Safe - Del 4
31 Juli 2013, 16:19
Tidigare: Harry verkade dock inte ha några tankar om att kyssa mig, utan sa istället med en låg, hes röst; "See you later, beautiful." Jag kunde känna hans varma andedräkt slå emot mitt ansikte när han uttalade orden, och sedan släppte han mig och lämnade mig stående på ostadiga ben. Fan, till och med hans andedräkt fick mig att vilja smälta till en liten pöl.
~ Jag har tyvärr inte tid att fixa bilder till denna del. ~
~ Cassie ~
Mållöst såg jag hur Harrys ryggtavla försvann in bland allt folk som passerade mig och det tog inte länge innan jag inte alls kunde skymta honom längre. Först då insåg jag att jag kunde höra musik från en av de större scenerna och då kom jag ihåg min och Kates överenskommelse. Snabbt tog jag upp mobilen från väskan och såg att jag hade både missade samtal och meddelanden från Kate. Jag började snabbt gå mot scenen där musik spelades, samtidigt som jag ringde upp henne. Inget svar, så klart. Hon stod förmodligen redan mitt i publiken och hörde inte att telefonen ringde.
I några få sekunder övervägde jag att tränga mig in och se om jag kunde hitta Kate någonstans vid fronten av folkmassan, men sedan insåg jag att det var hopplöst. Den här publiken var till och med större än den förra.
Istället gick jag ett varv runt området i hopp om att hitta Fred, och när jag kom fram till den delen där karusellerna befann sig såg jag honom faktiskt. Han stod med ryggen mot mig och pratade med ett med några andra killar, och jag sprang snabbt fram till de och tog i ordentligt när jag slängde mig över Fred bakifrån och klamrade mig fast på hans rygg - det hela fick honom att vackla till ordentligt.
”Hey you”, skrattade jag och rufsade med ena handen i hans hår samtidigt som jag höll i mig runt hans hals med den andra.
”Hello dopey”, sa Fred samtidigt som han gjorde ett litet hopp för att få mig högre upp på ryggen.
”Ey, I haven’t even had one drink”, konstaterade jag allvarligt och kramade åt med benen lite extra hårt i hopp om det kanske skulle göra ont, eller kännas obekvämt i alla fall, men han verkade inte ens märka det.
"You want one"?, frågade en av de andra killarna - Nate - plötsligt och såg på mig under höjda ögonbryn. Jag hade inte ens tänkt på de andra så nu gled jag snabbt ner från Freds rygg och gav de tre andra varsin kram.
"You brought booze?", frågade jag lite förvånat och han nickade otydligt samtidigt som han drog upp en liten flaska från fickan på hans huv-tröja. "Don't let anyone see that!", viskade jag allvarligt och såg mig omkring för att försäkra mig om att alla bara passerade oss som vanligt.
"Cool down, it's just a little", konstaterade Nate och jag fick lust att läxa upp honom om att det faktiskt var helt emot reglerna att dricka utanför öltälten. Inte för att jag alltid var särskilt strikt med att följa regler, men för att jag av egen erfarenhet visste att det som minderårig inte var kul att bli tagen på bar gärning - av ordningsmän.
"You're crazy", konstaterade jag med en suck vilket fick honom att skrattade lite, men skrattet försvann fort och han tittade allvarligt och nyfiket på något bakom mig.
Jag tänkte precis vända mig om och titta vad det var, när jag kände en kropp mot min egen bakifrån. Jag hann i några sekunder tro att det var Fred, men när jag vred på huvudet kände jag lukten av Harrys parfym och såg även hans ansikte som var klätt med ett snett, lite retsamt leende. Jag kände att det var läge att säga något, men när jag öppnade munnen för att göra det blev jag snabbt distraherat av att Harry böjde sig ner och i princip sniffade på huden vid min hals. Mitt hjärta rusade genast iväg och jag gjorde ett tappert försök med att kontrollera min andining.
"Stop", sa jag tyst samtidigt som jag med ena handen förde undan hans huvud från min hals. Först då insåg jag att det han gjorde bara var en avledning, för samtidigt hade han - utan att jag reagerat på det - fiskat upp min mobil från en av de främre jeansfickorna.
"What are doing?", frågade jag förvirrat och vände mig mot Harry, som såg ner i mobilen. Hans fingrar dansade snabbt över skärmen och det tog inte länge förrän han låste den och höll fram den mot mig igen.
"Here you go", sa han med ett snett leende och jag tog telefonen från honom.
"You can't just act like this..", konstaterade och trots att jag försökte låta säker på min sak kunde jag själv höra hur nervös jag lät, vilket störde mig, med tanke på att det förmodligen inte bara var Harry som märkte det den här gången, utan också Nate och hans polare som jag inte riktigt kände. Harry höjde ögonbrynen och slog oskyldigt ut med armarna.
"Like what?", frågade han och såg på mig med en förvåning i ögonen som definitivt var spelad, medan han började backa ifrån mig och sedan vände sig om och gick.
Jag suckade och slöt ögonen för några sekunder. Det här var verkligen hopplöst.
"Who was that?", frågade Fred både nyfiket och oförstående samtidigt som han kom mot mig lite.
"Nobody", svarade jag i ett försök att låta o brydd om Harry, och låste upp mobilen. Jag behövde inte leta länge förrän jag fick reda på vad han hade gjort. Ett sms var skickar till en ny kontakt som var döpt till Mr. Styles. Toppen, nu hade han mitt nummer också. "I might need some of that booze after all", konstaterade jag och vände mig mot Nate som, med ett stolt leende på läpparna, tog upp den lilla flaskan igen.
~~~
Mobilskriven del, därav inte så lång och kanske inte så jätte välskriven. Hoppas ni gillar den iallafall och så fort min dator börjar funka ska jag fixa en bättre och längre del. :)
onedirectionnooveller.blogg.se
30 Juli 2013, 12:51
(klicka på bilden för att komma till denna blogg)
Det här är helt seriöst den bäst novellbloggen jag läser. Novellen (den pågående är den enda jag har läst) är välskriven och fängslande, med en riktigt intressant handling;
Jennifer Öhman är en svensk tjej som varit intresserad av musik i hela sitt liv. Debut-albumet släppte hon en vecka innan hon tog studenten och till allas stora förvåning sålde det inte alls bra. Så Jennifer fick ett uppdrag av sin manager Cristopher vilket kortfattat gick ut på att hon skulle flytta till London och få den urkända tonårspojken Harry Styles att bli intresserad av henne. Från början är deras relation bara ett skickligt skådespel från båda sidorna, men kan det kanske finnas något äkta bakom alla fejkade känslor..?
Det är helt klart värt att kika in hos den tjejen några gånger i veckan för att läsa. ^^
Safe - Del 3
29 Juli 2013, 08:17
Tidigare:
"Maybe you shouldn't have spend like one hour doing Cassie's hair", konstaterade Fred men Kate bara fnös.
"You don't understand things like that Fred, but that's okay. You're a guy", sa hon samtidigt som vi alla tre visade upp våra armband - som betydde att vi hade helgbiljetter till den här tillställningen - för vakterna.
→ Cassie ←
När vi kom fram till den lite mindre scenen där Olly skulle uppträda var det redan fullpackat med folk. Jag suckade och såg på Kate.
”Do we really have to stand in the front?”, frågade jag skeptiskt.
”Yes, my friend. We are gonna be able to say ’I stood front row at Olly Murs’”, sa hon glatt och började tränga sig fram mellan folket.
”Have fun”, sa Fred i örat på mig och samtidigt som Kate tog ett grepp om min hand och drog mig genom folkmassan såg jag besviket bak på Fred, som flinade åt mig. Jag gissade att han skulle leta rätt på Nate eller någon annan att hänga med, eftersom han nog inte ens visste vem Olly Murs var.
Till min förvåning lyckades vi faktiskt ta oss rätt långt fram, men ända längst fram fanns det ingen chans att vi skulle komma.
”So now we can’t say we stood front row”, sa jag med spelad besvikelse och Kate bara fnös.
”I’ll say it anyway. This is close enough”, sa hon och jag skrattade lite. Det var tydligt att hon var irriterad över att se tjejerna som stod längst fram och trängdes och skrattade i väntan på att Olly skulle komma upp på scenen. Jag förstod inte riktigt hur man ens kunde stå där framme. Det var sjukt trångt här några rader bak, vars vi var, och där framme borde man verkligen bli mosad mot järnstaketet som höll fansen borta från scenen.
”You wanna make a deal?”, frågade Kate plötsligt och jag tittade nyfiket på henne.
”What deal?”, frågade jag avvaktande.
”Just tell me first. Yes or no?” Jag tänkte efter lite och bestämde mig sedan för att det inte kunde vara så farligt.
”Sure!”
”Great. You and I are gonna stand front row at every single artist this festival”, sa hon och log brett.
”But Kate, we’re not..”
”Okay, as far in as we can come”, ändrade hon sig snabbt och jag skrattade lite, men nickade.
”Deal”, log jag, men överröstades av ett öronbedövande skrik som uppstod när det kom in folk på scenen. Det var inte Olly som kom ännu, utan en trummis och gitarrister och sådant. Sedan, när alla de andra stod på sina platser och började spela, kom Olly sjungande ut på scenen och skriken ökade. Innan jag ens hunnit tänka efter stod jag - och alla andra - och hoppade och sjöng med till hans låt Troublemaker.
Några låtar in i showen tänkte jag precis säga, eller snarare skrika, till Kate att det här faktiskt var roligare än förväntat och att Olly faktiskt var rätt bra, men när jag såg bredvid mig var hon inte där längre. Jag slutade hoppa och vred på mig för att kunna se mig omkring ordentligt, men jag kunde ändå inte se Kate. Genast ångrade jag att jag hade insisterat på att ha vanliga converse när Kate hade försökt få på mig ett par snygga klackar. Hade jag haft de på mig hade jag kanske kunnat se bättre än jag gjorde nu.
”Hello beautiful”, hörde jag plötsligt en hes röst säga rakt in i mitt öra, vilket i princip var vad som krävdes för att man skulle kunna bli hörd över den höga musiken. Genast kände jag igen sättet han uttalade beautiful på, men jag blev ändå tvungen att vända mig om för att vara säker på att det var han. Precis som förväntat möttes av samma gröna ögon som kvällen innan. Harry stod riktigt nära mig och såg ner på mig med ett litet busigt leende på läpparna. Av någon anledning kände mig extremt obekväm med att ha honom så nära, men när jag försökte backa blev jag påmind om att vi befann oss i mitten av ett folkhav. ”You’re not gonna find anyone in this crowd”, konstaterade Harry högt och gav mig en menande blick - tydligen hade han sett att jag hade letat efter någon. Jag förstod att han hade rätt - jag skulle helt enkelt få leta rätt på Kate när jag kom ut härifrån.
Olly hade just avslutat en låt och sagt några meningar som jag inte hunnit lyssna till. Nu började bandet spela Heart Skips A Beat. Jag vände mig mot scenen igen i hopp om Harry på något orimligt sätt bara skulle försvinna bland allt folk, och en liten stund trodde jag nästan att det fungerade.
När refrängen sedan kom och jag - som alla andra - höjde ena handen i luften och viftade med den i takt till musiken kände jag plötsligt hur någon annans hand kom runt min midja och i princip höll om mig. Jag behövde inte kolla bak för att veta att det var Harry.
Sekunden efteråt kände jag hur folk började trängas ännu mer och sedan var min rygg plötsligt pressad mot Harrys kropp. Egentligen var det ingenting märkvärdigt med det - det hade hänt säkert 10 gånger tidigare bara under den här showen, med andra killar och tjejer - men det var något med Harry som gjorde mig nervös. Bara att känna lukten av honom och hans parfym fick det att pirra i magen på mig.
När handen som höll om mig sedan enkelt letade sig in under det tunna linnet jag hade på mig och placerades på min mage insåg jag hur fel det här var. Jag hade Rob, så jag borde inte låta någon annan röra mig på det här sättet. Musiken var så pass hög att om jag ville att Harry skulle höra något jag sa hade jag varit tvungen att vända mig mot honom och skrika, därför struntade jag i det och flyttade bara hans hand till utsidan av linnet, vilket han verkade nöja sig med för där stannade den resten av showen.
En stor del av folket var riktigt snabba med att försvinna från scenen när Olly var färdig, antagligen för att de skulle förflytta sig till nästa scen och vänta på nästa uppträdande. Jag själv började genast att söka efter Kate med blicken, men jag såg henne ingenstans.
”Who is it that you’re looking for?”, frågade Harry och ställde sig framför mig. Medan han hade stått bakom mig hade det varit lätt att ignorera det faktum att den goda doften kom från en riktigt snygg kille, men nu när han placerade sig själv i mitten av mitt synfält blev det lite svårare.
”A friend”, svarade jag och undvek medvetet ögonkontakt. Jag hade en känsla av att det var bäst att se in de där gröna ögonen så lite som möjligt.
”Is it that Rob guy?”, frågade han och jag kunde, i ögonvrån, se att hans blick blev intensivare. Jag blev nu tvungen att möta den, och så fort jag gjorde det ångrade jag mig. Det måste vara det här som folk kallade knäsvag, för mina ben kändes plötsligt alldeles mjuka och opålitliga.
”How do you know Robert?”, frågade jag tyst och tvingade mig själv att vända ner blicken till marken under oss. Vad var det här egentligen? Jag träffade den här killen för andra gången och jag fick redan talsvårigheter i hans umgänge. Han fick mig redan att känna saker jag aldrig känt med Rob. Det var inte rätt.
”I don’t”, svarade Harry simpelt och jag såg hur hans fötter förflyttades mot mig.
”So why.. why were you fighting with him?”, frågade jag besvärat och svalde hårt.
”I wasn’t”, svarade han, återigen kort och enkelt. Nu kunde jag dock höra en lite road ton i hans röst. Jag fuktade läpparna med tungan och fortsatte se ner på våra fötter. Något att säga kunde jag inte komma på, därför blev det han som bröt tystnaden.
”I like your eyes”, sa han helt oväntat och jag vände förvånat upp blicken mot honom.
”I.. uhm. Thank you”, svarade jag dumt och flackade med blicken från hans ena öga till det andra, och tillbaka igen. Sanningen var att jag gillade hans ögon också, men det kunde jag inte säga ju. Mitt osäkra svar fick honom att flina och jag hade en känsla av att han var fullt medveten om vilken effekt hans närhet hade på mig.
Den nya tystnaden som lade sig mellan oss var ingenting jag uppskattade. Hans blick borrade sig in i min och jag kunde inte förmå mig själv att titta bort. Istället stod jag bara och stirrade tillbaka på honom. Jag uppfattade det knappt först, men sakta flyttade Harry sig närmare mig och tillslut kunde jag känna värmen från hans kropp genom det lilla avståndet han fortfarande höll.
En stor, varm hand dök upp vid mitt ansikte och lämnade en varm linje där fingrarna drogs över min ena kind. Sedan fångade Harry upp en hårslinga som hade lämnat sin plats vid resten av luggen. Varsamt lade han håret på plats och bröt äntligen ögonkontakten för att följa sina egna rörelser med blicken. Jag passade på att granska hela honom ordentligt nu, för första gången i kväll.
Det bruna håret var fortfarande lockigt, men inte lika bakåtdraget idag. Det täckte en del av hans panna, men lämnade ändå de gröna ögonen fullt synliga. Jag fortsatte neråt med blicken. Han hade på sig en mörkgrön rutig som följde formen av hans överkropp perfekt, och till det ett par svarta jeans.
När jag återvände upp med blicken till hans ansikte såg Harry på mig med ett flin, innan han snabbt såg ner över sin egen kropp. Det såg nästan ut som om han tittade så att han inte glömt att stänga gylfen eller något sådant. Så fort han återvände med blicken till mina ögon blev jag återigen påmind om att jag inte ens borde stå här med Harry. Jag visste knappt vem han var, men trots det var jag rätt säker på att han tillhörde fel gäng. Att han inte var någon jag egentligen ville spendera tid med.
Jag tog ett steg bak för att öka avståndet mellan oss lite, men min handling hade motsatt effekt för Harry var snabb med att lägga bägge händerna på mina höfter och dra mig mot sig själv. Jag kände hur mitt hjärta ökade takten mer och mer när jag kände värmen från hans kropp emot min egen. Förmodligen kunde han också höra det, eftersom hans lekfulla flin var tillbaka på hans läppar. Jag gjorde ett litet försök att backa bort från honom, men hans starka händer höll mig på plats samtidigt som han böjde sig ner mot mitt ansikte och stannade några centimeter ifrån mitt. Åhnej, bara han inte kysste mig. Vad som helst, men inte en kyss. Trots att jag bara ville vrida bort huvudet och göra allt för att han inte skulle placera sina läppar mot mina, så stod jag bara där och stirrade in i hans ögon.
Harry verkade dock inte ha några tankar om att kyssa mig, utan sa istället med en låg, hes röst; "See you later, beautiful." Jag kunde känna hans varma andedräkt slå emot mitt ansikte när han uttalade orden, och sedan släppte han mig och lämnade mig stående på ostadiga ben. Fan, till och med hans andedräkt fick mig att vilja smälta till en liten pöl.
Jag vet, jag vet. Det där blev inge bra. Jag känner verkligen hur slarvigt det där blev, och jag är ledsen för det. Ska försöka få nästa del bättre. .__.
Safe - Del 2
27 Juli 2013, 08:33
Tidigare:
"Have you been smoking?" frågade Robert plötsligt allvarligt hans ögon såg om möjligt ännu argare ut. Jag sjönk ner på mina hälar igen. Det hade tidigare känts som att röka var ett bra sätt att bevisa att jag var självständig och kunde göra vad jag ville, men nu började jag tvivla på min plan. "You're disgusting, do you know that?" frågade han i hög ton och plötsligt fick jag en hård knuff på båda axlarna som fick mig att vackla bakåt några långa steg innan benen inte hann med under mig längre och jag föll handlöst.
→ Cassie ←
Jag hann få panik inom mig och knep ihop ögonen, som om det skulle dämpa smärtan när jag slog i marken, men det kom aldrig någon smärta alls. Istället kände jag hur ett par stora händer tog ett starkt grepp under båda mina överarmar och på så sätt fångade mig innan jag hann träffa den hårda asfalten.
"The slut is yours tonight." Hela kvällen hade jag lyckats hålla uppe någon sorts mur mellan mitt huvud och alla elaka ord Robert hade sagt, men de där orden bröt sig igenom och gjorde faktiskt ont. "She'll be running back to me anyway", muttrade han och vände sig sedan om för att gå sin väg. Var det verkligen så låga tankar han hade om mig?
Jag såg efter Rob när han försvann längre och längre bort, och med hjälp av händerna som fortfarande höll i mig tog jag mig sedan upp på egna ben igen. När jag inte längre kände fingrarna runt mina armar vände jag mig om och tittade på killen som hade fångat mig - killen med det lockiga håret. Nu på närmare håll var det även lätt att bekräfta min tanke om gröna ögon. De var till och med mycket grönare än jag hade sett på långt håll. Även om jag helst bara ville bort från honom, så kunde jag inte undgå att märka att han faktiskt såg bra ut.
"Thanks." Först nu när jag pratade insåg jag att jag var en aning andfådd, av rädsla förmodligen. Jag skulle nog aldrig säga det till någon, men ibland skrämde Robert faktiskt mig, och även om den här killen hade fångat mig kände jag mig inte alls trygg med honom heller.
"You heard him. You're mine tonight", flinade killen och höjde lite på ögonbrynen. Jag förstod inte om han sa det som ett litet skämt eller inte, men i vilket fall som helst gjorde det mig ännu mindre trygg. "I'm Harry", presenterade han sig sedan och höll till min förvåning fram handen mot mig. Lite väl trevlig gest för att tillhöra Roberts typ av vänner. Dock kanske det var precis vad han ville få mig att tänka.
"And I'm out of here", muttrade jag och gick förbi honom. Jag fick syn på de två killarna från tidigare, Niall och Zayn. Dom båda stod och iakttog oss med nyfikna blickar. Hade de sett hela incidenten kunde man lätt kalla det för pinsamt, med tanke på att Niall hade kommenterat min rökning tidigare. Mitt i ett av mina steg togs ett grepp om min handled och det tog tvärstopp för mig.
"Where do you think you're going?" Jag vände mig sakta om och började bli både irriterad och orolig. Vad ville den här Harry mig egentligen?
"Home", svarade jag tvärsäkert och han skrattade lite innan han nickade.
"I'll drive you", sa han och nickade mot en väldigt låg och riktigt snygg svart bil som stod parkerad en bit bort.
"I can walk", lovade jag och gjorde ett litet försök att vrida runt min handled så pass mycket att Harry inte skulle kunna hålla kvar sitt grepp, men det gick inte. Hans grepp bara hårdnade och han skrattade lite igen.
"Oh, honey. I think I'll win this." Om han pratade om diskussionen angående om att få skjutsa hem mig eller om han menade den lilla kampen våra händer utövade hade jag ingen aning om, men med den där styrkan började jag tro att han skulle vinna både och - vilket oroade mig mer och mer.
"Harry, come on now. Let's go inside!", sa en röst som jag kände igen. Det var blondinen - Niall.
"I'll just drive her home", sa Harry och höll upp den handen som han höll i mig med, vilket resulterade i att vi båda höll upp varsin hand och eftersom han var mycket längre än mig blev jag tvungen att ställa mig på tå. Niall och Harry kände alltså varandra, vilket nu resulterade i att jag definitivt aldrig skulle kunna träffa någon av de igen. Det skulle bli alldeles för pinsamt.
"I'll walk. Let go of my arm!" Det var slut med de små försöken att ta sig lös och nu slet jag istället armen mot mig. Det resulterade i att hans grepp rev i den tunna huden på min handled och jag kved till utav smärtan.
"Easy, you're hurting yourself", sa Harry och äntligen släppte han mig. Jag gned försiktigt med den andra handen där hans grepp hade varit och skakade sedan på huvudet.
"No. You're hurting me", rättade jag honom innan jag med snabba steg återigen gick förbi honom, förbi Niall och vidare längs vägen.
Om jag skulle gå ända hem till mig skulle det blir riktigt långt, också gick även åt fel håll just nu. Dessutom ville jag inte gå hem, men jag kanske kunde gå till Roberts lägenhet. Dit var det inte jätte långt och jag hade hans extranyckel så det gjorde inget om han inte skulle vara hemma. Fast sedan kom jag och tänka på vad han hade sagt tidigare om att jag ändå skulle komma tillbaka till honom, vilket fick mig att stanna och ta upp telefonen och knappa in Freds nummer.
"Fred", svarade han efter några signaler och eftersom det var alldeles tyst i bakgrunden antog jag att han inte längre var med Kate.
"Hi", sa jag och följde bilarna som passerade med blicken.
"Don't tell me you need that ride after all?" frågade Fred och lät till en början riktigt trött och allvarlig, men i slutet av meningen hörde jag hur hans vanliga 'jag visste väl det' - ton spred sig i rösten.
"I could walk, but you know, that would take me about.."
"I'm coming", avbröt han och jag skrattade lite.
"You're the best", sa jag tacksamt och satte mig ner på en sten som stod några meter bort från vägen.
"I know", höll Fred med och sedan lade han på. Egentligen hade jag lite dåligt samvete, för Fred hade agerat chaufför till mig alldeles för många gånger sedan han tog körkortet för ungefär ett och ett halvt år sedan. Men han sa alltid att det var lugnt, att han inte hade något emot sällskapet och att det ändå var hans pappa som betalde bensinen.
Från Fred var det en ganska bra bit att köra in till centrum, men det tog ändå inte allt för länge tills hans vita bil passerade på vägen framför mig. Han såg mig tydligen när han passerade för lite lägre fram saktade han in och stannade på vägkanten. Jag joggade fram till bilen och satte mig på passagerarsidan.
"Thank you for doing this", sa jag när jag stängde dörren efter mig.
"You know that I don't mind. I'm not even paying for the gas myself", sa han, som så många gånger tidigare.
"I'm so lucky", sa jag nöjt och lutade mig bak i stolen. Fred log brett mot mig innan han vände blicken ut genom fönstret och började köra. Jag satt kvar med blicken fäst på honom.
Hans hår var ljusbrunt, på gränsen till blont, och nu var det nästan nyklippt - dock inte jätte kort utan bara sådan där typsik pojkfrisyr. Hans ögon var i en ljus nyans av brun och på vintrarna var han ganska blek, men på sommaren blev han brun direkt när solen tittade fram. Att han hade en vältränad kropp och var rätt lång var också positiva saker, som ledde till att han var en ganska populär måltavla för tjejerna.
"Where am I taking you? Home? To Rob?" Freds röst avbröt mina tankar.
"Ehm.. Would you mind if I'd come with you?" frågade jag lite avvaktande. Jag tänkte inte befinna mig i Robs lägenhet när han kom hem, och jag ville inte riktigt åka hem heller. Fanns det ett annat alternativ höll jag mig helst borta hemifrån.
"Ofcourse not!" sa han snabbt och tog av mot sitt bostadsområde i en korsning.
"The shower is all yours", sa Fred när han kom in i sovrummet i endast boxershorts. Hans vältränade mage och bröstkorg hade förmodligen fångat de flesta tjejernas uppmärksamhet, men jag skulle aldrig kunna spana in honom på det sättet. Visst, Fred såg bra ut, men han hade alltid bara varit som en bror. Nu gnuggade han sitt nytvättade hår med en handduk och slängde den sedan på en stol innan han slängde sig själv bredvid mig där jag låg på mage på hans stora dubbelsäng.
"This bed is so comfortable, I don't ever wanna leave it", klagade jag samtidigt som jag rullade över till sidan och reste mig upp.
"You know where to find a robe", skrattade Fred och jag nickade innan jag gick ut till badrummet.
Jag hade bara tänkt mig en snabbdusch, men när jag väl befann mig under varmt, rinnande vatten kunde jag inte förmå mig själv att stänga av det. Istället schamponerade jag håret länge, tvättade både ansiktet och kroppen noggrannare än jag brukade och hade i balsam i håret lite onödigt länge. Efter en säkert 40 minuters dusch stängde jag av vattnet och sträckte mig efter en liten handduk som jag sedan lindade in håret i. En av Freds stora badrockar - jag hade börjat vara här så länge att han köpt en extra - drog jag också på mig innan jag återvände ut till sovrummet. Fred låg redan under täcket och sov, så jag drog bara på mig trosor och linnet jag hade spenderat kvällen i, innan jag kröp ner på andra sidan sängen. Jag och Fred hade övernattat hos varandra sen vi var 2 och aldrig haft problem med att dela säng, förrän när jag var ungefär 13 och vi kom in i en fas då vissa saker plötsligt blev väldigt pinsamma. Då hade vi alltid baxad in en madrass i mitt rum när Fred skulle sova över, men den perioden hade inte varat länge. Nu var det inga som helst konstigheter med att vi sov tillsammans.
Nästa morgon var seg. Jag hade alltid varit morgonpigg och den här fredagen var inget undantag. Vi hade ingen skola idag, eftersom det var en röd dag, men det betydde oftast bara att jag vaknade ännu tidigare. Jag stängde in mig i köket för att inte väcka Fred, och där inne blev jag kvar ett bra tag. Först gjorde jag några mackor, både åt mig och åt Fred eftersom jag trodde han skulle vakna snart. Det gjorde han dock inte och efter två timmar hade jag ätit alla fyra mackorna själv. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad. När jag hade diskat det jag hade använt till frukosten smög jag ut till sovrummet igen och hämtade min mobil. Helt ärligt hoppades jag lite på att mamma skulle ha ringt. Jag ville ju inte gå hem, men det hade ändå varit skönt att veta att hon faktiskt märkte att jag inte var hemma. Att hon kanske undrade om jag fortfarande levde. Men det fanns varken något meddelande eller missat samtal från mamma.
Fred vaknade inte förrän kring 3 på eftermiddagen och vid det laget hade Kate redan hunnit skicka två stressande sms där hon talat om att vi fick rycka upp oss lite och möta henne på stan snart. När jag och Fred satt vid köksbordet, där han åt frukost och jag drack en kopp te, ringde Kate.
"Yes?", svarade jag som vanligt.
"Is he up yet?", frågade hon utan att hälsa eller något.
"Yeah, he's eating", svarade jag och sörplade i mig lite av det heta hallon teet.
"Good! Will you meet me in an hour then?", frågade Kate och jag såg på Fred som just stoppat in det sista av sin macka i munnen.
"I guess we could be done by then", svarade jag och Fred kollade frågande upp på mig. Jag höjde ena fingret och mimade 'one hour'.
"Good, I'll be at.."
"No, Kate wait. I only have the clothes that I wore last night. I need to go home for clothes", avbröt jag henne suckande när jag insåg att jag inte ville gå med samma kjol som igår.
"Oh, but that will take like one hour longer", klagade hon och jag tänkte just instämma när hon pratade igen. "But hey! Just come to me, I bet I have a ton of clothes that's too small", föreslog hon glatt. Jag kunde höra att hon var stolt över sin idé.
"Yeah, sure", sa jag och nickade. Det var en bra plan, eftersom det var mycket närmare till Kate än ut till min lilla förort. "See you in a bit then."
"And Cassie?", sa Kate just när jag tänkte lägga på.
"Yes?"
"Hurry!" Hon hade verkligen inte bra tålamod.
"Good bye", skrattade jag innan jag lade på.
Ungefär tre timmar senare kom jag, Fred och Kate ut från Kates hus - eller ja, hennes föräldrars slott - som jag och Fred föredrog att kalla det. Det kunde lika gärna ha varit en kunglig byggnad, så pass stort och ståtligt var det. Det hade varit meningen att vi bara skulle dit snabbt, så jag fick byta kläder, men självklart hade det spårat som vanligt. Vi hade spenderat hur mycket tid som helst inne i Kates onödigt stora garderob - den var helt klart större än vad hela mitt rum var. Kates föräldrar hade definitivt inga som helst pengaproblem, förutom kanske lite problem att bestämma vad de skulle göra med allt.
Tillslut hade i alla fall Kate hittat en duglig outfit åt mig, jag som helst bara hade tagit på mig något fort och åkt vidare upp till stan. Men Kate hade envisats med att det skulle vara perfekt. Det var tydligt hur mycket hon trivdes när det gällde kläder och mode, där hon hade övertaget. Sedan var det smink och hår kvar, som hon tydligen också skulle hjälpa till att fixa innan vi kunde gå någonstans. Av ren erfarenhet visste jag att det inte var någon idé att säga emot. Om det var något som Kate älskade, så var det att hjälpa sin bästa vän med sminkningar, olika frisyrer och perfekta kläder. Det var bara att sätta sig i stolen och låta henne göra sin grej.
När vi nu kom ut på gården hade jag på mig ett vitt spetslinne, ett par mörka jeans och en svart skinnjacka. Det hade gärna räckt för mig, men Kate hade övertalat mig att ta på mig några snygga guldsmycken och låna en av hennes skinnväskor också, vilket tydligen skulle passa riktigt bra till kläderna hon i princip tvingat på mig. Till min lättnad hade hon valt att göra sminkningen "naturally beautiful, but at the same time fabulous". Håret hade hon lockat, så det hängde nu i stora, lösa lockar över båda mina axlar.
"Come on, we need to hurry!", sa Kate stressat medan vi gick mot festivalens igång. Olly Murs skulle spela om bara några minuter och hon hade tjajat hela bilresan hit om att vi var tvungna att stå långt fram.
"Maybe you shouldn't have spend like one hour doing Cassie's hair", konstaterade Fred men Kate bara fnös.
"You don't understand things like that Fred, but that's okay. You're a guy", sa hon samtidigt som vi alla tre visade upp våra armband - som betydde att vi hade helgbiljetter till den här tillställningen - för vakterna.
Jag kommer försöka uppdatera med en ny del varannan dag. Åker jag bort eller något sådant så kommer jag skriva det innan, och inte bara vara borta en vecka utan att meddela, som jag kunde göra förut. Jag ska verkligen försöka bli bättre på det här nu, för jag tycker det är så kul att skriva och hålla på! :)
Jag kommer försöka uppdatera med en ny del varannan dag. Åker jag bort eller något sådant så kommer jag skriva det innan, och inte bara vara borta en vecka utan att meddela, som jag kunde göra förut. Jag ska verkligen försöka bli bättre på det här nu, för jag tycker det är så kul att skriva och hålla på! :)
Safe - Del 1
25 Juli 2013, 12:10
Då var denna novell igång på riktigt nu då. Det kanske blev lite konstigt, men jag försökte att få med lite "lära känna" delar samtidigt som jag ville att det skulle starta på en gång - om ni fattar vad jag menar. Det skulle vara riktigt kul om ni kommenterade och sa vad ni tyckte. Både om novellen och om min nya design. Jag gillar verkligen designen, som denna duktiga tjej fixat åt mig.
→ Cassie ←
Jag stod mitt i folkmassan med båda händerna uppe i luften och hoppade i takt med musiken, precis som alla andra. Jag hade inte en blekaste aning om vilka de två killarna som stod på scenen var, men det spelade ingen roll, jag ville bara komma ut, träffa folk och ha kul.
"We're leaving now, are you coming?" Kate fick luta sig mot mig och skrika för att jag ens skulle höra hennes ord.
"I have to find Rob", skrek jag tillbaka och vi båda började tränga oss ut mellan allt folk. Ju längre bak vi kom desto glesare blev publiken och så fort vi kom ut från trängseln kom Fred upp på min ena sida.
Fred och jag hade känt varandra så länge jag kunde minnas, bokstavligt talat. Jag kunde komma ihåg hur han var med när jag tappade min första tand, när jag lärde mig cykla och när jag lärde mig simma. Han kändes verkligen som en extra bror för mig, och tillsammans med Kate hade vi den bästa trion någonsin. Vi hade lite av varje. Fred var helt klart den förståndiga av oss och även den äldsta och förmodligen snyggaste också. Kate var den som aldrig riktigt tänkte efter, men hon var även riktigt envis och charmig. Och jag, jag bara var där kändes det som ibland. Jag liksom fyllde ut och höll ihop gruppen kunde man kanske säga. Hade det inte varit för mig hade Kate och Fred inte känt varandra så något hade jag ju lyckats med i alla fall.
"If you need a ride home, it's leaving now", sa Fred och jag skakade på huvudet.
"I can't. I have to look for Rob. Thanks though." Jag log hastigt mot Fred och såg mig sedan omkring bland allt folk.
Vi befann oss mitt på en parkeringsplats, som för tillfället var omgjord till ett festival område. Det var karuseller lite här och där, stora öltält, olika stånd där man kunde spela på chokladhjul, köpa lotter och godis osv. Tre olika scener fanns det. En ganska liten mitt på parkeringen också två större på dom stora gräsmattorna runt omkring. Under dessa tre dagar då festivalen pågick skulle många olika artister stå på dessa scener, så som Ed Sheeran, Adele, Cher Lloyd och flera andra. Idag var det dock bara så kallade B-artister, som inte alls var lika kända. Det var egentligen först imorgon som festivalen verkligen drog igång på riktigt, men trots det var det väldigt mycket folk här redan idag. Det fick mig att undra hur mycket det skulle bli de två kommande kvällarna.
Jag kramade om både Kate och Fred innan de gick, och fick sedan syn på någon sorts stenmur som ramade in en väldigt stor jordplätt där det växte massa olika planterade blommor. På den muren hoppade jag upp och såg nu mycket bättre och mycket längre. Dock fick jag ingen skymt av Rob, som var min pojkvän sedan 10 månader tillbaka. Vi hade haft ett av våra vanliga tjafs också hade han stuckit iväg med någon annan kille som jag inte kände. Jag hoppades på att han inte befann sig i något av öltälten för där var jag för ung för att ta mig in och leta.
Efter att ha gått två varv på området gick jag in på stadshuset där festivalbesökarna hänvisades till toaletter. Jag satte mig på en bänk och letade fram en liten minispegel från min väska. Jag bättrade på läppstiftet och försökte ge håret lite volym med hjälp av fingrarna, men gav snabbt upp med det. När jag sedan lade ner spegeln igen, tog jag fram mobilen och letade upp Rob i kontakterna. Jag tvekade lite, men ringde ändå honom.
"What do you want?" svarade han irriterat efter några signaler.
"Where are you?" frågade jag medan jag reste mig upp och gick ut igen.
"In the tent, you can't come in", svarade han efter en liten tystnad, nästan som om han hade tänkt efter. Han ljög. Om han hade varit i något av öltälten hade man hört musik i luren, men det gjorde jag inte. Dock kunde jag höra en bil passera.
"Are you even at the festival anymore?" frågade jag och började gå mot utgången.
"Just give it a rest, Cassie! I don't need you to babysit me. Go home with your homo-friend instead", muttrade han och sedan pep det i andra änden. Jag svalde hårt och fick lust att slå till någon. Rob hade alltid haft något emot Fred, men aldrig hade han dragit in någon annan i våra gräl förut. Att han dessutom skulle använda just det ordet för att beskriva Fred gjorde mig extra irriterad. Han var verkligen inte gay på något sätt alls.
Jag gick ut genom en av de få öppningarna i stängslet som ringade in hela festivalområdet och såg mig sedan omkring. Även här utanför var det ganska mycket folk men jag såg inte Rob någonstans. Mitt bland allt folk stod det dock två killar som fångade min uppmärksamhet. Varför visste jag jag inte riktigt, men jag började i alla fall gå mot de. Kanske hade det och göra med att de inte riktigt såg ut som kompisar. Alltså de pratade ju som vanligt och ingenting tydde på att de inte gillade varandra, men de såg så oerhört olika ut och jag älskade att se hur folk som inte alls såg ut att tillhöra samma sällskapskretsar egentligen var riktigt bra vänner. Det kunde också vara cigaretten som en av de höll i som fångade mitt intresse, men nu stannade jag i alla fall framför de.
"Hi", sa jag och granskade de båda snabbt.
En av de hade blont, medellångt hår som var en aning okontrollerat i en typisk kill frisyr. Han bar ett par blå chinos och ett vitt linne, och han var inte mycket längre än jag själv - dock kanske det berodde på att jag hade 7cm klack just nu. Jag kom snabbt fram till att han var väldigt söt. Den andra killen var lite mer mörk, inte bara i huden utan hela han. Han hade mörkt, kanske till och med svart, hår som var kortare på sidorna än i mitten - där det stod upp. I ansiktet skymtade jag en riktigt kort skäggväxt som letade sig upp längs käkarna, och även om jag inte brukade tycka det var snyggt med skägg så såg detta helt okej ut på honom. Han hade på sig ett par mörka jeans, en grå, slapp t-shirt med lite u ringning och en svart skinnjacka över det. Han var anigen längre än den blonda och även han såg bra ut.
"Hello" svarade den blonda och jag lade genast märke till att han inte riktigt pratade brittiska. Vad det var för dialekt han hade kunde jag inte inte säga redan efter ett ord. De båda såg nu lite undrande på mig.
"I.. Uhm. I was just gonna.. Can I have a cig?" frågade jag tillslut och såg på den mörkare av de.
"You smoke?" frågade han, samtidigt som han tog upp ett cigarettpaket från fickan.
"Yeah", svarade jag kort och nickade. Lögn! Jag rökte inte, inte ens på fest som många andra. Nu tänkte jag dock ta en cigg, endast för att jag visste hur mycket Rob hatade det. Lukten av cigarett rök på en tjej. Hans tjej dessutom.
"You don't look like a smoker." Den blonda killen väckte min uppmärksamhet och när jag såg på honom log han. Jepp, han var verkligen söt. Återigen kunde jag höra dialekten i hans röst, men den här gången var det tydligt var han kom ifrån. Irland.
"And how does a smoker look?" frågade jag och tog emot den vita, lilla pinnen som den svart håriga nu räckte fram emot mig. Han gav mig även sin tändare, så jag tände på och drog in ett långt bloss för att glöden skulle ta sig ordentligt på toppen. Helt ärligt var det äckligt att känna hur röken fyllde lungorna och jag var därför snabb med att andas ut det igen.
"Atleast not like it's the most gross thing in the world to smoke", svarade blondinen med ett menande leende och jag suckade. Genomskådad.
"I'm Cassie", presenterade jag mig för att byta samtalsämne.
"Niall", sa den blonda och sträckte fram handen mot mig. Jag skakade den snabbt och fick sedan en ny hand sträckt mot mig.
"I'm Zayn." Jag skakade även Zayns hand innan jag hörde en välbekant röst skrika något längre bort. Det var Rob, och han lät inte glad. Jag hörde inte vad det var han skrek, men att han var riktigt arg hörde jag. Förmodligen var han redan i mitten av ett slagsmål, eller så var det väldigt nära att bli ett.
"You have to be kidding me", muttrade jag och började snabbt gå åt det håll där hans röst kom ifrån. När jag kom runt hörnet på en stor byggnad kunde jag genast se Rob lite längre bort.
Han bar samma bleka jeans som tidigare och samma svarta tröja, men jackan han hade haft på sig såg jag inte en skymt av. Hans svarta hår som började bli lite för långt hängde ner i pannan och skymde lite av hans ögon. På hans spända hållning såg jag genast att han var arg, vilket bekräftade mina tidigare misstankar. Nu drog han med ena handen bak luggen från pannan och jag kunde se att hans ilskna blick var fäst på en kille som stod en bra bit ifrån honom. Rob's mun rörde sig snabbt, men jag kunde inte höra orden som uttalades. Sedan började han gå framåt och jag förstod att om inga slag hade utdelats tidigare så skulle det första komma nu. Killen som var Rob's måltavla stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se vem han var, och inte heller hade jag tid att bry mig om det.
Jag drog ett sista bloss av cigaretten, slängde den sedan på marken framför mig och trampade på den när jag började gå fram mot killarna innan de skulle hinna börja slåss.
"Robert, stop!". Jag sprang de sista stegen och ställde mig mellan de, med blicken fäst på Rob's blå/grå ögon. Han såg dock inte på mig utan över mitt huvud, på killen bakom mig.
"Step. Aside", sa han lugnt och jag svalde hårt, men stod kvar.
"No. Just walk away Rob. It's not worth it", försökte jag övertala honom. Jag visste att han brukade hamna i slagsmål ibland, men jag hade aldrig varit med då det hade hänt. Han hade hållit sig ifrån det de gånger jag var med ut, vilket var ganska ofta på sistone. Nu slet Robert blicken från killen bakom mig och mötte min blick.
"Cassie, don't act like a fucking baby. Just move!" Hans ögon var blanka utav alkohol och mörka av ilska. När jag stelt skakade på huvudet tog han ett kliv mot mig. Hans attityd skrämde mig faktiskt lite, men trots det tog jag ett mötande steg mot honom och tryckte händerna mot hans bröstkorg.
"Come on, let's go home", sa jag tyst och gav honom en bedjande blick. Jag ville inte vara åskådare till ett slagsmål där min pojkvän var en av kämparna.
"I can go home with you, beautiful", hördes en ganska mörk killröst bakom mig. Jag blev nu, för första gången, tvungen att vända mig och kolla vem det var Robert var så arg på.
Killen som jag tittade på var ungefär lika lång som Rob. Han hade på sig en enkel svart skjorta och ett par gråa jeans. Håret var brunt, lite smått lockigt och bakåtdraget från ansiktet. Det var så pass långt att det säkert hade hängt för ögonen om han inte hade stoppat bak det på det där sättet. På hans ganska stora läppar skymtade jag ett litet snett flin och trots att det var ganska mörkt ute tyckte jag mig se en grön färg i hans ögon. Jag visste att typerna som Rob umgicks med inte riktigt var enkla, roliga killar som Fred tillexempel. Det var alltid mycket alkohol, slagsmål, stölder och sådant, vilket gjorde att jag verkligen inte ville ha något med någon av de att göra. Den här killen var inget undantag. Jag kände honom visserligen inte, men jag visste den sorten av killar när jag såg de.
"She's taken", sa Rob bestämt och jag vände mig återigen mot honom.
"I don't care", svarade killen bakom mig och jag hade en känsla av att hans flin växte.
"Let's go home", upprepade jag och ställde mig på tå för att komma i lite jämnare höjd med Rob och där av få honom att fokusera på mig igen.
"Have you been smoking?" frågade Robert plötsligt allvarligt hans ögon såg om möjligt ännu argare ut. Jag sjönk ner på mina hälar igen. Det hade tidigare känts som att röka var ett bra sätt att bevisa att jag var självständig och kunde göra vad jag ville, men nu började jag tvivla på min plan. "You're disgusting, do you know that?" frågade han i hög ton och plötsligt fick jag en hård knuff på båda axlarna som fick mig att vackla bakåt några långa steg innan benen inte hann med under mig längre och jag föll handlöst.
Då var denna novell igång på riktigt nu då. Det kanske blev lite konstigt, men jag försökte att få med lite "lära känna" delar samtidigt som jag ville att det skulle starta på en gång - om ni fattar vad jag menar. Det skulle vara riktigt kul om ni kommenterade och sa vad ni tyckte. Både om novellen och om min nya design. Jag gillar verkligen designen, som denna duktiga tjej fixat åt mig.
Nu har jag även bestämt mig för att börja svara på varje kommentar ni skriver, istället för att bara godkänna de. Jag tänkte att det kanske blir roligare att kommentera om vet att man får ett svar. :)
Safe - Prolog
24 Juli 2013, 18:11
Harry Styles, Liam Payne, Louis Tomlinson, Niall Horan and Zayn Malik. Hur hade det varit om ingen av de hade sökt till x-factor 2010? Hade de överhuvudtaget känt varandra då? I denna historia har killarna lyckats hitta varandra utan Simon Cowells hjälp och är minst lika bra vänner som de är i verkligheten. Enda skillnaden här är att de nu inte är kändisar.
17 åriga Cassie lever ett ganska uppochnervänt liv i London. Hemma är allt kaos och hennes förhållande är till hennes förtvivlan på väg att rasa ihop helt. Det enda som faktiskt verkar stå stabilt i Cassie's liv just nu är vänskapen hon har med sina två bästa vänner.
Som om det inte var nog med allt strul hon redan har i sitt liv, träffar Cassie nu en kille som kommer att ändra mycket och få henne att tveka. Att tveka på vad som är rätt och vad som är fel. Att tveka på vad hon själv vill och framförallt tveka på orden hon får höra om och om igen utav andra. När man inte vet vad som är rätt sak att göra, ska man då följa sina egna instinkter eller lyssna på de andras varningar och bara gå därifrån?
I denna novell kommer ni att få läsa om London livets galna fester och sena nätter. Både komplicerade och inte så komplicerade relationer och en väldigt pressad skolgång, men framför allt kommer ni att få hänga med Cassie när hon träffar och utvecklar sina känslor för tonårskillen Harry.
Ny start.
18 Juli 2013, 15:41
Alltså först och främst vill jag bara säga förlåt. Förlåt för att ni har fått vänta. Förlåt för att jag verkligen inte kan få till en bra fortsättning eller ett bra slut på novellen. Jag försöker, men det går inte. Jag har ingen inspiration till att göra ett slut. Allt jag skriver blir skitdåligt. Jag vill verkligen inte lägga ner mitt i den, men jag känner att jag måste.
Jag tänker börja om. Helt och hållet tror jag. Rensa bort alla gamla inlägg och jag tänker även skaffa mig en snygg design innan jag drar igång nästa novell. Jag hoppas verkligen att ni stannar och läser den, för jag tror den blir bra. Lite annorlunda kanske, men jag känner att det behövs annourlunda. Annars blir det så tråkigt. Både för mig att skriva och för er att läsa..
Det blir nog bäst såhär.. Puss&kram. ♥
Summer love - Del 56
12 Juli 2013, 00:24
Tidiare:
”Wait!” Harry lät inte som han hade gjort tidigare. Kraften i rösten var försvunnen och jag förstod att han var klar med att försöka övertala mig. Jag vände mig om jag tittade på honom.
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”
~ Natasha’s perspektiv ~
”Du sa vadå?!” utbrast Sophie högt och jag slog igång kranen på högsta kraft, för att jag inte skulle höras ut i korridoren, innan jag sjönk ner på toalettlocket.
”Jag vet inte vad jag håller på med Sophie. Jag klarar bara inte av det här, det är för mycket!” gnällde jag och ville bara lämna London nu direkt. Jag skulle inte klara av någonsin ens kolla på Harry igen utan att hata mig själv till tusen. Han hade sett så tom ut efter mina ord och hans röst hade låtit mer död än levande när han hade informerat mig om att han inte alls hade legat med den där super snygga modellen.
”Du är ju helt sjuk, vet du det?” frågade hon uppspelt och jag himlade med ögonen.
”Tack för stödet.”
”Okejokej, förlåt. Men allvarligt, vem säger nej till självaste Harry Styles? Två gånger i rad?!” Hon lät fortfarande alldeles till sig utav förvåning.
”Jag vet inte.. jag tydligen” suckade jag. ”Och vad ska jag göra nu då? Bara gå ut där och fortsätta jobba? Jag kommer inte ens kunna se på honom ju.”
”Allvarligt talat, så har jag ingen aning. Bara var dig själv och om du inte kan se eller prata med honom, så gör bara ditt jobb och sen går du hem” föreslog hon och sedan kunde jag höra hur hon gäspade. ”Men du, jag måste faktiskt fortsätta sova nu.”
”Men jag vet inte vad jag ska göra... jag har förstört för mig själv” klagade jag och hon suckade.
”Det är Harry vi pratar om. Det är inte som att han kommer döda dig eller så” konstaterade Sophie och jag nästan hörde hur hon himlade med ögonen.
”Ja.. okej. Sov gott då” sa jag och när vi sedan hade lagt på reste jag mig sakta upp. På något sätt skulle jag bli tvungen att ta mig igenom den här dagen också. Sedan på fredagen jobbade jag inte och på lördagen flög jag hem.
Jag stängde av vattnet och tittade på min egen spelbild några minuter innan jag hade samlat nog med mod för att låsa upp dörren och lämna den ensamma, trygga toaletten.
”There you are! We are recording some scenes for the video today. Go get the boys and come to the bigger studio” sa Paul som just kom ut från en annan dörr i korridoren.
”We’ll be right there” svarade jag med ett påklistrat leende och gick iväg mot killarnas rum. Jag var noga med att inte tänka för mycket, för att tänka för mycket ledde alltid till negativa tankar och det orkade jag inte med nu.
Den här gången när jag öppnade dörren var den fem par ögon som vändes mot mig, och det var dom gröna som riktigt brände i mig. När killarna såg att det var jag som kom in såg dom på varandra snabbt och jag blev genast väldigt säker på att dom hade pratat om mig innan jag kommit. Antagligen hade Harry berättat om vad som hänt uppe på taket nyss. Jag undvek att möta Harrys blick och tittade istället på Niall, som satt närmast mig.
”Come on” sa jag bara och nickade ut mot korridoren. Alla reste sig upp och vi började tillsammans gå mot den större av dom två studiorna som fanns på denna våning.
”We’re gonna film now, right?” frågade Liam och slöt upp på min ena sida.
”Yes, some musicvideo I think” bekräftade jag och han nickade.
”Yeah, Little Things” informerade han och jag log mot honom. Det var skönt att han i alla fall inte behandlade mig annorlunda på grund av vad som hänt mellan mig och Harry.
”Is that the new single?” frågade jag, mest för att hålla igång samtalet. Det kändes mycket bättre att prata med någon av dom istället för att bara gå tyst där i mitten.
”Yep, that’s the one” log han, och sedan öppnade Harry dörren och alla killarna gick in i studion. Harry stod kvar och höll upp dörren för mig också, och när jag gick in kunde jag inte låta bli att för första gången se upp på hans ansikte.
”Thanks” mumlade jag tyst och han gav mig ett litet leende innan han följde efter in. Även om leendet såg rätt ansträngt ut fick det mitt hjärta att hoppa över några slag och jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig igenom hela den här dagen.
I flera timmar befann vi oss i studion och spelade in olika delar till musikvideon. Det var faktiskt ganska häftigt att vara med där. Även om jag inte gjorde särskilt viktiga saker var det en rolig grej att ha varit med om. Att jobba med en musikvideo som förmodligen skulle bli sedd runt om i hela världen fick inte alla chansen att göra. Dock kunde jag inte riktigt koncentrera mig på det jag borde, speciellt inte när det var Harry som filmades och jag insåg att raderna han sjöng i låten var extremt fina. Texten till hela låten var verkligen precis vad varje tjej ville höra och jag undrade om dom hade skrivit den själv, eller om dom hade någon som skrev deras låtar åt dom.
”So, I think we’ll have to stop here. I have to run, but see you guys next week. And great job today everyone” sa regissören när klockan började närma sig ett. Jag tittade över rummet, på Paul, för att se vad han tänkte göra nu. Jag hoppades på att det var matdags, för jag var riktigt hungrig. Jag hade inte alls tänkt på det tidigare, men jag hade faktiskt inte ätit någon frukost idag.
”What do you guys say about some chinese, for lunch?” frågade Paul, som om han hade läst mina tankar.
”Yes, please! I’m starving” sa Niall och både Liam och Zayn höll högljutt med honom.
”Yeah, I’m hungry too. Shall I call and order?” frågade jag och Paul nickade.
”You do that, and I’ll go get it then” sa Louis och jag tog upp mobilen.
”What do everyone want?” frågade jag och såg på killarna, som en efter en gav mig sin beställning.
Efter att jag hade beställt maten försvann Paul upp till sitt kontor för att göra lite pappersarbete i väntan på maten, och Zayn och Niall erbjöd sig att gå till posten som låg två gator bort för att hämta ett paket åt Paul. Det var alltså bara jag, Harry, Liam och Louis kvar där och när Louis sedan skulle åka för att hämta maten kände jag hur knäppt det skulle bli att sitta här med bara Harry och Liam.
”Uhm, would you mind some company Lou?” frågade jag tveksamt och han stannade upp i dörröppningen och såg bak på mig. Jag hann se att han gav Harry en snabb blick innan han svarade.
”No, not at all.” Jag log tacksamt och reste mig upp. Förmodligen förstod han att jag ville undvika pinsamma och jobbiga situationer.
~ Louis perspektiv ~
”Could I ask you what’s going on, or would that be rude of me?” frågade jag när vi båda satt i min bil och jag backade ut från parkeringen.
”I guess you could ask” svarade Nat och lät lite som om jag hade dragit upp det hon ville prata om minst i hela världen, men jag blev tvungen att fortsätta ändå. Jag ville ju veta.
”So, what is going on with you and Harry?” frågade jag och sneglade på henne innan jag återgick med blicken mot vägen.
”How much do you know?”
”Not that much. Harry said you only wanted to be his friend” informerade jag och Natasha gav ifrån sig en djup suck.
”That’s pretty much it” sa hon kort och jag himlade med ögonen. Varför kunde inte bara någon av dom säga vad som var fel, så jag slapp gå runt och undra.
”It didn’t look like that in the sofa the other day” konstaterade jag och flinade lite mot henne, men hon såg inte gladare ut över mitt lilla försök att lätta upp stämningen.
”Oh, come on. Why can’t you just tell me what’s wrong?” frågade jag med en suck och jag kunde se i ögonvrån hur Natasha vred huvudet och såg på mig.
”I can’t sit here talking about me and Harry to you. You’re his bestfriend. He is the one who’s supposed to talk about this to you” sa hon efter en stund och jag tänkte efter lite över det hon sa.
”But he won’t tell me. He just gets quite and grumpy when he’s sad” förklarade jag uppgivet. Natasha blev tyst och jag blev, efter några minuter, tvungen att kolla på henne för att se om hon hade somnat, men det hade hon inte. Hon satt och tittade ut genom sidofönstret, och såg allt annat än glad ut.
”Hey, I’m sorry” sa jag försiktigt och hon rörde inte en min. ”I didn’t mean to push you. If you don’t wanna talk about it, it’s fine.” Hon svarade fortfarande inte och jag suckade tyst.
”But you should know that Harry cares about you. He likes you, he really do, and I hate seeing him like this. I bet you do too. Don’t you miss that smile on his lips, when his dimples shows? That smile was for you, Natasha. You shouldn’t be too hard on him.” Nu när jag såg på henne syntes en tår på ena kinden och jag kände hur jag genast stressade upp mig själv.
”No, don’t cry. I didn’t mean to make you upset!” sa jag frustrerat och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
”I’ve ruined everything.” Orden kom ur Natasha’s mun i form av viskningar och ännu ett par tårar rullade över hennes kinder.
”No. No, you haven’t” försäkrade jag och hon vände sig nu om och tittade på mig.
”I have. I’m leaving in two days and Harry thinks I don’t wanna be with him” snyftade hon och jag höjde ögonbrynen.
”Wait? Do you? Wanna be with him, I mean?”
”Yes.”
”Then nothing is ruined!” sa jag snabbt. ”Seriously Natasha. Why did you even tell him you only wanted to be friends?” frågade jag och kom sedan på mig själv med att pressa henne igen, men innan jag hann be om ursäkt började hon prata.
”Karen told me that I am making it hard for Harry to focus on your music, and that it would break him when I left. So I thought it was better to stop what we were doing right away, instead of building up even more feelings.” Jag blev lite förvånad över att hon plötsligt bara slängde ur sig sanningen, och ännu mer förvånad över hennes ord.
”No, you can’t listen to her! I don’t know Karen very well, but I can tell she’s a bitch. She doesn’t want anyone to have Harry and I can promise you she’s not doing anything for Harry’s sake. Only for her own.”
”Du sa vadå?!” utbrast Sophie högt och jag slog igång kranen på högsta kraft, för att jag inte skulle höras ut i korridoren, innan jag sjönk ner på toalettlocket.
”Jag vet inte vad jag håller på med Sophie. Jag klarar bara inte av det här, det är för mycket!” gnällde jag och ville bara lämna London nu direkt. Jag skulle inte klara av någonsin ens kolla på Harry igen utan att hata mig själv till tusen. Han hade sett så tom ut efter mina ord och hans röst hade låtit mer död än levande när han hade informerat mig om att han inte alls hade legat med den där super snygga modellen.
”Du är ju helt sjuk, vet du det?” frågade hon uppspelt och jag himlade med ögonen.
”Tack för stödet.”
”Okejokej, förlåt. Men allvarligt, vem säger nej till självaste Harry Styles? Två gånger i rad?!” Hon lät fortfarande alldeles till sig utav förvåning.
”Jag vet inte.. jag tydligen” suckade jag. ”Och vad ska jag göra nu då? Bara gå ut där och fortsätta jobba? Jag kommer inte ens kunna se på honom ju.”
”Allvarligt talat, så har jag ingen aning. Bara var dig själv och om du inte kan se eller prata med honom, så gör bara ditt jobb och sen går du hem” föreslog hon och sedan kunde jag höra hur hon gäspade. ”Men du, jag måste faktiskt fortsätta sova nu.”
”Men jag vet inte vad jag ska göra... jag har förstört för mig själv” klagade jag och hon suckade.
”Det är Harry vi pratar om. Det är inte som att han kommer döda dig eller så” konstaterade Sophie och jag nästan hörde hur hon himlade med ögonen.
”Ja.. okej. Sov gott då” sa jag och när vi sedan hade lagt på reste jag mig sakta upp. På något sätt skulle jag bli tvungen att ta mig igenom den här dagen också. Sedan på fredagen jobbade jag inte och på lördagen flög jag hem.
Jag stängde av vattnet och tittade på min egen spelbild några minuter innan jag hade samlat nog med mod för att låsa upp dörren och lämna den ensamma, trygga toaletten.
”There you are! We are recording some scenes for the video today. Go get the boys and come to the bigger studio” sa Paul som just kom ut från en annan dörr i korridoren.
”We’ll be right there” svarade jag med ett påklistrat leende och gick iväg mot killarnas rum. Jag var noga med att inte tänka för mycket, för att tänka för mycket ledde alltid till negativa tankar och det orkade jag inte med nu.
Den här gången när jag öppnade dörren var den fem par ögon som vändes mot mig, och det var dom gröna som riktigt brände i mig. När killarna såg att det var jag som kom in såg dom på varandra snabbt och jag blev genast väldigt säker på att dom hade pratat om mig innan jag kommit. Antagligen hade Harry berättat om vad som hänt uppe på taket nyss. Jag undvek att möta Harrys blick och tittade istället på Niall, som satt närmast mig.
”Come on” sa jag bara och nickade ut mot korridoren. Alla reste sig upp och vi började tillsammans gå mot den större av dom två studiorna som fanns på denna våning.
”We’re gonna film now, right?” frågade Liam och slöt upp på min ena sida.
”Yes, some musicvideo I think” bekräftade jag och han nickade.
”Yeah, Little Things” informerade han och jag log mot honom. Det var skönt att han i alla fall inte behandlade mig annorlunda på grund av vad som hänt mellan mig och Harry.
”Is that the new single?” frågade jag, mest för att hålla igång samtalet. Det kändes mycket bättre att prata med någon av dom istället för att bara gå tyst där i mitten.
”Yep, that’s the one” log han, och sedan öppnade Harry dörren och alla killarna gick in i studion. Harry stod kvar och höll upp dörren för mig också, och när jag gick in kunde jag inte låta bli att för första gången se upp på hans ansikte.
”Thanks” mumlade jag tyst och han gav mig ett litet leende innan han följde efter in. Även om leendet såg rätt ansträngt ut fick det mitt hjärta att hoppa över några slag och jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig igenom hela den här dagen.
I flera timmar befann vi oss i studion och spelade in olika delar till musikvideon. Det var faktiskt ganska häftigt att vara med där. Även om jag inte gjorde särskilt viktiga saker var det en rolig grej att ha varit med om. Att jobba med en musikvideo som förmodligen skulle bli sedd runt om i hela världen fick inte alla chansen att göra. Dock kunde jag inte riktigt koncentrera mig på det jag borde, speciellt inte när det var Harry som filmades och jag insåg att raderna han sjöng i låten var extremt fina. Texten till hela låten var verkligen precis vad varje tjej ville höra och jag undrade om dom hade skrivit den själv, eller om dom hade någon som skrev deras låtar åt dom.
”So, I think we’ll have to stop here. I have to run, but see you guys next week. And great job today everyone” sa regissören när klockan började närma sig ett. Jag tittade över rummet, på Paul, för att se vad han tänkte göra nu. Jag hoppades på att det var matdags, för jag var riktigt hungrig. Jag hade inte alls tänkt på det tidigare, men jag hade faktiskt inte ätit någon frukost idag.
”What do you guys say about some chinese, for lunch?” frågade Paul, som om han hade läst mina tankar.
”Yes, please! I’m starving” sa Niall och både Liam och Zayn höll högljutt med honom.
”Yeah, I’m hungry too. Shall I call and order?” frågade jag och Paul nickade.
”You do that, and I’ll go get it then” sa Louis och jag tog upp mobilen.
”What do everyone want?” frågade jag och såg på killarna, som en efter en gav mig sin beställning.
Efter att jag hade beställt maten försvann Paul upp till sitt kontor för att göra lite pappersarbete i väntan på maten, och Zayn och Niall erbjöd sig att gå till posten som låg två gator bort för att hämta ett paket åt Paul. Det var alltså bara jag, Harry, Liam och Louis kvar där och när Louis sedan skulle åka för att hämta maten kände jag hur knäppt det skulle bli att sitta här med bara Harry och Liam.
”Uhm, would you mind some company Lou?” frågade jag tveksamt och han stannade upp i dörröppningen och såg bak på mig. Jag hann se att han gav Harry en snabb blick innan han svarade.
”No, not at all.” Jag log tacksamt och reste mig upp. Förmodligen förstod han att jag ville undvika pinsamma och jobbiga situationer.
~ Louis perspektiv ~
”Could I ask you what’s going on, or would that be rude of me?” frågade jag när vi båda satt i min bil och jag backade ut från parkeringen.
”I guess you could ask” svarade Nat och lät lite som om jag hade dragit upp det hon ville prata om minst i hela världen, men jag blev tvungen att fortsätta ändå. Jag ville ju veta.
”So, what is going on with you and Harry?” frågade jag och sneglade på henne innan jag återgick med blicken mot vägen.
”How much do you know?”
”Not that much. Harry said you only wanted to be his friend” informerade jag och Natasha gav ifrån sig en djup suck.
”That’s pretty much it” sa hon kort och jag himlade med ögonen. Varför kunde inte bara någon av dom säga vad som var fel, så jag slapp gå runt och undra.
”It didn’t look like that in the sofa the other day” konstaterade jag och flinade lite mot henne, men hon såg inte gladare ut över mitt lilla försök att lätta upp stämningen.
”Oh, come on. Why can’t you just tell me what’s wrong?” frågade jag med en suck och jag kunde se i ögonvrån hur Natasha vred huvudet och såg på mig.
”I can’t sit here talking about me and Harry to you. You’re his bestfriend. He is the one who’s supposed to talk about this to you” sa hon efter en stund och jag tänkte efter lite över det hon sa.
”But he won’t tell me. He just gets quite and grumpy when he’s sad” förklarade jag uppgivet. Natasha blev tyst och jag blev, efter några minuter, tvungen att kolla på henne för att se om hon hade somnat, men det hade hon inte. Hon satt och tittade ut genom sidofönstret, och såg allt annat än glad ut.
”Hey, I’m sorry” sa jag försiktigt och hon rörde inte en min. ”I didn’t mean to push you. If you don’t wanna talk about it, it’s fine.” Hon svarade fortfarande inte och jag suckade tyst.
”But you should know that Harry cares about you. He likes you, he really do, and I hate seeing him like this. I bet you do too. Don’t you miss that smile on his lips, when his dimples shows? That smile was for you, Natasha. You shouldn’t be too hard on him.” Nu när jag såg på henne syntes en tår på ena kinden och jag kände hur jag genast stressade upp mig själv.
”No, don’t cry. I didn’t mean to make you upset!” sa jag frustrerat och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
”I’ve ruined everything.” Orden kom ur Natasha’s mun i form av viskningar och ännu ett par tårar rullade över hennes kinder.
”No. No, you haven’t” försäkrade jag och hon vände sig nu om och tittade på mig.
”I have. I’m leaving in two days and Harry thinks I don’t wanna be with him” snyftade hon och jag höjde ögonbrynen.
”Wait? Do you? Wanna be with him, I mean?”
”Yes.”
”Then nothing is ruined!” sa jag snabbt. ”Seriously Natasha. Why did you even tell him you only wanted to be friends?” frågade jag och kom sedan på mig själv med att pressa henne igen, men innan jag hann be om ursäkt började hon prata.
”Karen told me that I am making it hard for Harry to focus on your music, and that it would break him when I left. So I thought it was better to stop what we were doing right away, instead of building up even more feelings.” Jag blev lite förvånad över att hon plötsligt bara slängde ur sig sanningen, och ännu mer förvånad över hennes ord.
”No, you can’t listen to her! I don’t know Karen very well, but I can tell she’s a bitch. She doesn’t want anyone to have Harry and I can promise you she’s not doing anything for Harry’s sake. Only for her own.”
Summer love - Del 55
09 Juli 2013, 02:04
Tidigare:
”Harry, I did this for you. Just like I did with that Zoe girl” sa Karen och det lät som om hon försökte lugna honom lite. ”Just.. I didn’t have to kiss you this time. Kinda sad..” spekulerade hon tyst för sig själv.
”I don’t wanna hear your crap. Just get out of here!” sa Harry högt och pekade mot hallen.
”I can’t believe you’re still this boring Ha..”
”OUT!”.
”I don’t wanna hear your crap. Just get out of here!” sa Harry högt och pekade mot hallen.
”I can’t believe you’re still this boring Ha..”
”OUT!”.
~ Natasha’s perspektiv ~
”Prata med honom i morgon Natasha. Du kommer ju bli galen om du inte får veta vad som hände igår efter att du hade gått hem, och Harry har rätt att få veta vad du känner. Han tror ju att du inte vill vara med honom.” Jag låg i sängen och pratade med Sophie, när jag egentligen borde sova.
”Ja, jo. Det borde jag göra. Vi får se om han ens kommer i morgon” suckade jag och såg på klockan. Den var snart två och med tanke på min brist på sömn förra natten borde jag verkligen sova nu.
”Klart han kommer, och när han gör det så snackar du med honom. Okej?”
”Vi får se. Men godnatt nu.”
”Godnatt, älskar dig.”
”Och jag dig. Vi ses snart!” sa jag innan vi lade på och jag kröp längre ner under täcket för att förhoppningsvis sova.
***
Jag hade faktiskt fått nästan sex timmar med sömn den här natten, men trots det var jag fortfarande trött när jag klev av bussen strax före nio på morgonen. Jag gick, med lite raskare steg än igår, till skivbolagets byggnad och visste inte riktigt om jag skulle bli glad eller nervös när jag såg att Harrys bil stod på parkeringen. Jag försökte att inte tänka på det, utan fortsatte in genom dörren och lyckades till och med le brett när jag såg Brenda.
”You look amazing today” sa hon glatt och jag höjde ögonbrynen.
”Thanks..” tackade jag lite misstänksamt och sneglade ner över min egen kropp innan jag gick fram till bänken. Jag hade tagit på mig en av mina favorit kjolar och en jeansskjorta i morse, och idag hade jag faktiskt orkat tvätta och locka håret.
”Prince charming is waiting for you up there” sa Brenda med ett finurligt leende och nickade upp mot taket. Jag förstod snabbt att hon menade Harry, för det var precis vad han var. Både charmig och en liten prins.
”He is?” frågade jag förvånat och hon nickade.
”He told me to send you up when you came” log hon och såg ut att vara väldigt nyfiken över vad han ville mig. Det borde kanske jag också vara, men det var jag inte. Jag var nervös.. rädd. Allting var så struligt. Dom senaste dagarna hade jag nästan börjat ångra att jag ens hade kommit hit till London överhuvudtaget. Om jag hade vetat att det skulle bli så här svårt mellan Harry och mig, så hade jag nog aldrig gått in i den där restaurangen med Paul första kvällen. Då skulle jag nog bara ha gått raka vägen tillbaka till flygplatsen och flugit hem innan jag ens hunnit säga hej till Harry.
”I guess I should go then..” mumlade jag och gick mot hissen.
”Good luck!”
När jag klev ur hissen på våningen där killarnas rum låg hade jag hunnit komma på så otroligt många olika saker Harry möjligtvis skulle kunna vilja säga till mig. Att han tyckte jag inte skulle jobba här sista dagarna för han aldrig ville se mig igen var nog det som jag tyckte verkade mest trovärdigt. Jag var så otroligt nervös när jag öppnade dörren till deras rum, så jag visste nog inte riktigt vad jag gjorde eller vad jag just tänkte säga.
”Harry I don’t thi..” jag tystnade när jag såg Liam, Zayn och Niall sitta i soffan och kolla förvånat på mig. ”Oh..” var enda som sedan slank ur min mun och jag kände hur kinderna hettade rejält. Han var inte här.
”I think Harry is on the roof.” Liam var den som var mest snabbtänkt utav dom.
”There is a roof?” Jag hörde hur korkad frågan lät och var snabb med att omformulera mig. ”I mean, you can be on the roof?”. Om det var något jag var bra på så var det att göra bort mig, det kunde jag ju i alla fall konstatera.
”Just go up there already” skrattade Niall och jag nickade snabbt innan jag försvann ut igen och drog igen dörren efter mig.
Jag gick tillbaka till hissen och åkte upp till översta våningen. Under tiden som gick blev jag bara mer och mer ängslig över vad det här handlade om. I några sekunder hann jag till och med tänka att han tänkte spöa mig eller något, eftersom han ville ses på ett så avlägset ställe. När jag sedan påminde mig själv att det var Harry det här handlade om insåg jag hur fjantig och patetisk jag var. Vad som än väntade kunde det inte vara värre än det jag redan hade ställt till med.
När jag klev ur hissen och såg mig omkring befann jag mig i ett ganska litet utrymme med tre olika dörrar, varav den mittersta stod öppen. Jag gick igenom den och såg då en bred trappa lite längre fram. Uppför den halv joggade jag och så fort jag kom upp för sista trappsteget fångade vinden mitt hår. Jag strök undan det från ansiktet och drog det över ena axeln, för att få fri sikt. När jag sedan såg honom var det som om jag inte hade lagt mina ögon på honom på flera veckor. Nej, månader. Jag hade nästan hunnit glömma hur overkligt vacker han var och nu fick jag påminna mig själv att andas, när Harry mötte min blick. Han stod vid en betongkant som nådde honom upp till midjan och bakom honom utbredde sig hela London. Vinden rufsade hans redan lockiga och okontrollerade hår. Hans ögon nästan lyste i grönt och jag suktade efter att få se hans leende - hans underbara skrattgropar. Men han log inte nu, utan han såg väldigt neutral ut.
”Wow” andades jag imponerat och såg mig omkring medan jag sakta gick fram mot kanten. Orden beskrev egentligen mest min reaktion över att se honom igen, men jag kunde ju ändå få det att verka som om det var utsikten jag var mest intresserad av.
”It’s nice” höll han med och vände sig mot utsikten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara och ställde mig bredvid honom med blicken fäst på staden framför oss.
”Since we started this work I always go up here when things get to complicated. When my mind can’t take in anything more” sa Harry efter en ganska lång tystnad. Jag sneglade på honom och väntade på en fortsättning.
”Karen came by our place yesterday night” sa han sedan och jag blev en aning förvirrad av bytet utav samtalsämne. Sedan kom jag ihåg Karen, vad hon hade sagt och fått mig att göra.
”Why are you telling me this?” frågade jag avvaktande och vände ner blicken på vägen långt långt under oss.
”Whatever she told you isn’t true, Natasha. You know that she did this before, with Zoe. Don’t let her get to you. To us!” Plötsligt lät Harrys röst nästan bedjande, samtidigt som han lät väldigt upprörd och irriterad. Jag svalde hårt och fortsatte se ner. Att han skulle behöva gå igenom samma sak som med Zoe var inte rätt, men jag visste inte vad jag skulle säga.
”There is no us” sa jag tyst och skakade på huvudet. Jag förstod själv inte vad jag höll på med. Jag ville vara med Harry, mer än allt annat just nu, men orden bara kom ur mig ändå.
”Bullshit!” fnös han irriterat och jag kände en hand på min axel. ”If that’s true. If you don’t feel anything for me. If you don’t wanna be with me. Then why can’t you even look at me right now?” frågade han och med hjälp av sina båda händer vände han mig sakta mot honom.
”Don’t do this, Harry” mumlade jag och svalde hårt, fortfarande utan att se på honom, trots att jag nu stod vänd mot honom.
”Just look me in eye and tell me that you don’t wanna be with me.”
Jag slöt ögonen och knöt nävarna så hårt jag kunde. Vad skulle jag göra nu då? Det enda jag egentligen ville göra var att slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget. Aldrig lämna honom. Det enda som stoppade mig från att göra det var det faktum att jag skulle bli tvungen att åka hem. Snart. Alldeles för snart. Jag förstod inte hur jag skulle klara av det, men det som oroade mig mest var vad som skulle hända för Harry då. Skulle han klara av att koncentrera sig på skivan? Sedan var det ju den här modellen som han hade setts med också. Vem var hon och vad hade dom gjort? Helst ärligt spelade det inte så stor roll för mig just här och nu, men om han hade behövt ett tröstragg igår, hur många skulle han då behöva när jag for till London?
”I didn’t do it because Karen told me to. The thing is, I can’t be with you because you can’t focus on your music when I am. And how are you gonna be able to get this album perfect when I leave, huh? If you went out to sleep with some model yesterday, what are you gonna do when I’m gone for good? It just has to end here, don’t you see that?” Orden bara flög ur mig och dom sårade nog mig lika mycket som dom såg ut att såra Harry. All irritation, allt spår utav hopp försvann från hans blick, från hans ansiktsuttryck. Han såg tom ut, hela han, och jag orkade inte med att bara stå och titta på honom såhär. Istället vände jag mig om och gick mot trappan igen, medan tårar som jag inte hade lagt märke till föll från mina kinder.
”Wait!” Harry lät inte som han hade gjort tidigare. Kraften i rösten var försvunnen och jag förstod att han var klar med att försöka övertala mig. Jag vände mig om jag tittade på honom.
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”
”Prata med honom i morgon Natasha. Du kommer ju bli galen om du inte får veta vad som hände igår efter att du hade gått hem, och Harry har rätt att få veta vad du känner. Han tror ju att du inte vill vara med honom.” Jag låg i sängen och pratade med Sophie, när jag egentligen borde sova.
”Ja, jo. Det borde jag göra. Vi får se om han ens kommer i morgon” suckade jag och såg på klockan. Den var snart två och med tanke på min brist på sömn förra natten borde jag verkligen sova nu.
”Klart han kommer, och när han gör det så snackar du med honom. Okej?”
”Vi får se. Men godnatt nu.”
”Godnatt, älskar dig.”
”Och jag dig. Vi ses snart!” sa jag innan vi lade på och jag kröp längre ner under täcket för att förhoppningsvis sova.
***
Jag hade faktiskt fått nästan sex timmar med sömn den här natten, men trots det var jag fortfarande trött när jag klev av bussen strax före nio på morgonen. Jag gick, med lite raskare steg än igår, till skivbolagets byggnad och visste inte riktigt om jag skulle bli glad eller nervös när jag såg att Harrys bil stod på parkeringen. Jag försökte att inte tänka på det, utan fortsatte in genom dörren och lyckades till och med le brett när jag såg Brenda.
”You look amazing today” sa hon glatt och jag höjde ögonbrynen.
”Thanks..” tackade jag lite misstänksamt och sneglade ner över min egen kropp innan jag gick fram till bänken. Jag hade tagit på mig en av mina favorit kjolar och en jeansskjorta i morse, och idag hade jag faktiskt orkat tvätta och locka håret.
”Prince charming is waiting for you up there” sa Brenda med ett finurligt leende och nickade upp mot taket. Jag förstod snabbt att hon menade Harry, för det var precis vad han var. Både charmig och en liten prins.
”He is?” frågade jag förvånat och hon nickade.
”He told me to send you up when you came” log hon och såg ut att vara väldigt nyfiken över vad han ville mig. Det borde kanske jag också vara, men det var jag inte. Jag var nervös.. rädd. Allting var så struligt. Dom senaste dagarna hade jag nästan börjat ångra att jag ens hade kommit hit till London överhuvudtaget. Om jag hade vetat att det skulle bli så här svårt mellan Harry och mig, så hade jag nog aldrig gått in i den där restaurangen med Paul första kvällen. Då skulle jag nog bara ha gått raka vägen tillbaka till flygplatsen och flugit hem innan jag ens hunnit säga hej till Harry.
”I guess I should go then..” mumlade jag och gick mot hissen.
”Good luck!”
När jag klev ur hissen på våningen där killarnas rum låg hade jag hunnit komma på så otroligt många olika saker Harry möjligtvis skulle kunna vilja säga till mig. Att han tyckte jag inte skulle jobba här sista dagarna för han aldrig ville se mig igen var nog det som jag tyckte verkade mest trovärdigt. Jag var så otroligt nervös när jag öppnade dörren till deras rum, så jag visste nog inte riktigt vad jag gjorde eller vad jag just tänkte säga.
”Harry I don’t thi..” jag tystnade när jag såg Liam, Zayn och Niall sitta i soffan och kolla förvånat på mig. ”Oh..” var enda som sedan slank ur min mun och jag kände hur kinderna hettade rejält. Han var inte här.
”I think Harry is on the roof.” Liam var den som var mest snabbtänkt utav dom.
”There is a roof?” Jag hörde hur korkad frågan lät och var snabb med att omformulera mig. ”I mean, you can be on the roof?”. Om det var något jag var bra på så var det att göra bort mig, det kunde jag ju i alla fall konstatera.
”Just go up there already” skrattade Niall och jag nickade snabbt innan jag försvann ut igen och drog igen dörren efter mig.
Jag gick tillbaka till hissen och åkte upp till översta våningen. Under tiden som gick blev jag bara mer och mer ängslig över vad det här handlade om. I några sekunder hann jag till och med tänka att han tänkte spöa mig eller något, eftersom han ville ses på ett så avlägset ställe. När jag sedan påminde mig själv att det var Harry det här handlade om insåg jag hur fjantig och patetisk jag var. Vad som än väntade kunde det inte vara värre än det jag redan hade ställt till med.
När jag klev ur hissen och såg mig omkring befann jag mig i ett ganska litet utrymme med tre olika dörrar, varav den mittersta stod öppen. Jag gick igenom den och såg då en bred trappa lite längre fram. Uppför den halv joggade jag och så fort jag kom upp för sista trappsteget fångade vinden mitt hår. Jag strök undan det från ansiktet och drog det över ena axeln, för att få fri sikt. När jag sedan såg honom var det som om jag inte hade lagt mina ögon på honom på flera veckor. Nej, månader. Jag hade nästan hunnit glömma hur overkligt vacker han var och nu fick jag påminna mig själv att andas, när Harry mötte min blick. Han stod vid en betongkant som nådde honom upp till midjan och bakom honom utbredde sig hela London. Vinden rufsade hans redan lockiga och okontrollerade hår. Hans ögon nästan lyste i grönt och jag suktade efter att få se hans leende - hans underbara skrattgropar. Men han log inte nu, utan han såg väldigt neutral ut.
”Wow” andades jag imponerat och såg mig omkring medan jag sakta gick fram mot kanten. Orden beskrev egentligen mest min reaktion över att se honom igen, men jag kunde ju ändå få det att verka som om det var utsikten jag var mest intresserad av.
”It’s nice” höll han med och vände sig mot utsikten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara och ställde mig bredvid honom med blicken fäst på staden framför oss.
”Since we started this work I always go up here when things get to complicated. When my mind can’t take in anything more” sa Harry efter en ganska lång tystnad. Jag sneglade på honom och väntade på en fortsättning.
”Karen came by our place yesterday night” sa han sedan och jag blev en aning förvirrad av bytet utav samtalsämne. Sedan kom jag ihåg Karen, vad hon hade sagt och fått mig att göra.
”Why are you telling me this?” frågade jag avvaktande och vände ner blicken på vägen långt långt under oss.
”Whatever she told you isn’t true, Natasha. You know that she did this before, with Zoe. Don’t let her get to you. To us!” Plötsligt lät Harrys röst nästan bedjande, samtidigt som han lät väldigt upprörd och irriterad. Jag svalde hårt och fortsatte se ner. Att han skulle behöva gå igenom samma sak som med Zoe var inte rätt, men jag visste inte vad jag skulle säga.
”There is no us” sa jag tyst och skakade på huvudet. Jag förstod själv inte vad jag höll på med. Jag ville vara med Harry, mer än allt annat just nu, men orden bara kom ur mig ändå.
”Bullshit!” fnös han irriterat och jag kände en hand på min axel. ”If that’s true. If you don’t feel anything for me. If you don’t wanna be with me. Then why can’t you even look at me right now?” frågade han och med hjälp av sina båda händer vände han mig sakta mot honom.
”Don’t do this, Harry” mumlade jag och svalde hårt, fortfarande utan att se på honom, trots att jag nu stod vänd mot honom.
”Just look me in eye and tell me that you don’t wanna be with me.”
Jag slöt ögonen och knöt nävarna så hårt jag kunde. Vad skulle jag göra nu då? Det enda jag egentligen ville göra var att slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget. Aldrig lämna honom. Det enda som stoppade mig från att göra det var det faktum att jag skulle bli tvungen att åka hem. Snart. Alldeles för snart. Jag förstod inte hur jag skulle klara av det, men det som oroade mig mest var vad som skulle hända för Harry då. Skulle han klara av att koncentrera sig på skivan? Sedan var det ju den här modellen som han hade setts med också. Vem var hon och vad hade dom gjort? Helst ärligt spelade det inte så stor roll för mig just här och nu, men om han hade behövt ett tröstragg igår, hur många skulle han då behöva när jag for till London?
”I didn’t do it because Karen told me to. The thing is, I can’t be with you because you can’t focus on your music when I am. And how are you gonna be able to get this album perfect when I leave, huh? If you went out to sleep with some model yesterday, what are you gonna do when I’m gone for good? It just has to end here, don’t you see that?” Orden bara flög ur mig och dom sårade nog mig lika mycket som dom såg ut att såra Harry. All irritation, allt spår utav hopp försvann från hans blick, från hans ansiktsuttryck. Han såg tom ut, hela han, och jag orkade inte med att bara stå och titta på honom såhär. Istället vände jag mig om och gick mot trappan igen, medan tårar som jag inte hade lagt märke till föll från mina kinder.
”Wait!” Harry lät inte som han hade gjort tidigare. Kraften i rösten var försvunnen och jag förstod att han var klar med att försöka övertala mig. Jag vände mig om jag tittade på honom.
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”
Summer love - Del 54
06 Juli 2013, 22:48
Tidigare:
"Hello?" Harrys röst var trött och hes när han svarade. Det var tydligt att han hade sovit.
"Hi mate, we're in the middle of a twitcam here and we thought you should be in it too" informerade Louis.
"Am I on speaker?" frågade han sedan.
"Yep" svarade Louis och man hörde då hur Harry harklade sig.
"Well, uhm.. good morning, world" sa Harry och vi alla skrattade lite åt hur vilsen och förvirrad han lät.
~ Natasha’s perspektiv ~
Redan kring ett tiden satt jag på bussen på väg till hotellet. Trots att det hade varit en kort arbetsdag hade den gått oerhört sakta. Allt jag hade kunnat tänka på var Harry och att det borde ha varit jag som inte var där, istället han. Det var ju mycket viktigare för honom att vara där än vad det var för mig. När min mobil plötsligt pep till blev jag glad över att få se att Sophie hade skickat ett sms. Jag behövde annat att tänka på just nu. Dock blev inte den glädjen långvarig, för när jag öppnade meddelandet och läste det visade det sig att jag inte alls skulle få tänka på något annat än Harry.
|| Hej.. du. Asså, jag vill egentligen inte säga de här för det känns inte som att du behöver mer å oroa dig för, men självklart måste du ju få veta.. So here it goes; De finns en massa bilder på Harry från igår kväll/natt. Han lämnar en klubb tillsammans me en tjej (fotomodell, dom har setts tsm tidigare också) och sen nåra bilder då dom sitter i hans bil..... ||
Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna när jag läste det. Om jag ville skratta eller gråta. Här hade jag gått och känt mig hemsk och haft dåligt samvete för att jag trodde att han mådde lika dåligt som jag. Jag hade tänkt att det var därför han inte kom till studion idag - för att han inte ville se mig. Typsikt mig, att vara alldeles för in slukad i min egen lilla drama bubbla och tro att allting för en gångs skull faktiskt handlade om mig. Istället ligger Harry kanske hemma nu med värsta baksmällan och en tjej i sängen. Och det där med att hon var en fotomodell var betydligt mer än jag ville veta. Jag hann dock inte spekulera längre förrän ett nytt sms från Sophie kom.
|| De behöver ju självklart inte betyda nått, jag tänkte bara att du skulle veta. Måste jobba nu, ringer dig när jag slutar. BALLA INTE UR NU, FÖRRÄN DU VET VA SOM PÅGÅR! ||
~ Louis perspektiv ~
”Oh, hey. I thought you had left London” hördes Harrys förvånade röst ifrån hallen när han öppnade dörren.
”No, I’m leaving tonight. I thought I should say goodbye.” Det var tydligen Karen som hade kommit och nu hörde jag hur dom båda kom in mot vardagsrummet.
”Hi Louis” sa hon och vinkade lite. Jag nickade kort och log.
”Hey.”
”So, what are you guys up to?” frågade hon och jag viftade lite med x-box kontrollen som jag hade i handen.
”Just playing” svarade jag och riktade uppmärksamheten mot tv:n.
”So, Harry. How’s things with Natasha?” frågade Karen sedan och jag blev genast mycket mer nyfiken på deras konversation än på spelet. Vi hade inte pratat särskilt mycket om det, jag och Harry. Inte ännu. Jag hade tänkt fråga honom igen när det hade gått lite mer tid.
”She dumped me” svarade han ärligt och lät inte särskilt intresserad i ämnet. Eftersom jag fortfarande satt med blicken på tv:n - något jag gjorde för att jag det inte skulle vara uppenbart att jag var oerhört sugen på att höra vad dom pratade om - kunde jag inte avgöra om bristen på intresse var något han bara klistrade på eller om han faktiskt inte brydde sig längre.
”Oh, she did?” frågade Karen och lät inte särskilt förvånad eller medlidande. Det blev tyst ett tag och jag blev tillslut tvungen att kolla på dom, för att få veta vad som pågick. Karen stod med ett litet lekfullt leende på läpparna och Harry såg ut att granska henne, utan något som helst uttryck i ansiktet.
”You knew?” frågade han, nu med lite förvåning i sina ögon, och jag brydde mig inte längre om det verkade konstigt att jag satt och lyssnade och stirrade. Jag ville inte missa något nu.
”Oh, honey. Don’t look so surprised. You and I are related, and if I can’t have you, I’m not gonna let anyone else get you either” sa Karen och nu lät hon nästan stolt. Jag kände att jag inte riktigt hängde med, men Harry verkade förstå i alla fall, för han såg nu inte längre förvånad ut. Nu var han arg, det var enkelt att se. ”Besides, that bitch was just after your money. But you’re too blind to see that.”
”I can’t believe this!” utbrast Harry och skakade på huvudet.
”Harry, I did this for you. Just like I did with that Zoe girl” sa Karen och det lät som om hon försökte lugna honom lite. ”Just.. I didn’t have to kiss you this time. Kinda sad..” spekulerade hon tyst för sig själv.
”I don’t wanna hear your crap. Just get out of here!” sa Harry högt och pekade mot hallen.
”I can’t believe you’re still this boring Ha..”
”OUT!”.
Redan kring ett tiden satt jag på bussen på väg till hotellet. Trots att det hade varit en kort arbetsdag hade den gått oerhört sakta. Allt jag hade kunnat tänka på var Harry och att det borde ha varit jag som inte var där, istället han. Det var ju mycket viktigare för honom att vara där än vad det var för mig. När min mobil plötsligt pep till blev jag glad över att få se att Sophie hade skickat ett sms. Jag behövde annat att tänka på just nu. Dock blev inte den glädjen långvarig, för när jag öppnade meddelandet och läste det visade det sig att jag inte alls skulle få tänka på något annat än Harry.
|| Hej.. du. Asså, jag vill egentligen inte säga de här för det känns inte som att du behöver mer å oroa dig för, men självklart måste du ju få veta.. So here it goes; De finns en massa bilder på Harry från igår kväll/natt. Han lämnar en klubb tillsammans me en tjej (fotomodell, dom har setts tsm tidigare också) och sen nåra bilder då dom sitter i hans bil..... ||
Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna när jag läste det. Om jag ville skratta eller gråta. Här hade jag gått och känt mig hemsk och haft dåligt samvete för att jag trodde att han mådde lika dåligt som jag. Jag hade tänkt att det var därför han inte kom till studion idag - för att han inte ville se mig. Typsikt mig, att vara alldeles för in slukad i min egen lilla drama bubbla och tro att allting för en gångs skull faktiskt handlade om mig. Istället ligger Harry kanske hemma nu med värsta baksmällan och en tjej i sängen. Och det där med att hon var en fotomodell var betydligt mer än jag ville veta. Jag hann dock inte spekulera längre förrän ett nytt sms från Sophie kom.
|| De behöver ju självklart inte betyda nått, jag tänkte bara att du skulle veta. Måste jobba nu, ringer dig när jag slutar. BALLA INTE UR NU, FÖRRÄN DU VET VA SOM PÅGÅR! ||
~ Louis perspektiv ~
”Oh, hey. I thought you had left London” hördes Harrys förvånade röst ifrån hallen när han öppnade dörren.
”No, I’m leaving tonight. I thought I should say goodbye.” Det var tydligen Karen som hade kommit och nu hörde jag hur dom båda kom in mot vardagsrummet.
”Hi Louis” sa hon och vinkade lite. Jag nickade kort och log.
”Hey.”
”So, what are you guys up to?” frågade hon och jag viftade lite med x-box kontrollen som jag hade i handen.
”Just playing” svarade jag och riktade uppmärksamheten mot tv:n.
”So, Harry. How’s things with Natasha?” frågade Karen sedan och jag blev genast mycket mer nyfiken på deras konversation än på spelet. Vi hade inte pratat särskilt mycket om det, jag och Harry. Inte ännu. Jag hade tänkt fråga honom igen när det hade gått lite mer tid.
”She dumped me” svarade han ärligt och lät inte särskilt intresserad i ämnet. Eftersom jag fortfarande satt med blicken på tv:n - något jag gjorde för att jag det inte skulle vara uppenbart att jag var oerhört sugen på att höra vad dom pratade om - kunde jag inte avgöra om bristen på intresse var något han bara klistrade på eller om han faktiskt inte brydde sig längre.
”Oh, she did?” frågade Karen och lät inte särskilt förvånad eller medlidande. Det blev tyst ett tag och jag blev tillslut tvungen att kolla på dom, för att få veta vad som pågick. Karen stod med ett litet lekfullt leende på läpparna och Harry såg ut att granska henne, utan något som helst uttryck i ansiktet.
”You knew?” frågade han, nu med lite förvåning i sina ögon, och jag brydde mig inte längre om det verkade konstigt att jag satt och lyssnade och stirrade. Jag ville inte missa något nu.
”Oh, honey. Don’t look so surprised. You and I are related, and if I can’t have you, I’m not gonna let anyone else get you either” sa Karen och nu lät hon nästan stolt. Jag kände att jag inte riktigt hängde med, men Harry verkade förstå i alla fall, för han såg nu inte längre förvånad ut. Nu var han arg, det var enkelt att se. ”Besides, that bitch was just after your money. But you’re too blind to see that.”
”I can’t believe this!” utbrast Harry och skakade på huvudet.
”Harry, I did this for you. Just like I did with that Zoe girl” sa Karen och det lät som om hon försökte lugna honom lite. ”Just.. I didn’t have to kiss you this time. Kinda sad..” spekulerade hon tyst för sig själv.
”I don’t wanna hear your crap. Just get out of here!” sa Harry högt och pekade mot hallen.
”I can’t believe you’re still this boring Ha..”
”OUT!”.
Förlåt för dålig uppdatering i några dagar. Jag har varit sjuk och bortrest. Och förlåt för kort del också, men jag kände mig illa tvungen att slänga ihop något snabbt nu när jag kom hem eftersom ni inte fått något att läsa på länge. Hoppas den duger i alla fall. :)
Summer love - Del 53
02 Juli 2013, 18:05
När alarmet ringde strax före åtta på morgonen hade jag sovit sammanlagt kanske två och en halv timme. Stor del av natten hade gått åt till att gråta, sedan intala mig själv att jag skulle sluta svamla och prata med Harry i morgon istället. Säga vad jag tycker och att det var fel osv. Sedan hade jag kommit fram till att jag ändå redan hade förstört allt och att det var försent, vilket hade fått mig att gråta igen. Ja, så hade natten hållit på - fram och tillbaka - tills jag slutligen lyckades somna någon gång efter fem på morgonen.
Nu tog jag mig i alla fall upp ur sängen halvt sovande och insåg snabbt att renget smattrade mot fönstret. Detta resulterade i att dagens kläder fick bli ett par röda jeans och ett vitt linne till det, som jag sedan drog en munkjacka över. Enkelt och hyfsat varmt. Håret, som fortfarande var lockigt från gårdagens utgång, orkade jag verkligen inte göra något vettigt åt idag. Jag slängde upp det i en knut och riktade sedan min uppmärksamhet mot ansiktet. Ögonen var röda efter nattens alla gråtattacker och mörka ringar befann sig under ögonen efter bristen på sömn. Egentligen borde jag ha löst situationen med massa concealer, ögonskugga, mascara och eyeliner, men det enda jag gjorde för att förhoppningsvis se en aning piggare och fräschare ut var att snabbt kleta på lite mascara på ögonfransarna. Det hjälpte ju självklart inte mot varken påsarna under ögonen eller den röda färgen inuti ögonen, men det gjorde i alla fall att jag kände mig lite piggare.
Ett tag senare klev en dygnsur jag på bussen som skulle ta mig till jobbet. Jag sjönk ner på en ledig plats och såg ut genom fönstret när bussen började rulla igen. Jag var minst sagt nervös inför att komma fram. Helt ärligt hade jag ingen aning om hur jag skulle reagera på det här. Att se Harry igen. Okej, det kanske inte är en stor grej egentligen, men nu när jag hade sovit alldeles för lite, saknade min bästa vän så det gjorde ont och hade varit borta hemifrån i över en vecka kände jag att jag inte riktigt hade koll på hur min känslomässiga sida egentligen mådde.
Alldeles för snart stannade bussen ett kvarter ifrån den stora byggnaden som tillhörde skivbolaget. Där hoppade jag av bussen och började med långsamma steg gå längs vägkanten, i regnet. Jag ville gärna dröja ut på den korta promenaden så länge som möjligt och hinna förbereda mig för det dåliga samvetet och alla andra känslor som antagligen skulle välla över mig när jag fick se Harry. När jag skymtade byggnaden längre fram tog jag upp mobilen för att se vad klockan var och kom fram till att jag redan var några minuter sen efter den långsamma promenaden från bussen. Jag skyndade motvilligt på stegen och var snabbt inne i entrén där Brenda log mot mig bakom sin disk.
”Good morning!” sa hon glatt och jag tog av mig den droppande jackan jag hade på mig.
”Not exactly a good one” konstaterade jag och hon rynkade ögonbrynen. ”No, don’t even ask. I’m late already” slängde jag ur mig innan hon hade hunnit fråga något. Sedan försvann jag iväg till hissen och efter det vidare in till Pauls kontor.
”Sorry I’m late” ursäktade jag mig när jag stängde dörren efter mig och vände mig mot Paul, som satt vid sitt skrivbord. Han såg på mig och sedan på klockan.
”I didn’t even realise you were” erkände han med ett leende och såg upp på mig. ”All that we’re gonna do today is some planing shooting for the Little Things video” informerade han och samlade ihop sina papper i en prydlig hög. ”I’m gonna make a call and then we’ll have a meeting with some people about the video. You go get the boys and meet me at the top” beordrade han sedan och jag nickade innan jag gick ut ur kontoret igen. Nu gällde det. Ögonblicket som jag hade både fruktat och längtat efter hela natten.
När jag öppnade killarnas dörr och snabbt svepte med blicken genom rummet märkte jag, till stor besvikelse, att Harry inte var där med dom andra. Jag var lite förvånad över den nedstämda känslan som spred sig genom mig.
”Hi..” sa jag lite utdraget och såg på dom fyra killarna där inne, som alla tittade på mig. Jag kunde inte riktigt tyda någon av deras blickar och plötsligt fick jag en klump i magen. Jag hade inte alls tänkt på det, men om Harry möjligtvis var sur eller något sådant på mig var det inte alls omöjligt att dom andra också var det.
”Hey” svarade Liam med sin vanliga, vänliga ton. Utan att tänka mig för suckade jag lättat.
”Morning!” hälsade Niall också, och han lät inte heller arg eller besviken på något vis. Dock var det något i alla deras blickar som inte hade funnits där förut.
”You have a meeting on the top floor” informerade jag och dom reste sig upp allihopa.
När vi sedan stod i hissen på väg uppåt hängde sig en pinsam tystnad i luften och jag visste inte riktigt vart jag skulle kolla.
”How are you doing?” frågade plötsligt Niall och jag såg på honom.
”I.. I’m fine” svarade jag lite förvirrat och Niall höjde ögonbrynen.
”No offence, but you don’t look fine” sa han med en ängslig rynka mellan ögonbrynen.
”I just didn’t have so much sleep tonight, that’s all” svarade jag och pressade fram ett svagt leende. Sedan vände jag blicken mot Louis och bet mig i läppen. Skulle jag våga fråga? Jo, ville jag veta måste jag ju fråga. Och det är bara Louis, det är ju ingen fara.
”Louis..?” började jag lite nervöst.
”Yeah?”
”Where is Harry?” Sedan blev det tyst. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men det kändes som en evighet innan Louis öppnade munnen igen.
”He’s... he’s at home. Headache” svarade han med ett litet leende, som inte såg särskilt äkta ut faktiskt. Det var allt jag behövde för att förstå att han hade stannat hemma på grund av mig. Super! Det enda jag egentligen hade velat var att inte påverka Harrys karriär, och nu fick jag honom att stanna hemma.
När vi kom upp till översta våningen var Paul redan där med några män. Killarna slog sig ner runt bordet och jag tänkte just sätta mig i fåtöljen som stod lite på sidan om, när Paul skakade på huvudet.
”Natasha, come here. I need you to write down what we’re deciding” sa han och lade ner ett papper och en penna framför en tom stol.
”Oh, okay.” Jag satte mig ner mellan Paul och Zayn - glad åt att jag skulle ha något att göra istället för att bara kunna sitta och tänka.
***
Mötet tog mycket längre än jag hade trott och nästan tre timmar senare klev vi på hissen för att ta oss ner igen. Min handled värkte och min brist på sömn visade sig genom att ögonen sved och kliade.
”We don’t really have more on our schedule today.. I have some paperwork to do, so you Natasha can help me with that” sa Paul när vi klev ur hissen. Jag hann höra killarna snacka något om en twitcam, vad det nu var, innan jag gick iväg med Paul till hans kontor.
~ Liams perspektiv ~
|| Hiiiiiiii everyone! We thought it was time for a twitcam, what do thinkkkkk? xoxo ||
”Did you send it?” frågade Niall medan han loggade in på laptopen.
”Yep, it’s sent” sa jag och uppdaterade twitter där det redan ramlade in svar. ”And they seem to think it’s a good idea. A few says we sould do it when everyone is at home, but that can be tricky, thinking of the timezones.”
”Let’s do it now.. it’ll be up on youtube anyway, so they can all watch it later” beslutade Louis och satte sig i soffan.
Några minuter senare hade Niall fått igång en twitcam och vi satt alla i soffan med datorn på bordet framför oss.
”Hi guys!”
”We realised there was way to long since any of us had a twitcam” sa Niall och vi andra nickade instämmande. Det kändes lite konstigt - att sitta och se på sig själva på datorn och pratade med ingen, fast samtidigt med väldigt många. Man visste inte riktigt vad man skulle säga.
”Let’s do like this. You guys go on twitter and post questions to us. We will answer as many as possible” föreslog Zayn.
”And add hashtag ask1D to you tweets” lade Louis till. Vi alla var snabba med att få upp våra mobiler och det tog inte alls länge förrän folk tweetade på den nya hashtagen.
”Okay boys, here is a question from Natalia. She wants to know how our new album is going” läste Zayn upp och vi alla såg upp från våra mobiler och in i kameran.
”It’s going really good actually” sa jag och log, innan Niall tog över ordet.
”We are doing all we can to make it the best and I think I'm talking for all of us when I say we are really excited to let you all hear it” sa han och vi andra nickade. Det var sant, det skulle bli riktigt spännande att se och höra folks reaktioner.
”Okey, next up is Pauline and she is wondering were Harry is” läste jag och såg på Louis, för att låta honom svara.
”Harry is at home today, he didn’t feel very well this morning so he stayed home” svarade han och sedan ändrades hans ansiktsuttryck. Han fick en idé, det såg man i hans ögon. ”Let’s call him, guys” sa han glatt och knappade lite på sin mobil innan han tryckte på högtalaren och vi alla tydligt hörde hur signalerna gick fram.
Tidigare:
Tidigare på kvällen hade det verkligen känts som om jag hade gjort rätt, även om det självklart redan då hade känts fel. Men det hade absolut verkat som det bästa alternativet för både mig och Harry. Nu, ensam här i mörkret, började jag fundera på om det verkligen hade varit så rätt. Det kändes verkligen inte som det. Harry hade fått mig att känna mig så glad, så hel, efter vad som hände med Tyler. Och nu hade jag förstört det.
~ Natasha's perspektiv ~
När alarmet ringde strax före åtta på morgonen hade jag sovit sammanlagt kanske två och en halv timme. Stor del av natten hade gått åt till att gråta, sedan intala mig själv att jag skulle sluta svamla och prata med Harry i morgon istället. Säga vad jag tycker och att det var fel osv. Sedan hade jag kommit fram till att jag ändå redan hade förstört allt och att det var försent, vilket hade fått mig att gråta igen. Ja, så hade natten hållit på - fram och tillbaka - tills jag slutligen lyckades somna någon gång efter fem på morgonen.
Nu tog jag mig i alla fall upp ur sängen halvt sovande och insåg snabbt att renget smattrade mot fönstret. Detta resulterade i att dagens kläder fick bli ett par röda jeans och ett vitt linne till det, som jag sedan drog en munkjacka över. Enkelt och hyfsat varmt. Håret, som fortfarande var lockigt från gårdagens utgång, orkade jag verkligen inte göra något vettigt åt idag. Jag slängde upp det i en knut och riktade sedan min uppmärksamhet mot ansiktet. Ögonen var röda efter nattens alla gråtattacker och mörka ringar befann sig under ögonen efter bristen på sömn. Egentligen borde jag ha löst situationen med massa concealer, ögonskugga, mascara och eyeliner, men det enda jag gjorde för att förhoppningsvis se en aning piggare och fräschare ut var att snabbt kleta på lite mascara på ögonfransarna. Det hjälpte ju självklart inte mot varken påsarna under ögonen eller den röda färgen inuti ögonen, men det gjorde i alla fall att jag kände mig lite piggare.
Ett tag senare klev en dygnsur jag på bussen som skulle ta mig till jobbet. Jag sjönk ner på en ledig plats och såg ut genom fönstret när bussen började rulla igen. Jag var minst sagt nervös inför att komma fram. Helt ärligt hade jag ingen aning om hur jag skulle reagera på det här. Att se Harry igen. Okej, det kanske inte är en stor grej egentligen, men nu när jag hade sovit alldeles för lite, saknade min bästa vän så det gjorde ont och hade varit borta hemifrån i över en vecka kände jag att jag inte riktigt hade koll på hur min känslomässiga sida egentligen mådde.
Alldeles för snart stannade bussen ett kvarter ifrån den stora byggnaden som tillhörde skivbolaget. Där hoppade jag av bussen och började med långsamma steg gå längs vägkanten, i regnet. Jag ville gärna dröja ut på den korta promenaden så länge som möjligt och hinna förbereda mig för det dåliga samvetet och alla andra känslor som antagligen skulle välla över mig när jag fick se Harry. När jag skymtade byggnaden längre fram tog jag upp mobilen för att se vad klockan var och kom fram till att jag redan var några minuter sen efter den långsamma promenaden från bussen. Jag skyndade motvilligt på stegen och var snabbt inne i entrén där Brenda log mot mig bakom sin disk.
”Good morning!” sa hon glatt och jag tog av mig den droppande jackan jag hade på mig.
”Not exactly a good one” konstaterade jag och hon rynkade ögonbrynen. ”No, don’t even ask. I’m late already” slängde jag ur mig innan hon hade hunnit fråga något. Sedan försvann jag iväg till hissen och efter det vidare in till Pauls kontor.
”Sorry I’m late” ursäktade jag mig när jag stängde dörren efter mig och vände mig mot Paul, som satt vid sitt skrivbord. Han såg på mig och sedan på klockan.
”I didn’t even realise you were” erkände han med ett leende och såg upp på mig. ”All that we’re gonna do today is some planing shooting for the Little Things video” informerade han och samlade ihop sina papper i en prydlig hög. ”I’m gonna make a call and then we’ll have a meeting with some people about the video. You go get the boys and meet me at the top” beordrade han sedan och jag nickade innan jag gick ut ur kontoret igen. Nu gällde det. Ögonblicket som jag hade både fruktat och längtat efter hela natten.
När jag öppnade killarnas dörr och snabbt svepte med blicken genom rummet märkte jag, till stor besvikelse, att Harry inte var där med dom andra. Jag var lite förvånad över den nedstämda känslan som spred sig genom mig.
”Hi..” sa jag lite utdraget och såg på dom fyra killarna där inne, som alla tittade på mig. Jag kunde inte riktigt tyda någon av deras blickar och plötsligt fick jag en klump i magen. Jag hade inte alls tänkt på det, men om Harry möjligtvis var sur eller något sådant på mig var det inte alls omöjligt att dom andra också var det.
”Hey” svarade Liam med sin vanliga, vänliga ton. Utan att tänka mig för suckade jag lättat.
”Morning!” hälsade Niall också, och han lät inte heller arg eller besviken på något vis. Dock var det något i alla deras blickar som inte hade funnits där förut.
”You have a meeting on the top floor” informerade jag och dom reste sig upp allihopa.
När vi sedan stod i hissen på väg uppåt hängde sig en pinsam tystnad i luften och jag visste inte riktigt vart jag skulle kolla.
”How are you doing?” frågade plötsligt Niall och jag såg på honom.
”I.. I’m fine” svarade jag lite förvirrat och Niall höjde ögonbrynen.
”No offence, but you don’t look fine” sa han med en ängslig rynka mellan ögonbrynen.
”I just didn’t have so much sleep tonight, that’s all” svarade jag och pressade fram ett svagt leende. Sedan vände jag blicken mot Louis och bet mig i läppen. Skulle jag våga fråga? Jo, ville jag veta måste jag ju fråga. Och det är bara Louis, det är ju ingen fara.
”Louis..?” började jag lite nervöst.
”Yeah?”
”Where is Harry?” Sedan blev det tyst. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men det kändes som en evighet innan Louis öppnade munnen igen.
”He’s... he’s at home. Headache” svarade han med ett litet leende, som inte såg särskilt äkta ut faktiskt. Det var allt jag behövde för att förstå att han hade stannat hemma på grund av mig. Super! Det enda jag egentligen hade velat var att inte påverka Harrys karriär, och nu fick jag honom att stanna hemma.
När vi kom upp till översta våningen var Paul redan där med några män. Killarna slog sig ner runt bordet och jag tänkte just sätta mig i fåtöljen som stod lite på sidan om, när Paul skakade på huvudet.
”Natasha, come here. I need you to write down what we’re deciding” sa han och lade ner ett papper och en penna framför en tom stol.
”Oh, okay.” Jag satte mig ner mellan Paul och Zayn - glad åt att jag skulle ha något att göra istället för att bara kunna sitta och tänka.
***
Mötet tog mycket längre än jag hade trott och nästan tre timmar senare klev vi på hissen för att ta oss ner igen. Min handled värkte och min brist på sömn visade sig genom att ögonen sved och kliade.
”We don’t really have more on our schedule today.. I have some paperwork to do, so you Natasha can help me with that” sa Paul när vi klev ur hissen. Jag hann höra killarna snacka något om en twitcam, vad det nu var, innan jag gick iväg med Paul till hans kontor.
~ Liams perspektiv ~
|| Hiiiiiiii everyone! We thought it was time for a twitcam, what do thinkkkkk? xoxo ||
”Did you send it?” frågade Niall medan han loggade in på laptopen.
”Yep, it’s sent” sa jag och uppdaterade twitter där det redan ramlade in svar. ”And they seem to think it’s a good idea. A few says we sould do it when everyone is at home, but that can be tricky, thinking of the timezones.”
”Let’s do it now.. it’ll be up on youtube anyway, so they can all watch it later” beslutade Louis och satte sig i soffan.
Några minuter senare hade Niall fått igång en twitcam och vi satt alla i soffan med datorn på bordet framför oss.
”Hi guys!”
”We realised there was way to long since any of us had a twitcam” sa Niall och vi andra nickade instämmande. Det kändes lite konstigt - att sitta och se på sig själva på datorn och pratade med ingen, fast samtidigt med väldigt många. Man visste inte riktigt vad man skulle säga.
”Let’s do like this. You guys go on twitter and post questions to us. We will answer as many as possible” föreslog Zayn.
”And add hashtag ask1D to you tweets” lade Louis till. Vi alla var snabba med att få upp våra mobiler och det tog inte alls länge förrän folk tweetade på den nya hashtagen.
”Okay boys, here is a question from Natalia. She wants to know how our new album is going” läste Zayn upp och vi alla såg upp från våra mobiler och in i kameran.
”It’s going really good actually” sa jag och log, innan Niall tog över ordet.
”We are doing all we can to make it the best and I think I'm talking for all of us when I say we are really excited to let you all hear it” sa han och vi andra nickade. Det var sant, det skulle bli riktigt spännande att se och höra folks reaktioner.
”Okey, next up is Pauline and she is wondering were Harry is” läste jag och såg på Louis, för att låta honom svara.
”Harry is at home today, he didn’t feel very well this morning so he stayed home” svarade han och sedan ändrades hans ansiktsuttryck. Han fick en idé, det såg man i hans ögon. ”Let’s call him, guys” sa han glatt och knappade lite på sin mobil innan han tryckte på högtalaren och vi alla tydligt hörde hur signalerna gick fram.
"Hello?" Harrys röst var trött och hes när han svarade. Det var tydligt att han hade sovit.
"Hi mate, we're in the middle of a twitcam here and we thought you should be in it too" informerade Louis.
"Am I on speaker?" frågade han sedan.
"Yep" svarade Louis och man hörde då hur Harry harklade sig.
"Well, uhm.. good morning, world" sa Harry och vi alla skrattade lite åt hur vilsen och förvirrad han lät.