~ Natasha’s perspektiv ~

”Du sa vadå?!” utbrast Sophie högt och jag slog igång kranen på högsta kraft, för att jag inte skulle höras ut i korridoren, innan jag sjönk ner på toalettlocket.
”Jag vet inte vad jag håller på med Sophie. Jag klarar bara inte av det här, det är för mycket!” gnällde jag och ville bara lämna London nu direkt. Jag skulle inte klara av någonsin ens kolla på Harry igen utan att hata mig själv till tusen. Han hade sett så tom ut efter mina ord och hans röst hade låtit mer död än levande när han hade informerat mig om att han inte alls hade legat med den där super snygga modellen.
”Du är ju helt sjuk, vet du det?” frågade hon uppspelt och jag himlade med ögonen.
”Tack för stödet.”
”Okejokej, förlåt. Men allvarligt, vem säger nej till självaste Harry Styles? Två gånger i rad?!” Hon lät fortfarande alldeles till sig utav förvåning.
”Jag vet inte.. jag tydligen” suckade jag. ”Och vad ska jag göra nu då? Bara gå ut där och fortsätta jobba? Jag kommer inte ens kunna se på honom ju.”
”Allvarligt talat, så har jag ingen aning. Bara var dig själv och om du inte kan se eller prata med honom, så gör bara ditt jobb och sen går du hem” föreslog hon och sedan kunde jag höra hur hon gäspade. ”Men du, jag måste faktiskt fortsätta sova nu.”
”Men jag vet inte vad jag ska göra... jag har förstört för mig själv” klagade jag och hon suckade.
”Det är Harry vi pratar om. Det är inte som att han kommer döda dig eller så” konstaterade Sophie och jag nästan hörde hur hon himlade med ögonen.
”Ja.. okej. Sov gott då” sa jag och när vi sedan hade lagt på reste jag mig sakta upp. På något sätt skulle jag bli tvungen att ta mig igenom den här dagen också. Sedan på fredagen jobbade jag inte och på lördagen flög jag hem.

Jag stängde av vattnet och tittade på min egen spelbild några minuter innan jag hade samlat nog med mod för att låsa upp dörren och lämna den ensamma, trygga toaletten.
”There you are! We are recording some scenes for the video today. Go get the boys and come to the bigger studio” sa Paul som just kom ut från en annan dörr i korridoren.
”We’ll be right there” svarade jag med ett påklistrat leende och gick iväg mot killarnas rum. Jag var noga med att inte tänka för mycket, för att tänka för mycket ledde alltid till negativa tankar och det orkade jag inte med nu.

Den här gången när jag öppnade dörren var den fem par ögon som vändes mot mig, och det var dom gröna som riktigt brände i mig. När killarna såg att det var jag som kom in såg dom på varandra snabbt och jag blev genast väldigt säker på att dom hade pratat om mig innan jag kommit. Antagligen hade Harry berättat om vad som hänt uppe på taket nyss. Jag undvek att möta Harrys blick och tittade istället på Niall, som satt närmast mig.
”Come on” sa jag bara och nickade ut mot korridoren. Alla reste sig upp och vi började tillsammans gå mot den större av dom två studiorna som fanns på denna våning.
”We’re gonna film now, right?” frågade Liam och slöt upp på min ena sida.
”Yes, some musicvideo I think” bekräftade jag och han nickade.
”Yeah, Little Things” informerade han och jag log mot honom. Det var skönt att han i alla fall inte behandlade mig annorlunda på grund av vad som hänt mellan mig och Harry.
”Is that the new single?” frågade jag, mest för att hålla igång samtalet. Det kändes mycket bättre att prata med någon av dom istället för att bara gå tyst där i mitten.
”Yep, that’s the one” log han, och sedan öppnade Harry dörren och alla killarna gick in i studion. Harry stod kvar och höll upp dörren för mig också, och när jag gick in kunde jag inte låta bli att för första gången se upp på hans ansikte.
”Thanks” mumlade jag tyst och han gav mig ett litet leende innan han följde efter in. Även om leendet såg rätt ansträngt ut fick det mitt hjärta att hoppa över några slag och jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig igenom hela den här dagen.

I flera timmar befann vi oss i studion och spelade in olika delar till musikvideon. Det var faktiskt ganska häftigt att vara med där. Även om jag inte gjorde särskilt viktiga saker var det en rolig grej att ha varit med om. Att jobba med en musikvideo som förmodligen skulle bli sedd runt om i hela världen fick inte alla chansen att göra. Dock kunde jag inte riktigt koncentrera mig på det jag borde, speciellt inte när det var Harry som filmades och jag insåg att raderna han sjöng i låten var extremt fina. Texten till hela låten var verkligen precis vad varje tjej ville höra och jag undrade om dom hade skrivit den själv, eller om dom hade någon som skrev deras låtar åt dom.

”So, I think we’ll have to stop here. I have to run, but see you guys next week. And great job today everyone” sa regissören när klockan började närma sig ett. Jag tittade över rummet, på Paul, för att se vad han tänkte göra nu. Jag hoppades på att det var matdags, för jag var riktigt hungrig. Jag hade inte alls tänkt på det tidigare, men jag hade faktiskt inte ätit någon frukost idag.
”What do you guys say about some chinese, for lunch?” frågade Paul, som om han hade läst mina tankar.
”Yes, please! I’m starving” sa Niall och både Liam och Zayn höll högljutt med honom.
”Yeah, I’m hungry too. Shall I call and order?” frågade jag och Paul nickade.
”You do that, and I’ll go get it then” sa Louis och jag tog upp mobilen.
”What do everyone want?” frågade jag och såg på killarna, som en efter en gav mig sin beställning.

Efter att jag hade beställt maten försvann Paul upp till sitt kontor för att göra lite pappersarbete i väntan på maten, och Zayn och Niall erbjöd sig att gå till posten som låg två gator bort för att hämta ett paket åt Paul. Det var alltså bara jag, Harry, Liam och Louis kvar där och när Louis sedan skulle åka för att hämta maten kände jag hur knäppt det skulle bli att sitta här med bara Harry och Liam.
”Uhm, would you mind some company Lou?” frågade jag tveksamt och han stannade upp i dörröppningen och såg bak på mig. Jag hann se att han gav Harry en snabb blick innan han svarade.
”No, not at all.” Jag log tacksamt och reste mig upp. Förmodligen förstod han att jag ville undvika pinsamma och jobbiga situationer.

~ Louis perspektiv ~

”Could I ask you what’s going on, or would that be rude of me?” frågade jag när vi båda satt i min bil och jag backade ut från parkeringen.
”I guess you could ask” svarade Nat och lät lite som om jag hade dragit upp det hon ville prata om minst i hela världen, men jag blev tvungen att fortsätta ändå. Jag ville ju veta.
”So, what is going on with you and Harry?” frågade jag och sneglade på henne innan jag återgick med blicken mot vägen.
”How much do you know?”
”Not that much. Harry said you only wanted to be his friend” informerade jag och Natasha gav ifrån sig en djup suck.
”That’s pretty much it” sa hon kort och jag himlade med ögonen. Varför kunde inte bara någon av dom säga vad som var fel, så jag slapp gå runt och undra.
”It didn’t look like that in the sofa the other day” konstaterade jag och flinade lite mot henne, men hon såg inte gladare ut över mitt lilla försök att lätta upp stämningen.
”Oh, come on. Why can’t you just tell me what’s wrong?” frågade jag med en suck och jag kunde se i ögonvrån hur Natasha vred huvudet och såg på mig.
”I can’t sit here talking about me and Harry to you. You’re his bestfriend. He is the one who’s supposed to talk about this to you” sa hon efter en stund och jag tänkte efter lite över det hon sa.
”But he won’t tell me. He just gets quite and grumpy when he’s sad” förklarade jag uppgivet. Natasha blev tyst och jag blev, efter några minuter, tvungen att kolla på henne för att se om hon hade somnat, men det hade hon inte. Hon satt och tittade ut genom sidofönstret, och såg allt annat än glad ut.

”Hey, I’m sorry” sa jag försiktigt och hon rörde inte en min. ”I didn’t mean to push you. If you don’t wanna talk about it, it’s fine.” Hon svarade fortfarande inte och jag suckade tyst.
”But you should know that Harry cares about you. He likes you, he really do, and I hate seeing him like this. I bet you do too. Don’t you miss that smile on his lips, when his dimples shows? That smile was for you, Natasha. You shouldn’t be too hard on him.” Nu när jag såg på henne syntes en tår på ena kinden och jag kände hur jag genast stressade upp mig själv.
”No, don’t cry. I didn’t mean to make you upset!” sa jag frustrerat och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
”I’ve ruined everything.” Orden kom ur Natasha’s mun i form av viskningar och ännu ett par tårar rullade över hennes kinder.
”No. No, you haven’t” försäkrade jag och hon vände sig nu om och tittade på mig.
”I have. I’m leaving in two days and Harry thinks I don’t wanna be with him” snyftade hon och jag höjde ögonbrynen.
”Wait? Do you? Wanna be with him, I mean?”
”Yes.”
”Then nothing is ruined!” sa jag snabbt. ”Seriously Natasha. Why did you even tell him you only wanted to be friends?” frågade jag och kom sedan på mig själv med att pressa henne igen, men innan jag hann be om ursäkt började hon prata.
”Karen told me that I am making it hard for Harry to focus on your music, and that it would break him when I left. So I thought it was better to stop what we were doing right away, instead of building up even more feelings.” Jag blev lite förvånad över att hon plötsligt bara slängde ur sig sanningen, och ännu mer förvånad över hennes ord.
”No, you can’t listen to her! I don’t know Karen very well, but I can tell she’s a bitch. She doesn’t want anyone to have Harry and I can promise you she’s not doing anything for Harry’s sake. Only for her own.”