Summer love - Del 56

12 Juli 2013, 00:24
Tidiare:
”Wait!” Harry lät inte som han hade gjort tidigare. Kraften i rösten var försvunnen och jag förstod att han var klar med att försöka övertala mig. Jag vände mig om jag tittade på honom.
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”
 
~ Natasha’s perspektiv ~

”Du sa vadå?!” utbrast Sophie högt och jag slog igång kranen på högsta kraft, för att jag inte skulle höras ut i korridoren, innan jag sjönk ner på toalettlocket.
”Jag vet inte vad jag håller på med Sophie. Jag klarar bara inte av det här, det är för mycket!” gnällde jag och ville bara lämna London nu direkt. Jag skulle inte klara av någonsin ens kolla på Harry igen utan att hata mig själv till tusen. Han hade sett så tom ut efter mina ord och hans röst hade låtit mer död än levande när han hade informerat mig om att han inte alls hade legat med den där super snygga modellen.
”Du är ju helt sjuk, vet du det?” frågade hon uppspelt och jag himlade med ögonen.
”Tack för stödet.”
”Okejokej, förlåt. Men allvarligt, vem säger nej till självaste Harry Styles? Två gånger i rad?!” Hon lät fortfarande alldeles till sig utav förvåning.
”Jag vet inte.. jag tydligen” suckade jag. ”Och vad ska jag göra nu då? Bara gå ut där och fortsätta jobba? Jag kommer inte ens kunna se på honom ju.”
”Allvarligt talat, så har jag ingen aning. Bara var dig själv och om du inte kan se eller prata med honom, så gör bara ditt jobb och sen går du hem” föreslog hon och sedan kunde jag höra hur hon gäspade. ”Men du, jag måste faktiskt fortsätta sova nu.”
”Men jag vet inte vad jag ska göra... jag har förstört för mig själv” klagade jag och hon suckade.
”Det är Harry vi pratar om. Det är inte som att han kommer döda dig eller så” konstaterade Sophie och jag nästan hörde hur hon himlade med ögonen.
”Ja.. okej. Sov gott då” sa jag och när vi sedan hade lagt på reste jag mig sakta upp. På något sätt skulle jag bli tvungen att ta mig igenom den här dagen också. Sedan på fredagen jobbade jag inte och på lördagen flög jag hem.

Jag stängde av vattnet och tittade på min egen spelbild några minuter innan jag hade samlat nog med mod för att låsa upp dörren och lämna den ensamma, trygga toaletten.
”There you are! We are recording some scenes for the video today. Go get the boys and come to the bigger studio” sa Paul som just kom ut från en annan dörr i korridoren.
”We’ll be right there” svarade jag med ett påklistrat leende och gick iväg mot killarnas rum. Jag var noga med att inte tänka för mycket, för att tänka för mycket ledde alltid till negativa tankar och det orkade jag inte med nu.

Den här gången när jag öppnade dörren var den fem par ögon som vändes mot mig, och det var dom gröna som riktigt brände i mig. När killarna såg att det var jag som kom in såg dom på varandra snabbt och jag blev genast väldigt säker på att dom hade pratat om mig innan jag kommit. Antagligen hade Harry berättat om vad som hänt uppe på taket nyss. Jag undvek att möta Harrys blick och tittade istället på Niall, som satt närmast mig.
”Come on” sa jag bara och nickade ut mot korridoren. Alla reste sig upp och vi började tillsammans gå mot den större av dom två studiorna som fanns på denna våning.
”We’re gonna film now, right?” frågade Liam och slöt upp på min ena sida.
”Yes, some musicvideo I think” bekräftade jag och han nickade.
”Yeah, Little Things” informerade han och jag log mot honom. Det var skönt att han i alla fall inte behandlade mig annorlunda på grund av vad som hänt mellan mig och Harry.
”Is that the new single?” frågade jag, mest för att hålla igång samtalet. Det kändes mycket bättre att prata med någon av dom istället för att bara gå tyst där i mitten.
”Yep, that’s the one” log han, och sedan öppnade Harry dörren och alla killarna gick in i studion. Harry stod kvar och höll upp dörren för mig också, och när jag gick in kunde jag inte låta bli att för första gången se upp på hans ansikte.
”Thanks” mumlade jag tyst och han gav mig ett litet leende innan han följde efter in. Även om leendet såg rätt ansträngt ut fick det mitt hjärta att hoppa över några slag och jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig igenom hela den här dagen.

I flera timmar befann vi oss i studion och spelade in olika delar till musikvideon. Det var faktiskt ganska häftigt att vara med där. Även om jag inte gjorde särskilt viktiga saker var det en rolig grej att ha varit med om. Att jobba med en musikvideo som förmodligen skulle bli sedd runt om i hela världen fick inte alla chansen att göra. Dock kunde jag inte riktigt koncentrera mig på det jag borde, speciellt inte när det var Harry som filmades och jag insåg att raderna han sjöng i låten var extremt fina. Texten till hela låten var verkligen precis vad varje tjej ville höra och jag undrade om dom hade skrivit den själv, eller om dom hade någon som skrev deras låtar åt dom.

”So, I think we’ll have to stop here. I have to run, but see you guys next week. And great job today everyone” sa regissören när klockan började närma sig ett. Jag tittade över rummet, på Paul, för att se vad han tänkte göra nu. Jag hoppades på att det var matdags, för jag var riktigt hungrig. Jag hade inte alls tänkt på det tidigare, men jag hade faktiskt inte ätit någon frukost idag.
”What do you guys say about some chinese, for lunch?” frågade Paul, som om han hade läst mina tankar.
”Yes, please! I’m starving” sa Niall och både Liam och Zayn höll högljutt med honom.
”Yeah, I’m hungry too. Shall I call and order?” frågade jag och Paul nickade.
”You do that, and I’ll go get it then” sa Louis och jag tog upp mobilen.
”What do everyone want?” frågade jag och såg på killarna, som en efter en gav mig sin beställning.

Efter att jag hade beställt maten försvann Paul upp till sitt kontor för att göra lite pappersarbete i väntan på maten, och Zayn och Niall erbjöd sig att gå till posten som låg två gator bort för att hämta ett paket åt Paul. Det var alltså bara jag, Harry, Liam och Louis kvar där och när Louis sedan skulle åka för att hämta maten kände jag hur knäppt det skulle bli att sitta här med bara Harry och Liam.
”Uhm, would you mind some company Lou?” frågade jag tveksamt och han stannade upp i dörröppningen och såg bak på mig. Jag hann se att han gav Harry en snabb blick innan han svarade.
”No, not at all.” Jag log tacksamt och reste mig upp. Förmodligen förstod han att jag ville undvika pinsamma och jobbiga situationer.

~ Louis perspektiv ~

”Could I ask you what’s going on, or would that be rude of me?” frågade jag när vi båda satt i min bil och jag backade ut från parkeringen.
”I guess you could ask” svarade Nat och lät lite som om jag hade dragit upp det hon ville prata om minst i hela världen, men jag blev tvungen att fortsätta ändå. Jag ville ju veta.
”So, what is going on with you and Harry?” frågade jag och sneglade på henne innan jag återgick med blicken mot vägen.
”How much do you know?”
”Not that much. Harry said you only wanted to be his friend” informerade jag och Natasha gav ifrån sig en djup suck.
”That’s pretty much it” sa hon kort och jag himlade med ögonen. Varför kunde inte bara någon av dom säga vad som var fel, så jag slapp gå runt och undra.
”It didn’t look like that in the sofa the other day” konstaterade jag och flinade lite mot henne, men hon såg inte gladare ut över mitt lilla försök att lätta upp stämningen.
”Oh, come on. Why can’t you just tell me what’s wrong?” frågade jag med en suck och jag kunde se i ögonvrån hur Natasha vred huvudet och såg på mig.
”I can’t sit here talking about me and Harry to you. You’re his bestfriend. He is the one who’s supposed to talk about this to you” sa hon efter en stund och jag tänkte efter lite över det hon sa.
”But he won’t tell me. He just gets quite and grumpy when he’s sad” förklarade jag uppgivet. Natasha blev tyst och jag blev, efter några minuter, tvungen att kolla på henne för att se om hon hade somnat, men det hade hon inte. Hon satt och tittade ut genom sidofönstret, och såg allt annat än glad ut.

”Hey, I’m sorry” sa jag försiktigt och hon rörde inte en min. ”I didn’t mean to push you. If you don’t wanna talk about it, it’s fine.” Hon svarade fortfarande inte och jag suckade tyst.
”But you should know that Harry cares about you. He likes you, he really do, and I hate seeing him like this. I bet you do too. Don’t you miss that smile on his lips, when his dimples shows? That smile was for you, Natasha. You shouldn’t be too hard on him.” Nu när jag såg på henne syntes en tår på ena kinden och jag kände hur jag genast stressade upp mig själv.
”No, don’t cry. I didn’t mean to make you upset!” sa jag frustrerat och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
”I’ve ruined everything.” Orden kom ur Natasha’s mun i form av viskningar och ännu ett par tårar rullade över hennes kinder.
”No. No, you haven’t” försäkrade jag och hon vände sig nu om och tittade på mig.
”I have. I’m leaving in two days and Harry thinks I don’t wanna be with him” snyftade hon och jag höjde ögonbrynen.
”Wait? Do you? Wanna be with him, I mean?”
”Yes.”
”Then nothing is ruined!” sa jag snabbt. ”Seriously Natasha. Why did you even tell him you only wanted to be friends?” frågade jag och kom sedan på mig själv med att pressa henne igen, men innan jag hann be om ursäkt började hon prata.
”Karen told me that I am making it hard for Harry to focus on your music, and that it would break him when I left. So I thought it was better to stop what we were doing right away, instead of building up even more feelings.” Jag blev lite förvånad över att hon plötsligt bara slängde ur sig sanningen, och ännu mer förvånad över hennes ord.
”No, you can’t listen to her! I don’t know Karen very well, but I can tell she’s a bitch. She doesn’t want anyone to have Harry and I can promise you she’s not doing anything for Harry’s sake. Only for her own.”

Summer love - Del 55

09 Juli 2013, 02:04
Tidigare:
”Harry, I did this for you. Just like I did with that Zoe girl” sa Karen och det lät som om hon försökte lugna honom lite. ”Just.. I didn’t have to kiss you this time. Kinda sad..” spekulerade hon tyst för sig själv.
”I don’t wanna hear your crap. Just get out of here!” sa Harry högt och pekade mot hallen.
”I can’t believe you’re still this boring Ha..”
”OUT!”.
 
~ Natasha’s perspektiv ~

”Prata med honom i morgon Natasha. Du kommer ju bli galen om du inte får veta vad som hände igår efter att du hade gått hem, och Harry har rätt att få veta vad du känner. Han tror ju att du inte vill vara med honom.” Jag låg i sängen och pratade med Sophie, när jag egentligen borde sova.
”Ja, jo. Det borde jag göra. Vi får se om han ens kommer i morgon” suckade jag och såg på klockan. Den var snart två och med tanke på min brist på sömn förra natten borde jag verkligen sova nu.
”Klart han kommer, och när han gör det så snackar du med honom. Okej?”
”Vi får se. Men godnatt nu.”
”Godnatt, älskar dig.”
”Och jag dig. Vi ses snart!” sa jag innan vi lade på och jag kröp längre ner under täcket för att förhoppningsvis sova.

***

Jag hade faktiskt fått nästan sex timmar med sömn den här natten, men trots det var jag fortfarande trött när jag klev av bussen strax före nio på morgonen. Jag gick, med lite raskare steg än igår, till skivbolagets byggnad och visste inte riktigt om jag skulle bli glad eller nervös när jag såg att Harrys bil stod på parkeringen. Jag försökte att inte tänka på det, utan fortsatte in genom dörren och lyckades till och med le brett när jag såg Brenda.

”You look amazing today” sa hon glatt och jag höjde ögonbrynen.
”Thanks..” tackade jag lite misstänksamt och sneglade ner över min egen kropp innan jag gick fram till bänken. Jag hade tagit på mig en av mina favorit kjolar och en jeansskjorta i morse, och idag hade jag faktiskt orkat tvätta och locka håret.
”Prince charming is waiting for you up there” sa Brenda med ett finurligt leende och nickade upp mot taket. Jag förstod snabbt att hon menade Harry, för det var precis vad han var. Både charmig och en liten prins.
”He is?” frågade jag förvånat och hon nickade.
”He told me to send you up when you came” log hon och såg ut att vara väldigt nyfiken över vad han ville mig. Det borde kanske jag också vara, men det var jag inte. Jag var nervös.. rädd. Allting var så struligt. Dom senaste dagarna hade jag nästan börjat ångra att jag ens hade kommit hit till London överhuvudtaget. Om jag hade vetat att det skulle bli så här svårt mellan Harry och mig, så hade jag nog aldrig gått in i den där restaurangen med Paul första kvällen. Då skulle jag nog bara ha gått raka vägen tillbaka till flygplatsen och flugit hem innan jag ens hunnit säga hej till Harry.
”I guess I should go then..” mumlade jag och gick mot hissen.
”Good luck!”

När jag klev ur hissen på våningen där killarnas rum låg hade jag hunnit komma på så otroligt många olika saker Harry möjligtvis skulle kunna vilja säga till mig. Att han tyckte jag inte skulle jobba här sista dagarna för han aldrig ville se mig igen var nog det som jag tyckte verkade mest trovärdigt. Jag var så otroligt nervös när jag öppnade dörren till deras rum, så jag visste nog inte riktigt vad jag gjorde eller vad jag just tänkte säga.
”Harry I don’t thi..” jag tystnade när jag såg Liam, Zayn och Niall sitta i soffan och kolla förvånat på mig. ”Oh..” var enda som sedan slank ur min mun och jag kände hur kinderna hettade rejält. Han var inte här.
”I think Harry is on the roof.” Liam var den som var mest snabbtänkt utav dom.
”There is a roof?” Jag hörde hur korkad frågan lät och var snabb med att omformulera mig. ”I mean, you can be on the roof?”. Om det var något jag var bra på så var det att göra bort mig, det kunde jag ju i alla fall konstatera.
”Just go up there already” skrattade Niall och jag nickade snabbt innan jag försvann ut igen och drog igen dörren efter mig.

Jag gick tillbaka till hissen och åkte upp till översta våningen. Under tiden som gick blev jag bara mer och mer ängslig över vad det här handlade om. I några sekunder hann jag till och med tänka att han tänkte spöa mig eller något, eftersom han ville ses på ett så avlägset ställe. När jag sedan påminde mig själv att det var Harry det här handlade om insåg jag hur fjantig och patetisk jag var. Vad som än väntade kunde det inte vara värre än det jag redan hade ställt till med.

När jag klev ur hissen och såg mig omkring befann jag mig i ett ganska litet utrymme med tre olika dörrar, varav den mittersta stod öppen. Jag gick igenom den och såg då en bred trappa lite längre fram. Uppför den halv joggade jag och så fort jag kom upp för sista trappsteget fångade vinden mitt hår. Jag strök undan det från ansiktet och drog det över ena axeln, för att få fri sikt. När jag sedan såg honom var det som om jag inte hade lagt mina ögon på honom på flera veckor. Nej, månader. Jag hade nästan hunnit glömma hur overkligt vacker han var och nu fick jag påminna mig själv att andas, när Harry mötte min blick. Han stod vid en betongkant som nådde honom upp till midjan och bakom honom utbredde sig hela London. Vinden rufsade hans redan lockiga och okontrollerade hår. Hans ögon nästan lyste i grönt och jag suktade efter att få se hans leende - hans underbara skrattgropar. Men han log inte nu, utan han såg väldigt neutral ut.
”Wow” andades jag imponerat och såg mig omkring medan jag sakta gick fram mot kanten. Orden beskrev egentligen mest min reaktion över att se honom igen, men jag kunde ju ändå få det att verka som om det var utsikten jag var mest intresserad av.
”It’s nice” höll han med och vände sig mot utsikten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara och ställde mig bredvid honom med blicken fäst på staden framför oss.
”Since we started this work I always go up here when things get to complicated. When my mind can’t take in anything more” sa Harry efter en ganska lång tystnad. Jag sneglade på honom och väntade på en fortsättning.
”Karen came by our place yesterday night” sa han sedan och jag blev en aning förvirrad av bytet utav samtalsämne. Sedan kom jag ihåg Karen, vad hon hade sagt och fått mig att göra.
”Why are you telling me this?” frågade jag avvaktande och vände ner blicken på vägen långt långt under oss.
”Whatever she told you isn’t true, Natasha. You know that she did this before, with Zoe. Don’t let her get to you. To us!” Plötsligt lät Harrys röst nästan bedjande, samtidigt som han lät väldigt upprörd och irriterad. Jag svalde hårt och fortsatte se ner. Att han skulle behöva gå igenom samma sak som med Zoe var inte rätt, men jag visste inte vad jag skulle säga.
”There is no us” sa jag tyst och skakade på huvudet. Jag förstod själv inte vad jag höll på med. Jag ville vara med Harry, mer än allt annat just nu, men orden bara kom ur mig ändå.
”Bullshit!” fnös han irriterat och jag kände en hand på min axel. ”If that’s true. If you don’t feel anything for me. If you don’t wanna be with me. Then why can’t you even look at me right now?” frågade han och med hjälp av sina båda händer vände han mig sakta mot honom.
”Don’t do this, Harry” mumlade jag och svalde hårt, fortfarande utan att se på honom, trots att jag nu stod vänd mot honom.
”Just look me in eye and tell me that you don’t wanna be with me.”

Jag slöt ögonen och knöt nävarna så hårt jag kunde. Vad skulle jag göra nu då? Det enda jag egentligen ville göra var att slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget. Aldrig lämna honom. Det enda som stoppade mig från att göra det var det faktum att jag skulle bli tvungen att åka hem. Snart. Alldeles för snart. Jag förstod inte hur jag skulle klara av det, men det som oroade mig mest var vad som skulle hända för Harry då. Skulle han klara av att koncentrera sig på skivan? Sedan var det ju den här modellen som han hade setts med också. Vem var hon och vad hade dom gjort? Helst ärligt spelade det inte så stor roll för mig just här och nu, men om han hade behövt ett tröstragg igår, hur många skulle han då behöva när jag for till London?

”I didn’t do it because Karen told me to. The thing is, I can’t be with you because you can’t focus on your music when I am. And how are you gonna be able to get this album perfect when I leave, huh? If you went out to sleep with some model yesterday, what are you gonna do when I’m gone for good? It just has to end here, don’t you see that?” Orden bara flög ur mig och dom sårade nog mig lika mycket som dom såg ut att såra Harry. All irritation, allt spår utav hopp försvann från hans blick, från hans ansiktsuttryck. Han såg tom ut, hela han, och jag orkade inte med att bara stå och titta på honom såhär. Istället vände jag mig om och gick mot trappan igen, medan tårar som jag inte hade lagt märke till föll från mina kinder.

”Wait!” Harry lät inte som han hade gjort tidigare. Kraften i rösten var försvunnen och jag förstod att han var klar med att försöka övertala mig. Jag vände mig om jag tittade på honom.
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”

Summer love - Del 54

06 Juli 2013, 22:48
Tidigare:
"Hello?" Harrys röst var trött och hes när han svarade. Det var tydligt att han hade sovit.
"Hi mate, we're in the middle of a twitcam here and we thought you should be in it too" informerade Louis.
"Am I on speaker?" frågade han sedan.
"Yep" svarade Louis och man hörde då hur Harry harklade sig.
"Well, uhm.. good morning, world" sa Harry och vi alla skrattade lite åt hur vilsen och förvirrad han lät.
 
 ~ Natasha’s perspektiv ~

Redan kring ett tiden satt jag på bussen på väg till hotellet. Trots att det hade varit en kort arbetsdag hade den gått oerhört sakta. Allt jag hade kunnat tänka på var Harry och att det borde ha varit jag som inte var där, istället han. Det var ju mycket viktigare för honom att vara där än vad det var för mig. När min mobil plötsligt pep till blev jag glad över att få se att Sophie hade skickat ett sms. Jag behövde annat att tänka på just nu. Dock blev inte den glädjen långvarig, för när jag öppnade meddelandet och läste det visade det sig att jag inte alls skulle få tänka på något annat än Harry.

|| Hej.. du. Asså, jag vill egentligen inte säga de här för det känns inte som att du behöver mer å oroa dig för, men självklart måste du ju få veta.. So here it goes; De finns en massa bilder på Harry från igår kväll/natt. Han lämnar en klubb tillsammans me en tjej (fotomodell, dom har setts tsm tidigare också) och sen nåra bilder då dom sitter i hans bil..... ||

Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna när jag läste det. Om jag ville skratta eller gråta. Här hade jag gått och känt mig hemsk och haft dåligt samvete för att jag trodde att han mådde lika dåligt som jag. Jag hade tänkt att det var därför han inte kom till studion idag - för att han inte ville se mig. Typsikt mig, att vara alldeles för in slukad i min egen lilla drama bubbla och tro att allting för en gångs skull faktiskt handlade om mig. Istället ligger Harry kanske hemma nu med värsta baksmällan och en tjej i sängen. Och det där med att hon var en fotomodell var betydligt mer än jag ville veta. Jag hann dock inte spekulera längre förrän ett nytt sms från Sophie kom.

|| De behöver ju självklart inte betyda nått, jag tänkte bara att du skulle veta. Måste jobba nu, ringer dig när jag slutar. BALLA INTE UR NU, FÖRRÄN DU VET VA SOM PÅGÅR! ||

~ Louis perspektiv ~

”Oh, hey. I thought you had left London” hördes Harrys förvånade röst ifrån hallen när han öppnade dörren.
”No, I’m leaving tonight. I thought I should say goodbye.” Det var tydligen Karen som hade kommit och nu hörde jag hur dom båda kom in mot vardagsrummet.
”Hi Louis” sa hon och vinkade lite. Jag nickade kort och log.
”Hey.”
”So, what are you guys up to?” frågade hon och jag viftade lite med x-box kontrollen som jag hade i handen.
”Just playing” svarade jag och riktade uppmärksamheten mot tv:n.
”So, Harry. How’s things with Natasha?” frågade Karen sedan och jag blev genast mycket mer nyfiken på deras konversation än på spelet. Vi hade inte pratat särskilt mycket om det, jag och Harry. Inte ännu. Jag hade tänkt fråga honom igen när det hade gått lite mer tid.
”She dumped me” svarade han ärligt och lät inte särskilt intresserad i ämnet. Eftersom jag fortfarande satt med blicken på tv:n - något jag gjorde för att jag det inte skulle vara uppenbart att jag var oerhört sugen på att höra vad dom pratade om - kunde jag inte avgöra om bristen på intresse var något han bara klistrade på eller om han faktiskt inte brydde sig längre.
”Oh, she did?” frågade Karen och lät inte särskilt förvånad eller medlidande. Det blev tyst ett tag och jag blev tillslut tvungen att kolla på dom, för att få veta vad som pågick. Karen stod med ett litet lekfullt leende på läpparna och Harry såg ut att granska henne, utan något som helst uttryck i ansiktet.
”You knew?” frågade han, nu med lite förvåning i sina ögon, och jag brydde mig inte längre om det verkade konstigt att jag satt och lyssnade och stirrade. Jag ville inte missa något nu.
”Oh, honey. Don’t look so surprised. You and I are related, and if I can’t have you, I’m not gonna let anyone else get you either” sa Karen och nu lät hon nästan stolt. Jag kände att jag inte riktigt hängde med, men Harry verkade förstå i alla fall, för han såg nu inte längre förvånad ut. Nu var han arg, det var enkelt att se. ”Besides, that bitch was just after your money. But you’re too blind to see that.”
”I can’t believe this!” utbrast Harry och skakade på huvudet.
”Harry, I did this for you. Just like I did with that Zoe girl” sa Karen och det lät som om hon försökte lugna honom lite. ”Just.. I didn’t have to kiss you this time. Kinda sad..” spekulerade hon tyst för sig själv.
”I don’t wanna hear your crap. Just get out of here!” sa Harry högt och pekade mot hallen.
”I can’t believe you’re still this boring Ha..”
”OUT!”.
Förlåt för dålig uppdatering i några dagar. Jag har varit sjuk och bortrest. Och förlåt för kort del också, men jag kände mig illa tvungen att slänga ihop något snabbt nu när jag kom hem eftersom ni inte fått något att läsa på länge. Hoppas den duger i alla fall. :)

Summer love - Del 53

02 Juli 2013, 18:05
Tidigare:
Tidigare på kvällen hade det verkligen känts som om jag hade gjort rätt, även om det självklart redan då hade känts fel. Men det hade absolut verkat som det bästa alternativet för både mig och Harry. Nu, ensam här i mörkret, började jag fundera på om det verkligen hade varit så rätt. Det kändes verkligen inte som det. Harry hade fått mig att känna mig så glad, så hel, efter vad som hände med Tyler. Och nu hade jag förstört det.
 
~ Natasha's perspektiv ~

När alarmet ringde strax före åtta på morgonen hade jag sovit sammanlagt kanske två och en halv timme. Stor del av natten hade gått åt till att gråta, sedan intala mig själv att jag skulle sluta svamla och prata med Harry i morgon istället. Säga vad jag tycker och att det var fel osv. Sedan hade jag kommit fram till att jag ändå redan hade förstört allt och att det var försent, vilket hade fått mig att gråta igen. Ja, så hade natten hållit på - fram och tillbaka - tills jag slutligen lyckades somna någon gång efter fem på morgonen.

Nu tog jag mig i alla fall upp ur sängen halvt sovande och insåg snabbt att renget smattrade mot fönstret. Detta resulterade i att dagens kläder fick bli ett par röda jeans och ett vitt linne till det, som jag sedan drog en munkjacka över. Enkelt och hyfsat varmt. Håret, som fortfarande var lockigt från gårdagens utgång, orkade jag verkligen inte göra något vettigt åt idag. Jag slängde upp det i en knut och riktade sedan min uppmärksamhet mot ansiktet. Ögonen var röda efter nattens alla gråtattacker och mörka ringar befann sig under ögonen efter bristen på sömn. Egentligen borde jag ha löst situationen med massa concealer, ögonskugga, mascara och eyeliner, men det enda jag gjorde för att förhoppningsvis se en aning piggare och fräschare ut var att snabbt kleta på lite mascara på ögonfransarna. Det hjälpte ju självklart inte mot varken påsarna under ögonen eller den röda färgen inuti ögonen, men det gjorde i alla fall att jag kände mig lite piggare.

Ett tag senare klev en dygnsur jag på bussen som skulle ta mig till jobbet. Jag sjönk ner på en ledig plats och såg ut genom fönstret när bussen började rulla igen. Jag var minst sagt nervös inför att komma fram. Helt ärligt hade jag ingen aning om hur jag skulle reagera på det här. Att se Harry igen. Okej, det kanske inte är en stor grej egentligen, men nu när jag hade sovit alldeles för lite, saknade min bästa vän så det gjorde ont och hade varit borta hemifrån i över en vecka kände jag att jag inte riktigt hade koll på hur min känslomässiga sida egentligen mådde.

Alldeles för snart stannade bussen ett kvarter ifrån den stora byggnaden som tillhörde skivbolaget. Där hoppade jag av bussen och började med långsamma steg gå längs vägkanten, i regnet. Jag ville gärna dröja ut på den korta promenaden så länge som möjligt och hinna förbereda mig för det dåliga samvetet och alla andra känslor som antagligen skulle välla över mig när jag fick se Harry. När jag skymtade byggnaden längre fram tog jag upp mobilen för att se vad klockan var och kom fram till att jag redan var några minuter sen efter den långsamma promenaden från bussen. Jag skyndade motvilligt på stegen och var snabbt inne i entrén där Brenda log mot mig bakom sin disk.

”Good morning!” sa hon glatt och jag tog av mig den droppande jackan jag hade på mig.
”Not exactly a good one” konstaterade jag och hon rynkade ögonbrynen. ”No, don’t even ask. I’m late already” slängde jag ur mig innan hon hade hunnit fråga något. Sedan försvann jag iväg till hissen och efter det vidare in till Pauls kontor.

”Sorry I’m late” ursäktade jag mig när jag stängde dörren efter mig och vände mig mot Paul, som satt vid sitt skrivbord. Han såg på mig och sedan på klockan.
”I didn’t even realise you were” erkände han med ett leende och såg upp på mig. ”All that we’re gonna do today is some planing shooting for the Little Things video” informerade han och samlade ihop sina papper i en prydlig hög. ”I’m gonna make a call and then we’ll have a meeting with some people about the video. You go get the boys and meet me at the top” beordrade han sedan och jag nickade innan jag gick ut ur kontoret igen. Nu gällde det. Ögonblicket som jag hade både fruktat och längtat efter hela natten.

När jag öppnade killarnas dörr och snabbt svepte med blicken genom rummet märkte jag, till stor besvikelse, att Harry inte var där med dom andra. Jag var lite förvånad över den nedstämda känslan som spred sig genom mig.
”Hi..” sa jag lite utdraget och såg på dom fyra killarna där inne, som alla tittade på mig. Jag kunde inte riktigt tyda någon av deras blickar och plötsligt fick jag en klump i magen. Jag hade inte alls tänkt på det, men om Harry möjligtvis var sur eller något sådant på mig var det inte alls omöjligt att dom andra också var det.
”Hey” svarade Liam med sin vanliga, vänliga ton. Utan att tänka mig för suckade jag lättat.
”Morning!” hälsade Niall också, och han lät inte heller arg eller besviken på något vis. Dock var det något i alla deras blickar som inte hade funnits där förut.
”You have a meeting on the top floor” informerade jag och dom reste sig upp allihopa.

När vi sedan stod i hissen på väg uppåt hängde sig en pinsam tystnad i luften och jag visste inte riktigt vart jag skulle kolla.
”How are you doing?” frågade plötsligt Niall och jag såg på honom.
”I.. I’m fine” svarade jag lite förvirrat och Niall höjde ögonbrynen.
”No offence, but you don’t look fine” sa han med en ängslig rynka mellan ögonbrynen.
”I just didn’t have so much sleep tonight, that’s all” svarade jag och pressade fram ett svagt leende. Sedan vände jag blicken mot Louis och bet mig i läppen. Skulle jag våga fråga? Jo, ville jag veta måste jag ju fråga. Och det är bara Louis, det är ju ingen fara.
”Louis..?” började jag lite nervöst.
”Yeah?”
”Where is Harry?” Sedan blev det tyst. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men det kändes som en evighet innan Louis öppnade munnen igen.
”He’s... he’s at home. Headache” svarade han med ett litet leende, som inte såg särskilt äkta ut faktiskt. Det var allt jag behövde för att förstå att han hade stannat hemma på grund av mig. Super! Det enda jag egentligen hade velat var att inte påverka Harrys karriär, och nu fick jag honom att stanna hemma.

När vi kom upp till översta våningen var Paul redan där med några män. Killarna slog sig ner runt bordet och jag tänkte just sätta mig i fåtöljen som stod lite på sidan om, när Paul skakade på huvudet.
”Natasha, come here. I need you to write down what we’re deciding” sa han och lade ner ett papper och en penna framför en tom stol.
”Oh, okay.” Jag satte mig ner mellan Paul och Zayn - glad åt att jag skulle ha något att göra istället för att bara kunna sitta och tänka.

***

Mötet tog mycket längre än jag hade trott och nästan tre timmar senare klev vi på hissen för att ta oss ner igen. Min handled värkte och min brist på sömn visade sig genom att ögonen sved och kliade.
”We don’t really have more on our schedule today.. I have some paperwork to do, so you Natasha can help me with that” sa Paul när vi klev ur hissen. Jag hann höra killarna snacka något om en twitcam, vad det nu var, innan jag gick iväg med Paul till hans kontor.

~ Liams perspektiv ~

|| Hiiiiiiii everyone! We thought it was time for a twitcam, what do thinkkkkk? xoxo ||

”Did you send it?” frågade Niall medan han loggade in på laptopen.
”Yep, it’s sent” sa jag och uppdaterade twitter där det redan ramlade in svar. ”And they seem to think it’s a good idea. A few says we sould do it when everyone is at home, but that can be tricky, thinking of the timezones.”
”Let’s do it now.. it’ll be up on youtube anyway, so they can all watch it later” beslutade Louis och satte sig i soffan.

Några minuter senare hade Niall fått igång en twitcam och vi satt alla i soffan med datorn på bordet framför oss.
”Hi guys!”
”We realised there was way to long since any of us had a twitcam” sa Niall och vi andra nickade instämmande. Det kändes lite konstigt - att sitta och se på sig själva på datorn och pratade med ingen, fast samtidigt med väldigt många. Man visste inte riktigt vad man skulle säga.
”Let’s do like this. You guys go on twitter and post questions to us. We will answer as many as possible” föreslog Zayn.
”And add hashtag ask1D to you tweets” lade Louis till. Vi alla var snabba med att få upp våra mobiler och det tog inte alls länge förrän folk tweetade på den nya hashtagen.

”Okay boys, here is a question from Natalia. She wants to know how our new album is going” läste Zayn upp och vi alla såg upp från våra mobiler och in i kameran.
”It’s going really good actually” sa jag och log, innan Niall tog över ordet.
”We are doing all we can to make it the best and I think I'm talking for all of us when I say we are really excited to let you all hear it” sa han och vi andra nickade. Det var sant, det skulle bli riktigt spännande att se och höra folks reaktioner.
”Okey, next up is Pauline and she is wondering were Harry is” läste jag och såg på Louis, för att låta honom svara.
”Harry is at home today, he didn’t feel very well this morning so he stayed home” svarade han och sedan ändrades hans ansiktsuttryck. Han fick en idé, det såg man i hans ögon. ”Let’s call him, guys” sa han glatt och knappade lite på sin mobil innan han tryckte på högtalaren och vi alla tydligt hörde hur signalerna gick fram.
 
"Hello?" Harrys röst var trött och hes när han svarade. Det var tydligt att han hade sovit.
"Hi mate, we're in the middle of a twitcam here and we thought you should be in it too" informerade Louis.
"Am I on speaker?" frågade han sedan.
"Yep" svarade Louis och man hörde då hur Harry harklade sig.
"Well, uhm.. good morning, world" sa Harry och vi alla skrattade lite åt hur vilsen och förvirrad han lät.

Summer love - Del 52

30 Juni 2013, 21:26
Tidigare:
"What happened to doing the best of the days we have left?" frågade jag tyst och krökte ögonbrynen. Jag visste att det skulle bli jobbigt när Natasha skulle åka hem, men jag ville vara med henne tills dess.
"I'm sorry Harry, but I think we should just be friends" sa hon igen och nu ställde hon sig på tå kysste mig på ena kinden. "I can't do this anymore" viskade hon sedan och jag hann se att tårarna som tog sig nerför hennes kinder blev fler och fler innan hon vände sig om och skyndade sig ner för gatan, bort från mig.
 
 
~ Harry's perspektiv ~
 
Jag klev in i hallen och drog igenom dörren efter mig. Killarnas röster hördes där inifrån, men dom tystnade när dom hörde dörren.
"Harry?" ropade Louis och strax efter kunde jag se hur han sträckte på sig för att kunna se förbi hörnet om det var jag som hade kommit. Jag nickade mot honom och gick in i vardsrummet, där jag sjönk ner på en ledig fåtölj.
"Why back already?" frågade Zayn som satt med blicken fäst på tv:n där han spelade en match mot Niall.
"Natasha broke up with me" svarade jag ärligt och kort.
 
Jag kunde inte riktigt fatta att Natasha verkligen hade sagt allt det hon faktiskt hade sagt för inte alls längesen. Jag hade verkligen trott att vi hade något speciellt, att det kanske hade kunnat funka mellan oss. Dock visste jag ju också att hon skulle bli tvungen att åka hem snart, men på något sätt hade jag trott att vi skulle kunna ta oss fram till det och bara handskas med den händelsen sen när den kom. Nu ekade hennes ord i huvudet på mig; I think we should just be friends. Jag varken ville eller kunde förstå att hon sa så. Att hon tyckte så.
 
"Wait? Were you like.. a couple?" frågade Niall och nu satt dom alla vända mot mig och matchen på tv:n var pausad.
"No, we weren't. But that's not the point" konstaterade jag och rynkade pannan.
"What do you mean broke up with you? What did she say?" frågade Liam och såg riktigt förvånad ut. Det gjorde dom alla faktiskt.
"She told me we couldn't see eachother like that anymore and that we should just be friends because she'll have to leave soon.." sammanfattade jag och lutade mig bak i fåtöljen. Jag täckte för ansiktet med händerna i några sekunder och drog dom sedan bak, genom håret.
"Man, I'm sorry" sa Louis och lade ena handen på mitt knä.
"Yeah, that sucks" höll Niall med och jag suckade instämmande. Det sög verkligen.
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
När jag kom fram till hotellet hade tårarna slutat rinna och mina ben värkte efter den långa promenaden från restaurangen. Jag kände mig verkligen hemsk. Kvällen hade varit så mysig och sedan hade jag förstört den. Jag hade varit tvungen att förstöra den. Även om Karen absolut inte skulle tro att hon kunde komma och slänga ur sig någon beodran också skulle jag göra det, för så var det verkligen inte, så hade hon rätt om det hon hade sagt tidigare idag. Harry behövde verkligen inte bli distraherad av något just nu och det var mycket möjligt att jag distraherade honom, jag visste inte riktigt. Dessutom kändes hela den här grejen lite för komplicerad för mig. Jag gillade Harry, det gjorde jag verkligen, men att sedan lämna London och Harry skulle bli nog jobbigt redan nu. Jag behövde inga ytterliga känslor för honom.
 
Jag tog mig upp till mitt rum och stängde in mig där. Helst ville jag aldrig gå ut igen, ännu mindre ville jag jobba imorgon. Se honom. Träffa honom. Jag visste inte riktigt hur jag skulle klara av det, men det problemet fick vänta tills det kom. Nu drog jag direkt av mig shortsen och tog med mig mobilen ner under täcket. Jag behövde prata med någon. Nu. Men vem? Jag bläddrade igenom kontakterna jag hade. Dom flesta var folk från skolan som jag liksom bara hade. Jag hade knappt skrivit eller pratat med någon av dom. Sedan var det Tyler, Harry, Liam och Sophie. Ingen av dom kunde jag egentligen ringa just nu. Tylers nummer raderade jag utan att tveka och dom tre andra satt jag kvar i sängen och stirrade på. Harry var helt utesluten, såklart, och jag kunde ju inte ringa till Liam och prata om det här. Inte när det handlade om hans bästa vän. Vem vet, dom kanske till och med var med varandra just nu. Då fanns det bara Sophie kvar och nu orkade jag inte ens fundera längre, utan jag ringde henne. Jag behövde henne.
 
"Natasha?!" svarade Sophie och lät uppriktigt förvånad och även glad. Så fort jag hörde hennes röst samlades gråten till en klump i min hals automatiskt. Hur hade jag kunnat vara utan att prata med henne så här många dagar?
"Det är jag" bekräftade jag kort och tyst.
"Oh herre gud. Natasha, jag är så så ledsen!" Jag hörde att Sophie grät och då förvandaldes klumpen i min hals till tårar som rann ner för mina kinder, som garanterat började bli vana vid att agera vattenfall vid det här laget.
"Det är okej" fick jag fram och torkade mina tårar.
"Nej! Nej, det är det inte. Jag var full, men det är ingen ursäkt. Det jag gjorde var så korkat och självsikt och.. och jag fattar om du aldrig vill se mig igen, men.."
"Slut!" avbröt jag henne och skrattade mitt i gråten. "Jag förlåter dig. Tyler är en idiot och han är historia nu" sa jag och log svagt. Mitt i allt det här så kändes det extremt bra att prata med Sophie igen.
 
Vi pratade i säkert 2 timmar. Först berättade jag allt som hade hänt här i London - och den här gången lämnade jag inte ute några detaljer för att inte såra henne. Jag visste att hon kunde ta det och jag behövde få ut allt. Sedan, när jag hade gråtit en hel del och vi hade diskuterat fram och tillbaka om jag hade gjort rätt eller fel, berättade Sophie om allt som hänt hemma sedan jag var borta. Det var dock inte särskilt mycket som hade hänt där, förutom att hon hade träffat en riktigt snygg och tydligen väldigt trevlig kille som hon skulle gå ut med någon dag i veckan. Att prata och tänka på något annat än Harry behövdes verkligen och när vi sedan lade på kände jag mig väldigt mycket gladare än jag hade gjort tidigare.
 
Glädjen försvann däremot fort när jag hade bortstat tänderna och kröp ner i sängen igen, för att sova den här gången. Klockan var nästan 12 och om 9 timmar skulle jag upp ur sängen och iväg till jobbet. Men nu var det inte tanken på att se Harry som gjorde mig orolig. Det var tanken på att det var hela 9 timmar kvar, och tanken på att jag bara skulle se honom. Inte krama honom. Inte kyssa honom. Jag tänkte tillbaka på samtalet med Sophie. Hon hade intalat mig att det skulle bli bra. Att om det var meningen att jag och Harry skulle vara tillsammans så skulle det på något sätt bli så. Sophie hade alltid varit en sådan som trodde på ödet och på sju års otur om man krossar en spegel och allt sådant, och jag hade aldrig sagt emot henne. Det hade kännts som att; varför skulle det inte kunna vara så? Men nu, för första gången, tvivlade jag starkt. Imorgon var det onsdag, vilket betydde att jag bara hade tre dagar kvar i London och det fanns inte mycket tid för ödet att fixa det här, om det ens var det som var meningen.
 
Tidigare på kvällen hade det verkligen känts som om jag hade gjort rätt, även om det självklart redan då hade känts fel. Men det hade absolut verkat som det bästa alternativet för både mig och Harry. Nu, ensam här i mörkret, började jag fundera på om det verkligen hade varit så rätt. Det kändes verkligen inte som det. Harry hade fått mig att känna mig så glad, så hel, efter vad som hände med Tyler. Och nu hade jag förstört det.
Nu är jag hemma igen! Denna del blev inte så lång, men strunt samma, det får duga. :)

Summer love - Del 51

29 Juni 2013, 10:26
Tidigare:
"What are you writing?" frågade Natasha nyfiket när Louis knappade på sin telefon.
"Wait" sa han och skrev lite till. "She had a tweet that said 'I hate knowing that I'll probably never meet the only people that I really really wanna meet in life' so I replied; 'Oh, don't give up on your dream sweetie. I didn't, and see where that brought me. Keep hoping! xx" sa Louis och såg på Natasha som nickade.
"I would love to see her face when she reads that" konstaterade hon och log lite.
 
~ Natasha's perspektiv ~

Vi hade inte särskilt mycket på schemat den här dagen, så förutom att killarna släppte en video där dom berättade om den nya singeln och ett möte med några män där dom bestämde vilka låtar dom skulle uppträda med på något event om några veckor så tog vi det mest lugnt hela förmiddagen. Alla fem spenderade ganska mycket tid med mobilerna i händerna. Dom var förmodligen nyfikna på att veta vad fansen skrev nu efter att dom hade lagt upp videon.
"I'm gonna go out to post some letters and do some errands. We don't have anything else to do today so you can all go home if you want to" sa Paul och reste sig upp från bordet där han satt. "Do you want a ride to the hotel?" frågade han sedan och vände sig mot mig. Jag tänkte snabbt efter och nickade sedan.
"Yeah, that would be nice" svarade jag och reste mig upp.
"I'll just go to the bathroom. I'll be down in a couple of minutes" sa Paul innan han försvann ut i korridoren.
 
Jag tog min väska och vände mig mot killarna innan jag öppnade dörren.
"I'll see you tomorrow" log jag innan jag öppnade dörren.
"Wait" sa Harry och reste sig upp. Han kom fram till mig och vi gick ut i korridoren tillsammans. "Would you like to go out tonight?" frågade han när vi började gå mot hissen. Jag såg upp på hans ansikte och log brett.
"I would love to" svarade jag och försökte att inte låta som ett litet barn på julafton.
"I was thinking dinner. I know a very nice but restuarant were we could go" log han och vi klev in i hissen.
"That sounds great" sa jag ärligt och tryckte på bottenvåningen. Hissen började röra sig neråt och jag vinglade till lite.
"So.. I'll pick you up at seven?" sa han frågande och jag nickade.
"Seven it is" bekräftade jag och när hissen stannade klev vi båda ur. Harry vände sig mot mig och log snett innan han böjde sig ner och gav mina läppar en snabb kyss som skickade rysningar genom min kropp.
"See you tonight" sa han tyst innan han vände sig om och gick mot utgången.
 
"You guys are so cute together" sa Brenda plötsligt och jag vände mig mot henne där hon som vanligt stod bakom bänken. Jag fick lite dåligt samvete när jag tänkte på att hon tydligen hade haft känslor för Harry och nu kysste jag honom mitt framför henne.
"Oh, sorry. I didn't know you were here" sa jag som en dålig ursäkt, men Brenda log bara.
"I don't mind" sa hon och det lät faktiskt ärligt. "Natasha, I'm the one to be sorry. I acted like a jealous bitch when you came here." Nu lät hon ännu ärligare och hennes ansiktsuttryck såg ganska skyldigt ut.
"It's okay. I've seen worse." Det var det bästa jag kunde komma på att säga och det fick Brenda att skratta en aning.
"But seriously. I'm sorry. And I'm happy for you. Harry is a great guy and you seem to be great you too. You two are like made for each other" log hon och jag kände att jag log som ett fån. Om det var något som var roligt att höra så var det att jag passade ihop med Harry, killen som jag utan tvekan var helt förälskad i.
"Thank you, Brenda."
 
***

"Thank's for the ride" tackade jag samtidigt som jag klev ur bilen.
"Any time" svarade Paul leende. "See you again tomorrow."
"Yeah, bye." Jag stängde dörren och gick in i lobbyn, sedan vidare mot hissen som tog mig upp till rätt våning. När jag klev ur hissen och gick mot mitt rum blev jag förvånad över vem som stod lutad mot min dörr och väntade på mig.
 
"Karen, hi. What are you doing here?" frågade jag glatt och gick fram till henne.
"I needed to talk to you" sa hon och såg ovanligt allvarlig ut. Plötsligt var hon samma kalla Karen som hade stått framför mig när jag öppnade dörren för henne och träffade henne första gången.
"Yeah, sure.. What is it?" frågade jag och Karen rätade på sig så att hon stod utan stöd från dörren.
"It's Harry."
"What about him..?" Jag såg oförstående på henne och blev lite nervös. Tänk om det hade hänt något? "Is he okay?"
"You can't be with him" svarade hon kort och väldigt seriöst.
"What are you talking about?"
"Harry is in a very important part of his carreer. This album needs to sell well. It needs to be perfect, but it won't be if he can't be 100% focused. You, my little friend, are distracting him." Karens ord kom som en chock för mig och hennes tonfall gjorde det riktigt uppenbart att hon inte alls gillade mig och hon hade antagligen aldrig gjort det heller. Mitt första intryck hade kanske inte varit så fel trots allt.
"I think Harry can do his job even if he's with me, and this is actually none of your buisness" sa jag, fortfarande med en vänlig ton. Jag hade en känsla av att Karen inte var någon man ville bråka med. "If Harry can't be with me, that's his decision to make" lade jag till och började gå förbi henne till dörren, men hon ställde sig ivägen.
"I know, I can't make him not be with you. But you can" sa hon och log tillgjort. "Harry can't see that you effect his singing and his work, but you and I can see that. And if your precens is distracting him, imagine what it will be like when he's still in love with you, but you're leaving him alone. Even if he won't show it to you, it will tear him apart. Trust me, after all I know Harry much better than you do." Med dom orden gick Karen sin väg och jag stod kvar och såg förvirrat efter henne.
 
~ Harry's perspektiv ~

"Okay guys, I'm leaving" sa jag och gick ut ur mitt rum för att se alla fyra killarna sitta i vardagsrummet och se på mig.
"Good luck tonight" sa Liam och dom andra nickade instämmande.
"I hope you have really fun, 'cause you're missing a perfect FIFA night" sa Niall och flinade.
"Bye" skrattade jag och gick ut i hallen.
 
När jag ett tag senare slog av bilen utanför Natasha's hotell var klockan nästan sju och jag gick in till lobbyn där jag väntade på henne. Det tog inte länge förrän jag såg henne kliva ur hissen och komma mot mig. Hon hade på sig en riktigt söt, kort klänning som verkligen passade henne. Klackarna som hon hade gjorde att hennes bruna ben såg betydligt mycket längre ut än vad dom var. Håret var stoppat över ena axeln där det hängde ner i lockar och hon var finare än jag någonsin sett henne förut.
 
När hon kom fram till mig gav jag henne en kram och kände genast doften av hennes parfym. Det luktade som någon blomma, blandat med jordgubbar eller något sådant. Väldigt somrigt i alla fall.
"You look beautiful tonight" sa jag tyst i hennes öra innan jag rätade på mig.
"Thanks" sa Natasha och log svagt mot mig. Jag märkte genast att hon var nervös, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på hur fel det hade blivit förra gången vi tänkte gå ut.
"Come on!" jag sträckte fram min hand mot henne och när hon tog den gick jag ut från hotellet, mot bilen.
 
Några minuter senare klev vi ur bilen igen, utanför en av mina favorit restauranger. Vi gick in sida vid sida och en man som stod bakom en liten bänk log välkomnande mot oss.
"Do you have a reservation?" frågade mannen, fortfarande med ett vänligt leende.
"Yes, Styles." Mannen såg ner i ett block och letade lite efter mitt namn.
"Harry Styles?" sa han med en frågande ton och såg på mig. Jag nickade och han log.
"I'll show you to your table" sa han och gick fram mellan borden till ett litet tvåmanna fönsterbord.
"A waitress will be here soon to take your orders" informerade han innan han lämnade oss ensamma.
 
Hela middagen gick bra. Maten var god och vi pratade om lite allt och möjligt, men nervositeten verkade inte släppa för Natasha. Efter ett tag förstod jag att det något som inte var helt rätt. Det var något hon ville säga, det märkte jag, men hon sa det inte.
"What is it?" frågade jag tillslut när vi drygt en timme senare kom ut på gatan igen.
"What?" frågade Natasha och såg frågande på mig.
"What is it that you've been wanting to tell me during the whole dinner?" förtydligade jag och ställde mig framför henne. Hon stannade och såg ner på våra fötter en liten stund innan hon pratade.
"I don't know how to tell you this, Harry.." sa hon tyst och jag såg att hon blev en aning tårögd. Jag svalde hårt och skakade lite på huvudet. Om hon tänkte säga det jag började ana ville jag inte höra det.
"You're starting to scare me" sa jag tyst och lade ena handen på hennes kind och vände upp hennes ansikte mot mig.
"I'm sorry" viskade hon och några få tårar rann ner över hennes kinder. Jag kände hur det blev fuktigt där min hand mötte hennes hud.
"For what?" frågade jag tyst och var inte säker på att jag ville höra svaret.
"We can't keep doing this. We can't be together. I'm really sorry Harry, but all this is too much. I'll have to leave soon and if I keep letting myself fall for you more and more every second I don't know how this will end." Medan hon pratade började hon gråta lite mer och jag fick själv anstränga mig för att inte släppa fram tårar.
"What happened to doing the best of the days we have left?" frågade jag tyst och krökte ögonbrynen. Jag visste att det skulle bli jobbigt när Natasha skulle åka hem, men jag ville vara med henne tills dess.
"I'm sorry Harry, but I think we should just be friends" sa hon igen och nu ställde hon sig på tå kysste mig på ena kinden. "I can't do this anymore" viskade hon sedan och jag hann se att tårarna som tog sig nerför hennes kinder blev fler och fler innan hon vände sig om och skyndade sig ner för gatan, bort från mig.
Det här var tyvärr den enda tidsinställda delen jag hann göra, så mer får ni först när jag kommit hem igen. Det blir förmodligen på måndag. ^^
 

Summer love - Del 50

27 Juni 2013, 14:37
Tidigare:
"Remember when I said I wasn't ready to let someone in for the moment?" frågade hon och såg plötsligt allvarligt på mig. Jag nickade och väntade på hennes fortsättning.
"I was so wrong.
 
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
Jag vände på mig och försökte lista ut vart ljudet som hade väckt mig kom ifrån. Snart insåg jag att det var knackningar och jag förstod verkligen inte vem som skulle knacka på min hotelldörr tidigt på morgonen. Städerskan kom väl aldrig förrän senare på dagen vad jag kom ihåg. När jag sedan öppnade ögonen var det ju inte alls hotellrummet jag såg, utan Harry och Louis vardagsrum. Juste, nu kom jag ihåg föregående kvällen. Den hade verkligen varit perfekt.

Efter att filmen hade tagit slut hade jag och Harry bara legat i soffan ganska länge och pratat och myst en hel del. Sedan måste jag ha somnat för jag kom varken ihåg att Louis hade kommit hem eller att jag hade fått täcket som jag nu låg under. Nu knackade det på dörren igen och jag hade redan hunnit glömma bort att någon väntade på att få komma in. Men varför öppnade ingen av killarna dörren då? Jag reste mig upp och såg en lapp som låg på bordet.
 
| I'm sorry.. I really had to go earlier to the studio with Lou. Paul called us. You can take any food you want from the kitchen and yeah, just make it feel like you're home. There is a key in my jacket, lock the door and take it with you when you leave. Yesterday was amazing! See you at 9. |

Jag log brett och såg på klockan. Den var snart åtta, alltså var det en timme kvar tills jag började jobba och på så sätt fick träffa Harry igen. Ett litet lyckorus gick igenom mig bara jag tänkte honom. Sedan hördes ännu några knackningar på dörren - hårdare och snabbare den här gången. Jag tassade ut till hallen och ställe mig på tå framför kikhålet. Det var Karen som stod utanför med en otålig min.
"Let me in, Natasha. I know you're there" sa hon och korsade armarna över bröstet. Jag vred om låset och öppnade dörren.
"Harry isn't here" informerade jag och backade in lite så att hon fick plats i hallen. Karens hår var lockat och hon hade på sig en blommig, väldigt somrig klänning.
"I know, I'm here to drive you to work" svarade hon och kom in. Hon stängde dörren efter sig och gick vidare in i lägenheten.
"Oh, that's kind of you.. but you don't have to" sa jag lite förvånat och gick in köket. Jag behövde äta något.
"According to Harry I kinda have to" sa hon och log mot mig. "But I don't mind" lade hon sedan till när hon såg min besvärade blick. Jag tänkte säga emot, men orkade inte just nu. Ville hon köra mig så kunde jag ju lika gärna ta emot lite skjuts.
"I just need to eat something first" förklarade jag och öppnade kylen.
"Or.. we could buy coffee and a sandwitch in the city?" föreslog Karen och jag såg på henne lite fundersamt innan jag nickade.
"Yeah, okay" höll jag med och stängde kylen igen.
 
Tio minuter senare satt vi nere i Karens bil på väg in mot stan för att ta en fika tillsammans. Jag hade varit lite orolig för att det skulle bli en pinsam tystnad, men så blev det inte. Karen hade på radion på hög volym och satt och sjöng med till låten som spelades. Jag kunde den inte riktigt, men i refrängen sjöng jag också dom meningarna jag hade hunnit snappa upp.
"I'm glad you're not a famous singer you too, because I feel so crappy when I'm singing with Harry" skrattade Karen när låten tog slut och en kvinnlig röst började prata. "Not that I mean you are a bad singer, I just.."
"I get it. His voice is fantastic" avbröt jag och log brett. Karen verkade faktiskt inte alls vara den personen jag hade trott först. Hon var bara väldigt rak på sak och därav hade jag nog fått väldigt fel uppfattning till en början.
 
~ Niall's perspektiv ~

"Okay, you are free now until nine" sa Paul och gick iväg mot sitt kontor. Han hade ringt oss i morse och talat om att han hade bokat ett tidigt möte med någon kille som pratade om turnéer och sådant. Nu hade mötet just tagit slut och vi var påväg tillbaka till vårt rum.
"I'm so tired" klagade jag och det sista ordet drunknade i en gäspning.
"You're not alone about that" konstaterade Harry och vi alla sjönk ner i soffan och fåtöljerna så fort vi kom in till rummet.
"You see, Harry had a very long night yesterday" sa Louis och flinade retsamt, samtidigt som Harry skakade på huvudet och skrattade lite.
"Oh no, did you..?" frågade Zayn nyfiket och såg frågande på Harry. Vi alla förstod nog vad dom osagda orden betydde.
"No, no!" sa Harry och verkade lite besvärad över ämnet.
"But she stayed over" informerade Louis snabbt och flinade överlägset.
"And what did you and El do last night?" frågade Harry och i ett försök att byte samtalsämne.
"Oh please, Louis and Eleanor are oldschool. You and Nat are fresh meat, much funnier" konstaterade jag och Harry gav ifrån sig en suck.
"But seriously, how does it go with her?" frågade Liam och såg på Harry, som verkade uppskatta den första seriösa frågan.
"Good" svarade han och ett leende bildades snabbt på hans läppar. "Great actually. I really like her."
"Yeah, I can tell" sa Zayn leende. "That isn't the smile we're used to see on your lips" lade han till för att förklara sina ord lite. Det var sant. Så fort vi nämnde Natasha såg man på Harry att han verkligen kände något speciellt för henne, och när hon var i närheten var det ännu tydligare.
 
Vår konversation avbröts utav att dörren öppnades och Natasha kom in med en kaffe mugg i handen och en svart skinnväska över axeln. Hon hade samma söta blus som igår och håret var lite smått lockigt. Hon såg helt klart bra ut, det gjorde hon.
"Hi" sa hon glatt och lade ifrån sig väskan på en stol.
"Speaking of the princess" sa Louis och flinade lite mot Nat, som frågande såg på honom medan en lätt rodnad spred sig i hennes ansikte. Dock släppte hon det snabbt och vände blicken mot Harry med ett litet leende som såg ganska kontrollerat ut. Jag fick en känsla av att det skulle ha varit mycket bredare om inte vi andra hade varit där.
"Hey there" log Harry och Natasha gick fram till honom där han satt i den ena fåtöljen. Hon gav honom en kram och satte sig sedan på fåtöljens armstöd.
"Coffee?" frågade hon och höll fram sin mugg mot Harry. "I don't want anymore" lade hon till och Harry tog emot muggen och drack lite av innehållet.
 
Vi satt där och pratade om lite allt möjligt tills klockan blev nio och Paul kom in. Det var dags för oss att släppa vår stora nyhet som dom flesta fansen hade väntat på i några dagar nu, sedan vi hade skrivit på twitter att vi hade en nyhet att berätta. Nu skulle vi fixa en kort video och tala om för dom att Little Things skulle släppas om bara en och en halv vecka.
"Niall, tweet a link to the video" sa Harry när det var säkert att videon var uppe på youtube. Jag nickade och tog upp min mobil.
 
|| It's the day for our big announcement, so here we go! ||
 
Jag lade till länken till videon och postade tweeten. Det tog inte länge innan det ramlade in extremt många svar och retweets.
"Here comes the chaos" skrattade jag och läste några av kommentarerna.
"What are they saying?" frågade Zayn och alla dom andra tittade nyfiket på mig.
"Charlie says; Oh my god I can't wait! I'm sure it'll be epic and omg, I'm totally freaking out!" läste jag upp och fortsatte kolla på dom andra svaren.
"And listen to this one; So excited to hear it! And Niall, I love you. You've really changed my life in a good way. Thank's for that." Ett brett leende spred sig på mina läppar. Det var verkligen underbart att läsa fansen underbara tweets.
"That's so sweet. You have to answer her!" sa Natasha och log brett.
"Yeah, I should do that" höll jag med och tryckte på svara.
 
|| I hope you'll like it! I love you too sweetie. And thank you too, for supporting and loving! xx ||
 

"You probably just caused that girl a heart attack" konstaterade Natasha med ett kort skratt. "My friend is crazy about you and I can't even imagine her reaction if any of you boys would've wrote that to her.. I just guess this girl is the same" förklarade hon.
"Your friend has twitter?" frågade Louis och såg på Nat, som nickade.
"Why?" frågade hon och satte sig på kanten av bordet bakom sig.
"What's her name?" frågade han och tog upp sin mobil från fickan.
"Sophie" svarade Natasha och Louis såg på henne med en menande blick.
"Her name on twitter" förtydligade han och först nu verkade hon förstå vad han tänkte göra.
"Oh, nono. I didn't mean that you had to write to her!" sa hon och skakade på huvudet.
"I know. But I want to" sa Louis och log lite. "So what's her name?" frågade han igen.
 
Natasha tvekade en stund, innan hon gav Louis sin kompis twitternamn. Det verkade inte riktigt som om hon ville att han skulle skriva till henne, av någon anledning och Harry verkade märka det också.
"Louis, maybe you shouldn't.." sa han och sneglade mot Natasha, som bet sig i läppen.
"What, why?" frågade Louis oförstående och såg på Harry som inte verkade veta vad han skulle säga. Uppenbarligen visste han varför Natasha tvekade.
"It's okay. You can write to her" sa Nat efter en liten stund och Harry såg skeptiskt på henne, men hon gav honom en kort nick och ett litet leende. "It's okay" upprepade hon.
 
"What are you writing?" frågade Natasha nyfiket när Louis knappade på sin telefon.
"Wait" sa han och skrev lite till. "She had a tweet that said 'I hate knowing that I'll probably never meet the only people that I really really wanna meet in life' so I replied; 'Oh, don't give up on your dream sweetie. I didn't, and see where that brought me. Keep hoping! xx" sa Louis och såg på Natasha som nickade.
"I would love to see her face when she reads that" konstaterade hon och log lite.
En riktigt tråkig del var det här, i alla fall att skriva. Men den behövdes för att jag ska komma til nästa då jag har en sak planerad.. Hehe!
 
Imorgon på morgonen kommer jag åka bort och komma hem sent på söndagen, men vi får se om jag kan fixa en eller två tidsinställda delar tills dess. Förhoppningsvis hinner jag med det.

Summer love - Del 49

26 Juni 2013, 17:53
Tidigare:
"Wow, I'm still at home, you know." Louis röst avbröt kyssen innan den ens hade hunnit börja, kändes det som, och jag såg upp på honom där han stod i valvet till vardagsrummet och flinade mot oss. Jag sneglade ner på Natasha som befann sig under mig och den ljusrosa färgen som jag älskade befann sig över hela hennes kinder.
"Oh god.." mumlade hon generat och gömde ansiktet mot min axel, vilket fick både mig och Louis att skratta tyst. Det var otroligt hur charmig Natasha var.
 
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
"I was gonna go to El" sa Louis och kom ut från sitt rum påklädd och färdig. Han ställde sig i dörröppningen till köket och lutade sig mot dörrkarmen.
"Yeah, okay.." svarade jag och började tappa upp vatten i diskhon. Jag unvek att se på Louis - fortfarande ganska förlägen över den pinsama situationen för bara några minuter sedan.
"Can you tell Harry that I'll be back before midnight?" frågade han och jag nickade snabbt. Harry var i duschen just nu och helt ärligt ville jag bara att Louis skulle gå nu så att jag kunde få glömma hur mycket jag skämdes.
"Great. See you." Louis försvann från dörröppningen och jag släppte ifrån mig en ljudlös, lättad suck. "And you, Nat?" ropade han sedan från hallen.
"Yeah?"
"Take it easy tonight, will you?" frågade han och lyckades låta ganska seriös, men han var antagligen på gränsen till att börja skratta ändå. Det var en sak jag hade hunnit lära mig om Louis, han älskade att driva med folk - och han var bra på det också.
"Oh, god. Louis, just go already!" ropade jag tillbaka och var riktigt tacksam över att han inte kunde se rodnaden som förmodligen inte bara befann sig på mina kinder utan i hela mitt ansikte.
 
Medan jag sedan stod där och diskade och väntade på Harry kunde jag inte tänka på något annat än kyssen i soffan och det han hade sagt. Fem dagar kändes så otroligt lite och jag ville verkligen inte åka hem redan då. Det kändes som om Miami och allt där hemma var så otroligt långt borta, det var som ett helt annat liv här i London. Allt var annorlunda. Det var kallare, regnade mesta dels av tiden och jag hängde bara med Harry och killarna istället för hemma då jag i princip inte hade en enda killkompis. Killarna hemma på min skola var så oerhört omogna och dessutom existerade jag förmodligen inte ens på deras världskarta.
 
Efter en stund hördes Harrys steg i hallen och sedan dök han upp i dörröppning, där Louis stått tidigare. "We have a dishwasher, you know that right?" frågade han och jag vände mig mot honom. Jag var inte riktigt beredd på att få se en Harry i endast handuk, vilket jag i och för sig borde ha varit med tanke på att han hade duschat. I alla fall så kunde jag inte slita blicken från hans bara överkropp och han verkade märka det med tanke på det lilla flinet som lekte i hans ena mungipa.
"Yeah, I know. I just had to kill some time" konstaterade jag och fortsatte diska muggen jag höll i handen, nu med blicken fäst på skummet som täckte diskborsten. Harry stod kvar en stund och jag kände hur hans blick granskade mig bakifrån, men efter en liten stund gick han till sitt sovrum.
 
"Louis wanted me to tell you that he's with Eleanor and that he'll be home before midnight" sa jag lite högre för att det skulle höras till honom. Inget svar. Han kanske inte hade hört.. fast jag tänkte inte säga det igen för om han hade hört skulle det bli pinsamt.
 
Jag tog upp den sista diskade tallriken och slog igång kranen för att skölja av skummet. Plötsligt kände jag att någon rörde i mig just ovanför höfterna och jag reagerade automatiskt med att hoppa till rejält och ett litet pip slank ur mig. Innan jag hann vända mig om för att kolla så att det säkert var Harry som stod bakom mig lindades två starka armar runt min mage och jag kände hur en lång kropp befann sig mot min rygg.
"So it's only you and me, then.." mumlade Harry i mitt öra och jag rös av den varma andedräkten som träffade min hud.
"Mhmm" var allt jag svarade och efter att jag hade lagt ifrån mig tallriken i diskstället och stängt av vattnet vände jag mig om i Harrys grepp. Han hade tagit på sig ett par svarta mjukisbyxor som hängde slappt över höfterna och överkroppen var fortfarande bar.
"Do you wanna.. watch a movie?" frågade han och för första gången sen han kom ur duschen mötte jag hans blick och nickade sedan. Harrys grepp om mig lättade lite och jag tänkte precis börja gå till vardagsrummet när han åter igen drog mig mot min sin kropp och nu lutade fram med huvudet mot mitt ansikte. Jag hann se en glimt av hans gröna, nästan glittrande ögon innan hans varma läppar var emot mina och jag slöt ögonen. Det var precis som kyssen i soffan, om inte bättre. Mycket mer passionerat än tidigare och det kändes som om hela jag skulle spricka av den varma kanslan som spred sig genom min kropp.
 
Efter några sekunder blev jag tvungen att dra mig undan. Jag bet mig i underläppen och såg upp på Harry som sakta rätade på sig lite. Varför jag hade avslutat kyssen visste jag inte, jag hade bara känt mig tvungen att göra det. Det kändes lite som att jag inte riktigt ville vara med Harry, endast eftersom jag visste att jag snart skulle bli tvungen att åka härifrån och kanske aldrig träffa honom igen. Nej, den tanken skulle jag inte tänka. Nu skulle vi göra det bästa av dom här fem dagarna, precis som han hade sagt.
"How about that movie?" frågade jag och log svagt mot honom. Han suckade och log snett, samtidigt som han släppte taget om min midja och istället lät sin ena hand falla ner och ta tag i min. Sedan gick han mot vardagsrummet och jag följde villigt efter.
 
~ Harry's perspektiv ~
 
"Is it scary?" frågade Natasha och såg på mig med en lite ängslig blick.
"I haven't seen it, but it's a horror movie so I guess it is" svarade jag och satte mig i soffan. Jag hade försäkrat henne om att vi inte behövde se den om hon inte ville, men efter att jag hade slängt ur mig att jag hade velat se One Missed Call hur länge som helst så var hon fast beslutat att det var den vi skulle se. Nu såg det dock ut som om hon började tveka på sitt eget beslut och jag log snett mot henne.
"It's just a movie, and you can always hide behind me" konstaterade jag och klappade bredvid mig själv i soffan.
"But be ready, because I will scream" förberedde hon mig samtidigt som hon kom fram och satte sig bredvid mig. Jag sträckte mig efter en filt som låg i fötåljen bredvid oss och gav den till Natasha som var snabb med att bre ut den över oss båda.
"Ready?" frågade jag och hon nickade. Efter att ha tryckt på play lade jag ifrån mig kontrollen och lutade mig bak i soffan.
 
Genast när själva filmen började drog Nat upp fötterna under filten och jag kände hur hon satt spänd bredvid mig.
"It's not scary yet, relax" sa jag och lade ena armen om hennes axlar, vilket faktiskt verkade få henne att slappna av en aning.
"But I know that it will be so I have to be prepared" förklarade hon utan att släppa tv:n med blicken. Jag såg ner på henne och skakade diskret på huvudet. När Paul hade berättat att det skulle komma en gammal bekant till honom och jobba med oss i två veckor hade jag tänkt mig någon allvarlig, tråkiga gammal tant som förra gången. Att det skulle komma en söt, rolig, vacker och alldeles unik tjej som så här snabbt skulle få mig på fall hade jag inte ens nästan kunnat tänka mig.
 
Varje gång det kom en läskig del i filmen höll Natasha upp filten så att hon inte såg tv:n eller så gömde hon ansiktet mot min axel som hon satt och lutade mot.
"You are missing all the best parts" konstaterade jag och kunde känna hur hon skakade på huvudet bredvid mig samtidigt som hon gömde sig bakom filten.
"Come on now, look!" Jag petade henne lite i sidan med ett finger och hon hoppade till lite, antingen för att det kittlades eller för att hon blev rädd, jag kunde inte avgöra vilket.
"No, I'm gonna have nightmares if I look" svarade hon och när jag sänkte ner filten så att hon fick fri sikt fram till tv:n såg jag att hon knep ihop ögonen hårt. Jag skrattade tyst och böjde mig sedan ner mot henne och pussade snabbt hennes läppar, vilket fick henne att kika upp på mig.
"Still don't wanna open your eyes?"
"If you keep doing that, I might reconsider" erkände hon med ett busigt litet leende på läpparna, men stängde ögonen igen.
 
Jag pussade henne en gång till, men den här gången på kinder, och fortsatte sedan lämna små kyssar ända tills jag kom fram till hennes mungipa. När jag sedan kysste hennes läppar var hon beredd på det och besvarade genast kyssen.
"So much better than a movie" mumlade Natasha mot mina läppar innan hon kysste dom igen. Jag vred på mig så att jag var helt vänd mot henne och lutade mig över henne vilket resulterade i att hon blev tvungen att lägga sig ner i soffan och jag följde med neråt - över henne.
 
Kyssarna blev mer och mer intensiva och jag kände hur Natashas händer letade sig upp för min bara rygg och slutligen virade hon in fingrarna i mitt hår. Från tv:n hördes nu plötsligt ett gällt skrik och hela Natasha ryckte till under mig. Sekunden efter skrattade hon lågt åt sig själv och jag strök bak hennes hår från ansiktet.
"Remember when I said I wasn't ready to let someone in for the moment?" frågade hon och såg plötsligt allvarligt på mig. Jag nickade och väntade på hennes fortsättning.
"I was so wrong.

Summer love - Del 48

25 Juni 2013, 04:43
Tidigare:
"But.. if you guys wanna hang out without me that's cool. I mean, I'm a girl.." började hon men Louis avbröt henne innan hon hann säga mer
"Oh, don't be silly. Ofcourse you're gonna come too!" sa han och utan anldening tutade han två gånger, vilket ledde till att bilen framför oss ökade farten rejält och vi alla fick ännu en anledning att skratta.
 
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
"Nooo, the pizza is getting wet!" utbrast Niall som tillsammans med Louis bar pizza kartongerna från bilen.
"And I'm burning my hands! Hazza hurry with that lock!" lade Louis till.
"I'm trying, I'm trying!" sa Harry medan han stressat fumlade med nyckeln i låset.
"Try harder" muttrade Niall och i samma sekund öppnade Harry dörren och vi alla trängde oss in i den lilla hallen. Trots att vi endast hade gått från parkeringen som inte alls befann sig långt bort droppade det om våra kläder på grund av regnet som verkligen öste ner utanför.
 
Jag trampade av mig skorna och följde efter dom andra in till vardagsrummet, där dom tre pizza kartongerna redan stod uppradade på den lilla bordet. Niall hade hunnit vara till köket för att hämta kniv och gaffel och nu öppnade han ena kartongen för att börja skära.
"Wow, this isn't working" sa jag samtidigt som jag hindrade en av kartongerna från att ramla i golvet. "Let me do this" la jag sedan till och tog med mig pizzorna mot köket.
"Hurry!" hörde jag Niall säga bakom mig innan dom började planera någon sorts turnering i tv spel.
 
Jag letade igenom lådorna tills jag hittade en sax och klippte sedan alla pizzorna i lagom stora bitar. Jag förstod verkligen inte hur tre så här stora pizzor skulle gå åt, men dom hade insisterat på att det inte räckte med två familje-pizzor.
"Do you wanna play too, Nat?" ropade Zayn från vardagsrummet och jag skrattade lite för mig själv. Jag, spela tv-spel.. med dom? Njaaa.
"I don't really play playstation" svarade jag samtidigt som jag tog med två av pizza kartongerna ut till killarna.
"But that doesn't matter, 'cause we're playing x-box" konstaterade Louis och flinade samtidigt som jag såg honom kladda ner mitt namn på ett papper, det såg ut som ett spelschema. Dom gjorde verkligen en ordentlig turnering.
"But.. Louis I can't play. I've never done it before in my entire life" förklarade jag långsamt medan jag ställde ner kartongerna på bordet och gick tillbaka till köket.
"Maybe Niall will finally have a chance then" sa Harry och jag kunde nästan höra flinet på hans läppar. Flinet som jag mer än gärna hade sett just nu.
"Oh, shut up! We both know I'm so much better than you" sa Niall och det hördes tydligt att han hade munnen full med pizza. Jag hade tänkt ta med mig tallrikar och bestick, men insåg att det var helt onödigt, så istället letade jag lite i kylen och blandade saft i en kanna innan jag gick tillbaka till vardagsrummet med saftkanna och sex stycken glas.
 
Tjugo minuter senare var redan två matcher avklarade och lite mer än två pizzor uppätna. Jag hade knappt fått i mig en och en halv bit, men killarna verkade klara av resten utan mig.
"Okay, next match is between Niall and Natasha" läste Louis upp.
"Do I really have to play?" frågade jag skeptiskt när Harry räckte sin kontroll mot mig. Tanken på hur mycket jag antaglige skulle skämma ut mig var inte något jag ville se bli verklighet.
"Yep" svarade Harry säkert och jag suckade, men tog emot kontrollen.
"I don't even know wich way to hold it" muttrade jag, dock var det såklart en överdrift. Jag hade faktiskt tittat på riktigt mycket när min bror och hans kompisar hade spelat massa olika tv-spel förut, men jag hade aldrig fått vara med och spela.
"I'll teach you how to play" lovade Harry och hoppade närmare mig i soffan. Jag kände hur våra lår nuddade vid varandra och sneglade försiktigt ner på benen.
"Go through the control with her before we start" sa Niall och nickade mot mig och Harry.
"Yeah, okay.." började Harry och pekade på olika knappar och spakar meda han sa vilken som gjorde vad. Redan när han var färdig och Niall tryckte igång matchen hade jag glömt bort i princip allt Harry just hade sagt åt mig.
 
Det började med att jag trodde jag var fel lag och dessutom inte kom ihåg hur man passade bollen.
"Where do I pass the ball?" frågade jag med blicken fäst på tv:n. Jag var riktigt dåligt på sånt här, men när jag väl spelade ville jag självklart vinna. Dock var nog inte chansen för det särskilt stor just nu men jag tänkte i alla fall försöka.
"Push green" svarade Harry och jag gjorde snabbt som han sa, vilket resulterade i att bollen på skärmen flög rakt in i ena målburen. Kommentatorn från spelet sa något med "goal" och jag höjde händerna i luften.
"Did you see that? I scored" utbrast jag och var tvungen att medje för mig själv att jag var lite stolt. Jag hade verkligen trott att jag skulle vara helt totalt chanslös.
"Yeah, you did score.. but the point goes to Niall" sa Louis och jag kunde se hur han kämpade för att hålla sig för skratt.
"Did I tell you that the other goal is yours?" frågade Harry och jag kunde se att skrattet bubblade även inuti honom. Toppen. Jag hade gjort självmål.
"You told me to push green!" klagade jag och hoppades på att dom andra också skulle förstå att det var Harrys fel. Plötsligt hörde jag hur Niall kippade efter andan och inte förrän nu insåg jag att han satt dubbelvikt i sin fåtölj och skrattade så att han inte fick luft.
"Oh, come on. It wasn't that fun" muttrade jag, dock med ett litet leende som började smyga sig fram, och tog närmsta kudde från soffan och slängde den på Niall.
"Yeah... Actually.. It... It, was!" fick han anträngt fram och nu började alla dom andra också skratta. Jag förstod verkligen inte varför dom alla verkade tycka att det var så otroligt roligt, men av någon anledning fick dom mig också att skratta. Det liksom bara smittade av sig.
 
"And Nat.. you pushed red, not green" informerade Harry när vi alla hade samlat oss en aning.
 
~ Harry's perspektiv ~

FIFA tuneringen slutade med att Zayn vann och Natasha kom sist, efter att inte ha vunnit en enda match och inte ha gjort ett enda mål - förutom sitt självmål som hon hade tvingat oss alla att glömma bort för alltid.
"I'm gonna head home" sa Niall och reste sig upp. "See you guys tomorrow." Han tog med sig en av dom sista, nu kalla, pizza bitarna när han försvann ut i hallen. Det tog inte många minuter innan Liam och Zayn följde Niall's exempel och for iväg hemåt.
 
"I'm gonna take a shower" informerade Louis när han reste sig upp och gick mot badrummet, också plötsligt var det bara jag och Natasha kvar. Hon låg i andra änden av soffan och lutade mot armstödet med blicken fäst på mig. Hon såg en aning fundersam ut och jag blev genast nyfiken på varför.
"What are you thinking?" frågade jag och log svagt.
"You know.. I heared you sing for the first time today" sa hon allvarligt och fortsatte se på mig med samma blick. Jag förstod inte riktigt vart hon ville komma med det här och väntade därför på en fortsättning, men det verkade inte komma någon.
"So..?" frågade jag för att få ut mer ur henne.
"So.. I guess I just wanted to say that you were amazing" svarade hon och nu log hon brett och gulligt. Det var en komplimang som jag aldrig kunde få nog av, speciellt inte när den kom från henne.
"Thank you" svarade jag efter en liten stund och sedan verkade det som om det samtalet var slut. Natasha låg kvar, tyst, och det gjorde jag med.
 
"I'm going home this saturday.." mumlade Natasha tyst efter ett tag. På lördag.. det var bara 5 dagar kvar då. Jag hävde mig upp på armbågar för att kunna se henne bättre. "It feels like I just came here. I mean, I just met you and now I'll have to leave" fortsatte hon och det lät på hennes röst som om den skulle brista när som helst. Som om tårarna inte var långt under ögonlocken. Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag visste exakt vad jag ville göra och hade velat göra hela dagen.
"Hey, come here" sa jag samtidigt som jag tog tag i båda Natasha's fotleder och drog henne mot mig i soffan. Jag lutade mig ner över hennes kropp och höll upp min egen kroppsvikt med båda händerna som jag placerade ovanför hennes huvud, mot soffan. "We still have five days" viskade jag och gned försiktigt min nästipp mot hennes.
"But only five.." svarade hon tyst och såg på mig med en ängslig blick. Jag fuktade mina läppar med tungan och lade huvudet lite på sned, hela tiden med blicken fäst på hennes bruna ögon. Jag förstod precis hur hon kände, för jag kände likadant. Fem dagar, det var ju ingenting.
"Let's make them the best" föreslog jag och hon nickade kort och svalde hårt.
"Let's make them the best" höll hon viskande med och jag skymtade en tår som trängde sig ner över den täta raden ögonfransar.
"Don't cry.." mumlade jag och fångade upp tåren med min ena tumme. Jag såg hur Natasha pressade fram ett fejk leende och då kunde jag inte längre hålla mig ifrån hennes läppar, utan jag kysste dom impulsivt och det tog inte mer än en sekund innan hon besvarade kyssen med mer kraft och passion än någon av våra tidigare kyssar.
 
"Wow, I'm still at home, you know." Louis röst avbröt kyssen innan den ens hade hunnit börja, kändes det som, och jag såg upp på honom där han stod i valvet till vardagsrummet och flinade mot oss. Jag sneglade ner på Natasha som befann sig under mig och den ljusrosa färgen som jag älskade befann sig över hela hennes kinder.
"Oh god.." mumlade hon generat och gömde ansiktet mot min axel, vilket fick både mig och Louis att skratta tyst. Det var otroligt hur charmig Natasha var.
Okej hörrni, ursäkta om denna del är rörig, har ett par stavfel här och där eller något sådant. Jag har inte sovit en blund hittills och känner att det börjar bli dags för det, men ville verkligen få ihop det här kapitlet först!
Aja, släng in en kommentar innan ni vandrar vidare till nästa blogg.. :) Godnatt! xoxo

Summer love - Del 47

24 Juni 2013, 04:29
Tidigare:
"Unknown fact; I hate rain" informerade jag och Harry skrattade tyst samtidigt som han öppnade dörren och drog mig intill sig.
"Let's try not to get wet today" sa han och höll upp regnjackan över oss båda, som ett litet tak. Jag skrattade och lade ena armen om Harrys midja för att hålla mig intill honom - under taket - när vi båda började halvjogga mot bilen, genom renget som öste ner.
 
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
Intervjun tog inte alls länge, vilket kanske hade och göra med ett vi var lite sena och dom skulle ha en till intervju just efter killarnas. Jag satt utanför rummet där intervjun pågick och lyssnade på radiokanalen för att höra vad dom pratade om där inne. Det var en stor glasruta mellan dom båda rummen så jag såg alla fem killarna där dom satt med hörlurar på och pratade för fullt. Jag kunde inte hjälpa att le; dom alla var så obesvärade och det märktes inte alls att dom satt med en mick framför sig och pratade ut till hela världen. Dom betedde sig precis som dom alltid gjorde annars också. Skojade mer varandra, skrattade åt allt och inget, men var även seriösa när det kom till sådana ämnen där det behövdes.
 
"So, our time is almost over but I have to bring this question about girls up" sa kvinnan och såg på killarna med ett nyfiket litet leende. "Liam, Zayn and Louis. I heared the three of you have girlfriends, is that so?"
"Yes, we do" svarade Zayn och nickade bekräftande.
"How does that work out? Do you get to spend much time together? Is it hard to keep the relationship last?"
"I think it's going really well actually. Of course we can't see eachother as much as we might would if I didn't have so much to do with the music and tours and all that, but she knows that the music and the lads means much to me and that it's important so it's not really a big problem. We just try to take advantage of the time we do get to spend together." Det var Liam som var först med att svara och man märkte på honom att han vekligen älskade sin flickvän, som jag förövrigt inte ens visste vad hon hette.
 
"Well, for me and Perrie there is a lot of work and some tours for both of us, so it's not like one of us has to be alone while the other one is away touring or traveling. It's often a good thing that she is also in a group and works with the music in the same way as I do, but it can also make it harder for us to actually get time for our selfs" förklarade Zayn och där syntes ännu lite av den killen jag hade sett i studion tidigare idag.
 
"Eleanor and I are having it good. Sometimes she joins us when we're traveling for tours or things like that and when she's not with us, we talk alot on the phone and skype anyways" sa Louis med sitt vanliga avslappnade leende på läpparna.
 
"So it's not impossible to have a relationship while doing all the stuff that you guys have to do?" frågade den manliga reporten.
"No, not at all."
"And how is the single life then, Niall?" frågade mannen och vände sig mot Niall.
"Oh, I have been single for awhile now so I'm starting to get used to it" svarade Niall lite skämtsamt.
"But you always have a lot of girls wherever you go. Doesn't that make you want a girlfriend?"
"Well, of course I would like to have a girlfriend, but I'll just have to wait until she shows up" sa han och jag kunde se att han log.
"And now it's only you left Harry" sa kvinnan och vände sig mot Harry med ett lite finurligt leende.
"What about me?" frågade Harry och rätade på sig lite i stolen.
"We have been seeing pictures of you lately, and you haven't really been alone in any of them" förklarade hon och sköt över två fotografier mot Harry.
"Oh, the woman I've been seeing a lot this weekend is my cousin" förklarade Harry och gav tillbaka den ena bilden.
"But I think everyone is more curious about the other girl. I mean, there is a picture of you kissing her. Is that photoshoped, as many girls seems to think and hope?"
 
Harry verkade fundera lite innan han svarade och jag hann nästan bli nervös.
"No, it's not fake" svarade han ärligt. Jag svalde oroligt och korsade benen där jag satt på en ganska obekväm trästol. Dom pratade om mig på radion och med tanke på hur populära killarna verkade vara, var det säkert väldigt många som lyssnade. Den tanken gillade jag inte riktigt.
"Who is she then and are you a couple? Is she the one for you?" Åhnej, nu hoppades jag verkligen att Harry förstod att jag inte ville att hela världen skulle veta vad jag hette och börja kolla upp mig. Att ens tänka på alla gamla bilder som förmodligen kunde hittas gjorde mig halvt paniksalgen.
 
"I.. uhm.. We've been spending some time together and we're really getting along well, but that's all I'm gonna say for now." Där försvann plötsligt min nervositet och jag blev tvungen att bita mig löst i underläppen för att hindra ett fånigt leende som var påväg fram. Självklart hade han tänkt på att jag inte trivdes med att stå i centrum. Jag var verkligen lyckligt lottad som ens hade fått möta dessa killar och att dessutom komma så här nära Harry.. Det var som en dröm.
"Ooooh, don't be shy now Harry" började Louis och såg på Harry med ett litet flin medan han pratade. "You should've just seen them before we.."
"Okay, enough!" avbröt Harry skrattande och sedan vände han ansiktet mot mitt håll och såg på mig genom glasrutan. Dom andra killarna kollade också på mig med små leenden och hela sammanhanget fick mig självklart att rodna.
 
~ Harry's perspektiv ~

När vi satt i bilen på väg tillbaka från intervjun strömmade Fun's We Are Young ur bilens högtalare på riktigt hög volym och alla sjöng med, mer eller mindre.
"Paul's calling. Louis please, turn down the music!" sa Natasha plötsligt med hög röst - för att överrösta musiken. Nästa sekund var låten bara lite bakgrundsmusik och Natasha förde mobilen mot örat.
"Hi Paul! Yeah, absolutely. Okay, that's great. Mhm. Well, I'm.. Thanks! Yeah, see you." Alla satt tysta medan det korta samtalet pågick.
"What did he say?" frågade Liam och vände sig bak mot oss i baksätet.
"He'll be back tomorrow" informerade Natasha och såg en aning lättad ut.
"That's great!" sa Louis och höjde volymen lite igen. "We don't have anything more to do today, do we?" frågade han sedan och Natasha skakade på huvudet.
"Nope."
"Awesome! How about we order some pizza and we all go to my and Harrys place?" föreslog han med en frågande ton i rösten
"Dude, you got me at pizza" konstaterade Niall och klappade sig på magen, vilket fick alla andra att skratta.
"I'm in too, I don't have anything else to do" sa Liam.
"Yeah, sure. Why not?" frågade Zayn och såg leende på mig och Natasha. "You two in?"
 
Det var alltid kul att hänga med killarna på fritiden, men helt ärligt hade jag hoppats på att få lite tid ensam med Natasha. Hon skulle åka hem om mindre än en vecka och på sätt och vis kändes det som om jag knappt kände henne ännu. Jag visste ju saker om henne och jag skulle självklart själv påstå att jag kände henne om någon frågade, men samtidigt kändes det som om vi hade träffats alldeles nyss och inte alls hunnit gå igenom alla olika för och nackdelar med att dejta. Jag visste att jag absolut gillade henne, hon var riktigt speciell. Men jag ville hinna lära känna henne bättre och framför allt spendera så mycket tid som möjligt med henne innan det blev dags för henne att åka tillbaka till Miami.
 
"I'm always in guys" konstaterade jag leende. Trots att jag helst hade varit ensam med Nat lite så kunde jag ju självklart inte säga nej till att umgås med grabbarna. "What about you?" frågade jag och såg på Natasha, som verkade tveka lite.
"But.. if you guys wanna hang out without me that's cool. I mean, I'm a girl.." började hon men Louis avbröt henne innan hon hann säga mer
"Oh, don't be silly. Ofcourse you're gonna come too!" sa han och utan anldening tutade han två gånger, vilket ledde till att bilen framför oss ökade farten rejält och vi alla fick ännu en anledning att skratta.

Summer love - del 46

21 Juni 2013, 18:23
Tidigare:
Jag lutade mig mot väggen och studerade dom alla fem när dom stoppade på sig hörlurarna. Man såg på dom att dom stortrivdes med det dom gjorde. Alla satt med leenden på sina läppar och gungade fram och tillbaka med musiken. Dom mimade då och då små korta ord till varandra, som sedan fick dom andra att skratta. Det var roligt att se hur den som sjöng just för stunden var den enda som satt riktigt koncentrerad.
 
 
 
~ Harrys perspektiv ~
 
När vi var färdiga på radiostationen var alla hungriga och vi for förbi en kiosk där alla köpte med sig varsin stor macka, som vi sedan åt i bilen. Nästa sak på schemat var våra individuella möten med en sångpedagog. Det brukade inte ta så jätte lång tid, max en halvtimme var, men idag tog det mycket längre. Jag var den första att gå in till pedagogen och det tog minst en timme, kanske till och med en och en halv.
 
"Wow, that took some time. Was it fun?" frågade Niall som mötte mig i dörren när jag gick ut. Han var tydligen nästa person att gå in.
"Yeah, it was great" svarade jag och gav honom en klapp på axeln innan han försvann in. Alla dom andra satt fortfarande i det stora rummet utanför, precis där jag lämnade dom.

Louis och Liam satt i soffan framför tv:n, men ingen av dom verkade kolla på nyheterna som spelades framför dom utan dom satt istället och pratade med varandra. Zayn låg i den andra, mindre soffan och sov - vilket jag inte var förvånad över. Det var oftast jag, Zayn eller Niall som somnade vid sådana här sega tillfällen. Brenda satt med en bok bakom sin arbetsbänk och Natasha satt på golvet och lutade mot väggen med hörlurar i öron. Karen var den enda som inte syntes till, men jag struntade i det för tillfället. Jag och Natasha hade knappt hunnit prata på hela dagen, både hon och Brenda hade varit stressade över allting som skulle hinnas med och jag hade också haft ganska fullt upp. Nu gick jag genom rummet och när jag kom närmare tittade hon upp på mig.
"Hi" sa jag och sjönk ner med ryggen mot väggen, bredvid henne på golvet.
"Hey" svarade hon med ett svagt leende och tog bort hörlurarna ur öronen. "How did it go?"
"Good, I actually got out more of it than I usually do" svarade jag och hon nickade. Sedan blev det tyst igen. Det var som om all den enkla stämningen som tidigare hade legat mellan oss var som bortblåst och det kändes mycket svårare att bara säga vad man egentligen ville. Hon verkade tycka och känna det också, eftersom hon inte heller sa någonting.
 
"So.. we haven't really had time to talk" sa jag efter en liten stund och sneglade på Natasha, som såg ner på mobilen hon höll i händerna.
"I know" svarade hon snabbt och såg upp på mig. "I've been kind of nervous about everything, I want this to work. I wanna show Paul that I'm not totally useless. You know, I haven't really had that much to do since I started" förklarade hon. Det lät som om hon förstökte ursäkta sig för att vi inte hade haft tid att prata.
"I get it" sa jag och skrattade lite. Hon verkade fortfarande rätt stressad, även om vi hade massa död tid nu medan alla andra killarna skulle vara klara. "So.. how are you holding up?".
"What do you mean?" frågade hon och såg frågande på mig. Antagligen förstod hon vad jag menade, men kanske ville få det bekräftat.
"I mean, after what happened.. Are you okay?"
"Yeah, I'm okay" sa hon och log svagt. Jag var inte helt säker på om det var ett äkta leende eller om hon bara försökte få mig att släppa ämnet. Tydligen såg hon på mig att jag inte var övertygad för nästa sekund öppnade hon munnen en gång till. "Really, Harry. I'm okay" konstaterade hon och nickade lite.
"Good. But if you're not, I hope you'll tell me. I wanna be here for you" sa jag allvarligt. Det var sant, jag ville väldigt gärna finnas där för henne. Speciellt när handlade om vad som hade hänt sist vi träffats eftersom jag kände mig väldigt skyldig för den händelsen.
 
Natasha nickade och leendet hon nu hade på sina läppar var helt klart äkta. Att se henne le lättade verkligen på stämningen. Jag log automatiskt tillbaka mot henne.
"Thank you" sa hon och lutade huvudet mot min axel. "For everything" lade hon tyst till samtidigt som hon tog min ena hand i båda hennes. Hon vände på den strök försiktigt med fingertopparna över mina knogar.
"Oh, they healed quick. Almost like they're new" sa jag när jag förstod vad hon letade efter. Det var fortfarande små spår efter sår på två av knogarna, men resten hade redan läkt helt.
"And your eye.." sa hon och vred upp ansiktet mot mitt. "I can't see any blue" konstaterade hon med ett litet leende.
"Actually it's still a little blue, or maybe green, but I let Karen cover it up this morning with some kind of make up cream" förklarade jag och ett litet fniss slank ur Natasha. Gud så jag hade längtat efter hennes skratt. Jag hade inte tänkt på det alls i helg, men nu förstod jag att jag verkligen hade saknat det.
"So, everything is good between the two of you?" frågade hon sedan, och nu var hon allvarlig igen. Jag hade varit så uppslukad av hennes skratt att det tog några sekunder innan jag förstod att hon pratade om mig och Karen.
"Yeah, absolutely. We're great" bekräftade jag och fick på så sätt ännu ett brett leende från Natasha.
 
~ Natasha's perspektiv ~

"What were you listening to?" frågade Harry efter lite tystnad. Jag tänkte efter lite men kunde inte alls komma på vilken låt det hade varit jag lystnat på.
"A little of everything, kinda" svarade jag då jag snabbt hade kommit fram till att min spellista verkligen bestod av blandad musik.
"Turn it on again" log Harry och tog den ena lilla snäckan som var ihop kopplad med min mobil och satte den i örat. Jag stoppade in den andra i mitt öra och slog på musiken. Amazing Eyes av Good Old War började spelas och jag blev av någon anledning lite nervös. På något sätt kändes det som om min spellista var lite personlig, eftersom varje låt som fanns där betydde något speciellt för mig. Antingen var texten väldigt rörande eller så var det en text som jag verkligen kunde realtera till, eller så förde låten med sig något minne.
 
***
 
"Hey, Natasha.. we're done now." Det var Harrys röst som pratade tyst och lugnt åt mig samtidigt som en hand - antagligen även det Harrys -  var placerad på mitt lår, just ovanför knäet och nöp lite där. I mitt ena öra kunde jag höra Maroon 5's She Will Be Loved. Plötsligt blev jag medveten om doften som fyllde min näsa och snabbt kände jag igen den. Det var Harry det också. Jag öppnade ögonen och fick kisa mot det starka ljuset från alla olika lampor. Det var inte konstigt att jag hade känt lukten av Harry med tanke på att jag använde hans axel som kudde och hade hans ena arm runt mina axlar.
 
"Morning sleepyhead" sa Harry och när jag rätade på mig och såg på honom hade han ett retsamt litet flin på läpparna.
"For how long did I sleep?" frågade jag efter att ha kvävt en gäspning. Jag såg mig omkring och fick klart för mig att rummet var tomt på folk. "Harry, where is everyone?" frågade jag stressat innan han hade hunnit svara på min förra fråga.
"The boys went to our room to get raincoats and I guess Brenda is telling the secuarity guards that it's time to go" svarade han och jag stängde av musiken och stoppade undan både mobilen och hörlurarna.
"It's raining?" frågade jag och när jag hörde hur trött och gnällig min röst lät kände jag mig som ett litet barn. Harry svarade inte utan skrattade bara åt mig samtidigt som han reste sig upp och höll fram händerna mot mig.
"Get up!" Jag suckade men tog tag i hans händer och lät honom dra mig upp på fötter.
"Aouch" pep jag tyst när jag kände hur öm jag var i rumpan efter att ha suttit på ett hårt golv så länge.
"What's wrong now?" frågade Harry och såg på mig under höjda ögonbryn. Jag kom fram till att jag klagade för mycket, men jag kunde inte hjälpa det. Jag blev alltid på dåligt humör när någon väckte mig. Att vakna av en klocka var oftast inga problem, så länge ingen människa väckte mig medvetet.
"My whole body is sore and stiff after sitting on the floor for this long" förklarade jag och utelämnade faktan om att det faktiskt bara var rumpan som var båda bortdomnad och stel.
"See who finally woke up!" Det var Louis som kom in från korridoren och strax efter honom kom dom tre andra också.
"I took Pauls coat for you Harry, yours wasn't there" sa Niall och slängde en svart jacka till Harry.
"Did it go well with the vocal coach?" frågade jag och såg på dom alla.
"Yeah!"
"Absolutely."
"Guys, no time for chitchat! You gotta go now" sa Brenda som kom in i rummet med tre stora män efter sig.
 
"I'm totally gonna get a cold" muttrade jag när vi gick mot dörren och det var mest till mig själv jag sa det, men Harry dök upp bredvid mig.
"I thought you liked rain" flinade han och jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte på sist vi hade varit ute i renget tillsammans.
"Unknown fact; I hate rain" informerade jag och Harry skrattade tyst samtidigt som han öppnade dörren och drog mig intill sig.
"Let's try not to get wet today" sa han och höll upp regnjackan över oss båda, som ett litet tak. Jag skrattade och lade ena armen om Harrys midja för att hålla mig intill honom - under taket - när vi båda började halvjogga mot bilen, genom renget som öste ner.

Summer love - Del 45

16 Juni 2013, 01:35
Tidigare:
"Well, ehm.. She's.. Shall we go record?" frågade han tillsist och ett brett leende spred sig på mina läppar. Harry var verkligen söt. Det var det som var så bra med honom. Han kunde vara riktigt söt ibland, han kunde vara rolig, lite dryg ibland, seriös, ironisk.. Ja, allt möjligt.
"You go. I'll be there in a minute" sa jag och vände mig om för att gå till närmaste toalett.
 
 
~ Harry's perspektiv ~
 
När jag och Karen kom in i studion stod Louis inne i inspelningsbåset och sjöng på den sista refrängen i Little Things, som vi nu höll på att spela in det sista utav. Alla de andras blickar vändes mot oss.
"Hazza, finally" sa Niall glatt och räckte fram en knuten näve mot mig, som jag lätt boxade till.
"Guys, this is Karen. My cousin" förklarade jag och lade ena armen om Karens axlar. "And Karen, this is.." började jag med hon avbröt mig.
"Yeah, I know" sa hon och tog en klunk av sitt kaffet. "I'm a fan. Kind of.. Not one of those crazy girls though. I just like your music" förklarade hon och jag såg förvånat på henne.
"You never told me" konstaterade jag och hon ryckte oberört på axlarna.
"You never asked."
 
"Harry, get in there" sa en kille, eller man, som satt vid bordet där vår producent alltid var placerad.
 Jag antog att han var någon sorts vikare.
"What am I singing?" frågade jag när jag gick in till det lilla rummet och tog på mig hörlurarna.
"The second chorus" informerade han och fipplade lite med knapparna han hade framför sig. "Ready?" frågade han sedan och såg upp på mig. Jag nickade och ställde mig framför micken.
 
När musiken startade började jag genast trumma takten mot mitt lår med ena handen och gjorde mig redo för att sjunga. När rätt tillfälle kom började jag sjunga.
 
"I won't let these little things slip out..." Sedan stannade musiken och jag tystnade.
"A little lower, please?" hördes producentens röst genom dom små högtalarna i rummet.
"Yeah. Okay." Musiken började ännu en gång spelas från samma ställe som förra gången och den här gången sjöng jag raderna i en lite lägre ton. Jag visste inte riktigt när Natasha hade kommit in, men mitt i refrängen fick jag syn på henne ute med dom andra. Hon stod med blicken fäst på mig, med munnen lite halvt öppen. Jag fortsatte sjunga och först när jag log mot henne verkade hon förstå att jag tittade på henne. Hon stängde snabbt munnen och log blygt tillbaka.
 
~ Natasha's perspektiv ~

När jag kom tillbaka till studion och Harry var den som stod inne i båset och gjorde sig klar för att sjunga insåg jag att jag aldrig hade hört honom sjunga heller. Jag gick fram till Liam och Zayn där dom stod och pratade om någon kille som hette John. Jag lyssnade först lite halvt på deras samtal, men så fort Harry började sjunga riktades hela min uppmärksamhet mot honom. Hans hesa röst var 10 gånger bättre än jag hade kunnat tro och plötsligt förstod jag verkligen varför Sophie och alla dom andra skrikande tjejerna var så otroligt fästa vid dessa 5 killar. Dom tre som jag hittills hade hört sjunga var otroliga och deras utseenden var inte heller något att klaga över, för att inte tala om deras personligheter som jag bara blev mer och mer förälskad vid hela tiden. Dom var verkligen lätta att älska, alla 5.

Harry blev tvungen att sjunga om vissa rader flera gånger innan producenten var nöjd. Jag hörde knappt någon skillnad på alla dom olika gångerna, men då var ju jag inte särskilt bra på sådant. Tillsist var allt i alla fall klart och jag hade nu fått höra dom alla fem sjunga.
"Let's listen to the whole song" sa Niall och man hörde förväntan i hans röst. Vi alla tyckte självklart att det var en jättebra idé och producenten slog på den ihopklippta låten.
"We're gonna make some small changes I guess, but this is it for now" förklarade han samtidigt som Zayns röst fyllde rummet. Nu, för första gången, lyssnade jag ordentligt på texten. Jag blev genast ännu mer säker på att alla som någonsin skulle höra den här låten absolut skulle älska den. Den var verkligen fin och kunde absolut få en att känna sig älskad.

När låten började gå mot sitt slut öppnades dörren och alla vände sig om för att få syn på Brenda i dörröppningen.
"What are all of you still doing here? You're supposed to be at the radiostation half past 12" sa hon stressat och jag tittade snabbt på klockan. Kvar över 12.
"Ops.. I totally forgot. Come on guys, we need to go!"
 
Lite mindre än en kvart senare gick vi in på radiostationen och blev genast skickade till rätt sal, där två män satt vid ett bord med mickrofåner framför sig.
"Oh, and now the boys we all have been waiting for is finally here" sa den ena och det tog ett tag innan jag förstod att han pratade med alla lyssnare.
"I'm gonna let you listen to this song while the boys are getting redy to sing for us. We'll be right back with some live music" sa den andre och sedan slogs One Directions What Makes You Beautiful på - den låten hade till och med jag hört.
 
De två männen visade oss ut till ett annat, mycket större, rum där det fanns fem ganska höga stolar med varsin mickrofon just framför. På golvet en bit framför stolarna var det en massa mindre stolar placerade, där det satt folk och tittade på oss när vi kom in. Jag blev genast lite nervös, men det släppte en aning när killarna gick fram till stolarna och jag åt andra hållet - då var det ingen som tittade på mig. Killarna satte sig på varsin stol och pratade lite tyst med varandra innan en av dom två männen kom upp fram till dom och lånade Zayns mickrofon för att prata så att alla lyssnare och även den lilla live-publiken skulle höra honom.
"We're now gonna be the first persons ever to hear their recently released single Live While We're Young live. Here they are. One Direction!"
 
Jag lutade mig mot väggen och studerade dom alla fem när dom stoppade på sig hörlurarna. Man såg på dom att dom stortrivdes med det dom gjorde. Alla satt med leenden på sina läppar och gungade fram och tillbaka med musiken. Dom mimade då och då små korta ord till varandra, som sedan fick dom andra att skratta. Det var roligt att se hur den som sjöng just för stunden var den enda som satt riktigt koncentrerad.
Det blir bara sämre och sämre. Ledsen för det... Jag vill bara få slut på den här nu eftersom jag inte har något mer bra att komma med till denna novel. Så less för tillfället. .__.
Och hörrni, varför har ni slutat kommentera? Det är så mycket roligare att skriva om någon uppskattar det.

Summer love - Del 44

14 Juni 2013, 13:50
Tidigare:
"Do you know when they're coming?" upprepade hon och jag återvända från mina tankar igen.
"They should be here in.." började jag och tittade fundersamt på klockan. "Half an hour" avslutade jag sedan.

~ Natasha's perspektiv ~
 
Brenda hade helt rätt - ungefär en halvtimme senare tumlade både Liam och Louis skrattandes in genom dörren.
"Hi!" sa dom båda glatt i mun på varandra när dom såg upp mot oss. Några sekunder senare verkade dom bli förundrade över vad dom just hade sett. Jag satt på bänken med benen uppdragna framför mig och på en stol nedanför satt Brenda, vänd mot mig. Vi hade faktiskt haft ett helt vanligt samtal.
 
"Hey guys" sa jag glatt och blev uppriktigt glad av att se dom två igen. Det hade bara gått 3 dagar sen sist, men det kändes som längre och medan jag legat ensam på rummet hade jag saknat båda deras glädjespridande röster.
"You look extra glad today" konstaterade Liam och höjde ögonbrynen. Jag hade inte tänkt på det, men jag satt nu på mina händer och dinglade energiskt på benen ut över bänkens kant.
"This is what happens to me after a weekend with no one to talk to" förklarade jag och skrattade lite. Liam hade tagit sig fram genom rummet och gav mig nu en vänskaplig kram där jag satt.
"I nee to talk to Paul, is he in his office?" frågade Louis och jag kom på att jag helt hade glömt att berätta om dagens lilla problem.
"No, he isn't. The thing is, Pauls is sick.." förklarade jag och Niall och Zayn som kom in genom dörren hann visst också höra det.
"What? But.. Didn't we have a whole lot to do today?" frågade Niall och stängde dörren efter sig. Jag nickade och hoppade ner från bänken.
"Yep. And Brenda and I are gonna make sure everything goes right today" försäkrade jag och tog upp schemat.
"But we better get to the studio as soon as possible 'cause you guys only have a little studio time today, and then an interview, an important radio performence and individual meetings with your vocal-coach" fyllde Brenda i och jag nickade.
"That's right. We're is Harry?" frågade jag och såg på dom andra, som alla såg ovetande ut.
"Okay, doesn't matter. We can go start in the studio while waiting. The extra producer is already there" informerade jag och jag, Niall, Louis, Zayn och Liam försvann iväg till hissen medan Brenda blev kvar på sin vanliga plats bakom disken.
 
Det tog inte länge förrän Zayn stod inne i det lilla glas-omringade rummet och spelade in ett av sina solon till den nya skivan. Jag hade aldrig riktigt hört honom sjunga förut, eller jo - men inte så att jag visste vilken av rösterna som tillhörde honom, och nu när jag fick höra honom sjunga kom jag snabbt på mig själv med att gapa. Rösten som kom ur honom var inte alls vad jag hade tänkt mig - och det var positivt, för den var mycket bättre. Jag kunde inte slita blicken från honom under hela tiden han var där inne och av någon anledning ändrades nu helt och hållet min uppfattning om honom. Förut hade jag bara tänkt på honom som en tuff, orädd och okänslig kille. Jag vet inte varför, kanske för att jag inte hade pratat mycket alls med honom och därför tänkt att han inte riktigt var någon som pratade mycket med vanliga, tråkiga tjejer som mig. Nu däremot, när han stod där och sjöng var det solklart att det var så mycket mer av honom än den personen jag först sett och jag blev väldigt sugen att lära känna den dolda delen av honom bättre.
"You like it?" frågade plötsligt en röst bredvid mig - Niall.
"Yeah. He's incredible" sa jag häpet och slängde en sista blick på Zayn innan jag vände mig mot Niall.
"Oh, absolutely. But I ment the song, not Zayn" förtydligade Niall med ett leende.
"Oh, right.. Yeah. It's great, too" sa jag och skrattade lite. Helt ärligt hade jag varit så fängslad av Zayn att jag inte hade uppfattat särskilt mycket av själva låten, alltså texten och det. Men den var väldigt lugn och när jag tänkte på det hade den lite udda takt.. Jag gillade det helt klart.
"It's our next single" berättade Niall och såg på Zayn som nu kom ut till det större rummet där vi andra befann oss.
"I bet everyone will love it" sa jag ärligt och log.
 
Nästa att gå in i den lilla hytten och sjunga var Louis. Jag ville gärna stanna och lyssna på honom också, men kom att tänka på Harry. Varför var inte han här ännu? Jag bestämde mig för att ringa honom, och gick ut i korridoren för att det skulle bli tystare.
 
"Hello?" svarade Harry efter väldigt många signaler.
"Harry, where are you? You should've been here ages ago!" sa jag otåligt och kanske lite väl irriterat.
"Wow, easy. I'm a little late" sa han oskyldigt.
"Yeah. I can tell" muttrade jag. Egentligen hade jag säkert reagerat mycket mildare på att någon var lite sen, men idag ville jag verkligen lyckas med det här. Det var min hittills viktigaste uppgift sen jag började jobba med Paul.
"Are Paul mad?"
"Paul is sick, Harry. Just get here, you have things to record and we don't have much time" förklarade jag stressat.
"So why are we just standing here?" frågade han, men rösten kom inte från mobilen längre, utan bakifrån. Jag vände mig om och såg på Harry som stod några meter bort och flinade svagt mot mig.
"Hi." 
 
Hans lockiga hår var bakåtdraget från pannan med hjälp av en mössa, vilket jag inte förstod varför han hade, med tanke på hur varmt det var ute idag. Han hade ett par chino-liknande byxor som slutade vid knäna och en ljus t-shirt till det.
 
"Hey" svarade jag efter att ha granskat honom snabbt.
"I didn't know if you wanted milk in it, so it's black." Det var Karens gälla röst som hördes och nästa sekund kom hon fram runt hörnet med två starbucks muggar i handen.
"That'll have to do, then" sa Harry och log när han tog emot den ena muggen av henne.
"Natalie, was it?" frågade hon och höjde ögonbrynen mot mig.
"Natasha" rättade jag och log svagt.
"Oh, right. Harry talked about you the whole weekend" sa Karen och blinkade med ena ögat mot mig innan hon gick förbi mig in till inspelningsstudion. Jag kände att jag rodnade en aning och när jag sneglade på Harry såg jag till min förvåning att han också gjorde det.
"Well, ehm.. She's.. Shall we go record?" frågade han tillsist och ett brett leende spred sig på mina läppar. Harry var verkligen söt. Det var det som var så bra med honom. Han kunde vara riktigt söt ibland, han kunde vara rolig, lite dryg ibland, seriös, ironisk.. Ja, allt möjligt.
"You go. I'll be there in a minute" sa jag och vände mig om för att gå till närmaste toalett.

Summer Love - Del 43

12 Juni 2013, 00:04
Tidigare:
Jag sjönk ner i en av dom två solstolarna och satt sedan där flera timmar i rad och läste. Något jag verkligen saknade hemifrån Miami var solen och värmen så nu när det faktiskt var väldigt varmt njöt jag av den tiden det höll i sig.
 
 

~ Natasha's perspektiv ~
 
Hela helgen hade verkligen varit seg. Jag hade knappt lämnat hotellrummet alls och det enda folket jag hade träffat var okända folk som jobbade på antingen hotellet eller kiosken som jag redan hade hunnit bli stamkund på. Detta ledde till att jag på måndag morgon var extra taggad till att få komma till jobbet och träffa killarna och Paul. Jag hade inte riktigt pratat med någon ordentligt på hela helgen ju, förutom med pappa som hade ringt ett par gånger.
 
Jag var färdig på hotellet tidigare än nödvändigt och hann med den tidigare bussen till musikbolagets byggnad. När jag kom in genom huvudentrén var Brenda redan på sin plats bakom disken. I vanligt fall hade jag kanske inte ens hälsat på henne, men nu kunde jag inte låta bli. Att vara ensam en hel helg resulterade i att jag kände ett starkt behov av att prata.
"Good morning Brenda" log jag, medan jag tog av mig jackan som jag bar ovanpå en tunn blus. Jag hade tänkt ta jeans i morse men eftersom det även idag var väldigt varmt hade det fått bli shorts till blusen. Jag hade dessutom bestämt mig för att ta på den enda av mina hattar som jag hade tagit med mig hit.
"Oh, morning" hälsade Brenda lite förvånat och såg upp från sina papper. Hon såg riktigt stressad ut.
"Something wrong?" frågade jag och gick fram mot bänken där hon stod.
"Yeah, actually.." svarade hon och suckade. "Paul is sick and the producer is in New York, so we have a second hand producer just today. The boys have alot to do today but no one to make sure that the time is right and all that stuff. I'm trying to reach this man, Frederick" hon tog en paus och sköt fram ett papper mot mig, med en bild på en man, hans namn och lite annan info. "He'll might be able to come in, but I can't get through to him" avslutade hon och strök bak allt hår över huvudet. Hon var helt klart riktigt bekymrad över hur det skulle gå idag.
"Okay, you know what? Keep trying his phone. I'll go get Pauls schedule and until you reach that Frederick we'll have to do Pauls work" sa jag och Brenda såg väldigt skeptisk ut.
"You think we can do that?" frågade hon och jag ryckte på axlarna.
"I guess we'll have to try" konstaterade jag och Brenda nickade kort. Hon började slå in ett nummer på telefonen och jag började gå mot hissen för att hämta schemat.
"Natasha!" sa Brenda när jag var vid dörröppningen och jag vände mig om mot henne.
"Forgot the key" sa hon och slängde en nyckelknippa åt mig. Jag tog emot den och tyckte mig skymta ett leende på Brendas läppar.
 
När jag sedan gick bort till hissen kände jag mig på något sätt ännu gladare än när dagen hade börjat. Jag hade en känsla av att jag just hade fått en ny vän. Även om Brenda verkligen hade varit jobbig och riktigt spydig i början så var hon kanske inte så himla dålig ändå. Alla var värda en andra chans ju och den här gången skulle det kanske bli lite bättre. Jag visste ju nu hur lätt det var att falla för Harry och hur avundsjuk man kunde bli, så jag kunde inte riktigt klandra Brenda.
 
~ Brendas perspektiv ~
 
Medan jag ännu en gång ringde Fredericks mobil kom Natasha tillbaka med ett papper i handen.
"Is that him?" frågade hon tyst och nickade mot luren som jag höll mot örat. Jag nickade och suckade innan jag lade på.
"Yep. But still no answer" upplyste jag ängsligt.
 
Det skulle verkligen på kalabalik om vi inte fick hit Frederick. Han visste hur Pauls uppgifter funkade. Dom enda andra som fanns här i byggnaden just nu var massa livvakter, producentens ersättare och några andra män som jag aldrig hade haft något att göra med. Även själva chefen var bortrest den här veckan så det var i princip bara jag och Natasha som fanns kvar för att sköta allt. Jag förstod verkligen inte hur hon kunde vara så lugn. Jag hade full panik inom mig.
 
"When are the boys coming in?" frågade Natasha och skingrade mina tankar. Hon stod och lutade mot arbetsdisken med blicken fast i pappret hon höll på - antagligen Pauls schema. Hennes bruna hår, som skiftade färg lite där ljuset träffade det, hängde ner runt hennes ansikte i lockar som såg riktigt naturliga ut. Jag var ganska säker på att dom inte var gjorda med någon locktång. Det gjorde ont att ens tänka det, men jag förstod att jag inte hade någon chans. Inte mot Natasha. Hon var söt, snäll och verkade väldigt samlad. Hennes kläder var också alltid riktigt fina och satt bra. Inte  som mina kläder som antingen var lite stora eller lite små. det verkade inte finnas någon storlek som riktigt passade. Antingen var jag för kort för ett plagg eller så var jag för kraftig. Det kunde aldrig vara helt perfekt. Men det jag avundade mest av Natasha var nog hennes enkla sätt att vara. Hon var liksom hela tiden sig själv, på alla sätt och vis. Inte gick hon omkring och gömde sig bakom en fasad med smink och koncentrerade sig för att säga rätt saker, som jag. Jag var faktiskt inte ens säker på om hon hade sminkat sig överhuvudtaget, men hon var ändå riktigt fin. Om jag var Harry hade jag också valt Natasha.
 
"Do you know when they're coming?" upprepade hon och jag återvända från mina tankar igen.
"They should be here in.." började jag och tittade fundersamt på klockan. "Half an hour" avslutade jag sedan.
 
_____________________
 
Jag är ledsen om det var mycket stavfel i den här delen. Jag är trött och skriver på mobilen och har kramp i tummarna nu. Haha! 

Summer love - Del 42

10 Juni 2013, 22:52
Tidigare:
Dessutom var det snart bara en vecka kvar för mig i London och när jag kom hem visste jag vad som skulle hända. Jag visste att varken jag eller Sophie skulle kunna hålla oss ifrån varandra, och det var jag på sätt och vis glad för. Jag ville att allt skulle vara som förut mellan oss. Men samtidigt visste jag inte om jag borde eller kunde lita på henne igen. 
 
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
Jag vaknade ganska sent på fredags eftermiddagen och kände mig faktiskt riktigt utvilad. Jag kunde höra hur det smattrade mot fönstret, vilket oftast skulle ha gjort mig lite nedstämd - jag gillade inte regn - men idag var jag nästan glad att det regnade. Det betydde att man har en bra ursäkt till att sitta inne och göra ingenting hela dagen, och det var precis vad jag ville göra idag. Helst ville jag inte lämna hotellet över huvud taget, men eftersom hotellets frukost tid var över skulle jag vara tvungen att skaffa frukost på något sätt.
 
Jag låg kvar i sängen och blundade en stund. Försökte att bara slappna av och tänka på ingenting. Efter ett tag blev jag piggare och bestämde mig för att stiga upp. Egentligen behövde jag duscha, men jag orkade verkligen inte med det nu. Istället drog jag bara på mig min brors stora byxor, som genast fick mig att tänka på Harry. Det var dom byxorna han hade haft på sig efter att vi hade varit ute i regnet. Jag kom även att tänka på allt som Harry hade berättat under föregående kväll och blev tvungen att skriva ett sms till honom.
 
|| How did things go last night? ||
 
Några minuter senare klev jag ut ur hissen på min våning igen. Jag var alldeles genomblöt, trots att jag bra hade sprungit runt hörnet på hotellet där det fanns en ganska stor kiosk. Därifrån hade jag fått med mig en kycklingsallad, en loka och lite godis som jag bara inte hade kunnat låta bli att ta.
 
Väl tillbaka på rummet drog jag av mig byxorna och letade fram min laptop från väskan. Jag kröp återigen ner i sängen, nu med min kycklingsallad och min favoritserie - Gossip Girl.
 
Endast några minuter efter att jag hade satt mig till rätta och sjunkit in i Serena och Blairs drama-fyllda liv hördes det hur ett sms togs emot i min telefon. Jag suckade och stoppade serien innan jag kravlade ur sängen och letade fram mobilen från byxfickan. Jag log smått när jag såg att meddelandet var från Harry.
 
|| All went well. How are you doing? Are you OK? ||
 
Ännu en gång satte jag mig i sängen och drog upp täcket över mina bara ben. Det gladde mig verkligen att höra att det hade gått bra med Karen. Jag ville inte se mer av den arga och skuldmedvetna Harry som jag för första gången hade upplevt igår.
 
|| Glad to hear! I'll be okay. ||
 
Efter att ha skickat mitt svar lade jag mobilen bredvid mig på sängen och tog salladen i min famn. Jag var riktigt hungrig faktiskt, och med tanke på att det senaste jag hade fått i mig var teet hos Harry igår så kanske inte det var särskilt konstigt. I samma veva som jag fick i mig den första gaffeln med mat fick jag ett svar från Harry.
 
|| I didn't ask if you will be, I asked if you are? ||
 
Jag suckade och himlade med ögonen. Mitt lilla diskreta försök att slippa undan frågan hade visst inte funkat alls. Jag funderade över vad jag skulle svara, men lade sedan ner mobilen igen utan att ha skrivit något, och fortsatte äta.
 
Efter att ha ätit mig mätt och sett klart det påbörjade avsnittet återvände jag till telefonen och konversationen med Harry. Det var lika bra att vara ärlig mot honom nu, så mycket som han hade öppnat sig igår.
 
|| No, not today.. ||
 
Det var sanningen. Jag var inte okej. Inte idag. Jag kämpade med att hålla Tim borta från mina tankar, och med hjälp av Gossip Girl och sedan kanske en bra bok skulle det nog lyckas ganska bra. Men jag visste att tankarna skulle hitta sig tillbaka så småningom, och dom skulle inte bli roliga att möta.
 
Hela fredagen gick väldigt fort faktiskt. Jag satt försjunken framför datorn en riktigt stor del av dagen och hunnit ta mig igenom säkert 10 avsnitt av Gossip. Jag hade även lyckats slumra till en hel del här och där. En sådan lat dag hade verkligen behövts. Jag hade även halvt om halvt lyckats övertala mig själv att hela incidenten med Tim inte var så farlig. Ingenting allvarligt hade ju hänt, utom Harrys skador som enligt mig var ganska allvarligt eftersom dom endast existerade på grund av mig.
 
Trots denna sega dag bestämde jag mig för en tidig kväll, så efter att ha duschat vid nio tiden återvände jag till den plats där i princip hela min dag hade spenderats - sängen.
 
***
 
Allt sovande dagen innan gjorde att jag utan att ens vara lite trött vaknade vid halv nio morgonen därpå. Jag hade till en början bara tänkt ta det lika lugnt inomhus idag, precis som gårdagen, men när jag såg hur fint vädret var så ångrade jag mig. Jag tog mig ner till samma kiosk som dagen innan, men köpte den här gången en bok som verkade bra. Sedan, efter att ha ätit en riktigt god hotellfrukost, bytte jag om till badkläder och gick ut på den hyfsat stora balkongen som var utanför mitt rum. Jag sjönk ner i en av dom två solstolarna och satt sedan där flera timmar i rad och läste. Något jag verkligen saknade hemifrån Miami var solen och värmen så nu när det faktiskt var väldigt varmt njöt jag av den tiden det höll i sig.
Som alla kanske märkte nu i denna del har jag noll fantasi just nu. Jag har dock en liten plan om vad som ska hända snart, men jag vill inte att det ska bli ännu eftersom allt inte ska hända samtidigt. Det blir för mycket typ, hehe. Så det här fick bli en tråkigare del utan så många intressanta händelser, men det måste ju finnas sådana också, right?

Summer love - Del 41

09 Juni 2013, 11:07
Tidigare:
"It was also the only time" lade han till efter en stund, som för att täcka över det han just hade sagt. Men jag såg på honom att det var något mer bakom det sista han sa. Hans blick höll en massa skuld.
 
"What happened?" frågade jag tyst. Harry svalde hårt och hans ögon blev mörkare. Det var nästan skrämmande hur tydligt man kunde se ilskan som spred sig över hela hans ansiktsuttryck.
 
"Karen got raped that night."
 
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
Jag blinkade bort dom få tårar som bildades i mina ögon och fortsatte att se på Harry. Jag förstod genast på hans ansiktsuttryck att hatet han kände inte bara vad mot den som gjort något så hemskt mot Karen, utan även en del mot sig själv. Det syntes tydligt att han inte mådde bra över att veta att han hade gått därifrån tidigare, utan henne.
 
Efter en ganska lång tystnad harklade sig Harry och öppnade bildörren.
"It's running late" mumlade han innan han klev ur och gick runt bilen. Jag hade redan hunnit få upp min dörr när han kom på min sida, så han sträckte fram handen och hjälpte mig ut.
 
Medan vi gick mot hotellets entré sneglade jag på Harry och bet mig i läppen.
"It wasn't your fault" sa jag tyst och Harry vände huvudet mot mig. Hans blick var lugnare nu och när vi stannade utanför ingången sträckte han fram ena handen och strök undan lite hår från mitt ansikte.
"I don't even wanna think about the things that guy would have done to you if you wouldn't have called me" sa han och jag förstod först inte vad han pratade om. Det kom så plötsligt och mina tankar kretsade endast runt Karen. När jag förstod att han syftade på händelsen tidigare idag gick en ilning längs ryggraden på mig och jag skakade på huvudet.
"Then don't" sa jag och tog hans stora hand mellan båda mina. "Nothing happened."
"What if it would have? Don't you see? I can't keep anyone safe. I'm never there when someone needs me" sa han och fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Det högg till inom mig när jag insåg att det som hade varit nära på att hända idag var precis samma sak som hade hänt för två år sedan, med Karen.
"Harry, I.. You can't think like that. You can't control everything that is happening" konstaterade jag och såg in i hans gröna ögon. Han fick inte känna sig skyldig.
"The next time you need me, I'm gonna be there. I promise."
 
"Will you be okay tonight?" frågade Harry efter en liten stund och jag nickade.
"I'll be fine" konstaterade jag och pressade fram ett leende. Jag ville helst vara med Harry mer, men han behövde nog prata med Karen.
"You know.. Even though nothing really went right tonight, I really enjoyed being witg you" log jag. Det var sant. Det hade varit alldeles underbart att få vara med Harry, ensam. Utan alla killarna och Paul.
"I did too" svarade Harry och ett leende lekte i hans mungipa.
"Now go home. Karen is waiting" sa jag och gav honom en snabb kram innan jag lätt knuffade honom mot bilen.
"Goodbye" skrattade han och jag nickade kort. Jag stod kvar och såg på honom när han gick över gatan och satte sig i bilen. Sedan vände jag mig om och gick in.
 
~ Harrys perspektiv ~
 
Jag hade aldrig riktigt pratat ordentligt om den där kvällen med någon. Jag hade nog hoppats på att alla minnen skulle försvinna om jag bara trängde undan det och höll tyst om det, men det var nästan tvärt om. Det kändes bra att ha berättat det för Natasha. Jag hade först trott att det skulle ändra hennes uppfattning om mig, av någon anledning. Men det gjorde det tydligen inte, vilket jag självklart var glad för.
 
När jag hade låst bilen och gick mot byggnaden där vi bodde kom jag tillbaka till verkligheten. Jag visste att Karen var där inne och väntade på mig, för hennes bil stod parkerad utanför. Det var i och för sig bra - körde hon bil var hon nykter. Jag visste att Karen blev väldigt annorlunda när hon var full och med tanke på att det här var första gången vi träffades efter den där kvällen då någon våldtog henne, kändes det bra att det här samtalet skulle vara med en nykter Karen.
 
~ Natasha's perspektiv ~

Direkt när jag hade tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas kröp jag ner i sängen. Jag var riktigt trött, men trots det kunde jag inte somna där jag låg hopkurad under täcket. Jag kunde inte få Harrys plågade ord ur mitt huvud. "Karen got raped that night". Mitt första intryck av Karen hade varit avsky. Jag hade verkligen inte gillat henne. Nu tyckte jag faktiskt synd om henne. Visst, hon hade gjort något riktigt elakt mot Harry den kvällen och jag gillade inte hennes attityd alls, men ingen förtjänade att bli våldtagen. Ingen!
 
Jag försökte verkligen att sova, men det gick bara inte. Just nu skulle tydligen alla tankar komma till ytan. Harry, Karen, Tyler, Sophie och den där Tim. Tyler var jag inte riktikgt säker vad jag kände för. Jag saknar honom i alla fall inte, jag var nog bara besviken på honom. Eller jag kanske mest var besviken på mig själv för att jag inte fattade hurdan han var. Sophie däremot saknar jag, riktigt mycket. Det var vid sådana här tillfällen jag ville ha henne att ringa till och berätta vad som hänt ikväll. Kanske inte om allt dock, inte om det Harry berättat. Men om Tim i alla fall. Jag visste hur länge till jag skulle klara av att inte prata med henne. Så länge jag var med killarna och höll mig sysselsatt var det inga problem, men så fort jag befann mig ensam här på rummet kröp saknaden sig fram - sakta men säkert. Dessutom var det snart bara en vecka kvar för mig i London och när jag kom hem visste jag vad som skulle hända. Jag visste att varken jag eller Sophie skulle kunna hålla oss ifrån varandra, och det var jag på sätt och vis glad för. Jag ville att allt skulle vara som förut mellan oss. Men samtidigt visste jag inte om jag borde eller kunde lita på henne igen.
 
Kort del. Tråkig del. Dålig del. I know.
Jag har varit sjuk och därav riktigt dålig uppdatering. Nu hoppas vi på att det blir ändring på det. :)

Summer love - Del 40

03 Juni 2013, 13:26
Tidigare:
"It's not like this is the first time" konstaterade jag och Karen himlade med ögonen.
"Didn't I tell you not to be so boring?" frågade hon och tog den ena cidern ur min hand. "Thank you!".
"Are you sure you need anymore?" frågade jag och höjde ögonbrynen. Om jag kände henne rätt så hade hon redan druckit mer än dubbelt så mycket som jag.
"See? Boooring" sa hon innan hon tog några klunkar av alkoholen.
 
FLASHBACK FORTSÄTTNING

~ Harrys perspektiv ~
 
"Oh my god, Harry do you hear the song? Come on, we have to dance!" utbrast Karen förtjust. Jag lyssnade på låten som just gått igång och självklart kände jag igen den. Det var Lady Gagas paparazzi. Jag och Karen hade lyssnat på den en hel sommar i sträck.
"No, no" protesterade jag och skrattade.
"Seriously. That wasn't even a question." Hon tog tag i min hand och drog mig mot dansgolvet. Jag hade ingen tid att ställa ifrån mig cidern jag hade i handen för plötsligt stod jag mitt bland allt folk och dansade och skrattade med Karen framför mig.
 
Låten slutade, men det gjorde inte vi. Det kändes så bra att Karen var här. Med henne kunde jag verkligen slappna av och vara mig själv. Med henne behövde jag inte dricka för att inte verka töntig, även om hon var 2 år äldre hon med.
 
Medan vi stod där på dansgolvet hann alkoholen jag höll i försvinna ner genom min strupe, mest för att jag skulle orka fortsätta dansa. Jag hade inte en enda tanke på Zoe.
 
"See, you can actually be fun" sa Karen retsamt och puttade mig lätt på axeln när ännu en låt tog slut. Säkert den 10:e låten eller något sådant.
"I need some air" sa jag andfått och började ta mig fram mellan allt folk. Luften här inne var varm och kvav. Det kändes som om syret höll på att ta slut.
 
Jag kom fram till utgången och puttade upp dörren. Den svala, friska luften träffade mig genast när jag kom ut och jag fyllde lungorna med den. Först nu insåg jag att jag nog hade druckit lite för mycket. Huvudet kändes en aning tungt och marken jag stod på kändes inte riktigt lika stadig som den brukade. Jag var inte direkt full, men inte långt ifrån.
 
T-shirten jag hade på mig hade börjat klibba fast i min fuktiga hud och jag drog ut tyget från kroppen för att släppa in luft.
 
Bortsett från musiken som hördes inifrån var det tyst på gatan utanför. Tystnaden bröts dock utav en sms signal som nästan ekade mellan husen. Jag drog upp mobilen från jeansfickan och såg att jag hade ett par o lästa meddelanden och missade samtal - alla från Zoe, som undrade vart jag hade tagit vägen.
 
|| Sorry. Got distracted. I'm coming! ||
 
Jag skickade meddelandet och vände mig sedan mot dörren igen. Så fort jag klev in i byggnaden träffade den kvava luften mig som en vägg och jag förstod verkligen inte hur jag, eller någon annan, hade kunnat stå och hoppa och dansa hur länge som helst.
 
Jag tänkte just börja leta efter Zoe när jag såg Karen stå lite längre bort med en spritflaska i handen och tre hyfsat stora killar runt sig. Hon pratade med dom, drack några klunkar, skrattade, drack igen. Helt vanligt. Men det var något med dom där killarna som jag inte gillade. Dom var så himla mycket större än henne. Och sättet dom granskande såg på henne var allt annat än vänskapligt.
 
Istället för att gå och leta efter Zoe styrde jag mina steg mot Karen och killarna.
"Give us a show, baby" hörde jag en av killarna säga. Karen bara fnittrade och drack ännu en klunk.
"Come on, that dress can't even be comfortable. Take it off!"
 
Jag hade inte förstått tidigare hur pass mycket Karen hade druckit, men jag visste att det hon gjorde nu skulle hon aldrig ha gjort om hon var nykter. Nu ställde hon nämligen ifrån sig flaskan och började böka med dragkedjan på ryggen.
 
Jag snabbade på stegen och trängde mig fram mellan killarna.
"Are you out of your mind?" utbrast jag och tog tag i Karens handleder och drog fram dom mellan oss. "Forget any kind of show!" lade jag sedan argt till, inte riktigt säker på om jag pratade med killarna eller med Karen.
"Haz, you're being boring again" klagade Karen när jag vände henne om och drog upp klänningens dragkedja som hon hade lyckats få ner en bit.
"I'm glad one of us are.." muttrade jag till svar.
"And who are you, little Mr. Party Ruiner?" frågade en irriterad röst bakom mig, antagligen en av killarna.
 
Jag var riktigt sugen att bara gripa tag i den halvfulla spritflaskan som stod på bordet bredvid mig, och drämma den i huvudet på någon av killarna, men jag lät bli. För Karens skull.
 
"Just get the fuck out of here" spottade jag ur mig, utan att vände mig om och se på dom. Jag visste att dom alla tre var mycket större och äldre än mig, och jag visste att en del av min kaxighet skulle försvinna om jag såg på dom. Därför höll jag blicken på Karen.
 
"No more partying for you" konstaterade jag när Karen vände sig om mot mig och mötte min blick med en aning rödsprängda ögon.
"But I.."
"No, no buts. We're going home" avbröt jag snabbt och skakade på huvudet.
"Let's have som fun, Harry" bad Karen och klev närmare mig. Hade det vart någon annan tjej hade jag tagit det som ett försök att förföra mig, men nu visste jag inte riktigt vad det betydde.
"No" sa jag bestämt, men innan jag hade hunnit börja dra med mig henne mot utgången pressades ett par blöta läppar mot mina. Jag kunde känna smaken av sprit när Karens tunga försökte hitta en väg in i min mun, men jag tillät det inte utan knuffade undan henne.
"What the fuck, Karen?!"
 
Jag torkade mig över munnen med baksidan av min hand och stirrade förvånat på henne. Min egen kusin hade just kysst mig. Ja, hon var full. Men ändå?!
 
"Harry. I'm drunk" sa hon och rätade till sin klänning lite. "And so are you. Why can't you just relax and have som fun with me?" frågade hon sedan och tog två steg mot mig. Hon lindade sina armar om min nacke och jag tog genast bort dom igen.
"I'm not THAT drunk" sa jag skarpt och hon himlade med ögonen samtidigt som hon vandrade med två fingrar ner över t-shirten som dolde min överkropp.
"Take it off" viskade hon och stack in handen under tyget. Jag svarade inte, utan tog bara tag i hennes handled, tog bort handen från mig och höll upp den mellan oss.
"I've seen you shirtless before.." mumlade hon och bet sig i läppen.
 
Jag förstod inte riktigt vad som hände. Varför stod Karen och flirtade med mig, så som jag hade sett henne göra så många gånger tidigare, fast med andra killar. Flera år äldre killar. Killar som hon knappt kände.
 
"It doesn't matter that we're related. It's not like we're gonna get married or have children just because we sleep together" muttrade Karen irriterat. Jag höjde ögonbrynen och såg chockat på henne. Jag ville inte tro att dom orden just hade kommit ur munnen på min kusin.
 
"Harry..?"
 
Det var Zoe's frågande röst som hördes bakom mig. Jag vände mig snabbt om och mötte hennes anklagande blick. Det var som om det enda hon behövde var att se mitt ansikte - se att det verkligen var jag - innan hennes ansiktsuttryck fylldes med hat. Jag förstod genast hur det här måste se ut i hennes ögon.
"Zoe, I.." var det enda jag hann få fram innan hon redan var på väg genom rummet, bort från mig.
 
"Ops..." mumlade Karen och fnittrade lite. Hennes röst var allt annat än förvånad. När jag vände mig om mot henne och såg hennes lilla flin förstod jag för första gången att det var planerat. Det hon hade sagt tidigare om andra killar. Allt hon just hade sagt och gjort. Hennes mål var att sabba mellan mig och Zoe.
 
"You didn't seriously think I wanted to sleep with you. Did you?" frågande hon med ett retsamt leende på läpparna.
 
Jag fortsatte att chockat stirra på henne. Jag fattade inte varför hon hade gjort sådär. Hon som alltid hade uppmuntrat mig att prata med olika tjejer. Hon som till och med brukade påstå att det var hög tid för mig att hitta en bra tjej.
 
"But.. Why?" frågade jag oförstående och Karen ryckte lätt på axlarna och lutade mot väggen - hon var för påverkad för att bara stå rakt upp utan stöd.
"I don't like that bitch" sa hon innan hon tog upp spritflaskan hon tidigare haft i handen och tog några klunkar.
 
"You are insane!" sa jag argt och vände mig sedan om. Jag ville bara glömma. Glömma Karen och glömma Zoe. Jag styrde stegen mot en bänk med massa olika sorters alkohol och haffade åt mig en flaska innan jag gick mot utgången. 
 
FLASHBACK SLUT
 
~ Natasha's perspektiv ~
 
Jag satt alldeles tyst och stilla i skinnsätet med knäna uppdragna framför mig och armarna runt om benen. Bilen stod still utanför hotellet och det hade den gjort ett bra tag nu.
 
Harry satt på förarsätet med blicken ut genom fönstret. Medan han berättade kollade han då och då på mig. Jag nickade vid vissa tillfällen, men hade knappt sagt något alls sen han började prata. Jag visste inte vad jag skulle säga.
 
"That was the first time I got really really drunk.." sa han och vände ansiktet mot mig, som för att se min reaktion. Jag visste inte hur pass mycket av den chock jag kände som speglades av mitt ansiktsuttryck, men jag hoppades att det inte var allt för mycket.
 
"It was also the only time" lade han till efter en stund, som för att täcka över det han just hade sagt. Men jag såg på honom att det var något mer bakom det sista han sa. Hans blick höll en massa skuld.
 
"What happened?" frågade jag tyst. Harry svalde hårt och hans ögon blev mörkare. Det var nästan skrämmande hur tydligt man kunde se ilskan som spred sig över hela hans ansiktsuttryck.
 
"Karen got raped that night."
ännu en del från mobilen.. har kommit fram till att det är lättare att skriva där för så fort jag kommer på en idé drar jag upp telefonen och skriver några stycken. Får mycket mer tid till att skriva då också så det är perfekt. :D
NU VILL JAG ATT NI KOMMENTERAR OCKSÅ, för den här delen var jobbig. Så kör på minst 10 kommentarer till nästa, så får vi se hur pass gärna ni vill läsa mer. :)

Summer love - Del 39

01 Juni 2013, 20:43

Tidigare:

”Like why you acted like you wasn’t happy at all when Karen showed up?” sa jag frågande och Harrys ansikte stelnade en aning. Han blev tyst och såg bara fram på vägen. Jag började bara mer och mer undra vad dom två hade för förflutet, även om jag nu visste att det inte var en kärlekshistora.

 

~ Natasha's perspektiv ~


"It's a bit of a long story" svarade Harry efter ett tag. "And we'll be at the hotel in just a minute" lade han sedan till och log hastigt mot mig, men hans leende såg ganska påtvingat ut.
"Harry I.. You can tell me" sa jag tyst, blygt. Det faktum att Harry verkade obekväm med det här ämnet gjorde att jag inte heller trivdes med att prata om det, men jag vill veta.
Harry såg ut att fundera ett tag innan han nickade kort mot mig. Jag förstod att han tänkte berätta, därför sa jag ingenting när han satt tyst ett bra tag till innan han började prata.
"Me and Karen were actually very good friends when we were younger. We loved to play together and she almost felt like a sister to me.."

FLASHBACK
~ Harrys perspektiv ~

"I gotta go to the toilet" sa Zoe och hennes kind försvann från min axel. Vi stod på dansgolvet i den folk fyllda lokalen och dansade bland alla dom andra paren. Det här var den tredje festen vi var på tillsammans och även om det inte var något mellan oss så kändes det absolut som om det kunde bli något. Hon var snygg med sina långa ben och blåa ögon. Hon var underhållande, snäll och väldigt självständig - vilket jag gillade.
"Be right back" log hon och jag släppte greppet om hennes midja innan hon vände sig om och gick över dansgolvet, mot dam-toaletterna.

"Harry, dance with me" hörde jag en välbekant röst bakom mig - Karen. Hon hade en svart, tajt klänning som slutade högt uppe på låren. Inga axelband hade den och dom flesta killar skulle antagligen ha tagit fördel av det och sett in under den.
"Please?" lade hon till med ett litet busigt leende och jag blev tvungen att skratta.
"Come here" sa jag och höll fram ena handen mot henne. Hon tog den och flyttade sig närmare mig.
"I didn't even know you were here" konstaterade jag lite förvånat samtidigt som jag placerade min lediga hand på hennes höft.
"I know. I'm leaving for Italy early tomorrow, so I wanted to surprise you and say goodbye" förklarade hon.
"You succeeded. I'm surprised" log jag och vi började röra oss sakta till musiken. Jag hatade tanken på att Karen skulle till Italien över sommaren. En hel sommar utan henne. Min första sommar utan henne.
"So, who's the slut you danced with?" frågade Karen och såg mot damtoaletterna. Jag såg på henne under höjda ögonbryn. Det där var en av Karens dåliga personligheter - hon tänkte inte alls, hon bara sa det hon tänkte. Oftast täcktes det över av hennes positiva energi och energiska sätt att vara, men den här gången kunde jag inte bara låta det slinka förbi.
"Harry. You know I didn't mean it that way. I don't even know her" försvarade sig Karen när hon märkte min irriterade reaktion.
"Her name is Zoe. And she's not a slut" sa jag allvarligt och Karen skrattade lite.
"Of course not. Don't be so boring Harry. Take a joke." Karens röst var o brydd och jag himlade med ögonen.
"Is she your girlfriend?". Jag rynkade pannan lite och skakade på huvudet.
"No, she's not" svarade jag samtidigt som jag höjde min hand och förde in Karen under den, i en snurr.
"But you would like her to be". Det var inte en fråga, det var ett påstående. Och det var sant. Jag hade mer än gärna kallat Zoe för min flickvän. Zoe som var två år äldre än mina 16år. Zoe som mot alla odds faktiskt verkade vara intresserad av mig.
"I didn't wanna tell you, but I don't wanna see you get hurt either so.." började Karen plötsligt och jag såg frågande på henne. Vad snackade hon nu om?
"Tell me what?" frågade jag och hon skakade på huvudet och släppte mig.
"No, never mind" sa hon och viftade lite med ena handen, som för att få undan det hon just tagit upp.
"Have fun tonight. I know I will" sa hon sedan och vände sig om, började gå bort från mig. Jag stoppade henne genom att gripa tag om hennes handled och bestämt vända henne mot mig.
"Tell me what?" frågade jag igen, med en menande blick. Karen suckade, men såg ut att ge upp.
"Tell you about all the other guys" sa hon lite avvaktande och jag krökte ögonbrynen. Vilka andra killar? Pratade hon om Zoe?
"Zoe?" frågade jag förvånat och i samma sekund fastnade hennes blick på någon bakom mig.
"Harry!" hördes Zoes röst och samtidigt som hon slöt upp vid min sida gav Karen mig en liten nick, som bekräftelse på min fråga, och sedan gick hon ifrån oss.

Vad menade hon? Vilka andra killar? Jag förstod såklart att hon menade att Zoe hade fler än mig på kroken, eller något liknande, men jag ville inte tänka att hon menade så. Nej, jag ville tro på att Zoe faktiskt gillade mig.

"Who was that?" frågade Zoe nyfiket och såg efter Karen. Jag skakade kort på huvudet och vända mig mot Zoe.
"No one" svarade jag tankspritt och försökte att tränga undan alla negativa tankar. Det här kvällen kunde jag ju i alla fall få fortsätta tro att allt var på väg att sluta bra. Ikväll skulle fortsätta vara en bra kväll.

***

Klockan hade börjat närma sig 12 och jag hade dansat rätt många gånger med Zoe. Hela tiden fick jag anstränga mig för att inte fråga om det som Karen hade sagt. Jag var inte säker på om jag ville veta något mer om det. Inte ikväll i alla fall. Men även om orden inte kom till ytan så var dom fast i mitt huvud. Jag kunde inte sluta tänka på det.

"Let me go get us something to drink" sa jag när låten som spelades tog slut. Zoe nickade och såg sig omkring. Hon nickade mot en bänk längre bort.
"I'll be over there" sa hon och log charmigt. Jag log automatiskt tillbaka och sedan gick vi åt olika håll.

Jag brukade inte dricka. Nästan aldrig faktiskt, och när det väl hände var det bara någon enstaka cider och lite bål på någon hemmafest. Ikväll däremot hade jag redan hunnit få i mig ganska mycket. Kanske hade det och göra med att Zoe drack och att jag inte ville känna mig barnslig. Kanske hade det och göra med att jag ville slippa tänka så mycket.

Nu tog jag i alla fall två cider från bänken med massa olika alkoholsorter.
"Since when do you drink?" frågade Karen bakom mig. Jag vände mig om och där stod hon med klänningen ännu längre ner på bysten och lite på sniskan. Antingen hade hon dansat riktigt mycket och riktigt vilt, eller så hade hon fått till det med någon.
"It's not like this is the first time" konstaterade jag och Karen himlade med ögonen.
"Didn't I tell you not to be so boring?" frågade hon och tog den ena cidern ur min hand. "Thank you!".
"Are you sure you need anymore?" frågade jag och höjde ögonbrynen. Om jag kände henne rätt så hade hon redan druckit mer än dubbelt så mycket som jag.
"See? Boooring" sa hon innan hon tog några klunkar av alkoholen.

____________

 

denna del är skriver på mobilen, så mobba inte att den är dålig och om det är stavfel så ursäktar jag för det. :) kommentera!

Summer love - Del 38

28 Maj 2013, 16:53
Tidigare:
”Unbelievable? I know!” sa Karen glatt och slog armarna om honom i en kram. Han kramade snabbt tillbaka och plötsligt var jag själv inte heller särskilt glad över att hon var här. När hon sedan tog ett steg bak och granskade honom från topp till tå där han stod med endast en handduk ångrade jag verkligen osäkerheten i mitt svar angående om vi datade. Jag fick lust att gå och ställe mig i det lilla utrymmet mellan dom, kyssa Harrys läppar mitt framför henne så att hon förstod att vi mycket väl datade. Att han var min.
 
~ Natasha’s perspektiv ~

”But... what are you doing here?” frågade Harry och såg fortfarande på Karen. Jag försökte att inte bry mig om hur nära varandra dom stod. Istället granskade jag Harrys bara överkropp, vilket faktiskt var väldigt distraherande.
”I’m visiting an old friend here in London so I called your mum to get your address.. and yeah. Here I am” svarade Karen och även om jag inte såg hennes ansikte hörde jag tydligt att hon log.
”Wow. I haven’t seen you in ages” konstaterade Harry och jag såg hur hans blick svepte över hennes äckligt perfekta kropp.
”I know, right!” sa hon glatt och gav Harry en till kram, vilket väckte avundsjukan inuti mig till liv igen. ”You have been working these muscles out, haven’t you?” frågade hon sedan och klämde lite på hans överarm, vilket fick Harry att skratta.
”And you are taller too” fortsatte Karen att konstatera. ”But these curls and dimples, they won’t ever change. Will they?” sa hon samtidigt som hon rufsade till Harrys blöta lockar och skrattade högt. Det störde mig hur hon gjorde en fråga utav alla påståenden hon sa. Hade det varit någon annan hade jag förmodligen inte ens märkt det, men det fanns hittills inte något jag gillade med Karen.

Jag tänkte inte sitta här längre och bara kolla när hon gick igenom varenda millimeter av Harry. Jag reste mig upp och gick förbi emellan dom, på väg mot dörren.
”Hey, where are you going?” frågade Harry som tog tag i min handled och vände mig mot honom. *Nä men se på fan, kommer du ihåg mig nu?* sa en irriterad röst inom mig, men jag visste att jag överreagerade.
”To the hotel” svarade jag och försökte svälja irritationen.
”Already?” frågade han och rynkade pannan.
”Oh, I hope I’m not interrupting a date or something?” frågade Karen men en riktigt störande ton i rösten. Det lät som om hon var fullt medveten om att hon störde. Både jag och Harry tittade på henne där hon stod och log.
”Well, yeah. Actually this is a bad..” började Harry, men jag avbröt honom.
”Not at all” sa jag snabbt, drog åt mig min hand och började gå ut mot hallen igen.

Jag hörde steg efter.
”Natasha yo..”
”I just wanna go home” avbröt jag snabbt och kanske för hårt. Jag fick lite dåligt samvete när jag vände mig om och såg Harrys oförstående blick.
”At least let me drive you” sa han och jag nickade kort till svar. Harrys gröna ögon fick det att bubbla inom mig och fick all irritation att försvinna. Det här var en känsla som bara han kunde framkalla. Fjärilarna i min mage var något Harry hade lärt mig att känna.

Några få minuter senare kom Harry ut ur sitt rum och in i hallen där jag satt på golvet och väntade på honom. Han bar en enkel, brun, långärmad tröja och ett par ganska tajta svarta jeans.
”I was thinking maybe I could borrow your shower while your gone?” frågade Karen och jag såg på henne. Tänkte hon stanna här medan Harry förde hem mig? Det här fick mig att undra hur pass nära dom stod varandra och jag kände mig bara mer och mer tvungen att få veta vem hon var.
”Take a towel from my room” svarade Harry utan att se på henne och jag fick ännu en gång en känsla av att han inte ville ha henne här.

”I’m sorry about that” sa Harry så fort vi kommit ut på gatan. Jag såg på honom och även om jag fortfarande inte kunde sluta tänka på Karens nästan skadeglada leende och hennes händer lite här och där på Harrys bara kropp så fick hans blick mig som vanligt att lugna ner mig.
”Wasn’t your fault” konstaterade jag när vi gick mot bilen. Harry låste upp, öppnade min dörr och log lite svagt. Jag mumlade ett tack innan jag klev in i bilen och spände fast bältet. Harry stängde dörren efter mig och gick runt till förarsidan, där han satte sig bakom ratten.
”Who is she?” frågade jag när han hade startat bilen. Han verkade nästan ha glömt bort vad vi pratade om för först såg han förvirrad ut i några sekunder.
”Karen?” frågade han och jag nickade kort. ”She’s my cousin” förklarade han och jag tittade förvånat på honom. När jag tänkte på hur jag hade reagerat när hon hade kramat och rört i Harry blev jag riktigt generad och vände snabbt blicken ut mot vägen som vi nu rullade fram över.
”What is it?” frågade Harry oförstående och jag bet mig besvärat i läppen. Jag hade hoppats på att min rodnad och generade reaktion skulle kunna slinka förbi utan att han såg det när han körde bil, men nej då. Självklart märkte han det.
”Oh, did you think..” började han och jag var snabb med att avbryta.
”No!” Jag tittade fortfarande rakt fram, ovillig att möta hans blick just nu. ”Well.. Maybe” erkände jag tyst. Harrys låga skratt fyllde bilen och jag sneglade irriterat på honom.
”Me and Karen?” frågade han, som för att få en bekräftelse om att vi pratade om samma sak.
”It’s not like it was impossible” försvarade jag mig, men Harry skrattade bara igen.
”So that’s why you acted like you did. You were jealous?” frågade han och såg snabbt på mig med ett litet flin som lekte i mungipan.
”I was not!” protesterade jag, ännu mer generad nu, om det ens var möjligt.
”It’s cute.”
”Can we please talk about something else?” frågade jag desperat och det fick Harry att skratta.
”Sorry, yeah. Like what?” frågade han när han hade samlat sig lite. Jag funderade ett tag och kom sedan på vad jag skulle säga.
”Like why you acted like you wasn’t happy at all when Karen showed up?” sa jag frågande och Harrys ansikte stelnade en aning. Han blev tyst och såg bara fram på vägen. Jag började bara mer och mer undra vad dom två hade för förflutet, även om jag nu visste att det inte var en kärlekshistoria.

Summer love - Del 37

24 Maj 2013, 20:07
Tidigare:
”You just made your way straight into my heart” viskade han innan han kysste mina läppar riktigt mjukt, riktigt försiktigt och riktigt romantiskt. Jag förde snabbt upp båda händerna till hans nacke. Den ena kupade jag runt om nacken och drog ner honom närmare mig. Den andra flätade jag in i hans mjuka lockar. Jag kände hur Harrys ena hand flyttades från min kind till min korsrygg och jag pressades mot hans kropp. Jag kunde känna hur mitt hjärta rusade iväg och gjorde glädjeskutt i bröstet på mig och jag log mot hans läppar. Det här var underbart.
 
~ Natasha’s perspektiv ~

”I’m gonna take a quick shower, I’ll be right back” informerade Harry när han gick in till sitt rum. Jag satte mig på kanten av soffan och det tog inte längre förrän Harry kom ut ur rummet igen med en handduk i ena handen.
”Or you can always join me if you want to?” frågade han med ett litet flin. Jag kände hur kinderna hettade lite när tanken på mig och Harry tillsammans i duschen dök upp i mitt huvud.
”You go” sa jag och han skrattade när han gick mot badrummet.
”Maybe next time, then” flinade han innan han försvann in genom dörren och stängde den efter sig.

Jag såg mig omkring i det tysta rummet och reste mig upp efter ett tag, nyfiken på hur Harrys rum såg ut. Av någon anledning smög jag försiktigt fram till den öppna dörren och tassade in. Eftersom lägenheten var så tyst nu när det enda som hördes var ett svagt ljud av vatten som rann inne i badrummet så kändes det bättre om jag själv också var tyst.

Rummet jag kom in i hade enkla bruna väggar, en gråaktig heltäcknings matta över golvet och det var inte så jätte stort. Mycket mindre än Louis rum var det i alla fall. Sängen som stod vid mitten av ena väggen var stor och såg oerhört mysig ut. Jag blev tvungen att gå fram till sängen och försiktigt sätta mig ner. Jag sjönk ner i dom fluffiga täckena och överkastet och sängen var ännu mjukare och skönare än jag hade tänkt mig.
Förutom sängen fanns det även en byrå, sängbord, en bokhylla och en fåtölj i rummet. Mycket mer än så var det inte. För att vara ett killrum tyckte jag faktiskt det var ganska städat, även om det låg några plagg över fåtöljen och lite sådana småsaker här och där.

Noggrannare än så hann jag inte granska rummet för plötsligt hördes knackningar dörren ute i hallen. Jag reste mig hastigt upp ur sängen och gick ut ur Harrys rum. Återigen knackade det på dörren och jag stirrade förvirrat på den. Borde jag öppna..? Jag gjorde ett snabbt beslut och gick fram till dörren och ställde mig på tå framför det lilla hålet i dörren för att kika ut. När jag såg att det var en tjej som inte precis var stor i storlek som stod utanför beslutade jag att ingenting dåligt kunde komma från det, så jag öppnade dörren.

Tjejen som såg tillbaka på mig hade brunt, uppklippt hår, riktigt fina ansiktsdrag och vad många killar och tjejer nog skulle kalla för perfekt kropp. Hon såg ut att vara ett par år äldre än mig, kanske som Harry eller ett år äldre än honom. Hennes brun/gröna ögon granskade mig från topp till tå, precis som jag gjorde med henne.
”I didn’t know Harry had a new girlfriend” sa hon med en gäll röst samtidigt som hon klev in i hallen och stängde dörren efter sig.
”Oh, I’m.. We’re..” började jag men visste inte riktigt vad jag skulle säga. Sedan kopplade det för mig vad hon hade sagt. ”What do you mean, new girlfriend?” frågade jag nyfiket och blev lite orolig. Det lät inte på henne som att hon pratade om en tidigare tjej, utan det lät som om det inte var något ovanligt att komma hit och hitta en ny tjej.
”I’m Karen, by the way” presenterade hon sig istället för att svara på min fråga. Hon trampade av sig skorna och stängde dörren innan hon gick förbi mig in till vardagsrummet. ”What’s your name?” frågade hon när hon slog sig ner i soffan.
”Natasha” svarade jag och följde efter henne.
”So, how do you know Harry?” frågade Karen med nyfikenhet i rösten.
”I’m kinda working with him. I’m an assistant for the band during the summer” förklarade jag och hon nickade.
”And now you’re dating” avslutade hon och trots att det inte alls var menat som en fråga svarade jag fumlande;
”Well. Not really, like.. yeah. I guess we are..”

När dörren till badrummet öppnades vände vi oss båda dit och såg på Harry när han kom ut med en grå handduk hängande runt höfterna, blöta okontrollerade lockar och lite smått rosiga kinder efter den duschen. Slående vacker som alltid.

Karen var snabbt uppe på fötter och gick mot Harry.
”Karen?” frågade han och såg förvånat på henne. Jag lade märke till att han verkade bli lite spänd på grund av det faktum att hon var här, varför visste jag inte.
”Unbelievable? I know!” sa Karen glatt och slog armarna om honom i en kram. Han kramade snabbt tillbaka och plötsligt var jag själv inte heller särskilt glad över att hon var här. När hon sedan tog ett steg bak och granskade honom från topp till tå där han stod med endast en handduk ångrade jag verkligen osäkerheten i mitt svar angående om vi datade. Jag fick lust att gå och ställe mig i det lilla utrymmet mellan dom, kyssa Harrys läppar mitt framför henne så att hon förstod att vi mycket väl datade. Att han var min.
Tidigare inlägg