När vi kom in genom den första dörren befann vi oss i någon sorts liten farstu. Det var stengolv och väggarna var vita och helt nakna. Harry fortsatte till nästa dörr, som han höll upp och log mot mig.
”Lady’s first, isn’t it?”
”Thank you” sa jag och tittade snabbt upp på hans ansikte när jag gick förbi honom in till nästa rum, som var mycket större än det förra. I rummet fanns det flera hyllor med pokaler, inramade diplom, olika skivomslag och massa sådana saker. Även en soffa stod vid ena väggen, dock såg det mer ut som en prydnad än något man vågade sätta sig i. Det fanns en liten bänk och bakom den stod det en kvinna. Det såg nästan ut som en reception.
”Good morning Harry” sa tjejen och jag granskade henne lite diskret. Hon hade svart kortklippt hår, var överdrivet sminkad runt ögonen och läpparna riktigt skrek i rött. Jag skulle gissa på att hon var kring 25.
”Morning” svarade Harry och drog av sig jackan. ”Brenda, this is Natasha. She’s gonna help Paul for a couple of weeks” förklarade han samtidigt som han gjorde en lite gest mot mig. ”And Natasha, Brenda here works for the record company” lade han till.
”Hi” sa jag och log mot Brenda, som bara såg på mig med en granskande blick.
”Since when does Paul need a kid to help him?” frågade hon och riktade frågan till Harry. Jag såg förvånat på henne och kände irritationen blixtra till inom mig. Visst, mina 157 cm var inte särskilt mycket att skryta med, men plötsligt kände jag en stor avsky för Brenda. Jag sökte desperat efter något att säga, men hjärnan stod still.
”Age is only a number” sa Harry med lugn röst och började gå genom rummet mot en dörr.
”You can’t talk for yourself?” frågade Brenda stöddigt och vände blicken mot mig med ett tillgjort leende.
”I just don’t have anything to say to you” sa jag och höll tillbaka ilskan som bubblade inom mig. Jag följde efter Harry och när vi kom ut till en korridor och dörren gled igenom bakom oss tittade jag chockat på honom.

”Okay, what’s her deal?” frågade jag irriterat och Harry skrattade lite.
”Don’t care about her” sa han och jag höjde ögonbrynen.
”How can I not?” suckade jag men Harry hade tydligen redan släppt det.
”I was actually gonna say something in your defense, but than I realised I have no idea how old you are” sa han och såg ner på mig med en fundersam blick.
”Oh, I’m almost seventeen” sa jag snabbt.
”Almost? So you’re sixteen than?”. Jag suckade och himlade med ögonen.
”I like to say ‘almost seventeen’. It makes me feel older” erkände jag och Harry skrattade igen. Plötsligt kändes inte samtalet med Brenda lika viktigt och förolämpande. Harrys skratt fick mig att slappna av lite, att inte bry mig.
”And you.. how old are you?” frågade jag och Harry såg nästan lite förvånat på mig. Dock inte en förolämpad förvåning, han såg snarare glad ut.
”I’m eighteen” sa han och jag tittade häpet på honom. Var han bara 18? Jag hade hört någon säga att Louis var 20 och jag hade faktiskt varit ganska säker på att Harry var äldre än honom. Varför visste jag inte riktigt, men efter att ha sett massa videor på dom hade jag bara fått den uppfattningen.

”You’re surprised” sa Harry och flinade lite. ”How old did you think I was?” frågade han nyfiket och jag skakade på huvudet.
”No, I’m not surprised. I haven’t even thought about it before” sa jag snabbt, lite för snabbt kanske.
”Oh, yes. You are surprised. Come on, older or younger?” flinade han och puttade mig lite lätt på axeln.
”Fine. Older” sa jag ärligt och Harry nickade.
”How much?”
”Oh, I don’t know. Does it matter?” suckade jag och vi stannade vid en hiss.
”Yes.. no, not really” erkände han och klev in i hissen. ”But I’m corious.”
”Okay, don’t laugh” sa jag när jag följde efter honom in i hissen. Han skakade på huvudet och jag suckade. ”I thought you were at least 21.. maybe 22” sa jag och bet mig generat i läppen.
”Oh god, do I really look that old?” frågade Harry och verkade plötsligt upprörd.
”Nonono, not at all. I just, I mean..” började jag och blev sedan tyst när jag såg att han hade börjat flina igen. ”Ha-ha, you’re hilarious” muttrade jag irriterat när jag insåg att han drev med mig.
”And people tell me I’m a bad actor” sa Harry och skakade på huvudet. ”Seriously Natasha, you think way too much” lade han till och jag höjde ögonbrynen.
”I do?” frågade jag förvånat.
”You do” bekräftade han och nickade.
”And you’ve known me for how long?” frågade jag och är hissens dörrar öppnades igen gick jag ur.
”About half an hour, maybe?” sa Harry lite fundersamt och log.
”And you already know that I think too much?”
”Yep” sa han kort och började gå genom ännu en korridor.
”What are you, a mind reader?” frågade jag och han log svagt.
”Yeah, something like that” flinade han och stannade vid en dörr. Jag skakade lite på huvudet och log mot honom. När vi båda var tysta hörde man röster inifrån rummet.

---