~ Natasha’s perspektiv ~

”Prata med honom i morgon Natasha. Du kommer ju bli galen om du inte får veta vad som hände igår efter att du hade gått hem, och Harry har rätt att få veta vad du känner. Han tror ju att du inte vill vara med honom.” Jag låg i sängen och pratade med Sophie, när jag egentligen borde sova.
”Ja, jo. Det borde jag göra. Vi får se om han ens kommer i morgon” suckade jag och såg på klockan. Den var snart två och med tanke på min brist på sömn förra natten borde jag verkligen sova nu.
”Klart han kommer, och när han gör det så snackar du med honom. Okej?”
”Vi får se. Men godnatt nu.”
”Godnatt, älskar dig.”
”Och jag dig. Vi ses snart!” sa jag innan vi lade på och jag kröp längre ner under täcket för att förhoppningsvis sova.

***

Jag hade faktiskt fått nästan sex timmar med sömn den här natten, men trots det var jag fortfarande trött när jag klev av bussen strax före nio på morgonen. Jag gick, med lite raskare steg än igår, till skivbolagets byggnad och visste inte riktigt om jag skulle bli glad eller nervös när jag såg att Harrys bil stod på parkeringen. Jag försökte att inte tänka på det, utan fortsatte in genom dörren och lyckades till och med le brett när jag såg Brenda.

”You look amazing today” sa hon glatt och jag höjde ögonbrynen.
”Thanks..” tackade jag lite misstänksamt och sneglade ner över min egen kropp innan jag gick fram till bänken. Jag hade tagit på mig en av mina favorit kjolar och en jeansskjorta i morse, och idag hade jag faktiskt orkat tvätta och locka håret.
”Prince charming is waiting for you up there” sa Brenda med ett finurligt leende och nickade upp mot taket. Jag förstod snabbt att hon menade Harry, för det var precis vad han var. Både charmig och en liten prins.
”He is?” frågade jag förvånat och hon nickade.
”He told me to send you up when you came” log hon och såg ut att vara väldigt nyfiken över vad han ville mig. Det borde kanske jag också vara, men det var jag inte. Jag var nervös.. rädd. Allting var så struligt. Dom senaste dagarna hade jag nästan börjat ångra att jag ens hade kommit hit till London överhuvudtaget. Om jag hade vetat att det skulle bli så här svårt mellan Harry och mig, så hade jag nog aldrig gått in i den där restaurangen med Paul första kvällen. Då skulle jag nog bara ha gått raka vägen tillbaka till flygplatsen och flugit hem innan jag ens hunnit säga hej till Harry.
”I guess I should go then..” mumlade jag och gick mot hissen.
”Good luck!”

När jag klev ur hissen på våningen där killarnas rum låg hade jag hunnit komma på så otroligt många olika saker Harry möjligtvis skulle kunna vilja säga till mig. Att han tyckte jag inte skulle jobba här sista dagarna för han aldrig ville se mig igen var nog det som jag tyckte verkade mest trovärdigt. Jag var så otroligt nervös när jag öppnade dörren till deras rum, så jag visste nog inte riktigt vad jag gjorde eller vad jag just tänkte säga.
”Harry I don’t thi..” jag tystnade när jag såg Liam, Zayn och Niall sitta i soffan och kolla förvånat på mig. ”Oh..” var enda som sedan slank ur min mun och jag kände hur kinderna hettade rejält. Han var inte här.
”I think Harry is on the roof.” Liam var den som var mest snabbtänkt utav dom.
”There is a roof?” Jag hörde hur korkad frågan lät och var snabb med att omformulera mig. ”I mean, you can be on the roof?”. Om det var något jag var bra på så var det att göra bort mig, det kunde jag ju i alla fall konstatera.
”Just go up there already” skrattade Niall och jag nickade snabbt innan jag försvann ut igen och drog igen dörren efter mig.

Jag gick tillbaka till hissen och åkte upp till översta våningen. Under tiden som gick blev jag bara mer och mer ängslig över vad det här handlade om. I några sekunder hann jag till och med tänka att han tänkte spöa mig eller något, eftersom han ville ses på ett så avlägset ställe. När jag sedan påminde mig själv att det var Harry det här handlade om insåg jag hur fjantig och patetisk jag var. Vad som än väntade kunde det inte vara värre än det jag redan hade ställt till med.

När jag klev ur hissen och såg mig omkring befann jag mig i ett ganska litet utrymme med tre olika dörrar, varav den mittersta stod öppen. Jag gick igenom den och såg då en bred trappa lite längre fram. Uppför den halv joggade jag och så fort jag kom upp för sista trappsteget fångade vinden mitt hår. Jag strök undan det från ansiktet och drog det över ena axeln, för att få fri sikt. När jag sedan såg honom var det som om jag inte hade lagt mina ögon på honom på flera veckor. Nej, månader. Jag hade nästan hunnit glömma hur overkligt vacker han var och nu fick jag påminna mig själv att andas, när Harry mötte min blick. Han stod vid en betongkant som nådde honom upp till midjan och bakom honom utbredde sig hela London. Vinden rufsade hans redan lockiga och okontrollerade hår. Hans ögon nästan lyste i grönt och jag suktade efter att få se hans leende - hans underbara skrattgropar. Men han log inte nu, utan han såg väldigt neutral ut.
”Wow” andades jag imponerat och såg mig omkring medan jag sakta gick fram mot kanten. Orden beskrev egentligen mest min reaktion över att se honom igen, men jag kunde ju ändå få det att verka som om det var utsikten jag var mest intresserad av.
”It’s nice” höll han med och vände sig mot utsikten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara och ställde mig bredvid honom med blicken fäst på staden framför oss.
”Since we started this work I always go up here when things get to complicated. When my mind can’t take in anything more” sa Harry efter en ganska lång tystnad. Jag sneglade på honom och väntade på en fortsättning.
”Karen came by our place yesterday night” sa han sedan och jag blev en aning förvirrad av bytet utav samtalsämne. Sedan kom jag ihåg Karen, vad hon hade sagt och fått mig att göra.
”Why are you telling me this?” frågade jag avvaktande och vände ner blicken på vägen långt långt under oss.
”Whatever she told you isn’t true, Natasha. You know that she did this before, with Zoe. Don’t let her get to you. To us!” Plötsligt lät Harrys röst nästan bedjande, samtidigt som han lät väldigt upprörd och irriterad. Jag svalde hårt och fortsatte se ner. Att han skulle behöva gå igenom samma sak som med Zoe var inte rätt, men jag visste inte vad jag skulle säga.
”There is no us” sa jag tyst och skakade på huvudet. Jag förstod själv inte vad jag höll på med. Jag ville vara med Harry, mer än allt annat just nu, men orden bara kom ur mig ändå.
”Bullshit!” fnös han irriterat och jag kände en hand på min axel. ”If that’s true. If you don’t feel anything for me. If you don’t wanna be with me. Then why can’t you even look at me right now?” frågade han och med hjälp av sina båda händer vände han mig sakta mot honom.
”Don’t do this, Harry” mumlade jag och svalde hårt, fortfarande utan att se på honom, trots att jag nu stod vänd mot honom.
”Just look me in eye and tell me that you don’t wanna be with me.”

Jag slöt ögonen och knöt nävarna så hårt jag kunde. Vad skulle jag göra nu då? Det enda jag egentligen ville göra var att slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget. Aldrig lämna honom. Det enda som stoppade mig från att göra det var det faktum att jag skulle bli tvungen att åka hem. Snart. Alldeles för snart. Jag förstod inte hur jag skulle klara av det, men det som oroade mig mest var vad som skulle hända för Harry då. Skulle han klara av att koncentrera sig på skivan? Sedan var det ju den här modellen som han hade setts med också. Vem var hon och vad hade dom gjort? Helst ärligt spelade det inte så stor roll för mig just här och nu, men om han hade behövt ett tröstragg igår, hur många skulle han då behöva när jag for till London?

”I didn’t do it because Karen told me to. The thing is, I can’t be with you because you can’t focus on your music when I am. And how are you gonna be able to get this album perfect when I leave, huh? If you went out to sleep with some model yesterday, what are you gonna do when I’m gone for good? It just has to end here, don’t you see that?” Orden bara flög ur mig och dom sårade nog mig lika mycket som dom såg ut att såra Harry. All irritation, allt spår utav hopp försvann från hans blick, från hans ansiktsuttryck. Han såg tom ut, hela han, och jag orkade inte med att bara stå och titta på honom såhär. Istället vände jag mig om och gick mot trappan igen, medan tårar som jag inte hade lagt märke till föll från mina kinder.

”Wait!” Harry lät inte som han hade gjort tidigare. Kraften i rösten var försvunnen och jag förstod att han var klar med att försöka övertala mig. Jag vände mig om jag tittade på honom.
”Just for the record; I didn’t sleep with anyone last night.”