"You and what army?", frågade han medan hans ena hand sökte sig in under min tröja och upp för min mage. Jag var snabb mer att slå undan hans hand och dra ner tröjan.
  "Get off me", fräste jag och blev minst sagt förvånad när mina ord fick honom att snabbt backa undan från mig.   Det plötsliga avståndet mellan oss gjorde att jag blev tvungen att koncentrera mig för att fokusera på honom igen, och det var först när jag gjorde det som jag förstod att det inte alls var mina ord som fått honom att ta avstånd från mig. Det var Fred som hade ryckt bort honom, och nu stod de öga mot öga.
  "I think she told you to back off", fräste Fred ilsket och jag såg hur de andra killarna diskret backade upp sig bakom den biffiga.
  "And what are you gonna do about it, tough guy?", provocerade biffen och jag visste att Fred skulle nappa på det. Han hade inte fått tillräckligt mycket sömn, och då blev han sur dubbelt så fort som i vanliga fall.
  "Fred, don't!", hann jag precis få ur mig innan hans knutna näve träffade den andra killen i magen.
  "Oh, you shouldn't have done that", konstaterade en av de bakre killarna - han hette John hade jag för mig, jag hade sett och hört talas om honom tidigare - samtidigt som han klev fram mot Fred för att försvara sin kompis, men precis när han tänkte slå till Fred träffade en annan hand John rätt över käkbenet i en hård smäll.
  Allting gick så fort att jag, i mitt tillstånd, hade svårt att hänga med, men efter några sekunder kunde jag urskilja Harrys lockar bredvid Fred.
  "And who would be stupid enough to interrupt my fight, if it wasn't Styles himself?", frågade den biffiga killen i en hånande ton.
  "Peter.."
  Harry lät både förvånad och ogillande när han avslöjade namnet på den biffiga killen. Jag förstod genast att de absolut inte såg varadra för första gången, och ännu en gång kändes det som om jag var den enda som inte hade vetat vem Harry var innan jag träffade honom för en vecka sen.
  "I'll be nice today, and give you an option", började Peter och jag hoppade ner från bordet för att ta mig fram till Harry och Fred, som stod bredvid varandra, båda med blicken fäst på Peter. När mina fötter fick kontakt med golvet kände jag hur vinglig jag faktiskt var, och blev tvungen att greppa tag om bordskanten för att inte ramla. Alla de små drinkarna jag hade tagit tidigare ikväll var, tillsammans vodkan för några minuter sen, tydligen alldeles tillräckligt för att göra mig riktigt påverkad.
  "And what would that be?", frågade Harry och det rådde ingen tvivel om att han var nyfiken.
  "You can either take a step aside and let me beat the shit out of this idiot, or you can stand there and let me beat you to the ground, a second time."
  En andra gång? Då var de två förmodligen inte vänner som jag hade tänkt först, utan ovänner. Bara tanken av att Peter hade slagit Harry tills han låg på golvet - om det nu var sant - fick mig att vilja smälla till honom.
  "I'd say we don't need to fight at all tonight", föreslog Harry och en lättad suck slank ur mig. Om det var något jag absolut inte ville ha just nu var det slagsmål, speciellt inte när det i så fall hade varit på grund av mig de slogs.
  Jag kunde se hur Harry nu vred sig mot Fred och gav honom en väldigt irriterad och undrande blick som sa ungefär 'vad fan yänkte du på?'. Det var ungefär vad jag kände också. Fred var aldrig våldsam. Han ville alltid lösa saker utan slagsmål och våld - så hade det alltid varit.
  "This creep was all over Cassie", försvarade sig Fred och jag kunde se hur någonting ändrades i Harrys blick. Han vände blicken mot mig och jag svalde hårt, samtidigt som jag sakta skakade på huvudet och försökte behålla ögonkontakten med honom. Jag försökte verkligen få honom att inte vända undan huvudet, för då visste jag vad som väntade, men det funkade inte.
  "Or how about I just beat you to death?", ändrade sig Harry hatfullt, samtidigt som han hastigt vände sig om och delade ut ett hårt slag till Peter. Jag hängde inte riktigt med i de snabba rörelserna, men jag tyckte det såg ut som att Peter blödde från näsan efteråt, så förmodligen träffade Harry näsan.
  Peter tog sin ena hand och kände försiktigt på sin näsa, som för att se om den var av eller inte.
  "You know, last time I was in a good mood. This time I'm not gonna stop just because you're lying down", talade Peter snabbt och även om jag koncentrerade mig var jag inte helt säker på att jag hörde alla ord rätt. I vilket fall som helst så var jag ganska säker på att vad han försökte få fram med sina ord var att han inte tänkte sluta förrän Harry var.. Medvetslös? Död? Jag visste inte riktigt vad han syftade på, men jag ville inte uppleva något av det. Därför släppte jag bordkanten och skyndade mig mot killarna.
  Jag kom fram ungefär i tid med att Peters näve träffade Harry någonstans i ansiktet och Harry tänkte precis slänga sig över honom när jag trängde mig in emellan.
  "No!", ropade jag när Harry utan att tänka - verkade det som - tog sin ena hand på min axel och knuffade mig åt sidan. "Are you crazy Harry? Didn't you hear him?", frågade jag högt och allvarligt, samtidigt som trycket på min axel fick mig att vingla åt sidan.
  "I can take him", sa Harry seriöst, utan att släppa Peter - som verkade njuta av stunden - med blicken.
  "No", sa jag igen, noga med att betona ordet ordentligt. Efter att ha återfått balansen tog jag mig återigen fram till Harry och ställde mig framför honom. Han gav mig en irriterad blick och jag kunde se hur hans käke var extremt spänd. "What if you can't?", frågade jag tyst och skakade på huvudet. Det var ingenting som jag tänkte riskera att behöva uppleva.

  "Are you gonna let a girl stop you, Styles?", frågade Peter bakom mig och jag behöll ögonkontakt med Harry medan jag nickade sakta. Han sa ingenting som svar på frågan och jag fick en känsla av att han tänkte lyssna på mig. Sakta vände jag mig om, så att jag nu stod med ryggen mot Harry och tittade på Peter.

  "Are you gonna hit a girl?" frågade jag som en liten comeback till hans kaxiga fråga. "Because I'm not gonna move."

  Jag kunde se hur Peter blev riktigt irriterad och plötsligt tog han ett stort kliv emot oss, så att han stod just framför mig, läskigt nära. Bakom mig kände jag hur Harry också flyttade sig lite närmare mig, så att min rygg nu var emot hans spända kropp. Jag kände hur min puls ökade - om det var på grund av rädsla eller om det var på grund av Harrys kropp emot min visste jag inte - men nu stirrade jag i alla fall skrämt upp på Peter.

  "You are lucky that I have a thing for cute, tiny girls like you", sa han med sträv röst och höjde sin ena hand till mitt ansikte, där han smekte min ena kind samtidigt som ett hotfullt leende lekte på hans läppar.

  "That's it!", röt Harry bakom mig och nu blev jag klämd emellan de två killarna när Harry återigen fick in en träff på Peters ansikte.

  "Fred!", ropade jag frustrerat, för att få hans hjälp att få stop på det här - trots att det praktiskt taget var han som hade börjat det - samtidigt som jag med all min kraft pressade handflatorna mot Peters bröstkorg för att skapa lite utrymme emellan oss.

  Det tog inte särskilt länge förrän Harry försvann bakom mig och jag, till min lättnad, kunde backa bort från Peter. Jag andades häftigt och växlade blicken mellan Harry - som stod med Freds armar runt sina egna armar och hatfullt blängde på Peter - och Peter - som mötte Harrys blick, men sedan tittade på mig istället.

  "You owe me one", sa han allvarligt innan han vände sig om och gick ifrån oss. Jag följde honom med blicken och när jag inte längre kunde urskilja vilken som faktiskt var Peters ryggtavla suckade jag och gick med långsamma steg tillbaka till bordet. Trots att det gick bra att stå utan stöd, var det mycket lättare när man stödde sig mot ett bord.

  "Do you know him?", frågade Fred och jag kunde höra att både han och Harry kom efter mig till bordet. Jag vände mig mot de och såg på Harry, väldigt nyfiken på vad hans svar var.

  "Not really", svarade han med en nonchalant ton och jag fick en känsla av att han bara undvek ämnet. Jag tänkte dock inte tjata om det, inte just nu i alla fall. Fred verkade inte heller orka med det, för han frågade ingenting mer om det.

  Ingen av oss sa någonting på ett tag, vi bara kollade på varandra. Fred kollade på mig, jag växlade blicken mellan honom och Harry - som i sin tur också kollade på mig. Efter en liten stund blev båda deras seriösa blickar för mycket och jag vände mig mot bordet, där en massa spritflaskor fortfarande befann sig. Jag ögnade igenom etiktterna och såg sedan någonting jag ville ha - vitt vin med rätt hög alkoholhalt. Jag sträckte mig efter flaskan och läste på den.

  Tydligen var det någon version av torrt, vitt vin - vilket enligt mig var mycket bättre än vanligt rödvin - från Italien. Det var väldigt gammalt och jag fick en känsla av det var dyrt också. En liten stund övervägde jag till och med att strunta i den flaskan och ställa in den i vitrinskåpet igen, men sedan tog nyfikenheten över. Jag ville smaka.

  Efter att ha öppnat flaskan, tagit en klunk och konstaterat att det nästan var gott, och sedan tagit några separata klunkar till, togs flaskan ifrån mig.

  "You don't need to drink anymore tonight. We're going home", sa Fred och läste på etiketten vad det var i flaskan innan han ställde undan den. Jag suckade högt och himlade med ögonen.

  "Whatever you say.. dad", muttrade jag nedlåtande och Harry skrattade lågt bakom Fred. "What is wrong with your humor?", frågade jag och skakade på huvudet när jag passerade Harry och ostadigt gick mot ytterdörren - trodde jag i alla fall. Jag visste att det inte var någon idé att säga emot nu, för Fred hade bestämt sig att vi skulle åka.

  När vi - efter att jag lett oss till toalett dörren istället för ytterdörren och Fred hade fått hjälpa mig att ta mig till bilen för att det inte skulle ta allt för länge - tillslut satt i Freds bil hade min onödigt glada och skrattiga sida tagit över mig helt.

  Fred körde och jag och Harry befann oss i baksätet. Han satt bakom Freds säte och jag halvlåg över de två andra sätena med Harrys axel som kudde. Ingen sa någonting på ett bra tag och jag blev minst sagt uttråkad. Att det dessutom hela tiden pirrade lite i magen och dunkade lite extra i bröstet på grund av att jag i princip myste med Harry gjorde inte att det var lättare att sitta stilla.

  Jag sneglade upp mot Harrys ansikte och var glad över att han tittade ut genom fönstret och inte kunde se att jag tjuvkikade på honom. Undra om han också kände spänningen mellan oss? Undra om han också var sugen på att bara sträcka ena handen mot mig och röra mig, se hur jag reagerade? Jag visste att jag var sugen. Extremt sugen.

  Tillslut kunde jag inte hålla mig längre. Det gick inte. Jag var tvungen att se hur han reagerade, så nu lyfte jag sakta ena handen och sträckte fram den mot Harrys ben. Inte förrän jag placerade den vid hans knä märkte han att jag ens rörde på mig. Han vred på huvudet och tittade först ner på handen, sedan på mitt ansikte. Jag kunde inte hjälpa fnittret som slank ur mig när jag såg hans förvånade blick.

  Eftersom han inte sa emot eller gjorde någonting för att flytta bort handen drog jag den sakta  upp för benet, till hans lår. Jag kände genast hur han blev spänd och ännu ett litet skratt kom ur mig innan jag hann hejda det.

  "Do I drop you off at home?", frågade Fred plötsligt och såg bak på mig i backspegeln några sekunder innan han återvände med blicken till vägen.
  "I don't know", svarade jag o brytt och började med fingertopparna att göra små cirklar på insidan av Harrys lår. Musklerna i hans ben var på helspänn och när jag tittade upp på hans ansikte hade han sin underläpp emellan tänderna i ett hårt grepp, vilket gjorde honom snyggare än någonsin förut.
  "Well, you can't come to me again Cassie. I really need to study, and you should too", konstaterade Fred från framsätet.
  "Mhmm", mumlade jag och kunde faktiskt inte bry mig mindre om skolan än jag gjorde just nu.
  "You could come to me", föreslog Harry med ansträngd röst och jag fick bita mig själv i insidan av kinden för att inte skratta åt hela situationen.
  "I guess that's better than sleeping on a bench in the park", konstaterade jag och Harry skrattade lågt åt hur negativ jag lyckades låta.
  "I guess so", höll han med och flyttade undan min hand från hans ben samtidigt som han lutade sig ner mot mig.
  "You're driving me crazy", sa han tyst och sammanbitet, så att bara jag skulle höra det, medan han placerade min hand på mitt egna lår och höll kvar den där.

  Hans röst och andedräkt sände en behaglig rysning genom min kropp och så fort han släppte mig och lutade sig mot fönsterrutan igen sträckte jag mig ännu en gång mot honom med handen.
  "I know", log jag och drog upp hans tröja en liten bit så att lite hud blev synlig. Just ovanför byxkanten strök jag fram och tillbaka med en fingertopp, från ena delen av hans v-linje till den andra, samtidigt som jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag med doft utav Harry.

  I nyktert tillstånd vad det ibland svårt att motstå Harry, men nu när jag var rejält påverkad av alkohol var det omöjligt. Ingenting annat fanns i mina tankar nu när jag försvann in i ett halvsovande tillstånd. Inte Rob, inte Alexa, inte skolan som jag skippat fyra dagar i rad nu. Bara Harry.

~~~~~

Ojdå, märkte först nu hur lång den här delen blev.. det blir lätt att jag skenar iväg när jag skriver, för jag vill beskriva detaljerat. Tycker ni sådana här delar blir FÖR långa?

Tidigare: 

~~~~~~~

~ Cassie ~

  "Are you seriously not gonna talk to me?", frågade Harry när låten slutade och en annan - precis lika långsam - började spelas.
  "Nope", svarade jag kort och sekunden efter insåg jag att jag just misslyckats. "Damn", muttrade jag och Harry skrattade lågt åt mig.
  "Well, you almost kept quiet for three minutes", konstaterade han och fick det nästan att låta som en uppmuntran.
  "Why are you here?". När jag ändå hade misslyckats med att vara tyst kunde jag ju gå rakt på sak. Just nu uppskattade jag inget kallprat och helst ville jag bara ha bort Harry ur min åsyn för alltid. Jag ville inte att någonting skulle kunna kopplas till den där dagen på sjukhuset.
  "Fred called me. He was worried about you", svarade han ärligt och lät faktiskt som om han verkligen brydde sig om mig. "Plus, I couldn't miss a party. Could I?". Japp, där kom sarkasmen som jag nästan väntade på.
  "Of course you couldn't", muttrade jag och slutade dansa. Jag släppte Harry helt och tog mig ur hans grepp.
  "Where are you going?", frågade han innan jag hann gå iväg, och jag gav honom en lång blick. Varför var han tvungen att vara så snygg och charmig? Det hade varit mycket lättare att bara gå iväg om han inte hade sett bra ut.
  "Away from you", svarade jag kort och ärligt, innan jag trängde mig fram mellan de dansande paren.
  "I'll find you after I've had a drink", hörde jag Harry säga bakom mig och jag himlade med ögonen.
  "Please, don't", muttrade jag tyst för mig själv och fick samtidigt syn på Sara som stod uppe på ett bord och dansade i ett tempo som inte alls gick ihop med låten som spelades. Hon fick tydligen syn på mig också för hon slutade dansa, hoppade ner från bordet och kom snabbt fram till mig.
  "Oh god! I saw you dancing with that hottie! Did he kiss good?!", utbrast hon när hon kom fram till mig.
  "Ueeeh!", klagade jag högt och skakade bort hennes ord. Inte för att det riktigt stämde - att kyssa Harry skulle nog inte vara äckligt på något sätt alls - men det var vad jag ville känna i alla fall. Jag ville bara hata honom, men det gick inte riktigt.
  "What?! Don't tell me he was bad? With those lips he has to be amazing!".
  "Just.. No! I did not kiss Harry", klargjorde jag och hon höjde ögonbrynen.
  "No?"
  "No", bekräftade jag och nickade lite. Hon verkade chockad i några sekunder, men sedan fylldes hon av fniss och entusiasm igen.
  "Harry. What a great name. It's like it was made for him", pep hon och jag kunde inte låta bli att skratta. Om Sara blev så här påverkad av Harry bara på avstånd var det kanske förståeligt att jag ibland hade talsvårigheter i närheten av honom.
  "Well, he's a dick", konstaterade jag sedan och hon såg bara ännu mer drömmande ut nu. "Ohno, if you're picturing his dick, then please stop!", utbrast jag.

  "Whose dick?", frågade plötsligt en röst som tidigare inte varit med i samtalet. En lagom mörk och ganska hes röst, som endast kunde tillhöra en person.

  "Oh, ehm. Just..", stammade jag pinsamt fram och vred mig om för att se Harry stå och titta på oss med ett extremt roat ansiktsuttryck.
  "Just some guy that was hitting on Cassie earlier", slängde Sara lugnt ur sig i ett försök att rädda situationen, men jag var ganska säker på att Harry redan hade förstått att det handlade om honom. Något som förvånade mig var att Sara faktiskt lyckades behärska sig själv och inte alls betedde sig som hon alldeles nyss hade gjort.
  "Mhmm", mumlade Harry och lät inte övertygad överhuvudtaget. "You know, if you wanna see something all you have to do is ask", sa han sedan med ett flin och började fumla med sitt bälte.
  "Harry!", utbrast jag och smällde till hans händer för att få honom att sluta.
  "Fine", skrattade han och höjde oskyldigt händerna framför sig.
  "Just leave. I don't know what Fred told you, but there is no reason for you to be here", suckade jag uppgivet och hoppades verkligen att han skulle göra som jag sa och gå. Jag kunde se hur Saras ansiktsuttryck blev rätt förvånat när hon började förstå att jag och Harry inte träffades för första gången här ikväll.
  "I didn't come for Fred", konstaterar Harry som om det var en självklarhet, vilket det i och för sig kanske var.
  "Well, if you came here for me than there is just even more reason for you to leave. I don't want you here and I sure as hell don't need you here. I've got nothing good out of you and whenever you come around things go wrong. Just get the fuck out of here and don't you ever contact me again Harry, because I don't want to see you and I sure as hell don't want to talk to you. Ever."
  Jag blev själv förvånad över mina hårda ord och även om jag inte riktigt menade det jag sa, så fanns det en viss sanning i det. Jag ville inte se Harry. Det gjorde för ont, eftersom varje sekund i hans närhet påminde mig om Alexa och dagen då hon dött.
  Harry verkade dock varken förvånad eller sårad, utan han bara höjde ögonbrynen och nickade lite.
  "I almost thought you didn't have any feelings left. Now, this is the Cassie that I like. So cocky."
  "Oh, shut up!", fräste jag och orkade inte se på honom mer. Jag vände mig och började gå ifrån både Harry och Sara i hopp om slippa undan det jobbiga läget, men en arm slank fort runt min midja och jag fick sällskap utav Harry.
  "Don't walk away from me Cassie. Where is the fun in that?", frågade han och det kändes som om jag snart skulle explodera utav känslor som jag höll inom mig - och hade hållit inom mig för läge. För länge för att ge upp och släppa ut det nu.
  "You know that I hate you, right?", frågade jag med förvånansvärt kall ton. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men den här lögnen gick jag nästan på själv.
  "Hm. At least I tried the nice way", konstaterade Harry och jag förstod verkligen inte var han menade, men något i hans blick sa mig att han tog åt sig av mina ord och inte gillade det jag sa.
  "What do you mean?", frågade jag, men fick inget svar. Istället vände Harry på klacken - fortfarande med sin ena arm runt min midja, alltså vände jag automatiskt på mig också - och höjde handen mot Sara.
  "Hey, ehm - what's your name again?", frågade han högt och jag blev lite förvånad över att Sara ens hörde honom över den skrikande musiken.
  "Sara", svarade hon i alla fall, och kom fram till oss.
  "Okay, Sara. Did I remember to tell you that Cassie's sister died last week. It was really tragic actually. I was there."
  Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag kunde inte tro att Harry just hade sagt det där. Han lät så extremt känslokall, som om det inte betydde någonting alls för honom. Sårat och hatfullt stirrade jag nu på Harry, som oberört såg på mig och ryckte på axlarna.
  "Oh my god. Tell me he's kidding?", utbrast Sara framför mig och jag svalde hårt och flyttade sakta blicken till henne.
  "Not at all", lovade Harry och nästa sekund var Saras armar runt om mig, och Harrys var borta från min midja.
  "I am so sorry Cassie! Why didn't you tell me? Oh god, is there anything I can do for you?", frågade Sara upprört och släppte mig i några sekunder för att se på mig, innan hon hårt kramade om mig igen.
  "I.. Uhm.." Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Varför hade jag inte berättat nått? För att det var exakt det här jag hade försökt slippa. Kramarna. Medlidandet. Klumpen som nu var tjock i min hals.
  "Can I talk to Cassie alone for a minute?", frågade Harry plötsligt och räddade mig från situationen som han själv hade skapat.
  "Of course", sa Sara och släppte mig ännu en gång. "I'll be.. Right here somewhere, if you need me", sa hon och gav mig en extremt medlidande blick innan hon vände sig om och gick iväg från oss.
  "Maybe that..", började Harry säga men jag vände mig snabbt mot honom och avbröt honom genom att hårt smälla min handflata mot hans ena kind. Slaget fick hans ansikte att vinklas lite ifrån mig och när han vred det tillbaka mot mig såg han inte alls glad ut. Kinden var röd där min hand träffat.
  "Are you enjoying this? Ruining my life?!", frågade jag, både ilsket och förtvivlat.
  "Look, I.."
  "You have no idea what I've been through. You have no idea what this means for me or for my family. You don't know a first thing about me and we're gonna keep it that way. I told you that I hated you, but that wasn't true. I don't just hate people that I don't know, without a reason. So thank you Harry, for giving me a reason. Now, I really do hate you."
  Medan jag pratade steg gråten högre och högre upp i halsen och jag kände hur mina ögon tårades, men jag tänkte inte ge efter. Jag tänkte inte låta känslorna ta över mig, för jag skulle inte klara av att hantera det.
  Istället blinkade jag envist bort tårarna, vände på klacken och gick ifrån Harry, mot bordet där flera killar fortfarande stod och inspekterade och smakade på Saras pappas sprit. Jag tog en utav de halvfulla vodka flaskorna, skruvade av korken och drog snabbt i mig några klunkar. Det riktigt sved i halsen, men det spelade ingen roll. Hellre den smärtan och äckliga smaken, än smärtan jag skulle måsta handskas med om jag inte dränkte den i alkohol.
  "Are you going all in tonight, sweetheart?", undrade en utav killarna och jag vände mig mot honom.
  "If not, than what's the point of drinking at all?", frågade jag innan jag tog en klunk till. En del utav killarna skrattade åt mig och jag måste verkligen ha missat det roliga, men det spelade ingen roll.
  "Do you have something stronger than this?", frågade jag och såg på de en efter en.
  "Stronger than clean vodka?", skrattade samma kille som pratat med mig tidigare och jag höjde ögonbrynen - återigen oförstående om vad det var som var roligt.
  "Are we talking drugs now?", frågade en utav de andra killarna. En som såg ut att vara lite äldre än de flesta andra på den här festen. Det var självklart inte droger jag hade tänkt mig, men när jag tänkte efter kanske det inte var en så dålig idé. Sist jag hade fått i mig droger hade jag inte ens kommit ihåg något dagen efter, och det var ungefär vad jag var ute efter. Att glömma - om så bara för en kväll.
  "Why? Do you have some?", frågade jag avvaktande och återigen besvarades jag utav en hel del skratt - vilket började gå mig på nerverna.
  "What's so funny?", ifrågasatte jag irriterat och de alla verkade bli förvånad över min plötsligt höga ton. Jag blev själv också lite förvånad. Det här var inte jag egentligen. Det här var hur jag blev utav alkohol. Lättretlig och lite för kaxig.
  "Nothing", lovade den äldre killen och grävde lite i en ficka. "You just found the right guy", konstaterade han sedan när han visade upp en riktigt liten plastpåse med ett vitt pulver i. Han gick runt bordet som han stod bakom och stannade framför mig.
  Han var inte så jätte lång, men ändå längre än mig, och rätt biffig. Inte tjock eller mullig, bara väldigt biffig. Hans hår var brunt och extremt kortklippt. Ögonen såg också bruna ut, dock var det för mörkt för att jag skulle kunna se de ordentligt.
  "You sure you want this?", frågade han och jag tänkte efter.

  Vid det här laget hade det börjat bränna nere i magen utav vodkan och huvudet var tungt. Jag försökte fokusera på killen framför mig, men trots att han stod still, så rörde hans ansikte på sig framför mig. Mer klunkar vodka skulle leda till att allting snurrade mer och mitt kaxiga humör skulle övergå till väldigt fnittrigt, men det skulle inte vara nog. Ville jag slippa tänka helt skulle jag behöva mer än så.
  "I'm sure", bekräftade jag och tänkte precis ta påsen ifrån honom när han höjde handen så att jag inte kunde nå den.
  "So.. What do I get out of it?", frågade han och höjde ögonbrynen.
  "What do you mean?", undrade jag oförstående och backade ett steg när han kom närmare mig.
  "I give you what you want, and you give me something in return, of course", klargjorde han och jag fortsatte backa när han fortsatte komma närmare. Snart kände jag en bordskant mot baksidan av mina lår och jag svalde hårt.

~~~~~~

Mobilskriven del, så förlåt om den blev lite halvtaskig.. :)

Edit; Kollade igenom delen nu lite snabbt, när jag fick dator, och insåg att det var väldigt mycket dialog i den.. Är det en bra eller dålig sak, tycker ni?