag då nyfiket. Det hade hittills inte hänt ofta att vi pratat om Harry, så vad det än gällde var jag väldigt nyfiken. Det kändes som att han visste allt om mig, medan jag bokstavligen inte ens visste hur gammal han var.
  "I bet a cheerleader has to train twice as much as me", konstaterade Harry istället för att svara på min fråga. Ibland undrade jag om han ens var medveten om hur han alltid vände på mina frågor och fick allting att handla om mig, istället för honom.
  Jag skakade på huvudet åt det han sagt. "No. I hate it. Not the cheerleading, but training. I do run sometimes, but I can't even remember the last time I was to a real gym."
  "Don't you need to be really strong to be able to.. do whatever you do?"
  Återigen skakade jag på huvudet. "I'm on top, so I don't use my arms that much. But strong legs - sure."
  "Hm. I'm usually on top too", sa Harry med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "But I guess we can take turns", lade han till och vid de ordet sprack hans ansikte upp i ett flin, och först då fattade jag vad han snackade om.
  Frustrerat kände jag hur en rodnad snabbt tog plats på mina kinder och jag smällde till Harry på axeln. "Perv!"
  "Just thank me for putting that picture in your head", flinade Harry och stannade bilen utanför min skola innan han tittade på mig. "Your day will be much more fun now."
  "Yeah, I'm sure it will", höll jag sarkastiskt med och knäppte lös bältet. "Thank's for the ride."
  "Any time", sa Harry nonchalant och bytte växel samtidigt som jag klev ur bilen. Jag mumlade ett 'hejdå' i samma veva som jag stängde dörren efter mig.

  Harry var rätt snabb med att försvinna från skolans område och jag stod fånigt kvar vid vägkanten tills jag inte kunde se hans bil längre. Då vände jag mig om och såg Kate komma gående från busshållplatsen.
  "I thought you said you'd call me yesterday", sa hon anklagande, men jag såg hur nyfikenheten lyste i hennes ögon och snart kunde hon inte hålla sig längre. "Was that Harry giving you a ride?"
  "I totally forgot!", sa jag och slöt ögonen några sekunder medan jag suckade. Harry hade helt och hållet fått mig att glömma bort Kate. Vad höll jag på med egentligen? "And yes. He gave me ride."
  "He had the same clothes as yesterday", observerade Kate medan vi började gå över skolgården. Jag visste precis vart hon ville komma med det hela, och det värsta var jag inte bara kunde erkänna att hon hade rätt.
  "Really? I didn't notice."
  "Oh, Cassie!", suckade Kate. "Don't you think I've learned to see through your 'I'm-totally-innocent' look by now?"
  Jag suckade djupt och puttade upp den tunga porten som ledde in till skolan. "Okay, yeah. He might have stayed the night."
  "You're crazy! You have a boyfriend remember?!"
  "I know, but I don't think I -"
  "Whatever, was it good?", frågade hon ivrigt, och verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om hon skulle skälla ut mig eller inte.
  "Was what go -", jag tystnade när jag förstod vad hon syftade på. "Oh my god, Kate! I didn't have sex with Harry!"
  "I really hope you didn't", sa plötsligt Fred bakom mig, och jag vände mig mot honom.
  "I didn't", lovade jag och gav honom en ärlig blick, som han verkade köpa.
  "But he did spend the night", påpekade Kate snabbt och jag himlade med ögonen, innan jag fastnade med blicken på Fred som rynkade pannan missnöjt.
  "What?", suckade jag samtidigt som vi alla började gå mot våra skåp.
  "I don't know. I just..", Fred avslutade inte sin mening direkt, utan verkade fundera på vad han skulle säga.
  "You don't like him", fyllade jag i.
  "No, that's not it. I just don't like him.. around you..", sa han och jag tittade upp på honom. Jag var inte helt säker på att jag förstod vad han menande, men jag kände i alla fall att han nog stod mer på Kate's sida än på min, i det här fallet.
  "What's up with the two of you disliking every single guy I actually like?", frågade jag uppgivet och Kate reagerade genast med att vände huvudet mot mig.
  "You just said you like him", påpekade hon och tittade storögt på mig. Ops..
  "So? I like Fred too. It doesn't mean I would ever sleep with him", sa jag en aning irriterat och höjde handen emot Fred när jag insåg att det kanske lät lite kränkande. "No offence."
  "None taken", försäkrade han och lade armen om mina axlar, vilket framkallade ett litet leende på mina läppar. Han hade alltid varit så bra på att förstå mig.
  "But that's not the same thing", protesterade Kate. "You and Fred are like siblings, literally. It wouldn't surprise me if you secretly had a third, mutual parent."
  Jag tänkte på vad hon sa, och erkände för mig själv att hon hade rätt. Hon hade rätt i allt hon sa. Jag kände mer för Harry än jag borde. "I'm not gonna discuss this anymore. You're not listening to what I'm saying anyway", sa jag när vi kom fram till skåpen och jag plockade ut mitt räknehäfte och matematikbok.

  "That's because you're not telling me the truth", kommenterade Kate och stängde igen sitt skåp efter att ha tagit ut sina saker. "I have english now. See you both later." Hon lämnade mig och Fred med varsin lätt smisk på rumpan.

  "She's so weird", konstaterade Fred och skakade roat på huvudet.

  "I know. That's why we like her", log jag och krokade fast min arm under Fred's och började gå emot salen där vi båda skulle ha lektion.

  Sista lektionen på dagen hade jag och Fred tillsammans, men tydligen var vå lärare sjuk och vi fick därför sluta tidigare.

  "You wanna do something? We could take a coffee somewhere, or whatever. I just feel like we haven't really done something for ages." Vi var påväg mot parkeringen när Fred ställde frågan åt mig. Först tyckte jag att det lät som en riktigt bra idé, men sedan kom jag att tänka på Robert. Visst, jag hade inte gjort någonting med Fred på rätt länge, men jag hade inte ens träffat Robert på väldigt länge.

  "I would love to, but I can't", suckade jag. "I haven't seen Rob for, I don't even know how long. I think I should talk to him."

  "Yeah, okay. We can take it some other day", sa Fred snabbt och jag nickade.

  "We have to", höll jag med innan vi båda satte oss i bilen.

  Så fort Fred vred igång motorn slog jag på radion på låg volym. Musik och att åka bil hörde ihop. Det hade det alltid gjort. När jag var yngre hade vår familj varje år gjort en bilsemester, och det största kriget var alltid vad för musik som skulle spelas i högtalarna. Tillslut hade mamma kommit på den bra idén att hon laddade hem blandad musik, med låtar för alla och brände sedan ner de på en skiva. Det årets semester hade känts annorlunda. Det hade inte riktigt vart samma sak när man slapp de där bråken och den konstanta spänningen om när skivan skulle bytas och man skulle få höra det man själv ville lyssna på.

  "So, am I dropping you off at Rob's than?"

  Jag vaknade upp från min lilla minnes-bubbla och kom på mig själv med att sitta med tårar i ögonen. Snabbt blinkade jag undan de och nickade. "Yeah."

  Mina tankar gick tillbaka till nattens dröm. Robert's arga röst och bilden på skärmen. Det var som om det var två helt olika personer - killen som ilsket ropat på mig och gett mig ett halvt hot, och killen som log bredvid mig på det härliga fotot. Dock var det ju en dröm. Den arga Rob var i drömmen. Jag började dock fundera på om det inte var lite så han var. Arg, irriterat. Helt ärligt kunde jag inte komma ihåg senaste gången han gav mig en komplimang.

  "Freddie?", frågade jag tyst.

  "Yes?"

  "Do you think that when you've known a person for awhile, and you really think you know them, you might get blinded by the way he or she used to be?"

  Jag såg hur ett oförstående uttryck spred sig över hans ansikte medan han tittade på vägen och bilarna framför oss. "I'm not sure I'm following", erkände han.

  "I mean, like.." Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara vad jag menade. "When you see a person almost everyday, you don't see the changes that happens along the way, but when you look back to the first day you met them, so much has changed."

  Fred såg fortfarande fundersam ut, men nu mer som om han tänkte på vad jag sa. "Are you trying to say you don't find me any fun to be around anymore?", frågade han tillslut och jag tittade chockat på honom.

  "What?! No! Ofcourse not!", utbrast jag. "I love to be with you!"

  "Oh, good", sa han och verkade andas ut lite.

  "I was talking about Rob", förklarade jag i samma stund som vi stannade utanför det höga huset där Robert's lägenhet befann sig. "I think I'm gonna break up with him", andades jag tyst och tittade upp mot balkongen som tillhörde min pojkvän.. än så länge.

Alltså det här är så sjukt jobbigt. Jag har kört fast. Totalt. Jag har hela novellen planerad, fram till slutet i princip. Jag vet bara inte hur jag ska formulera mig längre. Det är helt sjukt. Vet inte vad som har hänt med mig. Känns som att jag har en spärr i huvudet, mellan idén och själva.. orden. 

Tidigare: 

"Oh, but stay. I was just gonna make dinner", sa mamma och tittade leende på Harry.

  "Mom. Maybe some other time", försökte jag, men Harry's flin informerade mig om att det var lönlöst. Han hade redan bestämt sig. Han tänkte stanna här och äta med oss.

  "I'd love to stay", sa han i en överraskande artig ton. Jag hade nog aldrig ens hört Harry prata på det där sättet.

→ Cassie ←

  "Come on, guys. You wanna watch a movie?", frågade jag när jag föste in alla de fyra barnen framför mig i tv-rummet, samt den femte som satt på min höft. Jag hade lovat att underhålla barnen så mamma kunde laga mat ifred.
  "Can we watch Tarzan?", frågade Phil när han slängde dig i soffan.
  "Seriously? We've seen that one at least 50 times before", konstaterade jag skeptiskt.
  "But we like Tarzan", gnällde Celine och jag hörde Harry skratta bakom mig.
  "Alright, let's watch it again", suckade jag satte mig ner i soffan. Max kröp genast ner från min famn och satte sig till rätt på min ena sida, samtidigt som de andra vant placerad sig med oss i den lilla soffan och de två fåtöljerna bredvid.
  "What's your name?", frågade Phil och tittade upp på Harry som stod lutad mot dörrkarmen.
  "Harry", svarade han. "What's yours?"
  "I'm Phil", svarade Phil stolt och trängde in sig lite mot armstödet. "Do you like Tarzan?", frågade han sedan glatt och klappade bredvid sig på soffan, och Harry kom fram och satte sig mellan mig och Phil.
  "I used to, but now I haven't seen it for years", svarade Harry, och efter det blev det tyst en stund.
  Celine som förvånansvärt visste hur dvd:n spelaren fungerade slog igång filmen och kröp sedan upp i soffan, där hon envisades med att tränga in sig mellan Phil och Harry. Hon var alltid nyfiken när det kom nya personer, och nu var tydligen inget undantag.
  Jag kunde se hur Celine diskret sneglade upp på Harry's ansikte och blev genast nyfiken på vad hon tänkte på. "You have funny hair", sa hon plötsligt och Harry tittade förvånat ner på henne.
  "Me?", frågade han och jag suckade tyst. Att säga sådant till folk kanske inte alltid var så bra eller trevligt.
  "Yeah. It's curly", fnissade Celine och jag fick intala mig själv att inte bli arg och säga åt henne. Hon var ju trots allt bara 4 år och förstod förmodligen inte att folk kunde ta illa upp av sådant.
  Dock verkade inte Harry ta åt sig på ett dåligt sätt alls, för nu bröt han ut i ett skratt. "Yours is curly too, you know", konstaterade han och använde en utan sina stora händer till att rufsa till Celine's mörkblonda, lockiga hår.
  "But you're a boy", sa hon lite blygt och hennes lilla leende var på väg att bryta ut i skratt.
  "Are we gonna watch the movie or not?", frågade jag för att avbryta deras lilla samtal.
  "Who put you in such a mood?", frågade Harry och vände sig emot mig istället. Han placerade ena handen på mitt ben, strax ovanför knäet och nöp till på sidorna om det.
  "Can you stop?", frågade jag irriterat och spände blicken i honom.
  Harry's hand slappnade av, men han flyttade inte undan den. Den låg kvar på mitt ben, och innerst inne var jag glad för det. Den enda jag var sur på just nu var mig själv, för att jag var en så dålig flickvän, och eftersom Harry hade rätt mycket med det att göra kändes det lite halvt rättvist att ta ut det på honom. Dock spelade fet ingen roll hur många gånger jag intalade mig själv att hålla mig undan från fysisk kontakt med Harry, för när han nu diskret kom närmare mig i soffan och lade ena armen om mina axlar lutad jag villigt huvudet emot honom.
  "So. You've been talking about me to your mother?", frågade Harry mig i en retsam och nyfiken viskning när musiken på tv:n tog slut och själva filmen började.
  Jag kände hur mina kinde blev heta och jag höjde ena handen till Harry's ansikte och tryckte den emot hans kind för att vända hans ansikte emot tv:n, så att han inte skulle se mig rodna. "Eyes on the movie now!"

  "Rise and shine, beautiful." Den låga, mörka rösten i mitt ena öra fick mig att återgå till vaket tillstånd. Jag blinkade några gånger innan jag öppnade ögonen. Tv-rummet var mörkt nu, för tv:n var inte längre påslagen. Jag måste ha somnat emot Harry's axel. "You enjoyed the movie?"
  "Yeah, sure. It was great", sa jag sömnigt och satte mig upp i soffan.
  "You fell asleep after five minutes", konstaterade Harry och drog tillbaka mig ner i hans famn, så att jag låg på honom där han halvlåg i soffan. De andra var inte längre här och jag kunde höra röster ifrån köket.
  "I've seen it before", sa jag och drog in ett djupt andetag utav Harry's lukt. Han flyttade ena handen till mitt hår och lekte lite med en hårslinga mellan sina fingrar, samtidigt som jag sträckte mig till hans överarm och med fingertopparna drog över de små, svarta tatueringar som täckte en del av hans hud.
  "The food's ready", sa Harry efter en liten stund och jag satte mig återigen upp, den här gången utan att han stoppade mig.
  När vi kom in i köket satt de andra runt bordet, alla med köttfärssås och spagetti framför sig. Mamma tittade upp från sin tallrik och log lite finurligt emot mig, men vad det än var för onödig, pinsam kommentar som hon kom på höll hon den tack och lov inom sig.

  Hela middagen gick bra. Mamma småpratade lite med Harry. Frågade om skola, jobb, familj. Han svarade ärligt att han för tillfället varken jobbade eller pluggade, och att han bodde ensam i sin lägenhet. Det uppstod inga jobbiga lägen och varken mamma eller någon av mina syskon kom med pinsamma påståenden eller frågor. En halvtimme efter att vi satt oss vid bordet kom jag och Harry mätta och trötta - jag var i alla fall trött - upp i mitt lilla, stökiga rum.

  "Nice", mumlade Harry och såg sig omkring.

  "You don't have to lie. It's a mess", sa jag och han nickade.

  "Yeah. It's a mess", höll han med och flinade lite.

  Jag skakade på huvudet och fnös roat åt honom, samtidigt som jag slängde en blick på klockan. Det kändes som om jag nyss hade slutat skolan, men nu var klockan snart nio. Det var egentligen inte mycket alls, men det hade varit en jobbig dag - känslomässigt - och trots min lilla tupplur på soffan var jag utmattad. "I don't mean to be rude, but I should probably just switch clothes and go to bed, if I'm gonna get through another day of school tomorrow", sa jag och tittade på Harry, som nickade.

  "Yeah, ofcourse", höll han med och jag gick fram till garderoben och tog ut kläderna jag vanligtvis sov i. "I should probably get home anyway", lade han till.

  Vi gick båda ut ur mitt rum och jag stannade i dörröppningen till badrummet. "I'll see you, I guess..", sa jag osäkert och tittade på Harry som nickade.

  "Absolutely", höll han med och ett litet flin, som gav mig en känsla av att han redan nu planerade någonting, spred sig på hans läppar.

  "Okay. Good night", sa jag fånigt innan jag gick in i badrummet och stängde dörren efter mig. Jag vände mig emot spegeln med ett leende på läpparna, och stirrade ett tag på min egen spegelbild.

  Mitt hår var naturligt lockigt runt mitt ansikte, en aning slitet i topparna, men annars helt okej. Man såg på mina ögon att jag var pfykiskt trött, men leendet såg väldigt vaket ut. Vaket och faktiskt äkta. Att vara med Harry fick mig att på något sätt att känna mig vaken, levande. Till och med glad, emellan åt.

  Nu lade jag snabbt upp håret i en slarvig knut, borstade tänderna, kissade och bytte ut mina nuvarande kläder emot ett par korta shorts och ett stort linne. Sedan gick jag ut till köket, där det var väldigt tomt. Jag tog ett glas från skåpet, fyllde det med kallt vatten och återvände sedan emot mitt rum.

  När jag öppnade dörren och var beredd på ett tomt rum hoppade jag överraskat till lite när jag fick se Harry sitta på min säng. "But.. you said you should get home?", sa jag förvånat.

  "I lied", konstaterade han enkelt och jag klev in i rummet och stängde dörren efter mig.

  "You said you didn't lie", observerade jag och Harry log snett.

  "I don't", sa han. "Not about important things."

  Jag log svagt och gick fram till sängbordet, där jag ställde ner vattenglaset. "But I have school tomorrow, Harry", påminde jag honom. Jag behövde verkligen sova.

  "I know, so what are you waiting for? Come here", sa han och klappade bredvid sig på sängen samtidigt som han tog två av mina många kuddar och lade de under sin nacke så att han låg i en ganska hög ställning.

  Jag tvekade lite, men satte mig sedan i sängen. Jag förstod inte riktigt varför Harry fortfarande var här, men jag tänkte inte klaga. Hade han inte varit det så hade jag förmodligen släppt ut allting som jag haft inom mig hela skoldagen, men nu kände jag inte ens något behov av att gråta.

  "Your family is nice", kommenterade Harry med ett litet, roat leende - han såg nästan ut som om han tänkte sig tillbaka till något tidigare läge.

  "It used to be better", mumlade jag och lade mig ner på sida i sängen, så att jag hade ryggen emot Harry.

  "Oh, I didn't mean to..", började Harry, men tystnade sedan. Han visste förmodligen inte hur han skulle avsluta meningen, och jag var glad att han inte gjorde det. Jag ville inte prata om det. Inte nu, och helst aldrig.

  Jag vred mig lite där jag låg, för att kunna få upp täcket under mig och krypa ner under det istället. Harry lyfte på sin kropp och drog ut den delen av täcket som var under honom, innan han lade sig igen. "You want to be alone?", frågade han tyst.

  "Would you leave if I said yes?", frågade jag skeptiskt och placerade ena handen under kudden jag hade huvudet på. Jag låg fortfarande med ryggen emot Harry, men jag var ändå ganska säker på att han log lite åt min fråga, innan han svarade.

  "Depends on if you would've meant it or not", svarade han och jag hörde att han menade det. Om jag verkligen hade velat vara ensam nu så hade han nog gått.

  "Well, don't leave", sa jag tyst och när Harry fick bekräftat att jag faktiskt ville ha honom här kunde jag känna att han vred på sig, och sedan dök en stor hand upp vid min höft. Han använde sin starka hand till att dra mig emot sig, tills jag låg alldeles emot hans kropp, och då gled hans hand ner till min mage och stannade där.

  Sedan blev det alldeles tyst och alldeles stilla. Jag var plötsligt inte alls trött längre. Det var som om en massa energi bara flög till mig igenom Harry's beröring. Jag låg still en ganska lång stund och tittade ut i det mörka rummet. "Harry?", viskade jag tillslut tyst, för att se om han hade somnat bakom mig.

  "Mhm?", svarade han i ett tyst mummel.

  "Thank you."

  "For keeping you company?", frågade Harry, fortfarande endast i ett mummel. Han var nog trött.

  "Yeah, for that", bekräftade jag och slöt sedan ögonen. "And for everything else", lade jag tyst till efter ett tag, även om jag inte var säker på om Harry kanske redan hade somnat.

Tidigare: 

"I don't know", sa jag som svar på Kate's fråga och kom på mig själv med att plötsligt känna mig rätt glad. Ett leende var placerat på mina läppar och när vi tog de sista stegen för dagen hade jag hela tiden blicken fäst på Harry, fortfarande lite osäker på vad han gjorde här.

  Kate gick in i det tomma rummet och satte sig ner på en utav bänkarna. "Styles is what people call him", förklarade hon och jag höjde ögonbrynen.
  "Why haven't I heard about him before, when everyone else have?", frågade jag henne och vi båda två började klä av oss innan vi gick in i duschrummet.
  "I don't know. I don't get that. Everyone that went to our school knows who he is."
  Jag rynkade pannan och lutade mig ut från mitt lilla duschbås för att kika in i Kate's. "Why?"
  "Because he's hot, he's popular and he's.. I don't know. He seems to be kinda mysterious."
  Jag nickade och återvände in i min egen dusch. "He is kinda mysterious", bekräftade jag och nu var det Kate's tur att kika in i mitt bås.
  "Why do you say that as if you actually know. Don't tell me you've spent time with him?!", frågade hon och stirrade på mig medan schampo rann ner för hennes ena tinning och kind.

  "Ehm, well.. I wouldn't want to lie to you.."
  "Oh god, Cassie. What about Rob?", frågade hon och tittade anklagande på mig, och trots det kunde jag tyda en gnista av nyfikenhet och upphetsan i hennes ögon.

  "What about him?", frågade jag och försökte att inte alls verka så pass skamsen som jag faktiskt var just nu. Hon hade ju helt rätt. Jag var med Rob. Kate försvann återigen in i sitt eget duschbås. "Me and Harry are just friends."

  Vi var färdiga i duscharna nu och återvände ut till omklädningsrummet. "I know how that's gonna go. Attractive guy, supercute girl. Soon he'll have you wrapped around his finger and I'll hear about how he kissed you and you didn't do anything about it because you actually liked it. I've seen this in movies a several -"

  Plötsligt tystnade hon och stirrade bara på mig. Trots att det bara var Kate's ögon som nu borrade sig in i mina kände jag mig exrtemt obekväm. Jag drog badlakanet tätare omkring mig och vände undan blicken. "Did you kiss him?!", utbrast hon. Jag hade tydligen inte varit särskilt bra på att dlja hur jag kände just nu.

  "I was drunk", sa jag snabbt till mitt försvar, även om jag visste att det inte var någon ursäkt för att kyssa någon annan när man hade en pojkvän.

  Reaktionen jag fick från Kate nu var inte alls den jag väntat mig. "How was it?", frågade hon ivrigt, istället för att förklara hur fel det var eller något liknande.

  "It was.. I don't know. Wrong?", sa jag lite frågande och Kate korsade armarna över bröstet och såg på mig under höjda ögonbrynen. "No. It was amazing", gav jag med mig och suckade. "But it was also very wrong. And now he's here. Why is he here?", frågade jag frustrerat. Om jag inte träffade honom gick det bra att motstå honom, men om han skulle fortsätta dyka upp där jag var skulle det nog bli riktigt svårt.

  "Yes, it was wrong indeed", höll Kate med. "You're with Rob, and if I've got the right feeling about him he wouldn't be too happy to he found out you've been kissing someone else. Especially not Styles."

  "What do you mean?", frågade jag och lyckades böka på mina tighta jeans trots att benen fortfarande var lite fuktiga. Det var inte skönt för fem öre, men jag kände mig en aning stressat till att få komma ut härifrån och se efter varför Harry var här.

  "They don't exaktly like each other", informerade Kate, som om jag inte redan visste det.

  "They don't know each other", konstaterade jag och drog tröjan över huvudet, torkade mig hår lite och packade sedan ner mina saker i väskan.

  "Have you not had eyes ever before?", frågade Kate lite smått irriterat. "They both went here at the same time, and every time there was a fight, they were borh involved, and not at the same side."

  Eftersom vi hade slutat för dagen orkade ingen av oss sminka oss eller lägga någon större anstränging till våra hår, därför var vi nu påväg ut ur omklädningsrummet. När vi kom ut såg jag genast emot platsen där Harry stått, men han var inte där längre. Istället fick jag syn på honom borta vid sin bil.
  Han lutade sig emot motorhuven och framför honom stod Frankie, fortfarande i sina extremt korta shorts och sport bh. Det var ingenting fel med att träna i sådana kläder - det hände att jag också gjorde det när det var sommar och varmt - men idag var det knappast tillräckligt varmt för det, plus att det var solklart att Frankie endast ville visa upp sin perfekt solbrända och lagom vältränade kropp.
  Jag kunde se Harry nicka lite åt någonting som Frankie sa. Hon slängde bak huvudet en aning när hon skrattade åt sina egna ord, men Harry såg däremot väldigt ointresserad ut, vilket jag inte kunde hjälpa att vara lite glad över.
  "Where are you going?", frågade Kate när jag tog några steg emot parkeringen istället för busshållplatsen. "Don't", lade hon sedan till när jag nickade mot Harry och Frankie. "He already has company, Cassie."
  "But I..", jag pausade min mening och tittade återigen på Harry, som nu log lite medan hans läppar rörde sig när han pratade. "Okay", sa jag och ändrade motvilligt riktning emot busshållplatsen tillsammans med Kate.
  "I get it. Like I said, he's really attractive. But honey.. Boys like that..", sa Kate och tittade ängsligt på mig. "It's better to let go before you're stuck."
  "No." Jag drog upp väskans axelrem högre upp på axeln och tittade allvarligt på min vän. "It's not like that. Harry's not like that."
  "Cassie!", ropade Harry bakom oss och både jag och Kate stannade och vände oss om, för att hinna se Harry lägga en ursäktande hand på Frankie's bara axel när han gick förbi henne och kom emot oss.
  Kate vände sig emot mig. "Ofcourse he's not like that. He's being all sweet and charming, it's always like that. Can you just trust me, please?"
  Fast hon hade ju fel. Han var praktiskt taget oförskämd, ibland i alla fall. Han låtsades inte vara perfekt. Det störde mig riktigt mycket att hon var så säker på att hon visste hur Harry var, även fast hon inte verkade veta något alls. Trots det nickade jag emot henne innan jag vände mig mot Harry som nu var framme vid oss.

  "You didn't see me?", frågade han och stannade framför oss. Onödig fråga - med tanke på att vi haft ögonkontakt en hel del medan vi fortfarande hade tränat visste han ju mycket väl att jag hade sett honom.
  "I figured you came here to see Frankie", svarade jag, lite strävare än jag tänkt mig, och Harry höjde ögonbrynen samtidigt som jag skymtade ett litet, snett leende på hans läppar.
  "Would that have bothered you?"
  "Not at all."
  "Sure", sa Harry med ett kort skratt som sa att han inte var övertygad. "Just to make you feel better - which I know it does, so don't argue - I'll admit that she was very annoying", sa han sedan med en väldigt ärlig blick.
  "So, why did you come then?", frågade jag istället för att svara någonting på det han sa.
  "To see you, obviously."
  "How did you even know I was here?", ifrågasatte jag när jag insåg att jag inte nämnt för Harry att jag skulle till skolan idag.
  "I talked to Fred", svarade han till min förvåning.
  "Since when are you and Fred friends?", frågade Kate och snodde i princip orden från min mun.
  Harry flyttade för första gången blicken ifrån mina ögon och tittade på Kate. Jag såg i hans gröna ögon att han började bli irriterad på alla dessa frågor. "We're not friends", klargjorde han, innan han tittade på mig igen. "I thought you might be with him, so I called him."
  "You could've called me", konstaterade jag och korsade armarna över bröstkorgen.
  Harry följde mitt exempel, om det var för att håna mig eller någon annan anledning var jag inte säker på, och korsade också armarna över bröstet. "You would've said no", sa han och jag hade inte märkt att han kommit närmare, men nu var min kropp inte långt ifrån Harry's och jag var tvungen att kolla lite uppåt för att möta hans blick.
  "Exactly my point", informerade jag och flackade med blicken mellan båda hans ögon. Hade han ringt mig hade jag haft en chans att be honom att inte komma.
  Jag hörde Kate harkla sig lite bredvid mig. "Cassie. The bus", sa hon och jag slängde en blick över axeln, där bussen just saktade in vid busshållplatsen.
  "Where are you going?", frågade Harry samtidigt som jag tog ett backande steg ifrån honom.
  "Home."
  "The mall." Mitt och Kate's svar kom exakt samtidigt, och hon verkade bli förvånad över att jag var på väg in till stan.
  "Great. I'll drive you", sa Harry och såg rakt på mig. Jag vred mig lite mot Kate, som började se rätt irriterad ut.
  "Call me later, okay?", sa jag och spände blicken i Kate. Jag ville verkligen inte att hon skulle bli sur på mig nu, men när hon gick iväg mot bussen vände jag mig mot Harry igen.
  Han följde Kate med blicken en liten bit, innan han och jag gick emot hans bil. "I take it she doesn't like me very much", sa han med en road underton på rösten. Jag hade inte tyckt att hon var så pass tydlig med att hon inte tyckte om honom, men tydligen tydlig nog för att han skulle märka det.
  "She doesn't even know you", sa jag, och kände att det började bli en vanlig replik för mig.
  "She still doesn't like me", konstaterade Harry och öppnade sin bagagelucka. Jag tittade upp på honom i väntan på att han skulle antingen ta någonting från bagaget eller lägga dit något, men han stod bara där och tittade på mig, som om han också väntade.
  "I'm not crawling in here, if that's what you think!", gjorde jag klart för honom, och fick honom då att skratta, samtidigt som han sträckte sig emot mig, lyfte min väskan från axeln och lade in den i bagageutrymmet. "Oh..", mumlade jag generat och vände mig bort från Harry och gick fram till passagerardörren för att han inte skulle se mina upphettade kinder.
  När vi båda satt i bilen och Harry höll på att backa ut från parkeringen kom jag att tänka på vad Kate hade sagt inne i omklädningsrummet. "You lied to me", sa jag anklagande.
  "I don't lie", svarade Harry utan att se på mig. Han verkade en aning koncentrerad på sin körning, så jag var tyst.
  När vi sedan var ute från parkeringen och istället körde framåt vände Harry blicken mot mig några sekunder och jag såg på honom att han ville veta vad jag pratade om. "You said you didn't know Rob."
  "Because I don't", svarade Harry och antingen var han riktigt bra på att ljuga, eller så talade han sanning.
  "Kate told me about when you went to our school. About you and Rob, how you were always in the same fights." Vi båda satt nu med blickarna riktade mot vägen framför oss.
  "I never liked the guy. He's a brag", sa Harry enkelt och jag suckade. Det här ledde ingen vart. Jag fick inte veta någonting som jag inte redan visste.
  När vi kom fram till stan och jag insisterade på att gå ensam ignorerade Harry totalt min vilja och följde ändå efter ut ur bilen och in på köpcentret. Det visade sig dock vara till min fördel, för jag lyckades hitta rätt mycket kläder som var både snygga och rätt billiga, vilket ledde till att ett par starka armar som bar mina påsar var till stor hjälp.

  Ett par timmar senare satt vi återigen i bilen, den här gången på väg mot min gata. "Was today your first day in school?", frågade Harry efter att ha slagit på radion på låg volym.
  Jag nickade som svar, men insåg sedan att han tittade på vägen och därav förmodligen inte ens såg min rörelse. "Yeah."
  "How did it go?"
  "I don't even know exactly what I was expecting, but every single girl was staring and some even laughed..", sa jag och fingrade lite på kanten av av min jackärm. Jag hade lyckats hålla ihop hela dagen, till och med lett, men det betydde inte att det inte hade varit svåart.
  Harry stannade i en korsning och tittade på mig en stund. "Then every single girl at that school is a fool", sa han allvarligt och jag log svagt emot honom.
  "Or maybe I am. For thinking, even though I knew nothing would be the same, that maybe I could just keep on living like before", sa jag fundersamt.
  "Stop it. Dont blame yourself for anything. Just.. don't overthink things, because it'll only make you feel worse", sa Harry när han återigen började köra. Jag tänkte på vad han sa ett tag och sneglade  sedan upp på honom.
  "Everybody is telling me that it's gonna be okay somehow and that they understand how hard it must be. I don't think they do. I don't think anyone who hasn't been through this themselves actually know anything about how it feels", sa jag och kunde se hur Harry's käkar spändes och hans händer kramade hårdare om ratten. Det var precis den reaktionen jag hoppats att få, för nu visste jag säkert att någonting hade hänt honom. "Tell me about it", andades jag nästan ljudlöst nu.
  Det blev tyst i bilen, bortsett från kvinnan som pratade med låg volym på radion. Dock var jag säker på att Harry hade hört mig, för hans grepp om ratten var nu så hårt att hans knogar vitnade. Han verkade dock inte ha någon som helst avsikt att svara, förrän bilen plötsligt stannade utanför mitt hus - jag hade inte alls upptäckt att vi börjat närma oss ens. "You have enough to deal with already", sa han då tonlöst innan han klev ur bilen.
  Jag suckade tungt, lutade bak huvudet mot sätet och slöt ögonen. På något sätt kändes det här ändå som en framgång. Han hade inte ignorerat mig totalt i alla fall. Någon gång skulle han kanske släppa in mig.
  När dörren på min sida av bilen plötsligt öppnades flög mina ögon också genast upp. "Are you coming?", frågade Harry som stod utanför med min bag över ena axel. Jag hade inte ens märkt att han öppnat bagaget och tagit ut den.
  "Yeah", mumlade jag och knäppte lös bältet innan jag på något sätt lyckades baxa ut mina påsar och mig själv från bilen utan att ramla.
  Det första jag märkte när jag klev ur var att mammas bil inte var hemma, och lampan i köket var släckt. Det var inte ofta man fick vara ensam hemma i det här huset - någon var alltid hemma - men nu verkade det faktiskt vara tomt.
  Dörren var som vanligt olåst - mamma sa alltid att bland de andra stora, fina gårdarna med vackra trädgårdar som fanns på vår gata var det ingen som skulle vilja ta sig in hos oss - så vi gick bara raka vägen in i hallen. Jag trampade av mig skorna och fortsatte in till köket, där jag lade påsarna på bordet.
  "This really is a small kitchen for such a long table", observerade Harry när han kom in efter mig och lade ner min väska på golvet.
  Jag tittade på det långa träbordet som i princip tog upp hela köket. Det var inte mer än en meters utrymme mellan bordet och diskbänken. "That's what heppens when you're too many people for the money that you have", svarade jag och tog ut ett juicepaket från kylen och två glas från ett av träskåpen.
  "Hm", muttrade Harry och tittade på de olika tavlorna som hängde på väggen.
  Jag hällde upp juice i båda glasen och hävde mig upp på diskbänken innan jag lyfte upp ett av glasen för att dricka ifrån det. Harry tog det andra glaset och höjde det lite mot mig. "Cheers", sa han och vi klingade försiktigt glasen emot varandra.
  Precis när vi båda tänkte ta en klunk skar min höga ringsignal genom luften och jag hoppade till en aning, innan jag snabbt ställde ifrån mig glaset och fiskade upp mobilen. Det var Rob.
  Jag rynkade pannan och tvekade lite, men bestämde mig ändå för att svara. Jag hade inte pratat med honom på ett bra tag, så han skulle nog inte uppskatta att jag ignorerade hans samtal.
  Just innan jag hann dra den gröna luren över skärmen för att svara var Harry's hand framme och snodde mobilen ur mitt grepp. "What are you doing?", frågade jag både högt och förvånat.
  "You didn't wanna answer that anyway. I just helped you decide", sa han och jag sträckte mig efter mobilen, vilket resulterade i att Harry höll bak handen så att jag inte nådde den trots att jag mer eller mindre hängde över honom.
  "Give it to me!"
  "Why? Are you gonna answer?", frågade Harry roat och jag gav upp i att försöka få tag i telefonen och blängde istället argt på honom. "And when he asks you what you're up to, what are you gonna say then?"
  Mobilen slutade ringa och Harry höll fram mobilen mellan oss. "Great", muttrade jag. "Now he thinks I'm ignoring him."
  "So call him back then", sa Harry enkelt och såg på mig under höjda ögonbryn.
  "Yeah, and say what? I couldn't lie to him", sa jag irriterat och Harry korsade armarna över bröstet.
  "So don't. Tell him why you couldn't pick up."
  Den där utmanande tonen som han brukade använda var nu tillbaka i rösten och jag slöt ögonen för att slippa se på honom. "Don't do that!", utbrast jag frustrerat.
  "Do what?", frågade Harry med en väldigt nonchalant ton.
  "Every time you want me to do something that I'm not brave enough to do, you use this voice..", jag tystnade när jag hörde hur knäppt det lät och när jag insåg hur enkelt han kunde kontrollera mig. Mina ögon flög upp och jag möttes av Harry's gröna ögon som roat iakttog mig.
  "Go on", uppmuntrade han retsamt. "Tell me how my voice effects you", lade han till och flinade svagt. "I like it."
  "That's not what I meant", sa jag strävt och sedan vibrerade och ringde mobilen i Harry's hand igen.
  "Here's your chance. You wanna pick up?", frågade han och jag tog telefonen ifrån honom, men nekade samtalet.
  "I can't."
  "Why not?",
  Jag suckade och stängde av mobilen för att han inte skulle ringa igen. "Because I'd have to lie to him, and I'm not gonna do that."
  "Or you could just be honest", konstaterade Harry och jag hoppade nu ner från bänken och hällde ut juicen från mitt glas innan jag lade tillbaka juicepaketet i kylen.
  "I can't. I kissed you! I fucking kissed you", sa jag frustrerat och använde båda händerna för att dra bak allt hår från ansiktet.
  Harry var tyst där han stod och efter ett tag vände jag mig emot honom för att kanske få en skymt av hans tankar eller känslor genom hans ansiktsuttryck, men det funkade verkligen inte. Hans ansikte och ögon visade ingenting. "It was just a kiss", sa han och tittade på mig som om jag verkligen överdrev allt och i princip var dum i huvudet.
  Hur kunde hans ens säga så? Det hade inte bara varit en kyss. Det hade varit så mycket mer än så. Känslan som hade bildats i min mage och behovet av kontakt som jag hade känt - som jag alltid kände lite av när jag var med Harry. Just nu var inget undantag. Innerst inne ville jag bara röra vid honom. Känna hans stora händer på min kropp, hans läppar emot mina. "Just a kiss?", upprepade jag med mer smärta i rösten än jag insett. "It was just a kiss to you?"
  Jag kunde se hur Harry's händer drog ihop sig till knutna nävar och hans blick blev mörkare när han mötte min blick. Lustfyllda. Det hade inte varit bara en kyss. Inte för honom heller.
  "Why are you with him?", frågade han och kom emot mig. Jag svalde hårt och stirrade förvånat på Harry. Ju närmare han kom desto högre upp var jag tvungen att titta för att se honom i ögonen.
  "Don't answer a question with another question. That's rude."
  "Tell me", sa Harry, som om han inte alls hade hört vad jag sagt. "Why are you with him?"
  Jag kände hur mitt hjärta rusade iväg så fort Harry kom så pass nära att hans andedräkt svepte över mitt ansikte när han sa de sista orden. Jag slöt ögonen för att göra det lite lättare att motstå frestelsen att sträcka ut handen och röra vid honom. "Because I.. I love him", sa jag tyst.
  En varm hand hittade sin väg till min hals och gjorde hela den sidan av halsen och axeln fri från hår. "But do you really?", frågade Harry tyst och hans röst var plötsligt närmare mitt öra - hans andedräkt kittlade min blottade hals och jag kunde inte stoppa rysningen som for igenom min kropp.
  Jag hade inga planer att svara på Harry's fråga - medveten om att han förmodligen bara skulle säga emot om jag svarade ja.
  "I don't know about you", började Harry att säga, innan han försiktigt vickade mitt huvud lite åt sidan innan hans läppar började kyssa min hals. Precis som tidigare gånger hittade han snabbt den känsliga punkten som gjorde allting dubbelt så behagligt, och där tog han lite hud mellan sina läppar och sög och bet lite smått på det. "but I've always said that people who cheats, can't possibly live their partners enough", avslutade han sedan sin mening och jag kände hur värmen från hans ansikte och läppar försvann ifrån mig.
  När jag öppnade ögonen befann sig Harry's ansikte bara några centimeter ifrån mitt och hans blick mötte genast min. Jag skakade på huvudet i en liten, men ändå märkbar rörelse. "Harry, I.. Don't do this..", mumlade jag och återigen kom Harry's hand upp till mitt ansikte och han kupade den om min ena kind.
  "Does he make you feel like you feel right now?", frågade han och jag öppnade munnen för att tala om att det gjorde Robert minsann, men inga ljud kom fram.
  Harry släppte mitt ansikte, tog min hand och förde den upp till mitt egna, vänstra bröst, där han placerade den just ovanför hjärtat. Med sin egna stora hand på min tryckte han lite emot min kropp och jag kunde tydligt känna hur mitt hjärta bultade snabbare och snabbare. "Does he make your heart race like this?"
  Harry's ögon var fortfarande fästa vid mina, som om han väntade på ett svar. Försiktigt, förmodligen knappt märkbart, skakade jag på huvudet. "But I love him", viskade jag, i brist på någonting vettigt att säga.
  "It's not always just the love that counts, Cassie. Sometimes you have to look for the small signals your body gives you when you really, really need something", sa Harry i en allvarlig röst. "Or someone."
  "You make it sound like I'm addicted to you!", fnös jag likgiltigt. Sanningen var att jag mer eller mindre kände att jag verkligen behövde honom, men det betydde inte att han kunde använda det som något dåligt trick.
  "This isn't a single road", sa Harry och flyttade våra händer från min bröstkorg till hans, där han pressade min hand emot sitt vänstra bröst. Jag kunde känna hans bultande hjärta, i nästan en lika snabb takt som mitt eget.
  "You..", började jag att säga, men blev stående med halvt öppen mun och tittade ner på våra händer, sedan upp och in i Harry's gröna ögon igen.
  "I need you."
  I need you too. Säg det då!
  Men jag kunde inte. Hur mycket jag än behövde Harry just nu kunde jag inte vara värre är jag redan var mot Rob. Istället stod jag där som ett fån och bara tittade på honom. Jag kände tydligt hur hans bröstkorg höjdes och sänktes under min hand när han andades. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst och bara känna på hans andetag, men just i den stunden öppnades dörren i hallen och vi båda drogs tillbaka till verkligheten.
  "Cassie! Are you home?", ropade en ivrig Margret.
  "In the kitchen", svarade jag och slängde en snabb blick mot halldörren innan tog ett litet steg ifrån Harry, men han följde efter i rörelsen, böjde sig sedan ner emot mig och innan jag ens fick chansen att göra någonting åt det var hans läppar emot mina i en kort, men underbar kyss. Sedan backade han ifrån mig med ett snett leende och lutade sig emot diskbänken precis i tid med att mina syskon kom in i köket, med mamma efter sig.

  "Cassie!", sa Max glatt med sina oklara S och sprang genast fram till mig. Jag skrattade lite och tog som vanligt upp honom i famnen.

  "Where have you been?", frågade jag och tittade på resten av barnaskaran som alla hade någonting i handen.

  "Shopping. We all got new toys", sa Celine och höll upp en mellanstor tygdocka.

  "Why?", frågade jag oförstående och höjde blicken till mamma, som log svagt och skakade på huvudet, innan hon tittade förbi mig, på Harry. "I've seen your face before..", sa hon lite fundersamt.

  Åhnej. Jag hade helt glömt bort att mamma och Harry hade träffats den där kvällen som vi alla nog helst inte ville tänka på. "Yeah, we met a couple of weeks ago", sa Harry lite avvaktande och mamma verkade nu komma ihåg när och var de hade träffats.

  "Right. I remember", sa hon kort och jag pressade samman läpparna till ett sträck. Jobbigt läge, minst sagt.

  "I'm sorry", sa Harry efter en liten tystnad och jag förstod på hans röst att han inte bad om ursäkt för att det hade blivit en pinsam situation på grund av att han var här, utan han sa förlåt för vad som hade hänt.

  "There was nothing you could've done... young man", sa mamma efter att ha funderat lite men uppenbarligen inte kommit på hans namn.

  "Harry", informerade han och jag kunde se att mammas ögonbryn sköts upp en liten bit. Nu när hon tittade på honom var det som om hon gjorde det genom ett par nya ögon.

  Efter att ha granskat honom lite vände hon en menande och väldigt pinsam blick till mot mig. "So this is Harry?"

  Jag bet mig i läppen och kände hur jag rodnade lite. Hon behövde ju kanske inte göra det så extremt uppenbart att vi hade pratat om honom tidigare. "Yeah. This is Harry", bekräftade jag medan en liten rodnad spred sig över mina kinder. När jag sneglade på Harry tittade han på mig under höjda ögonbryn och med en väldigt bekant, road min. "But he was just leaving", lade jag till med ett ansträngt leende.

  "Oh, but stay. I was just gonna make dinner", sa mamma och tittade leende på Harry.

  "Mom. Maybe some other time", försökte jag, men Harry's flin informerade mig om att det var lönlöst. Han hade redan bestämt sig. Han tänkte stanna här och äta med oss.

  "I'd love to stay", sa han i en överraskande artig ton. Jag hade nog aldrig ens hört Harry prata på det där sättet.

Tidigare: 

  Jag ville verkligen sakna Robert. Ville känna en längtan efter honom, men det gjorde jag inte. Inte ens lite. Jag läste igenom smset en gång innan jag skickade det, och plötsligt dök Harry's ord upp i mitt huvud. Maybe love isn't always enough.

→ Cassie ←

  I några dagar stannade jag inne, hemma, med mamma och de andra. Jag tvättade mina kläder, lekte med barnen, lagade mat och städade rätt mycket. Det var väldigt jobbiga dagar. Att vara hemma med familjen var precis vad jag hade undvikt ett bra tag nu. Det kändes så extremt tomt utan Alexa i huset.
  Varje kväll satt jag och mamma uppe med varsin kopp te och pratade. Hon fick mig att berätta i princip allt som pågick i mitt liv just nu, och det visade sig att hon inte ens visste om att jag hade en pojkvän.
  "So, when can I meet him?", frågade mamma när vi en kväll när de andra sov hade myst ner oss i soffan med varsin rykande tekopp i händerna och någon dålig komedi på tv:n.
  "Who? Rob?"
  "Yeah, of course."
  "Oh, I don't know", mumlade jag och såg ner i min kopp. Jag var helt ärligt väldigt orolig för att mamma inte skulle gilla honom. Han var inte precis en sådan kille som någon mamma hoppades på att sin dotter skulle börja dejta.
  "What? Is he that bad?", frågade hon och såg på mig under höjda ögonbryn.
  "No! No. He's great", sa jag snabbt och skakade på huvudet. "He's just got a lot studying to do and, yeah. You know.." Pfft. Sämsta ursäkten jag kunde komma på. Robert gick inte ens på collage eller läste något överhuvudtaget, och i highschool hade han nog skolkat mer än vad han faktiskt hade varit i skolan.
  "Okay. Just bring him home when he's got time", log mamma och jag nickade.
  Det blev tyst mellan oss och vi båda vände blickarna mot tv:n. Det tog inte länge förrän min mobil gav ifrån sig ett pling och bröt tystnaden i rummet. Jag sträckte mig till bordet och tog upp telefonen. När jag såg att Mr. Styles var namnet som lyste upp skärmen log jag för mig själv och låste upp den. Jag hade inte hört från Harry sen han lämnat av mig här hemma för några nätter sedan.

  || U ok? ||

Det korta meddelandet framkallade en ofrivillig, bubblande känsla i min mage och jag bet mig i läppen för att inte le som en idiot.
"Cute boyfriend text?", frågade mamma med en lite retsam ton och jag tittade upp på henne.
"No. That was Harry."
"Harry?"
"Yeah. He's.. He is a.. uhm. He is a friend, I guess." Varför visste jag inte, men det kändes konstig att kalla Harry för vän. Fred var en vän. Nate var en vän, men Harry? Känslorna jag fick när jag var med honom eller till och med när han skickade ett sms till mig - det var något helt annat än jag kände när jag var med mina andra vänner.
  "A friend you say?", frågade mamma och lät inte alls övertygad.
  "Yeah. Why?"
  "That smile of yours says something else", konstaterade hon och jag försökte att dämpa ner leendet. "What did he say?"
  "You okay?", läste jag upp och såg att mamma flinade lite i andra änden av soffan.
  "He wrote you two words and your smile is up to the ears", konstaterade hon. "That's quite a friend."
  "Mom!", klagade jag generat och sparkade lätt henne i benet.
  Egentligen borde jag förmodligen bara skrattat av mig det, men eftersom hon hade rätt i vad hon sa kunde jag inte hjälpa att det blev lite pinsamt. Dessutom kändes det rätt konstigt att överhuvudtaget prata om sådana här saker med mamma. Konstigt på ett bra sätt.
  "How long are you gonna make him wait?", frågade mamma efter ett tag och jag skulle förmodligen ha glömt att svara om hon inte sagt något.
  "Oh, right. I forgot."

  || Don't know.. Or, I think so. Everything's just so wired. I don't know how I'm supposed to feel right now.. ||

  Det tog inte länge efter att jag skickat iväg mitt svar tills ett till sms från Harry ramlade in.

|| I guess you're supposed to feel sad..... ||

  När jag läste hans meddelande kunde jag nästan höra hur hans röst fick en så självklar sak att låta som något extremt smart att säga i det läget, samtidigt som han lade en lite nedlåtande ton på det hela, som för att säga att det var konstigt sagt av mig.
  Medan jag knappade in mitt svar insåg jag att jag verkligen saknade Harry. Hans utmanande ord. Hans extremt irriterande men väldigt snygga skratt. Hans stökigt lockiga hår. Hans läppar emot... nej!

  || And I do, ofc. But somethings actually seems to have got.. better.... And that makes me feel so bad. I kinda feel like it should've been me, not her.. ||

  Jag svalde hårt och kämpade emot tårarna. Jag hade gråtit väldigt mycket, till och från, de senaste dagarna, men tårarna verkade aldrig ta slut.
Jag hade hunnit tänka rätt mycket också, och det enda jag hade kunnat komma fram till var att det borde vara Alexa som befann sig här nu, istället för mig. Hon hade alltid varit den duktiga av oss. Bra i skolan, hjälpte till mycket hemma, lyssnade på mamma och avstod från alkohol och allt sådant. Hon var den bra systern, medan jag bara gjorde alla besvikna.
  När Harry's svar kom hade jag omedvetet börjat gråta tyst. Jag torkade envist bort tårarna, tog en klunk av mitt nu ljumna te och klickade upp smset.

  || Don't you ever say that again! ||

  Den kvällen bestämde jag mig för att gå tillbaka till skolan följande morgon. Mamma verkade både glad och förvånad över det, och började genast fara runt i huset och se till att jag hade en väska - vilket jag redan hade på mitt rum - att det fanns kläder rena och allt sådant. Jag var minst sagt förbluffad över hennes plötsliga intresse i mig.
  Nästa morgon när vi åt frukost - vilket vi sällan gjorde tillsammans - satt mamma och jämrade sig över att min garderob var alldeles för tom.
  "Mom. It's okay. I already know what to wear", konstaterade jag när och smuttade lite på det heta teet jag hade i koppen.
  "I can't believe you don't have more clothes than this", sa hon bekymrat. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, för jag hade faktiskt väldigt lite kläder jämfört med de flesta andra i min ålder. "When was the last time I bought you something to wear?", frågade mamma efter ett tag och jag öppnade munnen för att säga att jag fått de mesta av mina kläder från Kate, men mamma var snabbare. "No, don't answer that", muttrade hon och skakade på huvudet.
  Jag suckade och tog den sista biten av rostmacka i munnen. Efter att ha svalt undan maten och sköljt munnen med en klunk te reste jag mig upp från bordet. "It's fine. Look -", sa jag och gjorde en gest ner över min egna kropp. "I don't have to go naked."
  Mamma log svagt och reste sig upp hon också. "After school today you will go to the mall and buy yourself some new clothes", sa hon och gick genom det lilla köket till diskbänken där hon tog fram sin plånbok.
  "Mom. I know we don't have that much money. I don't need new clothes", sa jag bekymrat, men hon ignorerade mina ord och sträckte fram lite pengar emot mig.
  "Don't argue. Just take it", log hon och jag tvekade lite, men tog sedan pengarna ifrån henne.
  "Who's that?", frågade mamam plötsligt och tittade nyfiket ut genom fönstret. Jag vände mig om och såg att Fred's vita bil stod utanför gården och Fred själv var påväg fram till huset.
  "That," började jag och tog min jacka från stolen där den låg slängd. "Is my ride to school, and also my best friend since kindergarden - you might even know him - Fred."
  Mamma tittade förvånat ut genom fönstret. "Fred's got a car?", frågade hon och tittade storögt på bilen utanför. Jag skrattade och nickade åt henne. När jag tänkte efter var det säkert typ ett år sedan hon hade träffat honom sist.
  "Yes. He's a january child, remember?"
  "Right. So, Fred is the best friend. Rob's the boyfriend and Harry is.. what is he again?" Jag hörde på hennes röst att hon dels skämtade och att hon dels tyckte att det inte lät så bra.
  "Harry is just Harry", bestämde jag mig för efter att ha tänkt lite. Fred hade kommit in i hallen vid det här laget. "Hi", sa jag till honom och lyfte upp väskan från golvet.
  Fred log hastigt emot mig som en hälsning och såg sedan på min mamma. "Morning, Miss Walton".
"Good morning, Fred. And congrats for the driving license."
  Jag såg hur Fred gav mig en kort, road blick innan han såg på mamma igen. "Thank you, even though that came about 7 months too late", sa han, nu med sin vanligt skämtsamma ton.
  Mamma verkade först lite förlägen och jag undrade om det inte till och med var en liten rodnad på hennes kinder, men sedan förstod hon att Fred inte alls menade det som en förolämpning. "It's nice to see you again, Freddie", log hon.
  "Yeah, you too", höll han med och jag greppade tag i hans hand och drog med honom ut genom dörren.
"Bye mom!"
  Jag hann se Fred avfyra ett ursäktande leende över axeln innan han smällde igen dörren efter oss. "Were the two of you having breakdast together?"
  Jag log åt förvåningen i hans röst och nickade, samtidigt som jag öppnade passagerardörren. "I know right, it's totally wired", höll jag med och satte mig bilen.
  "Wired good or wired bad?", ifrågasatte Fred när han placerat sig bakom ratten och vridit igång bilen.
"Good", var jag snabb med att svara. "But also bad. I haven't told her, of coruse, but it feels like she's giving Alexa's attention to me. She never really cared the past three years."
  Fred var tyst en liten stund och jag började nästan tro att han inte tänkte säga något, när han sedan sneglade på mig fundersamt. "Maybe you didn't give her a chance before?"
  Jag förstod vad han syftade på. Jag hade nog inte riktigt varit särskilt rolig för någon vuxen att ha och göra med den senaste tiden, speciellt inte för mamma. Jag hade slutat följa hennes regler när jag upptäckte det roliga med att festa och hänga ute på nätterna. När Fred flyttade till en egen lägenhet hade det blivit extra lätt att inte komma hem på flera dagar och bara ha kul, men det måste ju ha funnits något mamma kunde ha gjort om hon verkligen brydde sig.
  "She never tried enough", konstaterade jag och Fred nickade.
  "Yeah. Maybe not", höll han med och jag förstod direkt att han egentligen inte delade min åsikt. Han var bara rädd att jag vara någon sorts brytningspunkt, vilket jag kanske var. Ända sedan Alexa gick bort hade mina känslor varit i obalans.
  "So, are you sure you want to do this?", frågade han försiktigt och placerade en lätt hand på mitt lår.
  Längst inne ville jag bara säga nej och vända om. Åka hem igen och vänta flera veckor till innan jag återvände till skolan, men jag lade istället min hand ovanpå Fred's och kramade den hårt. "I want things to go back to some kind of normal."
  Fred styrde in bilen på skolans parkering, hittade snabbt en ledig ruta och stannade på den. Sedan vände han på sin hand, så att handflatorna var mot varandra, och flätade samman våra fingrar. "It'll go just fine."
  Jag såg ut över skolgården där allting var precis som vanligt: folk som rökte längs väggen kring ingången, killar som lattjade omkring på den lilla asfaltplanen med en sjaskig basketkorg på ena kortsidan, elever som satt vid träborden med tillhörande bänkar och läste/pluggade, kortklippt gräs - jag hade nog aldrig sett den här gräsmattan på något annat sätt än exakt som den var nu, vilket fick mig att undra vem som orkade klippa den så ofta så att man aldrig såg någon skillnad.
  "Don't forget that you have lots of people who actually care about you here."
  Jag drogs ur mina tankar och rynkade pannan åt Fred's ord. "These are the people that I' worried about", erkände jag och återvände med blicken in i bilen, ner på våra sammanflätade händer. "I don't really want pity. It's not me they should feel bad about. I just want people to treat me like they've always done."
  Fred fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och jag förstod precis vad den betydde. "They're gonna pity me, aren't they?", frågade jag med en frustrerad ton i rösten.
  "Let's just go inside", sa han undvikande och jag täckte för mitt ansikte med händerna samtidigt som jag tyst svor emot mina egna handflator. Jag var nog kanske inte redo för det här. Fred hade klivit ur bilen och kommit runt på min sida. Han öppnade den och höll fram ena handen åt mig. "Before you change your mind."
  "I have already cha -"
  "No, Cassie. You need this", sa han och väntade inte längre på mitt initiativ utan tog tag i min vrist och drog enkelt ut en halvt motvillig liten jag. "Some kind of normal", citerade han sedan och stängde bildörren.
  Jag drog in ett djupt andetag, andades ut det igen i form av en hög suck och nickade sedan. "Okay."
  Fred tog sin ena arm runt mina axlar och drog mig tätt intill honom, där jag slingrade min arm runt hans midja i ett tätt grepp, samtidigt som vi började gå över skolgården.
  "Freddie."
  "Yeah?", sa Fred och såg ner på mig, i väntan på att jag skulle säga vad det var jag ville.
  "No", sa jag och skakade på huvudet för att förklara att jag inte hade menat det på det sättet. "It's just, my mom called you Freddie."
  "Oh, you noticed that too?"
  "I didn't think anyone else used that nickname for you", erkände jag och tittade upp på honom under höjda ögonbryn.
  Fred verkade inte ens ha hört vad jag sagt, för han var redan inne på ett annat spår. "I hate when adults call me that. It makes me feel like I look like a ten year old to them", klagade han och jag fnissade lite.
  "I think that in mom's eyes, you are seven", rättade jag honom och han blängde ner på mig, fast med en viss lättnad i blicken också. Förmodligen gillade han att se mig på det här sättet.
  "What did you say?", frågade han hotfullt och flyttade sin hand ner längs min rygg och tryckte lätt in ena fingret i sidan på mig.
  "Seventeeeen!" Jag tryckte mig emot Fred's kropp för att komma undan hans finger, och han slutade snabbt och återvände med armen upp till mina axlar.
  "Just what I thought I heard you say."
  På något sätt lyckades Fred alltid. Med honom kändes det alltid som vanligt. Vad som än hände i båda våra liv så skulle det alltid vara han och jag. Ingenting skulle någonsin kunna ändra på det. Ett leende spred sig på mina läppar och jag lutade huvudet mot Fred samtidigt som jag kramade om hans midja hårdare.
  När vi kom in i skolan och började gå genom den breda, rosa/lila, välbekanta korridoren som ledde till våra skåp var det helt ärligt precis som jag hade tänkt mig. Cirka två veckors frånvaro och en död syrra hade självklart fått folk att snacka, och nu kunde jag både höra och se hur folk viskade, sneglade på oss och vissa till och med fnissade åt skvallret.
  Jag svalde hårt och försökte att ignorera det, och precis i rätt stund kramade Fred beskyddande om mina axlar, vilket faktiskt fick mig att slappna av lite. Så länge han var där bredvid mig skulle det gå bra.
  När vi kom till det stället där korridoren delade sig och ena vägen fortsatte rakt fram medan den andra svängde av tog vi svängen och jag fick då se på en grupp med ungefär fem killar, varav en av de var Nate.
  "Nate is here?"
  Fred följde min blick och skrattade kort. "Strange, I know", höll han med och jag nickade, fortfarande förvånad.
  "Definitely."
  "Fred!", hördes sedan ett rop bakifrån, från en röst som vi båda kände igen. Det hördes tydligt hur klackar slog i golvet när Kate sprang efter oss. "Cassie?!", andades hon förvånat och andfått när hon kom ikapp oss.
  "Yeah, uhm. Hi Kate", sa jag lite besvärat. Jag hade inte pratat med Kate på allt för hände och det var helt och hållet mitt fel.
  "But.. I didn't know you were coming back today", sa hon förvirrat.
  "Nobody really knew", sa jag snabbt och kliade mig besvärat på sidan av halsen. "Look, I'm sorry that I haven't called you back and -"
  "Oh, screw that!", avbröt hon mig snabbt och nästa sekund stod jag med hennes armar hårt lindade runt mig. "I love you so much."
  Jag hade nästan glömt hur tröstande Kate's armar kändes runt min mycket mindre kropp. Genast ångrade jag att jag hade stängt henne ute och att hon förstod precis vad jag behövde - bara en bekräftelse på att hon fanns där istället för en massa ursäkter och medlidande - var så oerhört skönt. "I love you too", mumlade jag när jag knäppte händerna bakom Kate's rygg och envist blinkade bort tårarna som brände under mina ögonlock.
  Gång på gång hela dagen fick jag anstränga mig för hålla tårarna på rätt sida av ögonkanten. Jag tänkte inte bryta ihop redan första dagen, det var ett som var säkert. Viskningarna och blickarna började ta slut vid lunchrasten då alla verkade ha fått nog av att stirra på mig.
  Jag fick i alla fall veta vilka som faktiskt brydde sig om mig, och det var nästan skrattretande hur tjejer kan bete sig. De pratar med en och är ens vän i flera år och när det sedan händer någonting kan de inte ens möta din blick. Ja, det var ungefär så varenda tjej på skolan, utom Kate, reagerade på det hela. Dock hade jag ju aldrig varit jätte tight med någon av de, men ändå.
  Killarna däremot vågade visa sitt stöd, de flesta till och med på en lagom nivå utan en massa: "vad hände?", "mår du bra?", "det måste vara riktigt jobbigt för dig" osv. Istället fick jag flera gånger om höra: "jag beklagar" och "du klarar dig igenom det här". Den som var mest stöttande, efter Kate och Fred, var till min förvåning Nate, som jag inte hade sett sen den dagen på festivalen när Harry nästan flög över honom.

  När jag, runt 1 tiden på dagen, kom ut från Kemisalen med böckerna i famnen och mobilen i ena handen, ögonen fästa på skärmen, dök Kate upp vid min sida.

  "Okay, we both have almost an hour's break now before cheerpractise, so I thought we could go through some of the steps that you've missed. Frankie is gonna freak out if she has to learn out the steps again, we all had a hard time understanding them."

  Jag låste mobilen och tryckte ner den i jeansfickan innan jag stannade utanför mitt skåp och öppnade det. "I don't know Kate. I'm way too far behind with everything right now. I was actually going to the library", sa jag och stoppade in böckerna innan jag vände mig mot min långa - speciellt nu med klackar - vän.

  Kate tittade på mig med en fundersam blick en liten stund, innan hon stängde mitt skåp och skakade på huvudet. "You are gonna get a headache", konstaterade hon och krokade fast sin arm under min och började gå genom korridoren, mot utgången. "You need some fun. Trust me. It'll only do good."

  Och det gjorde det också. Att komma ut i solen med lätta träningskläder på sig och bara få röra på sig och ha kul med Kate medan hon lärde mig en massa nya steg var bara bra, precis som hon sagt. Vid den tiden att själva träningen började och de andra i gruppen kom hade jag lärt mig stegen hyfsat bra och kunde sedan hänga med på resten utav timmen som vi höll på.

  Det var inte förrän någon gång under de sista 10 minuterna som jag råkade slängde en blick mot parkeringen och genast fastnade med blicken på den svarta bilen som jag mycket väl kände igen. Att den var tom fick mig genast att undra om det verkligen kunde vara Harry's, som jag trodde. Vad skulle han göra på skolan? Jag började genast söka med blicken runt omkring mig och det tog inte länge förrän jag fick sun på Harry.

  Han stod en bra bit ifrån oss med en grå t-shirt, ett par mörka - förmodligen till och med svarta - jeans, armarna korsade över bröstet, en mössa som dolde de flesta av hans bruna lockar och även lämnade hans panna och ögonen helt fria från hår. "What is he doing here?", frågade Kate, som tydligen också fått syn på honom, samtidigt som vi alla fortsatte att ta oss igenom koreografin.

  Hennes ord fick de andra tjejerna att också vände blicken emot Harry's håll och när jag såg på de fick jag genast klart för mig att jag verkligen inte var den enda som tyckte han var väldigt attraktiv - för ja, det tyckte jag ju självklart. Sättet många av de såg på honom störde mig faktiskt mer än det borde, men när jag återvände med blicken mot Harry verkade han knappt medveten om de andras stirrande, för han var fullt upptagen med att iaktta varenda en av mina rörelser.

  "I don't know", sa jag som svar på Kate's fråga och kom på mig själv med att plötsligt känna mig rätt glad. Ett leende var placerat på mina läppar och när vi tog de sista stegen för dagen hade jag hela tiden blicken fäst på Harry, fortfarande lite osäker på vad han gjorde här.

Gud, vad det känns roligt att skriva nu. Vet inte varför - kanske har och göra med de fina kommentarerna som ni skriver - men det har blivit mycket roligare. Har en massa idéer som ska genomföras hädanefter! :D

 

  "You and what army?", frågade han medan hans ena hand sökte sig in under min tröja och upp för min mage. Jag var snabb mer att slå undan hans hand och dra ner tröjan.
  "Get off me", fräste jag och blev minst sagt förvånad när mina ord fick honom att snabbt backa undan från mig.   Det plötsliga avståndet mellan oss gjorde att jag blev tvungen att koncentrera mig för att fokusera på honom igen, och det var först när jag gjorde det som jag förstod att det inte alls var mina ord som fått honom att ta avstånd från mig. Det var Fred som hade ryckt bort honom, och nu stod de öga mot öga.
  "I think she told you to back off", fräste Fred ilsket och jag såg hur de andra killarna diskret backade upp sig bakom den biffiga.
  "And what are you gonna do about it, tough guy?", provocerade biffen och jag visste att Fred skulle nappa på det. Han hade inte fått tillräckligt mycket sömn, och då blev han sur dubbelt så fort som i vanliga fall.
  "Fred, don't!", hann jag precis få ur mig innan hans knutna näve träffade den andra killen i magen.
  "Oh, you shouldn't have done that", konstaterade en av de bakre killarna - han hette John hade jag för mig, jag hade sett och hört talas om honom tidigare - samtidigt som han klev fram mot Fred för att försvara sin kompis, men precis när han tänkte slå till Fred träffade en annan hand John rätt över käkbenet i en hård smäll.
  Allting gick så fort att jag, i mitt tillstånd, hade svårt att hänga med, men efter några sekunder kunde jag urskilja Harrys lockar bredvid Fred.
  "And who would be stupid enough to interrupt my fight, if it wasn't Styles himself?", frågade den biffiga killen i en hånande ton.
  "Peter.."
  Harry lät både förvånad och ogillande när han avslöjade namnet på den biffiga killen. Jag förstod genast att de absolut inte såg varadra för första gången, och ännu en gång kändes det som om jag var den enda som inte hade vetat vem Harry var innan jag träffade honom för en vecka sen.
  "I'll be nice today, and give you an option", började Peter och jag hoppade ner från bordet för att ta mig fram till Harry och Fred, som stod bredvid varandra, båda med blicken fäst på Peter. När mina fötter fick kontakt med golvet kände jag hur vinglig jag faktiskt var, och blev tvungen att greppa tag om bordskanten för att inte ramla. Alla de små drinkarna jag hade tagit tidigare ikväll var, tillsammans vodkan för några minuter sen, tydligen alldeles tillräckligt för att göra mig riktigt påverkad.
  "And what would that be?", frågade Harry och det rådde ingen tvivel om att han var nyfiken.
  "You can either take a step aside and let me beat the shit out of this idiot, or you can stand there and let me beat you to the ground, a second time."
  En andra gång? Då var de två förmodligen inte vänner som jag hade tänkt först, utan ovänner. Bara tanken av att Peter hade slagit Harry tills han låg på golvet - om det nu var sant - fick mig att vilja smälla till honom.
  "I'd say we don't need to fight at all tonight", föreslog Harry och en lättad suck slank ur mig. Om det var något jag absolut inte ville ha just nu var det slagsmål, speciellt inte när det i så fall hade varit på grund av mig de slogs.
  Jag kunde se hur Harry nu vred sig mot Fred och gav honom en väldigt irriterad och undrande blick som sa ungefär 'vad fan yänkte du på?'. Det var ungefär vad jag kände också. Fred var aldrig våldsam. Han ville alltid lösa saker utan slagsmål och våld - så hade det alltid varit.
  "This creep was all over Cassie", försvarade sig Fred och jag kunde se hur någonting ändrades i Harrys blick. Han vände blicken mot mig och jag svalde hårt, samtidigt som jag sakta skakade på huvudet och försökte behålla ögonkontakten med honom. Jag försökte verkligen få honom att inte vända undan huvudet, för då visste jag vad som väntade, men det funkade inte.
  "Or how about I just beat you to death?", ändrade sig Harry hatfullt, samtidigt som han hastigt vände sig om och delade ut ett hårt slag till Peter. Jag hängde inte riktigt med i de snabba rörelserna, men jag tyckte det såg ut som att Peter blödde från näsan efteråt, så förmodligen träffade Harry näsan.
  Peter tog sin ena hand och kände försiktigt på sin näsa, som för att se om den var av eller inte.
  "You know, last time I was in a good mood. This time I'm not gonna stop just because you're lying down", talade Peter snabbt och även om jag koncentrerade mig var jag inte helt säker på att jag hörde alla ord rätt. I vilket fall som helst så var jag ganska säker på att vad han försökte få fram med sina ord var att han inte tänkte sluta förrän Harry var.. Medvetslös? Död? Jag visste inte riktigt vad han syftade på, men jag ville inte uppleva något av det. Därför släppte jag bordkanten och skyndade mig mot killarna.
  Jag kom fram ungefär i tid med att Peters näve träffade Harry någonstans i ansiktet och Harry tänkte precis slänga sig över honom när jag trängde mig in emellan.
  "No!", ropade jag när Harry utan att tänka - verkade det som - tog sin ena hand på min axel och knuffade mig åt sidan. "Are you crazy Harry? Didn't you hear him?", frågade jag högt och allvarligt, samtidigt som trycket på min axel fick mig att vingla åt sidan.
  "I can take him", sa Harry seriöst, utan att släppa Peter - som verkade njuta av stunden - med blicken.
  "No", sa jag igen, noga med att betona ordet ordentligt. Efter att ha återfått balansen tog jag mig återigen fram till Harry och ställde mig framför honom. Han gav mig en irriterad blick och jag kunde se hur hans käke var extremt spänd. "What if you can't?", frågade jag tyst och skakade på huvudet. Det var ingenting som jag tänkte riskera att behöva uppleva.

  "Are you gonna let a girl stop you, Styles?", frågade Peter bakom mig och jag behöll ögonkontakt med Harry medan jag nickade sakta. Han sa ingenting som svar på frågan och jag fick en känsla av att han tänkte lyssna på mig. Sakta vände jag mig om, så att jag nu stod med ryggen mot Harry och tittade på Peter.

  "Are you gonna hit a girl?" frågade jag som en liten comeback till hans kaxiga fråga. "Because I'm not gonna move."

  Jag kunde se hur Peter blev riktigt irriterad och plötsligt tog han ett stort kliv emot oss, så att han stod just framför mig, läskigt nära. Bakom mig kände jag hur Harry också flyttade sig lite närmare mig, så att min rygg nu var emot hans spända kropp. Jag kände hur min puls ökade - om det var på grund av rädsla eller om det var på grund av Harrys kropp emot min visste jag inte - men nu stirrade jag i alla fall skrämt upp på Peter.

  "You are lucky that I have a thing for cute, tiny girls like you", sa han med sträv röst och höjde sin ena hand till mitt ansikte, där han smekte min ena kind samtidigt som ett hotfullt leende lekte på hans läppar.

  "That's it!", röt Harry bakom mig och nu blev jag klämd emellan de två killarna när Harry återigen fick in en träff på Peters ansikte.

  "Fred!", ropade jag frustrerat, för att få hans hjälp att få stop på det här - trots att det praktiskt taget var han som hade börjat det - samtidigt som jag med all min kraft pressade handflatorna mot Peters bröstkorg för att skapa lite utrymme emellan oss.

  Det tog inte särskilt länge förrän Harry försvann bakom mig och jag, till min lättnad, kunde backa bort från Peter. Jag andades häftigt och växlade blicken mellan Harry - som stod med Freds armar runt sina egna armar och hatfullt blängde på Peter - och Peter - som mötte Harrys blick, men sedan tittade på mig istället.

  "You owe me one", sa han allvarligt innan han vände sig om och gick ifrån oss. Jag följde honom med blicken och när jag inte längre kunde urskilja vilken som faktiskt var Peters ryggtavla suckade jag och gick med långsamma steg tillbaka till bordet. Trots att det gick bra att stå utan stöd, var det mycket lättare när man stödde sig mot ett bord.

  "Do you know him?", frågade Fred och jag kunde höra att både han och Harry kom efter mig till bordet. Jag vände mig mot de och såg på Harry, väldigt nyfiken på vad hans svar var.

  "Not really", svarade han med en nonchalant ton och jag fick en känsla av att han bara undvek ämnet. Jag tänkte dock inte tjata om det, inte just nu i alla fall. Fred verkade inte heller orka med det, för han frågade ingenting mer om det.

  Ingen av oss sa någonting på ett tag, vi bara kollade på varandra. Fred kollade på mig, jag växlade blicken mellan honom och Harry - som i sin tur också kollade på mig. Efter en liten stund blev båda deras seriösa blickar för mycket och jag vände mig mot bordet, där en massa spritflaskor fortfarande befann sig. Jag ögnade igenom etiktterna och såg sedan någonting jag ville ha - vitt vin med rätt hög alkoholhalt. Jag sträckte mig efter flaskan och läste på den.

  Tydligen var det någon version av torrt, vitt vin - vilket enligt mig var mycket bättre än vanligt rödvin - från Italien. Det var väldigt gammalt och jag fick en känsla av det var dyrt också. En liten stund övervägde jag till och med att strunta i den flaskan och ställa in den i vitrinskåpet igen, men sedan tog nyfikenheten över. Jag ville smaka.

  Efter att ha öppnat flaskan, tagit en klunk och konstaterat att det nästan var gott, och sedan tagit några separata klunkar till, togs flaskan ifrån mig.

  "You don't need to drink anymore tonight. We're going home", sa Fred och läste på etiketten vad det var i flaskan innan han ställde undan den. Jag suckade högt och himlade med ögonen.

  "Whatever you say.. dad", muttrade jag nedlåtande och Harry skrattade lågt bakom Fred. "What is wrong with your humor?", frågade jag och skakade på huvudet när jag passerade Harry och ostadigt gick mot ytterdörren - trodde jag i alla fall. Jag visste att det inte var någon idé att säga emot nu, för Fred hade bestämt sig att vi skulle åka.

  När vi - efter att jag lett oss till toalett dörren istället för ytterdörren och Fred hade fått hjälpa mig att ta mig till bilen för att det inte skulle ta allt för länge - tillslut satt i Freds bil hade min onödigt glada och skrattiga sida tagit över mig helt.

  Fred körde och jag och Harry befann oss i baksätet. Han satt bakom Freds säte och jag halvlåg över de två andra sätena med Harrys axel som kudde. Ingen sa någonting på ett bra tag och jag blev minst sagt uttråkad. Att det dessutom hela tiden pirrade lite i magen och dunkade lite extra i bröstet på grund av att jag i princip myste med Harry gjorde inte att det var lättare att sitta stilla.

  Jag sneglade upp mot Harrys ansikte och var glad över att han tittade ut genom fönstret och inte kunde se att jag tjuvkikade på honom. Undra om han också kände spänningen mellan oss? Undra om han också var sugen på att bara sträcka ena handen mot mig och röra mig, se hur jag reagerade? Jag visste att jag var sugen. Extremt sugen.

  Tillslut kunde jag inte hålla mig längre. Det gick inte. Jag var tvungen att se hur han reagerade, så nu lyfte jag sakta ena handen och sträckte fram den mot Harrys ben. Inte förrän jag placerade den vid hans knä märkte han att jag ens rörde på mig. Han vred på huvudet och tittade först ner på handen, sedan på mitt ansikte. Jag kunde inte hjälpa fnittret som slank ur mig när jag såg hans förvånade blick.

  Eftersom han inte sa emot eller gjorde någonting för att flytta bort handen drog jag den sakta  upp för benet, till hans lår. Jag kände genast hur han blev spänd och ännu ett litet skratt kom ur mig innan jag hann hejda det.

  "Do I drop you off at home?", frågade Fred plötsligt och såg bak på mig i backspegeln några sekunder innan han återvände med blicken till vägen.
  "I don't know", svarade jag o brytt och började med fingertopparna att göra små cirklar på insidan av Harrys lår. Musklerna i hans ben var på helspänn och när jag tittade upp på hans ansikte hade han sin underläpp emellan tänderna i ett hårt grepp, vilket gjorde honom snyggare än någonsin förut.
  "Well, you can't come to me again Cassie. I really need to study, and you should too", konstaterade Fred från framsätet.
  "Mhmm", mumlade jag och kunde faktiskt inte bry mig mindre om skolan än jag gjorde just nu.
  "You could come to me", föreslog Harry med ansträngd röst och jag fick bita mig själv i insidan av kinden för att inte skratta åt hela situationen.
  "I guess that's better than sleeping on a bench in the park", konstaterade jag och Harry skrattade lågt åt hur negativ jag lyckades låta.
  "I guess so", höll han med och flyttade undan min hand från hans ben samtidigt som han lutade sig ner mot mig.
  "You're driving me crazy", sa han tyst och sammanbitet, så att bara jag skulle höra det, medan han placerade min hand på mitt egna lår och höll kvar den där.

  Hans röst och andedräkt sände en behaglig rysning genom min kropp och så fort han släppte mig och lutade sig mot fönsterrutan igen sträckte jag mig ännu en gång mot honom med handen.
  "I know", log jag och drog upp hans tröja en liten bit så att lite hud blev synlig. Just ovanför byxkanten strök jag fram och tillbaka med en fingertopp, från ena delen av hans v-linje till den andra, samtidigt som jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag med doft utav Harry.

  I nyktert tillstånd vad det ibland svårt att motstå Harry, men nu när jag var rejält påverkad av alkohol var det omöjligt. Ingenting annat fanns i mina tankar nu när jag försvann in i ett halvsovande tillstånd. Inte Rob, inte Alexa, inte skolan som jag skippat fyra dagar i rad nu. Bara Harry.

~~~~~

Ojdå, märkte först nu hur lång den här delen blev.. det blir lätt att jag skenar iväg när jag skriver, för jag vill beskriva detaljerat. Tycker ni sådana här delar blir FÖR långa?

Tidigare: 

~~~~~~~

~ Cassie ~

  "Are you seriously not gonna talk to me?", frågade Harry när låten slutade och en annan - precis lika långsam - började spelas.
  "Nope", svarade jag kort och sekunden efter insåg jag att jag just misslyckats. "Damn", muttrade jag och Harry skrattade lågt åt mig.
  "Well, you almost kept quiet for three minutes", konstaterade han och fick det nästan att låta som en uppmuntran.
  "Why are you here?". När jag ändå hade misslyckats med att vara tyst kunde jag ju gå rakt på sak. Just nu uppskattade jag inget kallprat och helst ville jag bara ha bort Harry ur min åsyn för alltid. Jag ville inte att någonting skulle kunna kopplas till den där dagen på sjukhuset.
  "Fred called me. He was worried about you", svarade han ärligt och lät faktiskt som om han verkligen brydde sig om mig. "Plus, I couldn't miss a party. Could I?". Japp, där kom sarkasmen som jag nästan väntade på.
  "Of course you couldn't", muttrade jag och slutade dansa. Jag släppte Harry helt och tog mig ur hans grepp.
  "Where are you going?", frågade han innan jag hann gå iväg, och jag gav honom en lång blick. Varför var han tvungen att vara så snygg och charmig? Det hade varit mycket lättare att bara gå iväg om han inte hade sett bra ut.
  "Away from you", svarade jag kort och ärligt, innan jag trängde mig fram mellan de dansande paren.
  "I'll find you after I've had a drink", hörde jag Harry säga bakom mig och jag himlade med ögonen.
  "Please, don't", muttrade jag tyst för mig själv och fick samtidigt syn på Sara som stod uppe på ett bord och dansade i ett tempo som inte alls gick ihop med låten som spelades. Hon fick tydligen syn på mig också för hon slutade dansa, hoppade ner från bordet och kom snabbt fram till mig.
  "Oh god! I saw you dancing with that hottie! Did he kiss good?!", utbrast hon när hon kom fram till mig.
  "Ueeeh!", klagade jag högt och skakade bort hennes ord. Inte för att det riktigt stämde - att kyssa Harry skulle nog inte vara äckligt på något sätt alls - men det var vad jag ville känna i alla fall. Jag ville bara hata honom, men det gick inte riktigt.
  "What?! Don't tell me he was bad? With those lips he has to be amazing!".
  "Just.. No! I did not kiss Harry", klargjorde jag och hon höjde ögonbrynen.
  "No?"
  "No", bekräftade jag och nickade lite. Hon verkade chockad i några sekunder, men sedan fylldes hon av fniss och entusiasm igen.
  "Harry. What a great name. It's like it was made for him", pep hon och jag kunde inte låta bli att skratta. Om Sara blev så här påverkad av Harry bara på avstånd var det kanske förståeligt att jag ibland hade talsvårigheter i närheten av honom.
  "Well, he's a dick", konstaterade jag sedan och hon såg bara ännu mer drömmande ut nu. "Ohno, if you're picturing his dick, then please stop!", utbrast jag.

  "Whose dick?", frågade plötsligt en röst som tidigare inte varit med i samtalet. En lagom mörk och ganska hes röst, som endast kunde tillhöra en person.

  "Oh, ehm. Just..", stammade jag pinsamt fram och vred mig om för att se Harry stå och titta på oss med ett extremt roat ansiktsuttryck.
  "Just some guy that was hitting on Cassie earlier", slängde Sara lugnt ur sig i ett försök att rädda situationen, men jag var ganska säker på att Harry redan hade förstått att det handlade om honom. Något som förvånade mig var att Sara faktiskt lyckades behärska sig själv och inte alls betedde sig som hon alldeles nyss hade gjort.
  "Mhmm", mumlade Harry och lät inte övertygad överhuvudtaget. "You know, if you wanna see something all you have to do is ask", sa han sedan med ett flin och började fumla med sitt bälte.
  "Harry!", utbrast jag och smällde till hans händer för att få honom att sluta.
  "Fine", skrattade han och höjde oskyldigt händerna framför sig.
  "Just leave. I don't know what Fred told you, but there is no reason for you to be here", suckade jag uppgivet och hoppades verkligen att han skulle göra som jag sa och gå. Jag kunde se hur Saras ansiktsuttryck blev rätt förvånat när hon började förstå att jag och Harry inte träffades för första gången här ikväll.
  "I didn't come for Fred", konstaterar Harry som om det var en självklarhet, vilket det i och för sig kanske var.
  "Well, if you came here for me than there is just even more reason for you to leave. I don't want you here and I sure as hell don't need you here. I've got nothing good out of you and whenever you come around things go wrong. Just get the fuck out of here and don't you ever contact me again Harry, because I don't want to see you and I sure as hell don't want to talk to you. Ever."
  Jag blev själv förvånad över mina hårda ord och även om jag inte riktigt menade det jag sa, så fanns det en viss sanning i det. Jag ville inte se Harry. Det gjorde för ont, eftersom varje sekund i hans närhet påminde mig om Alexa och dagen då hon dött.
  Harry verkade dock varken förvånad eller sårad, utan han bara höjde ögonbrynen och nickade lite.
  "I almost thought you didn't have any feelings left. Now, this is the Cassie that I like. So cocky."
  "Oh, shut up!", fräste jag och orkade inte se på honom mer. Jag vände mig och började gå ifrån både Harry och Sara i hopp om slippa undan det jobbiga läget, men en arm slank fort runt min midja och jag fick sällskap utav Harry.
  "Don't walk away from me Cassie. Where is the fun in that?", frågade han och det kändes som om jag snart skulle explodera utav känslor som jag höll inom mig - och hade hållit inom mig för läge. För länge för att ge upp och släppa ut det nu.
  "You know that I hate you, right?", frågade jag med förvånansvärt kall ton. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men den här lögnen gick jag nästan på själv.
  "Hm. At least I tried the nice way", konstaterade Harry och jag förstod verkligen inte var han menade, men något i hans blick sa mig att han tog åt sig av mina ord och inte gillade det jag sa.
  "What do you mean?", frågade jag, men fick inget svar. Istället vände Harry på klacken - fortfarande med sin ena arm runt min midja, alltså vände jag automatiskt på mig också - och höjde handen mot Sara.
  "Hey, ehm - what's your name again?", frågade han högt och jag blev lite förvånad över att Sara ens hörde honom över den skrikande musiken.
  "Sara", svarade hon i alla fall, och kom fram till oss.
  "Okay, Sara. Did I remember to tell you that Cassie's sister died last week. It was really tragic actually. I was there."
  Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag kunde inte tro att Harry just hade sagt det där. Han lät så extremt känslokall, som om det inte betydde någonting alls för honom. Sårat och hatfullt stirrade jag nu på Harry, som oberört såg på mig och ryckte på axlarna.
  "Oh my god. Tell me he's kidding?", utbrast Sara framför mig och jag svalde hårt och flyttade sakta blicken till henne.
  "Not at all", lovade Harry och nästa sekund var Saras armar runt om mig, och Harrys var borta från min midja.
  "I am so sorry Cassie! Why didn't you tell me? Oh god, is there anything I can do for you?", frågade Sara upprört och släppte mig i några sekunder för att se på mig, innan hon hårt kramade om mig igen.
  "I.. Uhm.." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Varför hade jag inte berättat nått? För att det var exakt det här jag hade försökt slippa. Kramarna. Medlidandet. Klumpen som nu var tjock i min hals.
  "Can I talk to Cassie alone for a minute?", frågade Harry plötsligt och räddade mig från situationen som han själv hade skapat.
  "Of course", sa Sara och släppte mig ännu en gång. "I'll be.. Right here somewhere, if you need me", sa hon och gav mig en extremt medlidande blick innan hon vände sig om och gick iväg från oss.
  "Maybe that..", började Harry säga men jag vände mig snabbt mot honom och avbröt honom genom att hårt smälla min handflata mot hans ena kind. Slaget fick hans ansikte att vinklas lite ifrån mig och när han vred det tillbaka mot mig såg han inte alls glad ut. Kinden var röd där min hand träffat.
  "Are you enjoying this? Ruining my life?!", frågade jag, både ilsket och förtvivlat.
  "Look, I.."
  "You have no idea what I've been through. You have no idea what this means for me or for my family. You don't know a first thing about me and we're gonna keep it that way. I told you that I hated you, but that wasn't true. I don't just hate people that I don't know, without a reason. So thank you Harry, for giving me a reason. Now, I really do hate you."
  Medan jag pratade steg gråten högre och högre upp i halsen och jag kände hur mina ögon tårades, men jag tänkte inte ge efter. Jag tänkte inte låta känslorna ta över mig, för jag skulle inte klara av att hantera det.
  Istället blinkade jag envist bort tårarna, vände på klacken och gick ifrån Harry, mot bordet där flera killar fortfarande stod och inspekterade och smakade på Saras pappas sprit. Jag tog en utav de halvfulla vodka flaskorna, skruvade av korken och drog snabbt i mig några klunkar. Det riktigt sved i halsen, men det spelade ingen roll. Hellre den smärtan och äckliga smaken, än smärtan jag skulle måsta handskas med om jag inte dränkte den i alkohol.
  "Are you going all in tonight, sweetheart?", undrade en utav killarna och jag vände mig mot honom.
  "If not, than what's the point of drinking at all?", frågade jag innan jag tog en klunk till. En del utav killarna skrattade åt mig och jag måste verkligen ha missat det roliga, men det spelade ingen roll.
  "Do you have something stronger than this?", frågade jag och såg på de en efter en.
  "Stronger than clean vodka?", skrattade samma kille som pratat med mig tidigare och jag höjde ögonbrynen - återigen oförstående om vad det var som var roligt.
  "Are we talking drugs now?", frågade en utav de andra killarna. En som såg ut att vara lite äldre än de flesta andra på den här festen. Det var självklart inte droger jag hade tänkt mig, men när jag tänkte efter kanske det inte var en så dålig idé. Sist jag hade fått i mig droger hade jag inte ens kommit ihåg något dagen efter, och det var ungefär vad jag var ute efter. Att glömma - om så bara för en kväll.
  "Why? Do you have some?", frågade jag avvaktande och återigen besvarades jag utav en hel del skratt - vilket började gå mig på nerverna.
  "What's so funny?", ifrågasatte jag irriterat och de alla verkade bli förvånad över min plötsligt höga ton. Jag blev själv också lite förvånad. Det här var inte jag egentligen. Det här var hur jag blev utav alkohol. Lättretlig och lite för kaxig.
  "Nothing", lovade den äldre killen och grävde lite i en ficka. "You just found the right guy", konstaterade han sedan när han visade upp en riktigt liten plastpåse med ett vitt pulver i. Han gick runt bordet som han stod bakom och stannade framför mig.
  Han var inte så jätte lång, men ändå längre än mig, och rätt biffig. Inte tjock eller mullig, bara väldigt biffig. Hans hår var brunt och extremt kortklippt. Ögonen såg också bruna ut, dock var det för mörkt för att jag skulle kunna se de ordentligt.
  "You sure you want this?", frågade han och jag tänkte efter.

  Vid det här laget hade det börjat bränna nere i magen utav vodkan och huvudet var tungt. Jag försökte fokusera på killen framför mig, men trots att han stod still, så rörde hans ansikte på sig framför mig. Mer klunkar vodka skulle leda till att allting snurrade mer och mitt kaxiga humör skulle övergå till väldigt fnittrigt, men det skulle inte vara nog. Ville jag slippa tänka helt skulle jag behöva mer än så.
  "I'm sure", bekräftade jag och tänkte precis ta påsen ifrån honom när han höjde handen så att jag inte kunde nå den.
  "So.. What do I get out of it?", frågade han och höjde ögonbrynen.
  "What do you mean?", undrade jag oförstående och backade ett steg när han kom närmare mig.
  "I give you what you want, and you give me something in return, of course", klargjorde han och jag fortsatte backa när han fortsatte komma närmare. Snart kände jag en bordskant mot baksidan av mina lår och jag svalde hårt.

~~~~~~

Mobilskriven del, så förlåt om den blev lite halvtaskig.. :)

Edit; Kollade igenom delen nu lite snabbt, när jag fick dator, och insåg att det var väldigt mycket dialog i den.. Är det en bra eller dålig sak, tycker ni?