Oj, att folk ens fortfarande kollar in här. Jag får så jävla dåligt samvete varenda gång jag tänker på bloggen. Det är som att hela skrivandet bara blivit till en negativ sak.. jag kan inte ens förklara. Det roliga med att skriva är borta och det känns mer som en läxa. Någonting jag måste göra..

Jag vill verkligen be om ursäkt till alla er som faktiskt gillar det jag skriver.. men jag vet inte om det kommer komma några mer delar, i alla fall inte här. Jag är mer på wattpad nu för tiden, då det är enklare via mobilen osv.

Tidigare:

I samma stund som jag också bröt ut i ett hysteriskt skratt hörde jag hur mobilen plingade till i väskan. Jag grävde fram den och läste smset som Harry hade skickat.

|| I was rude, I know. Don't take it personal. Anyway, I'm gonna take u out tomorrow. Pick u up at 7. Be ready, and don't underdress. xx ||

 

→ Cassie ←

  För säkert femte gången den här timmen rotade jag igenom min garderob. Jag hade inte många klänningar och jag var inte säker på vad Harry hade menat med 'don't underdress'. Jag suckade frustrerat och gick in till mammas sovrum istället. Till min lättnad hittade jag en super söt, svart, kortärmad blus som jag tog med mig tillbaka till mitt rum. Jag matchade den med en svart, ganska kort kjol som jag hade fått av Kate för bara några veckor sedan. Håret hade jag redan plattat tidigare och sminket var också färdigt, så när jag hörde en bil köra upp framför huset var jag färdig och skyndade mig ner för trappan. "I'm leaving now", sa jag när jag passerade mamma i vardagsrummet.
  I samma stund som jag kom in i hallen knackade det på dörren. Genom det suddiga fönstret kunde jag se mörka konturer och jag kände ett sting av nervositet bildas inom mig. Jag drog ena handen genom håret för att få luggen från ansiktet och öppnade sedan dörren med ett leende på läpparna, redo att möta Harry's gröna blick.
När jag istället möttes utav Robert's rödkantade ögon försvann leendet från mina läppar och jag svalde hårt. "Rob...", andades jag förvånat. "What are you doing here?"
  "We need to talk", sa han och jag hörde genast på hans röst att han druckit alldeles för mycket. Han tog ett steg emot mig, över tröskeln och jag skakade på huvudet och knuffade honom lätt bakåt.
  "You're drunk", observerade jag och klev ut ur huset och stängde dörren efter mig. Om han nu kände att han behövde prata med mig så tänkte jag iallafall inte göra det där inne, var mamma kunde höra allt.
  "We made a mistake Cassie", sluddrade Rob och höjde ena handen emot mitt ansikte.
  "I don't think so..", svarade jag tyst och backade undan innan han hann röra mig.
  "Why? Why are you doing this?", frågade han och verkade uppriktigt oförstående. "It's because of him, isn't it?"
  Jag suckade och skakade på huvudet. "This has nothing to do with anyone but us."
  "You're wrong. He's getting to you, Cassie. He's manipulating you. He's making you turn on me", sa Robert och började låta irriterad.
  "This has nothing to do with Harry!", utbrast jag irriterat.
  Plötsligt kom Rob närmare mig och när jag backade undan blev jag ställd emot ytterdörren och han följde min rörelse tills våra kroppar nästan rörde varandra. "This has everything to do with him", sa han och hans blick borrade sig in i mina ögon.
  "We're over Rob. I don't want you knocking on my door anymore, you can't..-"
  Rob avbröt mig mitt i meningen genom att pressa sina läppar emot mina i en blöt kyss. Han smakade sprit och all kärlek och ömhet som ibland faktiskt funnit i våra kyssar var borta. Jag försökte genast vrida bort huvudet från honom, men innan jag lyckades med det hade han sina händer på varsin sida om mitt ansikte och höll mig hårt på plats emot dörren. Det spelade ingen roll hur hårt jag pressade handflatorna emot hans bröstkorg, Rob stod kvar och fortsatte kyssa mig hårt och utan att bry sig om att han gjorde det emot min vilja.
  Det kändes som några väldigt långa sekunder den där kyssen pågick, men sedan försvann Robert plötsligt ifrån min närhet i samband med att en bekant, arg röst fräste: "What the fuck are you doing?"
  Jag öppnade ögonen, som jag inte ens insett att jag stängt, och fick se Harry med båda händerna fastklamrade vid Robs krage.
  "Harry, don't make a scene", bad jag förskräckt och torkade mig över munnen med baksidan av handen.
  Harry stirrade ilsket på Robert innan han slängde en blick på mig, suckade tungt och knuffade Rob ifrån sig. "Get your face out of my sight before i redo it so that you won't even recognise yourself in the mirror", sa han sammanbitet och jag kunde se hur han knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.
  När jag sedan vände blicken emot Robert växlade han ilsket blicken mellan mig och Harry. Jag kom att tänka på orden han sagt i sin lägenhet. If I see you with him, one single time, I'll fucking kill that moron.
  Nästa sekund slängde sig Rob emot Harry och jag tyckte mig se hans näve träffa Harry någonstans läskigt nära ansiktet. De båda såg ut att tappa balansen en aning, men Harry var snabb med att återfå den och slängde genast iväg en knuten näve emot Rob, som blev träffad på käken och vacklade bakåt några steg.
  "You should have left when you had the chance", fräste Harry ilsket och tog några steg efter min vingliga ex-pojkvän innan hans näve träffade Robert i ansiktet igen.
  Jag stod som fast frusen i marken och iakttog förskräckt deras rörelser tills dörren bakom mig gick upp. "What is going on here?", frågade mamma i en sträng röst och såg först på mig, sedan förbi mig på killarna. "Oh my god.."
  Även om det var Rob som faktiskt var den som gjorde fel här så förstod jag att det absolut inte såg ut så för mamma. Harry var den som stod raklång med en vansinnig blick, medan Robert stod böjd framåt och kippade efter andan samtidigt som blod droppade från hans näsa. Dessutom hade Fred igår sagt att Harry var våldsam och jag såg i mammas ögon att hon absolut var på Roberts sida just nu.
  Harry växlade blicken mellan mig och min mamma, och verkade tänka ungefär samma sak som jag. "No more fighting!", uppmanade mamma väldigt bestämt. "I'll get some ice", sa hon sedan och försvann in i huset.
  "You. Get the hell out of my sight!", fräste Harry och spände blicken i Rob, som inte längre verkade ha energi att säga emot, för han slängde en hjälplös blick på mig innan han stapplade iväg mot vägen.
  När mamma kom tillbaka hade Robert tagit sig tillräckligt långt ner på vägen för att inte längre synas. "Where did he.."
  "He was in a hurry, and so are we. Harry, c'mon", sa jag snabbt och började gå emot bilen.
  "Cassie..-"
  "Not now. We can talk later, mom", sa jag innan jag flydde in i bilen. Jag orkade verkligen inte med något varnande snack om att hon inte tyckte jag skulle vara med Harry, eller vad än det var hon ville säga om det här.
Harry sa något åt min mamma, det såg ut som en ursäkt, innan han öppnade bildörren och satte sig bakom ratten. Han suckade tungt, vred igång bilen och backade ut från gården. Jag satte på bältet och sneglade på honom.
  Hans käkar var spända, händerna höll hårt om ratten och en besvärad rynka befann sig mellan hans ögonbryn. Jag ville säga något, bryta isen, men hittade inga lämpliga ord. Jag visste inte om han var arg eller bara bekymrad.

  Hela bilresan försökte jag desperat att komma på någonting vettigt att säga, men det slutade med att ingen av oss sagt ett ord när han slog av bilen på en stor parkering. Jag knäppte lös bältet och öppnade bildörren. "Where are we going?", frågade jag nyfiket och såg mig omkring på de olika byggnaderna medan jag klev ur bilen.

  Harry gjorde detsamma och låste sedan bilen. "To a restaurant", svarade han och kom runt bilen till mig. Han stannade framför mig och såg ner över min kropp, men landade tillslut med blicken vid mina ögon. "You look great", sa han, fortfarande rätt kyligt.

  "Thanks", log jag.

  Harry lade ena handen runt min midja, på min höft, och började sedan gå emot en av de ganska stora byggnaderna. Han knuffade upp dörren och vi kom in i en lokal som doftade gott av mat. Låg, lugn musik fyllde rummet och även lågmält prat. Golvet kläddes av en röd heltäckningsmatta och gardinerna i fönstren var av samma röda färg. Framför oss stod en lång, stilig man med mörkt, välkammat hår och kostym. Han hade en röd slips som gjorde att han matchade hela restaurangen.

  "Good evening", hälsade han med ett vänligt leende.

  "Hi", svarade Harry och vi gick fram till mannen. "We've got reservations for two", lade han till.

  "What's the name?"

  "Styles."

  Mannen ögnade igenom ett block som han hade och stannade till med blicken vid ett namn. "Harry?", frågade han och lyfte blicken från pappret till Harry, som nickade bekräftande. "I'll get someone to show you to a table", sa kostymnissen innan han vinkade åt sig en ung, söt, blond tjej som hade på sig en svart kjol och en vit skjorta invikt i kjolen.

  Tjejen tog med oss till ett litet bord för två, där vi fick varsin meny. Hon lämnade oss ensamma och sa att hon skulle vara tillbaka om ett tag för att ta våra beställningar. Jag avfyrade ett leende emot henne, även om hennes överdrivet vänliga ton irriterade mig, och kollade sedan igenom menyn lite. När min blick fastnade på priserna tittade jag förvånat upp på Harry. "Jesus, Harry. This place is expensive!"

  Han såg upp från sin meny och jag kunde skymta ett svagt, roat flin på hans läppar. "Yeah, I bet it is. I don't feel like buying it though, so it's fine."

  Det tog några sekunder innan jag förstod hans dåliga skämt, men när det väl sjönk in himlade jag med ögonen. "Very funny", på pekade jag. "I meant the dishes, of course."

  "Don't worry about it. I'm buying", sa han bara oberört och återgick till att läsa menyn.

  Jag suckade och lutade mig bak i stolen. "Are you angry?", frågade jag och korsade armarna över bröstet. Det skulle inte bli en särskilt rolig dejt om han skulle sura hela tiden.

  "Yes."

  "Oh..", mumlade jag taget. Jag hade inte varit redo för ett så ärligt svar och hade varit redo med ett litet 'om-du-är-arg-så-säg-det-bara-så-vi-kan-reda-ut-det-och-ha-trevligt-istället' -tal, men eftersom han erkände det så lätt hade jag inte längre någonting att säga.

  "Not with you, of course", lade han till samtidigt som han vek ihop sin meny och lade ifrån sig den.

Tidigare:

  Jag svalde hårt och spände nävarna så hårt att naglarna pressades smärtsamt emot mina handflator. Varken mamma eller Fred kände Harry, och att de var så extremt dömande gjorde mig arg. "I know Harry well enough to know that he would never hurt me!"

 

~ Fred ~

  "Fred?", frågade Cassie's mamma just när jag tänkte lämna köket och gå upp till Cassie som var på sitt rum.
  "Yes?",
  "Do you think she's okay?", frågade Annika och stoppade undan lådan med massa bandage och andra saker innan hon vände sig emot mig. "With Alexa, the break up and all that's going on?"
  Jag höjde ögonbrynen och tittade oförstående på henne. "The break up?", upprepade jag frågande.
  "Oh", andades Annika och fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "She haven't told you yet.."
  "Wait, she's not with Rob anymore?", frågade jag för att få det helt bekräftat, även om jag redan var rätt säker på att det var så hon menade.
  "I shouldn't have said anything", sa hon och suckade. "You're taking good care of her, right?"
  Jag nickade lite avvaktande, inte riktigt säker på vart hon ville komma med det hela. "I will always look after her", lovade jag efter ett tag när hon inte sa någonting mer. Sedan vände jag mig om och jag gick upp för trappan.
  Om Cassie och Rob hade gjort slut ångrade jag genast att jag varit så hård och negativ. Jag visste mycket väl att hon verkligen hade gillat Robert, även om de inte haft det så himla bra och lätt på sista tiden. Om hon dessutom var singel nu hade jag ju ingenting och göra med om hon sov, eller till och med låg, med Harry. Hon hade all rätt till att göra vad hon ville om hon var singel.
  Jag knackade på den vita trädörren till Cassies rum. "Can I come in?"
  "No", svarade hon lågt, med en sarkastisk ton i rösten som talade om för mig att jag mycket väl fick komma in, men att hon bara inte ville ge med sig redan.
  Jag öppnade dörren och såg Cassie sitta på den breda fönsterbänken med fötterna uppdragna framför sig och ryggen emot väggen. Hon hade haft blicken riktad ut genom fönstret, men vred nu på sig och mötte min blick.
  "I'm sorry", sa jag genast och stängde dörren efter mig innan jag satte mig på hennes bäddade säng. "Your mom told me", lade jag sedan till.
  Cassie bet sig i läppen och nickade lite. "I was going to tell you", informerade hon och lät nästan skamsen. Hon vände ner blicken mot sina knän.
  "Get your ass over here", suckade jag och höll fram armarna emot henne. Hon sneglade på mig och ett sorgset leende smög sig fram på hennes läppar.
  "What would I do without you, Freddie?", frågade hon lågt samtidigt som hon reste sig upp och sedan kurade ihop sig tätt intill mig på sängen.
  Jag lade armarna om henne och kysste lätt hennes hår. "You would probably still be downstairs trying to get that piece of glass out of your mom's foot."
  "Are you doubting my medical skills?", frågade hon och sneglade upp på mig med ett snett flin.
  Vi stannade inne på Cassie's rum i flera timmar och pratade. Först lite om henne och Rob, men hon bytte snabbt samtalsämne till muntrare och mer vardagligt kallprat.
  När vi båda började bli hungriga bestämde vi oss för att gå ut och äta tillsammans, eftersom det var riktigt längesedan vi gjorde det. Cassie placerade sig själv på golvet framför spegeln och lade först upp håret i en svans innan hon började fixa sig med onödigt smink. Hon behövde verkligen inte smink, men jag hade insett att det inte spelade någon roll hur många gånger jag sa det till henne, hon skulle ändå fortsätta sminka sig.
  "So, how is your love life going then?", frågade hon plötsligt och såg på mig via spegeln.
  "Oh, that's something you don't even wanna talk about", skrattade jag och skakade på huvudet.
  "Come on, it can't be worse than mine", konstaterade hon och himlade med ögonen.
  "What are you talking about? You're totally into Harry, and there is no doubt about his feelings for you", konstaterade jag och såg på henne under höjda ögonbryn.
  Cassie suckade och ryckte på axlarna. "I don't know.. I mean, I do like Harry, but I don't wanna get myself into something already. I think I need some time alone first."
  Jag nickade förstående och lade mig ner på sängen med händerna knäppta under huvudet och blicken fäst vid taket. "I hope alone involves me", konstaterade jag lugnt.
  "Of course it does, stupid", skrattade hon, och bara ljudet av hennes underbara skratt fick mig att le brett. Hon lät fortfarande som hon hade gjort när vi var barn.

 

~ Cassie ~

 

  Det var inte alls svårt att välja matställe, utan som alltid hamnade vi vid det vanliga lilla fönsterbordet på vår gemensamma favoritrestaurang. Vi beställde vår mat och småpratade tills den serverades. När maten kom lade sig en tystnad över oss, vilket bara bevisade att vi båda hade varit väldigt hungriga.
  "I'm just gonna go to the ladies room. I'll be right back", sa jag efter att ha tömt min tallrik. Jag reste mig upp och gjorde min väg mellan borden till badrummen.
  Som vanligt gick jag in på handikapptoaletten istället för damernas toalett. Jag ville slippa de trånga båsen och alla andra som möjligtvis kunde befinna sig där inne, därför använde jag i princip alltid handikapptoaletten om det fanns någon.
  Jag såg till att dörren var låst innan jag rotade igenom min väska efter mobilen. Jag letade fram Harry's nummer och ringde honom utan att tveka. Även om det var väldigt härligt att bara ta det lugnt med Fred så kunde jag inte få Harry ur mitt huvud och jag var tvungen att få prata med honom. Han hade varit så kall i morse och jag hatade det.
  "Hello?", svarade Harry's röst och han lät både hesare och mörkare än vanligt.
  "Hi..", sa jag och hoppade upp på bänken nedanför spegeln, sittande med benen över kanten och ryggen mot spegeln.
  "Cassie?", frågade han och jag insåg nu att han var väldigt andfådd.
  "Yep, it's me", bekräftade jag nickande. "What are you doing?"
  "Working out", svarade han kort och jag kunde höra att han sakta men säkert återhämtade sig och andningen sjönk i tempo. Jag kunde se Harry framför mig, i precis samma kläder som när jag hittat honom på gymmet. "What did you want?", frågade Harry och drog mig ur min lilla fantasi.
  "Ehm, I... I just.. Are you okay?"
  "Why wouldn't I be okay?"
  Jag suckade och började dra i en tråd som jag upptäckte hängde ifrån ärmen på min tröja. "You seemed upset this morning", mumlade jag.
  Jag kunde höra Harry sucka på andra sidan. "I don't really have time for this right now. You don't have to worry about me", sa han en aning otåligt.
  "Okay... I guess I'll see you around", sa jag lite avvaktande.
  "Sure", sa Harry distraherat och det kändes verkligen som att gårdagen inte alls hade hänt. Han hade varit så öppen och känslosam då, och nu var han bara kall och halvt dryg igen. "Bye", lade han sedan till och jag hann inte ens säga hejdå innan han hade lagt på.
  Jag satt kvar ett tag och försökte att inte ta åt mig av hans kalla attityd. Harry var så, det hade jag börjat inse, men ändå var det svårt för mig att inte ta det personligt. Jag hoppades verkligen att han inte tyckte jag var för klängig som ringde, för även om jag helst ville hålla mig undan från kärlek ett tag så var det ingen tvekan om att jag började få känslor för honom, på riktigt. Jag gillade verkligen Harry och jag var fullt medveten om att jag nog inte skulle orka med det hela om han inte alls tänkte så om mig.
  När jag sedan återvände till Fred stod det en liten tallrik med en bit chokladtårta framför min plats och han hade en orörd cheesecake bit framför sig. "Half of each?", frågade han med ett leende.
  "Do you even have to ask?", skrattade jag och satte mig ner. Eftersom vi båda var alldeles för kära i godsaker för att kunna välja delade vi alltid på efterrätterna, vad vi än beställde.
  Vi åt upp efterrätten, först åt jag halva min chokladtårta och han halva sin bit, sedan bytte och åt resten. Efter det lämnade vi restaurangen och satte oss i bilen. Jag skruvade upp radion på hög nivå och sedan körde vi runt i centrala London och sjöng med till låt efter låt på radion. Ju senare det blev desto fler vingliga människor syntes på trottoarerna och varenda gång någon ramlade eller nästan ramlade bröt både jag och Fred ut i skratt. Det var en typisk kväll med Fred och inte ens Harry fanns i mitt huvud och förstörde det hela.
  "I've really missed you, Cassie", sa Fred när Gavin DeGraws låt Chariot nådde sitt slut.
  Jag vände upp blicken mot honom och log svagt. "It's not like I've been out of town or anything", konstaterade jag.
  Fred skrattade lätt och ryckte på axlarna. "I know. I just.. we haven't done this in awhile."
  "No we haven't. I've missed this too", försäkrade jag honom ärligt och nästa sekund bröt han plötsligt ut i gapskratt och jag trodde nästan han skulle köra av vägen.
  "What?", frågade jag förvånat och började själv också fnittra lite på grund av hans skratt.
  "He-he walked right into the streetlight", skrattade Fred och pekade ut genom fönstret. Jag följde hans blick och fick se en snubbe kring 30års åldern som satt på marken just framför en lyktstolpe och hans vänner stod en liten bit ifrån och såg ut att vara på väg att kikna i skratt.
  I samma stund som jag också bröt ut i ett hysteriskt skratt hörde jag hur mobilen plingade till i väskan. Jag grävde fram den och läste smset som Harry hade skickat.

 

|| I was rude, I know. Don't take it personal. Anyway, I'm gonna take u out tomorrow. Pick u up at 7. Be ready, and don't underdress. xx ||

 

~~~~

Jag har en fråga till alla er läsare. Hur hittade just du in på min blogg? :)

  Jag hade fortfarande fullt upp med att försöka behandla all den informationen jag hade tagit in för några minuter sedan. Jag försökte se Jennie framför mig, för jag var väldigt nyfiken på hur hon hade sett ut, men jag ville inte fråga Harry.
  Medan Harry satt på huk på golvet för att plocka upp glasskärvorna, satt jag på diskbänken och iakttog honom. "I wouldn't mind helping, you know."
  Harry tittade upp på mig och skakade på huvudet. "Just stay on the sink. You could..-"
  "I could step at glass. I know, you told me", suckade jag och stoppade in händerna under mina lår och lutade mig framåt. Jag kände mig som ett litet barn som man var tvungen att vakta och hålla koll på för att det inte skulle skada sig.
  "Could you at least let me wash that cut first?", frågade jag och höjde ögonbrynen. Harry reste sig till min förvåning upp och kom fram till diskbänken. När han stannade framför mig tog jag försiktigt hans hand och vände på den så att handflatan var riktad uppåt. "Does it hurt?", frågade jag bekymrat och såg ner på hans blodiga handflata, där jag visste att ett sår gömde sig.
  "I'll live", svarade Harry oberört, men jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han hade lite ont i alla fall.
  Jag nickade bara och slog igång kranen. I väntan på att vattnet skulle bli ljummet såg jag upp på Harry's ansikte och han mötte min blick. Ingen av oss sa någonting, men jag var rätt säker på att jag inte var den enda som fortfarande tänkte på historien han hade berättat för mig för bara en liten stund sedan.
  "Okay..", mumlade jag efter en liten stund och vek undan med blicken. Jag flyttade Harrys hand emot vattenstrålen, men hans arm stelnade till och hindrade mig från att röra på den ytterligare.
  "Can't you take a towel and to clean it with?", frågade han och jag höjde ögonbrynen.
  "I have to rinse it off", konstaterade jag.
  "But that will definitely hurt", klagade han med en fortfarande lugn röst
  "Just at first. Come on now", sa jag och drog in hans hand under den svaga vattenstrålen och vattnet som rann ner i diskhon blev genast rött av blod. Jag kände hur varenda muskel i Harrys hand spändes och han fick en besvärad rynka i pannan. "Does it hurt bad?", frågade jag bekymrat.
  "Just do what you need to do", sa han snabbt och sammanbitet, som om han bara ville få det hela överstökat nu när det ändå redan gjorde ont.
  Jag lät vattnet rinna över såret ett tag till och flyttade sedan undan hans hand. Man kunde nu tydligt se hur huden delade på sig och bildade ett hyfsat djupt skärsår tvärs över handflatan. Jag använde en fuktig handduk och tvättade bort allt blod runt om såret.
  "You done now?", frågade Harry otåligt.
  Jag vände upp ansiktet emot honom och skakade på huvudet. "This was only the easy part", informerade jag och tänkte glida ner på golvet, men Harry stoppade mig med ena handen emot min höft.
  "Stay on the sink was all I wanted you to do", påminde han.
  Jag himlade med ögonen, men satte mig tillrätta igen. "Fine. I need the first aid kit that's in the locker next to the fridge."
  Harry nickade kort och lämnade mig för några sekunder, innan han sedan återvände med den röda lilla lådan.
  "Thank you", mumlade jag samtidigt som jag öppnade den och tog ut bandage och sprit.
  "No no no, Cassie, that's gonna hurt like hell", sa Harry när han förstod att jag skulle tvätta såret med sprit.
  "Doesn't matter, we have to get it clean", sa jag säkert och tog Harrys hand igen, och drog den ovanför diskhon.
  "But -"
  "You wanna do it by yourself, or shall I do it?", avbröt jag honom med att fråga, samtidigt som jag höll fram den lilla, bruna flaskan emot honom.
  Harry skakade på huvudet och slöt ögonen. "You do it.."
  Jag nickade, men kom sedan på att han inte längre tittade på mig. "Okay", mumlade jag då lågt och skruvade upp flaskan. Jag bet mig hår i insidan av kinden, medan jag hällde en del av vätskan över det öppna såret.
  Harry ryckte tillbaka handen ur mitt grepp. "Fuck!", utbrast han och slog upp ögonen.
  "Sorry!", sa jag snabbt och stirrade förskräckt på honom. "At least now it's over with", lade jag försiktigt till. Harry tittade ner på sin hand en liten stund och höll sedan fram den emot mig igen. Jag sa ingenting mer utan började bara att linda in den med bandage.
  När jag var färdig med handen och började lägga tillbaka sakerna i lådan återgick Harry till att plocka upp glaset från golvet. När han hade fått bort alla stora bitar fick jag förklara vart dammsugaren var och när han sedan hade dammsugit hela köket noga och även torkat upp vattnet från golvet gick vi in till vardagsrummet igen, där vi placerade oss nära varandra i soffan.
  "Can I ask you something?", frågade jag efter att vi båda hade legat tysta ett tag.
  "Sure."
  "Did..", sa jag men ångrade mig lite. Det kanske skulle vara för okänsligt att bara slänga ur sig en fråga som den. Dock hade jag ju redan börjat nu, och han skulle förmodligen vilja veta vad jag tänkt säga. "Did you love.. her?" Det kändes som att det skulle vara fel att nämna hennes namn.
  Det blev alldeles tyst i rummet, så när som på våra andetag och Harrys hjärtslag som jag hörde där jag låg med örat mot hans bröstkorg.
  "I don't know", sa Harry, när jag hade börjat tro att han inte tänkte svara. "I only knew her for a short period, and I was close to her all that time. The time when you see that you love someone, is when you're away from them and realise that you really need their company. I know that I liked her, but I never really had time to figure out if we could ever be something more than close friends."
  "Makes sense, kinda", mumlade jag.
  "Are you tired?", frågade Harry tyst och jag kände hans läppar mot mitt hår. Jag svarade inte, utan nickade bara smått. "Then sleep", mumlade han.
  "But I wanna be with you", sa jag och blinkade några gånger för att hålla ögonen öppna. Det kändes själviskt att bara somna nu, efter att Harry öppnat sig totalt, om någonting väldigt känsligt.
  "You are", konstaterade Harry och och strök med ena handen upp längs min ryggrad. Han hade ju faktiskt rätt, och till de orden slutade jag streta emot och slöt istället ögonen.
  "Aren't you tired?", frågade jag och hörde samtidigt att han slog på tv:n.
  "I will be eventually", sa han bara, och fortsatte röra sin hand upp och ner för min rygg i ett långsamt tempo. Det måste ha haft en sövande effekt på mig, för jag kommer inte ihåg någonting annat än Harrys andetag och hjärtslag, innan jag somnade.

  Inga drömmar, inga tankar, ingenting. Bara svart sömn. Den bästa sömnen jag haft på väldigt länge, och sedan plötsligt vaknade jag av att ytterdörren gick upp. Med tanke på att min kudde sakta men säkert rörde sig upp och ner, och luktade en blandning mellan tvättmedel och Harrys hud, förstod jag att jag fortfarande låg halvt över honom, precis som igår när jag somnat. Dock kändes det som om vi hade en filt över oss nu.
  Steg kom från hallen emot oss, och jag tvingade upp ögonen halvt i alla fall. Så fort jag såg en gestalt ta form i dörröppningen kände jag igen den. "Oh..", sa Fred förvånat. "I'll just.. swing by later."
  Jag skyndade mig ur soffan med försiktiga rörelser för att inte väcka Harry. Fred var redan på väg ut i hallen igen, men jag hann ikapp honom i dörröppningen mellan hallen och köket. "Wait!"
  "I can come back later. I didn't really expect you to have company nine o'clock a sunday morning."
  Jag suckade och lutade mig lite åt sidan för att slänga en blick på Harry. Han var fortfarande i soffan. "Why did you come?", frågade jag och tittade på Fred.
  "I don't know, to hang out maybe? You know, just spend some time together, like we actually used to", sa han med en mer nedstämd röst än jag hade väntat mig. Förut hade jag och Fred spenderat den mesta av vår fritid tillsammans, och nu hade vi i princip bara träffats i skolan.
  "Fred... I.."
  "Did you sleep with him?", frågade Fred med en väldigt dömande ton. Jag höjde förvånat ögonbrynen och mötte besviket hans blick.
  "No, Fred. I haven't slept with him", svarade jag långsamt och ärligt. Det var minst sagt irriterande att alla fortsatte ställa mig den frågan.
  "You know what? I'll call you later", sa han och började gå emot dörren. Jag följde efter ett steg och grep tag i hans hand.
  "Don't. I miss you", sa jag och sökte efter ögonkontakt. "I wanna be with you."
  "Funny", sa plötsligt Harry, med en inte alls road röst. Han kom gående från vardagsrummet emot oss. "The exact same words she whispered to me yesterday", lade han till och såg på Fred när han passerade oss. "Don't worry. I'm out of here."
  Jag följde honom med blicken när han tog på sina skor, drog på huvan på sin hoodie och tog på jackan över det. Inte en enda gång under den processen vände han sin blick emot mig. "Harry..", sa jag lågt, desperat efter att få se honom i ögonen, läsa av hans blick.
  Han lyfte blicken från sina skor och tittade först på min hand, som var utsträckt och höll i Freds. Sedan mötte han min blick. All sårbarhet och sorg var borta, men det var någonting nytt där nu. Han såg inte glad ut, inte ledsen, inte arg... Jag hann inte klura ut vad det var innan han vände sig emot dörren och gick ut.
  Fred tittade på den nu stängda dörren, och sedan på mig. "That was... -"
  "Intense?", föreslog jag suckande.
  "Weird", sa han istället. Kanske var det bara jag som märkt spänningen mellan mig och Harry. Spänningen som jag inte alls ville ha där. Spänningen som inte alls hade existerat igår kväll. "So, can I stay?"
  "Yeah, of course."
  Fred trampade av sig skorna och vi gick in i köket. "Have you had breakfast yet?", frågade jag när jag öppnade kylskåpet och ögnade igenom det.
  "Yep. But I can always eat a bit more", konstaterade han och slog sig ner vid köksbordet.
  Jag dukade fram frukost och ropade sedan när mina syskon. Jag misstänkte att de redan varit vakna en eller två timmar, men de hade en uppskattad vana att tillsammans stanna inne på någon av deras rum och leka tills någon annan i huset också vaknade.

  Efter att vi alla hade ätit tillsammans körde en obekant bil upp framför huset. Det visade sig vara mamma som kom tillbaka. Jag stoppade in det sista ifrån bordet i kylskåpet och ställde mig sedan i dörröppningen till hallen. "You're back early", konstaterade jag och iakttog mamma när hon tog av sig sina klackar.

  "I planned on getting back sometime during the night, I'm so sorry I left you alone with them all night", sa hon ursäktande, och jag fick plötsligt en känsla av att min mamma förmodligen inte var som andra mammor. Ibland kändes hon som en syster, istället för en mamma. Hon hade i princip inga regler här hemma och hon visste om att jag drack, och oroade sig ibland över det, men förbjöd mig inte ifrån att göra det. Hon hade en gång sagt att om hon förbjuder mig från att dricka skulle jag förmodligen göra det ändå, fast i smyg. Då tyckte hon det var bättre om hon kunde veta när jag var ute drack och att jag kunde komma till henne om det var någonting jag behövde prata om, även om det hade med alkohol att göra.

  "I wasn't alone."

  "So who made you comp-", började mamma säga, men avbröt sig själv när hon passerade mig in i köket, där Fred stod och lutade emot diskbänken. "Oh, hello Fred", sa hon med ett leende, och det lät mer som ett svar på hennes outtalade mening än det lät som en hälsning.

  "Hi", svarade han med en lätt nickning, och sekunden efter steg ett plågat ljud ifrån mammas strupe, samtidigt som hon drog upp ena foten ifrån golvet och hoppade på ett ben fram till bordet, där hon tog stöd med ena handen. "What happened?", frågade Fred förvånat och gick några steg emot henne.

  "I just stepped on something. I'm fine", sa mamma med en röst som garanterat var menad att lugna, men det funkade inte riktigt, för Fred såg - precis som jag - att en liten blodfläck började bildas på mammas strumpa.

  "Glass", mumlade jag och rynkade pannan.

  "What?", frågade de båda och tittade på mig.

  "You stepped on glass", förklarade jag i vanlig ton och gick fram till de. "You're bleeding. Sit down", lade jag till och drog ut en köksstolarna från bordet.

  Mamma gjorde som jag sa och satte sig på stolen. Hon drog av sin strumpa och en ganska liten glasskärva satt halvt inne i och halvt utanför huden under hennes fot. Sakta men säkert tog sig blod fram mellan huden och glaset. "It's nothing. Let's just get it out", sa mamma, och Fred satte sig ner på huk framför stolen.

  "I'm so sorry", sa jag samtidigt som jag gick över köksgolvet och tog ut samma låda som jag använt för att paketera Harrys hand igår. "I thought we had got all the glass off the floor."

  Jag gav lådan till Fred, som verkade vara den som skulle fixa ut glasbiten. "Why is there glass on the floor?", frågade han koncentrerat samtidigt som han med en pinsett började pilla i såret.

  "Harry crushed a glass."

  Fred vred huvudet emot mig. "He did what?!"

  "Oh, no. I mean, it was an accident", sa jag snabbt när jag förstod hur det lät i Freds öron.

  "Harry?", frågade mamma oförstående och tittade på mig.

  "Yeah, Fred just got here. Harry was the one who made me company", förklarade jag.

  "He crushed a glass?", frågade Fred, fortfarande förvånad över det.

  Jag suckade och drog ena handen genom håret för att få bort det från ansiktet. "He dropped a glass, and it broke." Jag var själv inte riktigt säker på vad som egentligen hade hänt med glaset. Han kanske hade kastat det i golvet med flit, men i vilket fall som helst så var det bättre om både mamma och Fred trodde att han tappade det.

  "Honey, did he hurt you?", frågade mamma ängsligt.

  "What?!" utbrast jag chockat och stirrade på henne under höjda ögonbryn. Att hon ens ställde den frågan gjorde mig extremt irriterad.

  Fred hade återgått till att försöka få ut glasbiten ur mammas fot, och verkade lyckas med det. Han reste sig upp och gick över till diskhon, där han lade ner både pincetten och glasbiten. "We're just worried about you", konstaterade han när han vände sig emot mig.

  "It doesn't sound as if you're just worried about me. It sounds as if you believe that Harry is some kind of bad person. He is not."

  "He's violent", påpekade Fred allvarligt.

  "Fred!", utbrast jag och slog ut med armarna. Han hade fel. Harry var inte våldsam, han hade bara haft otur och kanske hamnat i för många slagsmål.

  "He is violent?", upprepade mamma och växlade blicken mellan mig och Fred. "Cassie, how well do you know Harry?"

  Jag svalde hårt och spände nävarna så hårt att naglarna pressades smärtsamt emot mina handflator. Varken mamma eller Fred kände Harry, och att de var så extremt dömande gjorde mig arg. "I know Harry well enough to know that he would never hurt me!"

Tidigare:  "I haven't slept with anybody since she passed away, and I'm scared, okay? I'm scared of what I'm gonna feel, and you clearly don't care that much about stuff like that. You're just doing you're thing, and then you never think of it again.. That's not how it's gonna be for me. I'm gonna think of it, a lot. And I don't want it to happen in a car, when you're probably too drunk to even remember it in the morning."

  Med de orden, och tårar i ögonen, vände jag mig om och gick därifrån, och Harry gjorde ingenting för att stoppa mig.

 

  "Cassie, are you up yet?", ropade mamma ifrån nedervåningen. Tonen i hennes röst talade om för mig att det absolut inte var första gången hon ropade.
  "I'm up", ropade jag tillbaka och blev nästan rädd när jag hörde min egen, slitna röst, och det var inte det enda spåret efter gårdagens fest. Mitt huvud värkte och det sved i ögonen. Magen kändes konstig, och det enda jag kunde relatera känslan till var hunger, även om det inte riktigt kändes som det brukade.
  Jag låg kvar i sängen ett tag, men kravlade mig sedan ur den och tassade ut ur mitt rum. Huvudvärken blev värre när jag kom ut till en skinande lampa och en massa skrattande och pratande barnröster som kom ifrån tv-rummet.
  "When did you come home last night?", frågade mamma när jag kom ner för trappan och in i köket, där hon stod och stekte korv.
  Jag tänkte efter lite för att kunna svara på frågan, men skakade sedan på huvudet. "I don't know", svarade jag när jag insåg att jag inte hade någon aning om var klockan kan ha varit när jag stövlade in genom dörren. Jag hade i alla fall gått raka vägen till sängen, och hade därför fortfarande på mig klänningen från föregående kväll.
  "Did you have fun?", frågade mamma då istället, och jag blev tvungen att fundera lite över den frågan också. Sammanlagt hade kvällen ändå varit rätt rolig, så jag nickade.
  "It was okay." Jag drog ut en av lådorna under diskbänken och rotade igenom den, utan att finna det jag letade efter. "Don't we have any aspirin?", frågade jag och rynkade pannan åt min egna, höga ton.
  Mamma tittade på mig under krökta ögonbryn. "How much did you drink last night?", frågade hon likgiltigt, samtidigt som hon öppnade ett skåp, tog ut en burk med massa olika tabletter och liknande.
  "I don't know", svarade jag bara, i hopp om att få henne att sluta prata. För varje ord någon av oss sa skar det i huvudet.
  "I was up yesterday, thinking about everything", sa mamma och gav mig ett litet paket med värktabletter. Jag svarade inte, utan väntade istället på att hon skulle komma fram till någonting. "I'm gonna put up some new rules", sa hon sedan, lite mer bestämt.
  Jag svalde en av tabletterna och lade sedan paketet på diskbänken. "You're kidding, right?" Det var minst 4 år sedan jag senast hade haft några regler här hemma. Jag kom och gick oftast som jag ville, och ingen hade haft tid eller ork att bry sig om det de senaste åren.
  "No, I'm not kidding", sa mamma och korsade armarna över bröstet.
  Jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag. "Okay okay, but can this please wait until tomorrow? My head's gonna explode if you keep talking", klagade jag och sjönk ner på en köksstol.
  "Mom!", ropade Celine ifrån vardagsrummet och nästa sekund kom hon och Max in i köket. "Mom, look what I made you!", sa Celine gällt och jag klarade helt enkelt inte av det.
  "Oh my god, could you shu-", jag avbröt mig själv när jag insåg vad jag höll på att säga till den lilla flickan. "Could you just keep it down", muttrade jag sedan istället.
  Mamma rynkade bekymrat pannan och tittade på mig. "Maybe I should stay home today", sa hon och jag förstod först inte vart hon annars hon hade tänkt hålla hus, men sedan slog det mig att hon fyllde år idag och att jag lovat att vara barnvakt.
  "Oh jeez, sorry mom. I totally forgot about today", utbrast jag, men var snabb med att sänka min röst när det smärtade rejält i huvudet. "Happy birthday", lade jag sedan till. "And no, you're not staying home. Of course you're going out. I'll look after them."
  Mamma verkade förstå att jag helst inte pratade mer just nu, för hon sa inte mycket mer under tiden som hon gjorde klart maten. Jag satt på stolen och vilade kinden emot den svala bordsskivan, och när maten sedan var färdig hade huvudvärken faktiskt avtagit en aning.
  Vi åt tillsammans allihopa, och efter det gick jag raka vägen tillbaka till mitt rum, där jag bara drog av mig klänningen och kollapsade i sängen. Jag hann sova nästan två timmar innan mamma stod i dörröppningen.

  "Honey, I'm leaving now", sa hon med låg röst. Jag vred mig om så att jag kunde se på mamma. Hon såg ovanligt uppiffad ut. Håret var lockat och uppsatt i en hästsvans, läpparna var mörkröda och hon hade på sig ett par vita byxor till en svart blus.
  "You look.. young", mumlade jag sömnigt och fick ett skratt utav mamma.
  "Well, thank you baby", sa hon sedan och skakade roat på huvudet. "The kids are watching a movie. You can just move to the couch and lie there", sa hon sedan, innan jag hörde att hon gick ner för trappen.
  Jag flyttade mig till soffan, och mindre än en minut efter det ropade mamma hejdå och lämnade mig ensam med barnaskaran. Till min lättnad hade de inte hunnit se mycket av filmen, så jag hade drygt en och en halv timme på mig att halvsova i soffan.
  När filmen sedan var slut och ungarna drog fram ritpapper och en massa olika kritor, hasade jag mig faktiskt upp till en sittande ställning och zappade lite mellan de olika kanalerna på tv:n, som dock inte verkade visa någonting intressant. Det var inte som att vi hade råd med en sådan där boxer som gav en över 150 kanaler, som Kate hade i sitt egna rum. Nej, vi hade bara de 11 basic kanalerna, eller hur många det nu var.
  Plötsligt avbröts barnens glada röster av att det ringde på dörren. Max klättrade genast upp i min famn, nyfiken och blyg över vem det var som kom.
  "Celine, take that could you?", frågade jag och Celine var genast på fötter och påväg mot hallen. Det var förmodligen någon av grannungarna som ville leka.
  Vi alla satt tysta i vardagsrummet och lyssnade nyfiket efter röster i hallen, men jag kunde bara höra Celine. "Cassie!", ropade hon plötsligt högt. "It's for you!"
  Jag suckade och kravlade ur soffan. Täcket som jag hade tagit med mig från sängen hade jag om axlarna och Max i famnen. När jag passerade köket hann jag skymta en svart, bekant bil på gården. Shit, Harry var här. Och jag hade bara underkläder på mig - och täcket då - och sminket från gårdagen var kvar och jag såg förmodligen inte alls bra ut i håret heller, efter att ha sovit halva dagen.
  Medan jag oroade mig över allt det hann jag ta mig in i hallen, där Celine stod på hallmattan med Harry bakom sig, i dörröppningen. Han hade på sig ett par svarta byxor, brun huvtröja och en svarta jacka som såg lite för stor ut på honom. Håret stack ut lite här och där, under huvan som han hade uppdragen över huvudet. Hans ögon såg minst sagt utmattade ut. Jag hade aldrig sett Harry så här förut.

  Jag insåg att vi båda bara stirrade på varandra, och jag kunde inte döma honom för det - jag såg förmodligen tre gånger värre ut än honom just nu. "Hi..", sa jag lite osäkert och stannade en bit ifrån dörren.

  "Hey", svarade Harry snabbt, och verkade också komma tillbaka till verkligheten.

  "What are you doing here?"

  Harry rynkade pannan och kliade sig i nacken. "I.. I felt bad about last night. I shouldn't have pushed you. I realise now how big of a douche I was. It is not all about s..." Jag hann precis börja tro att han var spritt språngande galen, och faktiskt tänkte stå och prata öppet om sex framför mina syskon, men han hejdade sig i sista sekunden. "I simply wanted to apologize", avslutade han istället och tittade ursäktande på mig.

  "I guess we were both pretty waysted last night", konstaterade jag och tänkte tillbaka till hur natten hade slutat. När jag insåg att jag hade avslutat det hela med ett ganska pinsamt tal kände jag hur kinderna hettade. "You know I.. I didn't mean everything that I said either", mumlade jag och flyttade Max från min ena höft till den andra.

  "Oh, don't you even try that", sa Harry och skakade på huvudet. "I'm glad you told me how you feel."

  "So you remember it? My.. speach..?", frågade jag och slöt ögonen samtidigt som jag suckade. Jag hade hoppats på att han hade varit så pass full att han inte kom ihåg det.

  "Every single word of it", bekräftade han och jag kunde skymta det där vanliga flinet.

  "Are you just gonna stand here and talk all day?", frågade Celine otåligt. "It's getting cold."

  Harry skrattade kort och tittade på mig med en frågande blick. Jag ville på sätt och vis gärna säga att han inte kunde komma in. Inte nu, idag, när jag mådde skit och inte hade kläder på mig, men jag kunde inte be honom köra hela tjugo minuter tillbaka till sin lägenhet, när han förmodligen hade minst lika ont i huvudet som jag. "I guess you could come in", gav jag med mig.

  "Yay!", tjöt Celine glatt och jag reagerade med att rynka pannan och knipa ihop när det skar till i huvudet. När jag sedan sakta öppnade ögonen igen och tittade på Harry hade han höjt ena handen till huvudet och såg lite halvt plågad ut. Jag kunde inte låta bli att skratta.

  "Big hangover?", frågade han och såg menande på mig, medan han klev in i hallen och ljudlöst drog igen dörren efter sig.

  "Pretty big", bekräftade jag.

  "Makes two of us."

  Efter att Harry fått av sin jacka och skor var Celine snabbt framme vid honom och drog i hans ena hand. "Come draw with us, Harry!", sa hon entusiastiskt och Harry tillät sig bli insläpad i vardagsrummet. Jag följde efter och lade ner Max på soffan.

  "I'm gonna get dressed", sa jag och slöt täcket tätare om mig när Harrys blick granskade min nuvarandra "klädsel", som i princip endast bestod utav det vita täcket. "Make sure they don't kill each other, could you?", frågade jag sarkastiskt innan jag gav mig upp på övervåningen.

  Jag dumpade täcket i sängen och drog på mig ett par långa, vita pyjamasbyxor och en gammal, sliten t-shirt som jag jag mer eller mindre snott från Fred, och som därför var rätt stor på mig. Jag gjorde en knut i sidan av tyget för att slippa ha den ända ner till knäna och sedan trippade jag ner för trappan och in på toan, där jag tvättade bort sminkresterna och lade upp håret i en knut.
  När jag återvände till vardagsrummet satt Harry på soffkanten, med Celine i knät och en penna i handen. De båda ritade på samma papper, och istället för att störa lutade jag mig emot dörrkarmen och iakttog de.
  "Wait, you can't make the sun pink", protesterade Harry plötsligt.
  "Yes I can. Pink is a happy colour, and the sun is supposed to make people happy", sa Celine och tittade upp på Harry.
  "That's true", konstaterade han. "But yellow is a happy colour too."
  "Then you can make your own, yellow sun", sa den lilla flickan bestämt och började göra en rosa, rund sol på pappret.
  "We can't have two suns", skrattade Harry och fick då en frågande blick ifrån min syster.
  "Why not? If there is one yellow sun and one pink sun all the flowers will get bigger and more colourful."
  Harry såg ut att tänka efter lite angående om han skulle säga emot, men gav sedan med sig. "You're right", sa han och nickade, samtidigt som han tog upp en gul penna. "Let's have two suns."
  Det här var ännu en sida av Harry som jag inte hade sett. Istället för att förklara varför han hade rätt, gav han upp och höll med Celine. Hon var ju visserligen bara ett litet barn, men ändå. Jag hade aldrig sett honom ge upp ett argument så där lätt förut.
  "I'd definitely go with the pink sun", konstaterade jag, och först då verkade alla bli medvetna om att jag stod där. Harry såg upp på mig med trötta ögon, men ett snett leende på läpparna, medan Celine såg väldigt stolt ut över att jag höll med henne.
  Jag slog mig ner i soffan och tittade på tv i väntan på att de andra skulle rita klart sina bilder. Jag måste ha lyckats somna ännu en gång, för när jag sedan öppnade ögonen var alla ritsaker undanplockade från bordet. Soffan var tom på folk och när jag sedan vred mig om och såg åt andra hållet satt Harry på golvet tillsammans med alla ungarna. Killarna lekte med bilar och dinosaurier, tjejerna med Barbie och Harry såg ut att försöka hinna med både och.
  "How long did I sleep?", frågade jag och hävde mig upp till en sittande ställning.
  Harry vände upp blicken mot mig och ryckte på axlarna. "Around an hour", svarade han.
  Jag suckade och kvävde en gäspning. "You should've woken me up", konstaterade jag med skuld i rösten. Här hade jag legat och sovit medan Harry lekte med barnen som jag var barnvakt åt.
  "Nah, I figured you could need the, rest after yesterday", sa han och reste sig upp från sin plats på golvet. "Is it time to get these things back to your rooms?", frågade han och tittade menande på alla leksaker de dragit fram.
  "No!", protesterade alla mina syskon i mun på varandra, och jag skrattade åt de.
  "Looks like they found a new favorite baby sitter", konstaterade jag och reste mig upp ur soffan. "C'mon guys. It's dinner time. Let's cook together, and let Harry rest for awhile."
  Jag visste att barnen gillade att laga mat, och genast for de upp från golvet och kom med olika matförslag. "We have to see what we have home", informerade jag och föste ut de i köket.
  När jag och Harry blev ensamma kvar i vardagsrummet vände jag mig emot honom. "You didn't have to play with them, you know."
  "I wanted to", försäkrade han och gick fram till soffan, där han sjönk ihop, helt klart trött.
  "Well, it's your turn to sleep now", log jag och vände mig om för att gå ut och börja fixa middag, dock stoppade Harry mig genom att gripa tag om min handled och dra ner mig i soffan, så att jag satt på knä och mer eller mindre låg över hans bröstkorg med min överkropp.
  Harry's gröna ögon såg definitivt ut att behöva blunda och sova ett tag, men trots det såg han på mig med en extremt ärlig och djup blick. "It's not all about sex to me", sa han tyst, och även om jag fortfarande tyckte att han hade gjort väldigt fel igår, så kunde jag inte vara sur. Jag visste dock inte vad jag skulle säga, så jag nickade bara som svar.
  "But I do like pecks on the cheek", sa Harry då och vände ena kinden emot mig. Jag höll tillbaka ett skratt och gav honom en puss, men just när mina läppar skulle röra vid hans kind vred han huvudet och mötte mina läppar i en snabb kyss. "What are you still doing here? They've been waiting for ages", sa han sedan anklagande och flinade svagt.
  "You're so weird", suckade jag och skakade på huvudet, innan jag snabbt gav Harry en till puss på munnen och sedan hävde mig upp ur soffan och gick till köket.
  Efter en hel del olika förslag bestämde vi oss för att laga tacos. Alla gillade det och det var hyfsat enkelt att fixa ihop. Trots det tog det nog lite över en timme innan allting stod på bordet och jag skickade barnen att tvätta händerna. Själv gick jag till vardagsrummet där Harry låg i soffan med en filt dragen över kroppen och ryggen vänd emot mig.
  "Are you awake?", frågade jag i vanlig samtalston, för att väcka honom ifall han inte redan var vaken.
  "Kinda", kom ett mumlande svar ifrån soffan.
  "The food is ready", informerade jag då och stod fånigt kvar och såg på Harry, inte riktigt säker på om jag borde gå tillbaka till köket nu för att inte göra situationen konstig och pinsam.
  "Did you make taco?", frågade han, men en röst som plötsligt lät mycket piggare.
  "Yeah", svarade jag och fick sedan någon sorts paniktanke att han kanske hatade tacos, eller kanske till och med var allergisk mot kryddorna och därför plötsligt lät så vaken. "You're not allergic, are you?"
  "To what? Taco?", skrattade Harry och satte sig nu upp i soffan och såg på mig. "Is that even tecnically possible?"
  "I.." Okej, det lät lite konstigt, nu när jag tänkte på det. "I don't know. What ever? Are you hungry or not?", frågade jag, för att ta mig undan den korkade situationen jag satt mig själv i.

 

  Vi åt middag tillsammans - jag, Harry, Celine, Max, Margret, Phil och Ted, och efter det hjälptes Harry och Margret åt att duka av bordet och diska, medan jag stoppade alla de andra barnen i sängs.
  När jag kom tillbaka ner från övervåningen var de redan färdiga med disken och Margret skulle precis gå och lägga sig.
  "You heading to bed?", frågade jag när jag mötte henne nedanför trappan.
  "Yep. See you tomorrow", sa hon och gav mig en kram.
  "Okay. Good night."
  "Night", log hon och började gå upp för trappan. "Good night Harry!"
  "Yeah, sleep tight!", ropade Harry inifrån vardagsrummet.
  Jag gick in till köket och hällde upp vatten i ett glas, innan jag gick ut till Harry i vardagsrummet. "Thank you for all your help today", sa jag och drack lite ifrån vattenglaset, innan jag ställde det på bordet.
  Harry satt tillbaka lutad i soffan, med ena armen över ryggstödet och fötter uppslängda på den delen av soffan som stack ut som ett brett fotstöd i ena hörnet. "I had a nice time", sa han och klappade på platsen bredvid sig.
  Jag kröp in under hans ena arm och lutade mig emot hans axel. "So did the kids. They like you", konstaterade jag.
  "Of course they do. I'm like the king of the dinosaurs", sa han med ett skratt, och jag tänkte tillbaka på när jag hade vaknat och Harry hade suttit på golvet och lekt med dinosaurier och Barbie.
  Det blev tyst mellan oss, och jag riktade min blick emot tv:n, där något sorts sångtävlings program pågick. Harry sjönk ner i en bekvämare ställning, och jag vred mig lite så att jag låg halvt bredvid/halvt på honom.
  Det var minst sagt mysigt att bara ligga där och ta det lugnt tillsammans, men när det blev reklam på tv:n vandrade mina tankar iväg till någonting helt annat, nämligen mitt och Zayns samtal på festen. Jag ville egentligen inte alls förstöra stämningen, men när namnet Jennie nu hade satt sig i mitt huvud igen kunde jag inte få ut det. Jag lyckades hålla mig hela programmet ut, men när det sedan tog slut kunde jag inte låta bli längre.

  "Harry?"
  "Yeah?" Han rörde inte en fena, utan svarade bara lågt och kort. Jag vred huvudet så att jag kunde se upp på hans ansikte utan att flytta mig från hans bröstkorg. Hans ögon var riktade emot tv-skärmen och hans ljusrosa läppar var lätt särade.
  "Who is Jennie?", frågade jag tyst, försiktigt.
  Det blev tyst och jag granskade honom medan hans ansikte ändrades från mjukt och avslappnat, till spänt och sammanbitet. Han tittade fortfarande inte på mig. "I don't wanna give you more stuff to worry about, than your own", sa han tonlöst.
  Jag skakade lätt på huvudet och lyfte ena handen till hans ansikte. "Don't do that. I want you to tell me about her", viskade jag och strök med fingertopparna över hans hårt ihopbitna käke.
  Det blev tyst och jag kunde se hur Harry sneglade på mig, innan han tog upp tv kontrollen och sänkte volymen. Jag lät min hand falla ner till hans bröstkorg när han började prata.
  "I think I was seventeen when I met her, Jennie. She was one year younger than me and at first she was just another hot girl at a party. I made a stupid bet with some friends. They thought Jennie would never go for a guy like me, so I decided to prove them wrong. I managed to get her in bed before the night was over."
  Jag slet blicken ifrån Harrys ansikte och tittade på tv:n. Sättet han pratade på hade framkallat en obehaglig, sugande känsla i min mage. Han lät så otroligt seriös och man förstod direkt att det här var någonting som verkligen betydde mycket för honom. "You slept with her?", frågade jag tyst, mest för att få höra fortsättningen.
  "Yeah, and I can barely remember it, that's how drunk I was. It can't have been any good though, because when I woke up she wasn't there anymore. Not that I cared. I was just happy that I won the bet, and got to have sex with a hot girl at the same time. Anyway, that was that. I never thought of her again, until a few weeks later when I got my first job at a ice-cream bar."
  "Your first job was at a ice-cream bar?", sköt jag in och tittade både förvånat och aningen roat på Harry.
Han mötte min blick och himlade med ögonen. "Not important", konstaterade han och jag nickade snabbt.
  "Right. Sorry. Go on."
  "The first day of work, she walked in. She didn't look anything like she had at that party. No make up, a pair of sweatpants and her hair in a messy bun, and even in that moment she was perfect in my eyes. There was just something about her small body and her big eyes that I couldn't tear my eyes away from.."

  "We talked for a bit that day, and changed numbers. Lather that night she texted me, asking if I could come help her. I didn't know what she needed help with, but I went. When I got the adress she had given me, I found a huge party, but I couldn't find Jennie anywhere. I started to think she might have already left, but just as I was about to leave the place I found her. First I thought she was really drunk, because she was just sitting on the floor, hiding her face. Turned out she was crying. Like, a lot. I tried to get her to tell me what was wrong, but she couldn't even speak between the sobs."

  Harry tystnade och att döma av hans frånvarandra blick tänkte han sig tillbaka till det han just berättade för mig. "Why was she crying?", frågade jag efter en liten tystnad.

  Harry kom tillbaka till nuet och såg ner på mig. Hans gröna, vackra ögon var fulla med sorg. "Her family was dead."

  Jag öppnade munnen för att ifrågasätta det han sa, men orden förblev osagda och munnen förblev öppen. Jag visste inte alls vad som var lämpligt att säga.

  "They had been on a ferry, on their way home from a vacation that Jennie had refused to join them on. I don't know exactly what had happened to the boat, but more than half of the people aboard died or dissapeared, among them Jennies mom, dad and brother.."

  "She was devastated, of course. She didn't wanna go home, she didn't wanna meet anyone that knew her and she threw her phone away. For almost a week she was in my bed, without talking to anyone else then me. She only got up to go to the bathroom. She barely ate what I gave her. My mom was totally freaking out and on the sixth day she managed to talk Jennie into taking a shower. We were all worried, of course, and after a few more days I agreed that we should call a doctor. When Jennie found out, she freaked out. She didn't wanna meet anyone. She didn't want any questions, and that's why she liked talking to me. I didn't ask anything. Nothing. That was a huge mistake."

  "Why?", frågade jag tyst. Jag förstod inte riktigt varför det var ett misstag? Om hon inte ville prata om det, var det väl bra att han gav henne utrymme. Det hade jag tyckt i alla fall.

  "Because she got used to it. To not having to talk about what had happened. When almost two weeks had passed, and she still hadn't left my house, I couldn't take it anymore. I couldn't just watch her dissapear, because that was pretty much what was happening. She was so thin, you could.. I don't even know. It just made me sick to see her like that."

  "So I talked to her about it, for once. At first she got angry and sad, but then she agreed on coming with me, just to talk to someone. She met with a therapist, and it went great. I have no idea what that woman said to her, but she was like a total different girl after that. She even spent that night in her own bed, in her familys apartment."

  "We kept in touch, and she seemed to handle everything good, only because of one single meeting with that therapist. I shouldv'e known something wasn't right, but I was too blind to see it. I was scared, I think. I had never been through something like that. She didnt' have anybody left and I thought she did great. I was so stupid", muttrade Harry, helt klart irriterad, och plötsligt satte han sig upp i soffan. Jag flyttade mig genast ifrån honom, för att inte vara i vägen.

  "You.. -", jag tystnade innan jag knappt hunnit börja meningen, för jag hade ingen aning om vad det var jag tänkte säga. Det kändes inte riktigt som att det fanns någonting att säga. Jag ville bara höra resten av historian. Jag ville få veta vad som hade hänt sen, även om jag på sätt och vis inte ville det.

  Harry tog upp mitt fortfarande halvfulla vattenglas ifrån soffbordet och drack en klunk ur det. Sedan reste han sig plötsligt upp och lämnade vardagsrummet. Jag satt kvar i soffan och stirrade först på öppningen mellan köket och vardagsummet, sedan på mina egna händer. Jag kunde knappt tro att Harry just hade öppnat sig för mig på det här viset.

  Plötsligt hördes ett högt, klirrande ljud ifrån fönstret. Det lät precis som att glas har gått sönder. Jag reste mig snabbt upp från soffan och gick fram till dörrppningen. Inne i köket stod Harry med ryggen emot mig och tittade ner på golvet, där glaset han nyss hållt i låg. Det var även blött på golvet ifrån vattnet som fortfarande hade befunnit sig i glaset.

  "I'm sorry", sa Harry tyst och sjönk ner på huk, för att börja plocka upp glasskärvorna.

  "What happened to Jennie?", frågade jag tveksamt, och hörde att min egen röst skakade en aning.

  "She..", sa Harry men tystnade i några sekunder. Jag kunde inte se honom, men det lät nästan som att han grät när han tog ett skälvande andetag. "This was about two months after I had met her at that party and slept with her. Now she was back in school, and she said she was doing great. I bought it. She was smiling, so as usual I didn't ask about it that much. Deep down I knew something was wrong. She didn't seem happy. Her smile wasn't the same as it had been when I saw her the first time."

  "One day I was out drinking with some friends when she called me. I didn't pick up. I don't know why, I just didn't have time to talk right there and then. She called again, but once again I didn't pick up. After some time I went outside to call her back and see what she wanted. I saw that she had left me a voicemail. It was goodbye message."

  När han sa de sista orden hörde jag hur ostadig hans röst blev. På skakande ben gick jag fram till Harry, och lade försiktigt ena handen på hans axel. När jag sänkte blicken ner till hans händer såg jag blod. Han blödde ifrån ena handen. "Harry, did you cut your hand at the glass?", frågade jag och sjönk ner på knä bredvid honom. Han svarade inte, utan fortsatte bara att berätta.

  "She said that she was sorry, that she didn't want me to grieve her and that she was glad she met me. She told me I was the one that had kept her going all this time, but that she couldn't do it anymore. The second I realized what was about to happen, I ran. I ran for twenty minutes before I got to Jennie's apartment."

  Först nu förstod jag varför han blödde. Han hade en glasskärva i handen och kramade hårt om den. Jag tog hans hand i båda mina. Den var varm och kladdig av blodet, och jag försökte förgäves att öppna hans knutna näve. "Harry", sa jag med skakig röst och såg bedjande upp på honom. "You're hurting yourself." Jag hörde gråten i min egen röst, men ännu lyckades jag hålla undan tårarna.

  "When I got there, it was too late. She was lying on the floor, pills beside her on the carpet. She was gone. I had talked to her every single day for a month, and yet I hadn't done anything. I knew she wasn't okay, but I didn't ask."

  Harry stirrade tomt framför sig och jag såg en tår leta sig ner för hans kind, och då kunde inte jag heller hålla tillbaka längre. Sakta men säkert hittade stora tårar över kanten av ögonen, och blötte ner mina kinder. "Please, let go", viskade jag och hans hand slappnade, till min förvåning, av.

  "When I sat there, on the floor with Jennie's head in my lap, I listened to the rest of the message", sa Harry med låg, men förvånansvärt stadig röst.

  "Don't do this to yourself", försökte jag frustrerat. Det syntes tydligt att det gjorde ont i honom att tänka tillbaka på sådana här detaljer, och jag ville inte att han skulle ha ont.

  "At the very end, she said: "Harry, I want you to know that you helped me survive, but no one can survive forever, right? I love you, but not even love is always enough.""

  Det fanns inget sätt att hejda eller åtminstone hålla tillbaka lite av mina tårar nu. Till min förvåning grät Harry knappt alls. Några tårar hade jag sett smyga sig ner för hans kind, men han såg mest bara tom ut. Jag kom att tänka på orden som han sagt till mig förut. Maybe love isn't always enough.

  "I'm so sorry", sa jag och skakade på huvudet. Jag kände mig fånig som satt och grät, när det var han som borde vara förkrossad och inte jag. Försiktigt bände jag upp Harrys nu avslappnade hand. Glasskärvan han höll i var alldeles röd och man kunde inte ens se såret i hans hand för att allting var täckt med blod. Jag höjde blicken till hans ansikte istället, och mötte hans blick. Aldrig hade jag sett någon titta på mig med så sårbara ögon förut. Jag lade armarna om Harrys nacke och begravde ansiktet mot hans hals.

  "I am so, so sorry, Harry", viskade jag emot hans öra och sedan kände jag hur han besvarade omfamningen genom att linda armarna runt min kropp.

---

 

Tidigare: När vi stannade utanför ett ett högt, stort tegelhus och båda klev ur bilen lade jag märke till hur snygg Harry var idag. Han hade på sig ett par mörka jeans, som vanligt, en svart kavaj och en mörk skjorta under det, som var uppknäppt de översta knapparna och blottade lite av hans bröst. En tunn, silvrig kedja hängde runt hans hals och ett litet kors som satt fast i kedjan vilade emot hans bara bröst där skjortan inte var knäppt. Håret var tillbakadraget från ansiktet och lämnade hans gröna ögon fullt synliga.

 

→ Cassie ←

  "What is this place?", frågade jag och granskade den stora byggnaden. Det var en stor dubbeldörr som stod öppen, och innanför den syntes en stäng, lika stor dubbeldörr. Det kändes lite som att vi var på väg till en pub, och inte någon som hade "födelsedagskalas".
  Harry följde min blick och började gå emot dörren. "Louis and Zayn wanted to make something big", sa han och öppnade den inre dörren för mig. "They hired this place."
  Vi kom in i något som liknade en kort korridor, fast på ena sidan av korridoren var det ingen vägg, utan en hög bänk, ungefär som en bardisk. Bakom den fanns fyra långa ställningar där det hängde en massa jackor och kläder, vilket bara gjorde att stället verkade ännu mer som en pub eller liknande.
  En liten bit längre fram såg det ut som att "korridoren" gjorde en sväng in i ett stort rum, och därifrån kom det musik och blinkande ljus. Eftersom vi inte hade några jackor att hänga av oss fortsatte vi in i det stora rummet direkt.
  Det var folk överallt. I taket fanns lampor och strålkastare i olika färger. Längst in i rummet fanns en scen där det stod en dj. Det fanns en bardisk, men ingen bartender, utan det såg ut att vara självservering. "How many people did you invite?", frågade jag förbluffat och såg omkring.
  "I don't know", svarade Harry och såg också ut över lokalen. "I don't really make parties, I just go to them."
  "You had nothing to do with this?", frågade jag och fortsatte granska rummet, nu på jakt efter någon människa som jag kanske skulle känna igen.
  "I paid a bit, of course. We didn't reallt buy him any present, so we threw this party instead", förklarade Harry och sedan kände jag hans hand på min höft. "Let's get something to drink."
  Harry banade oss en väg mellan allt dansande folk, fram till bardisken, där hans arm lämnade min midja och han tog plats bakom baren. "Never pictured you as a bartender", sa jag högt, för att överrösta musiken som var mycket högre här inne än den hade varit vid dörren. Jag satte mig på en av de höga barstolarna.
  "No?", frågade Harry med spelad förvåning i rösten.
  "No", bekräftade jag leende.
  "Oh, you have no idea. This is like my thing", sa han och plockade fram två glas. "What can I offer you, young lady?", frågade han sedan med en plötsligt extra mörk, seriös och flirtig röst.
  Jag skakade leende på huvudet och ryckte sedan på axlarna. "Surprise me."
  "I'm not surprised to find you behind the bar, Haz. What better place to get girls than -" Louis, som kom upp bredvid mig och lutade sig emot baren, tystnade när han såg vem jag var. "Oh. You brought a date", sa han och verkade uppriktigt förvånad.
  Jag tänkte protestera och säga att jag inte alls såg mig själv som Harrys dejt, men jag hann inte säga något förrän Harry svarade med ett simpelt: "I did."
  "Hi..", sa jag korkat och log emot Louis. Jag kände mig illa tvungen att säga någonting.
  Louis log brett emot mig innan han tittade på Harry igen. "Anyway, I think you should stay behind that desk for awhile and serve. We didn't really expect it to be this much people and the alcohol will be gone soon if we let everyone take what they want", sa han och innan han såg sig omkring. "I'm gonna go find El", lade han sedan till innan han lämnade oss igen.
  "See", sa Harry och sköt fram ett glas som han nu hade fyllt med något innehåll till mig. "My thing", lade han till med ett stolt leende.
  Vi stannade vid baren ett bra tag, Harry bakom den och serverade folk som ville dricka, och jag satt på stolen och iakttog honom. När det inte var mycket folk att servera pratade vi om lite allt möjligt. Harry såg hela tiden till att både hans eget och mitt glas var fullt. Jag brukade inte ha några problem med att dricka mig full, men idag tog jag det lugnt och därför fick Harry fylla på sitt eget glas minst dubbelt så många gånger som mitt.
  "Here comes the birthday kid", sa Harry plötsligt och tittade bakom mig. Jag vände mig och såg Niall och en annan kille som var påväg emot oss.
  Niall såg lite halvt vinglig ut, men killen som gick bredvid såg absolut nykter ut. De båda hade på sig varsin vit t-shirt, men killen som jag inte visste namnet på hade en kavaj över sin, medan Niall var bar om armarna.
  "Harry! Hi man", sa Niall glatt och vände sedan blicken emot mig. "Wait... I know you", sa han fundersamt.
  "Cassie", hjälpte jag honom.
  "Right. The smoke-girl", sa Niall och sken upp i ett litet flin när han kom ihåg. "Hi."
  "I'm Liam", sa den andra killen och höll fram ena handen emot mig. Jaså, så det här var Liam. Jag hade faktiskt varit nyfiken på honom.
  "Hi. I'm Cassie", presenterade jag mig och skakade hans hand.
  Till min förvåning nickade Liam leende och sa: "Yeah, I know. The boys have talked about you."
  "They have?", frågade jag och Liam kom lite närmare mig, förmodligen för att vi skulle höra varandra bättre över musiken. Niall och Harry var redan inne i något annat samtalsämne.
  "The girl who gets Harry to turn other flirts down, to walk away from a gym pass when only half done and to actually smile at a text?", ifrågasatte Liam. "Yes, I've definitely heard about you."
  Sättet som Liam sa allt det där på gav mig en känsla av att sådana saker inte hände ofta. Han fick det verkligen att låta som att den tjejen som lyckades med allt det måste vara väldigt speciell. "He smiles at my texts?", frågade jag skeptiskt.
  Liam nickade och flinade lite, innan han lutade sig fram emot mig. "And he never smiles at a text", viskade han och blinkade med ena ögat emot mig innan han vände sig emot Harry och Niall.
  "Since Harry is extremly boring, and kinda stuck on the other side of that desk", började Niall att säga samtidigt som han vände sin blick emot mig. "Would you like to dance?" Han höll fram en öppen hand emot mig och log gulligt.
  Jag slängde en snabb blick emot Harry, som varken såg ut att ogilla eller gilla idéen. "Well, it would be rude to turn down the birthday boy, wouldn't it?", frågade jag och log emot Niall, samtidigt som jag hoppade ner ifrån min stol och tog hans hand.
  "Oh yes, it would", höll Niall med och vi började båda gå ut mot dansgolvet.
  När vi kom ut bland allt dansande folk stannade Niall upp och placerade båda sina händer på mina höfter i ett löst grepp. Jag lade handlederna över hans axlar och tack vare mina klackar var jag inte alls mycket kortare än honom. "So, what was it? Twenty?", frågade jag och hade för mig att det var det Harry sagt att Niall fyllde.
  "Nineteen", sa han. "Atleast for about another half an hour."
  "Your last half hour as a teen. Enjoy it", sa jag och vi både började röra oss i takt till musiken.
  "So how old are you?", frågade Niall nyfiket.
  "Seventeen", svarade jag och kom återigen att tänka på att jag inte hade någon aning om hur gammal Harry var. "How old is Harry?"
  "He haven't even told you his age?", frågade Niall en aning förvånat.
  Jag skakade på huvudet och tittade över axeln, på Harry som till min förvåningen redan hade ögonen fästa på mig. Så fort våra blickar möttes vände jag tillbaka min emot Niall. "We don't really talk about him much", erkände jag.
  "He's nineteen", informerade Niall då.
  Vi dansade hela låten ut, och även nästan hela nästa låt innan Zayn och en väldigt blond tjej var framme vid oss och avbröt dansen.
  "Cassie, hi. I haven't seen you in a awhile", sa Zayn och öppnade armarna för en kram. Jag släppte Niall och kramade om Zayn.
  "Yeah, time flies", sa jag och backade undan lite efter kramen.
  "It sure does", höll Zayn med. Sedan verkade han komma på att jag inte hade någon aning om vem tjejen bredvid honom var. "Oh right. Cassie, this is my girlfriend, Perrie. And Perrie, this is Cassie that I told you about."
  Jaha, ännu en som hade hört om mig. "Hi", log jag och höll fram min hand emot Perrie.
  "Nice to meet you", log hon och skakade min hand.
  "Niall, would you mind if I stole her from you for a dance?", frågade Zayn och växlade blicken mellan mig och Niall, som skakade på huvudet.
  "She's not mine to steal from", konstaterade han menande och Zayn skrattade kort.
  "Harry doesn't have a choice", sa Zayn samtidigt som han höll fram ena handen emot mig.
  "I'm not Harry's to steal from, either", sa jag, vilket fick både Zayn och Niall att skratta lite, samtidigt som jag tog Zayn's hand. Jag hade ingenting emot att dansa med honom.
  "Perrie?", sa Niall frågande och log emot Zayn's tjej, som nickade bekräftande och tog Naill's hand för att dansa med honom.
  Zayn's händer dök upp vid mina höfter och jag knäppte mina händer bakom hans nacke. "So, how are you holding up?", frågade han när vi båda började dansa till musiken.
  "I'm fine", log jag automatiskt. Jag hade blivit van vid att svara på den frågan nu, men Zayn verkade genomskåda mig.
  "You can be honest with me, you know", sa han och gav mig en menande blick.
  Jag suckade tungt och lät blicken vandra över allt folk som omringade oss. "I don't know", erkände jag efter ett tag. "I feel kinda lost most of the time, but then there are moments when I actually feel fine. When I can smile and mean it." Min blick fastnade på Harry, som nu hällde upp sprit i glas, åt folk som väntade.
  "Moments with Harry?", frågade Zayn, som förmodligen såg vart jag tittade.
  Jag tittade upp i Zayns mörka ögon och nickade. "Almost every single one is with him", bekräftade jag tyst.
  "I think that's good. Remember that night when I carried you back inside?", frågade han och jag nickade genast.
  "Yeah. You told me that Harry wasn't good for me, or something like that", mindes jag.
  "Right", höll Zayn med. "I'm starting to think that maybe I was wrong. I feel like I might have given you doubts about him, but what happened to Jennie wasn't his fault at all, so I don't know what I was so worried about."
  "Wait, what? Who?", frågade jag oförstående, när jag inte alls hängde med i vad han snackade om.
  "Jennie", upprepade han och sedan satte sig ånger i hans blick. "Oh my god. You two haven't talked about that!", sa han och såg nästan lite panikslagen ut. "I.. Is there any chance we could just forget what I just said?"
  Jag höjde ögonbrynen och stannade upp i dansen. "Zayn, who is Jennie?", frågade jag ängsligt. Hans reaktion tydde på att han just avslöjat någonting rätt hemligt.
  Zayn skakade på huvudet och släppte sitt grepp om mina höfter. "I can't talk about her. I'm sorry I brought it up. I really thought Harry had mentioned it all."
  Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag visste att jag ville veta vem Jennie var. Zayn verkade dock inte vara villig att avslöja något mer, och jag undrade om Harry skulle svara om jag frågade honom. "Okay, ehm. It's fine. Let's go find Niall, shall we? It's midnight soon", sa jag och försökte tränga undan namnet Jennie ur mina tankar för tillfället.
  "Yeah", höll Zayn med.
  Det tog inte länge förrän vi fick syn på Niall och Perrie, som dansade och skrattade. "It's midnight soon", påminde Zayn de när vi kom fram.
  "Oh, we need to have a toast for Niall", sa Perrie glatt och slutade dansa. Vi alla fyra banade oss väg fram till baren och Harry, där även Louis och Liam befann sig.
  "I have shots for all of us", sa Harry och jag såg sex små glas med genomskinligt innehåll, och ett likadant glas fast med mörkt innehåll. Harry snappade upp min blick och log. "Coke for Liam", förklarade han samtidigt som vi alla plockade upp varsitt av de små glasen.
  "You don't drink?", frågade jag och tittade på Liam, som tog glaset med Cola.
  "Tonight I don't", log han. "I'm driving", lade han till.
  Jag gillade redan Liam. Efter det lilla jag pratat med honom verkade han redan som en toppen kille, precis som de tre andra av Harrys närmaste vänner. Han såg ju bra ut också, precis som de andra.
  "Happy birthday, then, Nialler", sa Harry plötsligt och vi alla vände blicken emot klockan på väggen bakom baren. Den var 12 nu.
  "For Niall, a grown up man", flinade Zayn och höjde sitt glas.
  "Only the beard is missing now", skämtade Louis när vi alla höjde våra glas efter Zayn.
  "Yeah yeah, thanks guys", skrattade Niall innan vi alla drog i oss glasens innehåll och sedan blev det kramkalas, när alla skulle ge Niall en grattis kram var.
  När det slutligen var min tur att krama om honom lade armarna om hans nacke och ställde mig lite på tå. "Happy birthday", sa jag tyst och kände hur hans armar slöts runt min midja.
  "Thank you, Cassie", svarade han emot mitt öra. Jag sjönk ner på hälarna igen och släppte Niall, samtidigt som jag såg Harry iaktta mig med spända käkar.
  Nialls armar försvann från mig och jag lutade mig emot bardisken för att komma närmare Harry. "Hey, do you wanna dance?", frågade jag och bet mig lite osäkert i underläppen.
  Harry, som fortfarande höll i en vodka flaska, tog en klunk ur den innan han ställde ifrån sig den och kom runt bänken. Han tog min ena hand och ledde ut mig till dansgolvet. Han snubblade till lite innan han vände sig emot mig.
  "Did someone have to much to drink?", frågade jag och höll tillbaka ett litet fnitter.
  Harry tog ett fast grepp om min midja och drog mig hastigt emot sin egen kropp. Jag stönade förvånat till, men placerade sedan mina händer över hans axlar. "I had to do something while I watched you dance with all my friends", sa han började röra sig i takt till den långsamma låten som spelades.
  "Two of them..", rättade jag honom mumlande.
  "That's two more than it should be", sa Harry strävt och såg mig rakt i ögonen. Hans gröna ögon var en aning blanka från alkoholen, men det gjorde de inte mindre fina.
  "We only danced, it's not a big deal", sa jag och pressade sedan samman läpparna till ett sträck. Jag tänkte på Zayn och Nialls lilla konversation tidigare, och sättet som de båda hade skrattat på när jag sa att jag inte var Harrys att stjäla från.
  "I don't like it", sa han kort.
  "I-I'm..", började jag, men skakade sedan på huvudet. "You know, you don't have to like it. I don't belong to anybody, and even if I did, dancing with people still wouldn't be a crime."
  Harrys grepp om mina höfter hårdnade och han i princip pressade mig emot sin egen kropp. "I still don't like you close to anyone that isn't me", sa han, nu i en lägre röst, samtidigt som han lutade sig fram och gav mig en kyss på kinden, och sedan flera på min hals.
  "Hmm..", mumlade jag lutade huvudet lite åt sidan får att ge honom tillgång till mer hud, innan jag kontrollerade mig själv och istället placerade handflatorna mot Harry's bröst och knuffade undan honom en aning, bara så att jag kunde se honom i ögonen. "Are you jealous?", frågade jag med ett litet flin.
  Harry muttrade ett nej, innan hans händer flyttade sig ifrån mina höfter och istället knäpptes ihop bakom min rygg. "I just don't like people touching what's mine."
  Jag höjde ögonbrynen och tittade upp på honom. Att höra Harry säga så fick det att bubbla i magen på mig, och mitt hjärta slog så hårt så att man förmodligen såg hur min bröstkorg bultade, men samtidigt gillade jag det inte. Han fick det att låta som att han ägde mig. "I'm not yours", sa jag allvarligt.
  "No?", ifrågasatte Harry och såg på mig under höjda ögonbryn. Han släppte min midja och använde båda sina händer som handbojor runt mina handleder. Han förde ner mina händer så att de vilade längs med min kropp i en naturlig position. Sedan böjde han sig fram och började ge min hals små kyssar, innan han plötsligt hade en bit av min hud mellan sina läppar och sög hårt.
  Det gjorde ont, men det var samtidigt skönt på något konstigt sätt. Jag hatade det, men samtidigt älskade jag det. Dock var jag tvungen att få honom att sluta. Han kunde inte tro att jag var någon sorts leksak. "Harry, stop!", sa jag in i hans öra och försökte att höja mina händer för att putta undan honom, men de var helt fast i Harrys järngrepp.
  Det tog dock inte många fler sekunder innan Harry rätade på sig och släppte min ena hand, för att höja sin egen till min hals och stryka med fingertopparna över punkten som förmodligen var röd/blå nu. "How about now?", frågade han och såg nöjd ut över sitt verk.
  Jag slet åt mig den handen han fortfarande höll i och lyckades faktiskt komma lös nu - förmodligen hade han lättat på sitt grepp - innan jag drog fram håret så att det dolde min hals. "I'm not some toy that you can wright your name on, and then think that I belong to you", klargjorde jag skarpt.
  "You're doing a great job, you know", sa Harry och lade sina händer på min rumpa, och drog mig intill sig själv för att börja dansa igen.
  "What are you talking about now?", suckade jag och kupade händerna om hans nacke.
  "I'm sure everyone else in here are buying you're little act", sa han och log snett. "But you can try to act cool as much as you want. I know that deep inside, you want me, just as much as I want you", viskade han och böjde sitt huvud ner emot mitt, så att våra pannor lutade emot varandra.
  Jag svalde hårt och såg in i de gröna, ärliga ögonen. Han ljög inte. Hans ord tillhörde inte något spel, det såg jag på honom. Han menade det. Han ville ha mig.
  Utan att bry mig om någonting annat ställde jag mig på tå och placerade mina läppar emot Harrys. Han var snabb med att besvara kyssen och flytta ena handen till min rygg där han höll mig emot sin kropp, och andra handen upp till mitt ansikte där han kupade den om min kind. Mina händer letade sig upp till Harry's hår där jag lät fingrarna skingra på lockarna innan jag greppade i de.
  När låten som spelades i högtalarna tog slut, avbröt jag även kyssen. "You're drunk", konstaterade jag och klappade Harry på axeln, med ett vänligt leende på läpparna. Dock visste jag att det där inte hade varit något fylle snack.
  Harry himlade, lade ena armen om min midja och började gå tillbaka mot baren. "Drunk or not, I still know what I want", sa han utan att kolla på mig, och jag svarade inte, men jag lutade huvudet emot Harry's axel och kände ett leende växa fram på mina läppar.

 

  Resten av kvällen flöt på både snabbt och roligt. Liam och Harry turades om att vara bartender, så jag hann dansa rätt många låtar med Harry, och även några med Liam och Niall. Zayn spenderade mestadels av sin tid på dansgolvet tillsammans med Perrie, och Louis var med någon tjej med brunt hår som jag fått lära mig hette Eleanor och var hans flickvän.
  Jag strök undan håret från ansiktet där det hade klibbat fast. "God, it's hot in here", klagade jag och hörde själv att jag var andfådd efter allt dansande.
  Niall, som stod framför mig, nickade och blickade emot utgången. "I think we need some fresh air", sa han och jag höll genast med.
  Vi båda tog oss ut i den mörka natten och jag drog in ett djupt andetag av den friska, svala luften. "Do you know what time it is?", frågade jag och lutade mig emot tegelväggen bakom mig.
  Niall lirkade upp en mobil ifrån sin jeansficka. "Almost three", svarade han innan han lade ner den igen.
  Jag nickade lite, lutade bak huvudet emot den hårda väggen och slöt ögonen. Alkoholen hade börjat ta över inuti mig nu. Det snurrade runt i huvudet och mina ben kändes inte riktigt pålitliga.
  "Are you okay?", frågade Niall efter ett tag, och jag öppnade sakta ögonen igen.
  "Yeah, a little dizzy, but it's fine", lovade jag. "Let's go back inside", lade jag sedan till, och hann inte ta mer än ett steg emot dörren innan jag snubblade. Tack och lov var Niall snabbt där och hindrade mig från att ramla helt.
  "These damn heels", klagade jag och hörde hur Niall skrattade.
  "Yeah, it has nothing to do with that dizziness", kommenterade han och jag fnittrade barnsligt åt honom.
  "Nothing at all", bekräftade jag och sedan gick vi båda in igen, skrattandes, och Niall med ena handen om min midja.
  När vi kom in igen såg jag Harry bakom baren. Han pratade med några tjejer, samtidigt som han blandade drinkar åt de. "I'm gonna go take another drink", sa jag och log emot Niall.
  "Not that you need it, but I anit gonna stop you", sa Niall släppte mig. "Just don't drink way too much", lade han till och gav mig en vänskaplig - hoppades jag - klapp på rumpan när han gick iväg.
  Jag tog mig fram emellan alla varma, flåsande, dansande kroppar och slog mig ner på en av barstolarna. "Hey you", log jag och tittade på Harry.
  Harry plockade fram ett glas och fyllde det med något, innan han räckte fram det till mig. "Hi", sa han sedan.
  Jag tog glaset och smuttade lite på innehållet, som i princip inte smakade någonting alls. "Harry, this is water", informerade jag missnöjt.
  "I know that", sa han, som om jag just dumförklarat honom. "Drink up!"
  Jag suckade, men gjorde som han sa och drack upp vattnet. Han hade rätt, jag behövde nog få i mig något annat än alkohol. Dock verkade han själv också behöva det, för hans tidigare blanka ögon var nu rejält rödkantade.
  "So, I heard most girls think the bartender in this place is ridiculously hot", sa han och lutade sig emot bänken, så att han kom närmare mig.
  Jag höjde ögonbrynen och ställde ifrån mig mitt glas. "Really? I didn't notice", sa jag nonchalant. "I guess I'm not like most girls", lade jag till.
  "Good", sa Harry och rätade på sig igen, för att gå och servera två killar som kom fram till baren. "'Cause I don't want most girls", lade han till och blinkade med ena ögat emot mig innan han gick iväg till killarna. Jag satt kvar på min plats med fjärilar i magen och granskade Harry medan han jobbade.
  Efter ytterligare någon timme hade nog i alla fall hälften av allt folk begett sig hemåt, och jag och Harry var på väg att göra detsamma. Vi hade sagt hejdå till de andra och återigen grattat Niall, och nu gick vi ut ur lokalen. Harry, som vid det här tillfället var mycket mer påverkad än jag var, gick fram till sin bil och låste upp den.

  "Harry, what are you doing?", frågade jag och ställde mig mellan honom och förardörren.

  "I'm taking you home, of course."
  Jag skrattade och skakade på huvudet. "We'll take a cab, you can't drive", sa jag och började gå emot vägen, men Harry höll ut sin arm framför mig och hindrade mig från att gå.
  "Fuck, you're hot tonight, Cassie", sa han och kom närmare mig, samtidigt som han placerade handflatorna emot bildörren på varsin sida om mig, så att jag var fast mellan Harry och bilen.

  Jag visste inte alls vad jag skulle säga, så jag var tyst. Harry såg ner på mig med ögon som nästan tindrade med lust och hans ena hand flyttades snart till mitt ansikte. "You know, Robert has to be out of his mind, if he lets go of someone like you", sa han lågt.

  "If we're gonna talk about Rob, can we please save that for a moment when we're sober?", frågade jag och försökte att gå därifrån, men Harry flyttade sina händer till mina höfter och höll mig på plats emot bilen.

  "No, I mean it Cassie. I might be drunk, but I'm not blind", sa han seriöst. "You're so..", han tystnade och verkade söka efter rätt ord. "You're so small, and cute, and vulnerable. And so sexy." De tre sista orden viskade han innan han kysste mig. Jag var rätt tagen av vad han just sagt. Visst, han var full, men det var jag också och att höra honom prata om mig på det där sättet gjorde att jag ville slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget.

  Medan kyssarna blev intensivare flyttade Harry sig lite, öppnade dörren till baksätet och nästa sekund lutade han sig fram, in i bilen, så att jag blev tvungen att lägga mig på det svala skinnsätet. Harry följde med ner i rörelsen och drog igen dörren efter sig.

  Hela min kropp fylldes med spänning när Harrys läppar hittade mina igen. Han stödde sin ena arm emot sätet, just bredvid mitt huvudet, men hade ändå en del vikt emot mig. Det tog inte länge förrän Harrys tunga tiggde om att få komma in i min mun och jag särade osäkert på läpparna. Det faktum att vi var i en bil, på en allmän parkering gjorde att situationen blev väldigt obekväm när Harrys hand smekte upp längs med utsidan av mitt lår, och sedan upp över höften till magen. Klännigen följde med hans hand och lämnade mina svarta spetstrosor fullt synliga, både för Harry och för personer som möjligtvis skulle kunna passera utanför bilen.

  Jag vred mig besvärat under Harry och försökte förgäves få ner klänningen igen. Harrys hand var ivägen och gjorde den handlingen omöjlig. "Harry, come on. We're in a car", mumlade jag samtidigt som jag vred mitt ansikte åt sidan så att kyssen avbröts.

  "I don't mind", sa Harry innan han återgick till att kyssa mig, men inte på munnen nu utan på halsen.

  "But I do!", sa jag snabbt och försökte knuffa honom till en sittande position, men han lät sig inte rubbas.

  "Don't be so foolish. It's not you're a virgin, right?", frågade han, totalt obrydd om att jag just hade gjort klart för honom att jag inte ville ta det längre än vi redan gjort. Sättet han för bara några minuter hade tittat på mig var helt borta när han nu höjde huvudet och såg ner på mig. Hans ögon var inte alls lika öppna och ärliga, utan bara fyllda med mörk lust.

  "Not that it's any of your buisness, but no. I'm not a virgin", sa jag och försökte kräla mig upp så att jag satt emot dörren som var bakom mig.

  "Then I see no problem", sa han och försökte med endast en hand att få upp klänningen längre, förmodligen få av den helt.

  "Stop!", utbrast jag då högt. "Can't you see that I don't wanna do this?", frågade jag frustrerat och lyckades utan att kolla bakom mig fumla upp dörren och sedan lirka mig ut från min plats under Harry. Snabbt drog jag ner klänningen igen och klev ur bilen.

  "Cassie, come on. I didn't mean to push you", sa Harry samtidigt som han tumlade efter mig ut ur bilen.

  Jag höjde ögonbrynen och fnös irriterat. "Doesn't matter", sa jag och skakade på huvudet. "I'll take a cab."

  "No. Liam can drive us", försökte Harry och lade ena armen över mina axlar. Om det var för att hålla balansen eller för att han ville vara nära mig visste jag inte riktigt. Möjligtvis både och, för han verkade vara riktigt full faktiskt.

  Jag föste bort hans arm och skakade på huvudet. "Just go away, Harry."

  "Look, I'm sorry. Whatever I did wrong, I'm sorry", sa han, och jag hörde att han började bli irriterad. "I just can't see what the problem is. You've done it before, I've done it before. Easy peasy."

  Jag spände blicken i honom och knöt nävarna för att kontrollera mina känslor. "No, it's not easy peasy. It used to be. Sex always was easy to me. Just a fun thing, you know. But everything has changed now. All my feelings has changed. I feel more. Since Alexa died I care too much, and I feel too much. I..", jag tystnade och kände hur jag rodnade åt orden jag ännu inte hade uttalat. "I haven't slept with anybody since she passed away, and I'm scared, okay? I'm scared of what I'm gonna feel, and you clearly don't care that much about stuff like that. You're just doing you're thing, and then you never think of it again.. That's not how it's gonna be for me. I'm gonna think of it, a lot. And I don't want it to happen in a car, when you're probably too drunk to even remember it in the morning."

  Med de orden, och tårar i ögonen, vände jag mig om och gick därifrån, och Harry gjorde ingenting för att stoppa mig.

---

När jag hade frågestunden fick jag en fråga om vem jag gillade mest av karaktärerna i min novell, och då blev jag nyfiken. Så nu frågar jag er alla:

Vem är din favoritkaraktär i min novell, och varför?

 

Edit; Oj. Herrejävlar vad långt det blev. Förlåt om det vart jobbigt att läsa. Inte meningen, jag fastnade i skrivandet lite också flöt det liksom på.... o.o

Tidigare: 

  "Thanks for the ride..", sa jag och pressade fram ett vänligt leende emot honom, innan jag öppnade dörren och klev ut. Harry gjorde ingen som helst ansträngning för att besvara leendet, eller mina ord, utan körde bara iväg så fort jag stängt dörren efter mig. Snacka om att den killen switchade lätt.

 

→ Cassie←

 

  På fredagen var det två dagar sedan jag hade gjort slut med Robert. Dock var det inte hans ansikte jag saknade att se. Jag hade nämligen inte heller pratat eller sett Harry på två dagar.
  Skolan gick rätt bra. Folk verkade ha vant sig vid att jag var där nu, så uppmärksamheten jag hade fått de första dagarna hade minskat drastiskt, till min lättnad. Betygen låg dock i botten, så jag hade en lång, ensam kväll fylld med plugg framför mig.
  "Hello?", ropade jag när jag klev in i hallen hemma och trampade av mig skorna.
  "We're upstairs!"
  Jag tog ett äpple från fruktkorgen i köket när jag passerade, och gick sedan upp för trappan. "What are you guys doing?", frågade jag och ställde mig i dörröppningen till mammas sovrum, där hon och mina syskon befann sig i sängen.
  "Mom is taking a nap, and we're watching Shrek!", sa Celine uppspelt och hoppade lite där hon satt på knä i mammas stora dubbelsäng. Mamma låg med ryggen emot mig, och jag antog att hon sov. Det var ovanligt att se henne ta det så här lugnt, när hon var nykter. Oftast for hon omkring som en virvelvind och gnällde på alla, eller så satt hon bara i soffan och drack vin.
  Jag vände mig om och tänkte precis gå till mitt rum när mammas trötta röst stoppade mig. "Cassie?"
  "Yeah?", frågade jag och vände mig emot henne igen, fast hon låg ännu med ryggen emot mig.
  "Could you babysit tomorrow? The girls insisted on taking me out.."
  Jag hade helt glömt bort att det var mamma födelsedag imorgon. Lördag. Samma dag som Niall. Dock hade jag inte hört någonting från Harry så jag skulle nog inte få träffa och gratta Niall. "Yeah, of course. You should go out", sa jag leende.
  "Okay", mumlade mamma sömnigt och jag vände mig återigen om och gick in i mitt eget rum. Jag stängde dörren efter mig och lade ner väskan på sängen.
  Att spendera min fritid med att plugga var nog bland det värsta jag visste, men efter en veckas frånvaro hade jag inget val. Jag plockade fram böcker till tre olika ämnen och slog mig ner vid skrivbordet med mitt orörda äpple.
  En väldigt lång stund senare hade jag skrivit klart en berättelse, räknat säkert tio sidor i matten, påbörjat en uppsats och mitt orörda äpple låg nu som ett äppelskrutt på sidan av mina böcker. Plötsligt plingade min mobil till av att ett meddelande ramlade in. Jag plockade upp den och såg att det var Harry som skrivit.

 

  || I still expect your company tonight. Be ready at 8. xoxo ||

 

  Direkt när jag läst meddelandet tittade jag på klockan. Nästan sju var den, och här satt jag med mitt smutsiga hår i en slarvig tofs, sköna myskläder på mig och nästan osminkad. Jag hade inte trott att jag skulle med på festen.
  Snabbt kastade jag mitt äppelskrutt i soporna innan jag skyndade mig ut till badrummet och tog en dusch.

  Lämpliga festkläder hade jag inte mycket av. När jag hade kastat ut bokstavligen hela min garderob på sägen kom fram till att det stod mellan en ljusblå, glittrig klänning som satt tight på överkroppen med blev väldigt pösig efter det och som hängde ända ner under knäna, och ett svart tygstycke som tydligen skulle föreställa en kort, åtsittande klänningen. Jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha på mig den utan att visa hela rumpan, men eftersom den blåa gav mig en känsla av barnkalas hade jag inte riktigt något val.
  Jag hängde den svarta klänningen över sängkanten, letade fram några silvriga smycken som kunde passa till och bestämde mig för att ha klackar ikväll.
  När hela min outfit var utvald släppte jag ut håret från handduken som omgav det, och fönade det torrt. Efter det råkade jag slänga en glimt på klockan, som var kvart i åtta. Jag kände hur stressen ökade och började snabbt med sminket. Tack och lov var jag van vid att försova mig och sminka mig under tidspress, så det blev ändå inte allt för dåligt resultat.
  Just när jag stängde sminkväskan hörde jag tydligt hur en bil körde upp framför huset och jag hade ingen tid till att kolla efter om det var Harry, för jag var fortfarande inte påklädd. Snabbt drog jag på mig klänningen, som var minst lika tight som jag hade förväntat mig - ibland var det bra att jag inte hade särskilt stora bröst - och bökade sedan på mig ett par svarta kilklackar som jag hade ärvt från Kate.
  Jag kunde nu höra Harry's röst från undervåningen och vände mig om för att gå ner, men stelnade till när jag såg min egen spegelbild.
  Klänningen var axelbands-lös och tog slut rätt högt uppe på mina lår, vilket gjorde att det verkligen bara såg ut som ett svart tygstycke. Jag drog frustrerat på den undre kanten av klänningen, men det hjälpte inte alls. Nej, så här kunde jag inte gå.
  "Did you get my text?", frågade Harry som plötsligt stod i min dörröppning. Jag vände mig om emot honom och spärrade upp ögon.
  "I didn't hear you come", sa jag dumt och tog upp armbandet som låg på sängen.
  "Woah, that dress..", började Harry och granskad mig från topp till tå. "You look -"
  "Like a slut, I know", avbröt jag och försökte lönlöst få på mig armbandet. Av någon anledning skakade mina händer och jag suckade frustrerat när jag inte lyckades knäppa det lilla spännet.
  "Absolutely stunning", avslutade Harry sin tidigare påbörjade mening och gick igenom rummet, fram till mig. "Take a breath", uppmanade han samtidigt som hans stora händer ersatte mina små, och enkelt satte på mig armbandet.
  Jag gjorde som han sa och drog in ett djupt andetag. "I can't go like this", konstaterade jag sedan och såg ner över mig själv.
  Harry släppte min arm och såg på mig med ett leende. "Yes, you can."
  "I could might as well go naked, why leave anything to imagination?", muttrade jag och skällde i huvudet på mig själv för att jag inte köpt någonting festligt när jag fått pengar av mamma.
  "Guys like to imagine. Come on now", sa han och föste ut mig ur rummet.
  "Have fun now", sa mamma när vi kom ner för trappen, och jag antog att Harry redan hade berättat vart vi var på väg, eftersom hon inte frågade.
  "We will", svarade Harry och jag hoppades verkligen inte mamma hörde den där pojkaktiga, töntiga sarkasmen i hans röst.
  "Remember you're babysitting tomorrow", påminde mamma, och jag fick en känsla av att hon helst ville be mig komma hem och sova natten, men eftersom hon inte var van vid att lägga gränser visste hon kanske inte hur hård hon borde vara.
  "Yeah, right. I'll be home", lovade jag avfyrade ett leende emot henne, innan jag gick ut i hallen och öppnade dörren. "Let's go Harry."

  Det var ganska långt dit vi skulle, men det kändes ändå som att det gick väldigt fort att åka dit. Vi pratade inte särskilt mycket, men det gjorde ingenting för Harry hade på musik rätt högt, så det blev absolut ingen pinsam tystnad.

  När vi stannade utanför ett ett högt, stort tegelhus och båda klev ur bilen lade jag märke till hur snygg Harry var idag. Han hade på sig ett par mörka jeans, som vanligt, en svart kavaj och en mörk skjorta under det, som var uppknäppt de översta knapparna och blottade lite av hans bröst. En tunn, silvrig kedja hängde runt hans hals och ett litet kors som satt fast i kedjan vilade emot hans bara bröst där skjortan inte var knäppt. Håret var tillbakadraget från ansiktet och lämnad hans gröna ögon fullt synliga.

---

Ännu en rätt kort del, eftersom jag inte hade planerat exakt vad som skulle hända. Men nu är de framme vid festlokalen och nästa del blir nog både längre och mer händelserik. :)

Förlåt för eventuella stavfel, men jag hinner inte checka det supernoga idag...

 

Glöm nu inte bort att slänga in frågor till mig i mitt förra inlägg, så svarar jag på de någon gång under veckan. Tycker alla ska klura ut en fråga var och ställa den. ;)