”Tyler, it’s me. Natasha” sa jag och jag kunde höra hur han harklade sig lite.
”Oh, hey Nat.”
”I didn’t wake you up, did I?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Nono, I’m at a part..” började han men avbröts av att någon ropade hans namn.
”Okay. You go back to your friends, we can talk later”. Jag kände inte riktigt för att bekänna någon kärlek för honom när han var ute med sina vänner, full dessutom.
”Tyyyyy! Get back here and hold me, handsome. I’m freezing!”. Och där stannade nog mitt hjärta.

~ Louis perspektiv ~

Jag iakttog Natasha noga medan hon pratade i telefonen. Hennes ansiktsuttryck var väldigt svårt att läsa av, faktiskt så avslöjade det ingenting. Sedan, plötsligt, ändrades något i hennes blick. Sakta samlades det tårar i hennes ögon och hon tryckte snabbt ner mobilen i jeansfickan igen, innan hon vände sig om och började gå med snabba steg bort från oss - mot hissen.
”Hey, Natasha?” ropade Liam och vi båda började gå efter henne.
”Wait, what happened?” ropade jag och då började hon springa istället, snabbt.

~ Natasha’s perspektiv ~

Någonstans undermedvetet hörde jag att Louis och Liam ropade på mig, men jag ville bara bort. Jag kände mig så oerhört korkad. Jag hade verkligen tänkt berätta för Tyler att jag älskar honom, för det var det jag gjorde - och hade gjort rätt länge nu. Jag hade gömt det för mig själv, inte velat erkänna det eftersom jag hade varit rädd att bli sårad. Jag visste ju hur Tyler var med tjejer och jag hade inte velat bygga upp några förhoppningar för att sedan se dom rasa samman. Trots det var det exakt vad som just hade hänt.

Den där sluddrig men ändå så oerhört klara tjejrösten ekade i mitt huvud. Hur korkad fick man bli. Här har jag gått i flera veckor, till och med månader, och väntat och väntat. Varför skulle jag plötsligt få för mig att jag älskar honom nu? Nu när jag är var andra sidan Atlanten. Vad hade jag tänkt mig? Att Tyler av alla människor bara skulle gå runt och vänta på mig i två veckor? Nej, självklart inte.

Jag fortsatte springa mot hissen, med blicken fäst i golvet. Dock såg jag inte mycket bakom tårarna som hotade att svämma över, men jag tänkte inte gråta här och nu - första dagen på jobbet. Plötsligt tog det stopp. Jag sprang rakt in i någon.

”Natasha.. are you okay?” frågade personen som jag krockat med, personen som tydligen var Harry. Jag vände upp ansiktet mot honom och kände hur en klump bildades i magen. Nej, Natasha. Inte gråta. Inte gråta här.
En ynka liten tår hittade sin väg ner för kinden och jag slog ner blicken mot golvet igen, samtidigt som jag gick förbi Harry. Jag behövde en toalett. Om jag nu absolut skulle gråta skulle jag göra det ensam, inlåst.
”What’s wrong?” frågade Harry och sekunden efter det kände jag ett fast grepp om min handled som fick mig att stanna. Jag tog ett djupt andetag och slöt ögonen.
”Nothing” sa jag tyst, lite förvånad över att rösten faktiskt höll.
”Hey.. don’t cry” sa han och drog min arm lite lätt bakåt, mot sig, så att jag var tvungen att vända mig. Jag öppnade sakta ögonen och när jag mötte hans ängsliga blick kunde jag inte hålla tillbaka det längre, utan tårarna började en efter en att rulla ner över mina kinder. Harry sa ingenting mer, utan drog in mig i en kram.

Den där kramen var nog den bästa jag någonsin varit med om. Med hans starka armar omkring mig kändes det lite bättre, tryggare. Tyler och den där slampiga tjejrösten var plötsligt så långt borta, det enda jag kunde koncentrera mig på var doften av Harrys hud blandad med någon parfym och kanske lite tvättmedel. Vi stod där ett bra tag, jag med händerna lite halvt mosade mot hans bröstkorg och ansiktet gömt mot hans axel - han med armarna runt om mig och hakan vilandes mot min hjässa.

---