Två dygn hade det gått nu. Två dygn sedan jag hade gått in i operationssalen och bekräftat för doktorn att det var Alexa Walton som låg på operationsbordet. Två dygn utav oro och väntan.

  Alexa hade fortfarande inte vaknat, men däremot hade vi fått reda på saker. Tillexempel att väldigt mycket tydde på att hon hade blivit misshandlad. Hon hade hittats i en kvaddad bil där hon hade legat avsvimmad i baksätet. Ingen förare hade synts till, men polisen sa att de jobbade på den delen. Dock hade jag för länge sedan gett upp mina förhoppningar om polisen och deras del i den här situationen.

  När jag nu satt nere vid ett av borden i fiket på sjukhuset, som började kännas läskigt välbekant, fångades min uppmärksamhet utav ett sms från Fred.

 

  || Any change? ||

 

  Fred hade varit förbi på sjukhuset ett par gånger och den senaste natten hade han även stannat med mig. På morgonen hade jag dock tvingat iväg honom till skolan. Allas liv behövde ju inte stanna bara för att mitt gjorde det för tillfället.

  Kate hade självklart också varit hit några gånger och till min förvåning hade till och med Rob kommit igår. Han verkade dock inte ha något som helst intresse i att min syster höll på att dö, utan han hade bara varit allmänt klängig och jobbig - så blev han alltid om vi var länge utan varandra. Förut hade jag bara tyckt att det var gulligt och tänkt att han saknade att ha mig nära sig. Nu på senaste tiden började jag dock ana att han bara var väldigt desperat.

  Harry hade insisterat på att stanna tills allt det här var över, men efter rätt mycket övertalning hade jag fått honom att åka hem och sova lite. Efter det hade jag inte hört någonting från honom, vilket fick mig att undra om han egentligen inte brydde sig alls. Det kanske bara var någon sorts mask han hade satt på sig då på natten? Den där killen förvirrade mig verkligen. Man visste inte riktigt var man hade honom.

 

  || No, none.. ||

 

  Efter att ha svarat till Fred reste jag mig upp, slängde det som fanns kvar utan min smörgås i soporna och gick till hissarna för att ta mig upp till Alexa's våning. Eftersom jag inte hade bra tålamod alls, speciellt inte just nu, orkade jag inte vänta på att de båda upptagna hissarna skulle ta sig ner till mig, så därför tog jag istället trappan. Jag kunde behöva göra mig av med lite energi, för jag hade absolut för mycket just nu. Jag kunde inte sitta still särskilt länge förrän jag började gå fram och tillbaka i rummet istället. Om Alexa inte vaknade snart skulle jag nog flippa totalt, för jag klarade inte av den här spänningen längre.

  När jag, väldigt många trappsteg senare, kom upp till den rätta korridoren såg jag ett lockigt hår borta i soffan som endast kunde tillhöra en person. Jag kunde inte hejda det lilla leendet som spred sig på mina läppar, och inte heller den lilla sugande känslan i magen.

  Jag försökte att gå med så tysta steg som möjligt, varför visste jag inte riktigt, men när jag närmade mig soffan måste jag ha hörts, för Harry vände huvudet mot mig. Det var som det var en helt annan person som såg på mig nu. Hans blick var klar och pigg, hans hår var inte alls tillbaka draget som jag var van att se det, utan luggen hängde fritt över hela hans panna. Jag skulle nog beskriva honom som mycket sötare nu.

  "There you are", sa Harry och reste sig upp ur soffan. Jag kunde inte riktigt läsa hans ansiktsuttryck, men han såg inte glad och kaxig ut som han brukade.

  "Here I am", bekräftade jag korkat och nickade lite. Plötsligt kändes det svårt att hitta rätt ord. När jag tänkte på att jag igår hade gråtit som en bebis och berättat saker som i princip ingen visste om, så kunde jag inte neka att jag skämdes.

  "Is she..?", började Harry men tystnade sedan. Jag antog att han inte riktigt visste hur han skulle avsluta meningen, men jag förstod självklart vad han menade.

  "Still unconscious?", avslutade jag hans fråga och nickade sedan. "Yes."

  "Are you okay?", frågade han då och nu kunde jag läsa hans ansiktsuttryck mycket bättre. Ängslan. Han såg ängslig ut, kanske till och med orolig.

  "You know, everyone keeps asking me that", sa jag och böjde ner huvudet för att titta på mina gråa strumpor. Skorna hade jag tagit av för länge sen, det blev för varmt och obekvämt att gå runt med de.

  Det var sant. Alla de som hade vart förbi - till och med Rob - hade frågat om jag var okej. En meningslös fråga i det här tillfället, egentligen, men ändå var den som gång på gång ställdes när någon hade det riktigt svårt.

  "And I just say; 'yeah, I'm fine. It's Alexa we should worry about', time after time", fortsatte jag och såg fortfarande inte upp på Harry. För att kunna kontrollera mig själv var det nog bäst att inte behöva bli distraherad utav hans gröna ögon.

  "But?", frågade Harry i en gissning att det inte var allt jag hade tänkt säga. Jag var inte säker på att jag skulle fortsätta prata, varför skulle jag svara annorlunda nu när Harry frågade? Varför skulle han få höra sanningen men inte min absolut bästa vän? När jag sedan gjorde misstaget att snegla upp på Harry tappade jag fokusen helt. Hans blick fångade genast upp min och jag kunde inte längre välja att titta bort från den intensiva ögonkontakten som jag hade velat undvika.

  "But I'm not okay", viskade jag tyst och undrade om det ens hördes de meter som det var fram till Harry.

  Förmodligen skulle jag aldrig få reda på om han hade hört mina ord eller inte, för några sekunder efteråt slets dörren till Alexa's rum upp och en panikslagen mamma kom rusandes ut i korridoren.

  "Help! Doc, hurry!", ropade hon och det tog inte länge förrän en läkare kom springande med en sköterska i släptåg. "Hurry!", upprepade mamma med förtvivlan i rösten innan hon skyndade sig in till Alexa igen.

  Som i trans följde jag efter läkaren när han skyndade in i salen. Min blick fastnade genast på hjärtfrekvens mätaren där det gröna sträcket på skärmen inte längre bildade små berg utan bara var en rak linje på mitten. Den gav även ifrån sig ett tjutande ljud, och jag hade sett tillräckligt mycket film för att veta att det betydde hjärtstillestånd. Film. Det var precis vad det här kändes som. Det var som om jag befann mig i mitten utav en scen där huvudpersonen i en film håller på att dö, bara det att nu var det inte en av huvudpersonen i en film utan i mitt liv.

  "No!", skrek jag skräckslaget och hann endast ta ett hastigt steg mot sängen innan ett stadigt grepp om min midja hindrade mig från att ta mig fram.

  "What are you doing?! Let go of me!", sa jag förvirrat och vände mig om för att på något sätt få Harry och släppa mig, men när jag frustrerat tryckte med bägge händerna mot hans bröstkorg hjälpte det inte alls.

  "Let them help her", sa Harry allvarligt, utan att lätta på sitt grepp överhuvudtaget, och trots att han lyckades bra med att dölja det så kunde jag höra lite rädsla i hans röst.

  Jag vände snabbt min uppmärksamhet mot Alexa igen, där läkaren nu hade tagit fram defibrillatorn och verkade göra sig klar för att försöka få fart på hjärtat igen . Samtidigt föste sköterskan undan mamma en bit för att hon inte skulle stå just bredvid Alexa och vara ivägen. Hela tiden försökte jag få bort Harrys arm runt om mig, men ju längre tid som gick ju mer insåg jag att det inte skulle gå.

  "Okay.. One. Two. Three. Clear!",  räknade doktorn in och jag frös till is när han sedan snabbt placerade plattorna mot Alexas bröstkorg. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Hela hennes rygg lyfte från britsen när hennes bröst höjdes upp under metallen som just gett henne en stöt. Visst, på tv hade man ju sett i princip samma sak, men när det på riktigt och när personen var ens syster blev det en helt annan sak.

  De två sekunderna som följde var nog de två längsta i hela mitt liv. Jag stirrade på skärmen i väntan på att bergen skulle börja bildas igen, men ingenting hände.

  "Why isn't it working?", utbrast jag och började återigen göra motstånd mot Harrys arm. Jag ville bara slänga mig på sängen och hålla om Alexa. Om hon skulle dö ville jag dö tillsammans med henne. Mamma hade kanske inte rätt om att vår familj inte var någonting utan Alexa, men att jag inte var någonting utan henne var jag stört säker på. Hon var min andra halva och utan henne var jag inte hel.

  "Take her out of here", hördes plötsligt mammas svaga röst och när jag förvånat vände blicken mot henne förstod jag att hon pratade om mig, inte om Alexa som jag hade trott först. Nya tårar rann hela tiden ner för mammas kinder och hon såg helt förstörd ut, men trots det lyckades hon ge Harry en väldigt bestämd och samtidigt bedjande blick.

  "What? Mom?!", frågade jag förvirrat och samtidigt började Harry dra med mig mot dörren. "No! No, what are you doing?!", utbrast jag förtvivlat och tog i allt vad jag kunde för att komma ur Harrys grepp, men hur mycket kraft jag än tog i med så tog han i med mer.

  "Hit her again", hörde jag sköterskans röst säga och jag hann precis se Alexa's bröstkorg höjas från britsen när hon fick ännu en rejäl stöt, innan jag var ute i korridoren och inte längre kunde se in.

  "Get your hands off me!", fräste jag nu och visste inte om jag var mer arg på Harry för att han faktiskt lyssnade på min mamma, eller livrädd för att Alexa faktiskt aldrig skulle vakna igen. Okej, lätt val. Livrädd. Dock ville jag gärna förvränga rädslan till ilska, för det var så mycket lättare att hantera.

  "Cassie, calm down", sa Harry med en låg röst och jag kunde se att hans ögon blänkte i tårar. När jag frustrerat bankade honom på bröstkorgen för att ta mig lös och tillbaka in i salen tror jag faktiskt han fick lite ont, för han gav upp det greppet han hade och tog istället varsitt fast grepp om mina handleder så att han lätt kunde hålla upp mina händer mellan oss.

  "Calm down?! I don't wanna be calm, I..". Jag visste inte ens vad jag skule säga längre och jag kände mig inte ens lite arg. Pipet från hjärtfrekvensmätaren hördes fortfarande och jag förstod att det var över. Jag kände hur min puls ökade och hela tiden blev min andning mer och mer oregelbunden. Tårar började bildas i mina ögon, men jag hade inte tid att gråta.

  "No. She, she can't die. She can't be dead", fick jag fram och flackade stressat med blicken runt om mig, men försökte sedan ta mig samman lite. "She has to wake up, Harry. We have to wake her up!".

  Jag såg upp på Harrys ansikte som nästan inte ens gick att urskilja på grund av tårarna i mina ögon. Dock kunde jag tydligt urskilja hans små rörelser när han skakade på huvudet.

  "I'm so sorry", viskade han och jag tyckte det såg ut som om han bet sig läppen.

  "No, don't be sorry Harry. Don't cry", sa jag och försökte blinka bort mina egna tårar, vilket resulterade i att några rann ner för mina kinder. "We don't have to cry. Alexa is strong. She's not dead, she would never leave me." Jag hörde själv hur darrig min röst var, men jag lyckades få den att inte spricka.

  Det fanns inte en chans att Alexa var död. I hela mitt liv hade hon funnits vid min sida. Hon hade varit den jag bråkat med, den jag upptäckt världen med, den jag hade spenderat varenda födelsedag med. Det kunde inte ta slut redan, efter bara 17 år. Det var inte meningen att det skulle vara så.

  "Do something!", kom plötsligt ett rop som min mamma lämnade ifrån sig bakom den stängda dörren.

  När jag lyssnade noga kunde jag höra att I'm sorry var svaret hon fick utav läkaren. Hon var död och jag kunde inte förneka det längre.

  Förkrossat öppnade jag min mun för att återigen förklara att hon skulle klara det här, men det fanns ingen mening med det längre. Det fanns inget hopp inom mig nå mer.

  "No", pep jag tyst och kände hur benen inte längre var pålitliga under mig. Okontrollerbart började jag skaka utav gråt och tårarna rann snabbare än någonsin över kanten på ögonen och ner över kinderna, för att sedan falla ner på min tröja.

  Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva det här. Ingen kunde förstå mig som Alexa. Ingen kunde älska mig som hon gjorde, och framför allt så kunde jag aldrig älska någon med lika stor del av mitt hjärta som jag älskade henne.

  När Harry nu svepte ena armen bakom min rygg och kupade den andra handen om mitt bakhuvud för att smeka mitt hår var det första gången som hans omfamning inte ens hjälpte lite. Ingenting spelade någon roll utan Alexa. Ingenting.

---

Ingen bild och säkert några stavfel.. Kanske inte så bra del eftersom det blev lite stressigt på slutet, men någonting att läsa i alla fall.

 

  När jag plötsligt blev medveten om handen som strök upp och ner för min arm drogs jag ur sömnen. Jag kom genast ihåg allting som hade hänt och kunde inte tro att jag hade somnat. När jag öppnade ögonen satt Harry på huk framför mig och jag kunde se på hans ögon att han väldigt gärna också skulle ha sovit ett tag. Han såg riktigt trött ut, vilket fick mig att undra hur länge jag hade sovit.

  "What time is it?", frågade jag och blev förvånad över hur rasslig och svag min röst var. Jag harklade mig så diskret som möjligt i hopp om att få min röst tillbaka.

  "Almost half past six", svarade Harry och drog nu åt sig sin hand som hade lyckats med att väcka mig.

  "Oh god, why didn't you wake me up?", frågade jag förvånat och satte mig hastigt upp. Jag tittade mot dörren som ledde till salen där Alexa opererades, eller i alla fall hade opererats tidigare. Hur länge kunde det ta? De var väl inte färdiga, för då skulle väl Harry ha väckt mig?

  "They're just done", svarade Harry på min outtalade fråga. "They're moving her to another section any minute now", lade han till och jag nickade lite. Då skulle de alltså måsta ta ut henne, och jag skulle få se henne. Den tanken gjorde mig extremt nervös.

  När vi hade kommit till sjukhuset och läkaren hade tagit med mig till rummet där jag visste att min syster möjligtvis låg hade jag bara hoppats på att det inte var Alexa. När mamma ringde hade hon gjort det klart för mig hur illa det verkade och att hon var döende. Jag ville inte att Alexa skulle vara döende, därför hade jag hoppats på att det inte var hon. När jag sedan hade sett hennes alltid lika vackra ansikte hade massa olika känslor överväldigat mig.

  Glädje - för att jag äntligen fick se henne igen och för att hon levde. Panik och sorg - för att man kunde se hur svag och skadad hon var, och för att jag inte ville att min familj skulle behöva gå igenom att förlora henne en gång till.

  När dörren till operationssalen nu öppnades och två män rullade ut en brits där min medvetslösa syster låg på fylldes jag utav en enda känsla. Hopp. Alexa var inte död, och eftersom det fanns en chans att hon skulle överleva så fanns det även en chans att min familj skulle kunna bli hel igen.

  "Is she gonna make it?", frågade jag förväntansfullt och skyndade mig efter männen när de rullade iväg britsen genom korridoren.

  "We've done what we can. The rest is up to her", svarade en utav männen och slängde en snabb blick bak på mig. Han var lång och spinkig med svart hår, mörka gröna ögon och väldigt tydliga käkben. Han såg helt okej ut faktiskt och jag skulle gissa på att han var kring 25.

  "What do you mean?". Jag förstod inte riktigt vad han menade med att resten var upp till henne och jag orkade inte koncentrera mig tillräckligt mycket för att ens försöka lista ut det just nu.

  "We'll just have to wait and see when, or if, she wakes upp", förtydligade den andra mannan och de öppnade nu en dörr och rullade in Alexa dit. Den här killen var lite kortare än den andra, lite knubbigare - inte tjock, bara lite knubbigare - och var flintskallig. Förmodligen var han minst 10 år äldre än den längre killen.

 När britsen var innanför dörren kom den ena läkaren genast ut igen och stängde dörren efter sig.

  "What are you doing? Can't I be with her?!", frågade jag förskräckt och tänkte precis sträcka fram armen för att öppna dörren, men Harrys stora hand tog ett varmt grepp om min och stoppade mig på så sätt.

  "I just need to know some things first", svarade mannen lugnt och såg ner i ett papper han hade. "Is there a guardian here?", frågade han sedan och jag skakade på huvudet.

  "I.. Only me. I'm her sister", sa jag tankspritt och växlade oroligt blicken mellan den stängda dörren och doktorn. Jag kunde se hur han fick ett väldigt dömande ansiktsuttryck och kände mig genast rätt värdelös. Undra vad han måste tro om vår familj.

  "Their mother will be here as soon a possible", sa Harry säkert och kramade min hand. Om han menade något med det eller bara ville hålla mig lugn visste jag inte, men att det gjorde mig mer avslappnad var det ingen fråga om. Jag hade tidigare sagt till Harry att min mamma inte kunde ta sig hit på grund av barnen - även om det inte riktigt var sanningen - och att han nu försvarade mamma kändes bra. Det fanns verkligen mer utav Harry än bara den killen jag hade sett då jag först träffade honom.

  "Yeah, okay. This might be a little private, but do you know if your sister is selfharming in any kind of way?", frågade killen och såg på mig med ett ansiktsuttryck som i princip inte sa någonting alls. Hur oförskämt var inte det?

  "Yes, you're right. That is a little bit private", fräste jag och vände mig om för att gå bort från honom. Harry höll inte kvar mig, utan när jag kom tillräckligt långt ifrån honom gled min hand ur hans.

  Jag lutade mig mot väggen några dörrar bort ifrån läkaren. Jag orkade helt enkelt inte med hans frågor. Att någon ens trodde att Alexa skulle vilja skada sig själv var nästan skrattretande för mig som kände henne inifrån och ut. Hon var nog den mest ärliga, självständiga och säkra personen jag kände. Hon hade alltid varit någon jag kunde se upp till, även om det faktiskt var jag som var några minuter äldre än henne.

  Folk som såg mig och Alexa tillsammans trodde aldrig att vi var tvillingar, och det kunde jag förstå. Hon hade fått det mesta utav vår pappa och jag utav mamma. Alexa hade långa ben, perfekt breda höfter , fint formad benstomme och ganska stora bröst. Jag däremot var liten. Korta ben, inte mycket till höfter och B-kupor. Jag hade aldrig haft någonting emot min lilla storlek förut, men nu när vi började bli äldre kände jag mig som ett litet, outvecklat barn bredvid Alexa.

  "Cassie!", sa Harry högt och först när jag vände huvudet och såg på honom insåg jag att tårarna hade hittat sig fram igen. Snabbt torkade jag undan de med baksidan av handen och gick tillbaka till Harry, som nu stod ensam vid dörren och väntade på mig.

  "What did he say?", frågade jag och fuktade min torra läppar med tungan, samtidigt som jag gick in under den utsträckta armen som han höll fram mot mig.

  "It's free to be with her until she wakes up", sa han med ett svagt leende och tog sedan bort armen från mina axlar. "For related", lade han sedan till och log ursäktande.

  "Nonono", protesterade jag snabbt när jag förstod att han inte tänkte följa med mig in. "I can't go in alone", lade jag sedan till och skakade skrämt på huvudet.

  "Why isn't you mom here?", frågade Harry då och såg menande på mig. "The real reason?", lade han sedan till och höjde ögonbrynen. Tydligen hade min lama förklaring inte riktigt gått hem.

  "She can't drive here. She's drunk", svarade jag tyst och såg ner i golvet.

  Det var också en sak som hade börjat sedan Alexa försvann. Mamma drack i princip varje kväll, vilket egentligen inte gjorde mig särskilt mycket. Jag behövde inte hjälp av henne med saker längre utan klarade mig oftast ensam, men jag tycker synd om de andra barnen.

  "Why didn't you tell me?", frågade Harry och jag suckade. Nu kom reaktionen som jag alltid fick. Folk tyckte synd om en och ibland kunde man se hur de verkligen dömde mamma. Jag hatade det. Om jag hade förlorat en av mina döttrar och inte vetat vad som hänt henne skulle jag förmodligen också dra i mig alldeles för mycket vin. Vem skulle inte det? Det betydde väl inte att hon var en dålig mamma, eller? Det betyder ju i alla fall att hon bryr sig och saknar Alexa.

  "I'll go get her now, right away", sa Harry bestämt, istället för att reagera på någon negativt sätt.

  "Really?"

  "Of course. She should be here with you", sa han och nickade.

  "Oh.. okay", höll jag med. Harry bara fortsatte förvåna mig hela tiden. För tillfället kunde jag knappt komma ihåg varför jag i början hade trott att han var en dålig kille.

  "Will you be okay here?", frågade han och lade huvudet lite på sned samtidigt som han tog min ena han i sin. För första gången under den här natten hade min puls faktiskt tid att reagera, så nu kände jag hur den ökade kraftigt.

  "Eh, no..", mumlade jag och såg ner på våra händer. Jag visste att det här kanske inte riktigt var rätt. Jag hade ju fortfarande Rob, även om han de senaste dagarna hade känts oerhört långt borta.

  "I'll be back", konstaterade Harry och jag hann skymta ett snett leende på hans läppar innan hans starka armar befann sig runt om mig och jag fick ställa mig på tå för att få hakan ovanför hans axel när jag höll om honom också. Jag sa ingenting mer, men han kunde förmodligen känna att jag nickade.

 

 

  Hur lång tid det hade gått från att Harry hade åkt iväg, till att dörren till den lilla sjukhussalen öppnades och mamma stod utanför visste jag inte riktigt, men länge hade det i alla fall tagit. Det var dock inte konstigt eftersom vi bodde en bra bit härifrån.

  Mamma hade endast på sig de ljusblå byxorna som hon alltid sov med och ett vitt, kort linne till det. Hennes ögon var röda - förmodligen både efter en massa vin och en massa tårar. Det bruna håret hade hon bortdraget från ansiktet och förmodligen fast med en klämma där bak. Hon tittade förskräckt på Alexa som låg medvetslös i sängen framför mig, och sedan på mig. När jag mötte hennes blick kände jag genast hur tårarna steg i mina ögon igen. Jag ångrade plötsligt vartenda bråk vi hade haft sedan Alexa försunnit - litet som stort. Det var när sådant här hände som vi behövde hålla ihop, istället hade vi bara glidit isär. Jag fick en känsla av att mamma tänkte precis samma sak som mig.

  "Oh my god", andades hon tyst och började gå mot mig och mot sängen. Jag reste mig upp från den hårda stolen jag satt på och nickade.

  "I know..", mumlade jag och försökte blinka bort tårarna.

  "Alexa", snyftade mamma och gick, utan att ens titta på mig mer, förbi mig och föll ner på knä bredvid sängen. "My little, beautiful Alexa", grät hon nu och strök undan Alexas mörka - i princips svarta - lugg från hennes panna.

  Jag förstod att hon var ledsen över det här och jag var också orolig över Alexa så att det gjorde ont inuti mig. Men trots det hade jag på något sätt hoppats att det var mig hon skulle krama om. Under alla dessa fem månader hade jag i princip inte ens rört vid mamma. Innan allt det här hände var vi extremt tajta - jag, Alexa och mamma. Nu hade jag faktiskt för några sekunder trott att mamma skulle hålla mig i sina armar, som förut, och att istället se henne luta sig över Alexa gjorde ont. Hur fel var inte det egentligen? Min syster höll på och dö, ändå var jag avundsjuk på henne.

  "You can not leave us, Alexa. We're falling apart without you, honey. Without you this family doesn't work. Wiht you gone this family will be nothing." Efter att ha hört mamma snyfta ut de orden klarade jag inte av mer. Jag ville inte höra mer.

  Snabbt backade jag bak tills jag hade väggen bakom ryggen och då sjönk jag ihop på golvet med händerna pressade mot öronen och ögonen hårt stängda. Här inne i sjukhuset var det omöjligt att bara stänga ute all den här skiten - vilket jag hade gjort i flera månader nu - men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att vara stark, på något sätt, för om jag skulle släppa in allting fanns det ingen chans att jag skulle klara av det här.

"Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.

 

   Så fort tanten passerat mig klev jag in i hissen och tryckte på 2an, eftersom det var den våningen kaféet låg på. När dörren gled igen och hissen började röra på sig fortsatte minnet att spelas i mitt huvud.

 

  "Who's Alexa? And where..", jag tystnade när Cassie's ansikte började blekna läskigt mycket. "Cassie, breathe", beårdrade jag då istället och hon tog genast ett skälvande andetag. Den friska luften som hon tog in verkade få henne att komma tillbaka till verkligheten - hon vaknade till liv.

  Nu öppnades hissen igen och jag klev ut på den andra våningen. Det var lite mer folk här, än uppe vid operationssalarna. Jag gick genom korridoren och kom snabbt fram till fiket, som dock var stängt. Det öppnade igen klockan sex, stod det på en skylt. Perfekt. Cassie behövde få i sig någonting. Hon hade tidigare ikväll sagt att hon var hungrig och inte hade ätit på hela dygnet, och efter att hon sagt det visste jag att hon inte hade ätit något. Hon skulle ju tuppa av snart om hon inte fick lite energi.

  Efter att ha släppt ut en djup suck vände jag mig om och såg mig omrking. Till min lättnad fanns det en maskin där man kunde köpa olika godispåsar och sådant. Bredvid den stod även en likadan, fast med läsk i.

  När jag lite senare klev ur hissen igen, den här gången på sjätte våningen, hade jag med mig en coca coola och två små choklader. Jag hade ingen aning om de var goda, men det var någonting i alla fall.

  Cassie gick otåligt fram och tillbaka framför dörren som ledde till rummet där Alexa just nu opererades. Ena handen hade hon vilande mot sin egen höft och den andra höll bak hennes långa lugg från ansiktet.

  "Walking around here won't make it go any faster", konstaterade jag och hon vände sig om mot mig, och blev stillastående.

  "I don't want to just sit here. I wanna do something about this", sa hon panikslaget och jag förstod inte var den plötsliga stressen hade kommit ifrån. För bara några minuter sedan när jag kramade henne hade hon varit rätt lugn ändå - med tanke på vad som pågick. Nu hade jag varit borta fem minuter och hon såg ut som om hela hon skulle explodera utav oro och nervositet.

  "The café wasn't open, but I bought some chocolate", sa jag i en lite prövande ton. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag var inte bra på sådant här. Inte alls bra.

  "Do you really expect me to even think about chocolate? My sister is dying in there and you think that I want some candy?", frågade hon högt och upprört. "I wanna see her. I wanna talk to Alexa, or at least do something to help her, but all they let me do is sit here and wait. I can't.. Harry, I can't take this anymore", ju fler ord hon uttalade desto svagare blev hennes röst. På slutet brast den in i falsett och trots det flera meters avståndet mellan oss kunde jag tydligt se hur tårar steg i hennes ögon, för att nästa sekund svämma över och snabbt rulla ner över hennes redan våta och ganska svart-kladdiga kinder.

  Men snabba steg tog jag mig fram till Cassie och lade armarna om henne. Jag var inte bra på att prata och peppa vid sådana här tillfällen, men kramas kunde jag i alla fall.

  "Schhh..", hyssjade jag och smekte hennes hår med ena handen, om och om igen. "Everything will be okay. I promise", viskade jag sedan och lutade min haka mot hennes huvud. Det var i och för sig inget löfte som jag skulle kunna kontrollera över att hålla, eller inte hålla, men jag hoppades innerligt att jag hade rätt. "I'll be here until it's over. As long as you need me", lade jag till efter ett tag och då kunde jag känna hur Cassie nickade emot min bröstkorg, samtidigt som hon besvarade min omfamnig genom att lägga armarna runt min mage i ett hårt grepp.

  Helt ville jag bara stå där hur länge som helt och andas in doften av Cassie's hår och känna hennes bultande hjärta emot min egen kropp, men efter en liten stund släppte jag henne med ena armen och lät den andra stanna runt hennes axlar medan jag gick mot en liten tvåmanna soffa som stod vid ett fönster.

  "I'm sure Alexa would want you to take care of yourself", sa jag när jag satte mig ner och klappade på den tomma platsen bredvid mig. "Do you want taste of strawberry or peanuts?", frågade jag sedan när jag hade läst på de två chokladerna vad det var för något.

  "Peanuts", svarade hon tyst och sjönk ner bredvid mig i soffan. Jag nickade och gav chokladen med jordnötter till henne. Hon öppnade den sakta innan hon lade sig ner i den extremt lilla soffan, med huvudet på mitt lår och resten av kroppen ihopkurad. Om någon hade sett oss nu hade man säkert trott att hon var ett litet barn på 10 år - så liten blev hon när hon låg sådär, med knäna nästan uppe vid hakan för att rymmas på den lilla platsen som hon hade.

  Ingen av oss sa någonting, men jag var plötsligt ganska säker på att hon förtillfället trivdes lika mycket i mitt sällskap, som jag trivdes i hennes. Jag öppnade chokladen, tog en tugga utav den och smekte med den andra handen Cassie's mörka, mjuka hår.

  Medan den där omfamningen pågick hann så otroligt många saker gå igenom mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att undra varför Harry var så här. Extremt flirtig, gullig och charmig mot mig - dock på sitt eget sätt - och samtidigt så himla dryg mot andra. Den första händelsen som trädde fram i mitt minne var tidigare ikväll när jag och Fred hade lyckats hitta Nate och frågat honom vad det hade varit i flaskan igår. Just när Nate hade börjat gå ifrån oss, efter att inte ha lämnat något bra svar alls, dök Harry upp bredvid mig.

 

  "Who's that?", frågade Harry och när jag följde hans blick såg jag att den följde Nates ryggtavla.

 

  Först när Harrys hand lämnade min rygg, där den flitigt hade jobbat sig upp och ner, vaknade jag upp från minnet och insåg att jag inte längre grät.

  "So what's happening now?", frågade han och såg ner på mig med varsam blick.

  "She's in surgery, so I'll wait here. You can go home, though", svarade jag och backade ett steg.

  "Don't be silly. I'll stay", sa Harry allvarligt och jag nickade lite. Jag hade faktiskt hoppats på att han inte skulle gå. Det kändes bra att ha honom där.

  "You hungry?", frågade han sedan plötsligt och jag skakade på huvudet, utan att känna efter överhuvudtaget. "This'll probably take some time, so we could go down to the café to eat something", försökte han envist och jag suckade ljudligt.

  "I'll eat when this is over", svarade jag och stök bak håret från ansiktet med hjälp av båda händern. Jag hade varken ro eller aptit nog för att ens tänka på att gå och äta nu, mitt i allt.

  "Well, I'm gonna go buy something small. You should at least take in some sugar", konstaterade Harry med en väldigt övertalande ton. Jag gav upp och nickade lite. Det kunde ju inte skada. "I'll be right back", sa han sedan tyst och strök snabbt med sina ena tumme över min kind, innan han gick iväg i riktining mot hissarna.

 

  Medan jag väntade på att hissen skulle komma upp till våningen jag befann mig på hann många tankar passera inuti mitt huvud. Den enda som verkligen satt fast var det extremt tydliga minnet utav rädslan och förtvivlan i Cassie's ögon tidigare idag, när detta hade börjat. Blicken hon hade gett honom var något han förmodligen aldrig skulle glömma. Som ett litet, hjälplöst barn som med hjälp av endast en blick bad om så otroligt mycket.

 

  "Hey, man. What happened to you're head?", frågade Liam när jag kom fram till honom och de tre andra killarna som även de var en del av vårt så kallade 'gäng'.

  "Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.

  "Yeah.. yes", svarade jag och harklade mig lite, innan jag tog ett steg åt sidan för att släppa ut gumman från hissen. "I'm sorry", lade jag sedan till och pressade fram ett så vändligt leende som möjligt.

---

Om någon inte förstod det så är de kursiverade bitarna flashbacks från tidigare samma kväll/natt.

 

 

  Gång på gång tittade jag på klockan, som knappt verkade röra på sig överhuvudtaget. Min rumpa gjorde ont där jag satt på golvet, med ryggen mot väggen och knäna uppe vid hakan. Huvudet hade jag också en aning ont i, men den smärtan drunknade i all psykisk smärta jag kände just nu. Jag var inte bara ledsen, dock. Någonstans inom mig kände jag en lättnad, även om det var absolut fel läge för det.

  Den här gången när jag tryckte igång mobilen visade klockan exakt 4:18 am och det var kanske därför det inte var mycket folk som rörde sig i den långa, ljusa korridoren. Sjuksköterskor och läkare passerade det självklart då och då, men patienter hade jag bara sett fyra stycken under de 90 minuterna som jag nu befunnit mig här. I och för sig kunde det ju vara mer folk i andra delar utav sjukhuset och inne i själva undersökningsrummen.

  Inne i mitt huvud borde det vara så otroligt mycket tankar vid ett sådant här tillfälle, men allting var bara suddigt. Det var som om ingenting spelade någon roll just nu. Jag ville inte bry mig - bara stänga ute allt och inte tänka på vad som väntade. Inte behöva vara svag, och framför allt inte behöva visa mig svag.

  Det kändes som om det måste ha gått minst fem minuter sedan jag tittade på klockan sist, men nu när jag låste upp den var den precis 20 över fyra. Två ynka minuter hade passerat.

  Längre än det behövde jag dock inte vänta, för nu öppnades den vita dörren med siffrorna 67 på sig och ut kom den kvinnliga sköterskan som jag hade lärt mig hette Paula.

  "Are you done?", frågade jag och reste mig snabbt upp, o brydd om hur stel och öm jag var. Det snurrade lätt i huvudet när jag stod upprätt och jag blev tvungen att ta stöd mot väggen några sekunder innan jag återfann balansen och huvudet slutade snurra.

  "Yeah, we're done", svarade hon och kom fram emot mig. "Are you okay?", frågade hon sedan och jag struntade i hennes fråga och såg förbi henne mot dörren där hon kommit ut. "When was the last time you ate something, Cassie?", fortsatte Paula att fråga och jag såg nu på henne istället.

  "Around...", jag tystnade och försökte komma på när jag senast hade ätit, men jag hade ingen aning. Jag hade nog inte ätit alls sedan jag vaknade hos Harry för snart 24 timmar sedan. Jag och Fred hade tänkt gå och äta, men det hade som vanligt slutat med att vi bara tog en fika - och jag antog att en cupcake inte räknades som svar på hennes fråga. Där fick jag i alla fall yrseln förklarad för mig.

  När jag precis tänkte öppna munnen för att konstatera att jag inte ätit idag kom läkaren ut ur samma dörr som sköterskan kommit genom, och efter honom kom Harry med en ispåse som han höll mot pannan.

  "Harry", blev ordet som nästan ljudlöst kom ur min mun istället för det jag först tänkt säga.

  Han kollade först på doktorn och nickade några gånger åt ord som jag inte kunde höra. Sedan gick läkaren iväg och Harry vände sig mot vårt håll.

  När jag mötte hans utmattade, gröna blick var det som om alla känslor klarnade och dimman som på något sätt hållit mig lugn försvann helt. Magen drog ihop sig och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Hur hade den här kvällen kunnat gå så oerhört fel?

  Jag visste att beslutet som jag just nu fattade skulle ogillas av de flesta. Jag visste att varken Fred, Nate, Rob eller Kate gillade att jag överhuvudtaget pratade med Harry efter vad som hade hänt denna kväll, men jag orkade inte bry mig. Med snabba steg och ostadiga ben gick jag nu förbi Paula, mot Harry. Ingen av oss behövde några ord för att veta vad det var den andra ville. Harry sträckte ut sin lediga hand mot mig och jag gick rakt in i hans varma, trygga famn, där jag gömde ansiktet mot hans axel och lät tårarna rinna istället för att kämpa emot de.

  "It's gonna be okay", viskade han samtidigt som han strök med handen upp och ner över min rygg. Allt han hade sagt de två senaste timmarna var att det skulle bli bra, och det hade faktiskt hjälpt mig att hålla lugnet. Förhoppningsvis hade han rätt och allt det här skulle lösa sig. Om inte så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det fanns egentligen bara två totalt olika sätt för det här att sluta på. Det var som svart eller vitt, varmt eller kallt... Liv eller död.

~~~

 

  "By the way, where did you dissapear last night Harry?", frågade Louis när vi alla tre tågade ut från lägenheten. "We all thought you were gonna come with us to Niall's place", lade han sedan till.

  "Oh, that. I'm sorry. I had to take this drunk one home", sa Harry som ursäkt och petade mig i ryggen där han gick bakom mig ner för trappan.

  "I was not drunk!", protesterade jag och hoppade över ett trappsteg för att komma undan det kittlande fingret. "I honestly think that Nate didn't just have booze in that bottle I drank from", förklarade jag och knuffade upp den tunga farstu dörren innan jag kunde gå ut.

  "What do you mean?", frågade Louis och vände sig om och började gå baklänges för att kunna titta på mig och Harry - som nu slöt upp bredvid mig.

  "He drugged you?!", frågade han högt och jag blev tvungen att le åt hur lik Harrys och Freds reaktioner var.

  "I think he drugged himself, and then I took some too without knowing", sa jag och sneglade på Harry som spände käkarna så pass hårt att det syntes genom hans kind. "Harry, it's not a big deal", försäkrade jag och han såg allvarligt på mig.

  "He drugged you", sa han anklagande, och den här gången var det absolut ingen fråga. Jag suckade och Louis verkade märka att det blev lite väl spänt, för han var snabb med att rädda situationen.

  "So why are we heading to centrum already when the first artist are playing around seven?", frågade han och jag hade inte tänkt på det tidigare, men jag undrade faktiskt samma sak. Klockan var ju bara halv fem.

  "Because I'm gonna meet Niall and Liam there", svarade Harry kallt samtidigt som han låste upp sin bil, som vi nu kommit fram till, och satte sig bakom ratten. Jag kände genast att jag inte riktigt ville hänga med de, när de skulle möta Niall. Det skulle möjligtvis bli lite pinsamt med tanke på rök-incidenten förr förra kvällen.

  "Awesome", sa Louis glatt och tänkte precis öppna passagerardörren när jag också sträckte mig efter handtaget.

  "Oh, I'm sorry", sa jag snabbt och drog åt mig min hand igen.

  "Don't worry, you sit here", log han och öppnade dörren för att sedan flytta på sig och göra plats för mig att sätta mig.

  "Just get in the car", muttrade Harry otåligt och jag vände mig mot Louis.

  "I'll take the backseat", sa jag med ett litet leende och öppnade bakdörren, slängde in den stora väskan som jag bar med mig och satte mig sedan i det mittersta utav de tre baksätena.

  Bilresan in till centrum blev tio tysta minuter - i alla fall för mig. Till en början hängde jag med lite i Harry och Louis samtal om vad killarna, vilka det nu var, hade gjort igår kväll. Eftersom jag inte riktigt visste vilka de snackade om blev det snabbt tråkigt, så jag satt där bak med mina egna tankar som snurrade omkring. Harry, Nate, Alexa, Margret.. Harry igen. De alla bara fortsatte att dyka upp i mitt huvud hur mycket jag än försökte hindra det.

  Efter något som kändes som endast ett par minuter stannade Harry bilen på en parkeringsplats på sidan av vägen, just vid ingången till festivalområdet. Idag var sista dagen som det var öppet, vilket betydde att alla de största artisterna som folk väntade på mest skulle uppträda idag.

  "What are you gonna do here?", frågade Harry mig när han stängde av bilen och klev ur. "Or are you coming with us?", lade han sedan till, och det verkade som om det bittra humöret var över för han lät alldeles vanlig på tonen.

  "I'm gonna meet Fred here somewhere, I think", svarade jag och klev ur bilen jag också. Jag hade inte ens pratat om det med Fred, men någonting var jag ju tvungen att komma upp med nu när han frågade. Dessutom skulle säkert Fred komma hit om jag bad honom.

  "Is he here yet?". Den här gången var det Louis som frågade samtidigt som han kom runt bilen till min och Harrys sida.

  "I don't know. But I'll call him", försäkrade jag och tog ut väskan ur bilen för att dra den över ena axeln, men Harry tog tag i remmen och hindrade mig.

  "You can't carry this around all night. Leave it in the car", sa han och tog väskan ifrån mig helt innan han slängde tillbaka den i bilen. "Now I'll have a good reason to look you up at the end of the night", flinade han och stängde igen dörren med en smäll.

  "Jerk", skrattade jag och boxade honom löst i magen när jag passerade honom och gick mot ingången till festivalen.

~~

 

 

  Nu svarade Harry inte, utan kom fram till mig och såg först allvarligt in i mina ögon innan han tog ett lätt grepp om min handled. Han höll fram min arm mellan oss och föste min tröjärm ännu lite högre upp för att hela blåmärket skulle bli ordentligt synligt. Sedan placerade han försiktigt sin hand över blåmärket, som bokstavligt talat försvann helt under hans hand.

  "This bruise is way too small to been made by my hand", konstaterade han och såg återigen ner i mina ögon, nu med en menande blick. "See. The truth."

  Jag visste inte vad jag skulle säga, men han hade rätt. Det var knappast hans hand, som förövrigt var riktigt stor, som jag hade avbildad på min arm. Jag fick nästan ett sting av dåligt samvete. Harry hade förmodligen sagt som det var och här hade jag stått och mer eller mindre skrikit på honom.

  "Are you gonna tell me the story behind that bag or do I have to guess?", frågade Harry och log lite samtidigt som han gick tillbaka till kylskåpet och stängde det. Jag fick en känsla av att han ville komma bort från det här seriösa samtalet nu, precis som jag.

  "I just need some time away", svarade jag ärligt medan jag placerade händerna mot diskbänken bakom mig och hävde mig upp på den.

  "Oh, so you're just gonna live here temporarily then?"

  "I was actually gonna spend some nights at Freds place", svarade jag och när Harry nu såg på mig gjorde han det med en frågande blick. "A friend", lade jag då till.

  "How is that any fun?", frågade han och jag tog upp disktrasan som låg bredvid mig och kastade iväg den mot honom. Självklart träffade den inte hans flinande ansikte som jag hade hoppats på utan han lyckades utan svårigheter att fånga den.

  "For some people, everthing isn't just about sex, you know", konstaterade jag samtidigt som jag fångade disktrasan som Harry kastade tillbaka till mig i en hög båge.

  "What is that suppose to mean?", frågade han plötsligt mycket mer allvarligt än tidigare.

  "Just that.. No, never mind", sa jag med en axelryckning och Harry fortsatte att se på mig med en seriös, forskande blick. Sedan verkade det dock som om han släppte ämnet.

  "I was gonna take a shower and then go into centrum. You wanna join?", frågade han och jag började ana att han inte var särskilt mycket för att snacka om seriösa saker, för så fort en konversation började bli allvarlig hade han inga problem med att byta samtalsämne.

  "Yeah, I guess I could use a ride", svarade jag och Harry nickade med ett litet leende.

  "Great", sa han innan han gick ut ur köket och försvann in till badrummet.

  Jag satt kvar på bänken i köket ett tag och tänkte. Om det inte var Harry som hade orsakat blåmärket hade jag min nästa gissning, som jag helst inte ens ville tänka på. Rob. Med tanke på hur agressiv han hade blivit på senaste tiden skulle det inte riktigt förvåna mig om det var hans hand. Fast egentligen kanske jag överreagerade. Det var ju bara ett blåmärke. Det enda som gjorde att jag tog det hela så allvarligt var att jag inte kunde komma ihåg. Jag hade ingen vetskap om vad som hade hänt, jag kunde bara gå efter vad jag fått höra.

  Telefonen som ringde i min jeansficka drog mig tillbaka till nuet och jag lirkade snabbt upp den. Det var Fred's namn som lyste upp skärmen.

  "Just in time", svarade jag lättat. En som jag visste skulle säga som det var, var Fred.

  "In time for what?", frågade han nyfiket och det lät som om han var nyvaken.

  "Did you just wake up?"

  "Yeah, kinda", svarade Fred och det sista ordet drunknade i vad som lät som en gäspning.

  "Do you know what time it is?", frågade jag chockat, vilket fick honom att skratta på andra änden luren.

  "Almost 4pm. Yeah I know, I know. I'm crazy and all that", sa han och jag himlade med ögonen. Ibland kändes det ovärt att ens prata med Fred, för han visste ändå vad jag skulle säga.

  "Okay, over to something else. What happened last night?". Jag kunde inte vänta längre, utan var tvungen att fråga.

  "What do you mean?", frågade Fred oförstående.

  "When I woke up this morning the most of the night was just a big, black wall. So I'm just wondering if anything that I should know happened?", förtydligade jag och jag kunde höra några hostningar från Fred's ände, som om han hade satt någonting i halsen. "Fred? Are you okay?". Därefter följde några sekunders tystnad innan hans röst hördes igen.

  "Did you drink that much?". Hans röst var helt klart chockad och nästan irriterad.

  "No, I didn't. That's the wired thing. I only took like four sips from Nate's bottle. I think there was something more than just vodka in it", förklarade jag och kliade mig i nacken.

  "You mean he drugged you?". Nu lät han inte längre chockad eller irriterad, utan arg.

  "No! I mean, yeah. But not on purpose", försökte jag att släta över det med.

  "Why are you defending him?", frågade Fred med hög och helt klart upprörd ton i rösten.

  "I'm not!", protesterade jag snabbt, men insåg att han hade rätt. "I don't know", ändrade jag mig och suckade.

  I nästa sekund hörde jag hur dörren i hallen öppnades, utan någon som helst förvarning. Eller hade jag kanske missat att det hade knackat? Nej, det skulle jag nog ha hört i så fall.

  "Fred, I gotta go", mumlade jag innan jag lade på och hoppade ner från köksbänken. När jag tog några steg ut från köket så att jag kunde se ut till hallen möttes jag av ett par blåa, förvånade ögon som såg granskande på mig.

 

  De blåa ögonen tillhörde en brunhårig kille som hade på sig en grå mössa, en grå huvtröja och under det en vit-blå randig t-shirt. På benen bar han ett par röda, tighta byxor som egentligen inte passade särskilt bra med de andra kläderna, men på något sätt fick han det att se hyfsat bra ut. Ledigt och helt okej.

  "Hi", sa han med en förvånansvärt glad och trevlig röst, efter att hans blick hade granskat mig snabbt. "I'm Louis. Friends with Harry", lade han sedan till när han inte fick något svar från mig.

  "Eh, hi. I'm Cassie", svarade jag med ett leende och lämnade medvetet ute delen där jag genom att förklara vad jag var till Harry, även förklarade vad jag gjorde här - precis som han just hade gjort.

  "A friend of Harry's?", frågade Louis och jag skakade snabbt på huvudet.

  "No, not really", svarade jag difust och han nickade, som om han förstod vad jag menade - vilket var lite konstigt eftersom jag själv inte riktigt menade något speciellt. Sedan slog det mig vad han måste tro. "Oh, nono! I am so not dating him", klargjorde jag och skakade på huvudet.

  "So if you're not a friend, and you're not dating him. What are you doing here?", frågade han nyfiket och jag rynkade pannan medan jag försökte komma på ett svar på den frågan.

  "I, ehm. I just.. almost know him", sa jag tillslut.

  "Whatever you say", sa Louis och lät plötsligt inte särskitl brydd längre. "That's too complicated for me", lade han sedan till, som om han hade läst mina tankar och var tvungen att förklara sitt plötsliga o intresse.

  Starta någon mer "riktig" konversation hann vi inte göra, för Harry var tydligen klar i duschen nu och kom ut med ett par mörka jeans och bar över kropp - bortsett från handduken som hängde runt hans nacke och ner över bröstkorgen på båda sidorna. Även om jag försökte att inte ägna mig åt att iaktta hans hyfsat vältränade mage och bröst kunde jag snabbt konstatera för mig själv att ju mer utav Harry jag såg, desto snyggare blev han i mina ögon.

  "Lou, what a surprise", utbrast han glatt och boxade lätt till Louis på axeln innan han vände sig mot mig. "I guess you two already met, but Cassie. This is my best friend Louis. And Lou, this is... my friend, Cassie", presenterade han oss för varandra och när jag tittade på Louis såg han på mig under höjda ögonbryn. Jag insåg då att Harry just hade använt ordet kompis för att beskriva mig, och ungefär i samma sekund som Louis brast ut i skratt - gjorde jag det också.

  Mitt i vårat skrattande pep min mobil i fickan och jag tog upp den för att få se att det var ett sms från Fred som hade kommit.

 

|| Sorry that I flipped out. Wasn't mad at you, you know that. I'll call Nate and talk to him - hear what it was he gave you. See you tonight, will I? ||

 

 

Ännu ett länkbyte, denna gång med Elin som för tillfället skriver en novell om Harry och Catherine. Den har börjat rätt nyligen så har man inte varit där tidigare är det inte så många delar att läsa ikapp. :)

Klicka här för att kika in på hennes blogg. 

---

Nästa del av Safe kommer att komma ut senare idag/ikväll. Jag har inte riktigt haft tid att skriva, men ska göra det nu.

  En timme senare hade jag lekt lite Max och han låg nu helt utslagen på min säng och sov. Jag kröp försiktigt ur sängen för att inte väcka honom och gick ut till badrummet för att ta en snabbdusch.

  Jag såg mig snabbt omkring och insåg att det var ett vardagsrum. Jag hade alltså spenderat natten på någons soffa. En främlings soffa skulle jag tro eftersom jag i alla fall aldrig hade varit i det här rummet förut. Det var ett ganska litet rum, men trots det var både tv:n på väggen och den gråa soffan stora. En bokhylla fanns det också, och bilder på väggarna, men ljuset från fönstren gjorde att huvudvärken slog till igen och jag kunde inte koncentrera mig mer på att försöka ta reda på vem som bodde här.

  Ljudet av telefonen som ringde hade ännu inte avtagit och efter att ha sökt lite med blicken hittade jag Kate's svarta jeans, som jag hade lånat, liggandes mitt på golvet och det var därifrån det ringde. Jag reste mig upp för att gå dit och svara, men i samma stund hände två saker som hindrade mig från att svara. Jag kände hur magen vred sig och plötsligt var jag väldigt illamående, och telefonen tystande äntligen.

  Snabbt gick jag ut vardagsrummet och öppnade närmaste dörr i hopp om att det skulle finnas en toalett där, men det lilla utrymmet som jag tittade in i var en fullproppad liten skrubb. Jag fortsatte ut i hallen där det stod några skor, varav ett par var mina converse. Till vänster i hallen fanns det en dörr som var halvöppen och till min lättnad syntes ett badkar där inne. Snabbt tumlade jag in i badrummet och släckte den tända lampan - för att dämpa den ständiga huvudvärken - innan jag föll ihop på knä framför toalettstolen. I samma stund som jag lyckades fumla upp locket på stolen kände jag hur orsaken till mitt illamående steg i halsen och nästa sekund kräktes jag en lila/rosa, sprit luktande sörja.

  Att kräkas var verkligen en av de saker jag avskydde mest, men den här gången var det värt det. Allt illamående försvann och jag blev sittande på golvet i det mörka, främmande badrummet med ett dunkande huvud.

  "Cassie?", ropade någon plötsligt och jag kände genast igen den mörka rösten, som faktiskt lät hesare än vanligt. Det kanske hade och gör med att Harry förmodligen också just hade vaknat. "Cassie?", frågade han igen, men den här gången hörde jag rösten mycket närmare. Jag vred på huvudet och fick se en nyvaken Harry med rufsigt hår och endast boxershorts stå i dörröppningen. Nästa sekund tändes lampan och jag stönade lågt och kisade med ögonen.

  "God, turn it off", gnällde jag, men ingenting hände.

  "You don't look so good", konstaterade Harry och även om jag blundade vid det här laget visste jag att hans sneda, extremt irriterande men samtidigt riktigt snygga flin befann sig på hans läppar.

  Utan att svara hävde jag mig upp på fötter och spolade i toaletten. När jag sedan vände mig mot Harry kunde jag se hur hans blick undersökte min kropp. Jag såg själv också ner över den och insåg nu först vad jag hade på mig - eller vad jag inte hade på mig. Jag stod iklädd en svart, t-shirt som nådde mig ner till mitten av låren och som definitivt inte var min egen.

  Jag började bli mer och mer orolig över vad som egentligen hade hänt igår kväll. Det senaste jag kom ihåg var att jag snackade med Harry och berättade för honom att jag och han aldrig skulle hända. Sedan hade jag, Fred och Kate hängt med Nate och hans kompisar ett tag - vilket var det sista jag kom ihåg.

  Här stod jag nu med Harrys tröja på mig och mina egna jeans låg på golvet och väntade på mig. Var resten av mina kläder höll hus hade jag ingen aning om, och jag var inte så säker på att jag ville veta heller. Jag hoppades innerligt att jag inte hade gjort någonting jag kommer att ångra.

  "What the fuck happened last night?", frågade jag och gick förbi Harry i dörröppningen.

  "You don't remember?", frågade han med en solklar retsam ton och följde efter mig ut i hallen och vidare in till köket som jag snabbt hittade.

  "If I did, I wouldn't have asked you."

  "First you seemed pretty angry with me, then you dissapeared with your friends. Ater a few hours I saw you with that boyfriend of yours and.."

  "Was he angry?", frågade jag snabbt och vände mig mot Harry. Av någonanledning fick det honom att skratta och jag fick en känsla av att jag missade något internt skämt.

  "He didn't look so angry to me", svarade han sedan och öppnade en låda under diskbänken. "Here, I guess you could need some of these." Harry slängde en liten pappersförpackning med värktabletter till mig och sedan tog han ut ett glas ur ett skåp och fyllde det med vatten.

  "So.. later. I mean, why am I here? Did.. Or, was I.."

  "Loosen up, I didn't even have time to kiss you before you collapsed", skrattade Harry och jag andades ut luft som jag inte ens visste att jag hade hållit inne för länge samtidigt som jag sjönk ner på av stolarna som stod vid köksbordet.

  "I collapsed?", frågade jag ängsligt och tog ut två små tabletter från förpackningen. Harry ställde ner vattenglaset framför mig och vände sig sedan mot diskbänken igen där han började koka kaffe.

  "Yeah, in the cab", svarade han och jag suckade tyst. Vad var det här? Jag hade varit full förut, väldigt full till och med. Men igår hade jag inte ens druckigt mycket. Bara några klunkar ju.

  "But I still don't get it, why am I here?", frågade jag efter att ha svalt båda tabletterna och dragit i mig hela glaset med vatten. Harry hällde i kaffepulver i det nu kokande vattnet och vände sig sedan mot mig.

  "I found you sitting on a fence and your friends weren't there. You refused to let me take you home but when I suggested you could come to my place with me, you had nothing against that", förklarade han och jag nickade lite och såg ner i bordet.

  Harry bara fortsatte att förvåna mig. Jag började bli ganska säker på att han inte var så hemsk som jag hade trott från början, vilket skrämde mig. Om han hade varit värsta skitstöveln hade det ju blivit mycket lättare att hålla sig borta från honom.

  "You want some coffee before I take you home?", frågade Harry när han hällde upp kaffe åt sig själv. Jag tänkte protestera, säga att jag inte ville hem över huvud taget, men så insåg jag att det bara skulle leda till frågor. Jag behövde dessutom nya kläder till kvällen så det kanske inte var en så dålig idé att åka hem.

  "Yeah, sure."

 

  "You can stop here", sa jag när vi 40 minuter senare körde upp på gatan där jag bodde. Han stannade utanför det stora, vita huset och jag knäppte snabbt lös bältet.

  "I guess I'll see you around", sa Harry och trummade lite med ena handen på ratten. Jag öppnade dörren, men vände mig mot Harry innan jag klev ur.

  "Thank you, Harry", sa jag med ett leende. Det var inte bara skjutsen jag tackade för, utan för att han inte hade lämnat mig ute på stan igår kväll. Vem vet vart jag hade hamnat till sist.

  "Anything for you, beautiful", flinade han och jag suckade när jag klev ur bilen.

  "Could you stop calling me that?", frågade jag och väntade lite med att stänga dörren.

  "Whatever you say... Gorgeous." Jag himlade med ögonen och smällde igen dörren.

  Jag stod kvar och såg på bilen när den försvann längs gatan. När jag sedan var säker på att Harry inte kunde se mig längre började jag gå åt motsatta håll. Jag bodde inte i det vita, ståtliga huset med en enormt stor trädgård. Tio hus längre upp längs samma väg befann sig det lilla, skabbiga huset som jag förmodligen borde kalla för hem.

  Den röda färgen på väggarna hade börjat lossna för flera år sedan och gräset utanför var det ingen som hade tid eller tålamod att klippa. Persiennerna var fördragna som alltid, och lika bra var väl det, så att ingen kunde se in i det trånga utrymmet där vi knappt fick plats med vårat matbord.

  Några sekunder efter att jag hade öppnat dörren var Max - min tre år gamla bror framme vid mig med utsträckta armar.

  "Hi you", sa jag glatt jag och tog upp honom i famnen samtidigt som jag trampade av mig skorna.

  "Cassie!", utbrast Margret när jag kom in i köket där hon satt och ritade.

  "Hello sweetie", log jag och gick fram till kylskåpet. "Where is everyone else?", frågade jag och såg mot Margret samtidigt som jag tog ut ett juice paket från kylen och hällde upp jucie i ett glas.

  "Mom took them to the store."

  Ibland tyckte jag verkligen synd om Margret. Hon var nio år och det kändes som om hon orkade med mer ansvar än vad jag gjorde. Hon var bara en utav mina fem småsyskon och det här var inte första gången som mamma lämnade henne hemma som barnvakt.

  "I can be with Max. You go out and play or something, it's sunny", sa jag och Margret sken upp i ett leende.

  "Thank you Cassie", sa hon glatt och reste sig från bordet innan hon försvann ut i hallen.

  "I missed you Maggie", sa jag högt och Margret stack ut huvudet i köket igen.

  "I missed you too", svarade hon med ett leende som verkligen smittade av sig till mig. "Bye!"

---

Jag ber om ursäkt om det är stavfel eller så, men jag har mycket att göra just nu. Jag antar att en del med lite slarvfel är bättre än ingen del alls...? 

Jag blev ombedd att göra ett inlägg där jag tar upp vilka one direction noveller/bloggar jag läser, så då gör jag väl det här då. :)

 

Det är de enda novellbloggarna jag följer för tillfället, men jag läser även engelska fanfics på wattpad ibland. Om någon av er har tips på en välskriven, händelserik fanfic så tipsa gärna!

 

  "Vodka", svarade han, fortfarande halvt skrattande. Jag gav tillbaka flaskan till honom och grimaserade ogillande. "No more?", frågade han och verkade överdrivet road över min reaktion.

  "No, thanks", svarade jag bittert och sedan fångades min uppmärksamhet av mobilen som pep i min ena hand. När jag såg att det var "Mr. Styles" som hade skickat ett sms kunde jag inte hindra hjärtat från att ta ett extra skutt. Samtidigt som han nästan skrämde mig lite var det något som gjorde honom väldigt intressant.

 

  || You've never been much of a drinker, have u? xoxo ||

 

  När jag förstod att han såg mig kände jag till min förtvivlan att kinderna hettade en aning - men det gömde sig förmodligen under Kate's sminkning. Jag vände mig hastigt om och sökte efter Harry med blicken, men han syntes inte till.

  "Or you know, maybe it wasn't that bad", ändrade jag mig och tog tillbaka flaskan från Nate innan han hann stänga den. Den här gången tog jag två hyfsat stora klunkar och var noga med att inte, med ansiktsuttryck, visa hur äckligt det faktiskt var. Det riktigt brände i halsen.

  "Take it easy Cas, this is strong shit", varnade Fred och jag hörde att han var förvånad.

  "Perfect", sa jag och såg ner på flaskan innan jag tog ytterligare en klunk, och sedan gav den till Nate. Han såg däremot inte förvånad ut, snarare lite imponerad. Förhoppningsvis hade Harry också sett på, och blivit lika imponerad - eller i alla fall lite överraskad. Han trodde kanske att han kände mig och visste saker om mig, men så var det inte. Den där killen visste ingenting och det tänkte jag bevisa.

  "Now let's go listen to some music", sa jag glatt och tog tag i Freds arm för att dra med mig honom till scenen där något brittiskt, halv-rockigt band spelade för fullt. Jag hörde hur hans kompisar följde efter oss och av någon anledning spred sig ett nöjt leende på mina läppar. Jag visste inte varför, men plötsligt kändes situationen så bra.

  Det tog inte många minuter förrän alkoholen hade hunnit ta sig ner till magsäcken och jag fick en varm, brännande känsla i magen. Jag blev inte inte yr, men huvudet kändes en aning tyngre.

  "You like this band?", frågade Fred skrikande när vi kommit in en bit i publiken. Jag skakade på huvudet och skrattade lite.

  "I don't even know this band", skrek jag tillbaka och flätade samtidigt ihop mina fingrar med hans och höjde våra händer i luften för att vifta i takt till musiken.

 

  "Well, that was fun", suckade jag nöjt och krokade fast min arm med Freds medan vi gick bredvid varandra runt på den fullproppade parkeringen.

  "Where the hell did you disappear?", hördes plötsligt Kates röst bakom oss och nästa sekund slöt hon upp bredvid mig.

  "I totally lost you in the crowd", svarade jag oskyldigt och stack in min lediga arm under hennes.

  "Don't worry, I ran into Olivia. Can you imagine? I mean, it was literally years ago and - ", jag hörde att orden flög ur munnen på Kate, men jag orkade verkligen inte lyssna. Det hade visat sig att man blev lite snurrig av att stå och hoppa som en galning efter att ha dragit i sig vodka som jag hade gjort.

  "The world to Cassie, hello?!"

  "Yeah, ehm. Sorry, what were you saying?"

  "Did you know Olivia's gonna move to Ireland?", frågade Kate, förmodligen för andra gången. Just när jag öppnade munnen för att svara henne började Fred prata istället.

  "Isn't that the guy from earlier?", frågade han och nickade mot ett gäng med killar där en av ryggtavlorna definitivt tillhörde Harry. "Who is he anyway?" lade Fred till och ryckte på axlarna.

  "I met him yesterday.. Rob was fighting him", svarade jag ärligt och Kate tittade förvånat på mig.

  "Who? Styles?!", frågade hon stannade upp.

  "You know him?", frågade jag minst lika förvånat, men hon skakade på huvudet.

  "No, but I know about him. Everybody do. He went to our school last year and.. why are you staring at him mike that?!", utbrast hon mitt i meningen och jag flyttade förbryllat blicken till Kates ansikte istället för Harrys rygg.

  "I'm not", protesterade jag och hon himlade med ögonen åt min genomskinliga lögn.

  "Look Cassie, don't get into something with that guy. First of all he's been with more girls than I can count and second of all; you've got Rob for god sake!" Återigen tittade jag bort mot Harry och vände mig sedan helt mot Kate och såg allvarligt på henne.

  "I'm not getting into anything with anyone", sa jag seriöst och blev lite irriterad över att hon ens tänkte sig att jag skulle kunna bedra Robert. Visst, vårat förhållande var praktiskt taget bara bråk nu för tiden, men jag älskade honom och skulle aldrig vara otrogen. Inte mot honom och inte mot någon annan heller.

  "Good", sa Kate och nickade stelt. Det verkade som om mitt plötsligt intensiva humör hade förvånat henne. När hon sedan bröt ögonkontakten och tittade bort mot gruppen med killar suckade jag och såg snabbt på Fred.

  "I'll be right back", mumlade jag snabbt innan jag stegade iväg mot Harry. Jag klev in i mitten av cirkeln som han och hans kompisar bildade och såg rakt upp på hans ansikte, in i de gröna ögonen.

  "I don't really get what you're doing or why, but I's getting disturbing and I'm not gonna be a part of your games", sa jag bestämt och vek inte för en sekund bort från den intensiva ögonkontakten. Var den plötsliga säkerheten kom ifrån var jag inte riktigt säker på, men förmodligen hade alkoholen ett finger i spelet. En del tysta skratt kunde höras från de andra killarna.

  "Wow, I was defintely wrong earlier", konstaterade Harry och höjde ögonbrynen i något som såg ut som en imponerad min. Det var precis som om han inte alls hörde vad jag just sagt och jag tog ett djupt andetag för att försöka dämpa irritationen.

  "Yeah, that's right. You don't know anything about me and you might think that I'm some weak girl without any self-esteem at all, but that's not who I am. So why don't you, Mr Styles -", sa jag och betonade hans smeknamn till sig själv på ett extremt dömande sätt. "- find someone else to play around with, because I'm not avaiable" avslutade jag sedan säkert och skakade lite på huvudet. Om till och med min bästa vän hade, för bara en sekund, kunnat föreställa sig att jag skulle göra något så dumt som att gå bakom Roberts rygg med Harry - då var det absolut inte omöjligt att Harry själv också hade kunnat tro det. Förhoppningsvis hade jag nu gjort det klart för honom att det inte skulle hända.

  "I'd say you should take another drink. I like this side of you. So confident", flinade Harry och jag fattade inte varför han fortsatte med sitt flirtiga, säkra beteende.

  Jag suckade uppgivet och slog ut med armarna. Han var ju hopplös. Jag hade i alla fall fått sagt det jag ville, så nu började jag gå tillbaka mot Fred och Kate som fortfarande stod kvar på samma plats, båda med blickarna klistrade på oss.

  "Wait? Can I ask you a question?", frågade Harry, och egentligen ville jag bara fortsätta gå och strunta i honom från och med nu, men den allvarliga tonen i hans röst gjorde mig nyfiken.

  "It's not against the law", konstaterade jag tyst och vände mig mot sakta honom igen.

  "The last time I saw you with - who you probably call your boyfriend - he pushed you straight into my arms and called you a bitch. I would guess that you haven't even seen him since then", sa han och jag bara såg på honom under tystnad. Han hade rätt, men det var det enda han visste om mitt och Robs förhållande. Han hade ingen talan i det här ämnet.

  "That wasn't a question", konstaterade jag menande och Harry himlade med ögonen.

  "I'm just saying.. do you really think that's the best you can get?", frågade han höjde ögonbrynen. Att se honom med ett så allvarligt ansiktsuttryck gjorde honom plötsligt ännu snyggare, och jag var glad att jag inte var helt nykter. Hade jag varit det så hade hans charm helt klart brytit sig igenom den lilla bubblan av säkerhet jag nu lyckades hålla upp.

  "I know that you're not any better", kontrade jag säkert och lade huvudet på sned med ett litet leende på läpparna som jag inte kunde hålla borta.

---

Ojdå, jag läste igenom delen nu och såg att det mest bara var massa konversation... Hoppas ni inte tycker det blev allt för knas, hehe. :)