"Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.

 

   Så fort tanten passerat mig klev jag in i hissen och tryckte på 2an, eftersom det var den våningen kaféet låg på. När dörren gled igen och hissen började röra på sig fortsatte minnet att spelas i mitt huvud.

 

  "Who's Alexa? And where..", jag tystnade när Cassie's ansikte började blekna läskigt mycket. "Cassie, breathe", beårdrade jag då istället och hon tog genast ett skälvande andetag. Den friska luften som hon tog in verkade få henne att komma tillbaka till verkligheten - hon vaknade till liv.

  Nu öppnades hissen igen och jag klev ut på den andra våningen. Det var lite mer folk här, än uppe vid operationssalarna. Jag gick genom korridoren och kom snabbt fram till fiket, som dock var stängt. Det öppnade igen klockan sex, stod det på en skylt. Perfekt. Cassie behövde få i sig någonting. Hon hade tidigare ikväll sagt att hon var hungrig och inte hade ätit på hela dygnet, och efter att hon sagt det visste jag att hon inte hade ätit något. Hon skulle ju tuppa av snart om hon inte fick lite energi.

  Efter att ha släppt ut en djup suck vände jag mig om och såg mig omrking. Till min lättnad fanns det en maskin där man kunde köpa olika godispåsar och sådant. Bredvid den stod även en likadan, fast med läsk i.

  När jag lite senare klev ur hissen igen, den här gången på sjätte våningen, hade jag med mig en coca coola och två små choklader. Jag hade ingen aning om de var goda, men det var någonting i alla fall.

  Cassie gick otåligt fram och tillbaka framför dörren som ledde till rummet där Alexa just nu opererades. Ena handen hade hon vilande mot sin egen höft och den andra höll bak hennes långa lugg från ansiktet.

  "Walking around here won't make it go any faster", konstaterade jag och hon vände sig om mot mig, och blev stillastående.

  "I don't want to just sit here. I wanna do something about this", sa hon panikslaget och jag förstod inte var den plötsliga stressen hade kommit ifrån. För bara några minuter sedan när jag kramade henne hade hon varit rätt lugn ändå - med tanke på vad som pågick. Nu hade jag varit borta fem minuter och hon såg ut som om hela hon skulle explodera utav oro och nervositet.

  "The café wasn't open, but I bought some chocolate", sa jag i en lite prövande ton. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag var inte bra på sådant här. Inte alls bra.

  "Do you really expect me to even think about chocolate? My sister is dying in there and you think that I want some candy?", frågade hon högt och upprört. "I wanna see her. I wanna talk to Alexa, or at least do something to help her, but all they let me do is sit here and wait. I can't.. Harry, I can't take this anymore", ju fler ord hon uttalade desto svagare blev hennes röst. På slutet brast den in i falsett och trots det flera meters avståndet mellan oss kunde jag tydligt se hur tårar steg i hennes ögon, för att nästa sekund svämma över och snabbt rulla ner över hennes redan våta och ganska svart-kladdiga kinder.

  Men snabba steg tog jag mig fram till Cassie och lade armarna om henne. Jag var inte bra på att prata och peppa vid sådana här tillfällen, men kramas kunde jag i alla fall.

  "Schhh..", hyssjade jag och smekte hennes hår med ena handen, om och om igen. "Everything will be okay. I promise", viskade jag sedan och lutade min haka mot hennes huvud. Det var i och för sig inget löfte som jag skulle kunna kontrollera över att hålla, eller inte hålla, men jag hoppades innerligt att jag hade rätt. "I'll be here until it's over. As long as you need me", lade jag till efter ett tag och då kunde jag känna hur Cassie nickade emot min bröstkorg, samtidigt som hon besvarade min omfamnig genom att lägga armarna runt min mage i ett hårt grepp.

  Helt ville jag bara stå där hur länge som helt och andas in doften av Cassie's hår och känna hennes bultande hjärta emot min egen kropp, men efter en liten stund släppte jag henne med ena armen och lät den andra stanna runt hennes axlar medan jag gick mot en liten tvåmanna soffa som stod vid ett fönster.

  "I'm sure Alexa would want you to take care of yourself", sa jag när jag satte mig ner och klappade på den tomma platsen bredvid mig. "Do you want taste of strawberry or peanuts?", frågade jag sedan när jag hade läst på de två chokladerna vad det var för något.

  "Peanuts", svarade hon tyst och sjönk ner bredvid mig i soffan. Jag nickade och gav chokladen med jordnötter till henne. Hon öppnade den sakta innan hon lade sig ner i den extremt lilla soffan, med huvudet på mitt lår och resten av kroppen ihopkurad. Om någon hade sett oss nu hade man säkert trott att hon var ett litet barn på 10 år - så liten blev hon när hon låg sådär, med knäna nästan uppe vid hakan för att rymmas på den lilla platsen som hon hade.

  Ingen av oss sa någonting, men jag var plötsligt ganska säker på att hon förtillfället trivdes lika mycket i mitt sällskap, som jag trivdes i hennes. Jag öppnade chokladen, tog en tugga utav den och smekte med den andra handen Cassie's mörka, mjuka hår.