~ Natasha’s perspektiv ~

Ett fniss smet ur mig när Harrys grepp om mina höfter hårdnade och han förde mig baklänges in i rummet. Plötsligt kände jag hur soffkanten tog emot mina knäveck, men Harry fortsatte fram och jag blev tvungen att luta mig bakåt över soffan. Jag grep tag om hans nacke för att inte ramla baklänges och han fortsatte att böja sig fram över mig tills jag låg på rygg på dom mjuka dynorna. Jag kravlade mig längre upp i soffan och Harry följde flinande efter. Han befann sig fortfarande ovanför mig, nu med vikten vilande på dom två armarna som var stödda mot soffan på varsin sida om mitt huvud.

”Was that a way for you to tell me you like me?” frågade jag och bet mig i läppen.
”It sure was” bekräftade Harry och jag log brett samtidigt som jag kupade händerna runt hans nacke och drog honom ner mot mig.
”You need to find a better pick-up line” sa jag tyst och växlade blicken mellan hans gröna tindrande ögon och hans frestande läppar, som för tillfället var en aning svullna efter slagsmålet tidigare.
Jag förstod inte riktigt vart min nervositet hade tagit vägen. Alldeles nyss hade jag haft problem att hitta rätt ord på grund av Harrys kropp emot min, men nu var det enda jag egentligen kunde koncentrera mig på hur mycket jag faktiskt ville ha honom.

”How about; Kiss me?” frågade han och höjde ögonbrynen. Jag nickade kort.
”Might work” mumlade jag och Harry skrattade lågt samtidigt som han strök bak mitt hår från mitt ansiktet med sin stora hand. Jag kände hur hans lockar kittlade mig i pannan när hans ansikte kom extremt nära mitt och i nästa sekund var allt jag kunde känna hans läppar mot mina. Det var som om hela världen snurrade runt om oss och det enda som var viktigt var vi. Här och nu.

~ Harrys perspektiv ~

Om den förra kyssen vi hade delat, den ute i regnet, hade varit bra så var den här fantastisk. Känslorna sprudlade inom mig och när jag kände hur Natasha’s grepp om min nacke hårdnade förstod jag att hon, precis som jag, aldrig ville lägga av. Dock blev jag tvungen att dra mig tillbaka då hennes mobil började ringa. Jag rätade på mig och satt nu gränsle över hennes höfter. Natasha suckade högt och plockade upp mobilen.
”Hello?” svarade hon lite nyfiket och sedan stelnade hennes ansikte. Det blev en ganska lång tystnad för Nat’s del innan hon pratade igen.
”Yeah, well. It doesn’t make it any better. No, at least not now. I just wanna enjoy this time that I have here in London with..” sa hon och såg generat upp mot mig från sin fortfarande liggande ställning. ”With the boys and Paul” lade hon sedan till och jag log svagt när jag för mig själv ändrade det där sista hon hade sagt till mitt eget namn i huvudet.

”No Sophie, don’t even go there! Don’t dare to bring either Harry or someone else of them into this. This is about you and Tyler and for the moment I don’t feel like even think about either of you.” Jag hörde klart och tydligt att ilskan och kylan i hennes röst mest var för att dölja gråten som gömde sig där inne. Jag antog att hon inte ville visa sig svag. Om det var för mig eller för Sophie visste jag inte, men jag hoppades verkligen inte det var för mig.

”You don’t get it, do you? It’s not that I’m angry, because actually I’m not that angry. I’m upset, and most of all I’m surprised. I still can’t believe you did that to me.” Återigen en lång tystnad och jag såg att Natasha kämpade emot tårarna. Jag flyttade mig undan från hennes kropp och satte mig i soffan med hennes ben över mina.
”I don’t wanna do this right now. No, no! Goodbye Soph.” Sedan lade hon på och höll kvar blicken på sin telefon som hon höll i handen.

”You okay?” frågade jag tyst och lade handen på Natasha’s ena lår. Hon svalde hårt och ryckte på axlarna.
”I guess so..” mumlade hon och jag skakade på huvudet samtidigt som jag sträckte ut handen mot henne.
”You’re not” konstaterade jag och hon sneglade mot mig innan hon kröp in under min arm.
”I just don’t wanna believe that she would do anything like that. And you know what she said?” Hon tog en paus och lutade huvudet mot mig samtidigt som jag höll om henne med min ena arm.
”She told me I was just as bad as she for being with you. She was actually comparing you and me together with the situation with Tyler. Seriously, the old Sophie wouldn’t do that” babblade hon frustrerat och jag kysste hennes hår.
”You are not doing anything wrong” konstaterade jag och jag hörde hur Natasha tog ett djupt andetag. Jag lutade hakan mot hennes huvud och drog henne ännu lite närmare mig i ett försök att få henne att må bättre.

~ Natasha’s perspektiv ~

”You want some tea?” frågade Harry efter att vi hade suttit i soffan ganska länge och bara lyssnat på varandras andning.
”Yeah, sure” svarade jag och nickade. Jag kände att Harrys arm försvann runt mig och då rätade jag på mig också. När Harry reste sig upp och försvann in till köket ställde jag mig också upp, men jag följde inte efter honom. Istället kollade jag mig omkring lite mer i lägenheten. Jag gick in i ett av sovrummet som var just bredvid vardagsrummet.

Rummet var ganska stort och väldigt ljust. Tre vita väggar och en beige färgad med silvriga mönster på. Det stod en stor säng i ena hörnet, ett skrivbord med en laptop på stod vid ena väggen och en stor bokhylla med massa skivor, filmer, spel och ett bar bilder på stod vid en annan vägg. Framför sängen befanns sig en liten tv hylla där det stod en liten men väldigt fin och modern tv. Jag vände uppmärksamheten mot bokhyllan och såg på fotona. Jag lade märke till att Louis tillsammans med några andra var med på dom flesta av dom och förstod då att det här var Louis rum.

”Nat, are you hungry? You want something to eat?” ropade Harry från köket och jag gick ut ur Louis rum igen.
”Uh, no thanks” svarade jag och gick mot köket. Jag lutade mig mot dörrkarmen och granskade Harry som stod med ryggen mot mig vid diskbänken. Han hällde upp det ångande vattnet i två koppar och stoppade i varsin tepåse i dom båda kopparna. När han sedan vände sig om och mötte min blick fick han ett snett, lite busigt leende på läpparna som visade hans charmiga skrattgropar tydligt.
”What?” frågade jag och höjde ögonbrynen.
”Nothing” svarade Harry, fortfarande med det där underbara leendet som gjorde att min mage knöt ihop sig.
”Seriously, why are you smiling like that?” frågade jag nyfiket och hans leende blev bara bredare och snart hade det gått över till ett flin.
”I just really like the way your eyes looks so happy when you’re looking at me” svarade Harry ärligt och jag blev genast varm om kinderna, förmodligen röd också.
”And I love the way I make you blush” lade han leende till och självklart blev jag bara mer generad. Harry kom fram till mig och strök med fingrarna över min ena kind. Jag kunde inte förstå hur han lyckades säga exakt rätt saker hela tiden. Även om jag trodde det omöjligt så föll jag bara för honom mer och mer hela tiden.

---