När jag plötsligt blev medveten om handen som strök upp och ner för min arm drogs jag ur sömnen. Jag kom genast ihåg allting som hade hänt och kunde inte tro att jag hade somnat. När jag öppnade ögonen satt Harry på huk framför mig och jag kunde se på hans ögon att han väldigt gärna också skulle ha sovit ett tag. Han såg riktigt trött ut, vilket fick mig att undra hur länge jag hade sovit.

  "What time is it?", frågade jag och blev förvånad över hur rasslig och svag min röst var. Jag harklade mig så diskret som möjligt i hopp om att få min röst tillbaka.

  "Almost half past six", svarade Harry och drog nu åt sig sin hand som hade lyckats med att väcka mig.

  "Oh god, why didn't you wake me up?", frågade jag förvånat och satte mig hastigt upp. Jag tittade mot dörren som ledde till salen där Alexa opererades, eller i alla fall hade opererats tidigare. Hur länge kunde det ta? De var väl inte färdiga, för då skulle väl Harry ha väckt mig?

  "They're just done", svarade Harry på min outtalade fråga. "They're moving her to another section any minute now", lade han till och jag nickade lite. Då skulle de alltså måsta ta ut henne, och jag skulle få se henne. Den tanken gjorde mig extremt nervös.

  När vi hade kommit till sjukhuset och läkaren hade tagit med mig till rummet där jag visste att min syster möjligtvis låg hade jag bara hoppats på att det inte var Alexa. När mamma ringde hade hon gjort det klart för mig hur illa det verkade och att hon var döende. Jag ville inte att Alexa skulle vara döende, därför hade jag hoppats på att det inte var hon. När jag sedan hade sett hennes alltid lika vackra ansikte hade massa olika känslor överväldigat mig.

  Glädje - för att jag äntligen fick se henne igen och för att hon levde. Panik och sorg - för att man kunde se hur svag och skadad hon var, och för att jag inte ville att min familj skulle behöva gå igenom att förlora henne en gång till.

  När dörren till operationssalen nu öppnades och två män rullade ut en brits där min medvetslösa syster låg på fylldes jag utav en enda känsla. Hopp. Alexa var inte död, och eftersom det fanns en chans att hon skulle överleva så fanns det även en chans att min familj skulle kunna bli hel igen.

  "Is she gonna make it?", frågade jag förväntansfullt och skyndade mig efter männen när de rullade iväg britsen genom korridoren.

  "We've done what we can. The rest is up to her", svarade en utav männen och slängde en snabb blick bak på mig. Han var lång och spinkig med svart hår, mörka gröna ögon och väldigt tydliga käkben. Han såg helt okej ut faktiskt och jag skulle gissa på att han var kring 25.

  "What do you mean?". Jag förstod inte riktigt vad han menade med att resten var upp till henne och jag orkade inte koncentrera mig tillräckligt mycket för att ens försöka lista ut det just nu.

  "We'll just have to wait and see when, or if, she wakes upp", förtydligade den andra mannan och de öppnade nu en dörr och rullade in Alexa dit. Den här killen var lite kortare än den andra, lite knubbigare - inte tjock, bara lite knubbigare - och var flintskallig. Förmodligen var han minst 10 år äldre än den längre killen.

 När britsen var innanför dörren kom den ena läkaren genast ut igen och stängde dörren efter sig.

  "What are you doing? Can't I be with her?!", frågade jag förskräckt och tänkte precis sträcka fram armen för att öppna dörren, men Harrys stora hand tog ett varmt grepp om min och stoppade mig på så sätt.

  "I just need to know some things first", svarade mannen lugnt och såg ner i ett papper han hade. "Is there a guardian here?", frågade han sedan och jag skakade på huvudet.

  "I.. Only me. I'm her sister", sa jag tankspritt och växlade oroligt blicken mellan den stängda dörren och doktorn. Jag kunde se hur han fick ett väldigt dömande ansiktsuttryck och kände mig genast rätt värdelös. Undra vad han måste tro om vår familj.

  "Their mother will be here as soon a possible", sa Harry säkert och kramade min hand. Om han menade något med det eller bara ville hålla mig lugn visste jag inte, men att det gjorde mig mer avslappnad var det ingen fråga om. Jag hade tidigare sagt till Harry att min mamma inte kunde ta sig hit på grund av barnen - även om det inte riktigt var sanningen - och att han nu försvarade mamma kändes bra. Det fanns verkligen mer utav Harry än bara den killen jag hade sett då jag först träffade honom.

  "Yeah, okay. This might be a little private, but do you know if your sister is selfharming in any kind of way?", frågade killen och såg på mig med ett ansiktsuttryck som i princip inte sa någonting alls. Hur oförskämt var inte det?

  "Yes, you're right. That is a little bit private", fräste jag och vände mig om för att gå bort från honom. Harry höll inte kvar mig, utan när jag kom tillräckligt långt ifrån honom gled min hand ur hans.

  Jag lutade mig mot väggen några dörrar bort ifrån läkaren. Jag orkade helt enkelt inte med hans frågor. Att någon ens trodde att Alexa skulle vilja skada sig själv var nästan skrattretande för mig som kände henne inifrån och ut. Hon var nog den mest ärliga, självständiga och säkra personen jag kände. Hon hade alltid varit någon jag kunde se upp till, även om det faktiskt var jag som var några minuter äldre än henne.

  Folk som såg mig och Alexa tillsammans trodde aldrig att vi var tvillingar, och det kunde jag förstå. Hon hade fått det mesta utav vår pappa och jag utav mamma. Alexa hade långa ben, perfekt breda höfter , fint formad benstomme och ganska stora bröst. Jag däremot var liten. Korta ben, inte mycket till höfter och B-kupor. Jag hade aldrig haft någonting emot min lilla storlek förut, men nu när vi började bli äldre kände jag mig som ett litet, outvecklat barn bredvid Alexa.

  "Cassie!", sa Harry högt och först när jag vände huvudet och såg på honom insåg jag att tårarna hade hittat sig fram igen. Snabbt torkade jag undan de med baksidan av handen och gick tillbaka till Harry, som nu stod ensam vid dörren och väntade på mig.

  "What did he say?", frågade jag och fuktade min torra läppar med tungan, samtidigt som jag gick in under den utsträckta armen som han höll fram mot mig.

  "It's free to be with her until she wakes up", sa han med ett svagt leende och tog sedan bort armen från mina axlar. "For related", lade han sedan till och log ursäktande.

  "Nonono", protesterade jag snabbt när jag förstod att han inte tänkte följa med mig in. "I can't go in alone", lade jag sedan till och skakade skrämt på huvudet.

  "Why isn't you mom here?", frågade Harry då och såg menande på mig. "The real reason?", lade han sedan till och höjde ögonbrynen. Tydligen hade min lama förklaring inte riktigt gått hem.

  "She can't drive here. She's drunk", svarade jag tyst och såg ner i golvet.

  Det var också en sak som hade börjat sedan Alexa försvann. Mamma drack i princip varje kväll, vilket egentligen inte gjorde mig särskilt mycket. Jag behövde inte hjälp av henne med saker längre utan klarade mig oftast ensam, men jag tycker synd om de andra barnen.

  "Why didn't you tell me?", frågade Harry och jag suckade. Nu kom reaktionen som jag alltid fick. Folk tyckte synd om en och ibland kunde man se hur de verkligen dömde mamma. Jag hatade det. Om jag hade förlorat en av mina döttrar och inte vetat vad som hänt henne skulle jag förmodligen också dra i mig alldeles för mycket vin. Vem skulle inte det? Det betydde väl inte att hon var en dålig mamma, eller? Det betyder ju i alla fall att hon bryr sig och saknar Alexa.

  "I'll go get her now, right away", sa Harry bestämt, istället för att reagera på någon negativt sätt.

  "Really?"

  "Of course. She should be here with you", sa han och nickade.

  "Oh.. okay", höll jag med. Harry bara fortsatte förvåna mig hela tiden. För tillfället kunde jag knappt komma ihåg varför jag i början hade trott att han var en dålig kille.

  "Will you be okay here?", frågade han och lade huvudet lite på sned samtidigt som han tog min ena han i sin. För första gången under den här natten hade min puls faktiskt tid att reagera, så nu kände jag hur den ökade kraftigt.

  "Eh, no..", mumlade jag och såg ner på våra händer. Jag visste att det här kanske inte riktigt var rätt. Jag hade ju fortfarande Rob, även om han de senaste dagarna hade känts oerhört långt borta.

  "I'll be back", konstaterade Harry och jag hann skymta ett snett leende på hans läppar innan hans starka armar befann sig runt om mig och jag fick ställa mig på tå för att få hakan ovanför hans axel när jag höll om honom också. Jag sa ingenting mer, men han kunde förmodligen känna att jag nickade.

 

 

  Hur lång tid det hade gått från att Harry hade åkt iväg, till att dörren till den lilla sjukhussalen öppnades och mamma stod utanför visste jag inte riktigt, men länge hade det i alla fall tagit. Det var dock inte konstigt eftersom vi bodde en bra bit härifrån.

  Mamma hade endast på sig de ljusblå byxorna som hon alltid sov med och ett vitt, kort linne till det. Hennes ögon var röda - förmodligen både efter en massa vin och en massa tårar. Det bruna håret hade hon bortdraget från ansiktet och förmodligen fast med en klämma där bak. Hon tittade förskräckt på Alexa som låg medvetslös i sängen framför mig, och sedan på mig. När jag mötte hennes blick kände jag genast hur tårarna steg i mina ögon igen. Jag ångrade plötsligt vartenda bråk vi hade haft sedan Alexa försunnit - litet som stort. Det var när sådant här hände som vi behövde hålla ihop, istället hade vi bara glidit isär. Jag fick en känsla av att mamma tänkte precis samma sak som mig.

  "Oh my god", andades hon tyst och började gå mot mig och mot sängen. Jag reste mig upp från den hårda stolen jag satt på och nickade.

  "I know..", mumlade jag och försökte blinka bort tårarna.

  "Alexa", snyftade mamma och gick, utan att ens titta på mig mer, förbi mig och föll ner på knä bredvid sängen. "My little, beautiful Alexa", grät hon nu och strök undan Alexas mörka - i princips svarta - lugg från hennes panna.

  Jag förstod att hon var ledsen över det här och jag var också orolig över Alexa så att det gjorde ont inuti mig. Men trots det hade jag på något sätt hoppats att det var mig hon skulle krama om. Under alla dessa fem månader hade jag i princip inte ens rört vid mamma. Innan allt det här hände var vi extremt tajta - jag, Alexa och mamma. Nu hade jag faktiskt för några sekunder trott att mamma skulle hålla mig i sina armar, som förut, och att istället se henne luta sig över Alexa gjorde ont. Hur fel var inte det egentligen? Min syster höll på och dö, ändå var jag avundsjuk på henne.

  "You can not leave us, Alexa. We're falling apart without you, honey. Without you this family doesn't work. Wiht you gone this family will be nothing." Efter att ha hört mamma snyfta ut de orden klarade jag inte av mer. Jag ville inte höra mer.

  Snabbt backade jag bak tills jag hade väggen bakom ryggen och då sjönk jag ihop på golvet med händerna pressade mot öronen och ögonen hårt stängda. Här inne i sjukhuset var det omöjligt att bara stänga ute all den här skiten - vilket jag hade gjort i flera månader nu - men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att vara stark, på något sätt, för om jag skulle släppa in allting fanns det ingen chans att jag skulle klara av det här.