Summer love - Del 3
16 Februari 2013, 22:00
Tidigare:
”Hi Natasha!” sa han glatt och även om det var minst tio år sedan jag hade träffat honom sist så lät hans röst väldigt bekant. Jag log för mig själv när jag hörde hans brittiska dialekt.
”Hello Paul” sa jag glatt och satte mig på sängen med benen uppdragna framför mig.
”Hello Paul” sa jag glatt och satte mig på sängen med benen uppdragna framför mig.
”I understand if this ins’t what you expected” sa Paul och jag bet mig i läppen.
”Not even close to what I expected” sa jag ärligt och stirrade in i väggen.
Under dom senaste tio minuterna hade mina förhoppningar rasat samman. Paul hade berättat om jobbet, som inte alls var vad jag hade trott. När han hade sagt att han jobbade med ett band hade jag tänkt mig ett litet förband som inte var särskilt känt. Att han jobbade med One Direction hade jag aldrig kunnat tänka mig. Och att jag hade fått ett erbjudande att jobba med dom, det var ännu svårare att tänka sig.
”Okay, let’s do like this. You can think about it until tomorrow night, and as soon as you know if you want the job, you just call me?” föreslog Paul och jag nickade stelt, inte för att han kunde se det men.
”Sounds fair” konstaterade jag, men rörde inte en min.
”Okay, goodbye than” sa Paul och sedan pep det i luren. Jag tog bort telefonen från örat och tittade på den svarta skärmen ett tag.
Jag hade inte förstått tidigare att jobbet fanns så pass långt bort. Inte skulle ju jag kunna åka till London om en vecka.. eller? Just nu visste jag inte ens om jag ville det. Visst, det skulle ju vara häftigt att åka till London men att jobba med ett så känt band. Ville jag det?
Resten av dagen segade sig förbi, jag lagade maten med hög musik i hörsnäckorna och försökte tänka på något annat ett tag. Det gick inte så bra.
Efter att jag och pappa hade ätit under tystnad erbjöd jag mig att ta hand om disken, mest för att jag ville ha något att göra. Sedan när det var klart kunde jag inte låta bli längre. Jag gick upp på mitt rum och satte mig i sängen med datorn i famnen. När google kom upp knappade jag in dom två orden: One Direction.
Jag tittade på bilderna som kom upp. Dom såg väl ut som fem ganska vanliga killar ändå. Jag var tvungen att erkänna att dom alla såg bra ut, men världens snyggaste killar.. som Sophie sa? Nej, det höll jag inte med om.
***
Jag sneglade på klockan och vände sedan på mig i sängen där jag låg hopkurad. Klockan var tjugo över 3 på natten, men jag kunde inte sova. Jag hade försökt, men allt jag kunde tänka på var Paul, One Direction och det där jobbet. Jag läste Sophies sms ännu en gång.
|| Sluta svamla nu, det spelar väl ingen roll att jag gillar dom. Fattar du inte vilken möjlighet det här är? Om du stannar hemma på grund av mig så kommer jag dränka dig, det svär jag på.
Och det du säger, om att vi hade bestämt att sommaren 2012 ska bli bättre än 2011.. det kan den väl bli ändå? Efter två veckor kommer du ju hem igen, och då har jag också jobbat klart. Då hinner vi gott och väl göra allt som vi hade tänkt oss.
Fattar du inte hur coolt det skulle vara att kunna säga att min bästa vän har spenderat två veckor med världens snyggaste, roligaste, underbaraste killar? Du måste ju helt enkelt åka! ||
Jag visste att Sophie hade rätt, även om jag var borta två veckor så skulle vi hinna göra den här sommaren till den bästa. Men det kändes ändå som om jag svek henne om jag åkte. Hon som alldeles för många gånger hade talat om för mig att hon skulle kunna dö för att få träffa dom här killarna. Det borde vara hon som fick det här jobbet. Jag skulle gott och väl kunna stå och sälja glass. Faktum är att jag faktiskt hade ansökt om att få stå i glasskiosken, men det var alldeles för många som ville göra det.
Pappa hade inte ändrat sig bara för att det var i London. Först hade han blivit lite tveksam, men sedan hade han hållit fast vid sitt tidigare beslut.
”Du är ju faktiskt 16.. snart 17 år. Och jag förstår ju så klart att det här är en stor möjlighet för dig. Så om du fortfarande vill ta jobbet så får du det”. Så hade han sagt.
Efter att ha läst igenom Sophies sms ännu en gång bestämde jag mig för att göra som hon sa och åka. Jag tog upp telefonen och letade upp Pauls nummer. Det var lika bra att ringa nu, innan jag hann ändra mig. Jag tvekade några sekunder, men sedan ringde jag.
Medan signalerna gick fram hann jag inse vad klockan var. Inte kunde man ju ringa någon halv fyra på morgonen. Jag tänkte just lägga på när jag kom på att klockan inte alls var halv fyra, inte hos honom. Jag hade ingen aning om vilken tid det var i London, men hann inte fundera mer på det.
”Hello..?” svarade Paul lite undrande och jag hörde massa röster i bakgrunden. En lättad suck slank ur mig när jag insåg att han förmodligen inte hade sovit i alla fall.
”Hi” sa jag tyst och drog sedan täcket över huvudet för att inte väcka pappa när jag pratade. ”It’s Natasha” lade jag till i normal ton.
”Yeah, I can hear that” sa Paul och jag hörde hur rösterna i bakgrunden blev mer och mer avlägsna. Sedan stängdes en dörr och det blev tyst, jag anade att han hade gått ifrån sitt sällskap.
”I didn’t expected you to call me back so soon” sa Paul sedan och han lät lite ängslig.
”I don’t wanna give myself a chance to change my mind” erkände jag och det lät som att han skrattade tyst.
”So, am I gonna se you in two weeks?” frågade han och jag var glad att han var så rak på sak. Det gjorde att det inte blev något onödigt kallprat. Jag tog ett djupt andetag, som för att vara säger på att jag skulle ha tillräckligt med luft för att uttala dom tre, simpla orden.
”Yes, you are” sa jag tydligt och bet mig sedan nervöst i läppen. Jag hoppades verkligen att jag gjorde rätt i det här.
”I’m really glad to hear” sa Paul och man hörde att han var lättad. ”I think this will be a perfect job for you” lade han ivrigt till.
”I hope so” sa jag och log svagt. Hans entusiasm smittade av sig lite och nervositeten dämpade sig en aning.
”I’ll text you all the important information tomorrow so you can get ready” förklarade Paul och jag nickade, även om han inte såg det. Sedan kunde jag höra hur dörren som han tidigare hade stängt öppnades.
”Paul, come on. We have to go” sa en killröst som jag inte alls kände igen.
”Eh, okay. I better go now, the guys are waiting” sa Paul och jag kände ett litet pirr i magen när jag insåg att det var någon av Dom killarna jag hade hört. Någon av dom killarna jag tidigare sökt upp på google. Någon av killarna från det största pojkbandet just nu.
”Se you in a week than, bye” sa jag och tryckte av samtalet med ett leende på läpparna.
”Not even close to what I expected” sa jag ärligt och stirrade in i väggen.
Under dom senaste tio minuterna hade mina förhoppningar rasat samman. Paul hade berättat om jobbet, som inte alls var vad jag hade trott. När han hade sagt att han jobbade med ett band hade jag tänkt mig ett litet förband som inte var särskilt känt. Att han jobbade med One Direction hade jag aldrig kunnat tänka mig. Och att jag hade fått ett erbjudande att jobba med dom, det var ännu svårare att tänka sig.
”Okay, let’s do like this. You can think about it until tomorrow night, and as soon as you know if you want the job, you just call me?” föreslog Paul och jag nickade stelt, inte för att han kunde se det men.
”Sounds fair” konstaterade jag, men rörde inte en min.
”Okay, goodbye than” sa Paul och sedan pep det i luren. Jag tog bort telefonen från örat och tittade på den svarta skärmen ett tag.
Jag hade inte förstått tidigare att jobbet fanns så pass långt bort. Inte skulle ju jag kunna åka till London om en vecka.. eller? Just nu visste jag inte ens om jag ville det. Visst, det skulle ju vara häftigt att åka till London men att jobba med ett så känt band. Ville jag det?
Resten av dagen segade sig förbi, jag lagade maten med hög musik i hörsnäckorna och försökte tänka på något annat ett tag. Det gick inte så bra.
Efter att jag och pappa hade ätit under tystnad erbjöd jag mig att ta hand om disken, mest för att jag ville ha något att göra. Sedan när det var klart kunde jag inte låta bli längre. Jag gick upp på mitt rum och satte mig i sängen med datorn i famnen. När google kom upp knappade jag in dom två orden: One Direction.
Jag tittade på bilderna som kom upp. Dom såg väl ut som fem ganska vanliga killar ändå. Jag var tvungen att erkänna att dom alla såg bra ut, men världens snyggaste killar.. som Sophie sa? Nej, det höll jag inte med om.
***
Jag sneglade på klockan och vände sedan på mig i sängen där jag låg hopkurad. Klockan var tjugo över 3 på natten, men jag kunde inte sova. Jag hade försökt, men allt jag kunde tänka på var Paul, One Direction och det där jobbet. Jag läste Sophies sms ännu en gång.
|| Sluta svamla nu, det spelar väl ingen roll att jag gillar dom. Fattar du inte vilken möjlighet det här är? Om du stannar hemma på grund av mig så kommer jag dränka dig, det svär jag på.
Och det du säger, om att vi hade bestämt att sommaren 2012 ska bli bättre än 2011.. det kan den väl bli ändå? Efter två veckor kommer du ju hem igen, och då har jag också jobbat klart. Då hinner vi gott och väl göra allt som vi hade tänkt oss.
Fattar du inte hur coolt det skulle vara att kunna säga att min bästa vän har spenderat två veckor med världens snyggaste, roligaste, underbaraste killar? Du måste ju helt enkelt åka! ||
Jag visste att Sophie hade rätt, även om jag var borta två veckor så skulle vi hinna göra den här sommaren till den bästa. Men det kändes ändå som om jag svek henne om jag åkte. Hon som alldeles för många gånger hade talat om för mig att hon skulle kunna dö för att få träffa dom här killarna. Det borde vara hon som fick det här jobbet. Jag skulle gott och väl kunna stå och sälja glass. Faktum är att jag faktiskt hade ansökt om att få stå i glasskiosken, men det var alldeles för många som ville göra det.
Pappa hade inte ändrat sig bara för att det var i London. Först hade han blivit lite tveksam, men sedan hade han hållit fast vid sitt tidigare beslut.
”Du är ju faktiskt 16.. snart 17 år. Och jag förstår ju så klart att det här är en stor möjlighet för dig. Så om du fortfarande vill ta jobbet så får du det”. Så hade han sagt.
Efter att ha läst igenom Sophies sms ännu en gång bestämde jag mig för att göra som hon sa och åka. Jag tog upp telefonen och letade upp Pauls nummer. Det var lika bra att ringa nu, innan jag hann ändra mig. Jag tvekade några sekunder, men sedan ringde jag.
Medan signalerna gick fram hann jag inse vad klockan var. Inte kunde man ju ringa någon halv fyra på morgonen. Jag tänkte just lägga på när jag kom på att klockan inte alls var halv fyra, inte hos honom. Jag hade ingen aning om vilken tid det var i London, men hann inte fundera mer på det.
”Hello..?” svarade Paul lite undrande och jag hörde massa röster i bakgrunden. En lättad suck slank ur mig när jag insåg att han förmodligen inte hade sovit i alla fall.
”Hi” sa jag tyst och drog sedan täcket över huvudet för att inte väcka pappa när jag pratade. ”It’s Natasha” lade jag till i normal ton.
”Yeah, I can hear that” sa Paul och jag hörde hur rösterna i bakgrunden blev mer och mer avlägsna. Sedan stängdes en dörr och det blev tyst, jag anade att han hade gått ifrån sitt sällskap.
”I didn’t expected you to call me back so soon” sa Paul sedan och han lät lite ängslig.
”I don’t wanna give myself a chance to change my mind” erkände jag och det lät som att han skrattade tyst.
”So, am I gonna se you in two weeks?” frågade han och jag var glad att han var så rak på sak. Det gjorde att det inte blev något onödigt kallprat. Jag tog ett djupt andetag, som för att vara säger på att jag skulle ha tillräckligt med luft för att uttala dom tre, simpla orden.
”Yes, you are” sa jag tydligt och bet mig sedan nervöst i läppen. Jag hoppades verkligen att jag gjorde rätt i det här.
”I’m really glad to hear” sa Paul och man hörde att han var lättad. ”I think this will be a perfect job for you” lade han ivrigt till.
”I hope so” sa jag och log svagt. Hans entusiasm smittade av sig lite och nervositeten dämpade sig en aning.
”I’ll text you all the important information tomorrow so you can get ready” förklarade Paul och jag nickade, även om han inte såg det. Sedan kunde jag höra hur dörren som han tidigare hade stängt öppnades.
”Paul, come on. We have to go” sa en killröst som jag inte alls kände igen.
”Eh, okay. I better go now, the guys are waiting” sa Paul och jag kände ett litet pirr i magen när jag insåg att det var någon av Dom killarna jag hade hört. Någon av dom killarna jag tidigare sökt upp på google. Någon av killarna från det största pojkbandet just nu.
”Se you in a week than, bye” sa jag och tryckte av samtalet med ett leende på läpparna.
Okej.. det blev fortfarande inte särskilt mycket med killarna, men jag försöker gå snabbt framåt, vill dock inte gå för fort det blir inte bra då. Men snart, snart träffas dom osv. Lovar. :)
Ni får väldigt gärna kommentera vad ni tycker, om jag kan göra något bättre osv. xoxo
Kommentera