~ Harrys perspektiv ~

Det här var perfektion, i mina ögonen i alla fall. Natasha’s vackra bruna ögon som såg rakt in i mina, hennes långa mörka lockar som slingrade sig ner bredvid kinderna där en lätt rosa färg höll på att försvinna. De söta läpparna som log en aning medan hon granskade mig.
”I really hope that Tyler guy told you how beautiful you are, because you deserve someone to remind you about that” sa jag ärligt och genast var den rosa färgen tillbaka på hennes kinder. Jag log snett när hon vände undan blicken.
”Did he?” frågade jag nyfiket. Jag ville veta mer om honom, hur han var, så att jag själv kunde vara bättre. Jag ville vara den bästa för henne, för jag visste redan att hon var den bästa för mig. Jag såg att Natasha var tvungen att tänka efter innan hon svarade.
”He, uhm.. He said that I was hot a few times” svarade hon och sneglade lite blygt på mig. ”But only when he was drunk” lade hon sedan till och jag satte händerna på båda hennes kinder och vände upp hennes ansikte mot mitt.
”Well, I think you’re hot even when I’m sober” konstaterade jag leende. Natasha såg mig fortfarande inte i ögonen, utan flackade runt med blicken. ”But I think you’re so much more than just hot. You’re pretty, you’re smart, you’re funny and you’re incredibly beautiful” sa jag sakta och lyckades tillslut fånga upp hennes blick. Hon log blygt och kinderna blommade rött. Det kändes som om jag var den första som hon fick höra något sådant utav, vilket för mig kändes helt obegripligt.
”Do you understand how lucky I am to find all this in one and the same girl?” frågade jag och leendet på mina läppar växte. Natasha fnissade lite och lade sina armar om min nacke.
”You’re not that bad yourself” sa hon tyst och jag höjde ögonbrynen.
”Was that suppose to be a compliment?” flinade jag och stack ena fingret i sidan på henne. Jag blev förvånad över hur högt hon hoppade för att komma undan mitt finger.
”So, you’re ticklish are you?” frågade jag och nöp henne i den andra sidan.
”No! I mean, yes. But stop!” skrattade hon och slingrade sig framför mig.
”That’s good to know” konstaterade jag flinade, men höll nu istället mina händer på hennes höfter.
”No” sa hon allvarligt och såg upp på mig. ”No tickling” förtydligade hon och skakade på huvudet.
Jag skrattade lite och granskade sedan henne snabbt igen innan jag böjde mig fram och kysste hennes panna.
”I’ll be here to tell you just how beautiful you are, every single day” viskade jag och svepte snabbt min nästipp mot hennes. ”But we’ll have to drink the tea now if we don’t wanna drink it cold” log jag och hann uppfatta en svag, besviken suck slinka ur Natasha’s mun innan jag vände mig om och gick till diskbänken.

~ Natasha’s perspektiv ~

Harry tog kopparna från bänken och gick förbi mig till vardagsrummet. Jag följde efter och granskade honom lite bakifrån. Det fanns absolut ingen vinkel som kunde få honom att se sämre ut.
”When is Louis coming back?” frågade jag när jag slog mig ner i soffan bredvid Harry.
”He’s not” svarade han och räckte ena koppen till mig. ”Or yeah, he is. But not until tomorrow” förklarade han och log snett. Leendet orsakade självklart att min mage knöt sig, men den här gången var det inte bara därför. Tanken på att ingen skulle komma hit förrän i morgon gjorde mig nervös, även om jag inte hade planerat att stanna hela natten så blev jag nervös av att veta att ingen skulle störa under hela kvällen.
”Is that a bad thing?” frågade Harry och väckte mig ur mina tankar. Jag skakade på huvudet och såg ner i min tekopp.
”No, of course not” sa jag och försökte låta lättsam, nonchalant.
”Why do you look so scared, then?” frågade han och jag suckade, fortfarande med blicken i teet. Jag öppnade munnen, men stängde den lika snabbt igen när jag inte kom på något bra att säga.
”Natasha, I would never do anything to hurt you. You know that right?”. Harry flyttade sig närmare mig i soffan och tog en klunk av sitt te innan han ställde undan sin kopp och flätade in sina fingrar i mina.
”I didn’t think you would” konstaterade jag och tittade på våra händer, sedan upp på hans ansikte.
”So, what’s wrong?” frågade han och jag tog ett djupt andetag och bet mig i läppen medan jag sökte rätt ord.
”It’s just.. I’ve never been with someone like this. I mean, I’ve had a few relationships but it was always just hugs and maybe some kisses. We never talked that much about feelings and most of all I never felt like..” jag blev tyst och svalde hårt. Harry väntade på att jag skulle avsluta mening. ”Never felt like I feel when I’m with you” mumlade jag och såg återigen ner på våra sammanflätade händer.

Allting kändes så rätt med Harry. Varje beröring var så intim. Som om hand inte bara rörde min hand utan även varenda nerv i hela kroppen. Jag hade känt Harry i mindre än en vecka och han hade redan sagt finare saker till mig än Tyler någonsin sagt.

”And the last time I let someone in.. yeah, we both know how that ended” sa jag sedan och Harry skakade försiktigt på huvudet.
”I would never do that to you” sa han allvarligt och jag ville så gärna lita på hans ord, men jag kunde inte.
”I wish I could just take that in, but it’s hard..” mumlade jag, lite skamsen över hur mesig jag verkade.
”It’s okay. I will show you that I care about you, because I really do” försäkrade han och jag log svagt.
”I know you care. I just don’t know if I’m ready to let someone in” förklarade jag och strök med fingrarna över Harrys kind.
”You will be. And when you are, I’ll still be here” log han. Jag blev nästan förvånad över hans ord. Så omtänksamt och så moget. Det kändes overkligt att han faktiskt verkade gilla mig. Kunde det ens hända? Kunde en känd, otroligt charmig, rolig och snygg kille ha ögon för mig? Vanliga lilla jag med det tråkigt långa håret och alldeles barnsligt små händer och fötter? Jag nickade kort mot honom när jag inte kom på något att svara.

***

Jag följde Harry med blicken när han reste sig upp ur soffan och tog dom nu tomma tekopparna från bordet. Vi hade suttit i soffan ganska länge nu och kollat på någon fotbollsmatch som tydligen var viktig. Eller jag hade mest kollat på den overkligt vackra killen bredvid mig, medan han hade iakttagit fotbollen med koncentrerade ögon. Nu hade det blivit paus i matchen och det lag Harry hejade på låg under med två mål.

”Oh, and.. Harry?”. Han vände sig om i det öppna valvet mellan köket och vardagsrummet och såg på mig med glada ögon.
”Yeah?”.
”You are incredibly beautiful too” sa jag lite blygt och tog min underläpp mellan tänderna när hans ansikte sprack upp i ett leende så att hans skrattgropar syntes. Harry kom tillbaka mot mig, ställde ner kopparna på bordet igen och tog mitt ansikte mellan sina två stora händer. Hans ögon nästan gnistrade när han lutade sin panna mot min och såg rakt i mina ögon.
”You just made your way straight into my heart” viskade han innan han kysste mina läppar riktigt mjukt, riktigt försiktigt och riktigt romantiskt. Jag förde snabbt upp båda händerna till hans nacke. Den ena kupade jag runt om nacken och drog ner honom närmare mig. Den andra flätade jag in i hans mjuka lockar. Jag kände hur Harrys ena hand flyttades från min kind till min korsrygg och jag pressades mot hans kropp. Jag kunde känna hur mitt hjärta rusade iväg och gjorde glädjeskutt i bröstet på mig och jag log mot hans läppar. Det här var underbart.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

Ett fniss smet ur mig när Harrys grepp om mina höfter hårdnade och han förde mig baklänges in i rummet. Plötsligt kände jag hur soffkanten tog emot mina knäveck, men Harry fortsatte fram och jag blev tvungen att luta mig bakåt över soffan. Jag grep tag om hans nacke för att inte ramla baklänges och han fortsatte att böja sig fram över mig tills jag låg på rygg på dom mjuka dynorna. Jag kravlade mig längre upp i soffan och Harry följde flinande efter. Han befann sig fortfarande ovanför mig, nu med vikten vilande på dom två armarna som var stödda mot soffan på varsin sida om mitt huvud.

”Was that a way for you to tell me you like me?” frågade jag och bet mig i läppen.
”It sure was” bekräftade Harry och jag log brett samtidigt som jag kupade händerna runt hans nacke och drog honom ner mot mig.
”You need to find a better pick-up line” sa jag tyst och växlade blicken mellan hans gröna tindrande ögon och hans frestande läppar, som för tillfället var en aning svullna efter slagsmålet tidigare.
Jag förstod inte riktigt vart min nervositet hade tagit vägen. Alldeles nyss hade jag haft problem att hitta rätt ord på grund av Harrys kropp emot min, men nu var det enda jag egentligen kunde koncentrera mig på hur mycket jag faktiskt ville ha honom.

”How about; Kiss me?” frågade han och höjde ögonbrynen. Jag nickade kort.
”Might work” mumlade jag och Harry skrattade lågt samtidigt som han strök bak mitt hår från mitt ansiktet med sin stora hand. Jag kände hur hans lockar kittlade mig i pannan när hans ansikte kom extremt nära mitt och i nästa sekund var allt jag kunde känna hans läppar mot mina. Det var som om hela världen snurrade runt om oss och det enda som var viktigt var vi. Här och nu.

~ Harrys perspektiv ~

Om den förra kyssen vi hade delat, den ute i regnet, hade varit bra så var den här fantastisk. Känslorna sprudlade inom mig och när jag kände hur Natasha’s grepp om min nacke hårdnade förstod jag att hon, precis som jag, aldrig ville lägga av. Dock blev jag tvungen att dra mig tillbaka då hennes mobil började ringa. Jag rätade på mig och satt nu gränsle över hennes höfter. Natasha suckade högt och plockade upp mobilen.
”Hello?” svarade hon lite nyfiket och sedan stelnade hennes ansikte. Det blev en ganska lång tystnad för Nat’s del innan hon pratade igen.
”Yeah, well. It doesn’t make it any better. No, at least not now. I just wanna enjoy this time that I have here in London with..” sa hon och såg generat upp mot mig från sin fortfarande liggande ställning. ”With the boys and Paul” lade hon sedan till och jag log svagt när jag för mig själv ändrade det där sista hon hade sagt till mitt eget namn i huvudet.

”No Sophie, don’t even go there! Don’t dare to bring either Harry or someone else of them into this. This is about you and Tyler and for the moment I don’t feel like even think about either of you.” Jag hörde klart och tydligt att ilskan och kylan i hennes röst mest var för att dölja gråten som gömde sig där inne. Jag antog att hon inte ville visa sig svag. Om det var för mig eller för Sophie visste jag inte, men jag hoppades verkligen inte det var för mig.

”You don’t get it, do you? It’s not that I’m angry, because actually I’m not that angry. I’m upset, and most of all I’m surprised. I still can’t believe you did that to me.” Återigen en lång tystnad och jag såg att Natasha kämpade emot tårarna. Jag flyttade mig undan från hennes kropp och satte mig i soffan med hennes ben över mina.
”I don’t wanna do this right now. No, no! Goodbye Soph.” Sedan lade hon på och höll kvar blicken på sin telefon som hon höll i handen.

”You okay?” frågade jag tyst och lade handen på Natasha’s ena lår. Hon svalde hårt och ryckte på axlarna.
”I guess so..” mumlade hon och jag skakade på huvudet samtidigt som jag sträckte ut handen mot henne.
”You’re not” konstaterade jag och hon sneglade mot mig innan hon kröp in under min arm.
”I just don’t wanna believe that she would do anything like that. And you know what she said?” Hon tog en paus och lutade huvudet mot mig samtidigt som jag höll om henne med min ena arm.
”She told me I was just as bad as she for being with you. She was actually comparing you and me together with the situation with Tyler. Seriously, the old Sophie wouldn’t do that” babblade hon frustrerat och jag kysste hennes hår.
”You are not doing anything wrong” konstaterade jag och jag hörde hur Natasha tog ett djupt andetag. Jag lutade hakan mot hennes huvud och drog henne ännu lite närmare mig i ett försök att få henne att må bättre.

~ Natasha’s perspektiv ~

”You want some tea?” frågade Harry efter att vi hade suttit i soffan ganska länge och bara lyssnat på varandras andning.
”Yeah, sure” svarade jag och nickade. Jag kände att Harrys arm försvann runt mig och då rätade jag på mig också. När Harry reste sig upp och försvann in till köket ställde jag mig också upp, men jag följde inte efter honom. Istället kollade jag mig omkring lite mer i lägenheten. Jag gick in i ett av sovrummet som var just bredvid vardagsrummet.

Rummet var ganska stort och väldigt ljust. Tre vita väggar och en beige färgad med silvriga mönster på. Det stod en stor säng i ena hörnet, ett skrivbord med en laptop på stod vid ena väggen och en stor bokhylla med massa skivor, filmer, spel och ett bar bilder på stod vid en annan vägg. Framför sängen befanns sig en liten tv hylla där det stod en liten men väldigt fin och modern tv. Jag vände uppmärksamheten mot bokhyllan och såg på fotona. Jag lade märke till att Louis tillsammans med några andra var med på dom flesta av dom och förstod då att det här var Louis rum.

”Nat, are you hungry? You want something to eat?” ropade Harry från köket och jag gick ut ur Louis rum igen.
”Uh, no thanks” svarade jag och gick mot köket. Jag lutade mig mot dörrkarmen och granskade Harry som stod med ryggen mot mig vid diskbänken. Han hällde upp det ångande vattnet i två koppar och stoppade i varsin tepåse i dom båda kopparna. När han sedan vände sig om och mötte min blick fick han ett snett, lite busigt leende på läpparna som visade hans charmiga skrattgropar tydligt.
”What?” frågade jag och höjde ögonbrynen.
”Nothing” svarade Harry, fortfarande med det där underbara leendet som gjorde att min mage knöt ihop sig.
”Seriously, why are you smiling like that?” frågade jag nyfiket och hans leende blev bara bredare och snart hade det gått över till ett flin.
”I just really like the way your eyes looks so happy when you’re looking at me” svarade Harry ärligt och jag blev genast varm om kinderna, förmodligen röd också.
”And I love the way I make you blush” lade han leende till och självklart blev jag bara mer generad. Harry kom fram till mig och strök med fingrarna över min ena kind. Jag kunde inte förstå hur han lyckades säga exakt rätt saker hela tiden. Även om jag trodde det omöjligt så föll jag bara för honom mer och mer hela tiden.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

”Are you sure you don’t wanna see the movie?” frågade Harry när han satte sig på huk och började plocka upp glasbitarna från golvet. I vanliga fall hade jag hjälpt till men Harry hade lyckats övertala mig att stanna sittande på bänken. Jag var inte säker på om det var för att han trodde jag skulle skära mig på glaset eller för att han ville städa upp det för att det var han som hade orsakat det.
”Yeah, I would rather just go back home, if that’s okay for you?” svarade jag frågande och fick lite dåligt samvete. Jag visste att Harry hade sett fram emot den här kvällen och det hade jag själv också gjort. Harrys långa figur rätade på sig framför mig och gick över till skräpkorgen där han slängde glaset.
”Of course.”
”I’m sorry if I’m ruining this night..” mumlade jag och såg ner på mina händer när Harry vände sig mot mig, inte tillräckligt säker för att möta hans blick.
”Hey..” sa Harry tyst och kom fram till mig där jag satt på bänken. ”I’ve already ruined it by the time I called you to tell I was late” fortsatte han allvarligt och jag flackade med blicken, osäker på vart jag skulle titta.

Harry tog min ena hand mellan sina egna. Jag såg ner på händerna medan Harry lekte lite med mina fingrar, vände handen fram och tillbaka och strök med sina fingertoppar runt min hand flata. När jag såg min egen hand i hans såg det ut som om jag var ett litet barn, så stor skillnad var det. Plötsligt förde Harry upp handen mot sitt ansikte och kysste den, vred den lite, kysste den igen. Värme spred sig från handen ut till resten av kroppen när jag kände hans mjuka läppar mot min hud.
”I’m really sorry about all this” viskade han kysste baksidan av min hand en sista gång innan han släppte den. Jag vände upp blicken mot hans ögon nu och även om jag visste hur underbart gröna dom var lyckades jag ändå få en liten chock. Dom glittrade och jag undrade om dom inte var lite våta.
”I’m sorry too..” började jag och strök bak hans lugg, som hängde ner i bruna lockar över pannan, med ena handen så att man kunde se hela hans ansikte. ”But let’s stop apologising and just try to forget this, okay?” frågade jag sedan. Det enda vi hade gjort sendan Tim hade stuckit var att jämra oss över hur ledsna vi var och vad vi borde ha gjort bättre.

~ Harrys perspektiv ~

Jag kunde inte låta bli att då och då snegla på Natasha, men varje gång var min uppmärksamhet snabbt tillbaka på vägen igen.
”Do you wanna be alone or would you like to come with me home?” frågade jag när jag stannade i en korsning och faktiskt kunde se på henne ordentligt. Hon såg på mig och jag såg hur hon sakta men säkert drog på munnen i ett leende.
”I would love to come to you” svarade hon och jag besvarade snabbt hennes leende innan jag fick grönt ljus och därför var tillbaka med blicken på vägen.

***

”Louis is at Eleanors place” informerade jag när vi kom in i hallen och Natasha såg ut att lyssna efter något ljud.
”Oh, okay” svarade hon, aningen generad för att jag hade läst hennes handlingar så snabbt.

Natasha gick in i lägenheten före mig, noga med ett kika in i varje rum hon passerade. När hon kom till vardagsrummet som var det sista rummet vände hon sig mot mig och höjde ögonbrynen.
”This flat is huge” konstaterade hon och jag flinade lite.
”Yeah..?”
”And your car actually looks kinda expensive” tillade hon och jag skrattade kort.
”It is” bekräftade jag och gick mot henne där hon stod i dörröppningen till vardagsrummet. ”What exactly are you trying to say here?” frågade jag och stannade framför henne med ett snett flin.
”I’m just.. I mean..” stammade hon, helt klart distraherad av min närhet. Hon vände bort blicken och verkade samla sig lite innan han mötte min blick igen. ”A 18 year old with a normal basic job probably wouldn’t afford this” sa hon och jag skakade på huvudet.
”You’re probably right” höll jag kort med och tog ett löst grepp om hennes höfter. Mina korta ord tvingade henne att själv uttrycka sig rakt ut, även om jag redan förstod vad det var hon ville få fram med allt det här. Det var roande att se henne söka efter orden.
”So.. ehm. Are you like, rich?” frågade hon och svalde hårt när jag lade huvudet på sned och drog hennes kropp närmare min egen.
”Does it matter?” viskade jag och böjde mig fram en aning, strök lätt med min nästipp mot hennes. Natasha slöt ögonen innan hon svarade.
”No. I-I’m just curios” stammade hon tyst fram och jag kunde inte låta bli att skratta lite. Jag strök undan det långa håret från ena sidan av hennes hals och sökte mig mot hennes öra.
”Yeah. I’m like, rich” viskade jag och placerade sedan några kyssar nerför hennes käke. Jag kunde höra hur hon drog efter andan på grund av mina handlingar, vilket fick mig att än en gång skratta lågt.
”Which is great, because now I can really spoil the people I like."

---

~ Harrys perspektiv ~

Natasha stod en liten bit ifrån mig och såg på mig ett tag. Först granskade hon mitt ansikte och sedan vände hon er blicken mot min högra hand som var ganska blodig. Hon var helt tyst och hennes ansikte speglade ingen större känsla. Jag började nästan tro att hon var rädd för mig efter vad hon just hade sett, men då tog hon ett steg mot mig och höjde sin ena hand mot mitt ansikte. Hon strök lätt med två fingertoppar över en punkt just bredvid mitt ena öga och jag ryckte till en aning när jag kände hur ömt det var där.

”Oh, sorry!” sa Nat och drog snabbt åt sig handen igen. Jag skakade på huvudet och tog ett kliv mot henne som gjorde att våra fötter nästan rörde varandra.
”I am the one to apologise” sa jag ångerfullt och tog hennes ena hand i min. Jag höjde den upp till mitt ansikte och strök med hennes fingrar över samma punkt som dom befunnit sig på tidigare. Nu när jag var beredd på stinget av smärta som skulle komma så var det lätt att hantera det.
”B-but look at you” klagade Nat och hennes ögon blev blanka av tårar. Sedan sa hon ingenting mer, utan tog min hand och drog mig förbi glasskärvorna på golvet fram till tvättstället.

När jag såg min egen spegelbild fick jag en liten chock. Det var blått och svullet kring det ömma ögat och halv torkat blod befann sig nedanför näsan och hela vägen ner för hakan och det hade inte slutat rinna från näsan ännu. Även min svarta t-shirt hade blod på sig, men det syntes in så tydligt mot det mörka tyget. Det såg ut som om jag hade fått ordentligt med stryk, vilket fick mig att undra hur pass blodig och skadad den där blonda killen hade blivit. Jag hade fått in bättre träffar än honom, det visste jag, men jag hade inte hunnit registrera hans skador innan han försvann.

~ Natasha’s perspektiv ~

Jag tog försiktigt Harrys skadade hand och slog på kranen. Han höll den fortfarande ihop knuten och jag vecklade ut hans fingrar.
”I can do it myself” konstaterade han och drog åt sig handen innan jag hann stoppa in den under det rinnande vattnet.
”I know you can, just let me do it” sa jag och tog återigen handen. Harry stretade emot en aning när jag drog in handen under det svala vattnet, men efter en liten stund kände jag hur han slappnade av. När allt blod var borta från handen såg jag att det bara var små sår på alla fyra knogar. Det var inget allvarligt alls och jag suckade lättat. Mängden blod hade fått mig att tro att det var mycket värre.

När hans hand var ren tog jag en bit papper och blötte den under kranen. Jag vände mig mot honom och granskade kort hans ansikte. Det blödde i alla fall inte längre.
”Be still” beordrade jag innan jag ställde mig på tå för att se bättre och sedan började torka bort blodet.

Hela tiden var jag fullt medveten om att Harry iakttog mig. Jag var inte långt ifrån hans ansikte och jag var hela tiden noga med att inte möta hans blick, rädd för att jag skulle tappa kontrollen som jag hade lyckats hålla så bra hela kvällen. Jag visste att gråten inte var långt borta och jag visste även att Harrys gröna ögon lätt skulle kunna jaga fram tårarna till ytan. Tystnaden hängde i rummet och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga för att bryta den. Det verkade inte heller som att Harry visste vad han skulle säga, därför stod vi båda tysta.

Tillslut var hans ansikte fritt från blod och jag slängde den sista, blodiga pappersbiten i soporna. Jag vände min blick mot golvet där glaset låg spritt.
”What do we do about this?” frågade jag och såg på Harry, som till min förvåning fortfarande tittade rakt på mig. Jag mötte hans blick för första gången på säkert 10 minuter och fick ont i magen av att se skulden och ångern som hans ögon speglade.
”Natasha. I don’t even now what to say. An apology isn’t enough” sa han och jag svalde hårt när tårarna började fylla mina ögon. Nej, han fick inte tro att det var hans fel.
”You don’t need to say anything, Harry” sa jag och ansträngde mig för att låta säker, men misslyckades. Någon enstaka tår trängde sig över kanten och rann ner för min kind. ”This isn’t your fault” lade jag till, vilket var ett misstag, för rösten skar sig och det blev till en viskning.

Jag stängde ögonen för att slippa se på hans ångerfulla blick, slippa allt det här. Plötsligt kände jag två starka armar som lindades runt min midja och drog mig in mot Harrys bröstkorg. Jag suckade och lutade huvudet mot hans bröst, andades in lukten av honom. För första gången den här kvällen kunde jag slappna av. Först nu kände jag mig säker - trygg. Harry drog mig ännu tätare intill sig och höll ett hårt, skyddande grepp runt min kropp. Nästan som om han var rädd att jag skulle försvinna. Jag kände hur min mage fylldes med alla dessa känslor som alltid bubblade upp inom mig när jag var nära Harry, fast allting kändes dubbelt så starkt. Det var som om den här händelsen hade väckt ännu mera fjärilar till liv. Nu visste jag det, jag var totalt förälskad i honom - Harry Styles.

~ Natasha’s perspektiv ~

”Don’t be boring, sweetheart” hördes Tims röst lågt. Jag hade slutit mina ögon för att slippa möta hans berusade blick. Mina käkar var inte längre klämda mellan hans starka fingrar och han rörde mig inte alls. En stund blev så tyst att jag nästan trodde att han hade gått, men sedan hördes ett lågt skratt.
”You don’t need to be shy sweetie.”
”Stop calling me that!” sa jag frustrerat och när jag öppnade ögonen igen flinade Tim mot mig. Nästa sekund befann sig en kall hand på insidan av mitt lår, strax ovanför knäet. Jag försökte desperat få undan hans hand men han hindrade mig genom att med sin lediga hand ta tag i en av mina handleder och lyfta upp den i luften. När jag endast hade en av mina händer mot en av hans var jag chanslös. En våg av obehag gick genom mig när hans hand sakta klättrade uppför mitt lår. Hur långt tänkte han ta det här? Åter igen pressade jag ihop ögonen och önskade innerligt att Harry skulle ha plockat upp mig istället så hade jag sluppit allt det här. Och vart höll han egentligen hus nu?

~ Harry’s perspektiv ~

Jag tittade gång på gång på klockan som bara passerade åtta mer och mer hela tiden. Jag var nästan 20 minuter sen nu. Tillslut började bilarna framför mig att röra på sig och jag suckade lättat när jag kunde börja köra igen.

Några minuter senare klev jag ur bilen utanför biosalongen och såg mig omkring efter Natasha. Jag såg henne ingenstans och började nästan tro att hon hade åkt hem. Ändå började jag gå mot entrén för att se om hon kanske var där inne. Plötsligt ringde telefonen i min bakficka och jag drog fram den. Det var hon.

”Hello?”
”Harry? Harry you gotta come here. Quick!” skyndade sig Natasha att slänga ur sig. Hennes röst lät panikslagen samtidigt som hon pratade tyst, som om hon inte ville att någon skulle höra henne.
”I just got here” sa jag lite förvirrat. Nästa sekund hördes en dörr slås upp och jag kunde höra hur Nat drog efter andan.
”I know you’re in here, darling!” kunde jag höra hur en lite sluddrig mansröst sa. Det här kunde inte vara bra.
”Where are you?” frågade jag snabbt och drog upp dörren till den stora byggnaden.
”Didn’t you think I would come in here just because it’s a ladies room, huh? I like women, you know.” Det var samma manliga röst som talade och sedan hördes ett avlägset skratt. Det var allt jag behövde höra och Natasha verkade ha förstått det för hon sa ingenting, vilket antagligen var bäst om hon nu gömde sig.


Jag sänkte telefonen från örat och såg mig hastigt omkring i den stora lokalen jag befann mig i. Det var ganska mycket folk och jag fick inte syn på några toaletter. Men det måste det ju finnas. Jag började ta mig fram mellan människorna i sicksack och snart skymtade jag en WC skylt som jag genast styrde mina steg mot. Vad som än höll på att hända var tvungen att stoppas, så pass mycket hade jag förstått. Det var inte särskilt svårt att gissa vad den där mansrösten ville med Natasha. Jag kände hur ilskan spred sig inom mig bara jag tänkte på det, någon äcklig, påträngande killes händer på hennes oskyldiga kropp. Nej!

Jag kom fram till den dörren där det var en människa med en klänning på och slet snabbt upp den.
”Who the hell did you call?” halv skrek samma mansröst som jag hade hört i telefonen. När jag gick lite längre in såg jag en ryggtavla inne i ett av båsen. Killen som ryggtavlan tillhörde hade trängt upp Natasha mot väggen och nu stod han obehagligt nära henne med händerna mot väggen på varsin sida av hennes huvud. Ilskan som tidigare hade krupit sig fram exploderade nu inom mig.

~ Natasha’s perspektiv ~

Lättnaden jag kände när Tim försvann framför mig och jag sedan fick syn på Harry var obeskrivlig. Harrys ögon var mörka av ilska när jag mötte hans blick, men ögonkontakten varade inte länge förrän han vände sig om och riktade ett hårt slag mot Tims ansikte. Tim hade ingen chans att hinna väja undan så hans ena kind fick ta emot smällen. Det tog inte länge förrän nästa slag träffade hans mage och han kippade efter luft samtidigt som han böjde sig fram en aning.

”Harry..” sa jag och klev ut ur det lilla båset jag befann mig i, men jag visste varken vad jag skulle säga eller göra. Istället fortsatte jag att andlöst iaktta dom två killarna som ursinnigt såg på varandra en lång stund.
”You stay the hell away from her, do you hear that?” sa Harry mellan sammanpressade käkar och ilskan var samtidigt väldigt tydlig.

När Harry än en gång drog iväg en knuten näve mot Tims ansikte hann Tim i sista sekunden flytta på sig och det resulterade i att Harrys kraftfulla slag träffade spegeln bakom Tim. Det smällde gällt till och glas ramlade ner över tvättstället och golvet. Harry höjde sin hand framför sig och såg på den. Det blödde ganska rejält från hans knogar och jag tog ett djupt skälvande andetag. Vad höll jag på med egentligen? Varför lät jag detta ske mitt framför ögonen på mig?

Just som jag tog ett steg mot dom och tänkte försöka få dom att sluta träffade en näve Harry i ansiktet. Tim hade tagit tillfället i akt och slagit till när Harry hade sin fokus på den skadade handen. Nästa kraftfulla slag träffade Harry kring näsan och jag drog efter andan när blodet började rinna.
”Stop it!” utbrast jag förskräckt och sprang fram till dom. Båda två kollade på mig, men min blick var fäst på Tim.
”Go away. You won. Now leave!” sa jag allvarligt och svalde hårt. Jag ville bara att det här skulle ta slut. Tim skrattade kort och skakade på huvudet, men sedan gick han faktiskt mot dörren. Han stannade i dörröppningen och såg rakt på mig.
”No one can win until the game is over, honey” sa han seriöst och sedan försvann han ut och dörren stängdes. Det var bara jag och Harry nu.

Jag vände mig mot honom och rynkade pannan. Det hade redan börjat bli en aning blått och svullet vid sidan om hans ena öga och från näsan kom det fortfarande blod. Det här var mitt fel. Om jag ändå hade kunnat gå iväg direkt när Tim hade kommit så hade inte Harry behövts dras in detta.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

Jag hörde genast att rösten inte tillhörde Harry och när jag vände mig om var det en blond kille som stod framför mig. Han var väldigt lång och rätt smal, det fick honom att se ranglig ut. Hans ögon var en aning rödsprängda, nästan som om han hade gråtit.
”Yes” svarade jag kort.
”Well, I’m here with you now so you can stop looking, sweetie” sa killen och när han pratade kände jag hans alkohol-luktande andedräkt. Då förstod jag att han inte alls hade gråtit utan bara druckit lite för mycket.
”Ehm.. my company will be here soon, so you don’t need to stay” sa jag och såg mig över axeln i hopp om att Harry skulle komma. Den här killen var obehaglig.

Ett retsamt flin spred sig på hans läppar och fick det att gå en ilning genom mig.
”Oh, but honey. I want to stay” sa han och kom närmare mig. Jag tänkte precis ta ett stag bakåt när hans hand grep tag om min handled. Jag såg varsamt ner på våra händer och försökte vrida mig ur hans grepp, men trots att han inte såg särskilt stark ut så var det omöjligt.
”Let go of me” andades jag nervöst och den blonda killen skrattade lågt innan han böjde sig fram och strök undan mitt hår från halsen.
”I just wanna have some fun first” viskade han och jag kunde känna hur hans tungspets nuddade vid huden strax under mitt öra. Jag ryggade tillbaka och hann inte kontrollera mig själv när jag utan att tänka efter slängde upp handen som träffade hans ansikte hårt. Slaget fick honom att vrida ansiktet lite åt sidan och han stannade där med det några sekunder.

Jag iakttog honom, chockad över vad jag just hade gjort, medan han flyttade käken fram och tillbaka. Sedan vred han huvudet mot mig igen och hans gråa ögon var mörkare än förut. Jag kunde se hur han spände käkarna och plötsligt såg han riktigt arg ut. Jag svalde hår och såg mig desperat om. Vart var Harry!?

”Okay, let’s try again” sa den blonda med spänd och irriterad röst. ”I’m Tim” presenterade han sig och sträckte fram sin hand mot mig. Jag såg ner på hans hand och tittade sedan på hans ansikte igen, utan att säga något. Återigen mörknade Tims ögon och han tog ett hastigt steg mot mig som gjorde att det knappt var något avstånd mellan oss överhuvudtaget. Jag backade försiktigt, men kände hur den kalla tegelväggen plötsligt befann sig mot min rygg.
”Nowhere to go and hide now, huh?” frågade han och lade huvudet på sned.
”What do you want?” fick jag ur mig och till min förvåning lät min röst väldigt stadig och säker. Jag kände mig däremot inte säker alls, snarare livrädd.
”Just tell me, your name” fräste Tim mellan sammanbitna tänder samtidigt som han flyttade sin kropp närmare min. Jag pressade ryggen mot tegelväggen i ett desperat försök att ta mig bort från honom.
”Natasha” fick jag fram i en viskning. Jag tittade panikslaget upp på honom och sedan rykte jag till när jag plötsligt kände an hand på min höft.
”So, Natasha” började han och jag vände bort ansiktet från honom när hans äckliga andedräkt träffade mitt ansikte. ”Hey, look at me when I’m talking to you!” utbrast han högt och en av hans stora händer grep tag om min käke. Han vände mitt ansikte mot sitt eget och såg mig rakt i ögonen.
”You and I, we’re gonna have a really good time now, aren’t we?” frågade han och när jag inte svarade kände jag hur hans grepp om mina käk-ben hårdnade. Tårar började nu samlas i mina ögon men jag blinkade frustrerat bort dom.
”Just leave me alone” lyckades jag få fram trots att hans hårda grepp gjorde det svårt att prata.

---

Eftersom den förra delen blev så kort kan ni få en till kort redan nu. SNÄLLA, kommentera vad ni tycker är bra och vad som kan bli bättre osv.

~ Natasha’s perspektiv ~

Dagen på jobbet gick riktigt fort och vi hann med mycket mer än planerat. Detta resulterade i att Paul gav oss ledigt dagen där på - fredagen. En till bra sak med att vi var igång och gjorde något hela dagen var att jag var sysselsatt. Jag hade inte tid att tänka och gräma mig över Sophie hela dagen, vilket jag antagligen hade gjort annars. Dom tillfällen då jag gjorde enkla saker som att fixa kaffe och sådant var det endast mina händer som var sysselsatta och inte huvudet, men då var alltid Harry i närheten vilket gjorde att mina tankar automatiskt landade på honom.

***

”What are you doing tonight?” frågade Harry efter att vi hade suttit tysta ett tag i bilen. Vi hade just slutat och var på väg mot hotellet. Jag såg på honom och höjde ögonbrynen.
”As if I would ever have something planned.”
”Great” sa Harry och log brett. ”Then I can take you out today instead. We’re free tomorrow so a late night doesn’t matter”. Jag kände hur värmen spred sig genom mig när jag kom ihåg daten och att vi tog den idag istället var bara bra. Jag ville gärna undvika att vara ensam på hotellet. Det skulle bara få mig att tänka på det jag försökt tränga bort hela dagen - och faktiskt lyckats ganska bra med tack vare Harry och en massa arbete.
”I’d love that” log jag och nickade.

Så fort jag kom in på hotellrummet och hade fått av mig skorna kände jag att mobilen vibrerade i fickan utav ett sms.

|| We’re going to see a movie. I’ll pick you up at 8. -H ||

Jag log för mig själv och lade mig på sängen. Det kändes verkligen som att det här skulle bli en bra kväll.
Jag funderade på något att svara, men bestämde mig för att inte skriva något alls. Sekunden efter att jag låst mobilen fick jag ett till sms, även det från Harry.

|| Ps. Wear something pretty! ;) ||

Jag svalde hårt och kände att en svag rodnad spred sig över mina kinder, ingen såg ju det som tur var. Jag lade ifrån mig mobilen och gick fram till min väska för att rota fram något att ha på mig. Då bestämde jag mig för att det kanske var dags att packa upp kläderna in i garderoben som stod vid ena väggen. Jag lyfte upp väskan på sängen och började hänga in plagg efter plagg.

***

När min mobil ringde vid halv åtta tiden stod jag framför spegeln med en tunn hårslinga lindad runt locktången. Jag släppte lös håret och lade ner tången på golvet innan jag svarade.

”Natasha, hi. I’m so so sorry, but I won’t be able to make to eight” sa Harry i andra änden.
”Oh, it’s okay” svarade jag, trots att en liten besvikelse sköljde genom mig. Jag såg fram emot att få träffa honom så snart som möjligt.
”But I will be there to pick you up” lovade han.
”Where are you?” frågade jag och satte mig på sängen.
”A music producer called me and said it was important so I went over to see him. It wasn’t important at all, according to me and I’m on my way back now but it’s kinda far to your hotel from here” förklarade han.
”How about I take a cab and meet you at the cinema?” föreslog jag.
”Well, yeah. If that’s okay for you?”
”Of course. I’ll see you soon, then” sa jag glatt och reste mig återigen upp.
”Sorry for changing the plans..” suckade Harry och jag himlade med ögonen.
”It doesn’t matter!” konstaterade jag och sedan sa vi hej då.

En halvtimme senare stod jag utanför biosalongen med min bleka jeansjacka svept tätt omkring min överkropp. Det hade börjat bli kyligt ute och jag hade mer än gärna haft ett par jeans på mig nu, istället för endast en tunn klänning. Jag tog ett steg ut från väggen där jag stod och såg åt det håll jag förväntade mig att Harry skulle komma ifrån. Vart var han egentligen?
”Looking for someone?” frågade en någon plötsligt bakom mig och jag vände mig hastigt om.

---

~ Harry’s perspektiv ~

Min första instinkt när jag vaknade på grund av den skinande solen var att vrida mig bort från fönstret, men när jag försökte med det kände jag hur något på min bröstkorg hindrade mig - ett huvud. Då kom jag ihåg föregående kväll. Natasha hade ringt, juste. Sedan när jag kom till henne hade hon berättat vad som hade hänt och efter att hon hade lugnat sig lite hade vi bara legat där på sängen och pratat om livet och massa saker. Sedan måste vi ha somnat, för nu låg hon i alla fall sovande med huvudet vilandes mot mitt bröst. Jag sneglade ner på hennes bruna hår och log svagt. Även om hon hade varit riktigt ledsen i början av kvällen så hade den slutat perfekt. Och jag kunde absolut inte komma på något bättre sätt att börja en dag än tillsammans med Natasha.

Jag sträckte mig efter min mobil, noga med att inte röra mig så pass mycket att Natasha skulle vakna på grund av det, jag hade ju ingen aning om hur tidigt det var. Dock visade det sig att klockan var kring 8 och vi skulle vara vid studion 9 så om vi skulle hinna få i oss frukost var det lika bra att hon vaknade nu. Jag suckade och ruskade motvilligt hennes axel försiktigt. Hon vred sig lite och verkade märka att det inte var en kudde hon hade under huvudet, för hon öppnade sömnigt ögonen och såg förvånat ner på min överkropp och sedan mötte hon generat min blick där jag låg och iakttog henne.

~ Natasha’s perspektiv ~

”Good morning beautiful” sa Harry med en hes morgonröst som fick mig att vilja pipa till av alla känslor som uppstod. Jag föll verkligen för honom mer och mer hela tiden.
”Morning” svarade jag och log svagt samtidigt som jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg igen. Jag ville inte lämna sängen, jag ville ligga här med honom för alltid.
”I hate to say this, but we need to get up” sa Harry, som om han hade läst mina tankar, och hävde sig upp på sina armbågar. Jag tog ett djupt andetag - andades in doften av honom - innan jag satte mig upp i sängen nickade. Jag granskade Harry ordentligt för första gången sen jag slagit upp ögonen.

Hans ögon såg aningen trötta ut, håret låg inte alls på plats åt sidan som det brukade utan det var liksom ingen ordning på det nu - det stod ut lite här och var. Smilgroparna syntes lika tydligt som vanligt nu när han log mot mig och jag konstaterade i mitt huvud att han måste vara den vackraste människan jag någonsin sett. Så perfekt.

”Thank you for staying yesterday” sa jag tyst och vände ner blicken mot sängen då ögonkontakten blev för mycket. Det var något i det att han aldrig verkade vika undan blicken som tvingade mig till att göra det ibland, efter för lång ögonkontakt.
”No problem. I had a great time” log han och reste sig upp ur sängen. Vi båda hade redan kläder på oss eftersom vi somnat med dom igår, men jag letade fram ett par vita jeans och en prickig överdel som jag tog med mig in till badrummet.
”I need a minute or two” sa jag och vände mig mot Harry i dörröppningen. Han nickade och såg på kläderna jag höll i handen. ”Don’t go” beordrade jag, av någon konstig anledning, och låste sedan in mig på toaletten. Jag kunde höra hur Harry skrattade lågt på andra sidan dörren, vilket fick mig att le brett.

Några minuter senare öppnade jag dörren igen med dom rena kläderna på mig, en fräschare andedräkt och håret i en fiskbens fläta över ena axeln. Jag såg att Harry granskade mig snabbt och sedan reste han sig upp från fåtöljen där han hunnit sätta sig.
”Ready?” frågade han och jag nickade.

Vi åt en snabb frukost på hotellet, vilket var extremt gott, sedan for vi till Harrys lägenhet. Han skulle också byta kläder och.. ja, vad killar nu gjorde på morgonen.

När Harry öppnade dörren till lägenheten och vi båda klev in i hallen andades jag in luften och liksom registrerade lukten. Det luktade Harry, helt klart, men det luktade mycket mer än så. Sedan avbröts mina tankar av en bekant röst.
”Harry, is that you?” ropade Louis inifrån lägenheten och jag drog försiktigt igen dörren efter oss och såg förvånat på Harry. Var Louis här och väntade på honom?
”Yeah man, who else would it be?” frågade Harry och trampade av sig skorna. Nästa sekund kom Louis ut i hallen med endast boxershorts. Han tittade förvånat på mig och höjde ögonbrynen.
”Haz, you could have told you brought a girl” sa Louis och man såg att förskräckelsen i hans blick inte var äkta. ”I mean, I could have been wearing nicer boxers if I knew” lade han till och flinade lite. Jag kunde inte låta bli att skratta åt Louis dåliga humor.
”Chapchap Harry, we don’t wanna be late again” sa jag sedan och Harry försvann in i lägenheten, som förresten verkade vara ganska stor.

”So, what did you two do last night?” frågade Louis med ett flin och jag kände hur jag självklart blev generad.
”Talked” svarade jag ärligt och lutade mig mot dörren i väntan på att Harry skulle komma tillbaka.
”And then he slept with you?” frågade han, tydligt nyfiken på mer information än det.
”Well, not like slept-slept. But we slept in the same bed, yes” bekräftade jag och Louis log brett. ”So, what are you doing here?” frågade jag innan han hann komma med nästa fråga.
”What do you mean?”
”I mean, why are you here in Harry’s apartment when he’s not even here?” förtydligade jag och log.
”Oh, it’s my apartment too” sa Louis och jag tittade oförstående på honom.
”You live together?”
”Didn’t you know? We’re married, Natasha” sa Louis och han såg så allvarlig ut att jag för några sekunder nästan trodde honom. Sedan spred sig ett litet, nästan osynligt flin på hans läppar och jag himlade med ögonen.
”Oh, of course you are” skrattade jag och nickade.

Sedan kom Harry tillbaka med ett par beige byxor med låg gren och ett linne som hängde löst över axlarna. Jag som hade trott en t-shirt var det klart snyggaste han kunde ha på sig, men det här var snyggare. Mycket snyggare.
”Oh, hello honey” sa Louis och placerade en enkel kyss på Harrys kind. När jag såg Harrys förvånade och oförstående blick fnissade jag till och när Louis sedan började skratta ordentligt gjorde jag också det.

---

Tillslut var jag i alla fall klar i duschen. Jag torkade mig lite snabbt och lindade sedan in kroppen i en av dom vita, mjuka hotellhanddukarna. Håret lindade jag också in i en innan jag klev ur duschen och sträckte mig efter mobilen.

|| Can we talk? ||

Det var inte Harry som hade skrivit. Det var Tyler.

~ Harrys perspektiv ~

Jag hade kommit hem till min och Louis lägenhet för ett tag sen och satt nu i soffan framför teven. Louis var ute någonstans med Eleanor så det var bara jag hemma, vilket faktiskt var skönt. Jag hade absolut ingenting emot att bo med Lou, men ibland var det skönt att faktiskt få vara alldeles ensam ett tag. När jag tänkte efter hände det inte särskilt ofta.
Plötsligt ringde min mobil där den låg på bordet framför mig och jag såg hur Natashas namn lyste upp hela skärmen. Jag tog upp telefonen och svarade med ett; ”Hello”.
Det var tyst en liten stund i andra änden och sedan hördes ett skälvande andetag, som om hon försökte återhämta sig efter att ha hållit andan länge.
”Ha.. Harry?” stammade Nat tillslut fram och då först fattade jag att hon grät.
”Yeah, it’s me” bekräftade jag och rynkade pannan. Jag ville höra henne glad och positiv som hon hade varit ute i regnet igår, inte gråtande så pass mycket att hon knappt kunde prata.
”I just.. I don’t know.. I have no one to talk to” snyftade hon och jag kände ett stark behov av att trösta henne, krama henne.
”You can talk to me” försäkrade jag och det blev återigen tyst. Sedan snörvlade hon till lite och tog ett djupt andetag, men sa ingenting.
”What happened, Natasha?” frågade jag tillslut otåligt och med en så lugn röst som möjligt.
”It was her. With Tyler. She was the one who.. who..” längre kom hon inte förrän rösten dog ut och snyftningarna var tillbaka. Jag svalde hårt och reste mig ur soffan.
”I’m coming over. I’ll be there as soon as I can” sa jag och gick snabbt ut mot hallen. Jag kunde inte bara sitta här och lyssna på henne när hon grät, jag var tvungen att få vara med henne.
”Thank you” mumlade hon på andra sidan och sedan lade hon på. Det gjorde ont att höra henne så där ledsen. Hon hade verkligen låtit förkrossad och jag fick dåligt samvete när jag visste att hon skulle måsta sitta ensam i minst 10 minuter till innan jag hade hunnit ta mig till henne.

Det var lite mer trafik än jag hade tänkt mig och ungefär 15 minuter efter samtalet knackade jag på hennes hotellrumsdörr. Det tog inte länge förrän dörren öppnades och Natasha stod framför mig med ett par korta, gulliga shorts och en matchande minst lika söt t-shirt. Hon såg upp på mig med rödsprängda ögon och det behövdes inga svarta mascararingar för att se att hon hade gråtit. Jag fick genast ont i magen av att se henne sådär, så innan någon av oss hade sagt något klev jag in i rummet och lade armarna om henne.
”It’s okay. I’m here now” viskade jag och placerade en kyss på hennes hjässa.

~ Natasha’s perspektiv ~


Det kändes som att jag satt där hopkurad i fåtöljen vid fönstret i en evighet innan det äntligen knackade på dörren. Jag hade lyckats sluta gråta, men den där jobbiga känslan i magen fanns ännu där. När jag öppnade dörren fick jag se Harrys gröna, ängsliga ögon som granskade mig snabbt och sedan tog han ett steg mot mig och drog in mig i en kram. Jag kunde känna värmen från hans kropp så nära min. När jag sedan hörde hans lugna, hesa röst var tårarna snabbt tillbaka i mina ögon och det tog inte länge förrän dom en efter en rann ner för mina kinder.

Alldeles för snart drog sig Harry tillbaka och stängde dörren bakom sig. Han trampade av sig skorna och hängde sin jacka på en krokarna innan han såg på mig igen.
”What happened?” frågade han och fångade upp en tår från min kind med tummen. Jag såg upp på hans ansikte innan jag vände mig om och gick in i rummet, där jag kröp upp på sängen och kurade ihop mig mot väggen. Harry följde efter och satte sig på sängkanten, fortfarande i väntan på att jag skulle svara.

Några minuter senare hade jag förklarat för Harry om Tyler’s sms, om hur jag hade tvekat mycket men ändå ringt honom och om samtalet. Först när vi pratade hade Tyler verkat precis som vanligt, men sedan hade han fattat att något var fel och då hade han frågat vad det var. Jag hade nämnt något om att jag hoppades han hade haft kul föregående natt och då hade han genast börjat be om ursäkt och sagt att det inte var som det verkade. Efter ett tag kom han med ursäkten att han var full och att ingenting hade betytt något, alltså hade det hänt något. Men det var ingenting av det här som förvånade mig eller fick mig att bryta ihop. Jag hade redan förstått att något hade hänt den natten. Jag hade redan gråtit över Tyler och jag tänkte inte göra det nå mer. Det var när han sedan hade sagt; ”Natasha come on. I was really drunk and was Soph. I bet she can’t even remember that night”, som jag hade känt hur gråten klumpade sig i halsen. Jag kunde ännu inte fatta det. Sophie? Min Sophie?

När jag var klar syntes det på Harry att han inte visste vad han skulle säga, men han behövde inte säga något för att få mig att känna mig bättre. Bara det faktum att han hade kört genom halva stan så här på kvällen för min skull gjorde att allting kändes lite mindre dåligt.
”All this time I’ve been feeling bad for kissing you because I knew that it would hurt her. But I mean, it’s not like you are hers, just because she is a fan. But me and Tyler? That’s a whole different thing. We had something, kinda..” babblade jag på och Harry bara fortsatte att se på mig. Han nickade lite och jag suckade hopplöst.
”Usually I would’ve called Sophie about this.. but yeah. I couldn’t. So I didn’t know who to turn to” förklarade jag och såg ner på kudden som jag hade i famnen.
”You don’t need to explain anything” sa Harry och flyttade sig högre upp i sängen, så att han satt bredvid mig även han med ryggen mot väggen. ”I’m glad you called me” lade han sedan till och vred huvudet mot mig. Jag vände mig för att möta hans blick och svalde hårt när jag kände fjärilarna i magen vakna till liv igen efter stormen som härjat där nere medan jag varit ensam. Nu när Harry var här med mig kändes det som det var det enda viktiga i hela världen. Han. Och jag.
”I’m glad you came” sa jag ärligt och irriterade mig lite på hur osäker och darrig min röst var. Dels efter all gråt men även till stor del på grund av hans närhet.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

Resten av dagen på jobbet flög förbi. Killarna gjorde sig klara och sedan for vi iväg till fotograferingen. I början stod jag med Paul och tittade på medan alla killarna tillsammans stod framför kameran och blev plåtade. Dom första bilderna var seriösa, men efter ett tag verkade dom bli lite uttråkade och då blev det lite mer miner och konstiga poser.
Ungefär i tid med att dom skulle börja fotas en och en bad Paul mig att springa ner till en Starbucks som fanns på andra sidan gatan. Jag gick dit och köpte kaffe åt mig själv, Paul och killarna.

På väg hem från fotograferingen var vi förbi något Thai-ställe och hämtade med oss mat. Vi åt inne på killarnas rum och sedan spelade Liam in det han hade missat i morse. När Liam var färdig nere i studion var klockan inte mer än halv 4, men trots det var jag super trött. Tydligen var det inte bara jag som var det, för både Harry och Zayn hade somnat skavfötters med varandra i en soffa. Jag bestämde mig för att ta bussen tillbaka till hotellet, men eftersom Louis och Liam skulle åka någonstans och möta sina flickvänner erbjöd dom mig att åka med dom.

Väl tillbaka i mitt hotellrum slängde jag mig utmattat på sängen. Även om jag hade sovit mycket i natt kände jag mig helt färdig. I och för sig kanske det hade och göra med att jag hade sovit mycket. Det brukade av någon konstig anledning leda till att jag blev trött på dagarna.

~ Harrys perspektiv ~

Jag vaknade av att Zayn sparkade till mig lätt i smalbenet. Jag öppnade ögonen lite halvt och såg på honom där han låg på andra sidan soffan.
”I think we fell asleep” sa han och flinade lite.
”Yeah, totally feels like it” höll jag med och sträckte på mig. ”Where is everyone?” frågade jag och Zayn satte sig upp och ryckte på axlarna.
”Not here” informerade han och jag nickade, fortfarande sömnigt. Dom hade antagligen farit hem. Då först kom jag och tänka på Natasha. Hade hon varit tvungen att ta bussen nu bara för att jag hade lyckats somna på soffan? Fast, eftersom inte någon av dom andra var här heller kanske dom hade skjutsat henne. Sedan kom jag även ihåg vad Brenda hade sagt tidigare idag. Jag hade då direkt bestämt mig för att inte tänka på det. Liam skulle aldrig gå bakom ryggen på Danielle, det visste jag, så egentligen borde det inte vara något att oroa sig över. Men ändå hade jag inte kunnat låta bli att hela dagen försöka hitta något litet tecken som tydde på att Natasha och Liam hade något. Självklart var det utan resultat, vilket fick mig att känna mig ännu dummare. Jag kunde inte fatta att jag lät Brenda få mig att ens tänka något sådant om en av mina bästa vänner.

Jag bestämde mig för att ringa Natasha och höra hur hon hade tagit sig hem. Egentligen ville jag mest bara höra hennes röst, för att kanske få bort alla dessa dåliga tankar som fyllde mig hjärna just nu.
Efter ganska många signaler gick röstbrevlådan igång.
”Hi. It’s me.. or, I mean. It’s Harry” sa jag och himlade med ögonen åt mig själv. ”I was just gonna see how you got back to the hotel and tell you that I’m sorry for falling asleep. Ehm, I guess you could call me later or something. Bye”.

~ Natasha's perspektiv ~

Jag hade tydligen lyckats somna där på sängen för när mobilen ringde någon timme senare vaknade jag med ett ryck. Jag hann inte svara innan signalerna tog slut och en minut senare pep det till i mobilen för att jag hade fått ett röstmeddelande. Jag ringde upp röstbrevlådan för att lyssna på det och jag kunde inte annat än le när jag hörde Harrys röst. Åh, vad han var gullig.

När det korta meddelandet var slut övervägde jag att ringa upp honom, men det kändes så konstigt att göra det direkt efter att jag hade missat hans samtal. Varför visste jag inte men i alla fall så slutade det med att jag skrev ett kort sms.

|| Hi. You don’t have to worry about that. Louis gave me a ride back to the hotel. Hope you slept well, haha. - Nat ||

Jag tittade sedan på klockan, som nästan var halv 8, och jag bestämde mig för att ta en dusch och sedan lägga mig tidigt. Jag tänkte inte komma sent till jobbet i morgon också. Jag gick ut till badrummet och borstade igenom mitt hår, vilket jag hade fått en vana att alltid göra innan jag duschade. Sedan slog jag på duschen för att vattnet skulle hinna bli varmt. När jag tänkte börja klä av mig hörde jag att mobilen pep till och jag såg att det var ett svar från Harry.

|| I’m glad you didn’t have to take the bus. Yeah, I did. But won’t be able to fall asleep again tonight so tomorrow I’ll be the late one. ;) - Harry ||

|| Ha, you might not be alone about that. I just woke up too.. :o - Nat ||

Jag tvekade lite innan jag skickade smset. Borde jag sätta en flirt-gubbe jag också? Nej, en förvånad passade ju bättre.. eller? Äsch, det fick duga. Efter att ha skickat det lade jag telefonen på bänken och skyndade mig av med kläderna och in duschen för att han inte skulle hinna svara på det, för då skulle jag aldrig komma till duschen.

Efter att ha blött ner hela håret ordentligt stängde jag av duschen och schamponerade håret ett bra tag. Det var avkopplande att bara stå där och massera huvudet, bara få slappna av och inte tänka, eller åtminstone försöka att inte tänka. Självklart befann sig Harry i mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sophie som brukade prata om sms-fasen. Det var tydligen en viktig fas när det gäller relationer osv, i alla fall enligt henne. Var det dit jag och Harry hade kommit nu? Vi hade ju vår första sms konversation just nu. Just då hörde jag att min sms-signal spelades upp och jag fick genast bråttom med att skölja ut schampot ur håret. Jag försökte föreställa mig vad han kunde ha skrivit, men det var inte särskilt smart eftersom det ledde till att jag fick ont i magen och var alldeles för tankspridd för att kunna utföra resten av duschritualen snabbt. Det slutade med att jag schamponerade håret en gång till istället för att ta balsam.

Tillslut var jag i alla fall klar i duschen. Jag torkade mig lite snabbt och lindade sedan in kroppen i en av dom vita, mjuka hotellhanddukarna. Håret lindade jag också in i en innan jag klev ur duschen och sträckte mig efter mobilen.

|| Can we talk? ||

Det var inte Harry som hade skrivit. Det var Tyler.

---

 

~ Harrys perspektiv ~

Inspelningen hade gått bra och nu hade Paul just åkt iväg för att göra några ärenden. Han skulle komma tillbaka om ett tag och hämta oss andra. Vi hade en viktig fotografering om ungefär två timmar.

”Did you tell Natasha about the photo?” frågade Niall när vi var på väg tillbaka till Liam och Nat.
”Yeah.. and actually she didn’t care that much” svarade jag och försökte att låta så munter som möjligt. Sanningen var att jag inte alls var särskilt glad åt allt det här. Jag visste att väldigt många fans inte brukade vara särskilt förstående när det gällde sådant här. Dock visste jag ju också att det inte gällde alla. Vissa verkade stötta oss oavsett vad som hände, men ser man några dåliga kommentarer var det ändå där uppmärksamheten brukade fastna. Även om jag visste det här och var beredd på det så visste jag inte om Natasha hade någon aning om att folks reaktioner inte alltid var särkilt bra.
”That’s a good thing, Harry. Why do you sound like your cat died or something?” frågade Louis och jag ryckte på axlarna.
”I don’t know.. it just feels like she doesn’t really know how awful people can react to things like this” förklarade jag.
”Did you talk to her about it?”. Nu var det Zayn som frågade.
”No, not really. She just told me she doesn’t care if people saw the picture and that was pretty much it.”
”Don’t worry. I think she can handle it, she seems like a tuff girl” sa Niall och jag rynkade osäkert pannan.
”I think that she really doesn’t like attention.. seems like it totally freaks her out” berättade jag och dom alla tre såg lite ängsliga ut.
”So.. what have people been writing about it then?” frågade Niall och jag ryckte på axlarna.
”Haven’t been looking. I’m not so sure that I wanna know” erkände jag och suckade.

~ Louis perspektiv ~

När vi kom ut från hissen och mötte vi Brenda som såg ut att komma från vårt rum. Hon såg på oss och log lite osäkert.
”I’m not so sure that you should go there” sa hon och jag var inte riktigt säker på om hon sa det som ett skämt eller var allvarlig. ”I mean, I went in to see if Paul was there, but when I saw them cuddling I didn’t want to interrupt so I just went out again” förklarade hon innan hon fortsatte. Jag förstod fortfarande inte riktigt vad hon pratade om. Var Paul där inne och myste med någon?
”Who would Paul be cuddling with?” frågade Niall totalt oförstående och satte ord på mina tankar.

Vi fortsätta nu snabbt och nyfiket mot rummet. När vi öppnade dörren var det inte alls Paul vi fick se där inne med någon tjej, utan det var Liam och Natasha. Liam halvlåg i ena änden av soffan med knäna en aning uppdragna framför sig, som ett ryggstöd för Natasha som halvlåg lutande mot hans ben. Båda hade blicken fäst på tv:n, men när vi kom in kollade dom på oss istället. När det började koppla för mig att det var dom två Brenda hade menat tittade jag förvirrat på Harry, som oförstående tittade på Liam och Natasha. Det var tydligt att han också hade fattat vad Brenda menade nu.

---

~ Liams perspektiv ~

Jag låg ner i soffan med slutna ögon och lyssnade på tanten som läste upp nyheterna på tv:n när dörren öppnades och någon kom in.
”Are you sleeping?” viskade Natasha samtidigt som jag hörde att hon tassade fram mot soffan. Jag gjorde ett snarkande ljud men lyckades inte hålla mig särskilt länge innan jag flinade. Jag kände att hon satte sig vid mina fötter och först nu öppnade jag ögonen och såg på henne.
”Here.. painkillers and water” log Nat och sträckte fram ett glas med vatten och två små tabletter mot mig. Jag satte mig upp i soffan och tog emot glaset.
”Thanks” mumlade jag och sköljde snabbt ner båda tabletterna med vatten.

Vi båda satt tysta ett bra tag och såg på tv:n där det nu var reklam. Sakta men säkert släppte huvudverken.
”How are you feeling?” frågade Natasha och det lät mest som att hon ville bryta tystnaden.
”Better” log jag. Nat nickade och vände blicken mot tv:n igen. Bortsett från tv:n var det tyst i rummet, men det var absolut ingen obekväm tystnad. Det var mer som två vänner som satt och såg på ett väldigt intressant program och därför inte sa något. Dock var det verkligen inget intressant program just nu, men ändå.

~ Natasha’s perspektiv ~

Jag kunde inte låta bli att fundera över om Liam ens tyckte att den här debatten om militären var intressant. Nej, inte kunde någon människa under 30 tycka att det här var kul att titta på. Dessutom pratade dom ju så oerhört fort så att jag som växt upp med svenska tyckte det var riktigt svårt att hinna höra vad dom sa.

Plötsligt skar en hög ringsignal genom rummet och både jag och Liam ryckte till lite. Det tog några sekunder innan Liam insåg att det var hans mobil som ringde. Han sträckte sig till bordet och tog den därifrån. Jag kunde inte höra vem det var, men han lät i alla fall glad över att prata med vem det nu var som ringde. När han sedan avslutade samtalet med att säga ”Yeah, I miss you too. And I love you babe. Bye!” log jag brett för mig själv. Jag fick genast en känsla av att Liam var en riktig toppen kille och den där tjejen var nog väldigt lyckligt lottad som hade honom.

”Who is the lucky one?” frågade jag när han hade lagt på. Liam tittade lite oförstående på mig och jag blev lite osäker. Det kanske inte var hans flickvän som hade ringt trots allt? Det kunde ju lika gärna ha varit en lillasyster eller något sådant.
”I mean, that was your girlfriend, right?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Oh, yeah!” bekräftade Liam och log. Han måste ha sett på min blick att jag ville ha mer information än det där för han började i alla fall berätta lite. ”Danielle. She’s a dancer, that’s how I met her. She was one of the background dancers when me and the boys were in x-factor” förklarade han och man såg på honom när han pratade om henne att han verkligen älskade henne.
”Have you been a couple since then?” frågade jag och om jag inte var helt ute och cyklade så var det ju ungefär 2 år sedan.
”Yep. We go on very well and I really love her. I can’t imagine breaking up with her” svarade han och jag log brett.
”Seems to me like she’s a very lucky girl” konstaterade jag och Liam skakade på huvudet och flinade lite.
”I’m the one who is lucky” rättade han mig och jag skrattade lite.

”Speaking of girlfriends and stuff.. What’s going on with you and Harry?” frågade Liam sedan nyfiket och jag tog ett djupt andetag och funderade lite innan jag svarade.
”Ehm, we.. kinda kissed” fick jag generat fram och Liam höjde ögonbrynen.
”Well, I saw that.”
”Of course you did” suckade jag och Liam lade undan sin mobil och vände sig mot mig i soffan.
”Do  you like him?” frågade han och såg allvarligt på mig. Jag såg på honom under tystnad en liten stund men nickade sedan.
”Yeah, I do” erkände jag.
”And where are you going from here? I mean, everyone saw you kiss.. are you two together or?”.
”No.. I don’t think so” mumlade jag och tittade ner på mina händer. ”But he’s taking me out on a date” lade jag till och såg leende upp på Liam igen. Det kändes skönt att prata med honom om det här. Speciellt eftersom jag inte hade några tjejkompisar här i London som jag kunde vända mig till. Fast Harry kanske inte ville att jag skulle sitta och snacka om honom och mig till en av hans bästa vänner? Typiskt mig, alltid öppnade jag mig för mycket.

”Ehm, can we not tell Harry about this talk?” frågade jag och såg osäkert på Liam.
”What talk?” frågade han och flinade, som ett tecken på att han inte tänkte snacka om det till någon. Jag log brett och drog undan en hårslinga som föll ner i ansiktet.

~ Liam’s perspektiv ~

Vi fortsatte att se på debatten på tv, men det tog inte länge förrän den tog slut och det blev reklam.
”So.. you got pretty upset when you called that Tyler guy yesterday... what was that about?” frågade jag lite försiktigt och såg på Natasha för att se hennes reaktion. Med tanke på hur ledsen hon hade blivit igår kanske hon inte ville prata om det här.

Natasha vände sig sakta mot mig och drog upp benen under sig så att hon satt i skräddarställning. Man såg tydligt hur hennes bröstkorg utvidgades när hon tog ett djupt andetag och sedan strök hon undan en brun lock av hår från ansiktet innan hon mötte min blick.
”Well, like I told you and Louis, Tyler and I wasn’t in a relationship or anything like that. I liked him, I really did, and I thought that maybe he liked me too. When I called him he was very drunk...” började hon men tog en liten paus. Hon rynkade pannan och jag tyckte att hennes ögon såg lite blanka ut, kanske en aning tårfyllda. Sedan blinkade hon några gånger och tog återigen ett djupt andetag - det såg ut som om hon kämpade med att hålla sig samlad. Efter det fortsatte hon berätta om vad som hade hänt när hon ringt Tyler. Vad hon hade hört och allt det.

”When you talk about him you’re saying that you did like him..” sa jag efter att hon hade berättat klart. ”Does that mean you don’t like him anymore?” lade jag till och Natasha såg fundersam ut.
”I don’t really know.. I don’t feel the same way about him anymore, something has changed. But I can’t say that I don’t like him” förklarade hon och såg sedan ner mot sina ben. Vi båda satt tysta en stund och jag tänkte igenom det hon hade berättat. Även om jag inte visste särskilt mycket om den där Tyler så kändes det inte som om han var en särskilt bra kille, och även om jag inte kände Natasha så jätte bra så visste jag att hon förtjänade en riktigt bra kille.

”Does that make me a bad person?” frågade Natasha plötsligt och jag tittade lite förvirrat på henne. Vad pratade hon nu om? Tydligen såg hon på mig att jag var inne i min egen lilla tankebubbla ännu och inte förstod vad hon menade.
”I mean.. even though I still like Tyler I am going out with Harry this Friday” förtydligade hon och såg fortfarande ner på sina ben. Jag tänkte efter lite och skakade sedan på huvudet.
”You told me that you like Harry, so no. I don’t think that makes you a bad person at all” sa jag ärligt och Natasha vände nu upp blicken mot mig.
”Really?” frågade hon och såg väldigt ängslig ut. ”Because I feel terrible! Everything about this date feels so messed up. Not only the fact that I still like Tyler, but the fact that my best friend is totally in love with all of you, mostly Harry. She’s crazy about him and I don’t know how to tell her about all this.. she’s totally gonna hate me and I’m not gonna be able to live with that!” babblade Natasha på och hennes röst skar sig lite i slutet. Nu såg jag klart och tydligt hur hennes ögon fylldes med mer och mer tårar som sakta svämmade över. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så istället makade jag mig lite närmare henne i soffan och drog in henne i en kram.

---

Kanske lite seg del med en massa prat, men ja.. det blev som det blev.

~ Natasha’s perspektiv ~

Vi pratade inte mer om kyssen och bilden och allt det där. Eftersom ingen av oss brydde sig särskilt mycket om det lämnat vi det samtalsämnet åt alla där ute som var törstiga efter lite skvaller.

”So.. I was thinking that now when people have seen us kissing and all, maybe I could take you out on a real first date?” frågade Harry och växlade blick mellan mig och vägen. Jag tittade först lite förvånat på honom och när jag insåg att han väntade på ett svar sprack jag upp i ett leende och nickade.
”Yeah, absolutely” sa jag och bet mig i läppen för att undvika att leendet skulle bli överdrivet brett.
”Great. Maybe friday night?” frågade han leende.
”Friday night is perfect” konstaterade jag och kände mig alldeles otroligt ivrig. Det var onsdag idag.. om jag inte var helt borta.

Jag kunde inte fatta att jag skulle gå på en dejt med Harry. Harry som i självaste världsstjärnan Harry Styles. Det kändes ju faktiskt helt sjukt att han ens ville gå ut med en helt vanlig, tråkig tjej som mig. Borde inte han ha hur många kändisbrudar som helst att välja mellan. Kunde inte han få typ vem han ville i hela världen? Så kändes det i alla fall, kanske hade det lite och göra med att det första vi mötte när vi kom fram till inspelningsstudion var ett ton med tjejer som skrek efter honom. Fast idag var det inte bara honom dom skrek efter. Dom skrek efter mig också. Frågade om jag var tjejen som kysste Harry på bilden. Frågade om jag var hans flickvän. Drog i min klänning vid tre olika tillfällen. Jag tog mig snabbt igenom klungan och kunde sedan andas ut. Hur kunde folk någonsin vänja sig vid att bli förföljda så här?
Det blev bara bättre och bättre. Den första vi mötte efter att vi kommit innanför dörrarna var självklart Brenda, som glatt log ett ”godmorgon” till Harry och sedan gav mig en sur blick. Nej, en hatblick var det nog snarare. Vad var det folk brukade säga.....? Juste; om blickar kunde döda. Ja, om dom kunde det så hade det här definitivt varit en halshuggar-blick.

~ Liams perspektiv ~

Jag satt i soffan med blicken vänd mot tv:en när dörren öppnades bakom mig. Sakta vände jag på huvudet och såg på Harry och Natasha som kom in.
”Morning Liam” log Natasha och jag log svagt tillbaka.
”Not really” konstaterade jag och hon höjde ögonbrynen.
”Headache?” gissade hon när hon såg handduken som jag hade i handen. Förmodligen var mig lugg blöt och det syntes nog att handduken hade legat på pannan.
”Yeaaah” bekräftade jag och rynkade pannan. ”But I’m sure I’ll be fine soon” lade jag till och vände mig mot tv:en igen.
”Is Paul here yet?” frågade Harry.
”Yep. He came right after you left” svarade jag och placerade handduken mot pannan igen.
”Is he angry?”. Det här gången var det Natasha som frågade.
”Don’t worry. He wasn’t in a good mood, so we decided not to tell him that you overslept. We covered for you both, told him you were stuck in traffic” förklarade jag och det lät som att någon av dom andades ut lättat. Natasha antagligen.
”Thank you” sa hon och jag nickade kort.
”Of course”.

~ Natasha’s perspektiv ~

Liam sa till oss att dom andra redan var nere vid studion med Paul och spelade in. Jag lovade honom att jag skulle hämta värktabletter också gick jag och Harry ner till inspelningsstudion där dom redan höll på att spela in när vi kom. Det var Louis som stod och sjöng några rader som jag aldrig hade hört förut. Han sjöng samma meningar om och om igen, fast i olika tonhöjder. Tillslut verkade producenten nöjd och Louis kom ut ur det lilla rummet med glasväggar.
”Hey Harry!” utbrast Louis glatt och kom fram till oss. ”Nat” lade han sedan till och log lite finurligt mot mig. Jag förstod genast på hans nyfikna och utforskande blick att han hade sett bilden.
”Good morning Louis. You sounded great in there” slängde jag ur mig i ett försök att komma undan den där blicken.
”Naaah, I always screw that part up” suckade Louis och jag rynkade pannan. Jag skakade på huvudet och log.
”Enough with the bullshit Lou!” beordrade Harry och boxade Louis lite lätt på axeln.

Jag lämnade Harry och Louis och gick fram till Paul som satt och pratade med producenten. Han var tydligen glad att jag och Harry hade tagit oss ur trafikkön så fort. Producenten och Paul började prata om en bilkö som dom två hade fastnat i förra året. Dom hade tydligen suttit fast nästan 2 timmar.
”Well, yeah.. I’m here now, and I promised to get Liam some painkillers” förklarade jag och Paul nickade.
”Oh, yeah. That’s a good idea. And you don’t need to rush back down here, we’re just gonna record some more solos for this song and then we’ll come up” sa Paul och vände sig sedan mot Harry. ”Your turn Harry. Take it from ’I know you’ve never loved..’ and go through your four lines of that verse”.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

När jag var klar med att borsta håret och tänderna skyndade jag mig ut ur badrummet. Jag började gräva i väskan efter något lämpligt att ha på sig. Solen sken för fullt in genom fönstret så jag tänkte absolut passa på att använda lite enklare kläder än jeans. Jag hittade en gul-vit kort, ganska söt klänning som jag inte ens kom ihåg att jag hade packat ner. Jag mindes att min farfar hade gett mig den förra året och det var nog det enda plagget han någonsin köpt som jag faktiskt gillade.

Efter ytterligare några minuter hade jag fått på mig klänningen, hittat några matchande smycken och även letat fram mina vita, låga tygskor ur väskan. Det hade säkert redan gått en kvart sen jag pratade med Harry och jag skyndade mig ut ur rummet och vidare ner mot entrén. Jag fick syn på Harry satt i en fåtölj och väntade på mig. Mitt hjärta tog ett extra skutt och jag svalde hårt. Var han tvungen att se så perfekt ut?

”Wow, you look..” började Harry samtidigt som han ställde sig upp och granskade mig från topp till tå.
”Tired? New awake? Slovenly? Yeah, tell me about it” suckade jag stressat och försökte fixa lite volym i håret med fingrarna samtidigt som vi började gå ut mot bilen.
”I was gonna say amazing” konstaterade Harry och jag såg upp mot hans leende ansikte.
”Thank you” sa jag och log brett.

När vi satte oss i bilen tog Harry upp en liten plasthållare med två starbucks kaffe och en liten påse. Han gav mig påsen och den ena kaffe-muggen.
”I figured you might want some breakfast” sa han och log. Jag öppnade påsen och kikade ner i den. En kycklingmacka var det där i.
”You, Harry Styles, are an angel” sa jag glatt och tog upp mackan.
”Hold that thought for a moment” mumlade Harry och när jag nu tittade på honom såg han besvärad ut.
”Is something wrong?” frågade jag lite osäkert och Harry startade bilen och började köra.
”I shouldn’t have let you kiss me yesterday” sa han och såg fram på vägen. Jag tittade oförstående på honom och försökte frustrerat att inte visa några känslor via mitt ansiktsuttryck. Varför sa han så? Jag var inte alls säker på om jag ville veta mer. Tänk om han hade funderat och kommit fram till att han inte alls vill vara med mig. Inte som vän och inte som något annat heller. Jag kände att fjärilarna i min mage dog och bildade en stor klump.
”Why?” frågade jag tyst, nästan i en viskning och svalde hårt. Harry såg på mig och även om jag försökte att hålla känslorna inom mig så läste han tydligen lätt av mig.
”Oh, don’t take this the wrong way. I like you Natasha, I really do” började han och klumpen i magen växte, men nu var det plötsligt en bra klump. Han gillade mig! Samtidigt kände jag mig riktigt förvirrad, vad var det då som var felet?
”There is just a tiny little problem” fortsatte Harry och jag såg på honom under höjda ögonbryn i väntan på att han skulle fortsätta. ”Someone took a photo of us.. kissing. And that picture is now all over the internet” förklarade han och granskade mig, antagligen för att se min reaktion. Den här gången var jag ganska säker på att han inte kunde läsa mig lite lätt, för han fick snabbt en otålig blick och en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Han verkade vänta sig någon sorts stor reaktion.. och för att ärlig hade jag nog själv också förväntat mig lite större reaktion av mig själv. Men nej, ingen panikattack och jag blev inte ens generad. Visst, jag var inte särskilt glad över att folk över hela världen hade sett mig med ut kletat smink och blött trassligt hår. Men hade jag tur så kanske det inte ens syntes på bilden, den kanske var på långt håll eller något sådant.

”Say something” sa Harry otåligt efter en stund och jag återvände till verkligheten i bilen.
”I don’t know what to say” erkände jag och drack lite av mitt kaffe. ”Usually I would probably freak out, but for some reason this isn’t such a big deal to me..” förklarade jag och började sedan äta av mackan.
”So, you don’t care?” frågade Harry och man hörde att han var lättat.
”Actually, no I don’t” bekräftade jag och log svagt. ”Is it getting you into trouble?” frågade jag sedan när jag kom och tänka på att det kanske inte var så bra för honom.
”Yeah, it could.. we’ll just have to wait and see” sa han ärligt och jag suckade.
”I’m sorry. I didn’t think, like I said..” mumlade jag och såg ut genom fönstret. ”Maybe I shouldn’t have kissed you” sa jag sedan tyst och Harry skakade på huvudet.
”No, I don’t care if this means a little trouble to me. It was worth ever second of it” sa han och log svagt.

---

~ Natasha’s perspektiv ~

Nu hade jag äntligen tagit en lång dusch och satt i sängen redo att sova efter vad som kändes som en riktigt lång dag. En riktigt bra dag också faktiskt. Mycket bättre än jag hade förväntat mig att första dagen på jobbet skulle bli. Dock hade det ju hänt lite mindre roliga saker också, riktigt tråkiga saker faktiskt, men dom bra sakerna täckte över det hela.

Plötsligt kom jag att tänka på Sophie och jag kom snabbt på att hon inte hade svarat på mitt sms. Det var ju konstigt, hon svarade alltid så fort hon såg ett sms. Tänk om det hade hänt något? Jag tog snabbt upp min mobil och letade fram Sophies nummer. Hon svarade ganska snabbt och det visade sig att det inte alls hade hänt något, hon hade bara glömt bort att svara.

Jag pratade med Sophie ett tag. Först bad jag henne berätta om första dagen som glassförsäljare - som tydligen inte hade varit särskilt rolig alls. Hon berättade hur hon hade misslyckats med dom 10 först glassarna och hur en liten kille hade sprungit till sin mamma gråtandes för att hans glass var fel smak.
Sedan styrde Sophie över samtalet till London, till One Direction, till mig. Jag berättade om min dag och var noga med att få med varje viktig detalj. När jag kom fram till min och Harrys kyss i regnet bestämde jag mig för att inte berätta det. Jag sa att vi hade varit ute i renget, snurrat och skrattat, men jag sa ingenting om kyssen. På något sätt kändes det som om jag svek henne. Hon hade ju varit tokig i One Direction i snart ett år. Gnällt om att hon måste få se en konsert åtminstone och massa sådant. Men det var inte det som hindrade mig från att berätta. Det var sättet som hon alltid sa ”min Harry” och pratade om hur snygga smilgropar, hur underbart lockigt hår och hur sexiga, stora händer ”hennes Harry” hade. Även om hon aldrig erkände att hon hade en favorit av pojkarna så var det uppenbart att hon hade en lite crush på Harry. Eller nej, en stor crush. Det var därför jag inte klarade av att berätta för henne om kyssen.

Tillslut hade jag kommit igenom hela dagen, men jag sparade Tyler-grejen till sist. När vi pratade om det kände jag att en klump växte sig fram i halsen. Plötsligt kändes ingenting som det hade gjort tidigare. Nu när inte Harry var här, nu när jag satt ensam i ett mörkt rum ville jag plötsligt veta exakt vad som hade hänt. Jag ville prata med Tyler nu och jag ville att han skulle säga att allt bara var ett missförstånd och att han älskade mig.. även om jag visste att jag inte älskade honom var det exakt vad jag ville göra just nu. Jag ville älska honom. Jag ville att allt skulle bli som det varit för 24 timmar sedan.

När jag hade förklarat hela situationen och frågade Sophie vad hon tyckte att jag skulle göra trodde jag att hon skulle komma med ett av sina simpla men bra råd, men det gjorde hon inte den här gången.
”Jag har ingen aning, Tyler är ju ingen bra kille trots allt..” mumlade hon fram och verkade ha sin fokus någon helt annan stans. ”Vet du vad? Jag måste sluta nu, vi får höras. Saknar dig!” sa hon innan det pep i luren och jag satt förvirrat kvar med mobilen mot örat.

~ Harry’s perspektiv ~

Morgontrafiken var igång och jag hade suttit fast i en trafikkö säkert 20 minuter. Tillslut kom jag i alla fall fram till inspelningsstudion där vi skulle tillbringa dagen.

”Okay man, why didn’t you tell us that you kissed her?” frågade Niall ivrigt när jag kom innanför dörren till våran loge eller vad man skulle kalla det.
”What?” frågade förvånat och Louis kom fram till mig. Han lade ena armen om mina axlar och log lite finurligt.
”You know.. Yesterday. You and Natasha. Kissing in the rain” sa han och gjorde tomma pussar ut i luften. Dom andra killarna skrattade och jag slog till Louis lite lätt.
”How do you guys even know about that?” frågade jag förvånat.
”There are a picture of you two all over the internet.. hard to miss actually” sa Liam och såg menande på mig. Jag tittade chockat på honom och rynkade pannan. Nej, det här var inte bra. Natasha skulle inte gilla uppmärksamheten som det här skulle orsaka och jag hoppades innerligt att hon inte brukade vara på twitter. Att vi umgicks med tjejer brukade inte riktigt gillas av fansen och att vi kysste tjejer skulle nog gillas ännu mindre.

”This is not good” suckade jag och kliade mig i nacken.
”I know right. I found out that my best friend kissed the princess from his dreams by seeing it in a picture on twitter. I can’t believe you didn’t tell us, man!” sa Louis be en besvärad rynka mellan ögonbrynen.
”You’re sick, dude!” sa jag och kunde inte låta bli att skrattat lite åt honom.
”Where is the princess, by the way?” frågade Liam och såg undrande på mig. Jag sneglade mot klockan och ryckte på axlarna.
”I don’t know.. she should’ve been here already” konstaterade jag och tog upp mobilen, letade fram Natasha’s nummer som jag hade fått dagen innan och ringde henne.

~ Natasha’s perspektiv ~

Jag såg mig förskräckt omkring i den mörka skogen där jag stod. Vars var jag? Vad hände? Plötsligt hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn. Det var Tyler. Jag vände mig om och fick se honom en bit längre in i skogen. Jag gick mot honom, men så plötsligt hörde jag en till bekant röst ropa på mig från andra hållet - Harry.
”Come on, Natasha. I’ve missed you so much!” sa Tyler och höll ut armarna mot mig. Jag tog några steg mot honom men Harrys röst fick mig att stanna.
”Nat, don’t choose him. Remember what he did to you?” sa han lugnt och såg på mig med sina vackra ögon. Sedan hördes plötsligt en tredje röst - Sophies röst.
”Who are you gonna choose Natasha? MY sweet Harry? No, because you would never do that to me” sa hon och log brett mot mig.

Plötsligt ringde min telefon och jag satte mig hastigt upp i sängen. Typiskt mig att drömma konstiga saker. Jag sträckte mig efter mobilen och kunde inte ens kolla på den för den lyste så starkt. Utan att titta drog jag vant den gröna luren åt sidan över skärmen och lade telefonen mot örat.
”Hello?” svarade jag och kvävde en gäspning.
”Hi, ehm. It’s Harry” hörde jag Harrys röst och jag blev genast varm ända nere i tårna.
”Oh, hi” sa jag och funderade över varför han ringde mig så här tidigt. Mitt alarm hade inte ens ringt ännu ju.. och just då slog det mig. Jag hade glömt att ställa något alarm igår kväll.
”Were you sleeping?” frågade Harry förvånat.
”No.. no, not at all” sa jag snabbt och hörde hur Harry skrattade lite. ”Okay, yeah. I was. I totally forgot to turn my alarm on yesterday.. what time is it?”.
”It’s almost half past 9 and you should’ve been here already” konstaterade Harry och jag var genast uppe från sängen.
”Oh my god. This can’t be happening” muttrade jag medan jag klämde fast mobilen mellan örat och axeln samtidigt som jag försökte bökade av mig shortsen jag sovit med. ”I’ll take the first buss and I’ll be there as soon as I can” försäkrade jag och gick snabbt in till badrummet.
”With the buss it’ll take almost 45 minutes. I can come and pick you up in 10” sa han och jag log för mig själv.
”Are you sure? You don’t have to” konstaterade jag men hoppades verkligen inte att han skulle ändra sig bara för det.
”I’ll be there soon. Bye!” sa han bara och lade sedan på.

---

~ Harrys perspektiv ~

Efter några minuter öppnades badrumsdörren och Natasha kom ut. Precis som jag trodde hade hon tvättat bort allt smink och helt ärligt förstod jag inte ens varför hon använde smink överhuvudtaget. Hon var ju precis lika fin nu, utan. Håret hade hon lagt upp i en slarvig knut på huvudet. Bortsett från dom blöta kläderna som Nat höll i famnen var nog håret det enda som tydde på att att det som nyss hänt ute i regnet hade varit på riktigt och inte bara en prefekt dröm.

”I was gonna put my make up on and all that stuff, but I figured that I can’t leave a guest alone for too long, and after all you’ve already seen me like this so whatever” babblade Natasha på medan hon hängde upp dom blöta kläderna på ett element.
”You don’t even need make up” konstaterade jag och lade mig på rygg i sängen, med händerna knäppta under huvudet. Nat skrattade lite kort och även om hon stod med ryggen mot mig var jag ganska säker på att hon rodnade.
”Where are your jeans?” frågade hon efter en liten stund och vände sig mot mig. Jag nickade mot stolen där både min jacka och jeansen var.
”Why?” frågade jag och förstod i nästa sekund svaret, för Natasha tog upp dom och gick tillbaka till elementet.
”Well, my job is to.. help Paul make sure that you and the guys are making it to the interviews and all that stuff, and you happens to have an interview in about 1 hour so I figured that you might wanted to have your jeans dry until then” förklarade Natasha snabbt och jag skrattade lite.
”You know... you’re off work for the moment Natasha” sa jag och flinade lite.
”I know, but I still don’t think you wanna go to the interview with wet jeans” sa hon och kom fram till sängen när hon hade hängt upp mina byxor på elementet.
”What would I do without you?” sa jag skämtsamt.
”Actually, if it wasn’t for me your pants wouldn’t have get wet from the beginning.. so I don’t think that would be a problem” sa hon och log lite stelt.

~ Natasha’s perspektiv ~

”Why are you talking like.. like you’re.. not you?” frågade Harry och jag suckade.

Vad höll jag på med egentligen? Han hade ju helt rätt. Jag betedde mig som någon helt annan. Det här var ju inte jag. Jag babblade på och gav helt onödigt långa förklaringar på saker som inte ens var intressant. Jag hade inte alls känt såhär för några minuter sedan ensam inne på badrummet, men nu helt plötsligt var jag lite nervös. Vad skulle jag säga? Vad skulle vi prata om i en timme?

”I’m talking too much.. I’m sorry” sa jag och rynkade pannan. ”That’s what I do when I’m..” började jag och bet mig i läppen. ”When I’m nervous” avslutade jag och rodnade en aning. Harry satte sig upp i sängen igen och höjde ögonbrynen.
”And why exactly are you nervous?” frågade han och jag satte också ner i sängen. Jag drog in benen under mig så att jag satt i skräddar ställning, vänd mot Harry.
”I don’t know. I just don’t want it to be awkward between us, you were so easy to talk to when I first got to know you this morning, and now I guess I’m scared that I ruined it with that kiss” slängde jag ur mig så fort jag kunde, som för att få det sagt.
”There is no reason for you to be nervous. That kiss couldn’t possible ruin anything” försäkrade Harry och jag suckade lättat.
”I’m glad” sa jag och log brett mot honom.

Jag var inte säker på om han menade att kyssen hade varit alldeles för dålig för att kunna förstöra något, att den hade varit riktigt bra och absolut inte förstört något på grund av det, eller om han bara menade att det kanske inte fanns något att förstöra. Även om jag inte förstod det så var jag glad åt det han sagt. För den spända stämningen var som bort blåst.

”Usually I would make you some tea or coffee.. but since I live at a hotel, I can’t” sa jag och Harry skrattade lite.
”That’s cool, I’m fine” log han sedan.

Resten av tiden fram till intervjun flög förbi och jag och Harry pratade om allt möjligt ointressant så som olika fritidsaktiviteter som vi hållit på med när vi var yngre, favorit böcker, filmer, drickor, årstid och massa sådant. Vi liksom lärde känna varandra ännu mer.

Nu hade vi just kommit fram tillradiostationen och en dam kom fram till oss när hon fick syn på oss. Hon presenterade sig som Laila och informerade oss om vilken sal vi skulle till. Vi gick upp dit och tydligen hade varken Paul eller dom andra killarna kommit ännu, för där inne satt endast en man som jag aldrig sett förut. Ena väggen i rummet var en glasvägg och där bakom befann sig en kvinna och en man som jag förstod var radioreportrar. Killen i det första rummet kom fram till oss och förklarade att Harry, Liam, Louis, Niall och Zayn skulle få gå in till dom två reportrarna så fort alla andra kom hit. Medan vi väntade satte vi oss i en liten soffa och fortsatte våra små förhör till varandra, nu hade frågorna vandrat vidare mot lite mer avancerade frågor. Jag tittade fachinerat på Harry medan han försökte förklara hur det såg ut och luktade i hans favoritpark i Hilmes Chapel. Han använde händerna för att få mig att förstå bättre.

Det tog inte särskilt längre förrän Paul och resten av killarna kom in i genom dörren och nästan direkt drog intervjun igång. Paul satte sig bredvid den andra killen eller mannen eller vad han nu var och dom båda satte på sig ett par hörlurar för att höra vad som sades på andra sidan väggen. Dom frågade mig om jag ville lyssna, men jag tackade nej eftersom jag helt ärligt inte var särskilt intresserad av att höra på intervjun.

Ungefär en timme senare var vi på väg ut från radiocentret. Niall föreslog att vi skulle fara och äta på McDonalds, vilket alla utom Paul tyckte lät som en bra idé. Han hade fortfarande pappersarbeten att göra borta på kontoret, men jag och killarna for ändå till Donken och åt. Eftersom att vi bestämde oss för att åka till en McDonalds som låg ganska långt bort.. lite utanför stan, för att slippa fans, tog det ungefär 3 timmar till innan vi var färdiga där och jag var tillbaka på mitt hotellrum.

---

 

Efter en alldeles för kort stund avslutade Harry kyssen och såg ner på mig. Jag mötte hans blick och bet mig lite nervöst i läppan i väntan på att han skulle säga något. Det verkade dock inte alls som om han tänkte göra det. Vi stod där en liten stund och bara såg varandra i ögonen, jag med armarna runt hans nacke och han med sina om min midja. Tillslut blev det ändå Harry som bröt tystnaden.
”You really know how to make a moment perfect, don’t you?” frågade han tyst och log lite svagt.
”I guess so” viskade jag och log brett. Det var precis vad den här stunden var - perfekt.
”I really don’t like to end this, but we need to go inside” sa Harry och släppte taget om mig. ”You’re gonna get sick” lade han till och såg ner på min tunna tröja med korta ärmar. Jag suckade och tog motvilligt bort mina händer från honom.
”Whatever you say, dad” muttrade jag och även om jag försökte vara seriös lyckades jag inte hålla borta flinet från mina läppar.
”That’s a weird thing to say, thinking of the kiss you just gave me” flinade Harry och vi båda skrattade lite.

Vi gick tillbaka över vägen och vidare in på hotellet. Vattnet droppade från oss båda som om vi var två dränkta katter och receptionisten tittade ogillande på oss när vi passerade henne, men hon sa ingenting. När vi kom upp till mitt rum gick jag fram till väskan och letade fram ett par jeans och en svart, stickad tröja. Jag såg omkring i rummet och hittade snabbt vad jag letade efter, min brors mjukisbyxor.
”I don’t have any shirt to offer you, but you can borrow these if you want to” sa jag och tog upp byxorna från stolen där dom låg. ”I took them from my Nate, they should suit you” lade jag till när jag såg Harrys skeptiska blick.
”Thank you” sa han och fångade byxorna när jag kastade dom till honom.
”I’ll be right back” log jag och låste sedan in mig på badrummet.

När jag vände mig mot spegeln fick jag en liten chock. Självklart var det inte helt oväntat att jag såg hemsk ut, men eftersom att jag kände mig som en dränkt katt var det något sådant jag hade föreställt mig också. Men det var inte alls en katt som mötte min blick i spegeln. Det var en blöt och frusen panda med något som föreställde långt hår på huvudet. Jag var helt svart runt ögonen och håret var minst sagt bedrövligt. I vanliga fall hade min reaktion till detta varit att jag inte var riktigt klok som hade visat mig för allmänheten så här, men just nu kunde jag verkligen inte bry mig mindre. Jag kände mig alldeles för glad för att överhuvudtaget orka tänka på något sådant. Allt jag kunde tänka på var killen som befann sig på andra sidan dörren. Jag kunde fortfarande känna hans läppar mot mina och så fort jag tänkte på vad som hade hänt där ute ville jag bara skrika så att hela världen skulle förstå hur bra det här kändes.

Medan jag snabbt tvättade av ansiktet och bytte till dom torra kläderna tänkte jag på hur annorlunda allt hade känts för 12 timmar sedan. Jag hade varit fast besluten om att bara komma hit och jobba. Inte bygga upp någon vänskap eller något sådant med killarna, och absolut ingen romans. Allt det där var som bortblåst nu. Jag var fullt medveten om vad jag ville. Jag ville att Harry skulle bli min.

~ Harrys perspektiv ~

När Natasha försvann in på badrummet drog jag snabbt av mig dom blöta jeansen och bytte ut dom mot Natasha’s brors byxor. Jag tog av mig jackan och hängde både den och mina byxor över en stol. T-shirten som jag hade på mig var faktiskt inte så jätte blöt, bara lite fuktig. Den hade visst klarat sig ganska bra under jackan.

Jag såg mig omkring lite i rummet och satte mig sedan på sängkanten. Jag hörde hur Natasha slog igång kranen inne i toaletten och log för mig själv när jag tänkte på dom svarta ringarna runt hennes ögon som hon förmodligen tvättade bort nu. När Natasha först kom hit verkade hon vara så försiktig och eftertänksam. Idag när jag såg henne ute i regnet var det som om hon var en helt annan person. Kanske hade det med att göra att jag kände henne bättre nu, hon kanske inte riktigt var sig själv med folk hon inte kände. Eller så kanske hon hade förändrats under denna lilla tid, vad visste väl jag om det? En sak visste jag i alla alla fall och det var att hon var speciell. Jag hade aldrig träffat någon som henne förut, bara sättet hon såg på mig gjorde det omöjligt att inte falla för henne. Ända sedan första gången jag såg henne visste jag att det var något speciellt med henne, men jag hade nog inte riktigt erkänt det för mig själv förrän nu. Nu var jag i alla fall säker på en sak - jag ville att Natasha skulle bli min.

---

 

~ Natasha’s perspektiv ~

”Are you gonna call him when it’s morning in Miami?” frågade Harry och såg fortfarande rakt in i mina ögon. Jag förstod inte hur han kunde sitta där så allvarlig och seriös medan vi såg varandra djupt i ögonen. Jag klarade inte av det. Även om samtalsämnet inte var det roligaste så ville jag helst bara le som ett fån just nu, dock gjorde jag inte det. Men ett ett litet leende letade sig ändå fram på mina läppar, jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.
”I don’t know, should I?” frågade jag Harry ryckte på axlarna.
”I would have..” sa han och fuktade läpparna med tungan. ”You wanna know what happened right? If that girl was even calling for him and if she did; maybe ha has an explanation” sa han och jag skakade på huvudet.
”No, right now I don’t wanna hear about what happened. I don’t wanna hear any explanations and definitely not any lies” mumlade jag och suckade. ”I just wanna live, here and now. Far away from Miami and Tyler” lade jag till och det var verkligen så jag kände just nu. Jag ville göra något bra och roligt utav dom här två veckorna i London. Problem skulle det finnas tillräckligt med när jag kom hem ändå, jag behövde inte tänka på allt det just nu.

”But Nat, if you love him you should find out if he was with someone else this night, if he have feelings for you and all that stuff” konstaterade Harry och jag suckade igen. Han hade ju rätt, så klart. Men älskade jag Tyler då? För ett par timmar sedan hade jag varit säker på att jag gjorde det. Det hade känts så självklart. Men nu? Här i bilen med Harry? Jag vet inte riktigt. Fjärilarna jag fick i magen av att se Harry le eller höra honom skratta hade jag aldrig upplevt med Tyler. Kanske hade jag aldrig riktigt varit kär i honom på riktigt, bara trott att jag var det. Kanske hade jag aldrig varit kär förut? Var jag det nu då? Nej, jag kunde ju inte vara kär i en kille som jag knappt hade känt en dag.

”I don’t know if I love him” medgav jag och bet mig läppen. ”Maybe I just thought I did, maybe I didn’t even know what love really was like. Maybe I still don’t know” mumlade jag och vände blicken ut genom fönstret igen. Jag väntade på att Harry skulle säga något, men det gjorde han inte. Efter vad som kändes som en evighet av tystnad sneglade jag mot honom. Han satt inte längre vänd mot mig. Nu tittade han ut genom framrutan och det syntes tydligt att han funderade på något.
”What are you thinking?” frågade jag tyst, vilket fick honom att se på mig en liten stund innan han återigen tittade ut.
”Him. Tyler..” svarade han och rynkade pannan. ”Actually he seems like a jerk to me” sa han ärligt. Nu när han tittade på mig såg hans blick hårdare ut, nästan som om han var arg.
”He can be a totally jerk sometimes, but he never was to me. I guess that’s what I liked about him. That he didn’t treat me like he treated everyone else” förklarade jag lite fundersamt. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det ordentligt, men egentligen var Tyler faktiskt ganska stöddig, kaxig och dryg. I alla fall mot dom flesta, men när pratade med mig var han inte sådan.

”Are you sure it’s a good idea not to call him?” frågade Harry plötsligt och höjde ögonbrynen. Jag tänkte efter lite och skakade på huvudet.
”No, I’m not sure about that. But I’m sure that I don’t wanna talk to him yet” sa jag beslutsamt.
”I’m just gonna live in the moment. So what if it’s raining..” började jag och gjorde en gäst ut mot regnet. ”Everyone says that we should all take a moment and make it perfect, but nobody does. Maybe because it’s raining!” Medan jag pratade hade min röst blivit mer och mer ivrig och jag hade dragit av mig jackan. Nu tittade Harry frågande på mig. Han öppnade munnen, men innan han hann säga något öppnade jag min bildörr och gick ut i regnet. Jag höll ut händerna med handfaltorna uppåt - som för att fånga vattendropparna - också snurrade jag runt och skrattade. Jag kände mig som ett litet barn, o brydd om vem som såg på och om allt annat som hände just nu.

När jag hade snurrat några varv sprang jag runt bilen och öppnade Harrys dörr.
”What are you doing?” frågade han skrattande.
”I don’t know” skrattade jag, tog tag i hans händer och drog upp honom på fötter framför mig. ”But I know what I’m not doing. I’m not thinking!” sa jag glatt och stängde bildörren igen.
”You’re crazy!” konstaterade Harry medan jag joggande drog med honom över vägen, mot en gräsplätt på andra sidan.
”You are the one who told me I think too much” påminde jag honom och han skakade bara på huvudet och försökte undvika vattenpölarna på vägen.

Så fort vi befann oss på gräset släppte jag Harry och såg upp mot himlen, upp mot regnet som öste ner över oss. Återigen snurrade jag runt några varv och när jag sedan stannade såg jag på Harry som iakttog mig med ett litet leende på läpparna.
”What?” frågade jag strök undan det blöta håret från ansiktet.
”Nothing” svarade han snabbt och jag himlade med ögonen.
”Turn around” sa jag och flinade lite.
”Why?” frågade han misstänksamt.
”Just turn around” upprepade jag och Harry tveka lite, men vände sig sedan om med ryggen mot mig. Då sprang jag över gräset och hoppade upp på hans rygg. Eftersom att han inte verkade vara beredd på det tappade han balansen och vi båda ramlade skrattandes ner på det blöta gräset bredvid varandra
”Did I tell you that you’re crazy?” frågade Harry samtidigt som han reste sig upp.
”Crazy is my middle name” sa jag, fortfarande skrattande, och när Harry sträckte fram sina händer tog jag tag i dom och han drog upp mig på fötter igen.

Jag tittade upp på Harry som stod just framför mig. Hans hår var alldeles genom blött, luggen klibbade sig lite i pannan, den svarta kappa liknande jackan som han hade på sig var också helt dränkt vid det här laget. Trots att både han och jag var tvungen att kisa en aning för att inte få massa vatten i ögonen så var det som om jag aldrig hade sett hans gröna ögon vackrare än just nu. Dom liksom blänkte och jag kände mig plötsligt alldeles svag i knäna. Sedan sprack hans ansikte upp i ett litet leende och dom där söta smilgroparna syntes.

”Are you done making this moment perfect?” frågade Harry efter en liten stund. ”It’s a bit cold out here” lade han till och jag frös faktiskt också lite.
”Almost done” sa jag och var plötsligt väldigt säker på att jag inte älskade Tyler. Vad jag kände för Harry var jag däremot inte säker på, inte ens nästan säker, men trots det bestämde jag mig för att gå på magkänslan. Jag bestämde mig för att lyssna på Harry och inte tänka så mycket. Därför lade jag plötsligt armarna om Harrys nacke, flätade in fingrarna i hans blöta lockar och drog ner hans ansikte en liten bit mot mitt. Trots det blev jag tvungen att ställa mig på tå innan jag försiktigt och lite osäkert kysste hans läppar.

Det tog några sekunder innan Harry verkade reagera, men sedan besvarade han kyssen och lade armarna om min midja. Så fort jag förstod att han inte verkade ha något emot att jag kysste honom försvann osäkerheten i min kyss helt och hållet. Han drog mig mot sin egen kropp och plötsligt var alla spår av kyla helt borta från mig. Fjärilarna i magen var inte längre fjärilar utan dom hade förvandlats till fåglar som flaxade omkring för fullt. Det sprudlade i hela kroppen och blodet rusade som om det var en kapplöpning som pågick. Jag var rätt så säker på att Harry också kunde känna och höra hur mitt hjärta bultade snabbare än vad jag trodde var möjligt. Bättre kyssar än den här existerade inte ens på film.

---

 

~ Harrys perspektiv ~

Jag sneglade mot Natasha och följde sedan hennes exempel och vandrade med blicken över tjejerna nedanför trappan. Jag skymtade några fotografer också, vilket bekymrade mig lite. Inte för att jag var rädd för att fastna på bild, men jag anade att Nat inte riktigt skulle gilla den tanken. Dan och Stewart - livvakterna - hade redan gått ner för trappan och var i full gång med att stoppa dom närmaste flickorna från att rusa hit. Även om det kändes som om man aldrig riktigt vande sig vid allt folk som hela tiden flockades utanför husen så hade jag vant mig så pass mycket att det här inte kändes som någon big deal. Natasha däremot verkade inte vara så sugen på att ta sig igenom folket.

Jag gick ner för några trappsteg och vände mig om mot Natasha, som ängsligt såg på mig. Jag öppnade munnen för att be henne komma, men hindrade mig själv innan jag hann säga något. Mina ord skulle antagligen ändå bara drunkna i allt skrik. Istället nickade jag mot bilen och log lite svagt. Hon såg väldigt skeptisk ut, men hon kom ändå ner för trappan och vi började gå bredvid varandra, efter Dan och Stewart som banade en liten väg. Jag höjde blicken och såg ut bland folkmassan och återigen såg jag fotografer som stod med kamerorna framför sina ansikten.
”Keep your head down” sa jag högt och lutade mig mot Natasha för att hon skulle höra mig. Hon såg frågande på mig några sekunder, innan hon lydigt sänkte huvudet och såg ner mot marken så att håret föll ner som ett skynke för hennes ansikte.

~ Natashas perspektiv ~

Även om jag tvivlade på det vid vissa tillfällen så satt vi tillslut i bilen. Medan Harry koncentrerade sig på att ta sig ut från parkeringen utan att köra över någon försökte jag få mig själv att slappna av lite. Jag tog ett djupt andetag och lutade bak i sätet, och till min förvåning funkade det faktiskt ganska bra. Jag kände mig lugnare. Allt hade ju gått bra.

”Doesn’t it feel crazy? Having all these girls running after you all the time?” frågade jag när vi äntligen var ute på vägen.
”Who would complain about having all the girls in the world going crazy about you?” frågade Harry och flinade mot mig lite snabbt innan han blev tvungen att vända tillbaka blicken mot vägen. Jag skrattade lite tyst och skakade sedan på huvudet.
”No, but seriously. I wouldn’t be able to live with it” sa jag allvarligt och strök undan en hårslinga från ansiktet.
”Yeah, it really feels crazy. Not a long time ago nobody knew who I was, I was in school and lived my life like every teenager” började Harry med en nu seriös röst. Även om jag älskade att han kunde vara ironisk och inte tog allt seriöst var jag samtidigt riktigt glad att han faktiskt tog saker på allvar och var ärlig, inte bara skojade bort allting som många killar gjorde.
”Now I can’t even go shopping without getting attention, and I get to travel around a lot with four of the best mates in the world” fortsatte han med ett leende. Det märktes att han trivdes med sitt ‘nya’ liv, även om alla förändringar kanske inte var positiva.
”I guess there are both good and less good things about being famous” konstaterade jag och Harry nickade.
”Yeah, most good things though” sa han och log mot mig. Jag besvarade leendet och funderade lite på det. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vara känd, att ha folk som känner igen mig vart jag än går och hamna överallt på internet och i tidningar för minsta lilla sak. Nej, jag var ganska säker på att jag gillade saker och ting bättre som det var nu.

”So, are you gonna tell me why I have an ugly make up spot on my shirt?” frågade Harry plötsligt och jag vaknade från mina tankar. Det tog några sekunder innan jag fattade vad han pratade om, då log jag förläget och nickade.
”If you wanna hear about it..” sa jag lite osäkert. Egentligen kände jag inte för att förstöra den lilla tid det tog att köra till hotellet genom att prata om mina problem och ännu mindre ville jag tänka på Tyler just nu, men jag var nog trots allt skyldig honom en liten förklaring.
”Something seemed to be upsetting you a lot, of course I wanna hear about it” påpekade Harry och log lite uppmuntrande. Jag nickade och kände hur fjärilarna flaxade runt i magen när jag såg på honom, därför vände jag fram blicken mot vägen för att kunna tänka klart. Jag funderade på vart jag skulle börja och tog sedan att djupt andetag.

En kvart senare satt vi i en avslagen bil utanför mitt hotell. Regnet öste ner utanför och slog som pisksnärtar mot taket och fönstren på bilen. Jag hade aldrig gillat regn, men nu här inne i bilen var det ganska mysigt att höra på det. När jag såg hur vattnet slog mot marken, studsade tillbaka upp i luften en liten bit innan det återigen träffade asfalten och sedan rann ner längs vägkanten bestämde jag mig för att jag skulle låta alla dessa Tyler tankar och tårar försvinna tillsammans med vattnet.. i alla fall för stunden.
Även om jag för tillfället satt och tittade ut genom sidofönstret på min sida av bilen så visste jag att Harry satt vänd mot mig och såg på mig. Det hade han gjort ända sedan han parkerat bilen, vilket hade gjort det en hel del svårare för mig att koncentrera mig på vad det var jag höll på att berätta för honom. Jag blev då och då tvungen att kolla ut genom fönstret för att inte drunkna totalt i dom där underbart gröna ögonen han hade.

Jag hade nu berättat allt om Tyler för Harry. Jag hade till och med berättat hur jag tidigare idag helt plötsligt hade känt att jag älskade Tyler, även om jag hade bestämt mig innan att jag skulle utesluta just den biten. När jag väl satt där och babblade på slank det bara ut ur mig innan jag hade hunnit hejda mig. Harry hade inte verkat tycka det var något konstigt alls, inte innan jag blev rejält generad i alla fall.

”What did you say?” frågade Harry och jag vände ansiktet och blicken mot honom igen. ”When you heard that girl, I mean?” förtydligade han.
”That slut, you mean” rättade jag och rynkade pannan. ”I just hang up on him” svarade jag sedan tyst. Till min förvåning hade faktiskt min röst burit igenom hela historien och jag hade inte ens känt något litet behov av att gråta.

---

”I don’t think you two should leave the building alone” sa Brenda när vi gick genom vad jag valde att kalla för receptionen.
”Oh, are they many?” frågade Harry och såg mot Brenda med en besvärad blick. Brenda sa ingenting, utan nickade bara. Harry vände om och gick fram till bänken som Brenda stod bakom. Han lyfte upp telefonen och slog snabbt in ett kort nummer.

Jag lyssnade inte vad han sa i telefonen, jag var alldeles för upptagen med att granska hans ansikte. Jag såg det i profil och kunde enkelt stirra på honom utan att han märkte det. Oj, han verkade bli snyggare och snyggare för varje gång jag såg på honom. Skulle jag någonsin sluta förvånas?
Sedan var den perfekta stunden över. Jag märkte att jag inte var den enda som hade ett perfekt läge att se på honom utan att han lade märke till något. Brenda verkade granska varje millimeter av honom från sin vinkel, och jag gillade absolut inte det där leendet som befann sig på hennes läppar. Nej, usch. Jag gillade verkligen inte Brenda. Jag snarare avskydde henne.

Efter att Harry hade lagt på telefonen kom han tillbaka till mig. Jag vände blicken från Brenda till honom och höjde ögonbrynen.
”What’s going on?” frågade jag lite osäkert.
”There are too many people for us to get to the car by our selfs” förklarade Harry och först nu fattade jag var Brenda hade menat. Det var fans där ute, och jag var ganska säker på att dom var fler nu än igår utanför restaurangen.
”But don’t worry” sa Harry snabbt och log. ”I called for two bodyguards” lade han till och jag nickade.
”I guess this is a bigger crowd than yesterday?” sa jag och pressade fram ett skämtsamt leende, som dock inte verkade övertyga Harry särskilt bra. Nervositeten som gömde sig i min mage syntes nog rätt så tydligt. Det var inte det att jag inte gillade folksamlingar, det var bara det att jag verkligen hatade att få mycket uppmärksamhet. Jag klarade inte av folk som stirrade.
”A lot bigger” bekräftade Harry och rynkade pannan. ”Are you okay? You look a little.. pale” sa han och såg ängsligt på mig.
”Ehm. Yeah, I’m fine. It’s just.. I don’t really like getting much attention. Actually, I hate it” sa jag ärligt och försökte ta djupa andetag för att hålla mig lugn.

Sedan hörde jag att en dörr öppnades och två riktigt stora killar kom in i rummet. En av dom var flintskallig, den andra hade lite svart hår som stod hur som helst på huvudet. Båda var extremt biffiga och såg ut att höra hemma i en fängelse scen från en action film. Självklart förstod jag att det var livvakterna som Paul hade skickat för att hjälpa oss till bilen. Ganska sjukt, för två dagar sedan var jag i skolan i Miami med min bästa vän som skulle göra vad som helst för att se någon av killarna från One Direction, även om det bara var på typ extremt långt avstånd. Nu stod jag här med Harry Styles i London och behövde en livvakt för att ta mig ut till bilen.

Harry fångande min uppmärksamhet genom att ställa sig just framför mig. Plötsligt kände jag mig ovanligt kort, för när vi stod såhär nära varandra var han i princip tvungen att kolla rakt ner för att se på mig. Han drog upp min huva över mitt huvud och log snett.
”Don’t worry. Just keep this on and I’ll be right beside you” sa han och jag nickade. För stunden kunde jag knappt komma ihåg vad det fanns att oroa sig för, det enda min värld verkade sväva runt just nu var Harry med det där underbara leendet.

Båda dom grova männen gick mot dörren och så fort den öppnades hörde man ett högt tjut utifrån. Man kunde ju tro att dom borde sluta skrika när dom såg att det bara var två livvakter som kom ut, men nej. Inte förrän dörren gled igen blev det tyst inne i rummet.
”Ready?” frågade Harry och jag såg från dörren, till honom och tillbaka tillbaka till dörren igen.
”No” mumlade jag och bet mig i läppen. ”Let’s go” lade jag sedan till och Harry flinade lite.
”Let’s go” upprepade han och vi båda gick mot dörren. Harry sköt upp den så lite som möjligt för att vi skulle rymmas igenom och sedan slank vi ut. Nu förstod jag vad Louis hade menat när han sa att tjejerna utanför restaurangen igår bara var några stycken. Nu stod det minst 150 skrikande tjejer nedför den lilla trappan vi befann oss på, och på andra sidan tjejerna syntes Harrys bil. Jag kände hur paniken spred sig inom mig. Vad hade jag gett mig in på? Var det så här det skulle vara att jobba med One Direction?