Safe - Del 11

16 Augusti 2013, 00:09
Tidigare: 
  "It's gonna be okay", viskade han samtidigt som han strök med handen upp och ner över min rygg. Allt han hade sagt de två senaste timmarna var att det skulle bli bra, och det hade faktiskt hjälpt mig att hålla lugnet. Förhoppningsvis hade han rätt och allt det här skulle lösa sig. Om inte så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det fanns egentligen bara två totalt olika sätt för det här att sluta på. Det var som svart eller vitt, varmt eller kallt... Liv eller död.
 → Cassie ←
 
  Medan den där omfamningen pågick hann så otroligt många saker gå igenom mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att undra varför Harry var så här. Extremt flirtig, gullig och charmig mot mig - dock på sitt eget sätt - och samtidigt så himla dryg mot andra. Den första händelsen som trädde fram i mitt minne var tidigare ikväll när jag och Fred hade lyckats hitta Nate och frågat honom vad det hade varit i flaskan igår. Just när Nate hade börjat gå ifrån oss, efter att inte ha lämnat något bra svar alls, dök Harry upp bredvid mig.
 
  "Who's that?", frågade Harry och när jag följde hans blick såg jag att den följde Nates ryggtavla.
  "Nate", svarade jag, och då vred Harry på huvudet och såg på mig.
  "Did he tell what he gave you?".
  "No, but may..". Jag slutade prata när Harry - utan att lyssna - stegade iväg efter Nate. "Harry, what are you doing?", frågade jag och blev tvungen att jogga för att hinna med honom. Strax bakom hördes Freds steg.
  Harry ignorerade mig och när vi kom ikapp Nate grep Harry tag i hans arm och vände honom mot oss.
  "What the hell did you drink last night?!", frågade han högt och jag backade instinktivt några steg, tills Freds händer kändes mot min rygg och stannade mig.
  "I didn't drink last night", svarade Nate och spände blicken i Harry. Han drog åt sig sin arm och krökte ögonbrynen. "You're Harry, right? I've heared about you. Never keeps a girl for more than 24 hours".
  Jag blev lite irriterad över det faktum att alla verkade ha hört talas om Harry förut, utom jag. Nu när jag hörde vad Nate sa granskade jag Harry. Han spände käkarna och jag kunde även se hur hans bröstkorg höjdes rejält när han drog ett djupt andetag, för att sedan sänkas igen. Jag gillade verkligen inte vart det här var på väg.
  "What drugs are you taking?", frågade Harry sammanbitet och verkade ignorera det Nate hade sagt.
  "I am not using drugs", sa Nate allvarligt, och jag trodde honom faktiskt. Han var inte den som skulle ljuga om det, snarare typ skylta med det och visa för alla hur "cool" han var. "I got some powder in my drink, from some guy. He said I should try it and that it was fun. I didn't try it though, so what the fuck is the problem?". Man hörde tydligt att Nate började bli irriterad.
  "The problem is that you let Cassie drink from that bottle", förklarade Harry argt.
  "Oh, so Cassie is the lucky girl tonight, huh? I shouldn't try her if I were you. Her boyfriend is kind of an.."
  "I know who he is", avbröt Harry snabbt och tog två hotfulla steg mot Nate.
  "Harry, let it be", försökte jag frustrerat, men han struntade i mig och fortsatte stirra på Nate.
  "Okay, man. I don't want a fight", försäkrade Nate och höjde händerna framför sig i en oskyldig gest.
  "Why did you let her drink from it?", frågade Harry och lät rätt ursinnig nu. Det kändes som om knarket bara var en bra orsak för tillfället - som om Harry bara ville slå in pannbenet på Nate och nu hade han en anledning också.
  "I don't know. What are you gonna do? Bring me to the police and tell them?", frågade Nate med en nästan hånande ton, som definitivt bara provocerade Harry ännu mer.
  "Or I could just beat the shit out of you right here and now", fräste Harry och plötsligt höll han ett grepp om Nates krage.
  Innan jag hade hunnit tänka ut någonting att göra för att få stop på scenen som utspelade sig framför mig hade Fred lämnat min sida och var framme för att sära på Harry och Nate.
  "Calm down, mate", sa han med lite lätt irritation på rösten och gav Harry en lätt knuff för att få bort honom från Nate.
  "I'm not your mate", sa Harry tydligt och knuffade till Fred med båda sina händer på hans bröstkorg. Fred vacklade bak några steg, men återfann sedan balansen. Jag kunde se i hans ögon att han var sur nu. Det tog oftast ganska mycket för att få Fred på dåligt humör, men jag såg direkt på honom när han blev arg. Sättet som han höjde axlarna en aning, minskade ögonen lite och den där rynkan som dök upp mellan hans ögonbryn.
  Jag tänkte inte låta det här komma till stadiet då Fred och Harry slogs. Absolut inte. Då skulle garanterat Harry vinna, för slagsmål var ingenting Fred hade mycket erfarenhet utav.
  "No no no, guys. Can we not do this right now?", frågade jag och klev fram emellan de. Jag såg genast på Fred att han slappnade av i käkarna och axlarna sjönk igen. Harry däremot stod fortfarande i en spänd position och jag vände mig helt mot honom. "Please", lade jag bedjande till och placerade båda händerna mot hans bröstkorg. Jag visste inte om det var på grund av beröringen, eller min bedjande begäran, men han vände i alla fall blicken mot mig och nickade kort samtidigt som jag kände hur hans muskler mjuknade under mina händer.
 
  Först när Harrys hand lämnade min rygg, där den flitigt hade jobbat sig upp och ner, vaknade jag upp från minnet och insåg att jag inte längre grät.
  "So what's happening now?", frågade han och såg ner på mig med varsam blick.
  "She's in surgery, so I'll wait here. You can go home, though", svarade jag och backade ett steg.
  "Don't be silly. I'll stay", sa Harry allvarligt och jag nickade lite. Jag hade faktiskt hoppats på att han inte skulle gå. Det kändes bra att ha honom där.
  "You hungry?", frågade han sedan plötsligt och jag skakade på huvudet, utan att känna efter överhuvudtaget. "This'll probably take some time, so we could go down to the café to eat something", försökte han envist och jag suckade ljudligt.
  "I'll eat when this is over", svarade jag och stök bak håret från ansiktet med hjälp av båda händern. Jag hade varken ro eller aptit nog för att ens tänka på att gå och äta nu, mitt i allt.
  "Well, I'm gonna go buy something small. You should at least take in some sugar", konstaterade Harry med en väldigt övertalande ton. Jag gav upp och nickade lite. Det kunde ju inte skada. "I'll be right back", sa han sedan tyst och strök snabbt med sina ena tumme över min kind, innan han gick iväg i riktining mot hissarna.
 
→ Harry ←
 
  Medan jag väntade på att hissen skulle komma upp till våningen jag befann mig på hann många tankar passera inuti mitt huvud. Den enda som verkligen satt fast var det extremt tydliga minnet utav rädslan och förtvivlan i Cassie's ögon tidigare idag, när detta hade börjat. Blicken hon hade gett honom var något han förmodligen aldrig skulle glömma. Som ett litet, hjälplöst barn som med hjälp av endast en blick bad om så otroligt mycket.
 
  "Hey, man. What happened to you're head?", frågade Liam när jag kom fram till honom och de tre andra killarna som även de var en del av vårt så kallade 'gäng'.
  "Oh, some girl threw a phone at me", svarade jag ärligt och höjde ena handen mot punkten där mobilen hade träffat mig. Precis där hårfästet började. Först när jag kände att det var varmt och kladdigt förstod jag att det blödde. Hon måste alltså ha fått in en fullträff - fast samtidigt inte eftersom tjejen som hade kastat den inte ens hade tänkt träffa mig med den. Jag hade bara haft oturen att stå precis bakom hennes måltavla.
  "Someone threw a phone at you?", upprepade Louis och såg rätt road ut.
  "Crazy, right", mumlade jag och såg på mina nu blodiga fingrar.
  "Here", sa Niall och träckte fram en blå servett mot mig. Jag hade inte ens noterat det förrän nu, men de alla fyra stod med någon storts kebab rulle och åt. Jag tackade för servetten, torkade av fingrarna och när jag sedan vände mig om för att kolla efter en sopkorg såg jag henne.
  Cassie stod stilla, mitt bland allt folk, med telefonen mot örat och med ett leende som prydde hennes läppar. Ett leende som var lyckligare än jag någonsin sett henne förut. Det tog dock bara en sekund innan all glädje spolades bort från hennes ansiktsuttryck och hon började se mer och mer orolig ut. Oron övergick snabbt till något som jag endast kunde tyda som rädsla. Hon såg livrädd ut.
  "Ehm, guys.. I'll see you later", sa jag frånvarande och började att gå mot Cassie med snabba steg, hela tiden utan att släppa henne med blicken för en sekund. Strax innan jag kom fram till henne sänkte hon telefonen från örat och lade ner den i fickan.
  "What's going on?", frågade jag oroligt och Cassie såg ner mot min mage, men hon tittade inte på mig. Det var som om hennes blick hade drunknat i rädlsan, för hon fokuserade inte på någonting, utan stirrade tomt framför sig.
  "She's.. The, they found her", andades hon hackigt fram och jag kunde inte vara mindre ovetande om vad hon pratade om.
  "Who did they found?", frågade jag och tog hennes ansikte mellan båda mina händer för att vända det upp mot mitt eget. Hon svarade inte, men nu mötte hon i alla fall min blick. Jag kunde känna hur hon började darra en aning och jag blev bara mer och mer orolig för varje sekund som gick. "Cassie. Who did they found?", upprepade jag långsamt, noga med att uttala varenda liten stavelse.
  "Alexa."
 

  "Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.
  "Yeah.. yes", svarade jag och harklade mig lite, innan jag tog ett steg åt sidan för att släppa ut gumman från hissen. "I'm sorry", lade jag sedan till och pressade fram ett så vändligt leende som möjligt.
Om någon inte förstod det så är de kursiverade bitarna flashbacks från tidigare samma kväll/natt.

Förlåt för att det blev lite sent. Jag hann nästan lägga ut delen på torsdagen som jag sa, några minuter för sent.
Jag vet att det här kanske inte besvarade alla frågetecken som uppstod efter förra delen, men ni får helt enkelt ha tålamod. :)
 
Kommenterat av My

Åh ! Jag antar att de är Alexa på sjukhuset som hon väntar på? Vad jag fattade de som iaf, men är lite efter så antar att de inte alls är hon ! Haha.
Jättebra del iallafall, verkligen ! Älskar hur de är mot varann å hur de tänker ! Längtar till nästa del :)

Svar: Det som man inte förstod i denna del förstår man förhoppningsvis snart... Jag tror inte du är så efter, jag tror det är jag som gör det svårt för både er och för mig själv. Hehe. ^-^
Tack så mycket, jättekul att höra det. :)
One D Tales

2013-08-16, 00:31:34
URL/Bloggadress http://novellermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Berättelser om One Direction

Jag gillar att i vissa stunder fattar man precis vad man läser och i andra är man helt förvirrad men man förstår ändå vad det handlar om. Jättebra, längtar till nästa!:)

Svar: Haha, vilken tur att du gillar det! :)
One D Tales

2013-08-16, 09:19:28
URL/Bloggadress http://berattelsermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Bella

Bra kapitel

Svar: Tack. :)
One D Tales

2013-08-16, 16:29:55
Kommenterat av Agnes

Guuud vad spännande det blev nu! Jag älskar fanfics som skapar många frågetecken, men sedan faller allt på plats liksom! Välskrivet :D

Svar: Ja, jag älskar också när det är så - därför gjorde jag det så nu. Haha. :)
One D Tales

2013-08-16, 21:54:55
Kommenterat av ida

sjukt bra skrivet! :) väntar spänt på nästa kapitel! :)

Svar: Tack ska du ha! :) Det lär komma på söndag eller måndag.
One D Tales

2013-08-17, 00:36:27
URL/Bloggadress http://idaasoderberg.blogg.se
Kommenterat av Anonym

Sä bra!

Svar: Tack!
One D Tales

2013-08-17, 01:44:41
Kommenterat av Stina

Åhh, jag älskar den här novellen! Du är så bäst!! :D♥

Svar: Tack! Fast jag är inte lika bäst som du! :D♥
One D Tales

2013-08-17, 15:59:47
URL/Bloggadress http://onedirectionnooveller.blogg.se
Kommentera

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: