Safe - Del 10
13 Augusti 2013, 07:53
Tidigare:
"You can't carry this around all night. Leave it in the car", sa han och tog väskan ifrån mig helt innan han slängde tillbaka den i bilen. "Now I'll have a good reason to look you up at the end of the night", flinade han och stängde igen dörren med en smäll.
"Jerk", skrattade jag och boxade honom löst i magen när jag passerade honom och gick mot ingången till festivalen.
~~~~~~~~~~~~~~
~ Cassie ~
Gång på gång tittade jag på klockan, som knappt verkade röra på sig överhuvudtaget. Min rumpa gjorde ont där jag satt på golvet, med ryggen mot väggen och knäna uppe vid hakan. Huvudet hade jag också en aning ont i, men den smärtan drunknade i all psykisk smärta jag kände just nu. Jag var inte bara ledsen, dock. Någonstans inom mig kände jag en lättnad, även om det var absolut fel läge för det.
Den här gången när jag tryckte igång mobilen visade klockan exakt 4:18 am och det var kanske därför det inte var mycket folk som rörde sig i den långa, ljusa korridoren. Sjuksköterskor och läkare passerade det självklart då och då, men patienter hade jag bara sett fyra stycken under de 90 minuterna som jag nu befunnit mig här. I och för sig kunde det ju vara mer folk i andra delar utav sjukhuset och inne i själva undersökningsrummen.
Inne i mitt huvud borde det vara så otroligt mycket tankar vid ett sådant här tillfälle, men allting var bara suddigt. Det var som om ingenting spelade någon roll just nu. Jag ville inte bry mig - bara stänga ute allt och inte tänka på vad som väntade. Inte behöva vara svag, och framför allt inte behöva visa mig svag.
Det kändes som om det måste ha gått minst fem minuter sedan jag tittade på klockan sist, men nu när jag låste upp den var den precis 20 över fyra. Två ynka minuter hade passerat.
Längre än det behövde jag dock inte vänta, för nu öppnades den vita dörren med siffrorna 67 på sig och ut kom den kvinnliga sköterskan som jag hade lärt mig hette Paula.
"Are you done?", frågade jag och reste mig snabbt upp, o brydd om hur stel och öm jag var. Det snurrade lätt i huvudet när jag stod upprätt och jag blev tvungen att ta stöd mot väggen några sekunder innan jag återfann balansen och huvudet slutade snurra.
"Yeah, we're done", svarade hon och kom fram emot mig. "Are you okay?", frågade hon sedan och jag struntade i hennes fråga och såg förbi henne mot dörren där hon kommit ut. "When was the last time you ate something, Cassie?", fortsatte Paula att fråga och jag såg nu på henne istället.
"Around...", jag tystnade och försökte komma på när jag senast hade ätit, men jag hade ingen aning. Jag hade nog inte ätit alls sedan jag vaknade hos Harry för snart 24 timmar sedan. Jag och Fred hade tänkt gå och äta, men det hade som vanligt slutat med att vi bara tog en fika - och jag antog att en cupcake inte räknades som svar på hennes fråga. Där fick jag i alla fall yrseln förklarad för mig.
När jag precis tänkte öppna munnen för att konstatera att jag inte ätit idag kom läkaren ut ur samma dörr som sköterskan kommit genom, och efter honom kom Harry med en ispåse som han höll mot pannan.
"Harry", blev ordet som nästan ljudlöst kom ur min mun istället för det jag först tänkt säga.
Han kollade först på doktorn och nickade några gånger åt ord som jag inte kunde höra. Sedan gick läkaren iväg och Harry vände sig mot vårt håll.
När jag mötte hans utmattade, gröna blick var det som om alla känslor klarnade och dimman som på något sätt hållit mig lugn försvann helt. Magen drog ihop sig och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Hur hade den här kvällen kunnat gå så oerhört fel?
Jag visste att beslutet som jag just nu fattade skulle ogillas av de flesta. Jag visste att varken Fred, Nate, Rob eller Kate gillade att jag överhuvudtaget pratade med Harry efter vad som hade hänt denna kväll, men jag orkade inte bry mig. Med snabba steg och ostadiga ben gick jag nu förbi Paula, mot Harry. Ingen av oss behövde några ord för att veta vad det var den andra ville. Harry sträckte ut sin lediga hand mot mig och jag gick rakt in i hans varma, trygga famn, där jag gömde ansiktet mot hans axel och lät tårarna rinna istället för att kämpa emot de.
"It's gonna be okay", viskade han samtidigt som han strök med handen upp och ner över min rygg. Allt han hade sagt de två senaste timmarna var att det skulle bli bra, och det hade faktiskt hjälpt mig att hålla lugnet. Förhoppningsvis hade han rätt och allt det här skulle lösa sig. Om inte så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det fanns egentligen bara två totalt olika sätt för det här att sluta på. Det var som svart eller vitt, varmt eller kallt... Liv eller död.
~~~
Det här kanske blev jätte förvirrande, men ni får ha tålamod. Nästa del kommer på ett eller annat sätt få er att förstå vad som pågår. (Om jag lyckas som jag tänkt mig).
Förlåt förresten för bildlösa inlägg, men när jag fixar det på mobilen blir det inga bilder.
Kommenterat av Linnéa
Gud så spännande det är!
Jag längtar verkligen till nästa del! :D :D :D
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Elin
Sjukt bra! :) undrar så mycket vad det är som har hänt! <3
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Berättelser om One Direction
Jättebra, lite förvirrad blev jag men jag kanske förstår efter m&g nästa del!:)
Svar:
One D Tales
Kommenterat av My (1D Novell)
sjukt bra å när jag började inse i alla fall litegrann vad som hänt så log jag. När Harry ba höll om henne där å allting, alltså gud. Nu vill jag bara veta vad som hänt, Antar att hennes kille slagits med Harry eller någonting ;)
Men en fråga bara, Hennes vänner, typ Fred och tjejen. Gillade dom Rob egentligen? Jag har fått uppfattningen att de inte alls gillar varandra? :o haha, förlåt.. Är väldigt efter just nu ;)
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Cassie
OMG ska du döda oss av spänningen? Jag visste inte att du var så mordlysten... ; )
Men snälla ge oss en till super-duper bra del!!!!!
xx
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Agnes
Sååå spännande! Dags att börja räkna ner minuter till torsdag då ;D
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Frankt
Meeeraaaa
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Bella
Man blir lite irriterad för att man inte riktigt vet vad som händer och det är svårt att vänta till nästa. Helst vill man vara i din position så man vet exakt vad som händer! :)
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Matilda
Jättebraaa
Svar:
One D Tales
Kommentera