~ Natasha’s perspektiv ~

Vi pratade inte mer om Brenda, utan medan vi drack kaffet började Louis och Liam ställa massa frågor om mina vänner där hemma, om Miami och allt möjligt annat. Frågorna kom väldigt utspridda och verkade inte alls ha något samband med varandra, vilket fick mig att undra om dom kanske bara slängde ur sig slumpmässiga frågor för att ha något att prata om. Men det verkade ju faktiskt som att dom brydde sig och verkligen lyssnade på mina svar.
”So you’re telling us that this Sophie is the only friend that you have in your school?” frågade Liam, efter att jag hade berättat om Sophie, och såg skeptiskt på mig.
”Well, no. Of course I have more than one friend. But Sophie is the only one I can really talk to. You know, when you’re a new girl in a big school in Miami it isn’t always that easy to make friends. When you think you can trust someone, they might as well be the one making up rumours behind your back” förklarade jag och log svagt. ”After a few mistakes you learn not to trust people too easily” lade jag till.
”Sometimes I’m really glad that I’m a boy” sa Louis och verkade faktiskt ganska seriös, trots det kunde jag inte låta bli att skratta lite.
”Talking of boys, is there any boys good enough for you in Miami?” frågade Liam och log nyfiket. I några sekunder kände jag mig plötsligt väldigt obekväm med att han frågade och det där leendet gjorde mig lite nervös. Var han bara nyfiken eller fanns det en mening bakom hans fråga? Han kunde väl inte gilla mig? Nej, det kunde han inte. Sedan kom jag på att Liam faktiskt hade en tjej och då kände jag mig bara fånig över att jag ens hade tänkt något sådant om Liam.
”Oh, ehm. No.. or I mean, not that they aren’t good enough. It’s just..” stammade jag generat fram. ”It’s complicated” suckade jag sedan och reste mig upp. Jag gick mot diskbänken med min tomma kopp, mest för att slippa titta på Louis eller Liam just nu. Jag ville inte riktigt tänka på Tyler. Jag visste att många tjejer på skolan brukade försöka flirta med honom osv. Och nu, när jag inte var där. Vem vet vad han hade för sig då? Bara tanken av honom i glasskiosken på stranden, omringad av massa bikinitjejer.. NEJ!

”So there is a guy?” frågade Louis och reste sig också upp. Jag vände mig mot dom och att tolka från deras nyfikna blickar ville båda absolut höra mer om det ‘komplicerade’.
”Yeah, there might be one guy” medgav jag och vi alla tre ställde in våra koppar i diskmaskinen. Vi började gå mot korridoren igen och båda verkade vänta på att jag skulle fortsätta.
”Tell us about him” sa Louis tillslut.
”His name is Tyler and.. I don’t know what else to say about him” sa jag och ryckte på axlarna. Det kändes så fel att prata om killar med.. killar.
”Is he your boyfriend?” frågade dom båda i mun på varandra.
”I don’t really know.. We’ve been hanging out for awhile, and I like him.. and he seems to like me” sa jag och bet mig besvärat i läppen. Varför i hela friden pratade jag om detta med två näst intill främlingar? Vad hade jag nyss sagt om att inte lita på folk så lätt?
”Doesn’t seems so complicated to me” sa Liam och höjde ögonbrynen.
”Oh, I know. But it’s just.. I don’t think we would ever work together. Even though I really do like him, I kinda think that we’re too different. And we’ve been in this middle place, between friends and more than that, for a long while and it felt like we were stuck there forever. Than suddenly, before I left Miami, he just kissed me and I had to leave and now I don’t know where we stand” plötsligt flög orden ur mig, utan att tänka hade jag redan berättat allt om Tyler för dom, och det hade gått alldeles för lätt. Vad var det med dessa brittiska killar som gjorde det så oerhört lätt att prata med dom?

”I’m not a pro, but have you tried talk to him about it?” frågade Louis och jag skakade på huvudet.
”I haven’t talked to him since that kiss. I thought he was gonna call me, but he hasn’t and I can’t call him. I don’t know why but I just can’t. I don’t know what to say..” sa jag och såg ner mot golvet. Plötsligt lade jag märke till att jag hade tårar i ögonen, varför visste jag inte riktigt. Jag ville bara vara hemma, få krama om Tyler och säga till honom hur jag verkligen känner. Nu när jag tänkte på det hade jag faktiskt aldrig berättat för honom att jag gillar honom, och plötsligt kände jag ett stort behov av att få göra det. Nu!

”What am I doing here anyway?” frågade jag frustrerat och såg upp mot Louis och Liam igen. ”You guys don’t need me, and.. and I really need to call him. Now” sa jag förvirrat och fiskade upp min mobil. Jag letade fram Tyler nummer och pressade telefonen mot örat medan signalerna gick fram.
”Natasha, it’s only 5 am, or something like that, in Miami” sa Louis, men jag höjde ena handen mot honom och skakade på huvudet. Det spelade ingen roll vad klockan var. Jag behövde höra Tylers röst, behövde få berätta för honom att jag verkligen gillar honom, kanske till och med älskar honom?

”Hello?” hördes en lite grumlig röst från andra sidan luren. Det hördes musik och även något som lät som vågor, var han på stranden?
”Who is this?” frågade jag förvirrat.
”Tyler. Wait, who are you? Did I call you?” frågade han och jag suckade. Han var full.
”Tyler, it’s me. Natasha” sa jag och jag kunde höra hur han harklade sig lite.
”Oh, hey Nat.”
”I didn’t wake you up, did I?” frågade jag och bet mig i läppen.
”Nono, I’m at a part..” började han men avbröts av att någon ropade hans namn.
”Okay. You go back to your friends, we can talk later”. Jag kände inte riktigt för att bekänna någon kärlek för honom när han var ute med sina vänner, full dessutom.
”Tyyyyy! Get back here and hold me, handsome. I’m freezing!”. Och där stannade nog mitt hjärta.

---