Safe - Del 32

16 Januari 2014, 19:42

  Jag hade fortfarande fullt upp med att försöka behandla all den informationen jag hade tagit in för några minuter sedan. Jag försökte se Jennie framför mig, för jag var väldigt nyfiken på hur hon hade sett ut, men jag ville inte fråga Harry.
  Medan Harry satt på huk på golvet för att plocka upp glasskärvorna, satt jag på diskbänken och iakttog honom. "I wouldn't mind helping, you know."
  Harry tittade upp på mig och skakade på huvudet. "Just stay on the sink. You could..-"
  "I could step at glass. I know, you told me", suckade jag och stoppade in händerna under mina lår och lutade mig framåt. Jag kände mig som ett litet barn som man var tvungen att vakta och hålla koll på för att det inte skulle skada sig.
  "Could you at least let me wash that cut first?", frågade jag och höjde ögonbrynen. Harry reste sig till min förvåning upp och kom fram till diskbänken. När han stannade framför mig tog jag försiktigt hans hand och vände på den så att handflatan var riktad uppåt. "Does it hurt?", frågade jag bekymrat och såg ner på hans blodiga handflata, där jag visste att ett sår gömde sig.
  "I'll live", svarade Harry oberört, men jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han hade lite ont i alla fall.
  Jag nickade bara och slog igång kranen. I väntan på att vattnet skulle bli ljummet såg jag upp på Harry's ansikte och han mötte min blick. Ingen av oss sa någonting, men jag var rätt säker på att jag inte var den enda som fortfarande tänkte på historien han hade berättat för mig för bara en liten stund sedan.
  "Okay..", mumlade jag efter en liten stund och vek undan med blicken. Jag flyttade Harrys hand emot vattenstrålen, men hans arm stelnade till och hindrade mig från att röra på den ytterligare.
  "Can't you take a towel and to clean it with?", frågade han och jag höjde ögonbrynen.
  "I have to rinse it off", konstaterade jag.
  "But that will definitely hurt", klagade han med en fortfarande lugn röst
  "Just at first. Come on now", sa jag och drog in hans hand under den svaga vattenstrålen och vattnet som rann ner i diskhon blev genast rött av blod. Jag kände hur varenda muskel i Harrys hand spändes och han fick en besvärad rynka i pannan. "Does it hurt bad?", frågade jag bekymrat.
  "Just do what you need to do", sa han snabbt och sammanbitet, som om han bara ville få det hela överstökat nu när det ändå redan gjorde ont.
  Jag lät vattnet rinna över såret ett tag till och flyttade sedan undan hans hand. Man kunde nu tydligt se hur huden delade på sig och bildade ett hyfsat djupt skärsår tvärs över handflatan. Jag använde en fuktig handduk och tvättade bort allt blod runt om såret.
  "You done now?", frågade Harry otåligt.
  Jag vände upp ansiktet emot honom och skakade på huvudet. "This was only the easy part", informerade jag och tänkte glida ner på golvet, men Harry stoppade mig med ena handen emot min höft.
  "Stay on the sink was all I wanted you to do", påminde han.
  Jag himlade med ögonen, men satte mig tillrätta igen. "Fine. I need the first aid kit that's in the locker next to the fridge."
  Harry nickade kort och lämnade mig för några sekunder, innan han sedan återvände med den röda lilla lådan.
  "Thank you", mumlade jag samtidigt som jag öppnade den och tog ut bandage och sprit.
  "No no no, Cassie, that's gonna hurt like hell", sa Harry när han förstod att jag skulle tvätta såret med sprit.
  "Doesn't matter, we have to get it clean", sa jag säkert och tog Harrys hand igen, och drog den ovanför diskhon.
  "But -"
  "You wanna do it by yourself, or shall I do it?", avbröt jag honom med att fråga, samtidigt som jag höll fram den lilla, bruna flaskan emot honom.
  Harry skakade på huvudet och slöt ögonen. "You do it.."
  Jag nickade, men kom sedan på att han inte längre tittade på mig. "Okay", mumlade jag då lågt och skruvade upp flaskan. Jag bet mig hår i insidan av kinden, medan jag hällde en del av vätskan över det öppna såret.
  Harry ryckte tillbaka handen ur mitt grepp. "Fuck!", utbrast han och slog upp ögonen.
  "Sorry!", sa jag snabbt och stirrade förskräckt på honom. "At least now it's over with", lade jag försiktigt till. Harry tittade ner på sin hand en liten stund och höll sedan fram den emot mig igen. Jag sa ingenting mer utan började bara att linda in den med bandage.
  När jag var färdig med handen och började lägga tillbaka sakerna i lådan återgick Harry till att plocka upp glaset från golvet. När han hade fått bort alla stora bitar fick jag förklara vart dammsugaren var och när han sedan hade dammsugit hela köket noga och även torkat upp vattnet från golvet gick vi in till vardagsrummet igen, där vi placerade oss nära varandra i soffan.
  "Can I ask you something?", frågade jag efter att vi båda hade legat tysta ett tag.
  "Sure."
  "Did..", sa jag men ångrade mig lite. Det kanske skulle vara för okänsligt att bara slänga ur sig en fråga som den. Dock hade jag ju redan börjat nu, och han skulle förmodligen vilja veta vad jag tänkt säga. "Did you love.. her?" Det kändes som att det skulle vara fel att nämna hennes namn.
  Det blev alldeles tyst i rummet, så när som på våra andetag och Harrys hjärtslag som jag hörde där jag låg med örat mot hans bröstkorg.
  "I don't know", sa Harry, när jag hade börjat tro att han inte tänkte svara. "I only knew her for a short period, and I was close to her all that time. The time when you see that you love someone, is when you're away from them and realise that you really need their company. I know that I liked her, but I never really had time to figure out if we could ever be something more than close friends."
  "Makes sense, kinda", mumlade jag.
  "Are you tired?", frågade Harry tyst och jag kände hans läppar mot mitt hår. Jag svarade inte, utan nickade bara smått. "Then sleep", mumlade han.
  "But I wanna be with you", sa jag och blinkade några gånger för att hålla ögonen öppna. Det kändes själviskt att bara somna nu, efter att Harry öppnat sig totalt, om någonting väldigt känsligt.
  "You are", konstaterade Harry och och strök med ena handen upp längs min ryggrad. Han hade ju faktiskt rätt, och till de orden slutade jag streta emot och slöt istället ögonen.
  "Aren't you tired?", frågade jag och hörde samtidigt att han slog på tv:n.
  "I will be eventually", sa han bara, och fortsatte röra sin hand upp och ner för min rygg i ett långsamt tempo. Det måste ha haft en sövande effekt på mig, för jag kommer inte ihåg någonting annat än Harrys andetag och hjärtslag, innan jag somnade.

  Inga drömmar, inga tankar, ingenting. Bara svart sömn. Den bästa sömnen jag haft på väldigt länge, och sedan plötsligt vaknade jag av att ytterdörren gick upp. Med tanke på att min kudde sakta men säkert rörde sig upp och ner, och luktade en blandning mellan tvättmedel och Harrys hud, förstod jag att jag fortfarande låg halvt över honom, precis som igår när jag somnat. Dock kändes det som om vi hade en filt över oss nu.
  Steg kom från hallen emot oss, och jag tvingade upp ögonen halvt i alla fall. Så fort jag såg en gestalt ta form i dörröppningen kände jag igen den. "Oh..", sa Fred förvånat. "I'll just.. swing by later."
  Jag skyndade mig ur soffan med försiktiga rörelser för att inte väcka Harry. Fred var redan på väg ut i hallen igen, men jag hann ikapp honom i dörröppningen mellan hallen och köket. "Wait!"
  "I can come back later. I didn't really expect you to have company nine o'clock a sunday morning."
  Jag suckade och lutade mig lite åt sidan för att slänga en blick på Harry. Han var fortfarande i soffan. "Why did you come?", frågade jag och tittade på Fred.
  "I don't know, to hang out maybe? You know, just spend some time together, like we actually used to", sa han med en mer nedstämd röst än jag hade väntat mig. Förut hade jag och Fred spenderat den mesta av vår fritid tillsammans, och nu hade vi i princip bara träffats i skolan.
  "Fred... I.."
  "Did you sleep with him?", frågade Fred med en väldigt dömande ton. Jag höjde förvånat ögonbrynen och mötte besviket hans blick.
  "No, Fred. I haven't slept with him", svarade jag långsamt och ärligt. Det var minst sagt irriterande att alla fortsatte ställa mig den frågan.
  "You know what? I'll call you later", sa han och började gå emot dörren. Jag följde efter ett steg och grep tag i hans hand.
  "Don't. I miss you", sa jag och sökte efter ögonkontakt. "I wanna be with you."
  "Funny", sa plötsligt Harry, med en inte alls road röst. Han kom gående från vardagsrummet emot oss. "The exact same words she whispered to me yesterday", lade han till och såg på Fred när han passerade oss. "Don't worry. I'm out of here."
  Jag följde honom med blicken när han tog på sina skor, drog på huvan på sin hoodie och tog på jackan över det. Inte en enda gång under den processen vände han sin blick emot mig. "Harry..", sa jag lågt, desperat efter att få se honom i ögonen, läsa av hans blick.
  Han lyfte blicken från sina skor och tittade först på min hand, som var utsträckt och höll i Freds. Sedan mötte han min blick. All sårbarhet och sorg var borta, men det var någonting nytt där nu. Han såg inte glad ut, inte ledsen, inte arg... Jag hann inte klura ut vad det var innan han vände sig emot dörren och gick ut.
  Fred tittade på den nu stängda dörren, och sedan på mig. "That was... -"
  "Intense?", föreslog jag suckande.
  "Weird", sa han istället. Kanske var det bara jag som märkt spänningen mellan mig och Harry. Spänningen som jag inte alls ville ha där. Spänningen som inte alls hade existerat igår kväll. "So, can I stay?"
  "Yeah, of course."
  Fred trampade av sig skorna och vi gick in i köket. "Have you had breakfast yet?", frågade jag när jag öppnade kylskåpet och ögnade igenom det.
  "Yep. But I can always eat a bit more", konstaterade han och slog sig ner vid köksbordet.
  Jag dukade fram frukost och ropade sedan när mina syskon. Jag misstänkte att de redan varit vakna en eller två timmar, men de hade en uppskattad vana att tillsammans stanna inne på någon av deras rum och leka tills någon annan i huset också vaknade.

  Efter att vi alla hade ätit tillsammans körde en obekant bil upp framför huset. Det visade sig vara mamma som kom tillbaka. Jag stoppade in det sista ifrån bordet i kylskåpet och ställde mig sedan i dörröppningen till hallen. "You're back early", konstaterade jag och iakttog mamma när hon tog av sig sina klackar.

  "I planned on getting back sometime during the night, I'm so sorry I left you alone with them all night", sa hon ursäktande, och jag fick plötsligt en känsla av att min mamma förmodligen inte var som andra mammor. Ibland kändes hon som en syster, istället för en mamma. Hon hade i princip inga regler här hemma och hon visste om att jag drack, och oroade sig ibland över det, men förbjöd mig inte ifrån att göra det. Hon hade en gång sagt att om hon förbjuder mig från att dricka skulle jag förmodligen göra det ändå, fast i smyg. Då tyckte hon det var bättre om hon kunde veta när jag var ute drack och att jag kunde komma till henne om det var någonting jag behövde prata om, även om det hade med alkohol att göra.

  "I wasn't alone."

  "So who made you comp-", började mamma säga, men avbröt sig själv när hon passerade mig in i köket, där Fred stod och lutade emot diskbänken. "Oh, hello Fred", sa hon med ett leende, och det lät mer som ett svar på hennes outtalade mening än det lät som en hälsning.

  "Hi", svarade han med en lätt nickning, och sekunden efter steg ett plågat ljud ifrån mammas strupe, samtidigt som hon drog upp ena foten ifrån golvet och hoppade på ett ben fram till bordet, där hon tog stöd med ena handen. "What happened?", frågade Fred förvånat och gick några steg emot henne.

  "I just stepped on something. I'm fine", sa mamma med en röst som garanterat var menad att lugna, men det funkade inte riktigt, för Fred såg - precis som jag - att en liten blodfläck började bildas på mammas strumpa.

  "Glass", mumlade jag och rynkade pannan.

  "What?", frågade de båda och tittade på mig.

  "You stepped on glass", förklarade jag i vanlig ton och gick fram till de. "You're bleeding. Sit down", lade jag till och drog ut en köksstolarna från bordet.

  Mamma gjorde som jag sa och satte sig på stolen. Hon drog av sin strumpa och en ganska liten glasskärva satt halvt inne i och halvt utanför huden under hennes fot. Sakta men säkert tog sig blod fram mellan huden och glaset. "It's nothing. Let's just get it out", sa mamma, och Fred satte sig ner på huk framför stolen.

  "I'm so sorry", sa jag samtidigt som jag gick över köksgolvet och tog ut samma låda som jag använt för att paketera Harrys hand igår. "I thought we had got all the glass off the floor."

  Jag gav lådan till Fred, som verkade vara den som skulle fixa ut glasbiten. "Why is there glass on the floor?", frågade han koncentrerat samtidigt som han med en pinsett började pilla i såret.

  "Harry crushed a glass."

  Fred vred huvudet emot mig. "He did what?!"

  "Oh, no. I mean, it was an accident", sa jag snabbt när jag förstod hur det lät i Freds öron.

  "Harry?", frågade mamma oförstående och tittade på mig.

  "Yeah, Fred just got here. Harry was the one who made me company", förklarade jag.

  "He crushed a glass?", frågade Fred, fortfarande förvånad över det.

  Jag suckade och drog ena handen genom håret för att få bort det från ansiktet. "He dropped a glass, and it broke." Jag var själv inte riktigt säker på vad som egentligen hade hänt med glaset. Han kanske hade kastat det i golvet med flit, men i vilket fall som helst så var det bättre om både mamma och Fred trodde att han tappade det.

  "Honey, did he hurt you?", frågade mamma ängsligt.

  "What?!" utbrast jag chockat och stirrade på henne under höjda ögonbryn. Att hon ens ställde den frågan gjorde mig extremt irriterad.

  Fred hade återgått till att försöka få ut glasbiten ur mammas fot, och verkade lyckas med det. Han reste sig upp och gick över till diskhon, där han lade ner både pincetten och glasbiten. "We're just worried about you", konstaterade han när han vände sig emot mig.

  "It doesn't sound as if you're just worried about me. It sounds as if you believe that Harry is some kind of bad person. He is not."

  "He's violent", påpekade Fred allvarligt.

  "Fred!", utbrast jag och slog ut med armarna. Han hade fel. Harry var inte våldsam, han hade bara haft otur och kanske hamnat i för många slagsmål.

  "He is violent?", upprepade mamma och växlade blicken mellan mig och Fred. "Cassie, how well do you know Harry?"

  Jag svalde hårt och spände nävarna så hårt att naglarna pressades smärtsamt emot mina handflator. Varken mamma eller Fred kände Harry, och att de var så extremt dömande gjorde mig arg. "I know Harry well enough to know that he would never hurt me!"

Kommenterat av Berättelser om One Direction

Jättejättebra. Varför så hård mot Harry? han är ju underbaar!!

Svar: Tack! Måste vara lite hård för att det ska funka i denna novellen. Jag vet, han är världens bästa.
One D Tales

2014-01-16, 23:11:02
URL/Bloggadress http://berattelsermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Ida

Åh ja äntligen!!!! Så bra!!!

Svar: Kul att du gillade det! :D
One D Tales

2014-01-16, 23:52:11
Kommenterat av My (1D Novell)

Åh neeeej.. Nu måste verkligen Harry å Cassie fixa det här, pallar inte massa drama å bråååk.. Hoppas de löser de redan i nästa kapitel!! åh taggar till nästa btw, haha. Fick typ hjärtattack när jag såg en ny del, kikade in varje dag i väntan på detta. Åh gud.. Om Fred bara kunde ge Harry en chans så skulle det bli såå bra.. Lika hennes mamma.
Men du är så galet grym, helt sjuukt :D hehe.. Meera :D <3

Svar: hahah, åååh. :DDet blir så extremt tråkigt att skriva utan drama, så jag vet inte.... det kanske blir lite mycket. Haha, men det är inge roligt alls att skriva ens en del om det inte händer någonting. o.o
Och tack! <3
One D Tales

2014-01-17, 16:20:51
URL/Bloggadress http://novellermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av bella

Asbra, Bäst, Calasbra, Döds-bra, Exemplariskt, Fantastiskt, Grymt, Hel-grymt, Inte-dåligt, Jäkligt-bra, Kanon, Love-it, Mega-fantastiskt, Nas-bra, Ordfyllt, Passande, Queen-bra, Rasande-bra, Såååå-bäst, Tann-tastigt, Underbart, Vackert, Wonderful, Xtra-bra, Ynderbart, Zpektakulärt, Åååh, Ärligt-grymt, Öss-bra.
Sådär där har vi ett alfabet med ord som på något sätt beskriver det här avsnittet, ber om ursäkt för de påhittade orden men kom inte på något på vissa av bokstäverna.

Svar: Hahaha, ååååh! Tack! :D
One D Tales

2014-01-17, 18:40:57
Kommenterat av Em

Jättebra skrivet, älskar din design och att delen var så lång :'D

För att beskriva det kortfattat; allmänt underbart<3

Svar: Åh, vad kul att du gillar designen också, för jag är väldigt nöjd över den. Glad att jag bad någon som faktiskt KAN göra den. :)
One D Tales

2014-01-20, 22:19:24
URL/Bloggadress http://directioon.blogg.se
Kommenterat av Anonym

Hej vill du göra ett länkbyte med mig? :)

Svar: Nej..
One D Tales

2014-01-28, 21:29:51
URL/Bloggadress http://onedbandnovell.blogg.se
Kommenterat av Olivia

Åh hjälp.. Började läsa din novell imorse och har äntligen läst färdigt.. Jag kan ärligt säga att jag blev helt beroende haha! Riktigt, riktigt bra! Kan knappt tro att du bara är 16 år, din fanfic har du lyckats så otroligt bra med, storyn, ja allt. Totally impressed och jag kan knappt vänta på nästa del! Du har iallafall fått en ny läsare som inte kommer sluta läsa i första taget haha! :) x

Svar: Vad roligt att du hittat hit. Är dock 17 nu, men jag fattar vad du menar, haha. Tack så hemskt mycket. :')
One D Tales

2014-01-30, 20:58:58
Kommenterat av Sofia

Publicera oftare, den är ju så bra, kan inte vänta!!

Svar: Förlåt.... Okej.
One D Tales

2014-01-31, 18:52:01
Kommenterat av Ida

Du är så underbart talangfull. Låt ingen tycka någonting annat, för du skriver extremt bra. Hoppas hoppas att du fortsätter på denna novell och att det blir lite love ;) Xxx

Svar: Tack så sjukt mycket!
One D Tales

2014-02-01, 22:42:34
Kommenterat av Saris

När kommer nästa del???

Svar: Ska skriva ett inlägg om det.
One D Tales

2014-02-02, 12:26:13
Kommenterat av Emma

Åh vad bra! Måste säga att jag har blivit beroende utav din novell. Den är super! Men när kommer nästa kapitel ut? :) Läääängtar <3

Btw älskar Harry och Cassie, så söta tillsammans. Och jag älskar hur beskyddande Harry är om Cassie, samt hans avundsjuka sida.. Åååååhhh när kommer nästa ut?
Kram

Svar: Åååh, tack sötnos! :)
One D Tales

2014-02-03, 06:15:02
Kommenterat av Elin

Super bra! Du är verkligen grym, jag tycker bara det är roligt med drama så det händer något.

Svar: Tack! Vad roligt att höra! :D
One D Tales

2014-02-04, 07:34:00
Kommentera

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: