Safe - Del 14
27 Augusti 2013, 22:43
Tidigare:
Snabbt backade jag bak tills jag hade väggen bakom ryggen och då sjönk jag ihop på golvet med händerna pressade mot öronen och ögonen hårt stängda. Här inne i sjukhuset var det omöjligt att bara stänga ute all den här skiten - vilket jag hade gjort i flera månader nu - men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att vara stark, på något sätt, för om jag skulle släppa in allting fanns det ingen chans att jag skulle klara av det här.
→ Cassie ←
Två dygn hade det gått nu. Två dygn sedan jag hade gått in i operationssalen och bekräftat för doktorn att det var Alexa Walton som låg på operationsbordet. Två dygn utav oro och väntan.
Alexa hade fortfarande inte vaknat, men däremot hade vi fått reda på saker. Tillexempel att väldigt mycket tydde på att hon hade blivit misshandlad. Hon hade hittats i en kvaddad bil där hon hade legat avsvimmad i baksätet. Ingen förare hade synts till, men polisen sa att de jobbade på den delen. Dock hade jag för länge sedan gett upp mina förhoppningar om polisen och deras del i den här situationen.
När jag nu satt nere vid ett av borden i fiket på sjukhuset, som började kännas läskigt välbekant, fångades min uppmärksamhet utav ett sms från Fred.
|| Any change? ||
Fred hade varit förbi på sjukhuset ett par gånger och den senaste natten hade han även stannat med mig. På morgonen hade jag dock tvingat iväg honom till skolan. Allas liv behövde ju inte stanna bara för att mitt gjorde det för tillfället.
Kate hade självklart också varit hit några gånger och till min förvåning hade till och med Rob kommit igår. Han verkade dock inte ha något som helst intresse i att min syster höll på att dö, utan han hade bara varit allmänt klängig och jobbig - så blev han alltid om vi var länge utan varandra. Förut hade jag bara tyckt att det var gulligt och tänkt att han saknade att ha mig nära sig. Nu på senaste tiden började jag dock ana att han bara var väldigt desperat.
Harry hade insisterat på att stanna tills allt det här var över, men efter rätt mycket övertalning hade jag fått honom att åka hem och sova lite. Efter det hade jag inte hört någonting från honom, vilket fick mig att undra om han egentligen inte brydde sig alls. Det kanske bara var någon sorts mask han hade satt på sig då på natten? Den där killen förvirrade mig verkligen. Man visste inte riktigt var man hade honom.
|| No, none.. ||
Efter att ha svarat till Fred reste jag mig upp, slängde det som fanns kvar utan min smörgås i soporna och gick till hissarna för att ta mig upp till Alexa's våning. Eftersom jag inte hade bra tålamod alls, speciellt inte just nu, orkade jag inte vänta på att de båda upptagna hissarna skulle ta sig ner till mig, så därför tog jag istället trappan. Jag kunde behöva göra mig av med lite energi, för jag hade absolut för mycket just nu. Jag kunde inte sitta still särskilt länge förrän jag började gå fram och tillbaka i rummet istället. Om Alexa inte vaknade snart skulle jag nog flippa totalt, för jag klarade inte av den här spänningen längre.
När jag, väldigt många trappsteg senare, kom upp till den rätta korridoren såg jag ett lockigt hår borta i soffan som endast kunde tillhöra en person. Jag kunde inte hejda det lilla leendet som spred sig på mina läppar, och inte heller den lilla sugande känslan i magen.
Jag försökte att gå med så tysta steg som möjligt, varför visste jag inte riktigt, men när jag närmade mig soffan måste jag ha hörts, för Harry vände huvudet mot mig. Det var som det var en helt annan person som såg på mig nu. Hans blick var klar och pigg, hans hår var inte alls tillbaka draget som jag var van att se det, utan luggen hängde fritt över hela hans panna. Jag skulle nog beskriva honom som mycket sötare nu.
"There you are", sa Harry och reste sig upp ur soffan. Jag kunde inte riktigt läsa hans ansiktsuttryck, men han såg inte glad och kaxig ut som han brukade.
"Here I am", bekräftade jag korkat och nickade lite. Plötsligt kändes det svårt att hitta rätt ord. När jag tänkte på att jag igår hade gråtit som en bebis och berättat saker som i princip ingen visste om, så kunde jag inte neka att jag skämdes.
"Is she..?", började Harry men tystnade sedan. Jag antog att han inte riktigt visste hur han skulle avsluta meningen, men jag förstod självklart vad han menade.
"Still unconscious?", avslutade jag hans fråga och nickade sedan. "Yes."
"Are you okay?", frågade han då och nu kunde jag läsa hans ansiktsuttryck mycket bättre. Ängslan. Han såg ängslig ut, kanske till och med orolig.
"You know, everyone keeps asking me that", sa jag och böjde ner huvudet för att titta på mina gråa strumpor. Skorna hade jag tagit av för länge sen, det blev för varmt och obekvämt att gå runt med de.
Det var sant. Alla de som hade vart förbi - till och med Rob - hade frågat om jag var okej. En meningslös fråga i det här tillfället, egentligen, men ändå var den som gång på gång ställdes när någon hade det riktigt svårt.
"And I just say; 'yeah, I'm fine. It's Alexa we should worry about', time after time", fortsatte jag och såg fortfarande inte upp på Harry. För att kunna kontrollera mig själv var det nog bäst att inte behöva bli distraherad utav hans gröna ögon.
"But?", frågade Harry i en gissning att det inte var allt jag hade tänkt säga. Jag var inte säker på att jag skulle fortsätta prata, varför skulle jag svara annorlunda nu när Harry frågade? Varför skulle han få höra sanningen men inte min absolut bästa vän? När jag sedan gjorde misstaget att snegla upp på Harry tappade jag fokusen helt. Hans blick fångade genast upp min och jag kunde inte längre välja att titta bort från den intensiva ögonkontakten som jag hade velat undvika.
"But I'm not okay", viskade jag tyst och undrade om det ens hördes de meter som det var fram till Harry.
Förmodligen skulle jag aldrig få reda på om han hade hört mina ord eller inte, för några sekunder efteråt slets dörren till Alexa's rum upp och en panikslagen mamma kom rusandes ut i korridoren.
"Help! Doc, hurry!", ropade hon och det tog inte länge förrän en läkare kom springande med en sköterska i släptåg. "Hurry!", upprepade mamma med förtvivlan i rösten innan hon skyndade sig in till Alexa igen.
Som i trans följde jag efter läkaren när han skyndade in i salen. Min blick fastnade genast på hjärtfrekvens mätaren där det gröna sträcket på skärmen inte längre bildade små berg utan bara var en rak linje på mitten. Den gav även ifrån sig ett tjutande ljud, och jag hade sett tillräckligt mycket film för att veta att det betydde hjärtstillestånd. Film. Det var precis vad det här kändes som. Det var som om jag befann mig i mitten utav en scen där huvudpersonen i en film håller på att dö, bara det att nu var det inte en av huvudpersonen i en film utan i mitt liv.
"No!", skrek jag skräckslaget och hann endast ta ett hastigt steg mot sängen innan ett stadigt grepp om min midja hindrade mig från att ta mig fram.
"What are you doing?! Let go of me!", sa jag förvirrat och vände mig om för att på något sätt få Harry och släppa mig, men när jag frustrerat tryckte med bägge händerna mot hans bröstkorg hjälpte det inte alls.
"Let them help her", sa Harry allvarligt, utan att lätta på sitt grepp överhuvudtaget, och trots att han lyckades bra med att dölja det så kunde jag höra lite rädsla i hans röst.
Jag vände snabbt min uppmärksamhet mot Alexa igen, där läkaren nu hade tagit fram defibrillatorn och verkade göra sig klar för att försöka få fart på hjärtat igen . Samtidigt föste sköterskan undan mamma en bit för att hon inte skulle stå just bredvid Alexa och vara ivägen. Hela tiden försökte jag få bort Harrys arm runt om mig, men ju längre tid som gick ju mer insåg jag att det inte skulle gå.
"Okay.. One. Two. Three. Clear!", räknade doktorn in och jag frös till is när han sedan snabbt placerade plattorna mot Alexas bröstkorg. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Hela hennes rygg lyfte från britsen när hennes bröst höjdes upp under metallen som just gett henne en stöt. Visst, på tv hade man ju sett i princip samma sak, men när det på riktigt och när personen var ens syster blev det en helt annan sak.
De två sekunderna som följde var nog de två längsta i hela mitt liv. Jag stirrade på skärmen i väntan på att bergen skulle börja bildas igen, men ingenting hände.
"Why isn't it working?", utbrast jag och började återigen göra motstånd mot Harrys arm. Jag ville bara slänga mig på sängen och hålla om Alexa. Om hon skulle dö ville jag dö tillsammans med henne. Mamma hade kanske inte rätt om att vår familj inte var någonting utan Alexa, men att jag inte var någonting utan henne var jag stört säker på. Hon var min andra halva och utan henne var jag inte hel.
"Take her out of here", hördes plötsligt mammas svaga röst och när jag förvånat vände blicken mot henne förstod jag att hon pratade om mig, inte om Alexa som jag hade trott först. Nya tårar rann hela tiden ner för mammas kinder och hon såg helt förstörd ut, men trots det lyckades hon ge Harry en väldigt bestämd och samtidigt bedjande blick.
"What? Mom?!", frågade jag förvirrat och samtidigt började Harry dra med mig mot dörren. "No! No, what are you doing?!", utbrast jag förtvivlat och tog i allt vad jag kunde för att komma ur Harrys grepp, men hur mycket kraft jag än tog i med så tog han i med mer.
"Hit her again", hörde jag sköterskans röst säga och jag hann precis se Alexa's bröstkorg höjas från britsen när hon fick ännu en rejäl stöt, innan jag var ute i korridoren och inte längre kunde se in.
"Get your hands off me!", fräste jag nu och visste inte om jag var mer arg på Harry för att han faktiskt lyssnade på min mamma, eller livrädd för att Alexa faktiskt aldrig skulle vakna igen. Okej, lätt val. Livrädd. Dock ville jag gärna förvränga rädslan till ilska, för det var så mycket lättare att hantera.
"Cassie, calm down", sa Harry med en låg röst och jag kunde se att hans ögon blänkte i tårar. När jag frustrerat bankade honom på bröstkorgen för att ta mig lös och tillbaka in i salen tror jag faktiskt han fick lite ont, för han gav upp det greppet han hade och tog istället varsitt fast grepp om mina handleder så att han lätt kunde hålla upp mina händer mellan oss.
"Calm down?! I don't wanna be calm, I..". Jag visste inte ens vad jag skule säga längre och jag kände mig inte ens lite arg. Pipet från hjärtfrekvensmätaren hördes fortfarande och jag förstod att det var över. Jag kände hur min puls ökade och hela tiden blev min andning mer och mer oregelbunden. Tårar började bildas i mina ögon, men jag hade inte tid att gråta.
"No. She, she can't die. She can't be dead", fick jag fram och flackade stressat med blicken runt om mig, men försökte sedan ta mig samman lite. "She has to wake up, Harry. We have to wake her up!".
Jag såg upp på Harrys ansikte som nästan inte ens gick att urskilja på grund av tårarna i mina ögon. Dock kunde jag tydligt urskilja hans små rörelser när han skakade på huvudet.
"I'm so sorry", viskade han och jag tyckte det såg ut som om han bet sig läppen.
"No, don't be sorry Harry. Don't cry", sa jag och försökte blinka bort mina egna tårar, vilket resulterade i att några rann ner för mina kinder. "We don't have to cry. Alexa is strong. She's not dead, she would never leave me." Jag hörde själv hur darrig min röst var, men jag lyckades få den att inte spricka.
Det fanns inte en chans att Alexa var död. I hela mitt liv hade hon funnits vid min sida. Hon hade varit den jag bråkat med, den jag upptäckt världen med, den jag hade spenderat varenda födelsedag med. Det kunde inte ta slut redan, efter bara 17 år. Det var inte meningen att det skulle vara så.
"Do something!", kom plötsligt ett rop som min mamma lämnade ifrån sig bakom den stängda dörren.
När jag lyssnade noga kunde jag höra att I'm sorry var svaret hon fick utav läkaren. Hon var död och jag kunde inte förneka det längre.
Förkrossat öppnade jag min mun för att återigen förklara att hon skulle klara det här, men det fanns ingen mening med det längre. Det fanns inget hopp inom mig nå mer.
"No", pep jag tyst och kände hur benen inte längre var pålitliga under mig. Okontrollerbart började jag skaka utav gråt och tårarna rann snabbare än någonsin över kanten på ögonen och ner över kinderna, för att sedan falla ner på min tröja.
Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva det här. Ingen kunde förstå mig som Alexa. Ingen kunde älska mig som hon gjorde, och framför allt så kunde jag aldrig älska någon med lika stor del av mitt hjärta som jag älskade henne.
När Harry nu svepte ena armen bakom min rygg och kupade den andra handen om mitt bakhuvud för att smeka mitt hår var det första gången som hans omfamning inte ens hjälpte lite. Ingenting spelade någon roll utan Alexa. Ingenting.
Ingen bild och säkert några stavfel.. Kanske inte så bra del eftersom det blev lite stressigt på slutet, men någonting att läsa i alla fall.
Ingen bild och säkert några stavfel.. Kanske inte så bra del eftersom det blev lite stressigt på slutet, men någonting att läsa i alla fall.
Jag hoppas dock att det inte var allt för slarvigt och dåligt, eftersom det är en rätt viktig del... Puss!
Kommenterat av Matilda
Jättebra, grät en skvätt. Fan att det är över för alexa :(
Svar:
One D Tales
Kommenterat av ida
jättebra del!!!
började faktiskt gråta på slutet haha
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Berättelser om One Direction
Jättebra del!:)
Svar:
One D Tales
Kommenterat av baralillajag
Omg.. Så sjukt spännande!!
Svar:
One D Tales
Kommenterat av My (1D Novell)
åh fy fasiken. Så otroligt dramatiskt men så jäkla bra, ärligt talat. Så himla bra. Jag grät ju genom hela och DU Selena är så begåvad. Ska jag vara ärlig så är detta den bästa novellen jag läser. Du skriver på sånt inlevande sätt och jag kan inget annat än att älska denna novell !
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Fanny
Meeeeraaa
Svar:
One D Tales
Kommenterat av bella
Nej, nej, inget problem här/stavfel här som jag såg. Tråkigt att hon dog men det skulle nog vara lite svårt att skriva om henne OCKSÅ i novellen
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Stina VJ
Asså gud, du är så himla duktig!! Jag märkte inte alls av något slarv någonstans, det var helt perfekt som vanligt! Älskar verkligen din novell! :)
Kraam!❤
Svar:
One D Tales
Kommenterat av Matilda
När kommer näsra?:*
Svar:
One D Tales
Kommentera