”Paul, come on. We have to go” sa en killröst som jag inte alls kände igen.
”Eh, okay. I better go now, the guys are waiting” sa Paul och jag kände ett litet pirr i magen när jag insåg att det var någon av Dom killarna jag hade hört. Någon av dom killarna jag tidigare sökt upp på google. Någon av killarna från det största pojkbandet just nu.
”Se you in a week than, bye” sa jag och tryckte av samtalet med ett leende på läpparna.

~En vecka senare, skolavslutning~

”And with those words I want to wish everyone a nice and warm summer” avslutade rektorn sitt tal.
”She says the same thing every year” klagade Sophie tyst och jag flinade. Det var sant, förmodligen hade hon - rektorn alltså - fortfarande samma papper som förra året.
Jag sneglade snett bakåt, på Tyler. När jag såg att han redan iakttog mig vände jag snabbt bort blicken igen och kände hur kinderna hettade.

När vi var färdiga i kyrkan och kom ut på den proppfulla grusplanen utanför suckade jag lättat. Det hade varit så otroligt varmt inne i kyrkan, och trots att det var ännu varmare ute så svalkade vinden skönt.
”And your father said it was gonna rain” fnös jag och Sophie skrattade. Sedan tystnade hon tvärt och puttade mig lätt i sidan med armbågen. Jag följde hennes blick och fick se Tyler lite längre bort. Han lutade sig mot kyrkans vägg och iakttog oss med ett leende på läpparna. Det där leendet som alltid fick mig att le också.

”I think someone might wanna talk to you” sa Sophie med ett finurligt leende på läpparna.
”Maybe” höll jag med, och log mot Sophie innan jag började gå mot Tyler som nu rätade på sig och tog några steg bort från väggen - mot mig.

Han hade på sig en vanlig enkel, tunn, svart skjorta och ett par ganska ljusa jeans. För en gångs skull hade han varken keps eller mössa på huvudet, och håret stod lite åt höger - speciellt luggen som pekade snett utåt, mot höger.

”Hi” log jag när jag stannade en liten bit ifrån honom.
”Hey” sa han och flyttade blicken från mitt ansikte till resten av kroppen. Han granskade mig snabbt från topp till tå och stannade sedan med blicken fäst vid mina ögon igen.
”You look.. amazing” sa han ärligt och jag vände automatiskt bort blicken.

Jag tittade för några sekunder ner på den vita klänningen som slutade högt upp på låren och därav visade ganska mycket av mina korta, ganska bruna ben. Klänningen var ganska enkel, axelbandslös och med lite silverdetaljer under bysten. Självklart var det Sophie som hade hittat den för några dagar sedan när jag och hon varit ute och letat efter avslutnings klänningar. Håret hade jag egentligen inte orkat göra något åt, jag hade tyckt att mina egna halvfula självlockar kunde duga, men Sophie hade envisats med att locka det i alla fall och det hade ju faktiskt blivit riktigt bra.

”Thank you” sa jag lite generat. ”You look amazing too” sa jag sedan och ett brett leende spred sig på mina läppar när jag såg på honom igen och han också log. Han kom fram till mig och när han stannade just framför mig var jag för en gångs skull inte så jätte mycket kortare än honom. Det var inte ofta jag hade skor med klack, men idag hade jag det.

”When are you leaving?” frågade Tyler plötsligt och leendet på hans läppar byttes ut mot en allvarlig min.
”Tonight, actually..” mumlade jag och när jag såg frustationen i hans blick tittade jag ner i marken. Det här skulle kanske bli jobbigare än jag hade trott. Jag vågade inte vända upp blicken igen, rädd att tårarna skulle börja tränga sig på om jag såg hans ansikte just nu. Jag kände att han kom ännu närmare och plötsligt var hans läppar mjukt pressade mot mina. Mitt hjärta rusade iväg och alla tankar var som bortblåsta. Alldeles för snart lutade Tyler sig bakåt och såg på mig. Tankarna hittade sin väg tillbaka till hjärnan och genast kändes det tre gånger så jobbigt att åka.

”I’m gonna miss you” sa Tyler tyst och kramade mig.
”I’m gonna miss you too” viskade jag tillbaka och kände hur några få tårar hittade sin väg nerför kinden. Jag gömde ansiktet mot hans axel och sådär stod vi ett tag.

***

Jag gick mot säkerhetskontrollen med pappa på ena sidan om mig och Sophie på den andra. Om avskedet med Tyler hade varit jobbigt, så skulle det här bli olidligt. När vi stannade vid rullbandet tvekade jag lite innan jag sakta vände mig mot Sophie.
”Oroa dig inte, du kommer inte missa något kul. Jag ska bara äta mig tjock på glass” sa Sophie och log. Jag såg att hon höll undan tårarna och hon ansträngde sig för att få leendet att se så övertygande ut som möjligt.
Jag sa ingenting, medveten om att rösten inte skulle hålla. Istället släppte jag väskan och omfamnade henne hårt. Självklart började tårarna rinna och jag var glad att jag hade valt vattenfast mascara i morse.

”Gråt inte” snyftade Sophie och jag skrattade lite.
 
”All the passengers that are going to London, please go to gate seven” sa en överdriven tjejröst i högtalarna och jag backade ett steg för att kunna titta på Sophie.

”Glöm inte bort att smsa” sa jag och Sophie skakade på huvudet samtidigt som hon strök bort tårarna med handen.
”Och du får inte bli så uppslukad av dina nya kändiskompisar så du glömmer att svara” sa hon och jag flinade.
”Är du galen?” skrattade jag och kramade henne en gång till innan jag tog av mig jackan och lade den på rullbandet tillsammans med den svarta lilla skinnväskan.
”Jag älskar dig” sa jag sedan och tittade på Sophie som sa att hon minsann älskade mig mer. Sedan vände jag mig mot pappa och log.
”Har du med allting nu? Pengar, kläder, tele..” började han och jag skakade på huvudet.
”Jag klarar mig” lovade jag och kramade honom. ”Älskar dig”.
”Jag älskar dig också, min lilla flicka” sa han och pussade mig på pannan.

Jag gick igenom kontrollen och tog sedan mina saker som också blivit kollade.
”Skriv när du landar!” ropade Sophie efter mig när jag började gå mot gaten. Jag vände mig om, nickade, och vinkade.

När jag kom till gaten var det inte särskilt mycket folk där och när jag såg att man fick gå på planet redan förstod jag att dom flesta redan hade gått ombord. Efter att jag hade visat mitt pass och biljetten gick jag in och letade snabbt reda på min plats. En fönster plats, vilket jag var glad över.
Efter några minuters väntan lyfte vi och sedan såg jag sakta men säkert Miami försvinna bort under mig.