Safe - Del 14
27 Augusti 2013, 22:43
Tidigare:
Snabbt backade jag bak tills jag hade väggen bakom ryggen och då sjönk jag ihop på golvet med händerna pressade mot öronen och ögonen hårt stängda. Här inne i sjukhuset var det omöjligt att bara stänga ute all den här skiten - vilket jag hade gjort i flera månader nu - men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att vara stark, på något sätt, för om jag skulle släppa in allting fanns det ingen chans att jag skulle klara av det här.
→ Cassie ←
Två dygn hade det gått nu. Två dygn sedan jag hade gått in i operationssalen och bekräftat för doktorn att det var Alexa Walton som låg på operationsbordet. Två dygn utav oro och väntan.
Alexa hade fortfarande inte vaknat, men däremot hade vi fått reda på saker. Tillexempel att väldigt mycket tydde på att hon hade blivit misshandlad. Hon hade hittats i en kvaddad bil där hon hade legat avsvimmad i baksätet. Ingen förare hade synts till, men polisen sa att de jobbade på den delen. Dock hade jag för länge sedan gett upp mina förhoppningar om polisen och deras del i den här situationen.
När jag nu satt nere vid ett av borden i fiket på sjukhuset, som började kännas läskigt välbekant, fångades min uppmärksamhet utav ett sms från Fred.
|| Any change? ||
Fred hade varit förbi på sjukhuset ett par gånger och den senaste natten hade han även stannat med mig. På morgonen hade jag dock tvingat iväg honom till skolan. Allas liv behövde ju inte stanna bara för att mitt gjorde det för tillfället.
Kate hade självklart också varit hit några gånger och till min förvåning hade till och med Rob kommit igår. Han verkade dock inte ha något som helst intresse i att min syster höll på att dö, utan han hade bara varit allmänt klängig och jobbig - så blev han alltid om vi var länge utan varandra. Förut hade jag bara tyckt att det var gulligt och tänkt att han saknade att ha mig nära sig. Nu på senaste tiden började jag dock ana att han bara var väldigt desperat.
Harry hade insisterat på att stanna tills allt det här var över, men efter rätt mycket övertalning hade jag fått honom att åka hem och sova lite. Efter det hade jag inte hört någonting från honom, vilket fick mig att undra om han egentligen inte brydde sig alls. Det kanske bara var någon sorts mask han hade satt på sig då på natten? Den där killen förvirrade mig verkligen. Man visste inte riktigt var man hade honom.
|| No, none.. ||
Efter att ha svarat till Fred reste jag mig upp, slängde det som fanns kvar utan min smörgås i soporna och gick till hissarna för att ta mig upp till Alexa's våning. Eftersom jag inte hade bra tålamod alls, speciellt inte just nu, orkade jag inte vänta på att de båda upptagna hissarna skulle ta sig ner till mig, så därför tog jag istället trappan. Jag kunde behöva göra mig av med lite energi, för jag hade absolut för mycket just nu. Jag kunde inte sitta still särskilt länge förrän jag började gå fram och tillbaka i rummet istället. Om Alexa inte vaknade snart skulle jag nog flippa totalt, för jag klarade inte av den här spänningen längre.
När jag, väldigt många trappsteg senare, kom upp till den rätta korridoren såg jag ett lockigt hår borta i soffan som endast kunde tillhöra en person. Jag kunde inte hejda det lilla leendet som spred sig på mina läppar, och inte heller den lilla sugande känslan i magen.
Jag försökte att gå med så tysta steg som möjligt, varför visste jag inte riktigt, men när jag närmade mig soffan måste jag ha hörts, för Harry vände huvudet mot mig. Det var som det var en helt annan person som såg på mig nu. Hans blick var klar och pigg, hans hår var inte alls tillbaka draget som jag var van att se det, utan luggen hängde fritt över hela hans panna. Jag skulle nog beskriva honom som mycket sötare nu.
"There you are", sa Harry och reste sig upp ur soffan. Jag kunde inte riktigt läsa hans ansiktsuttryck, men han såg inte glad och kaxig ut som han brukade.
"Here I am", bekräftade jag korkat och nickade lite. Plötsligt kändes det svårt att hitta rätt ord. När jag tänkte på att jag igår hade gråtit som en bebis och berättat saker som i princip ingen visste om, så kunde jag inte neka att jag skämdes.
"Is she..?", började Harry men tystnade sedan. Jag antog att han inte riktigt visste hur han skulle avsluta meningen, men jag förstod självklart vad han menade.
"Still unconscious?", avslutade jag hans fråga och nickade sedan. "Yes."
"Are you okay?", frågade han då och nu kunde jag läsa hans ansiktsuttryck mycket bättre. Ängslan. Han såg ängslig ut, kanske till och med orolig.
"You know, everyone keeps asking me that", sa jag och böjde ner huvudet för att titta på mina gråa strumpor. Skorna hade jag tagit av för länge sen, det blev för varmt och obekvämt att gå runt med de.
Det var sant. Alla de som hade vart förbi - till och med Rob - hade frågat om jag var okej. En meningslös fråga i det här tillfället, egentligen, men ändå var den som gång på gång ställdes när någon hade det riktigt svårt.
"And I just say; 'yeah, I'm fine. It's Alexa we should worry about', time after time", fortsatte jag och såg fortfarande inte upp på Harry. För att kunna kontrollera mig själv var det nog bäst att inte behöva bli distraherad utav hans gröna ögon.
"But?", frågade Harry i en gissning att det inte var allt jag hade tänkt säga. Jag var inte säker på att jag skulle fortsätta prata, varför skulle jag svara annorlunda nu när Harry frågade? Varför skulle han få höra sanningen men inte min absolut bästa vän? När jag sedan gjorde misstaget att snegla upp på Harry tappade jag fokusen helt. Hans blick fångade genast upp min och jag kunde inte längre välja att titta bort från den intensiva ögonkontakten som jag hade velat undvika.
"But I'm not okay", viskade jag tyst och undrade om det ens hördes de meter som det var fram till Harry.
Förmodligen skulle jag aldrig få reda på om han hade hört mina ord eller inte, för några sekunder efteråt slets dörren till Alexa's rum upp och en panikslagen mamma kom rusandes ut i korridoren.
"Help! Doc, hurry!", ropade hon och det tog inte länge förrän en läkare kom springande med en sköterska i släptåg. "Hurry!", upprepade mamma med förtvivlan i rösten innan hon skyndade sig in till Alexa igen.
Som i trans följde jag efter läkaren när han skyndade in i salen. Min blick fastnade genast på hjärtfrekvens mätaren där det gröna sträcket på skärmen inte längre bildade små berg utan bara var en rak linje på mitten. Den gav även ifrån sig ett tjutande ljud, och jag hade sett tillräckligt mycket film för att veta att det betydde hjärtstillestånd. Film. Det var precis vad det här kändes som. Det var som om jag befann mig i mitten utav en scen där huvudpersonen i en film håller på att dö, bara det att nu var det inte en av huvudpersonen i en film utan i mitt liv.
"No!", skrek jag skräckslaget och hann endast ta ett hastigt steg mot sängen innan ett stadigt grepp om min midja hindrade mig från att ta mig fram.
"What are you doing?! Let go of me!", sa jag förvirrat och vände mig om för att på något sätt få Harry och släppa mig, men när jag frustrerat tryckte med bägge händerna mot hans bröstkorg hjälpte det inte alls.
"Let them help her", sa Harry allvarligt, utan att lätta på sitt grepp överhuvudtaget, och trots att han lyckades bra med att dölja det så kunde jag höra lite rädsla i hans röst.
Jag vände snabbt min uppmärksamhet mot Alexa igen, där läkaren nu hade tagit fram defibrillatorn och verkade göra sig klar för att försöka få fart på hjärtat igen . Samtidigt föste sköterskan undan mamma en bit för att hon inte skulle stå just bredvid Alexa och vara ivägen. Hela tiden försökte jag få bort Harrys arm runt om mig, men ju längre tid som gick ju mer insåg jag att det inte skulle gå.
"Okay.. One. Two. Three. Clear!", räknade doktorn in och jag frös till is när han sedan snabbt placerade plattorna mot Alexas bröstkorg. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Hela hennes rygg lyfte från britsen när hennes bröst höjdes upp under metallen som just gett henne en stöt. Visst, på tv hade man ju sett i princip samma sak, men när det på riktigt och när personen var ens syster blev det en helt annan sak.
De två sekunderna som följde var nog de två längsta i hela mitt liv. Jag stirrade på skärmen i väntan på att bergen skulle börja bildas igen, men ingenting hände.
"Why isn't it working?", utbrast jag och började återigen göra motstånd mot Harrys arm. Jag ville bara slänga mig på sängen och hålla om Alexa. Om hon skulle dö ville jag dö tillsammans med henne. Mamma hade kanske inte rätt om att vår familj inte var någonting utan Alexa, men att jag inte var någonting utan henne var jag stört säker på. Hon var min andra halva och utan henne var jag inte hel.
"Take her out of here", hördes plötsligt mammas svaga röst och när jag förvånat vände blicken mot henne förstod jag att hon pratade om mig, inte om Alexa som jag hade trott först. Nya tårar rann hela tiden ner för mammas kinder och hon såg helt förstörd ut, men trots det lyckades hon ge Harry en väldigt bestämd och samtidigt bedjande blick.
"What? Mom?!", frågade jag förvirrat och samtidigt började Harry dra med mig mot dörren. "No! No, what are you doing?!", utbrast jag förtvivlat och tog i allt vad jag kunde för att komma ur Harrys grepp, men hur mycket kraft jag än tog i med så tog han i med mer.
"Hit her again", hörde jag sköterskans röst säga och jag hann precis se Alexa's bröstkorg höjas från britsen när hon fick ännu en rejäl stöt, innan jag var ute i korridoren och inte längre kunde se in.
"Get your hands off me!", fräste jag nu och visste inte om jag var mer arg på Harry för att han faktiskt lyssnade på min mamma, eller livrädd för att Alexa faktiskt aldrig skulle vakna igen. Okej, lätt val. Livrädd. Dock ville jag gärna förvränga rädslan till ilska, för det var så mycket lättare att hantera.
"Cassie, calm down", sa Harry med en låg röst och jag kunde se att hans ögon blänkte i tårar. När jag frustrerat bankade honom på bröstkorgen för att ta mig lös och tillbaka in i salen tror jag faktiskt han fick lite ont, för han gav upp det greppet han hade och tog istället varsitt fast grepp om mina handleder så att han lätt kunde hålla upp mina händer mellan oss.
"Calm down?! I don't wanna be calm, I..". Jag visste inte ens vad jag skule säga längre och jag kände mig inte ens lite arg. Pipet från hjärtfrekvensmätaren hördes fortfarande och jag förstod att det var över. Jag kände hur min puls ökade och hela tiden blev min andning mer och mer oregelbunden. Tårar började bildas i mina ögon, men jag hade inte tid att gråta.
"No. She, she can't die. She can't be dead", fick jag fram och flackade stressat med blicken runt om mig, men försökte sedan ta mig samman lite. "She has to wake up, Harry. We have to wake her up!".
Jag såg upp på Harrys ansikte som nästan inte ens gick att urskilja på grund av tårarna i mina ögon. Dock kunde jag tydligt urskilja hans små rörelser när han skakade på huvudet.
"I'm so sorry", viskade han och jag tyckte det såg ut som om han bet sig läppen.
"No, don't be sorry Harry. Don't cry", sa jag och försökte blinka bort mina egna tårar, vilket resulterade i att några rann ner för mina kinder. "We don't have to cry. Alexa is strong. She's not dead, she would never leave me." Jag hörde själv hur darrig min röst var, men jag lyckades få den att inte spricka.
Det fanns inte en chans att Alexa var död. I hela mitt liv hade hon funnits vid min sida. Hon hade varit den jag bråkat med, den jag upptäckt världen med, den jag hade spenderat varenda födelsedag med. Det kunde inte ta slut redan, efter bara 17 år. Det var inte meningen att det skulle vara så.
"Do something!", kom plötsligt ett rop som min mamma lämnade ifrån sig bakom den stängda dörren.
När jag lyssnade noga kunde jag höra att I'm sorry var svaret hon fick utav läkaren. Hon var död och jag kunde inte förneka det längre.
Förkrossat öppnade jag min mun för att återigen förklara att hon skulle klara det här, men det fanns ingen mening med det längre. Det fanns inget hopp inom mig nå mer.
"No", pep jag tyst och kände hur benen inte längre var pålitliga under mig. Okontrollerbart började jag skaka utav gråt och tårarna rann snabbare än någonsin över kanten på ögonen och ner över kinderna, för att sedan falla ner på min tröja.
Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva det här. Ingen kunde förstå mig som Alexa. Ingen kunde älska mig som hon gjorde, och framför allt så kunde jag aldrig älska någon med lika stor del av mitt hjärta som jag älskade henne.
När Harry nu svepte ena armen bakom min rygg och kupade den andra handen om mitt bakhuvud för att smeka mitt hår var det första gången som hans omfamning inte ens hjälpte lite. Ingenting spelade någon roll utan Alexa. Ingenting.
Ingen bild och säkert några stavfel.. Kanske inte så bra del eftersom det blev lite stressigt på slutet, men någonting att läsa i alla fall.
Ingen bild och säkert några stavfel.. Kanske inte så bra del eftersom det blev lite stressigt på slutet, men någonting att läsa i alla fall.
Jag hoppas dock att det inte var allt för slarvigt och dåligt, eftersom det är en rätt viktig del... Puss!
Safe - Del 13
24 Augusti 2013, 17:22
Ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva här eftersom allting bara är dåliga ursäkter. Men skolan har börjat osv..... Jag gör mitt bästa med att skriva och hinna med skolan.
Tidigare:
Ingen av oss sa någonting, men jag var plötsligt ganska säker på att hon förtillfället trivdes lika mycket i mitt sällskap, som jag trivdes i hennes. Jag öppnade chokladen, tog en tugga utav den och smekte med den andra handen Cassie's mörka, mjuka hår.
→ Cassie ←
När jag plötsligt blev medveten om handen som strök upp och ner för min arm drogs jag ur sömnen. Jag kom genast ihåg allting som hade hänt och kunde inte tro att jag hade somnat. När jag öppnade ögonen satt Harry på huk framför mig och jag kunde se på hans ögon att han väldigt gärna också skulle ha sovit ett tag. Han såg riktigt trött ut, vilket fick mig att undra hur länge jag hade sovit.
"What time is it?", frågade jag och blev förvånad över hur rasslig och svag min röst var. Jag harklade mig så diskret som möjligt i hopp om att få min röst tillbaka.
"Almost half past six", svarade Harry och drog nu åt sig sin hand som hade lyckats med att väcka mig.
"Oh god, why didn't you wake me up?", frågade jag förvånat och satte mig hastigt upp. Jag tittade mot dörren som ledde till salen där Alexa opererades, eller i alla fall hade opererats tidigare. Hur länge kunde det ta? De var väl inte färdiga, för då skulle väl Harry ha väckt mig?
"They're just done", svarade Harry på min outtalade fråga. "They're moving her to another section any minute now", lade han till och jag nickade lite. Då skulle de alltså måsta ta ut henne, och jag skulle få se henne. Den tanken gjorde mig extremt nervös.
När vi hade kommit till sjukhuset och läkaren hade tagit med mig till rummet där jag visste att min syster möjligtvis låg hade jag bara hoppats på att det inte var Alexa. När mamma ringde hade hon gjort det klart för mig hur illa det verkade och att hon var döende. Jag ville inte att Alexa skulle vara döende, därför hade jag hoppats på att det inte var hon. När jag sedan hade sett hennes alltid lika vackra ansikte hade massa olika känslor överväldigat mig.
Glädje - för att jag äntligen fick se henne igen och för att hon levde. Panik och sorg - för att man kunde se hur svag och skadad hon var, och för att jag inte ville att min familj skulle behöva gå igenom att förlora henne en gång till.
När dörren till operationssalen nu öppnades och två män rullade ut en brits där min medvetslösa syster låg på fylldes jag utav en enda känsla. Hopp. Alexa var inte död, och eftersom det fanns en chans att hon skulle överleva så fanns det även en chans att min familj skulle kunna bli hel igen.
"Is she gonna make it?", frågade jag förväntansfullt och skyndade mig efter männen när de rullade iväg britsen genom korridoren.
"We've done what we can. The rest is up to her", svarade en utav männen och slängde en snabb blick bak på mig. Han var lång och spinkig med svart hår, mörka gröna ögon och väldigt tydliga käkben. Han såg helt okej ut faktiskt och jag skulle gissa på att han var kring 25.
"What do you mean?". Jag förstod inte riktigt vad han menade med att resten var upp till henne och jag orkade inte koncentrera mig tillräckligt mycket för att ens försöka lista ut det just nu.
"We'll just have to wait and see when, or if, she wakes upp", förtydligade den andra mannan och de öppnade nu en dörr och rullade in Alexa dit. Den här killen var lite kortare än den andra, lite knubbigare - inte tjock, bara lite knubbigare - och var flintskallig. Förmodligen var han minst 10 år äldre än den längre killen.
När britsen var innanför dörren kom den ena läkaren genast ut igen och stängde dörren efter sig.
"What are you doing? Can't I be with her?!", frågade jag förskräckt och tänkte precis sträcka fram armen för att öppna dörren, men Harrys stora hand tog ett varmt grepp om min och stoppade mig på så sätt.
"I just need to know some things first", svarade mannen lugnt och såg ner i ett papper han hade. "Is there a guardian here?", frågade han sedan och jag skakade på huvudet.
"I.. Only me. I'm her sister", sa jag tankspritt och växlade oroligt blicken mellan den stängda dörren och doktorn. Jag kunde se hur han fick ett väldigt dömande ansiktsuttryck och kände mig genast rätt värdelös. Undra vad han måste tro om vår familj.
"Their mother will be here as soon a possible", sa Harry säkert och kramade min hand. Om han menade något med det eller bara ville hålla mig lugn visste jag inte, men att det gjorde mig mer avslappnad var det ingen fråga om. Jag hade tidigare sagt till Harry att min mamma inte kunde ta sig hit på grund av barnen - även om det inte riktigt var sanningen - och att han nu försvarade mamma kändes bra. Det fanns verkligen mer utav Harry än bara den killen jag hade sett då jag först träffade honom.
"Yeah, okay. This might be a little private, but do you know if your sister is selfharming in any kind of way?", frågade killen och såg på mig med ett ansiktsuttryck som i princip inte sa någonting alls. Hur oförskämt var inte det?
"Yes, you're right. That is a little bit private", fräste jag och vände mig om för att gå bort från honom. Harry höll inte kvar mig, utan när jag kom tillräckligt långt ifrån honom gled min hand ur hans.
Jag lutade mig mot väggen några dörrar bort ifrån läkaren. Jag orkade helt enkelt inte med hans frågor. Att någon ens trodde att Alexa skulle vilja skada sig själv var nästan skrattretande för mig som kände henne inifrån och ut. Hon var nog den mest ärliga, självständiga och säkra personen jag kände. Hon hade alltid varit någon jag kunde se upp till, även om det faktiskt var jag som var några minuter äldre än henne.
Folk som såg mig och Alexa tillsammans trodde aldrig att vi var tvillingar, och det kunde jag förstå. Hon hade fått det mesta utav vår pappa och jag utav mamma. Alexa hade långa ben, perfekt breda höfter , fint formad benstomme och ganska stora bröst. Jag däremot var liten. Korta ben, inte mycket till höfter och B-kupor. Jag hade aldrig haft någonting emot min lilla storlek förut, men nu när vi började bli äldre kände jag mig som ett litet, outvecklat barn bredvid Alexa.
"Cassie!", sa Harry högt och först när jag vände huvudet och såg på honom insåg jag att tårarna hade hittat sig fram igen. Snabbt torkade jag undan de med baksidan av handen och gick tillbaka till Harry, som nu stod ensam vid dörren och väntade på mig.
"What did he say?", frågade jag och fuktade min torra läppar med tungan, samtidigt som jag gick in under den utsträckta armen som han höll fram mot mig.
"It's free to be with her until she wakes up", sa han med ett svagt leende och tog sedan bort armen från mina axlar. "For related", lade han sedan till och log ursäktande.
"Nonono", protesterade jag snabbt när jag förstod att han inte tänkte följa med mig in. "I can't go in alone", lade jag sedan till och skakade skrämt på huvudet.
"Why isn't you mom here?", frågade Harry då och såg menande på mig. "The real reason?", lade han sedan till och höjde ögonbrynen. Tydligen hade min lama förklaring inte riktigt gått hem.
"She can't drive here. She's drunk", svarade jag tyst och såg ner i golvet.
Det var också en sak som hade börjat sedan Alexa försvann. Mamma drack i princip varje kväll, vilket egentligen inte gjorde mig särskilt mycket. Jag behövde inte hjälp av henne med saker längre utan klarade mig oftast ensam, men jag tycker synd om de andra barnen.
"Why didn't you tell me?", frågade Harry och jag suckade. Nu kom reaktionen som jag alltid fick. Folk tyckte synd om en och ibland kunde man se hur de verkligen dömde mamma. Jag hatade det. Om jag hade förlorat en av mina döttrar och inte vetat vad som hänt henne skulle jag förmodligen också dra i mig alldeles för mycket vin. Vem skulle inte det? Det betydde väl inte att hon var en dålig mamma, eller? Det betyder ju i alla fall att hon bryr sig och saknar Alexa.
"I'll go get her now, right away", sa Harry bestämt, istället för att reagera på någon negativt sätt.
"Really?"
"Of course. She should be here with you", sa han och nickade.
"Oh.. okay", höll jag med. Harry bara fortsatte förvåna mig hela tiden. För tillfället kunde jag knappt komma ihåg varför jag i början hade trott att han var en dålig kille.
"Will you be okay here?", frågade han och lade huvudet lite på sned samtidigt som han tog min ena han i sin. För första gången under den här natten hade min puls faktiskt tid att reagera, så nu kände jag hur den ökade kraftigt.
"Eh, no..", mumlade jag och såg ner på våra händer. Jag visste att det här kanske inte riktigt var rätt. Jag hade ju fortfarande Rob, även om han de senaste dagarna hade känts oerhört långt borta.
"I'll be back", konstaterade Harry och jag hann skymta ett snett leende på hans läppar innan hans starka armar befann sig runt om mig och jag fick ställa mig på tå för att få hakan ovanför hans axel när jag höll om honom också. Jag sa ingenting mer, men han kunde förmodligen känna att jag nickade.
Hur lång tid det hade gått från att Harry hade åkt iväg, till att dörren till den lilla sjukhussalen öppnades och mamma stod utanför visste jag inte riktigt, men länge hade det i alla fall tagit. Det var dock inte konstigt eftersom vi bodde en bra bit härifrån.
Mamma hade endast på sig de ljusblå byxorna som hon alltid sov med och ett vitt, kort linne till det. Hennes ögon var röda - förmodligen både efter en massa vin och en massa tårar. Det bruna håret hade hon bortdraget från ansiktet och förmodligen fast med en klämma där bak. Hon tittade förskräckt på Alexa som låg medvetslös i sängen framför mig, och sedan på mig. När jag mötte hennes blick kände jag genast hur tårarna steg i mina ögon igen. Jag ångrade plötsligt vartenda bråk vi hade haft sedan Alexa försunnit - litet som stort. Det var när sådant här hände som vi behövde hålla ihop, istället hade vi bara glidit isär. Jag fick en känsla av att mamma tänkte precis samma sak som mig.
"Oh my god", andades hon tyst och började gå mot mig och mot sängen. Jag reste mig upp från den hårda stolen jag satt på och nickade.
"I know..", mumlade jag och försökte blinka bort tårarna.
"Alexa", snyftade mamma och gick, utan att ens titta på mig mer, förbi mig och föll ner på knä bredvid sängen. "My little, beautiful Alexa", grät hon nu och strök undan Alexas mörka - i princips svarta - lugg från hennes panna.
Jag förstod att hon var ledsen över det här och jag var också orolig över Alexa så att det gjorde ont inuti mig. Men trots det hade jag på något sätt hoppats att det var mig hon skulle krama om. Under alla dessa fem månader hade jag i princip inte ens rört vid mamma. Innan allt det här hände var vi extremt tajta - jag, Alexa och mamma. Nu hade jag faktiskt för några sekunder trott att mamma skulle hålla mig i sina armar, som förut, och att istället se henne luta sig över Alexa gjorde ont. Hur fel var inte det egentligen? Min syster höll på och dö, ändå var jag avundsjuk på henne.
"You can not leave us, Alexa. We're falling apart without you, honey. Without you this family doesn't work. Wiht you gone this family will be nothing." Efter att ha hört mamma snyfta ut de orden klarade jag inte av mer. Jag ville inte höra mer.
Snabbt backade jag bak tills jag hade väggen bakom ryggen och då sjönk jag ihop på golvet med händerna pressade mot öronen och ögonen hårt stängda. Här inne i sjukhuset var det omöjligt att bara stänga ute all den här skiten - vilket jag hade gjort i flera månader nu - men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att vara stark, på något sätt, för om jag skulle släppa in allting fanns det ingen chans att jag skulle klara av det här.
Ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva här eftersom allting bara är dåliga ursäkter. Men skolan har börjat osv..... Jag gör mitt bästa med att skriva och hinna med skolan.
Safe - Del 12
17 Augusti 2013, 20:03
Ehm.. ja. Kommentera? :)
Tidigare:
"Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.
"Yeah.. yes", svarade jag och harklade mig lite, innan jag tog ett steg åt sidan för att släppa ut gumman från hissen. "I'm sorry", lade jag sedan till och pressade fram ett så vändligt leende som möjligt.
→ Harry ←
Så fort tanten passerat mig klev jag in i hissen och tryckte på 2an, eftersom det var den våningen kaféet låg på. När dörren gled igen och hissen började röra på sig fortsatte minnet att spelas i mitt huvud.
"Who's Alexa? And where..", jag tystnade när Cassie's ansikte började blekna läskigt mycket. "Cassie, breathe", beårdrade jag då istället och hon tog genast ett skälvande andetag. Den friska luften som hon tog in verkade få henne att komma tillbaka till verkligheten - hon vaknade till liv.
"Oh my god, I need to find Fred!", utbrast hon och började snabbt ta sig fram mellan folket som passerade åt alla olika håll.
"Why? Can you please tell me what is going on?", försökte jag frustrerat samtidigt som jag följde efter henne.
"I need to get to the hospital. Now", var den enda förklaringen hon gav mig, vilket bara förklarade varför hon skulle leta efter Fred och inte alls vem Alexa var eller vad som var felet. Jag förstod dock på henne att det var brottom.
"I'll take you. Come on!". Jag tog Cassie's hand i min och drog med henne åt motsatta håll med raska steg. Jag blev faktiskt lite förvånad över att hon inte gjorde minsta lilla försök att få mig att släppa hennes hand.
Vi var snabbt utanför festivalområdet och sedan tog det inte heller länge förrän vi hade tagit oss till, och in i, min bil.
"Would you mind filling me in now?", frågade jag i en lättsam ton och sneglade på Cassie innan jag tittade i backspegeln och backade ut från parkeringen. Jag stannade innan jag kom ut på vägen, eftersom jag inte visste åt vilket håll vi skulle åt. Det fanns rätt många olika sjukhus att välja mellan ju, och jag visste inte om hon ville till något speciellt.
"The Wellington's", sa Cassie tyst, som om hon hade läst mina tankar. Jag tittade förvånat på henne, men hon stirrade ut genom fönstret.
"Please, tell me what this is all about or I'll go insane", sa jag i ännu ett försök att få veta vad det här handlade om - samtidigt som jag började köra mot The Wellington Hospital. Cassie tog ett djupt andetag, som hon sedan andades ut i en suck, innan hon började prata.
"Five months ago my sister, Alexa, dissapeared. For awhile everyone looked for her. My family, the police, our neighbours. But then the police closed the case and at that moment everyone stopped looking. People just assumed that she was dead. No one said it, but I know that everyone was thinking it."
Hon pratade hela tiden med en ton som varken lät glad, ledsen, orolig eller arg. Hon lät... neutral, om man kunde säga så, och nu visste jag inte vad jag skulle säga.
"That was when my family fell apart. Everything has been shit since than and today my mom kinda kicked me out", fortsatte hon sedan och vände nu huvudet åt sidan, bort från mig, och såg ut genom sidofönstret. Jag började förstå vad det var som pågick, men var ändå tvungen att ställa en följdfråga på det hela.
"So what did you mean they found her?", frågade jag försiktigt och tänkte nästan lägga till 'is she dead', men insåg att det inte behövdes.
"That was my mom calling earlier. Apparently someone found a girl and the paramedics thought it might be Alexa. She's unconcious with very bad injuries andif she's even gonna have a chance to survive they need to take her into surgery. Now I need to look if it's her, so that my mom can approve to a surgery. So can you please drive faster?".
Jag visste fortfarande inte vad som var rätt sak att säga vid det här tillfället, men jag löd i alla fall hennes förfrågan och tryckte ner gasen lite ytterligare för att öka takten.
"Hey, I'm sorry", sa jag när vi efter en stund stannade i en korsning och jag kunde vände blicken mot Cassie. "But it'll be okay. If it's her, that means she's alive and that's a good thing."
Nu öppnades hissen igen och jag klev ut på den andra våningen. Det var lite mer folk här, än uppe vid operationssalarna. Jag gick genom korridoren och kom snabbt fram till fiket, som dock var stängt. Det öppnade igen klockan sex, stod det på en skylt. Perfekt. Cassie behövde få i sig någonting. Hon hade tidigare ikväll sagt att hon var hungrig och inte hade ätit på hela dygnet, och efter att hon sagt det visste jag att hon inte hade ätit något. Hon skulle ju tuppa av snart om hon inte fick lite energi.
Efter att ha släppt ut en djup suck vände jag mig om och såg mig omrking. Till min lättnad fanns det en maskin där man kunde köpa olika godispåsar och sådant. Bredvid den stod även en likadan, fast med läsk i.
När jag lite senare klev ur hissen igen, den här gången på sjätte våningen, hade jag med mig en coca coola och två små choklader. Jag hade ingen aning om de var goda, men det var någonting i alla fall.
Cassie gick otåligt fram och tillbaka framför dörren som ledde till rummet där Alexa just nu opererades. Ena handen hade hon vilande mot sin egen höft och den andra höll bak hennes långa lugg från ansiktet.
"Walking around here won't make it go any faster", konstaterade jag och hon vände sig om mot mig, och blev stillastående.
"I don't want to just sit here. I wanna do something about this", sa hon panikslaget och jag förstod inte var den plötsliga stressen hade kommit ifrån. För bara några minuter sedan när jag kramade henne hade hon varit rätt lugn ändå - med tanke på vad som pågick. Nu hade jag varit borta fem minuter och hon såg ut som om hela hon skulle explodera utav oro och nervositet.
"The café wasn't open, but I bought some chocolate", sa jag i en lite prövande ton. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag var inte bra på sådant här. Inte alls bra.
"Do you really expect me to even think about chocolate? My sister is dying in there and you think that I want some candy?", frågade hon högt och upprört. "I wanna see her. I wanna talk to Alexa, or at least do something to help her, but all they let me do is sit here and wait. I can't.. Harry, I can't take this anymore", ju fler ord hon uttalade desto svagare blev hennes röst. På slutet brast den in i falsett och trots det flera meters avståndet mellan oss kunde jag tydligt se hur tårar steg i hennes ögon, för att nästa sekund svämma över och snabbt rulla ner över hennes redan våta och ganska svart-kladdiga kinder.
Men snabba steg tog jag mig fram till Cassie och lade armarna om henne. Jag var inte bra på att prata och peppa vid sådana här tillfällen, men kramas kunde jag i alla fall.
"Schhh..", hyssjade jag och smekte hennes hår med ena handen, om och om igen. "Everything will be okay. I promise", viskade jag sedan och lutade min haka mot hennes huvud. Det var i och för sig inget löfte som jag skulle kunna kontrollera över att hålla, eller inte hålla, men jag hoppades innerligt att jag hade rätt. "I'll be here until it's over. As long as you need me", lade jag till efter ett tag och då kunde jag känna hur Cassie nickade emot min bröstkorg, samtidigt som hon besvarade min omfamnig genom att lägga armarna runt min mage i ett hårt grepp.
Helt ville jag bara stå där hur länge som helt och andas in doften av Cassie's hår och känna hennes bultande hjärta emot min egen kropp, men efter en liten stund släppte jag henne med ena armen och lät den andra stanna runt hennes axlar medan jag gick mot en liten tvåmanna soffa som stod vid ett fönster.
"I'm sure Alexa would want you to take care of yourself", sa jag när jag satte mig ner och klappade på den tomma platsen bredvid mig. "Do you want taste of strawberry or peanuts?", frågade jag sedan när jag hade läst på de två chokladerna vad det var för något.
"Peanuts", svarade hon tyst och sjönk ner bredvid mig i soffan. Jag nickade och gav chokladen med jordnötter till henne. Hon öppnade den sakta innan hon lade sig ner i den extremt lilla soffan, med huvudet på mitt lår och resten av kroppen ihopkurad. Om någon hade sett oss nu hade man säkert trott att hon var ett litet barn på 10 år - så liten blev hon när hon låg sådär, med knäna nästan uppe vid hakan för att rymmas på den lilla platsen som hon hade.
Ingen av oss sa någonting, men jag var plötsligt ganska säker på att hon förtillfället trivdes lika mycket i mitt sällskap, som jag trivdes i hennes. Jag öppnade chokladen, tog en tugga utav den och smekte med den andra handen Cassie's mörka, mjuka hår.
Ehm.. ja. Kommentera? :)
Safe - Del 11
16 Augusti 2013, 00:09
"Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.
Förlåt för att det blev lite sent. Jag hann nästan lägga ut delen på torsdagen som jag sa, några minuter för sent.
Tidigare:
"It's gonna be okay", viskade han samtidigt som han strök med handen upp och ner över min rygg. Allt han hade sagt de två senaste timmarna var att det skulle bli bra, och det hade faktiskt hjälpt mig att hålla lugnet. Förhoppningsvis hade han rätt och allt det här skulle lösa sig. Om inte så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det fanns egentligen bara två totalt olika sätt för det här att sluta på. Det var som svart eller vitt, varmt eller kallt... Liv eller död.
→ Cassie ←
Medan den där omfamningen pågick hann så otroligt många saker gå igenom mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att undra varför Harry var så här. Extremt flirtig, gullig och charmig mot mig - dock på sitt eget sätt - och samtidigt så himla dryg mot andra. Den första händelsen som trädde fram i mitt minne var tidigare ikväll när jag och Fred hade lyckats hitta Nate och frågat honom vad det hade varit i flaskan igår. Just när Nate hade börjat gå ifrån oss, efter att inte ha lämnat något bra svar alls, dök Harry upp bredvid mig.
"Who's that?", frågade Harry och när jag följde hans blick såg jag att den följde Nates ryggtavla.
"Nate", svarade jag, och då vred Harry på huvudet och såg på mig.
"Did he tell what he gave you?".
"No, but may..". Jag slutade prata när Harry - utan att lyssna - stegade iväg efter Nate. "Harry, what are you doing?", frågade jag och blev tvungen att jogga för att hinna med honom. Strax bakom hördes Freds steg.
Harry ignorerade mig och när vi kom ikapp Nate grep Harry tag i hans arm och vände honom mot oss.
"What the hell did you drink last night?!", frågade han högt och jag backade instinktivt några steg, tills Freds händer kändes mot min rygg och stannade mig.
"I didn't drink last night", svarade Nate och spände blicken i Harry. Han drog åt sig sin arm och krökte ögonbrynen. "You're Harry, right? I've heared about you. Never keeps a girl for more than 24 hours".
Jag blev lite irriterad över det faktum att alla verkade ha hört talas om Harry förut, utom jag. Nu när jag hörde vad Nate sa granskade jag Harry. Han spände käkarna och jag kunde även se hur hans bröstkorg höjdes rejält när han drog ett djupt andetag, för att sedan sänkas igen. Jag gillade verkligen inte vart det här var på väg.
"What drugs are you taking?", frågade Harry sammanbitet och verkade ignorera det Nate hade sagt.
"I am not using drugs", sa Nate allvarligt, och jag trodde honom faktiskt. Han var inte den som skulle ljuga om det, snarare typ skylta med det och visa för alla hur "cool" han var. "I got some powder in my drink, from some guy. He said I should try it and that it was fun. I didn't try it though, so what the fuck is the problem?". Man hörde tydligt att Nate började bli irriterad.
"The problem is that you let Cassie drink from that bottle", förklarade Harry argt.
"Oh, so Cassie is the lucky girl tonight, huh? I shouldn't try her if I were you. Her boyfriend is kind of an.."
"I know who he is", avbröt Harry snabbt och tog två hotfulla steg mot Nate.
"Harry, let it be", försökte jag frustrerat, men han struntade i mig och fortsatte stirra på Nate.
"Okay, man. I don't want a fight", försäkrade Nate och höjde händerna framför sig i en oskyldig gest.
"Why did you let her drink from it?", frågade Harry och lät rätt ursinnig nu. Det kändes som om knarket bara var en bra orsak för tillfället - som om Harry bara ville slå in pannbenet på Nate och nu hade han en anledning också.
"I don't know. What are you gonna do? Bring me to the police and tell them?", frågade Nate med en nästan hånande ton, som definitivt bara provocerade Harry ännu mer.
"Or I could just beat the shit out of you right here and now", fräste Harry och plötsligt höll han ett grepp om Nates krage.
Innan jag hade hunnit tänka ut någonting att göra för att få stop på scenen som utspelade sig framför mig hade Fred lämnat min sida och var framme för att sära på Harry och Nate.
"Calm down, mate", sa han med lite lätt irritation på rösten och gav Harry en lätt knuff för att få bort honom från Nate.
"I'm not your mate", sa Harry tydligt och knuffade till Fred med båda sina händer på hans bröstkorg. Fred vacklade bak några steg, men återfann sedan balansen. Jag kunde se i hans ögon att han var sur nu. Det tog oftast ganska mycket för att få Fred på dåligt humör, men jag såg direkt på honom när han blev arg. Sättet som han höjde axlarna en aning, minskade ögonen lite och den där rynkan som dök upp mellan hans ögonbryn.
Jag tänkte inte låta det här komma till stadiet då Fred och Harry slogs. Absolut inte. Då skulle garanterat Harry vinna, för slagsmål var ingenting Fred hade mycket erfarenhet utav.
"No no no, guys. Can we not do this right now?", frågade jag och klev fram emellan de. Jag såg genast på Fred att han slappnade av i käkarna och axlarna sjönk igen. Harry däremot stod fortfarande i en spänd position och jag vände mig helt mot honom. "Please", lade jag bedjande till och placerade båda händerna mot hans bröstkorg. Jag visste inte om det var på grund av beröringen, eller min bedjande begäran, men han vände i alla fall blicken mot mig och nickade kort samtidigt som jag kände hur hans muskler mjuknade under mina händer.
Först när Harrys hand lämnade min rygg, där den flitigt hade jobbat sig upp och ner, vaknade jag upp från minnet och insåg att jag inte längre grät.
"So what's happening now?", frågade han och såg ner på mig med varsam blick.
"She's in surgery, so I'll wait here. You can go home, though", svarade jag och backade ett steg.
"Don't be silly. I'll stay", sa Harry allvarligt och jag nickade lite. Jag hade faktiskt hoppats på att han inte skulle gå. Det kändes bra att ha honom där.
"You hungry?", frågade han sedan plötsligt och jag skakade på huvudet, utan att känna efter överhuvudtaget. "This'll probably take some time, so we could go down to the café to eat something", försökte han envist och jag suckade ljudligt.
"I'll eat when this is over", svarade jag och stök bak håret från ansiktet med hjälp av båda händern. Jag hade varken ro eller aptit nog för att ens tänka på att gå och äta nu, mitt i allt.
"Well, I'm gonna go buy something small. You should at least take in some sugar", konstaterade Harry med en väldigt övertalande ton. Jag gav upp och nickade lite. Det kunde ju inte skada. "I'll be right back", sa han sedan tyst och strök snabbt med sina ena tumme över min kind, innan han gick iväg i riktining mot hissarna.
→ Harry ←
Medan jag väntade på att hissen skulle komma upp till våningen jag befann mig på hann många tankar passera inuti mitt huvud. Den enda som verkligen satt fast var det extremt tydliga minnet utav rädslan och förtvivlan i Cassie's ögon tidigare idag, när detta hade börjat. Blicken hon hade gett honom var något han förmodligen aldrig skulle glömma. Som ett litet, hjälplöst barn som med hjälp av endast en blick bad om så otroligt mycket.
"Hey, man. What happened to you're head?", frågade Liam när jag kom fram till honom och de tre andra killarna som även de var en del av vårt så kallade 'gäng'.
"Oh, some girl threw a phone at me", svarade jag ärligt och höjde ena handen mot punkten där mobilen hade träffat mig. Precis där hårfästet började. Först när jag kände att det var varmt och kladdigt förstod jag att det blödde. Hon måste alltså ha fått in en fullträff - fast samtidigt inte eftersom tjejen som hade kastat den inte ens hade tänkt träffa mig med den. Jag hade bara haft oturen att stå precis bakom hennes måltavla.
"Someone threw a phone at you?", upprepade Louis och såg rätt road ut.
"Crazy, right", mumlade jag och såg på mina nu blodiga fingrar.
"Here", sa Niall och träckte fram en blå servett mot mig. Jag hade inte ens noterat det förrän nu, men de alla fyra stod med någon storts kebab rulle och åt. Jag tackade för servetten, torkade av fingrarna och när jag sedan vände mig om för att kolla efter en sopkorg såg jag henne.
Cassie stod stilla, mitt bland allt folk, med telefonen mot örat och med ett leende som prydde hennes läppar. Ett leende som var lyckligare än jag någonsin sett henne förut. Det tog dock bara en sekund innan all glädje spolades bort från hennes ansiktsuttryck och hon började se mer och mer orolig ut. Oron övergick snabbt till något som jag endast kunde tyda som rädsla. Hon såg livrädd ut.
"Ehm, guys.. I'll see you later", sa jag frånvarande och började att gå mot Cassie med snabba steg, hela tiden utan att släppa henne med blicken för en sekund. Strax innan jag kom fram till henne sänkte hon telefonen från örat och lade ner den i fickan.
"What's going on?", frågade jag oroligt och Cassie såg ner mot min mage, men hon tittade inte på mig. Det var som om hennes blick hade drunknat i rädlsan, för hon fokuserade inte på någonting, utan stirrade tomt framför sig.
"She's.. The, they found her", andades hon hackigt fram och jag kunde inte vara mindre ovetande om vad hon pratade om.
"Who did they found?", frågade jag och tog hennes ansikte mellan båda mina händer för att vända det upp mot mitt eget. Hon svarade inte, men nu mötte hon i alla fall min blick. Jag kunde känna hur hon började darra en aning och jag blev bara mer och mer orolig för varje sekund som gick. "Cassie. Who did they found?", upprepade jag långsamt, noga med att uttala varenda liten stavelse.
"Alexa."
"Excuse me young man. Are you okay?". En rasslig röst fick mig att återgå till nuet och jag stod nu framför en öppen hiss och även en väldigt gammal tant.
"Yeah.. yes", svarade jag och harklade mig lite, innan jag tog ett steg åt sidan för att släppa ut gumman från hissen. "I'm sorry", lade jag sedan till och pressade fram ett så vändligt leende som möjligt.
Om någon inte förstod det så är de kursiverade bitarna flashbacks från tidigare samma kväll/natt.
Om någon inte förstod det så är de kursiverade bitarna flashbacks från tidigare samma kväll/natt.
Förlåt för att det blev lite sent. Jag hann nästan lägga ut delen på torsdagen som jag sa, några minuter för sent.
Jag vet att det här kanske inte besvarade alla frågetecken som uppstod efter förra delen, men ni får helt enkelt ha tålamod. :)
Safe - Del 10
13 Augusti 2013, 07:53
Tidigare:
"You can't carry this around all night. Leave it in the car", sa han och tog väskan ifrån mig helt innan han slängde tillbaka den i bilen. "Now I'll have a good reason to look you up at the end of the night", flinade han och stängde igen dörren med en smäll.
"Jerk", skrattade jag och boxade honom löst i magen när jag passerade honom och gick mot ingången till festivalen.
~~~~~~~~~~~~~~
~ Cassie ~
Gång på gång tittade jag på klockan, som knappt verkade röra på sig överhuvudtaget. Min rumpa gjorde ont där jag satt på golvet, med ryggen mot väggen och knäna uppe vid hakan. Huvudet hade jag också en aning ont i, men den smärtan drunknade i all psykisk smärta jag kände just nu. Jag var inte bara ledsen, dock. Någonstans inom mig kände jag en lättnad, även om det var absolut fel läge för det.
Den här gången när jag tryckte igång mobilen visade klockan exakt 4:18 am och det var kanske därför det inte var mycket folk som rörde sig i den långa, ljusa korridoren. Sjuksköterskor och läkare passerade det självklart då och då, men patienter hade jag bara sett fyra stycken under de 90 minuterna som jag nu befunnit mig här. I och för sig kunde det ju vara mer folk i andra delar utav sjukhuset och inne i själva undersökningsrummen.
Inne i mitt huvud borde det vara så otroligt mycket tankar vid ett sådant här tillfälle, men allting var bara suddigt. Det var som om ingenting spelade någon roll just nu. Jag ville inte bry mig - bara stänga ute allt och inte tänka på vad som väntade. Inte behöva vara svag, och framför allt inte behöva visa mig svag.
Det kändes som om det måste ha gått minst fem minuter sedan jag tittade på klockan sist, men nu när jag låste upp den var den precis 20 över fyra. Två ynka minuter hade passerat.
Längre än det behövde jag dock inte vänta, för nu öppnades den vita dörren med siffrorna 67 på sig och ut kom den kvinnliga sköterskan som jag hade lärt mig hette Paula.
"Are you done?", frågade jag och reste mig snabbt upp, o brydd om hur stel och öm jag var. Det snurrade lätt i huvudet när jag stod upprätt och jag blev tvungen att ta stöd mot väggen några sekunder innan jag återfann balansen och huvudet slutade snurra.
"Yeah, we're done", svarade hon och kom fram emot mig. "Are you okay?", frågade hon sedan och jag struntade i hennes fråga och såg förbi henne mot dörren där hon kommit ut. "When was the last time you ate something, Cassie?", fortsatte Paula att fråga och jag såg nu på henne istället.
"Around...", jag tystnade och försökte komma på när jag senast hade ätit, men jag hade ingen aning. Jag hade nog inte ätit alls sedan jag vaknade hos Harry för snart 24 timmar sedan. Jag och Fred hade tänkt gå och äta, men det hade som vanligt slutat med att vi bara tog en fika - och jag antog att en cupcake inte räknades som svar på hennes fråga. Där fick jag i alla fall yrseln förklarad för mig.
När jag precis tänkte öppna munnen för att konstatera att jag inte ätit idag kom läkaren ut ur samma dörr som sköterskan kommit genom, och efter honom kom Harry med en ispåse som han höll mot pannan.
"Harry", blev ordet som nästan ljudlöst kom ur min mun istället för det jag först tänkt säga.
Han kollade först på doktorn och nickade några gånger åt ord som jag inte kunde höra. Sedan gick läkaren iväg och Harry vände sig mot vårt håll.
När jag mötte hans utmattade, gröna blick var det som om alla känslor klarnade och dimman som på något sätt hållit mig lugn försvann helt. Magen drog ihop sig och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Hur hade den här kvällen kunnat gå så oerhört fel?
Jag visste att beslutet som jag just nu fattade skulle ogillas av de flesta. Jag visste att varken Fred, Nate, Rob eller Kate gillade att jag överhuvudtaget pratade med Harry efter vad som hade hänt denna kväll, men jag orkade inte bry mig. Med snabba steg och ostadiga ben gick jag nu förbi Paula, mot Harry. Ingen av oss behövde några ord för att veta vad det var den andra ville. Harry sträckte ut sin lediga hand mot mig och jag gick rakt in i hans varma, trygga famn, där jag gömde ansiktet mot hans axel och lät tårarna rinna istället för att kämpa emot de.
"It's gonna be okay", viskade han samtidigt som han strök med handen upp och ner över min rygg. Allt han hade sagt de två senaste timmarna var att det skulle bli bra, och det hade faktiskt hjälpt mig att hålla lugnet. Förhoppningsvis hade han rätt och allt det här skulle lösa sig. Om inte så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det fanns egentligen bara två totalt olika sätt för det här att sluta på. Det var som svart eller vitt, varmt eller kallt... Liv eller död.
~~~
Det här kanske blev jätte förvirrande, men ni får ha tålamod. Nästa del kommer på ett eller annat sätt få er att förstå vad som pågår. (Om jag lyckas som jag tänkt mig).
Förlåt förresten för bildlösa inlägg, men när jag fixar det på mobilen blir det inga bilder.
Safe - Del 9
12 Augusti 2013, 22:20
Tidigare:
Mitt i vårat skrattande pep min mobil i fickan och jag tog upp den för att få se att det var ett sms från Fred som hade kommit.
|| Sorry that I flipped out. Wasn't mad at you, you know that. I'll call Nate and talk to him - hear what it was he gave you. See you tonight, will I? ||
~~~~~~~~~~
~ Cassie ~
"By the way, where did you dissapear last night Harry?", frågade Louis när vi alla tre tågade ut från lägenheten. "We all thought you were gonna come with us to Niall's place", lade han sedan till.
"Oh, that. I'm sorry. I had to take this drunk one home", sa Harry som ursäkt och petade mig i ryggen där han gick bakom mig ner för trappan.
"I was not drunk!", protesterade jag och hoppade över ett trappsteg för att komma undan det kittlande fingret. "I honestly think that Nate didn't just have booze in that bottle I drank from", förklarade jag och knuffade upp den tunga farstu dörren innan jag kunde gå ut.
"What do you mean?", frågade Louis och vände sig om och började gå baklänges för att kunna titta på mig och Harry - som nu slöt upp bredvid mig.
"He drugged you?!", frågade han högt och jag blev tvungen att le åt hur lik Harrys och Freds reaktioner var.
"I think he drugged himself, and then I took some too without knowing", sa jag och sneglade på Harry som spände käkarna så pass hårt att det syntes genom hans kind. "Harry, it's not a big deal", försäkrade jag och han såg allvarligt på mig.
"He drugged you", sa han anklagande, och den här gången var det absolut ingen fråga. Jag suckade och Louis verkade märka att det blev lite väl spänt, för han var snabb med att rädda situationen.
"So why are we heading to centrum already when the first artist are playing around seven?", frågade han och jag hade inte tänkt på det tidigare, men jag undrade faktiskt samma sak. Klockan var ju bara halv fem.
"Because I'm gonna meet Niall and Liam there", svarade Harry kallt samtidigt som han låste upp sin bil, som vi nu kommit fram till, och satte sig bakom ratten. Jag kände genast att jag inte riktigt ville hänga med de, när de skulle möta Niall. Det skulle möjligtvis bli lite pinsamt med tanke på rök-incidenten förr förra kvällen.
"Awesome", sa Louis glatt och tänkte precis öppna passagerardörren när jag också sträckte mig efter handtaget.
"Oh, I'm sorry", sa jag snabbt och drog åt mig min hand igen.
"Don't worry, you sit here", log han och öppnade dörren för att sedan flytta på sig och göra plats för mig att sätta mig.
"Just get in the car", muttrade Harry otåligt och jag vände mig mot Louis.
"I'll take the backseat", sa jag med ett litet leende och öppnade bakdörren, slängde in den stora väskan som jag bar med mig och satte mig sedan i det mittersta utav de tre baksätena.
Bilresan in till centrum blev tio tysta minuter - i alla fall för mig. Till en början hängde jag med lite i Harry och Louis samtal om vad killarna, vilka det nu var, hade gjort igår kväll. Eftersom jag inte riktigt visste vilka de snackade om blev det snabbt tråkigt, så jag satt där bak med mina egna tankar som snurrade omkring. Harry, Nate, Alexa, Margret.. Harry igen. De alla bara fortsatte att dyka upp i mitt huvud hur mycket jag än försökte hindra det.
Efter något som kändes som endast ett par minuter stannade Harry bilen på en parkeringsplats på sidan av vägen, just vid ingången till festivalområdet. Idag var sista dagen som det var öppet, vilket betydde att alla de största artisterna som folk väntade på mest skulle uppträda idag.
"What are you gonna do here?", frågade Harry mig när han stängde av bilen och klev ur. "Or are you coming with us?", lade han sedan till, och det verkade som om det bittra humöret var över för han lät alldeles vanlig på tonen.
"I'm gonna meet Fred here somewhere, I think", svarade jag och klev ur bilen jag också. Jag hade inte ens pratat om det med Fred, men någonting var jag ju tvungen att komma upp med nu när han frågade. Dessutom skulle säkert Fred komma hit om jag bad honom.
"Is he here yet?". Den här gången var det Louis som frågade samtidigt som han kom runt bilen till min och Harrys sida.
"I don't know. But I'll call him", försäkrade jag och tog ut väskan ur bilen för att dra den över ena axeln, men Harry tog tag i remmen och hindrade mig.
"You can't carry this around all night. Leave it in the car", sa han och tog väskan ifrån mig helt innan han slängde tillbaka den i bilen. "Now I'll have a good reason to look you up at the end of the night", flinade han och stängde igen dörren med en smäll.
"Jerk", skrattade jag och boxade honom löst i magen när jag passerade honom och gick mot ingången till festivalen.
~~
En väldigt kort mobilskriven del blev det här, men det är för att jag kom på en idé som jag tänker göra, men då behövde den här kortisen komma ut först.
Eftersom nästa del också kommer vara rätt kort så kommer ni att få den redan imorgon - håll utkik!
Safe - Del 8
09 Augusti 2013, 02:12
Alltså shit, verkligen förlåt för att den här delen kommer upp så här sent. Det vart lite mycket oplanerade saker som hände ikväll så hade inte tid att fixa klart allting.
Förresten, jag har en fråga. Tycker ni om att jag gör sammanhängande bilder till delarna, eller spelar det ingen roll? Det känns som om det är onödigt att spendera tid (även om det går ganska fort) på att fixa ihop bilder om ni inte tycker det spelar någon roll. Så ja, släng in en kommentar vad ni tycker om det är ni gulliga. >.<
Tidigare:
"All I know is that I have a bruise in the shape of a hand, and that I woke up here this morning. How am I supposed to think anything about this when I have no idea what happened last night and when you won't tell me the truth?!", frågade jag och insåg att jag lät extremt upprörd. Det var bara det att jag hatade att inte veta vad som pågick. Jag ville ha koll.
→ Cassie ←
Nu svarade Harry inte, utan kom fram till mig och såg först allvarligt in i mina ögon innan han tog ett lätt grepp om min handled. Han höll fram min arm mellan oss och föste min tröjärm ännu lite högre upp för att hela blåmärket skulle bli ordentligt synligt. Sedan placerade han försiktigt sin hand över blåmärket, som bokstavligt talat försvann helt under hans hand.
"This bruise is way too small to been made by my hand", konstaterade han och såg återigen ner i mina ögon, nu med en menande blick. "See. The truth."
Jag visste inte vad jag skulle säga, men han hade rätt. Det var knappast hans hand, som förövrigt var riktigt stor, som jag hade avbildad på min arm. Jag fick nästan ett sting av dåligt samvete. Harry hade förmodligen sagt som det var och här hade jag stått och mer eller mindre skrikit på honom.
"Are you gonna tell me the story behind that bag or do I have to guess?", frågade Harry och log lite samtidigt som han gick tillbaka till kylskåpet och stängde det. Jag fick en känsla av att han ville komma bort från det här seriösa samtalet nu, precis som jag.
"I just need some time away", svarade jag ärligt medan jag placerade händerna mot diskbänken bakom mig och hävde mig upp på den.
"Oh, so you're just gonna live here temporarily then?"
"I was actually gonna spend some nights at Freds place", svarade jag och när Harry nu såg på mig gjorde han det med en frågande blick. "A friend", lade jag då till.
"How is that any fun?", frågade han och jag tog upp disktrasan som låg bredvid mig och kastade iväg den mot honom. Självklart träffade den inte hans flinande ansikte som jag hade hoppats på utan han lyckades utan svårigheter att fånga den.
"For some people, everthing isn't just about sex, you know", konstaterade jag samtidigt som jag fångade disktrasan som Harry kastade tillbaka till mig i en hög båge.
"What is that suppose to mean?", frågade han plötsligt mycket mer allvarligt än tidigare.
"Just that.. No, never mind", sa jag med en axelryckning och Harry fortsatte att se på mig med en seriös, forskande blick. Sedan verkade det dock som om han släppte ämnet.
"I was gonna take a shower and then go into centrum. You wanna join?", frågade han och jag började ana att han inte var särskilt mycket för att snacka om seriösa saker, för så fort en konversation började bli allvarlig hade han inga problem med att byta samtalsämne.
"Yeah, I guess I could use a ride", svarade jag och Harry nickade med ett litet leende.
"Great", sa han innan han gick ut ur köket och försvann in till badrummet.
Jag satt kvar på bänken i köket ett tag och tänkte. Om det inte var Harry som hade orsakat blåmärket hade jag min nästa gissning, som jag helst inte ens ville tänka på. Rob. Med tanke på hur agressiv han hade blivit på senaste tiden skulle det inte riktigt förvåna mig om det var hans hand. Fast egentligen kanske jag överreagerade. Det var ju bara ett blåmärke. Det enda som gjorde att jag tog det hela så allvarligt var att jag inte kunde komma ihåg. Jag hade ingen vetskap om vad som hade hänt, jag kunde bara gå efter vad jag fått höra.
Telefonen som ringde i min jeansficka drog mig tillbaka till nuet och jag lirkade snabbt upp den. Det var Fred's namn som lyste upp skärmen.
"Just in time", svarade jag lättat. En som jag visste skulle säga som det var, var Fred.
"In time for what?", frågade han nyfiket och det lät som om han var nyvaken.
"Did you just wake up?"
"Yeah, kinda", svarade Fred och det sista ordet drunknade i vad som lät som en gäspning.
"Do you know what time it is?", frågade jag chockat, vilket fick honom att skratta på andra änden luren.
"Almost 4pm. Yeah I know, I know. I'm crazy and all that", sa han och jag himlade med ögonen. Ibland kändes det ovärt att ens prata med Fred, för han visste ändå vad jag skulle säga.
"Okay, over to something else. What happened last night?". Jag kunde inte vänta längre, utan var tvungen att fråga.
"What do you mean?", frågade Fred oförstående.
"When I woke up this morning the most of the night was just a big, black wall. So I'm just wondering if anything that I should know happened?", förtydligade jag och jag kunde höra några hostningar från Fred's ände, som om han hade satt någonting i halsen. "Fred? Are you okay?". Därefter följde några sekunders tystnad innan hans röst hördes igen.
"Did you drink that much?". Hans röst var helt klart chockad och nästan irriterad.
"No, I didn't. That's the wired thing. I only took like four sips from Nate's bottle. I think there was something more than just vodka in it", förklarade jag och kliade mig i nacken.
"You mean he drugged you?". Nu lät han inte längre chockad eller irriterad, utan arg.
"No! I mean, yeah. But not on purpose", försökte jag att släta över det med.
"Why are you defending him?", frågade Fred med hög och helt klart upprörd ton i rösten.
"I'm not!", protesterade jag snabbt, men insåg att han hade rätt. "I don't know", ändrade jag mig och suckade.
I nästa sekund hörde jag hur dörren i hallen öppnades, utan någon som helst förvarning. Eller hade jag kanske missat att det hade knackat? Nej, det skulle jag nog ha hört i så fall.
"Fred, I gotta go", mumlade jag innan jag lade på och hoppade ner från köksbänken. När jag tog några steg ut från köket så att jag kunde se ut till hallen möttes jag av ett par blåa, förvånade ögon som såg granskande på mig.
De blåa ögonen tillhörde en brunhårig kille som hade på sig en grå mössa, en grå huvtröja och under det en vit-blå randig t-shirt. På benen bar han ett par röda, tighta byxor som egentligen inte passade särskilt bra med de andra kläderna, men på något sätt fick han det att se hyfsat bra ut. Ledigt och helt okej.
"Hi", sa han med en förvånansvärt glad och trevlig röst, efter att hans blick hade granskat mig snabbt. "I'm Louis. Friends with Harry", lade han sedan till när han inte fick något svar från mig.
"Eh, hi. I'm Cassie", svarade jag med ett leende och lämnade medvetet ute delen där jag genom att förklara vad jag var till Harry, även förklarade vad jag gjorde här - precis som han just hade gjort.
"A friend of Harry's?", frågade Louis och jag skakade snabbt på huvudet.
"No, not really", svarade jag difust och han nickade, som om han förstod vad jag menade - vilket var lite konstigt eftersom jag själv inte riktigt menade något speciellt. Sedan slog det mig vad han måste tro. "Oh, nono! I am so not dating him", klargjorde jag och skakade på huvudet.
"So if you're not a friend, and you're not dating him. What are you doing here?", frågade han nyfiket och jag rynkade pannan medan jag försökte komma på ett svar på den frågan.
"I, ehm. I just.. almost know him", sa jag tillslut.
"Whatever you say", sa Louis och lät plötsligt inte särskitl brydd längre. "That's too complicated for me", lade han sedan till, som om han hade läst mina tankar och var tvungen att förklara sitt plötsliga o intresse.
Starta någon mer "riktig" konversation hann vi inte göra, för Harry var tydligen klar i duschen nu och kom ut med ett par mörka jeans och bar över kropp - bortsett från handduken som hängde runt hans nacke och ner över bröstkorgen på båda sidorna. Även om jag försökte att inte ägna mig åt att iaktta hans hyfsat vältränade mage och bröst kunde jag snabbt konstatera för mig själv att ju mer utav Harry jag såg, desto snyggare blev han i mina ögon.
"Lou, what a surprise", utbrast han glatt och boxade lätt till Louis på axeln innan han vände sig mot mig. "I guess you two already met, but Cassie. This is my best friend Louis. And Lou, this is... my friend, Cassie", presenterade han oss för varandra och när jag tittade på Louis såg han på mig under höjda ögonbryn. Jag insåg då att Harry just hade använt ordet kompis för att beskriva mig, och ungefär i samma sekund som Louis brast ut i skratt - gjorde jag det också.
Mitt i vårat skrattande pep min mobil i fickan och jag tog upp den för att få se att det var ett sms från Fred som hade kommit.
|| Sorry that I flipped out. Wasn't mad at you, you know that. I'll call Nate and talk to him - hear what it was he gave you. See you tonight, will I? ||
Alltså shit, verkligen förlåt för att den här delen kommer upp så här sent. Det vart lite mycket oplanerade saker som hände ikväll så hade inte tid att fixa klart allting.
Förresten, jag har en fråga. Tycker ni om att jag gör sammanhängande bilder till delarna, eller spelar det ingen roll? Det känns som om det är onödigt att spendera tid (även om det går ganska fort) på att fixa ihop bilder om ni inte tycker det spelar någon roll. Så ja, släng in en kommentar vad ni tycker om det är ni gulliga. >.<
Ps. Besöksrekord idag.. eller igår blir det ju faktiskt. Tack så sjukt mycket för det, ni är underbara! ♥
Safe - Del 7
06 Augusti 2013, 06:33
Tidigare:
"I can be with Max. You go out and play or something, it's sunny", sa jag och Margret sken upp i ett leende.
"Thank you Cassie", sa hon glatt och reste sig från bordet innan hon försvann ut i hallen.
"I missed you Maggie", sa jag högt och Margret stack ut huvudet i köket igen.
"I missed you too", svarade hon med ett leende som verkligen smittade av sig till mig. "Bye!"
En timme senare hade jag lekt lite Max och han låg nu helt utslagen på min säng och sov. Jag kröp försiktigt ur sängen för att inte väcka honom och gick ut till badrummet för att ta en snabbdusch.
När jag tog av mig kläderna lade jag märke till något som jag missat tidigare när jag bytte om hos Harry. Jag hade, på ena överarmen, ett blåmärke efter en hand som måste ha hållit i mig väldigt hårt. Jag studerade det ett tag i spegeln och placerade sedan mina egna fingrar över blåmärket. Mina fingrar var för korta, men när jag försiktigt tryckte lite kände jag genast att det var rätt ömt. Vem som hade orsakat blåmärket kunde jag inte komma ihåg, men jag hade mina aningar.
Direkt efter duschen tassade jag tyst in i mitt rum och drog på ett par sköna shorts och ett slappt linne innan jag slog mig ner på sängen bredvid Max, som fortfarande sov. Jag letade upp Harrys nummer i kontakterna och knappade in ett meddelande, som jag sedan ändrade säkert tio gånger innan jag gav upp med att försöka få det att inte låta fel och istället bara skickade det.
|| I need to see you. ||
Svaret kom riktigt snabbt, nästan som om han suttit och varit beredd på att svara.
|| Oh, I need to see u too gorgeous. But already? I still look the same. ||
|| What I ment was we need to talk. ||
Jag skickade iväg mitt svar och hörde sedan hur ytterdörren öppnades och röster fyllde huset. Jag släppte ut håret från handduken som var virad runt det för att låta det lufttorka istället, och sedan gick jag ner till köket.
Vårt hus var egentligen inte stökigt, utan bara väldigt litet i förhållande till alla saker och familjemedlemmar vi hade. Detta gjorde att det ofta uppfattades som väldigt stökigt och rörigt. Nu när köket var fullt med barn och köksbordet var fullt med plastkassar från affären såg det extra trångt och stökigt ut.
"Hi Cassie!"
"Play with me Cas?"
"What happened to your arm?"
De fem-åriga tvillingpojkarna och fyra år gamla Celine var snabbt framme vid mig och jag satte mig på huk för att ge Celine en kram och rufsa om både Phil och Ted i håret. Om anledningen till att barnen alltid var som hökar på mig när jag kom hem var att de inte fick tillräckligt med uppmärksamhet utav mamma eller om de helt enkelt bara gillade mig visste jag inte. Kanske en kombination utav båda.
"Oh, so you didn't move out after all?", frågade mamma plötsligt.
"What?"
"I bought you a phone so that you can call to tell me where you are and if you're coming home", fortsatte hon irriterat.
"Oh, I'm sorry. I figured you wouldn't have time to pick up when you saw it was me calling", muttrade jag och nu vände sig mamma mot mig och korsade armarna över bröstet.
"You are staying home the rest of this day, Cassie. You can't just run in and out here when you feel like", sa hon strängt.
"Yeah, sure. Like I'm gonna sit in this little dirtbag to house all night", fräste jag ironiskt.
"You want a bigger, nicer house? Go buy one yourself because I don't want you or your attitude under this roof anymore!"
"Fine!", skrek jag och skyndade mig bort från köket, in till mitt rum.
Det var så typiskt mig och mamma att bråka. Det var antingen det, eller så pratade vi inte alls. Nu var jag less på det och om hon inte ville ha mig här längre så skulle hon slippa mig.
Jag drog ut en sliten gammal bag ur skrubben och öppnade garderoben. De kläder jag använde mest slängde jag ner i väskan och sedan övergick jag till hyllan som stod vid ena väggen. Därifrån tänkte jag ta med sminkväskan, platt och locktången, hårborste, parfym och sådana saker, men så insåg jag att jag kanske borde fixa mig innan jag packade ner allting.
Jag placerade mig snabbt sittande på golvet framför den rektangulära, långa spegeln och började sminka mig. Håret hade inte torkat klart ännu och eftersom jag ville hinna med nästa buss orkar jag inte börja föna det, eller göra något annat med det. Kläder valde jag inte efter snygghet idag, utan jag drog på mig mina skönaste jeans - vilket var ett par ljusblåa som satt perfekt formade efter mina ben. Till det valde jag en vanlig, grå, halvtjock, långärmad tröja som även den var väldigt skön.
"What are you doing?", frågade Margret som plötsligt stod i dörröppningen och tittade på mig.
"Getting dressed", svarade jag utan att se på henne.
"No. I mean the bag. Why are you packing?", frågade hon igen och jag vände mig nu mot henne.
"I'm gonna leave for awhile", svarade jag och pressade fram ett leende. Jag visste att det skulle betyda att Margret fick ta ännu mer ansvar och jag visste att hon inte skulle gilla det.
"You can't", protesterade hon och kom längre in i rummet. "Or can I come too?", frågade hon sedan och sken upp i ett litet, hoppfullt leende. Jag förstod faktiskt att hon ville bort härifrån. Allt var så stressigt hos oss och alla bara bråkade med mamma eller med varandra.
"Maggie", suckade jag och granskade henne där hon stod. Hon var väldigt smal och ganska kort - bristen på längd var något som verkade gå i släkten. Det kastanje-bruna håret var riktigt långt och hängde i tjusiga lockar över hennes rygg och hennes isblå ögon såg nu nedstämt på mig - hon visste vad jag tänkte säga. "You have to stay here."
"But that's so unfair! I wanna be with you", klagade hon och jag kunde se hur hennes ögon tårades.
"I know sweetie, but who's gonna take care of Max? Someone needs to help mom, and she don't want me here anymore so that's your job now", sa jag och lyckades le uppmuntrande trots att jag inte precis kände mig glad.
"But I want you here", konstaterade Margret ynkligt och jag nickade samtidigt som jag kramade om henne.
"It's gonna be fine. I'm just gonna spend some time with Fred or Kate or someone", sa jag och gav henne en puss på huvudet.
"Promise me you'll come back. That you won't dissapear like Alexa did", viskade hon och jag blev nu tvungen att blinka undan tårar som började bildas i mina ögon. Det sista jag ville tänka på var Alexa.
"I promise."
När jag klev på bussen som gick in mot stan var det till min lättnad den trevliga, pratglada gubben som körde bussen. Hade det varit kvinnan som också brukade köra denna turen hade jag aldrig lyckats komma på bussen eftersom jag hade glömt mitt busskort hos Fred, men nu sa jag bara som det var också släppte han på mig.
Jag lade väskan på fönstersätet och slog mig ner på det brevid. Fötterna slängde jag upp på en kant framför mig också lutade jag mig bak i sätet. Solen sken utanför och jag kände redan hur det blev varmt där jag satt. Tyvärr tog det ungefär 35 minuter för den här bussen att ta sig förbi alla ställen där den skulle plocka upp och släppa av folk, innan den sedan skulle komma fram till centrum där jag skulle av.
Som tidsfördriv tog jag upp mobilen och såg att Harry hade skrivit igen.
|| Yeah, I figured. But my way to look at it was much funnier.. ||
Strax efter att jag hade läst det meddelandet ramlade ett till in. Ett där han frågade om det var något som var fel. Jag suckade och såg på väskan som låg bredvid mig. Om folk bara visste hur mycket som faktiskt var fel. Dock svarade jag bara med ett kort, enkelt svar där jag sa att jag ville ha hela historian. Hela historian om vad som hände under natten menade jag självklart då.
Ett bra tag senare körde bussen i ett gupp av något slag och jag vaknade upp från mitt halvsovande tillstånd. Att åka buss och bil gjorde mig alltid extremt sömnig. Jag tittade ut genom fönstret och kände igen området vi befann oss på. Det var ganska höga hyreshus på sidorna och jag var ganska säker på att det var här Harrys lägenhet befann sig. Snabbt beslutade jag att stanna här istället och sträckte mig för att trycka på stop knappen.
När jag stod på vägkanten och bussen hade åkt iväg var jag inte riktigt lika säker på att det var rätt ställe längre. Många höghus områden såg ju ganska lika ut och även om det här var rätt ställe så fanns det väldigt många olika trappingångar att välja på.
Jag orkade inte ens börja leta efter Harrys bil eller något annat tecken på att han bodde här. Istället tog jag upp mobilen och sökte efter hans adress, som jag ganska snabbt lyckades hitta. Det visade sig att jag befann mig på rätt område och inte många minuter senare klev jag ur hissen på Harrys våning, med en axel som gjorde ont efter att ha burit på väskan.
Efter några försök att trycka in ringklockan accepterade jag det faktum att det var trasig och knackade istället på dörren.
"It's open!", kom det ett rop innifrån. Jag öppnade sakta dörren och klev in i hallen.
När jag hade vaknat på morgonen hade jag ju redan spenderat flera timmar i lägenheten, alltså hade jag inte då känt hur ovanlgit gott det luktade för att vara en ensam killes lägenhet. Eller... jag trodde i alla fall att Harry var ensam. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det, men tänk om han hade en tjej? Det fanns ju killar som raggade på andra tjejer även fast de hade flickvän, så vem vet.
"Anyone there?", frågade Harry från andra sidan en halvt stängd dörr.
"Yeah, It's Cassie", svarade jag och släppte ner väskan på golvet. Jag tänkte absolut inte öppna dörren och riskera att skapa något pinsamt läge, men vänta behövde jag visst inte heller göra för nästa sekund öppnades den vita dörren och Harry kom ut med en t-shirt i händerna som han snabbt drog över huvudet.
"What's with the bag? You moving in already?", frågade han - med det där flinet som jag förmodligen aldrig skulle kunna få ur mitt huvud nu - när han passerade mig och gick in i köket.
"What happened last night that you didn't tell me?", frågade jag istället för att svara honom.
"Uhm, nothing really. Or, yeah if you want details; I carried you in from the cab and you kinda woke up for a few minutes. I turned on the tv and went to get you some water and when I came back you were already out of your clothes and sleeping in my shirt", sa han helt nonchalant och öppnade kylskåpet.
"How did I know where to find a t-shirt?", frågade jag efter att ha tänkt lite. Om det fanns någonting i den här historien som han inte sa, så skulle jag ta reda på det.
"There is a chair in the livingroom with some clothes on it. Look, why would I lie?"
"Did you force me to come here yesterday?". Återigen struntade jag i hans fråga och ställde en egen.
Harry var mitt i att dricka juice direkt från paketet och det såg ut som om han höll på att sätta i halsen när han hörde min fråga. Han ställde undan paketet och harklade sig lite innan han öppnade munnen för att svara.
"Why would you even think that?", frågade han och lät plötsligt rätt irriterad.
Jag såg allvarligt på honom och försökte läsa hans ansitksuttryck - se om han dolde någonting. Dock lyckades jag inte komma fram till något, så jag suckade och kavlade upp ärmen tills man se kunde blåmärket som var ännu tydligare nu än tidigare. Det fanns ingen tvekan om att det hade orsakats av en hand och när jag nu kollade på Harry såg han ännu mer irriterad ut.
"You think I did that?" frågade han högt och jag rynkade pannan. Ja, det var ju faktiskt det jag hade trott. Nu ångrade jag lite att jag inte hade bett honom komma ut till ett fik eller något och möta mig där. Om han hade varit så pass hårdhänt att han hade orsakat märket på min överarm igår ville jag inte riktigt vara ensam med honom i hans lägenhet när han blev sur - vilket han verkade vara på väg att bli.
"All I know is that I have a bruise in the shape of a hand, and that I woke up here this morning. How am I supposed to think anything about this when I have no idea what happened last night and when you won't tell me the truth?!", frågade jag och insåg att jag lät extremt upprörd. Det var bara det att jag hatade att inte veta vad som pågick. Jag ville ha koll.
Nu när jag har kommit in en liten bit i novellen tänkte jag fråga er om det är något ni har märkt att jag gör dåligt. Jag menar, om ni tycker att jag ska ändra något så säg till, så kan jag fundera på det. ^_^
Safe - Del 6
04 Augusti 2013, 15:39
Tidigare:
"I'm just saying.. do you really think that's the best you can get?", frågade han höjde ögonbrynen. Att se honom med ett så allvarligt ansiktsuttryck gjorde honom plötsligt ännu snyggare, och jag var glad att jag inte var helt nykter. Hade jag varit det så hade hans charm helt klart brytit sig igenom den lilla bubblan av säkerhet jag nu lyckades hålla upp.
"I know that you're not any better", kontrade jag säkert och lade huvudet på sned med ett litet leende på läpparna som jag inte kunde hålla borta.
En hög och klar ringsignal spred sig i rummet och så fort jag var vaken nog att inse det kände jag att hela huvudet gjorde ont utav ljudet. Jag satte mig upp och märkte att jag inte hade någon aning om var jag befann mig.
Jag såg mig snabbt omkring och insåg att det var ett vardagsrum. Jag hade alltså spenderat natten på någons soffa. En främlings soffa skulle jag tro eftersom jag i alla fall aldrig hade varit i det här rummet förut. Det var ett ganska litet rum, men trots det var både tv:n på väggen och den gråa soffan stora. En bokhylla fanns det också, och bilder på väggarna, men ljuset från fönstren gjorde att huvudvärken slog till igen och jag kunde inte koncentrera mig mer på att försöka ta reda på vem som bodde här.
Ljudet av telefonen som ringde hade ännu inte avtagit och efter att ha sökt lite med blicken hittade jag Kate's svarta jeans, som jag hade lånat, liggandes mitt på golvet och det var därifrån det ringde. Jag reste mig upp för att gå dit och svara, men i samma stund hände två saker som hindrade mig från att svara. Jag kände hur magen vred sig och plötsligt var jag väldigt illamående, och telefonen tystande äntligen.
Snabbt gick jag ut vardagsrummet och öppnade närmaste dörr i hopp om att det skulle finnas en toalett där, men det lilla utrymmet som jag tittade in i var en fullproppad liten skrubb. Jag fortsatte ut i hallen där det stod några skor, varav ett par var mina converse. Till vänster i hallen fanns det en dörr som var halvöppen och till min lättnad syntes ett badkar där inne. Snabbt tumlade jag in i badrummet och släckte den tända lampan - för att dämpa den ständiga huvudvärken - innan jag föll ihop på knä framför toalettstolen. I samma stund som jag lyckades fumla upp locket på stolen kände jag hur orsaken till mitt illamående steg i halsen och nästa sekund kräktes jag en lila/rosa, sprit luktande sörja.
Att kräkas var verkligen en av de saker jag avskydde mest, men den här gången var det värt det. Allt illamående försvann och jag blev sittande på golvet i det mörka, främmande badrummet med ett dunkande huvud.
"Cassie?", ropade någon plötsligt och jag kände genast igen den mörka rösten, som faktiskt lät hesare än vanligt. Det kanske hade och gör med att Harry förmodligen också just hade vaknat. "Cassie?", frågade han igen, men den här gången hörde jag rösten mycket närmare. Jag vred på huvudet och fick se en nyvaken Harry med rufsigt hår och endast boxershorts stå i dörröppningen. Nästa sekund tändes lampan och jag stönade lågt och kisade med ögonen.
"God, turn it off", gnällde jag, men ingenting hände.
"You don't look so good", konstaterade Harry och även om jag blundade vid det här laget visste jag att hans sneda, extremt irriterande men samtidigt riktigt snygga flin befann sig på hans läppar.
Utan att svara hävde jag mig upp på fötter och spolade i toaletten. När jag sedan vände mig mot Harry kunde jag se hur hans blick undersökte min kropp. Jag såg själv också ner över den och insåg nu först vad jag hade på mig - eller vad jag inte hade på mig. Jag stod iklädd en svart, t-shirt som nådde mig ner till mitten av låren och som definitivt inte var min egen.
Jag började bli mer och mer orolig över vad som egentligen hade hänt igår kväll. Det senaste jag kom ihåg var att jag snackade med Harry och berättade för honom att jag och han aldrig skulle hända. Sedan hade jag, Fred och Kate hängt med Nate och hans kompisar ett tag - vilket var det sista jag kom ihåg.
Här stod jag nu med Harrys tröja på mig och mina egna jeans låg på golvet och väntade på mig. Var resten av mina kläder höll hus hade jag ingen aning om, och jag var inte så säker på att jag ville veta heller. Jag hoppades innerligt att jag inte hade gjort någonting jag kommer att ångra.
"What the fuck happened last night?", frågade jag och gick förbi Harry i dörröppningen.
"You don't remember?", frågade han med en solklar retsam ton och följde efter mig ut i hallen och vidare in till köket som jag snabbt hittade.
"If I did, I wouldn't have asked you."
"First you seemed pretty angry with me, then you dissapeared with your friends. Ater a few hours I saw you with that boyfriend of yours and.."
"Was he angry?", frågade jag snabbt och vände mig mot Harry. Av någonanledning fick det honom att skratta och jag fick en känsla av att jag missade något internt skämt.
"He didn't look so angry to me", svarade han sedan och öppnade en låda under diskbänken. "Here, I guess you could need some of these." Harry slängde en liten pappersförpackning med värktabletter till mig och sedan tog han ut ett glas ur ett skåp och fyllde det med vatten.
"So.. later. I mean, why am I here? Did.. Or, was I.."
"Loosen up, I didn't even have time to kiss you before you collapsed", skrattade Harry och jag andades ut luft som jag inte ens visste att jag hade hållit inne för länge samtidigt som jag sjönk ner på av stolarna som stod vid köksbordet.
"I collapsed?", frågade jag ängsligt och tog ut två små tabletter från förpackningen. Harry ställde ner vattenglaset framför mig och vände sig sedan mot diskbänken igen där han började koka kaffe.
"Yeah, in the cab", svarade han och jag suckade tyst. Vad var det här? Jag hade varit full förut, väldigt full till och med. Men igår hade jag inte ens druckigt mycket. Bara några klunkar ju.
"But I still don't get it, why am I here?", frågade jag efter att ha svalt båda tabletterna och dragit i mig hela glaset med vatten. Harry hällde i kaffepulver i det nu kokande vattnet och vände sig sedan mot mig.
"I found you sitting on a fence and your friends weren't there. You refused to let me take you home but when I suggested you could come to my place with me, you had nothing against that", förklarade han och jag nickade lite och såg ner i bordet.
Harry bara fortsatte att förvåna mig. Jag började bli ganska säker på att han inte var så hemsk som jag hade trott från början, vilket skrämde mig. Om han hade varit värsta skitstöveln hade det ju blivit mycket lättare att hålla sig borta från honom.
"You want some coffee before I take you home?", frågade Harry när han hällde upp kaffe åt sig själv. Jag tänkte protestera, säga att jag inte ville hem över huvud taget, men så insåg jag att det bara skulle leda till frågor. Jag behövde dessutom nya kläder till kvällen så det kanske inte var en så dålig idé att åka hem.
"Yeah, sure."
"You can stop here", sa jag när vi 40 minuter senare körde upp på gatan där jag bodde. Han stannade utanför det stora, vita huset och jag knäppte snabbt lös bältet.
"I guess I'll see you around", sa Harry och trummade lite med ena handen på ratten. Jag öppnade dörren, men vände mig mot Harry innan jag klev ur.
"Thank you, Harry", sa jag med ett leende. Det var inte bara skjutsen jag tackade för, utan för att han inte hade lämnat mig ute på stan igår kväll. Vem vet vart jag hade hamnat till sist.
"Anything for you, beautiful", flinade han och jag suckade när jag klev ur bilen.
"Could you stop calling me that?", frågade jag och väntade lite med att stänga dörren.
"Whatever you say... Gorgeous." Jag himlade med ögonen och smällde igen dörren.
Jag stod kvar och såg på bilen när den försvann längs gatan. När jag sedan var säker på att Harry inte kunde se mig längre började jag gå åt motsatta håll. Jag bodde inte i det vita, ståtliga huset med en enormt stor trädgård. Tio hus längre upp längs samma väg befann sig det lilla, skabbiga huset som jag förmodligen borde kalla för hem.
Den röda färgen på väggarna hade börjat lossna för flera år sedan och gräset utanför var det ingen som hade tid eller tålamod att klippa. Persiennerna var fördragna som alltid, och lika bra var väl det, så att ingen kunde se in i det trånga utrymmet där vi knappt fick plats med vårat matbord.
Några sekunder efter att jag hade öppnat dörren var Max - min tre år gamla bror framme vid mig med utsträckta armar.
"Hi you", sa jag glatt jag och tog upp honom i famnen samtidigt som jag trampade av mig skorna.
"Cassie!", utbrast Margret när jag kom in i köket där hon satt och ritade.
"Hello sweetie", log jag och gick fram till kylskåpet. "Where is everyone else?", frågade jag och såg mot Margret samtidigt som jag tog ut ett juice paket från kylen och hällde upp jucie i ett glas.
"Mom took them to the store."
Ibland tyckte jag verkligen synd om Margret. Hon var nio år och det kändes som om hon orkade med mer ansvar än vad jag gjorde. Hon var bara en utav mina fem småsyskon och det här var inte första gången som mamma lämnade henne hemma som barnvakt.
"I can be with Max. You go out and play or something, it's sunny", sa jag och Margret sken upp i ett leende.
"Thank you Cassie", sa hon glatt och reste sig från bordet innan hon försvann ut i hallen.
"I missed you Maggie", sa jag högt och Margret stack ut huvudet i köket igen.
"I missed you too", svarade hon med ett leende som verkligen smittade av sig till mig. "Bye!"
Jag ber om ursäkt om det är stavfel eller så, men jag har mycket att göra just nu. Jag antar att en del med lite slarvfel är bättre än ingen del alls...?
Jag ber om ursäkt om det är stavfel eller så, men jag har mycket att göra just nu. Jag antar att en del med lite slarvfel är bättre än ingen del alls...?
Safe - Del 5
02 Augusti 2013, 16:23
Tidigare:
"Nobody", svarade jag i ett försök att låta o brydd om Harry, och låste upp mobilen. Jag behövde inte leta länge förrän jag fick reda på vad han hade gjort. Ett sms var skickar till en ny kontakt som var döpt till Mr. Styles. Toppen, nu hade han mitt nummer också. "I might need some of that booze after all", konstaterade jag och vände mig mot Nate som, med ett stolt leende på läpparna, tog upp den lilla flaskan igen.
→ Cassie ←
"What is this?!", hostade jag fram efter att tagit en klunk av innehållet i Nates flaska. Jag hade väntat mig någon dricka blandat med sprit, men det här var starkt. Riktigt starkt. Jag kände ett behov av att skölja bort eftersmaken med något gott, men det fick jag klara mig utan.
"Vodka", svarade han, fortfarande halvt skrattande. Jag gav tillbaka flaskan till honom och grimaserade ogillande. "No more?", frågade han och verkade överdrivet road över min reaktion.
"No, thanks", svarade jag bittert och sedan fångades min uppmärksamhet av mobilen som pep i min ena hand. När jag såg att det var "Mr. Styles" som hade skickat ett sms kunde jag inte hindra hjärtat från att ta ett extra skutt. Samtidigt som han nästan skrämde mig lite var det något som gjorde honom väldigt intressant.
|| You've never been much of a drinker, have u? xoxo ||
När jag förstod att han såg mig kände jag till min förtvivlan att kinderna hettade en aning - men det gömde sig förmodligen under Kate's sminkning. Jag vände mig hastigt om och sökte efter Harry med blicken, men han syntes inte till.
"Or you know, maybe it wasn't that bad", ändrade jag mig och tog tillbaka flaskan från Nate innan han hann stänga den. Den här gången tog jag två hyfsat stora klunkar och var noga med att inte, med ansiktsuttryck, visa hur äckligt det faktiskt var. Det riktigt brände i halsen.
"Take it easy Cas, this is strong shit", varnade Fred och jag hörde att han var förvånad.
"Perfect", sa jag och såg ner på flaskan innan jag tog ytterligare en klunk, och sedan gav den till Nate. Han såg däremot inte förvånad ut, snarare lite imponerad. Förhoppningsvis hade Harry också sett på, och blivit lika imponerad - eller i alla fall lite överraskad. Han trodde kanske att han kände mig och visste saker om mig, men så var det inte. Den där killen visste ingenting och det tänkte jag bevisa.
"Now let's go listen to some music", sa jag glatt och tog tag i Freds arm för att dra med mig honom till scenen där något brittiskt, halv-rockigt band spelade för fullt. Jag hörde hur hans kompisar följde efter oss och av någon anledning spred sig ett nöjt leende på mina läppar. Jag visste inte varför, men plötsligt kändes situationen så bra.
Det tog inte många minuter förrän alkoholen hade hunnit ta sig ner till magsäcken och jag fick en varm, brännande känsla i magen. Jag blev inte inte yr, men huvudet kändes en aning tyngre.
"You like this band?", frågade Fred skrikande när vi kommit in en bit i publiken. Jag skakade på huvudet och skrattade lite.
"I don't even know this band", skrek jag tillbaka och flätade samtidigt ihop mina fingrar med hans och höjde våra händer i luften för att vifta i takt till musiken.
"Well, that was fun", suckade jag nöjt och krokade fast min arm med Freds medan vi gick bredvid varandra runt på den fullproppade parkeringen.
"Where the hell did you disappear?", hördes plötsligt Kates röst bakom oss och nästa sekund slöt hon upp bredvid mig.
"I totally lost you in the crowd", svarade jag oskyldigt och stack in min lediga arm under hennes.
"Don't worry, I ran into Olivia. Can you imagine? I mean, it was literally years ago and - ", jag hörde att orden flög ur munnen på Kate, men jag orkade verkligen inte lyssna. Det hade visat sig att man blev lite snurrig av att stå och hoppa som en galning efter att ha dragit i sig vodka som jag hade gjort.
"The world to Cassie, hello?!"
"Yeah, ehm. Sorry, what were you saying?"
"Did you know Olivia's gonna move to Ireland?", frågade Kate, förmodligen för andra gången. Just när jag öppnade munnen för att svara henne började Fred prata istället.
"Isn't that the guy from earlier?", frågade han och nickade mot ett gäng med killar där en av ryggtavlorna definitivt tillhörde Harry. "Who is he anyway?" lade Fred till och ryckte på axlarna.
"I met him yesterday.. Rob was fighting him", svarade jag ärligt och Kate tittade förvånat på mig.
"Who? Styles?!", frågade hon stannade upp.
"You know him?", frågade jag minst lika förvånat, men hon skakade på huvudet.
"No, but I know about him. Everybody do. He went to our school last year and.. why are you staring at him mike that?!", utbrast hon mitt i meningen och jag flyttade förbryllat blicken till Kates ansikte istället för Harrys rygg.
"I'm not", protesterade jag och hon himlade med ögonen åt min genomskinliga lögn.
"Look Cassie, don't get into something with that guy. First of all he's been with more girls than I can count and second of all; you've got Rob for god sake!" Återigen tittade jag bort mot Harry och vände mig sedan helt mot Kate och såg allvarligt på henne.
"I'm not getting into anything with anyone", sa jag seriöst och blev lite irriterad över att hon ens tänkte sig att jag skulle kunna bedra Robert. Visst, vårat förhållande var praktiskt taget bara bråk nu för tiden, men jag älskade honom och skulle aldrig vara otrogen. Inte mot honom och inte mot någon annan heller.
"Good", sa Kate och nickade stelt. Det verkade som om mitt plötsligt intensiva humör hade förvånat henne. När hon sedan bröt ögonkontakten och tittade bort mot gruppen med killar suckade jag och såg snabbt på Fred.
"I'll be right back", mumlade jag snabbt innan jag stegade iväg mot Harry. Jag klev in i mitten av cirkeln som han och hans kompisar bildade och såg rakt upp på hans ansikte, in i de gröna ögonen.
"I don't really get what you're doing or why, but I's getting disturbing and I'm not gonna be a part of your games", sa jag bestämt och vek inte för en sekund bort från den intensiva ögonkontakten. Var den plötsliga säkerheten kom ifrån var jag inte riktigt säker på, men förmodligen hade alkoholen ett finger i spelet. En del tysta skratt kunde höras från de andra killarna.
"Wow, I was defintely wrong earlier", konstaterade Harry och höjde ögonbrynen i något som såg ut som en imponerad min. Det var precis som om han inte alls hörde vad jag just sagt och jag tog ett djupt andetag för att försöka dämpa irritationen.
"Yeah, that's right. You don't know anything about me and you might think that I'm some weak girl without any self-esteem at all, but that's not who I am. So why don't you, Mr Styles -", sa jag och betonade hans smeknamn till sig själv på ett extremt dömande sätt. "- find someone else to play around with, because I'm not avaiable" avslutade jag sedan säkert och skakade lite på huvudet. Om till och med min bästa vän hade, för bara en sekund, kunnat föreställa sig att jag skulle göra något så dumt som att gå bakom Roberts rygg med Harry - då var det absolut inte omöjligt att Harry själv också hade kunnat tro det. Förhoppningsvis hade jag nu gjort det klart för honom att det inte skulle hända.
"I'd say you should take another drink. I like this side of you. So confident", flinade Harry och jag fattade inte varför han fortsatte med sitt flirtiga, säkra beteende.
Jag suckade uppgivet och slog ut med armarna. Han var ju hopplös. Jag hade i alla fall fått sagt det jag ville, så nu började jag gå tillbaka mot Fred och Kate som fortfarande stod kvar på samma plats, båda med blickarna klistrade på oss.
"Wait? Can I ask you a question?", frågade Harry, och egentligen ville jag bara fortsätta gå och strunta i honom från och med nu, men den allvarliga tonen i hans röst gjorde mig nyfiken.
"It's not against the law", konstaterade jag tyst och vände mig mot sakta honom igen.
"The last time I saw you with - who you probably call your boyfriend - he pushed you straight into my arms and called you a bitch. I would guess that you haven't even seen him since then", sa han och jag bara såg på honom under tystnad. Han hade rätt, men det var det enda han visste om mitt och Robs förhållande. Han hade ingen talan i det här ämnet.
"That wasn't a question", konstaterade jag menande och Harry himlade med ögonen.
"I'm just saying.. do you really think that's the best you can get?", frågade han höjde ögonbrynen. Att se honom med ett så allvarligt ansiktsuttryck gjorde honom plötsligt ännu snyggare, och jag var glad att jag inte var helt nykter. Hade jag varit det så hade hans charm helt klart brytit sig igenom den lilla bubblan av säkerhet jag nu lyckades hålla upp.
"I know that you're not any better", kontrade jag säkert och lade huvudet på sned med ett litet leende på läpparna som jag inte kunde hålla borta.
Ojdå, jag läste igenom delen nu och såg att det mest bara var massa konversation... Hoppas ni inte tycker det blev allt för knas, hehe. :)
Ojdå, jag läste igenom delen nu och såg att det mest bara var massa konversation... Hoppas ni inte tycker det blev allt för knas, hehe. :)
Safe - Del 4
31 Juli 2013, 16:19
Tidigare: Harry verkade dock inte ha några tankar om att kyssa mig, utan sa istället med en låg, hes röst; "See you later, beautiful." Jag kunde känna hans varma andedräkt slå emot mitt ansikte när han uttalade orden, och sedan släppte han mig och lämnade mig stående på ostadiga ben. Fan, till och med hans andedräkt fick mig att vilja smälta till en liten pöl.
~ Jag har tyvärr inte tid att fixa bilder till denna del. ~
~ Cassie ~
Mållöst såg jag hur Harrys ryggtavla försvann in bland allt folk som passerade mig och det tog inte länge innan jag inte alls kunde skymta honom längre. Först då insåg jag att jag kunde höra musik från en av de större scenerna och då kom jag ihåg min och Kates överenskommelse. Snabbt tog jag upp mobilen från väskan och såg att jag hade både missade samtal och meddelanden från Kate. Jag började snabbt gå mot scenen där musik spelades, samtidigt som jag ringde upp henne. Inget svar, så klart. Hon stod förmodligen redan mitt i publiken och hörde inte att telefonen ringde.
I några få sekunder övervägde jag att tränga mig in och se om jag kunde hitta Kate någonstans vid fronten av folkmassan, men sedan insåg jag att det var hopplöst. Den här publiken var till och med större än den förra.
Istället gick jag ett varv runt området i hopp om att hitta Fred, och när jag kom fram till den delen där karusellerna befann sig såg jag honom faktiskt. Han stod med ryggen mot mig och pratade med ett med några andra killar, och jag sprang snabbt fram till de och tog i ordentligt när jag slängde mig över Fred bakifrån och klamrade mig fast på hans rygg - det hela fick honom att vackla till ordentligt.
”Hey you”, skrattade jag och rufsade med ena handen i hans hår samtidigt som jag höll i mig runt hans hals med den andra.
”Hello dopey”, sa Fred samtidigt som han gjorde ett litet hopp för att få mig högre upp på ryggen.
”Ey, I haven’t even had one drink”, konstaterade jag allvarligt och kramade åt med benen lite extra hårt i hopp om det kanske skulle göra ont, eller kännas obekvämt i alla fall, men han verkade inte ens märka det.
"You want one"?, frågade en av de andra killarna - Nate - plötsligt och såg på mig under höjda ögonbryn. Jag hade inte ens tänkt på de andra så nu gled jag snabbt ner från Freds rygg och gav de tre andra varsin kram.
"You brought booze?", frågade jag lite förvånat och han nickade otydligt samtidigt som han drog upp en liten flaska från fickan på hans huv-tröja. "Don't let anyone see that!", viskade jag allvarligt och såg mig omkring för att försäkra mig om att alla bara passerade oss som vanligt.
"Cool down, it's just a little", konstaterade Nate och jag fick lust att läxa upp honom om att det faktiskt var helt emot reglerna att dricka utanför öltälten. Inte för att jag alltid var särskilt strikt med att följa regler, men för att jag av egen erfarenhet visste att det som minderårig inte var kul att bli tagen på bar gärning - av ordningsmän.
"You're crazy", konstaterade jag med en suck vilket fick honom att skrattade lite, men skrattet försvann fort och han tittade allvarligt och nyfiket på något bakom mig.
Jag tänkte precis vända mig om och titta vad det var, när jag kände en kropp mot min egen bakifrån. Jag hann i några sekunder tro att det var Fred, men när jag vred på huvudet kände jag lukten av Harrys parfym och såg även hans ansikte som var klätt med ett snett, lite retsamt leende. Jag kände att det var läge att säga något, men när jag öppnade munnen för att göra det blev jag snabbt distraherat av att Harry böjde sig ner och i princip sniffade på huden vid min hals. Mitt hjärta rusade genast iväg och jag gjorde ett tappert försök med att kontrollera min andining.
"Stop", sa jag tyst samtidigt som jag med ena handen förde undan hans huvud från min hals. Först då insåg jag att det han gjorde bara var en avledning, för samtidigt hade han - utan att jag reagerat på det - fiskat upp min mobil från en av de främre jeansfickorna.
"What are doing?", frågade jag förvirrat och vände mig mot Harry, som såg ner i mobilen. Hans fingrar dansade snabbt över skärmen och det tog inte länge förrän han låste den och höll fram den mot mig igen.
"Here you go", sa han med ett snett leende och jag tog telefonen från honom.
"You can't just act like this..", konstaterade och trots att jag försökte låta säker på min sak kunde jag själv höra hur nervös jag lät, vilket störde mig, med tanke på att det förmodligen inte bara var Harry som märkte det den här gången, utan också Nate och hans polare som jag inte riktigt kände. Harry höjde ögonbrynen och slog oskyldigt ut med armarna.
"Like what?", frågade han och såg på mig med en förvåning i ögonen som definitivt var spelad, medan han började backa ifrån mig och sedan vände sig om och gick.
Jag suckade och slöt ögonen för några sekunder. Det här var verkligen hopplöst.
"Who was that?", frågade Fred både nyfiket och oförstående samtidigt som han kom mot mig lite.
"Nobody", svarade jag i ett försök att låta o brydd om Harry, och låste upp mobilen. Jag behövde inte leta länge förrän jag fick reda på vad han hade gjort. Ett sms var skickar till en ny kontakt som var döpt till Mr. Styles. Toppen, nu hade han mitt nummer också. "I might need some of that booze after all", konstaterade jag och vände mig mot Nate som, med ett stolt leende på läpparna, tog upp den lilla flaskan igen.
~~~
Mobilskriven del, därav inte så lång och kanske inte så jätte välskriven. Hoppas ni gillar den iallafall och så fort min dator börjar funka ska jag fixa en bättre och längre del. :)
Safe - Del 3
29 Juli 2013, 08:17
Tidigare:
"Maybe you shouldn't have spend like one hour doing Cassie's hair", konstaterade Fred men Kate bara fnös.
"You don't understand things like that Fred, but that's okay. You're a guy", sa hon samtidigt som vi alla tre visade upp våra armband - som betydde att vi hade helgbiljetter till den här tillställningen - för vakterna.
→ Cassie ←
När vi kom fram till den lite mindre scenen där Olly skulle uppträda var det redan fullpackat med folk. Jag suckade och såg på Kate.
”Do we really have to stand in the front?”, frågade jag skeptiskt.
”Yes, my friend. We are gonna be able to say ’I stood front row at Olly Murs’”, sa hon glatt och började tränga sig fram mellan folket.
”Have fun”, sa Fred i örat på mig och samtidigt som Kate tog ett grepp om min hand och drog mig genom folkmassan såg jag besviket bak på Fred, som flinade åt mig. Jag gissade att han skulle leta rätt på Nate eller någon annan att hänga med, eftersom han nog inte ens visste vem Olly Murs var.
Till min förvåning lyckades vi faktiskt ta oss rätt långt fram, men ända längst fram fanns det ingen chans att vi skulle komma.
”So now we can’t say we stood front row”, sa jag med spelad besvikelse och Kate bara fnös.
”I’ll say it anyway. This is close enough”, sa hon och jag skrattade lite. Det var tydligt att hon var irriterad över att se tjejerna som stod längst fram och trängdes och skrattade i väntan på att Olly skulle komma upp på scenen. Jag förstod inte riktigt hur man ens kunde stå där framme. Det var sjukt trångt här några rader bak, vars vi var, och där framme borde man verkligen bli mosad mot järnstaketet som höll fansen borta från scenen.
”You wanna make a deal?”, frågade Kate plötsligt och jag tittade nyfiket på henne.
”What deal?”, frågade jag avvaktande.
”Just tell me first. Yes or no?” Jag tänkte efter lite och bestämde mig sedan för att det inte kunde vara så farligt.
”Sure!”
”Great. You and I are gonna stand front row at every single artist this festival”, sa hon och log brett.
”But Kate, we’re not..”
”Okay, as far in as we can come”, ändrade hon sig snabbt och jag skrattade lite, men nickade.
”Deal”, log jag, men överröstades av ett öronbedövande skrik som uppstod när det kom in folk på scenen. Det var inte Olly som kom ännu, utan en trummis och gitarrister och sådant. Sedan, när alla de andra stod på sina platser och började spela, kom Olly sjungande ut på scenen och skriken ökade. Innan jag ens hunnit tänka efter stod jag - och alla andra - och hoppade och sjöng med till hans låt Troublemaker.
Några låtar in i showen tänkte jag precis säga, eller snarare skrika, till Kate att det här faktiskt var roligare än förväntat och att Olly faktiskt var rätt bra, men när jag såg bredvid mig var hon inte där längre. Jag slutade hoppa och vred på mig för att kunna se mig omkring ordentligt, men jag kunde ändå inte se Kate. Genast ångrade jag att jag hade insisterat på att ha vanliga converse när Kate hade försökt få på mig ett par snygga klackar. Hade jag haft de på mig hade jag kanske kunnat se bättre än jag gjorde nu.
”Hello beautiful”, hörde jag plötsligt en hes röst säga rakt in i mitt öra, vilket i princip var vad som krävdes för att man skulle kunna bli hörd över den höga musiken. Genast kände jag igen sättet han uttalade beautiful på, men jag blev ändå tvungen att vända mig om för att vara säker på att det var han. Precis som förväntat möttes av samma gröna ögon som kvällen innan. Harry stod riktigt nära mig och såg ner på mig med ett litet busigt leende på läpparna. Av någon anledning kände mig extremt obekväm med att ha honom så nära, men när jag försökte backa blev jag påmind om att vi befann oss i mitten av ett folkhav. ”You’re not gonna find anyone in this crowd”, konstaterade Harry högt och gav mig en menande blick - tydligen hade han sett att jag hade letat efter någon. Jag förstod att han hade rätt - jag skulle helt enkelt få leta rätt på Kate när jag kom ut härifrån.
Olly hade just avslutat en låt och sagt några meningar som jag inte hunnit lyssna till. Nu började bandet spela Heart Skips A Beat. Jag vände mig mot scenen igen i hopp om Harry på något orimligt sätt bara skulle försvinna bland allt folk, och en liten stund trodde jag nästan att det fungerade.
När refrängen sedan kom och jag - som alla andra - höjde ena handen i luften och viftade med den i takt till musiken kände jag plötsligt hur någon annans hand kom runt min midja och i princip höll om mig. Jag behövde inte kolla bak för att veta att det var Harry.
Sekunden efteråt kände jag hur folk började trängas ännu mer och sedan var min rygg plötsligt pressad mot Harrys kropp. Egentligen var det ingenting märkvärdigt med det - det hade hänt säkert 10 gånger tidigare bara under den här showen, med andra killar och tjejer - men det var något med Harry som gjorde mig nervös. Bara att känna lukten av honom och hans parfym fick det att pirra i magen på mig.
När handen som höll om mig sedan enkelt letade sig in under det tunna linnet jag hade på mig och placerades på min mage insåg jag hur fel det här var. Jag hade Rob, så jag borde inte låta någon annan röra mig på det här sättet. Musiken var så pass hög att om jag ville att Harry skulle höra något jag sa hade jag varit tvungen att vända mig mot honom och skrika, därför struntade jag i det och flyttade bara hans hand till utsidan av linnet, vilket han verkade nöja sig med för där stannade den resten av showen.
En stor del av folket var riktigt snabba med att försvinna från scenen när Olly var färdig, antagligen för att de skulle förflytta sig till nästa scen och vänta på nästa uppträdande. Jag själv började genast att söka efter Kate med blicken, men jag såg henne ingenstans.
”Who is it that you’re looking for?”, frågade Harry och ställde sig framför mig. Medan han hade stått bakom mig hade det varit lätt att ignorera det faktum att den goda doften kom från en riktigt snygg kille, men nu när han placerade sig själv i mitten av mitt synfält blev det lite svårare.
”A friend”, svarade jag och undvek medvetet ögonkontakt. Jag hade en känsla av att det var bäst att se in de där gröna ögonen så lite som möjligt.
”Is it that Rob guy?”, frågade han och jag kunde, i ögonvrån, se att hans blick blev intensivare. Jag blev nu tvungen att möta den, och så fort jag gjorde det ångrade jag mig. Det måste vara det här som folk kallade knäsvag, för mina ben kändes plötsligt alldeles mjuka och opålitliga.
”How do you know Robert?”, frågade jag tyst och tvingade mig själv att vända ner blicken till marken under oss. Vad var det här egentligen? Jag träffade den här killen för andra gången och jag fick redan talsvårigheter i hans umgänge. Han fick mig redan att känna saker jag aldrig känt med Rob. Det var inte rätt.
”I don’t”, svarade Harry simpelt och jag såg hur hans fötter förflyttades mot mig.
”So why.. why were you fighting with him?”, frågade jag besvärat och svalde hårt.
”I wasn’t”, svarade han, återigen kort och enkelt. Nu kunde jag dock höra en lite road ton i hans röst. Jag fuktade läpparna med tungan och fortsatte se ner på våra fötter. Något att säga kunde jag inte komma på, därför blev det han som bröt tystnaden.
”I like your eyes”, sa han helt oväntat och jag vände förvånat upp blicken mot honom.
”I.. uhm. Thank you”, svarade jag dumt och flackade med blicken från hans ena öga till det andra, och tillbaka igen. Sanningen var att jag gillade hans ögon också, men det kunde jag inte säga ju. Mitt osäkra svar fick honom att flina och jag hade en känsla av att han var fullt medveten om vilken effekt hans närhet hade på mig.
Den nya tystnaden som lade sig mellan oss var ingenting jag uppskattade. Hans blick borrade sig in i min och jag kunde inte förmå mig själv att titta bort. Istället stod jag bara och stirrade tillbaka på honom. Jag uppfattade det knappt först, men sakta flyttade Harry sig närmare mig och tillslut kunde jag känna värmen från hans kropp genom det lilla avståndet han fortfarande höll.
En stor, varm hand dök upp vid mitt ansikte och lämnade en varm linje där fingrarna drogs över min ena kind. Sedan fångade Harry upp en hårslinga som hade lämnat sin plats vid resten av luggen. Varsamt lade han håret på plats och bröt äntligen ögonkontakten för att följa sina egna rörelser med blicken. Jag passade på att granska hela honom ordentligt nu, för första gången i kväll.
Det bruna håret var fortfarande lockigt, men inte lika bakåtdraget idag. Det täckte en del av hans panna, men lämnade ändå de gröna ögonen fullt synliga. Jag fortsatte neråt med blicken. Han hade på sig en mörkgrön rutig som följde formen av hans överkropp perfekt, och till det ett par svarta jeans.
När jag återvände upp med blicken till hans ansikte såg Harry på mig med ett flin, innan han snabbt såg ner över sin egen kropp. Det såg nästan ut som om han tittade så att han inte glömt att stänga gylfen eller något sådant. Så fort han återvände med blicken till mina ögon blev jag återigen påmind om att jag inte ens borde stå här med Harry. Jag visste knappt vem han var, men trots det var jag rätt säker på att han tillhörde fel gäng. Att han inte var någon jag egentligen ville spendera tid med.
Jag tog ett steg bak för att öka avståndet mellan oss lite, men min handling hade motsatt effekt för Harry var snabb med att lägga bägge händerna på mina höfter och dra mig mot sig själv. Jag kände hur mitt hjärta ökade takten mer och mer när jag kände värmen från hans kropp emot min egen. Förmodligen kunde han också höra det, eftersom hans lekfulla flin var tillbaka på hans läppar. Jag gjorde ett litet försök att backa bort från honom, men hans starka händer höll mig på plats samtidigt som han böjde sig ner mot mitt ansikte och stannade några centimeter ifrån mitt. Åhnej, bara han inte kysste mig. Vad som helst, men inte en kyss. Trots att jag bara ville vrida bort huvudet och göra allt för att han inte skulle placera sina läppar mot mina, så stod jag bara där och stirrade in i hans ögon.
Harry verkade dock inte ha några tankar om att kyssa mig, utan sa istället med en låg, hes röst; "See you later, beautiful." Jag kunde känna hans varma andedräkt slå emot mitt ansikte när han uttalade orden, och sedan släppte han mig och lämnade mig stående på ostadiga ben. Fan, till och med hans andedräkt fick mig att vilja smälta till en liten pöl.
Jag vet, jag vet. Det där blev inge bra. Jag känner verkligen hur slarvigt det där blev, och jag är ledsen för det. Ska försöka få nästa del bättre. .__.
Safe - Del 2
27 Juli 2013, 08:33
Tidigare:
"Have you been smoking?" frågade Robert plötsligt allvarligt hans ögon såg om möjligt ännu argare ut. Jag sjönk ner på mina hälar igen. Det hade tidigare känts som att röka var ett bra sätt att bevisa att jag var självständig och kunde göra vad jag ville, men nu började jag tvivla på min plan. "You're disgusting, do you know that?" frågade han i hög ton och plötsligt fick jag en hård knuff på båda axlarna som fick mig att vackla bakåt några långa steg innan benen inte hann med under mig längre och jag föll handlöst.
→ Cassie ←
Jag hann få panik inom mig och knep ihop ögonen, som om det skulle dämpa smärtan när jag slog i marken, men det kom aldrig någon smärta alls. Istället kände jag hur ett par stora händer tog ett starkt grepp under båda mina överarmar och på så sätt fångade mig innan jag hann träffa den hårda asfalten.
"The slut is yours tonight." Hela kvällen hade jag lyckats hålla uppe någon sorts mur mellan mitt huvud och alla elaka ord Robert hade sagt, men de där orden bröt sig igenom och gjorde faktiskt ont. "She'll be running back to me anyway", muttrade han och vände sig sedan om för att gå sin väg. Var det verkligen så låga tankar han hade om mig?
Jag såg efter Rob när han försvann längre och längre bort, och med hjälp av händerna som fortfarande höll i mig tog jag mig sedan upp på egna ben igen. När jag inte längre kände fingrarna runt mina armar vände jag mig om och tittade på killen som hade fångat mig - killen med det lockiga håret. Nu på närmare håll var det även lätt att bekräfta min tanke om gröna ögon. De var till och med mycket grönare än jag hade sett på långt håll. Även om jag helst bara ville bort från honom, så kunde jag inte undgå att märka att han faktiskt såg bra ut.
"Thanks." Först nu när jag pratade insåg jag att jag var en aning andfådd, av rädsla förmodligen. Jag skulle nog aldrig säga det till någon, men ibland skrämde Robert faktiskt mig, och även om den här killen hade fångat mig kände jag mig inte alls trygg med honom heller.
"You heard him. You're mine tonight", flinade killen och höjde lite på ögonbrynen. Jag förstod inte om han sa det som ett litet skämt eller inte, men i vilket fall som helst gjorde det mig ännu mindre trygg. "I'm Harry", presenterade han sig sedan och höll till min förvåning fram handen mot mig. Lite väl trevlig gest för att tillhöra Roberts typ av vänner. Dock kanske det var precis vad han ville få mig att tänka.
"And I'm out of here", muttrade jag och gick förbi honom. Jag fick syn på de två killarna från tidigare, Niall och Zayn. Dom båda stod och iakttog oss med nyfikna blickar. Hade de sett hela incidenten kunde man lätt kalla det för pinsamt, med tanke på att Niall hade kommenterat min rökning tidigare. Mitt i ett av mina steg togs ett grepp om min handled och det tog tvärstopp för mig.
"Where do you think you're going?" Jag vände mig sakta om och började bli både irriterad och orolig. Vad ville den här Harry mig egentligen?
"Home", svarade jag tvärsäkert och han skrattade lite innan han nickade.
"I'll drive you", sa han och nickade mot en väldigt låg och riktigt snygg svart bil som stod parkerad en bit bort.
"I can walk", lovade jag och gjorde ett litet försök att vrida runt min handled så pass mycket att Harry inte skulle kunna hålla kvar sitt grepp, men det gick inte. Hans grepp bara hårdnade och han skrattade lite igen.
"Oh, honey. I think I'll win this." Om han pratade om diskussionen angående om att få skjutsa hem mig eller om han menade den lilla kampen våra händer utövade hade jag ingen aning om, men med den där styrkan började jag tro att han skulle vinna både och - vilket oroade mig mer och mer.
"Harry, come on now. Let's go inside!", sa en röst som jag kände igen. Det var blondinen - Niall.
"I'll just drive her home", sa Harry och höll upp den handen som han höll i mig med, vilket resulterade i att vi båda höll upp varsin hand och eftersom han var mycket längre än mig blev jag tvungen att ställa mig på tå. Niall och Harry kände alltså varandra, vilket nu resulterade i att jag definitivt aldrig skulle kunna träffa någon av de igen. Det skulle bli alldeles för pinsamt.
"I'll walk. Let go of my arm!" Det var slut med de små försöken att ta sig lös och nu slet jag istället armen mot mig. Det resulterade i att hans grepp rev i den tunna huden på min handled och jag kved till utav smärtan.
"Easy, you're hurting yourself", sa Harry och äntligen släppte han mig. Jag gned försiktigt med den andra handen där hans grepp hade varit och skakade sedan på huvudet.
"No. You're hurting me", rättade jag honom innan jag med snabba steg återigen gick förbi honom, förbi Niall och vidare längs vägen.
Om jag skulle gå ända hem till mig skulle det blir riktigt långt, också gick även åt fel håll just nu. Dessutom ville jag inte gå hem, men jag kanske kunde gå till Roberts lägenhet. Dit var det inte jätte långt och jag hade hans extranyckel så det gjorde inget om han inte skulle vara hemma. Fast sedan kom jag och tänka på vad han hade sagt tidigare om att jag ändå skulle komma tillbaka till honom, vilket fick mig att stanna och ta upp telefonen och knappa in Freds nummer.
"Fred", svarade han efter några signaler och eftersom det var alldeles tyst i bakgrunden antog jag att han inte längre var med Kate.
"Hi", sa jag och följde bilarna som passerade med blicken.
"Don't tell me you need that ride after all?" frågade Fred och lät till en början riktigt trött och allvarlig, men i slutet av meningen hörde jag hur hans vanliga 'jag visste väl det' - ton spred sig i rösten.
"I could walk, but you know, that would take me about.."
"I'm coming", avbröt han och jag skrattade lite.
"You're the best", sa jag tacksamt och satte mig ner på en sten som stod några meter bort från vägen.
"I know", höll Fred med och sedan lade han på. Egentligen hade jag lite dåligt samvete, för Fred hade agerat chaufför till mig alldeles för många gånger sedan han tog körkortet för ungefär ett och ett halvt år sedan. Men han sa alltid att det var lugnt, att han inte hade något emot sällskapet och att det ändå var hans pappa som betalde bensinen.
Från Fred var det en ganska bra bit att köra in till centrum, men det tog ändå inte allt för länge tills hans vita bil passerade på vägen framför mig. Han såg mig tydligen när han passerade för lite lägre fram saktade han in och stannade på vägkanten. Jag joggade fram till bilen och satte mig på passagerarsidan.
"Thank you for doing this", sa jag när jag stängde dörren efter mig.
"You know that I don't mind. I'm not even paying for the gas myself", sa han, som så många gånger tidigare.
"I'm so lucky", sa jag nöjt och lutade mig bak i stolen. Fred log brett mot mig innan han vände blicken ut genom fönstret och började köra. Jag satt kvar med blicken fäst på honom.
Hans hår var ljusbrunt, på gränsen till blont, och nu var det nästan nyklippt - dock inte jätte kort utan bara sådan där typsik pojkfrisyr. Hans ögon var i en ljus nyans av brun och på vintrarna var han ganska blek, men på sommaren blev han brun direkt när solen tittade fram. Att han hade en vältränad kropp och var rätt lång var också positiva saker, som ledde till att han var en ganska populär måltavla för tjejerna.
"Where am I taking you? Home? To Rob?" Freds röst avbröt mina tankar.
"Ehm.. Would you mind if I'd come with you?" frågade jag lite avvaktande. Jag tänkte inte befinna mig i Robs lägenhet när han kom hem, och jag ville inte riktigt åka hem heller. Fanns det ett annat alternativ höll jag mig helst borta hemifrån.
"Ofcourse not!" sa han snabbt och tog av mot sitt bostadsområde i en korsning.
"The shower is all yours", sa Fred när han kom in i sovrummet i endast boxershorts. Hans vältränade mage och bröstkorg hade förmodligen fångat de flesta tjejernas uppmärksamhet, men jag skulle aldrig kunna spana in honom på det sättet. Visst, Fred såg bra ut, men han hade alltid bara varit som en bror. Nu gnuggade han sitt nytvättade hår med en handduk och slängde den sedan på en stol innan han slängde sig själv bredvid mig där jag låg på mage på hans stora dubbelsäng.
"This bed is so comfortable, I don't ever wanna leave it", klagade jag samtidigt som jag rullade över till sidan och reste mig upp.
"You know where to find a robe", skrattade Fred och jag nickade innan jag gick ut till badrummet.
Jag hade bara tänkt mig en snabbdusch, men när jag väl befann mig under varmt, rinnande vatten kunde jag inte förmå mig själv att stänga av det. Istället schamponerade jag håret länge, tvättade både ansiktet och kroppen noggrannare än jag brukade och hade i balsam i håret lite onödigt länge. Efter en säkert 40 minuters dusch stängde jag av vattnet och sträckte mig efter en liten handduk som jag sedan lindade in håret i. En av Freds stora badrockar - jag hade börjat vara här så länge att han köpt en extra - drog jag också på mig innan jag återvände ut till sovrummet. Fred låg redan under täcket och sov, så jag drog bara på mig trosor och linnet jag hade spenderat kvällen i, innan jag kröp ner på andra sidan sängen. Jag och Fred hade övernattat hos varandra sen vi var 2 och aldrig haft problem med att dela säng, förrän när jag var ungefär 13 och vi kom in i en fas då vissa saker plötsligt blev väldigt pinsamma. Då hade vi alltid baxad in en madrass i mitt rum när Fred skulle sova över, men den perioden hade inte varat länge. Nu var det inga som helst konstigheter med att vi sov tillsammans.
Nästa morgon var seg. Jag hade alltid varit morgonpigg och den här fredagen var inget undantag. Vi hade ingen skola idag, eftersom det var en röd dag, men det betydde oftast bara att jag vaknade ännu tidigare. Jag stängde in mig i köket för att inte väcka Fred, och där inne blev jag kvar ett bra tag. Först gjorde jag några mackor, både åt mig och åt Fred eftersom jag trodde han skulle vakna snart. Det gjorde han dock inte och efter två timmar hade jag ätit alla fyra mackorna själv. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad. När jag hade diskat det jag hade använt till frukosten smög jag ut till sovrummet igen och hämtade min mobil. Helt ärligt hoppades jag lite på att mamma skulle ha ringt. Jag ville ju inte gå hem, men det hade ändå varit skönt att veta att hon faktiskt märkte att jag inte var hemma. Att hon kanske undrade om jag fortfarande levde. Men det fanns varken något meddelande eller missat samtal från mamma.
Fred vaknade inte förrän kring 3 på eftermiddagen och vid det laget hade Kate redan hunnit skicka två stressande sms där hon talat om att vi fick rycka upp oss lite och möta henne på stan snart. När jag och Fred satt vid köksbordet, där han åt frukost och jag drack en kopp te, ringde Kate.
"Yes?", svarade jag som vanligt.
"Is he up yet?", frågade hon utan att hälsa eller något.
"Yeah, he's eating", svarade jag och sörplade i mig lite av det heta hallon teet.
"Good! Will you meet me in an hour then?", frågade Kate och jag såg på Fred som just stoppat in det sista av sin macka i munnen.
"I guess we could be done by then", svarade jag och Fred kollade frågande upp på mig. Jag höjde ena fingret och mimade 'one hour'.
"Good, I'll be at.."
"No, Kate wait. I only have the clothes that I wore last night. I need to go home for clothes", avbröt jag henne suckande när jag insåg att jag inte ville gå med samma kjol som igår.
"Oh, but that will take like one hour longer", klagade hon och jag tänkte just instämma när hon pratade igen. "But hey! Just come to me, I bet I have a ton of clothes that's too small", föreslog hon glatt. Jag kunde höra att hon var stolt över sin idé.
"Yeah, sure", sa jag och nickade. Det var en bra plan, eftersom det var mycket närmare till Kate än ut till min lilla förort. "See you in a bit then."
"And Cassie?", sa Kate just när jag tänkte lägga på.
"Yes?"
"Hurry!" Hon hade verkligen inte bra tålamod.
"Good bye", skrattade jag innan jag lade på.
Ungefär tre timmar senare kom jag, Fred och Kate ut från Kates hus - eller ja, hennes föräldrars slott - som jag och Fred föredrog att kalla det. Det kunde lika gärna ha varit en kunglig byggnad, så pass stort och ståtligt var det. Det hade varit meningen att vi bara skulle dit snabbt, så jag fick byta kläder, men självklart hade det spårat som vanligt. Vi hade spenderat hur mycket tid som helst inne i Kates onödigt stora garderob - den var helt klart större än vad hela mitt rum var. Kates föräldrar hade definitivt inga som helst pengaproblem, förutom kanske lite problem att bestämma vad de skulle göra med allt.
Tillslut hade i alla fall Kate hittat en duglig outfit åt mig, jag som helst bara hade tagit på mig något fort och åkt vidare upp till stan. Men Kate hade envisats med att det skulle vara perfekt. Det var tydligt hur mycket hon trivdes när det gällde kläder och mode, där hon hade övertaget. Sedan var det smink och hår kvar, som hon tydligen också skulle hjälpa till att fixa innan vi kunde gå någonstans. Av ren erfarenhet visste jag att det inte var någon idé att säga emot. Om det var något som Kate älskade, så var det att hjälpa sin bästa vän med sminkningar, olika frisyrer och perfekta kläder. Det var bara att sätta sig i stolen och låta henne göra sin grej.
När vi nu kom ut på gården hade jag på mig ett vitt spetslinne, ett par mörka jeans och en svart skinnjacka. Det hade gärna räckt för mig, men Kate hade övertalat mig att ta på mig några snygga guldsmycken och låna en av hennes skinnväskor också, vilket tydligen skulle passa riktigt bra till kläderna hon i princip tvingat på mig. Till min lättnad hade hon valt att göra sminkningen "naturally beautiful, but at the same time fabulous". Håret hade hon lockat, så det hängde nu i stora, lösa lockar över båda mina axlar.
"Come on, we need to hurry!", sa Kate stressat medan vi gick mot festivalens igång. Olly Murs skulle spela om bara några minuter och hon hade tjajat hela bilresan hit om att vi var tvungna att stå långt fram.
"Maybe you shouldn't have spend like one hour doing Cassie's hair", konstaterade Fred men Kate bara fnös.
"You don't understand things like that Fred, but that's okay. You're a guy", sa hon samtidigt som vi alla tre visade upp våra armband - som betydde att vi hade helgbiljetter till den här tillställningen - för vakterna.
Jag kommer försöka uppdatera med en ny del varannan dag. Åker jag bort eller något sådant så kommer jag skriva det innan, och inte bara vara borta en vecka utan att meddela, som jag kunde göra förut. Jag ska verkligen försöka bli bättre på det här nu, för jag tycker det är så kul att skriva och hålla på! :)
Jag kommer försöka uppdatera med en ny del varannan dag. Åker jag bort eller något sådant så kommer jag skriva det innan, och inte bara vara borta en vecka utan att meddela, som jag kunde göra förut. Jag ska verkligen försöka bli bättre på det här nu, för jag tycker det är så kul att skriva och hålla på! :)
Safe - Del 1
25 Juli 2013, 12:10
Då var denna novell igång på riktigt nu då. Det kanske blev lite konstigt, men jag försökte att få med lite "lära känna" delar samtidigt som jag ville att det skulle starta på en gång - om ni fattar vad jag menar. Det skulle vara riktigt kul om ni kommenterade och sa vad ni tyckte. Både om novellen och om min nya design. Jag gillar verkligen designen, som denna duktiga tjej fixat åt mig.
→ Cassie ←
Jag stod mitt i folkmassan med båda händerna uppe i luften och hoppade i takt med musiken, precis som alla andra. Jag hade inte en blekaste aning om vilka de två killarna som stod på scenen var, men det spelade ingen roll, jag ville bara komma ut, träffa folk och ha kul.
"We're leaving now, are you coming?" Kate fick luta sig mot mig och skrika för att jag ens skulle höra hennes ord.
"I have to find Rob", skrek jag tillbaka och vi båda började tränga oss ut mellan allt folk. Ju längre bak vi kom desto glesare blev publiken och så fort vi kom ut från trängseln kom Fred upp på min ena sida.
Fred och jag hade känt varandra så länge jag kunde minnas, bokstavligt talat. Jag kunde komma ihåg hur han var med när jag tappade min första tand, när jag lärde mig cykla och när jag lärde mig simma. Han kändes verkligen som en extra bror för mig, och tillsammans med Kate hade vi den bästa trion någonsin. Vi hade lite av varje. Fred var helt klart den förståndiga av oss och även den äldsta och förmodligen snyggaste också. Kate var den som aldrig riktigt tänkte efter, men hon var även riktigt envis och charmig. Och jag, jag bara var där kändes det som ibland. Jag liksom fyllde ut och höll ihop gruppen kunde man kanske säga. Hade det inte varit för mig hade Kate och Fred inte känt varandra så något hade jag ju lyckats med i alla fall.
"If you need a ride home, it's leaving now", sa Fred och jag skakade på huvudet.
"I can't. I have to look for Rob. Thanks though." Jag log hastigt mot Fred och såg mig sedan omkring bland allt folk.
Vi befann oss mitt på en parkeringsplats, som för tillfället var omgjord till ett festival område. Det var karuseller lite här och där, stora öltält, olika stånd där man kunde spela på chokladhjul, köpa lotter och godis osv. Tre olika scener fanns det. En ganska liten mitt på parkeringen också två större på dom stora gräsmattorna runt omkring. Under dessa tre dagar då festivalen pågick skulle många olika artister stå på dessa scener, så som Ed Sheeran, Adele, Cher Lloyd och flera andra. Idag var det dock bara så kallade B-artister, som inte alls var lika kända. Det var egentligen först imorgon som festivalen verkligen drog igång på riktigt, men trots det var det väldigt mycket folk här redan idag. Det fick mig att undra hur mycket det skulle bli de två kommande kvällarna.
Jag kramade om både Kate och Fred innan de gick, och fick sedan syn på någon sorts stenmur som ramade in en väldigt stor jordplätt där det växte massa olika planterade blommor. På den muren hoppade jag upp och såg nu mycket bättre och mycket längre. Dock fick jag ingen skymt av Rob, som var min pojkvän sedan 10 månader tillbaka. Vi hade haft ett av våra vanliga tjafs också hade han stuckit iväg med någon annan kille som jag inte kände. Jag hoppades på att han inte befann sig i något av öltälten för där var jag för ung för att ta mig in och leta.
Efter att ha gått två varv på området gick jag in på stadshuset där festivalbesökarna hänvisades till toaletter. Jag satte mig på en bänk och letade fram en liten minispegel från min väska. Jag bättrade på läppstiftet och försökte ge håret lite volym med hjälp av fingrarna, men gav snabbt upp med det. När jag sedan lade ner spegeln igen, tog jag fram mobilen och letade upp Rob i kontakterna. Jag tvekade lite, men ringde ändå honom.
"What do you want?" svarade han irriterat efter några signaler.
"Where are you?" frågade jag medan jag reste mig upp och gick ut igen.
"In the tent, you can't come in", svarade han efter en liten tystnad, nästan som om han hade tänkt efter. Han ljög. Om han hade varit i något av öltälten hade man hört musik i luren, men det gjorde jag inte. Dock kunde jag höra en bil passera.
"Are you even at the festival anymore?" frågade jag och började gå mot utgången.
"Just give it a rest, Cassie! I don't need you to babysit me. Go home with your homo-friend instead", muttrade han och sedan pep det i andra änden. Jag svalde hårt och fick lust att slå till någon. Rob hade alltid haft något emot Fred, men aldrig hade han dragit in någon annan i våra gräl förut. Att han dessutom skulle använda just det ordet för att beskriva Fred gjorde mig extra irriterad. Han var verkligen inte gay på något sätt alls.
Jag gick ut genom en av de få öppningarna i stängslet som ringade in hela festivalområdet och såg mig sedan omkring. Även här utanför var det ganska mycket folk men jag såg inte Rob någonstans. Mitt bland allt folk stod det dock två killar som fångade min uppmärksamhet. Varför visste jag jag inte riktigt, men jag började i alla fall gå mot de. Kanske hade det och göra med att de inte riktigt såg ut som kompisar. Alltså de pratade ju som vanligt och ingenting tydde på att de inte gillade varandra, men de såg så oerhört olika ut och jag älskade att se hur folk som inte alls såg ut att tillhöra samma sällskapskretsar egentligen var riktigt bra vänner. Det kunde också vara cigaretten som en av de höll i som fångade mitt intresse, men nu stannade jag i alla fall framför de.
"Hi", sa jag och granskade de båda snabbt.
En av de hade blont, medellångt hår som var en aning okontrollerat i en typisk kill frisyr. Han bar ett par blå chinos och ett vitt linne, och han var inte mycket längre än jag själv - dock kanske det berodde på att jag hade 7cm klack just nu. Jag kom snabbt fram till att han var väldigt söt. Den andra killen var lite mer mörk, inte bara i huden utan hela han. Han hade mörkt, kanske till och med svart, hår som var kortare på sidorna än i mitten - där det stod upp. I ansiktet skymtade jag en riktigt kort skäggväxt som letade sig upp längs käkarna, och även om jag inte brukade tycka det var snyggt med skägg så såg detta helt okej ut på honom. Han hade på sig ett par mörka jeans, en grå, slapp t-shirt med lite u ringning och en svart skinnjacka över det. Han var anigen längre än den blonda och även han såg bra ut.
"Hello" svarade den blonda och jag lade genast märke till att han inte riktigt pratade brittiska. Vad det var för dialekt han hade kunde jag inte inte säga redan efter ett ord. De båda såg nu lite undrande på mig.
"I.. Uhm. I was just gonna.. Can I have a cig?" frågade jag tillslut och såg på den mörkare av de.
"You smoke?" frågade han, samtidigt som han tog upp ett cigarettpaket från fickan.
"Yeah", svarade jag kort och nickade. Lögn! Jag rökte inte, inte ens på fest som många andra. Nu tänkte jag dock ta en cigg, endast för att jag visste hur mycket Rob hatade det. Lukten av cigarett rök på en tjej. Hans tjej dessutom.
"You don't look like a smoker." Den blonda killen väckte min uppmärksamhet och när jag såg på honom log han. Jepp, han var verkligen söt. Återigen kunde jag höra dialekten i hans röst, men den här gången var det tydligt var han kom ifrån. Irland.
"And how does a smoker look?" frågade jag och tog emot den vita, lilla pinnen som den svart håriga nu räckte fram emot mig. Han gav mig även sin tändare, så jag tände på och drog in ett långt bloss för att glöden skulle ta sig ordentligt på toppen. Helt ärligt var det äckligt att känna hur röken fyllde lungorna och jag var därför snabb med att andas ut det igen.
"Atleast not like it's the most gross thing in the world to smoke", svarade blondinen med ett menande leende och jag suckade. Genomskådad.
"I'm Cassie", presenterade jag mig för att byta samtalsämne.
"Niall", sa den blonda och sträckte fram handen mot mig. Jag skakade den snabbt och fick sedan en ny hand sträckt mot mig.
"I'm Zayn." Jag skakade även Zayns hand innan jag hörde en välbekant röst skrika något längre bort. Det var Rob, och han lät inte glad. Jag hörde inte vad det var han skrek, men att han var riktigt arg hörde jag. Förmodligen var han redan i mitten av ett slagsmål, eller så var det väldigt nära att bli ett.
"You have to be kidding me", muttrade jag och började snabbt gå åt det håll där hans röst kom ifrån. När jag kom runt hörnet på en stor byggnad kunde jag genast se Rob lite längre bort.
Han bar samma bleka jeans som tidigare och samma svarta tröja, men jackan han hade haft på sig såg jag inte en skymt av. Hans svarta hår som började bli lite för långt hängde ner i pannan och skymde lite av hans ögon. På hans spända hållning såg jag genast att han var arg, vilket bekräftade mina tidigare misstankar. Nu drog han med ena handen bak luggen från pannan och jag kunde se att hans ilskna blick var fäst på en kille som stod en bra bit ifrån honom. Rob's mun rörde sig snabbt, men jag kunde inte höra orden som uttalades. Sedan började han gå framåt och jag förstod att om inga slag hade utdelats tidigare så skulle det första komma nu. Killen som var Rob's måltavla stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se vem han var, och inte heller hade jag tid att bry mig om det.
Jag drog ett sista bloss av cigaretten, slängde den sedan på marken framför mig och trampade på den när jag började gå fram mot killarna innan de skulle hinna börja slåss.
"Robert, stop!". Jag sprang de sista stegen och ställde mig mellan de, med blicken fäst på Rob's blå/grå ögon. Han såg dock inte på mig utan över mitt huvud, på killen bakom mig.
"Step. Aside", sa han lugnt och jag svalde hårt, men stod kvar.
"No. Just walk away Rob. It's not worth it", försökte jag övertala honom. Jag visste att han brukade hamna i slagsmål ibland, men jag hade aldrig varit med då det hade hänt. Han hade hållit sig ifrån det de gånger jag var med ut, vilket var ganska ofta på sistone. Nu slet Robert blicken från killen bakom mig och mötte min blick.
"Cassie, don't act like a fucking baby. Just move!" Hans ögon var blanka utav alkohol och mörka av ilska. När jag stelt skakade på huvudet tog han ett kliv mot mig. Hans attityd skrämde mig faktiskt lite, men trots det tog jag ett mötande steg mot honom och tryckte händerna mot hans bröstkorg.
"Come on, let's go home", sa jag tyst och gav honom en bedjande blick. Jag ville inte vara åskådare till ett slagsmål där min pojkvän var en av kämparna.
"I can go home with you, beautiful", hördes en ganska mörk killröst bakom mig. Jag blev nu, för första gången, tvungen att vända mig och kolla vem det var Robert var så arg på.
Killen som jag tittade på var ungefär lika lång som Rob. Han hade på sig en enkel svart skjorta och ett par gråa jeans. Håret var brunt, lite smått lockigt och bakåtdraget från ansiktet. Det var så pass långt att det säkert hade hängt för ögonen om han inte hade stoppat bak det på det där sättet. På hans ganska stora läppar skymtade jag ett litet snett flin och trots att det var ganska mörkt ute tyckte jag mig se en grön färg i hans ögon. Jag visste att typerna som Rob umgicks med inte riktigt var enkla, roliga killar som Fred tillexempel. Det var alltid mycket alkohol, slagsmål, stölder och sådant, vilket gjorde att jag verkligen inte ville ha något med någon av de att göra. Den här killen var inget undantag. Jag kände honom visserligen inte, men jag visste den sorten av killar när jag såg de.
"She's taken", sa Rob bestämt och jag vände mig återigen mot honom.
"I don't care", svarade killen bakom mig och jag hade en känsla av att hans flin växte.
"Let's go home", upprepade jag och ställde mig på tå för att komma i lite jämnare höjd med Rob och där av få honom att fokusera på mig igen.
"Have you been smoking?" frågade Robert plötsligt allvarligt hans ögon såg om möjligt ännu argare ut. Jag sjönk ner på mina hälar igen. Det hade tidigare känts som att röka var ett bra sätt att bevisa att jag var självständig och kunde göra vad jag ville, men nu började jag tvivla på min plan. "You're disgusting, do you know that?" frågade han i hög ton och plötsligt fick jag en hård knuff på båda axlarna som fick mig att vackla bakåt några långa steg innan benen inte hann med under mig längre och jag föll handlöst.
Då var denna novell igång på riktigt nu då. Det kanske blev lite konstigt, men jag försökte att få med lite "lära känna" delar samtidigt som jag ville att det skulle starta på en gång - om ni fattar vad jag menar. Det skulle vara riktigt kul om ni kommenterade och sa vad ni tyckte. Både om novellen och om min nya design. Jag gillar verkligen designen, som denna duktiga tjej fixat åt mig.
Nu har jag även bestämt mig för att börja svara på varje kommentar ni skriver, istället för att bara godkänna de. Jag tänkte att det kanske blir roligare att kommentera om vet att man får ett svar. :)
Safe - Prolog
24 Juli 2013, 18:11
Harry Styles, Liam Payne, Louis Tomlinson, Niall Horan and Zayn Malik. Hur hade det varit om ingen av de hade sökt till x-factor 2010? Hade de överhuvudtaget känt varandra då? I denna historia har killarna lyckats hitta varandra utan Simon Cowells hjälp och är minst lika bra vänner som de är i verkligheten. Enda skillnaden här är att de nu inte är kändisar.
17 åriga Cassie lever ett ganska uppochnervänt liv i London. Hemma är allt kaos och hennes förhållande är till hennes förtvivlan på väg att rasa ihop helt. Det enda som faktiskt verkar stå stabilt i Cassie's liv just nu är vänskapen hon har med sina två bästa vänner.
Som om det inte var nog med allt strul hon redan har i sitt liv, träffar Cassie nu en kille som kommer att ändra mycket och få henne att tveka. Att tveka på vad som är rätt och vad som är fel. Att tveka på vad hon själv vill och framförallt tveka på orden hon får höra om och om igen utav andra. När man inte vet vad som är rätt sak att göra, ska man då följa sina egna instinkter eller lyssna på de andras varningar och bara gå därifrån?
I denna novell kommer ni att få läsa om London livets galna fester och sena nätter. Både komplicerade och inte så komplicerade relationer och en väldigt pressad skolgång, men framför allt kommer ni att få hänga med Cassie när hon träffar och utvecklar sina känslor för tonårskillen Harry.