Jag såg mig snabbt omkring och insåg att det var ett vardagsrum. Jag hade alltså spenderat natten på någons soffa. En främlings soffa skulle jag tro eftersom jag i alla fall aldrig hade varit i det här rummet förut. Det var ett ganska litet rum, men trots det var både tv:n på väggen och den gråa soffan stora. En bokhylla fanns det också, och bilder på väggarna, men ljuset från fönstren gjorde att huvudvärken slog till igen och jag kunde inte koncentrera mig mer på att försöka ta reda på vem som bodde här.

  Ljudet av telefonen som ringde hade ännu inte avtagit och efter att ha sökt lite med blicken hittade jag Kate's svarta jeans, som jag hade lånat, liggandes mitt på golvet och det var därifrån det ringde. Jag reste mig upp för att gå dit och svara, men i samma stund hände två saker som hindrade mig från att svara. Jag kände hur magen vred sig och plötsligt var jag väldigt illamående, och telefonen tystande äntligen.

  Snabbt gick jag ut vardagsrummet och öppnade närmaste dörr i hopp om att det skulle finnas en toalett där, men det lilla utrymmet som jag tittade in i var en fullproppad liten skrubb. Jag fortsatte ut i hallen där det stod några skor, varav ett par var mina converse. Till vänster i hallen fanns det en dörr som var halvöppen och till min lättnad syntes ett badkar där inne. Snabbt tumlade jag in i badrummet och släckte den tända lampan - för att dämpa den ständiga huvudvärken - innan jag föll ihop på knä framför toalettstolen. I samma stund som jag lyckades fumla upp locket på stolen kände jag hur orsaken till mitt illamående steg i halsen och nästa sekund kräktes jag en lila/rosa, sprit luktande sörja.

  Att kräkas var verkligen en av de saker jag avskydde mest, men den här gången var det värt det. Allt illamående försvann och jag blev sittande på golvet i det mörka, främmande badrummet med ett dunkande huvud.

  "Cassie?", ropade någon plötsligt och jag kände genast igen den mörka rösten, som faktiskt lät hesare än vanligt. Det kanske hade och gör med att Harry förmodligen också just hade vaknat. "Cassie?", frågade han igen, men den här gången hörde jag rösten mycket närmare. Jag vred på huvudet och fick se en nyvaken Harry med rufsigt hår och endast boxershorts stå i dörröppningen. Nästa sekund tändes lampan och jag stönade lågt och kisade med ögonen.

  "God, turn it off", gnällde jag, men ingenting hände.

  "You don't look so good", konstaterade Harry och även om jag blundade vid det här laget visste jag att hans sneda, extremt irriterande men samtidigt riktigt snygga flin befann sig på hans läppar.

  Utan att svara hävde jag mig upp på fötter och spolade i toaletten. När jag sedan vände mig mot Harry kunde jag se hur hans blick undersökte min kropp. Jag såg själv också ner över den och insåg nu först vad jag hade på mig - eller vad jag inte hade på mig. Jag stod iklädd en svart, t-shirt som nådde mig ner till mitten av låren och som definitivt inte var min egen.

  Jag började bli mer och mer orolig över vad som egentligen hade hänt igår kväll. Det senaste jag kom ihåg var att jag snackade med Harry och berättade för honom att jag och han aldrig skulle hända. Sedan hade jag, Fred och Kate hängt med Nate och hans kompisar ett tag - vilket var det sista jag kom ihåg.

  Här stod jag nu med Harrys tröja på mig och mina egna jeans låg på golvet och väntade på mig. Var resten av mina kläder höll hus hade jag ingen aning om, och jag var inte så säker på att jag ville veta heller. Jag hoppades innerligt att jag inte hade gjort någonting jag kommer att ångra.

  "What the fuck happened last night?", frågade jag och gick förbi Harry i dörröppningen.

  "You don't remember?", frågade han med en solklar retsam ton och följde efter mig ut i hallen och vidare in till köket som jag snabbt hittade.

  "If I did, I wouldn't have asked you."

  "First you seemed pretty angry with me, then you dissapeared with your friends. Ater a few hours I saw you with that boyfriend of yours and.."

  "Was he angry?", frågade jag snabbt och vände mig mot Harry. Av någonanledning fick det honom att skratta och jag fick en känsla av att jag missade något internt skämt.

  "He didn't look so angry to me", svarade han sedan och öppnade en låda under diskbänken. "Here, I guess you could need some of these." Harry slängde en liten pappersförpackning med värktabletter till mig och sedan tog han ut ett glas ur ett skåp och fyllde det med vatten.

  "So.. later. I mean, why am I here? Did.. Or, was I.."

  "Loosen up, I didn't even have time to kiss you before you collapsed", skrattade Harry och jag andades ut luft som jag inte ens visste att jag hade hållit inne för länge samtidigt som jag sjönk ner på av stolarna som stod vid köksbordet.

  "I collapsed?", frågade jag ängsligt och tog ut två små tabletter från förpackningen. Harry ställde ner vattenglaset framför mig och vände sig sedan mot diskbänken igen där han började koka kaffe.

  "Yeah, in the cab", svarade han och jag suckade tyst. Vad var det här? Jag hade varit full förut, väldigt full till och med. Men igår hade jag inte ens druckigt mycket. Bara några klunkar ju.

  "But I still don't get it, why am I here?", frågade jag efter att ha svalt båda tabletterna och dragit i mig hela glaset med vatten. Harry hällde i kaffepulver i det nu kokande vattnet och vände sig sedan mot mig.

  "I found you sitting on a fence and your friends weren't there. You refused to let me take you home but when I suggested you could come to my place with me, you had nothing against that", förklarade han och jag nickade lite och såg ner i bordet.

  Harry bara fortsatte att förvåna mig. Jag började bli ganska säker på att han inte var så hemsk som jag hade trott från början, vilket skrämde mig. Om han hade varit värsta skitstöveln hade det ju blivit mycket lättare att hålla sig borta från honom.

  "You want some coffee before I take you home?", frågade Harry när han hällde upp kaffe åt sig själv. Jag tänkte protestera, säga att jag inte ville hem över huvud taget, men så insåg jag att det bara skulle leda till frågor. Jag behövde dessutom nya kläder till kvällen så det kanske inte var en så dålig idé att åka hem.

  "Yeah, sure."

 

  "You can stop here", sa jag när vi 40 minuter senare körde upp på gatan där jag bodde. Han stannade utanför det stora, vita huset och jag knäppte snabbt lös bältet.

  "I guess I'll see you around", sa Harry och trummade lite med ena handen på ratten. Jag öppnade dörren, men vände mig mot Harry innan jag klev ur.

  "Thank you, Harry", sa jag med ett leende. Det var inte bara skjutsen jag tackade för, utan för att han inte hade lämnat mig ute på stan igår kväll. Vem vet vart jag hade hamnat till sist.

  "Anything for you, beautiful", flinade han och jag suckade när jag klev ur bilen.

  "Could you stop calling me that?", frågade jag och väntade lite med att stänga dörren.

  "Whatever you say... Gorgeous." Jag himlade med ögonen och smällde igen dörren.

  Jag stod kvar och såg på bilen när den försvann längs gatan. När jag sedan var säker på att Harry inte kunde se mig längre började jag gå åt motsatta håll. Jag bodde inte i det vita, ståtliga huset med en enormt stor trädgård. Tio hus längre upp längs samma väg befann sig det lilla, skabbiga huset som jag förmodligen borde kalla för hem.

  Den röda färgen på väggarna hade börjat lossna för flera år sedan och gräset utanför var det ingen som hade tid eller tålamod att klippa. Persiennerna var fördragna som alltid, och lika bra var väl det, så att ingen kunde se in i det trånga utrymmet där vi knappt fick plats med vårat matbord.

  Några sekunder efter att jag hade öppnat dörren var Max - min tre år gamla bror framme vid mig med utsträckta armar.

  "Hi you", sa jag glatt jag och tog upp honom i famnen samtidigt som jag trampade av mig skorna.

  "Cassie!", utbrast Margret när jag kom in i köket där hon satt och ritade.

  "Hello sweetie", log jag och gick fram till kylskåpet. "Where is everyone else?", frågade jag och såg mot Margret samtidigt som jag tog ut ett juice paket från kylen och hällde upp jucie i ett glas.

  "Mom took them to the store."

  Ibland tyckte jag verkligen synd om Margret. Hon var nio år och det kändes som om hon orkade med mer ansvar än vad jag gjorde. Hon var bara en utav mina fem småsyskon och det här var inte första gången som mamma lämnade henne hemma som barnvakt.

  "I can be with Max. You go out and play or something, it's sunny", sa jag och Margret sken upp i ett leende.

  "Thank you Cassie", sa hon glatt och reste sig från bordet innan hon försvann ut i hallen.

  "I missed you Maggie", sa jag högt och Margret stack ut huvudet i köket igen.

  "I missed you too", svarade hon med ett leende som verkligen smittade av sig till mig. "Bye!"

---

Jag ber om ursäkt om det är stavfel eller så, men jag har mycket att göra just nu. Jag antar att en del med lite slarvfel är bättre än ingen del alls...?