Safe - Del 7

06 Augusti 2013, 06:33

Tidigare:

"I can be with Max. You go out and play or something, it's sunny", sa jag och Margret sken upp i ett leende.

  "Thank you Cassie", sa hon glatt och reste sig från bordet innan hon försvann ut i hallen.

  "I missed you Maggie", sa jag högt och Margret stack ut huvudet i köket igen.

  "I missed you too", svarade hon med ett leende som verkligen smittade av sig till mig. "Bye!"

 

 

  En timme senare hade jag lekt lite Max och han låg nu helt utslagen på min säng och sov. Jag kröp försiktigt ur sängen för att inte väcka honom och gick ut till badrummet för att ta en snabbdusch.

  När jag tog av mig kläderna lade jag märke till något som jag missat tidigare när jag bytte om hos Harry. Jag hade, på ena överarmen, ett blåmärke efter en hand som måste ha hållit i mig väldigt hårt. Jag studerade det ett tag i spegeln och placerade sedan mina egna fingrar över blåmärket. Mina fingrar var för korta, men när jag försiktigt tryckte lite kände jag genast att det var rätt ömt. Vem som hade orsakat blåmärket kunde jag inte komma ihåg, men jag hade mina aningar.

  Direkt efter duschen tassade jag tyst in i mitt rum och drog på ett par sköna shorts och ett slappt linne innan jag slog mig ner på sängen bredvid Max, som fortfarande sov. Jag letade upp Harrys nummer i kontakterna och knappade in ett meddelande, som jag sedan ändrade säkert tio gånger innan jag gav upp med att försöka få det att inte låta fel och istället bara skickade det.

 

  || I need to see you. ||

 

  Svaret kom riktigt snabbt, nästan som om han suttit och varit beredd på att svara.

 

  || Oh, I need to see u too gorgeous. But already? I still look the same. ||

 

  || What I ment was we need to talk. ||

 

  Jag skickade iväg mitt svar och hörde sedan hur ytterdörren öppnades och röster fyllde huset. Jag släppte ut håret från handduken som var virad runt det för att låta det lufttorka istället, och sedan gick jag ner till köket.

  Vårt hus var egentligen inte stökigt, utan bara väldigt litet i förhållande till alla saker och familjemedlemmar vi hade. Detta gjorde att det ofta uppfattades som väldigt stökigt och rörigt. Nu när köket var fullt med barn och köksbordet var fullt med plastkassar från affären såg det extra trångt och stökigt ut.

  "Hi Cassie!"

  "Play with me Cas?"

  "What happened to your arm?"

  De fem-åriga tvillingpojkarna och fyra år gamla Celine var snabbt framme vid mig och jag satte mig på huk för att ge Celine en kram och rufsa om både Phil och Ted i håret. Om anledningen till att barnen alltid var som hökar på mig när jag kom hem var att de inte fick tillräckligt med uppmärksamhet utav mamma eller om de helt enkelt bara gillade mig visste jag inte. Kanske en kombination utav båda.

  "Oh, so you didn't move out after all?", frågade mamma plötsligt.

  "What?"

  "I bought you a phone so that you can call to tell me where you are and if you're coming home", fortsatte hon irriterat.

  "Oh, I'm sorry. I figured you wouldn't have time to pick up when you saw it was me calling", muttrade jag och nu vände sig mamma mot mig och korsade armarna över bröstet.

  "You are staying home the rest of this day, Cassie. You can't just run in and out here when you feel like", sa hon strängt.

  "Yeah, sure. Like I'm gonna sit in this little dirtbag to house all night", fräste jag ironiskt.

  "You want a bigger, nicer house? Go buy one yourself because I don't want you or your attitude under this roof anymore!"

  "Fine!", skrek jag och skyndade mig bort från köket, in till mitt rum.

  Det var så typiskt mig och mamma att bråka. Det var antingen det, eller så pratade vi inte alls. Nu var jag less på det och om hon inte ville ha mig här längre så skulle hon slippa mig.

  Jag drog ut en sliten gammal bag ur skrubben och öppnade garderoben. De kläder jag använde mest slängde jag ner i väskan och sedan övergick jag till hyllan som stod vid ena väggen. Därifrån tänkte jag ta med sminkväskan, platt och locktången, hårborste, parfym och sådana saker, men så insåg jag att jag kanske borde fixa mig innan jag packade ner allting.

  Jag placerade mig snabbt sittande på golvet framför den rektangulära, långa spegeln och började sminka mig. Håret hade inte torkat klart ännu och eftersom jag ville hinna med nästa buss orkar jag inte börja föna det, eller göra något annat med det. Kläder valde jag inte efter snygghet idag, utan jag drog på mig mina skönaste jeans - vilket var ett par ljusblåa som satt perfekt formade efter mina ben. Till det valde jag en vanlig, grå, halvtjock, långärmad tröja som även den var väldigt skön.

  "What are you doing?", frågade Margret som plötsligt stod i dörröppningen och tittade på mig.

  "Getting dressed", svarade jag utan att se på henne.

  "No. I mean the bag. Why are you packing?", frågade hon igen och jag vände mig nu mot henne.

  "I'm gonna leave for awhile", svarade jag och pressade fram ett leende. Jag visste att det skulle betyda att Margret fick ta ännu mer ansvar och jag visste att hon inte skulle gilla det.

  "You can't", protesterade hon och kom längre in i rummet. "Or can I come too?", frågade hon sedan och sken upp i ett litet, hoppfullt leende. Jag förstod faktiskt att hon ville bort härifrån. Allt var så stressigt hos oss och alla bara bråkade med mamma eller med varandra.

  "Maggie", suckade jag och granskade henne där hon stod. Hon var väldigt smal och ganska kort - bristen på längd var något som verkade gå i släkten. Det kastanje-bruna håret var riktigt långt och hängde i tjusiga lockar över hennes rygg och hennes isblå ögon såg nu nedstämt på mig - hon visste vad jag tänkte säga. "You have to stay here."

  "But that's so unfair! I wanna be with you", klagade hon och jag kunde se hur hennes ögon tårades.

  "I know sweetie, but who's gonna take care of Max? Someone needs to help mom, and she don't want me here anymore so that's your job now", sa jag och lyckades le uppmuntrande trots att jag inte precis kände mig glad.

  "But I want you here", konstaterade Margret ynkligt och jag nickade samtidigt som jag kramade om henne.

  "It's gonna be fine. I'm just gonna spend some time with Fred or Kate or someone", sa jag och gav henne en puss på huvudet.

  "Promise me you'll come back. That you won't dissapear like Alexa did", viskade hon och jag blev nu tvungen att blinka undan tårar som började bildas i mina ögon. Det sista jag ville tänka på var Alexa.

  "I promise."

 

 

 

 

   När jag klev på bussen som gick in mot stan var det till min lättnad den trevliga, pratglada gubben som körde bussen. Hade det varit kvinnan som också brukade köra denna turen hade jag aldrig lyckats komma på bussen eftersom jag hade glömt mitt busskort hos Fred, men nu sa jag bara som det var också släppte han på mig.

  Jag lade väskan på fönstersätet och slog mig ner på det brevid. Fötterna slängde jag upp på en kant framför mig också lutade jag mig bak i sätet. Solen sken utanför och jag kände redan hur det blev varmt där jag satt. Tyvärr tog det ungefär 35 minuter för den här bussen att ta sig förbi alla ställen där den skulle plocka upp och släppa av folk, innan den sedan skulle komma fram till centrum där jag skulle av.

  Som tidsfördriv tog jag upp mobilen och såg att Harry hade skrivit igen.

 

  || Yeah, I figured. But my way to look at it was much funnier.. ||

 

  Strax efter att jag hade läst det meddelandet ramlade ett till in. Ett där han frågade om det var något som var fel. Jag suckade och såg på väskan som låg bredvid mig. Om folk bara visste hur mycket som faktiskt var fel. Dock svarade jag bara med ett kort, enkelt svar där jag sa att jag ville ha hela historian. Hela historian om vad som hände under natten menade jag självklart då.

  Ett bra tag senare körde bussen i ett gupp av något slag och jag vaknade upp från mitt halvsovande tillstånd. Att åka buss och bil gjorde mig alltid extremt sömnig. Jag tittade ut genom fönstret och kände igen området vi befann oss på. Det var ganska höga hyreshus på sidorna och jag var ganska säker på att det var här Harrys lägenhet befann sig. Snabbt beslutade jag att stanna här istället och sträckte mig för att trycka på stop knappen.

  När jag stod på vägkanten och bussen hade åkt iväg var jag inte riktigt lika säker på att det var rätt ställe längre. Många höghus områden såg ju ganska lika ut och även om det här var rätt ställe så fanns det väldigt många olika trappingångar att välja på.

  Jag orkade inte ens börja leta efter Harrys bil eller något annat tecken på att han bodde här. Istället tog jag upp mobilen och sökte efter hans adress, som jag ganska snabbt lyckades hitta. Det visade sig att jag befann mig på rätt område och inte många minuter senare klev jag ur hissen på Harrys våning, med en axel som gjorde ont efter att ha burit på väskan.

  Efter några försök att trycka in ringklockan accepterade jag det faktum att det var trasig och knackade istället på dörren.

  "It's open!", kom det ett rop innifrån. Jag öppnade sakta dörren och klev in i hallen.

  När jag hade vaknat på morgonen hade jag ju redan spenderat flera timmar i lägenheten, alltså hade jag inte då känt hur ovanlgit gott det luktade för att vara en ensam killes lägenhet. Eller... jag trodde i alla fall att Harry var ensam. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det, men tänk om han hade en tjej? Det fanns ju killar som raggade på andra tjejer även fast de hade flickvän, så vem vet.

  "Anyone there?", frågade Harry från andra sidan en halvt stängd dörr.

  "Yeah, It's Cassie", svarade jag och släppte ner väskan på golvet. Jag tänkte absolut inte öppna dörren och riskera att skapa något pinsamt läge, men vänta behövde jag visst inte heller göra för nästa sekund öppnades den vita dörren och Harry kom ut med en t-shirt i händerna som han snabbt drog över huvudet.

  "What's with the bag? You moving in already?", frågade han - med det där flinet som jag förmodligen aldrig skulle kunna få ur mitt huvud nu - när han passerade mig och gick in i köket.

  "What happened last night that you didn't tell me?", frågade jag istället för att svara honom.

  "Uhm, nothing really. Or, yeah if you want details; I carried you in from the cab and you kinda woke up for a few minutes. I turned on the tv and went to get you some water and when I came back you were already out of your clothes and sleeping in my shirt", sa han helt nonchalant och öppnade kylskåpet.

  "How did I know where to find a t-shirt?", frågade jag efter att ha tänkt lite. Om det fanns någonting i den här historien som han inte sa, så skulle jag ta reda på det.

  "There is a chair in the livingroom with some clothes on it. Look, why would I lie?"

  "Did you force me to come here yesterday?". Återigen struntade jag i hans fråga och ställde en egen.

  Harry var mitt i att dricka juice direkt från paketet och det såg ut som om han höll på att sätta i halsen när han hörde min fråga. Han ställde undan paketet och harklade sig lite innan han öppnade munnen för att svara.

  "Why would you even think that?", frågade han och lät plötsligt rätt irriterad.

  Jag såg allvarligt på honom och försökte läsa hans ansitksuttryck - se om han dolde någonting. Dock lyckades jag inte komma fram till något, så jag suckade och kavlade upp ärmen tills man se kunde blåmärket som var ännu tydligare nu än tidigare. Det fanns ingen tvekan om att det hade orsakats av en hand och när jag nu kollade på Harry såg han ännu mer irriterad ut.

  "You think I did that?" frågade han högt och jag rynkade pannan. Ja, det var ju faktiskt det jag hade trott. Nu ångrade jag lite att jag inte hade bett honom komma ut till ett fik eller något och möta mig där. Om han hade varit så pass hårdhänt att han hade orsakat märket på min överarm igår ville jag inte riktigt vara ensam med honom i hans lägenhet när han blev sur - vilket han verkade vara på väg att bli.

  "All I know is that I have a bruise in the shape of a hand, and that I woke up here this morning. How am I supposed to think anything about this when I have no idea what happened last night and when you won't tell me the truth?!", frågade jag och insåg att jag lät extremt upprörd. Det var bara det att jag hatade att inte veta vad som pågick. Jag ville ha koll.

---

Nu när jag har kommit in en liten bit i novellen tänkte jag fråga er om det är något ni har märkt att jag gör dåligt. Jag menar, om ni tycker att jag ska ändra något så säg till, så kan jag fundera på det. ^_^

Så bra!!

Ändra inge! Den är perfekt! Jättebra!

Jättebraaa meeraaa! :D

Men åh! Nej, ingenting är verkligen dåligt och fyfan va jag älska denna del! Helt sjukt va bra den är och Harry är så fin! Å när hon sa dedär om Alexa så börja jag inse vilken familj de är egentligen! Haha.
Älskar hur du skriver å beskriver allting, så nej. Ingenting är dåligt alls!

Om du har läst igenom min novell så kan vi väll göra ett länkbyte? :)

du skriver jätte bra, följer den här novellen dagligen!!
Jag hopppas bara att du tar med fred mer jag gillar deras vänskap.
Kram!

Allt är perfekt :D

Herreguud vas bra.
Kommer du skriva mer om Alexa?
Vem är de? :o

Haha, sorry, så dum jag är XD
http://1dfanficsworld.blogspot.se/

Vad heter du irl?

Jag har länkat dig på min blogg nu c:

Tycker du ska fortsätta precis som du gör nu! Du är otroligt duktig på att skriva och det är alltid lika roligt att se att du skrivit en ny del.
Men måste bara säga, och hoppas att du inte tar det på fel sätt, att jag reagerat på att du skrivit också istället för och så. Det gjorde mig lite osäker på om det är rätt eller inte men ja, säger det i alla fall.
Tex: men nu sa jag bara som det var "också"(och så) släppte han på mig.

Åh, gud. Jag har missat så jäkla mycket nu..:(
Men vad kan jag säga..?

#SoDamnGood :)