Safe - Del 23

07 November 2013, 22:42

Tidigare: 

  Jag ville verkligen sakna Robert. Ville känna en längtan efter honom, men det gjorde jag inte. Inte ens lite. Jag läste igenom smset en gång innan jag skickade det, och plötsligt dök Harry's ord upp i mitt huvud. Maybe love isn't always enough.

 

 

→ Cassie ←

  I några dagar stannade jag inne, hemma, med mamma och de andra. Jag tvättade mina kläder, lekte med barnen, lagade mat och städade rätt mycket. Det var väldigt jobbiga dagar. Att vara hemma med familjen var precis vad jag hade undvikt ett bra tag nu. Det kändes så extremt tomt utan Alexa i huset.
  Varje kväll satt jag och mamma uppe med varsin kopp te och pratade. Hon fick mig att berätta i princip allt som pågick i mitt liv just nu, och det visade sig att hon inte ens visste om att jag hade en pojkvän.
  "So, when can I meet him?", frågade mamma när vi en kväll när de andra sov hade myst ner oss i soffan med varsin rykande tekopp i händerna och någon dålig komedi på tv:n.
  "Who? Rob?"
  "Yeah, of course."
  "Oh, I don't know", mumlade jag och såg ner i min kopp. Jag var helt ärligt väldigt orolig för att mamma inte skulle gilla honom. Han var inte precis en sådan kille som någon mamma hoppades på att sin dotter skulle börja dejta.
  "What? Is he that bad?", frågade hon och såg på mig under höjda ögonbryn.
  "No! No. He's great", sa jag snabbt och skakade på huvudet. "He's just got a lot studying to do and, yeah. You know.." Pfft. Sämsta ursäkten jag kunde komma på. Robert gick inte ens på collage eller läste något överhuvudtaget, och i highschool hade han nog skolkat mer än vad han faktiskt hade varit i skolan.
  "Okay. Just bring him home when he's got time", log mamma och jag nickade.
  Det blev tyst mellan oss och vi båda vände blickarna mot tv:n. Det tog inte länge förrän min mobil gav ifrån sig ett pling och bröt tystnaden i rummet. Jag sträckte mig till bordet och tog upp telefonen. När jag såg att Mr. Styles var namnet som lyste upp skärmen log jag för mig själv och låste upp den. Jag hade inte hört från Harry sen han lämnat av mig här hemma för några nätter sedan.

 

  || U ok? ||

 

Det korta meddelandet framkallade en ofrivillig, bubblande känsla i min mage och jag bet mig i läppen för att inte le som en idiot.
"Cute boyfriend text?", frågade mamma med en lite retsam ton och jag tittade upp på henne.
"No. That was Harry."
"Harry?"
"Yeah. He's.. He is a.. uhm. He is a friend, I guess." Varför visste jag inte, men det kändes konstig att kalla Harry för vän. Fred var en vän. Nate var en vän, men Harry? Känslorna jag fick när jag var med honom eller till och med när han skickade ett sms till mig - det var något helt annat än jag kände när jag var med mina andra vänner.
  "A friend you say?", frågade mamma och lät inte alls övertygad.
  "Yeah. Why?"
  "That smile of yours says something else", konstaterade hon och jag försökte att dämpa ner leendet. "What did he say?"
  "You okay?", läste jag upp och såg att mamma flinade lite i andra änden av soffan.
  "He wrote you two words and your smile is up to the ears", konstaterade hon. "That's quite a friend."
  "Mom!", klagade jag generat och sparkade lätt henne i benet.
  Egentligen borde jag förmodligen bara skrattat av mig det, men eftersom hon hade rätt i vad hon sa kunde jag inte hjälpa att det blev lite pinsamt. Dessutom kändes det rätt konstigt att överhuvudtaget prata om sådana här saker med mamma. Konstigt på ett bra sätt.
  "How long are you gonna make him wait?", frågade mamma efter ett tag och jag skulle förmodligen ha glömt att svara om hon inte sagt något.
  "Oh, right. I forgot."

 

  || Don't know.. Or, I think so. Everything's just so wired. I don't know how I'm supposed to feel right now.. ||

 

  Det tog inte länge efter att jag skickat iväg mitt svar tills ett till sms från Harry ramlade in.

 

|| I guess you're supposed to feel sad..... ||

 

  När jag läste hans meddelande kunde jag nästan höra hur hans röst fick en så självklar sak att låta som något extremt smart att säga i det läget, samtidigt som han lade en lite nedlåtande ton på det hela, som för att säga att det var konstigt sagt av mig.
  Medan jag knappade in mitt svar insåg jag att jag verkligen saknade Harry. Hans utmanande ord. Hans extremt irriterande men väldigt snygga skratt. Hans stökigt lockiga hår. Hans läppar emot... nej!

 

  || And I do, ofc. But somethings actually seems to have got.. better.... And that makes me feel so bad. I kinda feel like it should've been me, not her.. ||

 

  Jag svalde hårt och kämpade emot tårarna. Jag hade gråtit väldigt mycket, till och från, de senaste dagarna, men tårarna verkade aldrig ta slut.
Jag hade hunnit tänka rätt mycket också, och det enda jag hade kunnat komma fram till var att det borde vara Alexa som befann sig här nu, istället för mig. Hon hade alltid varit den duktiga av oss. Bra i skolan, hjälpte till mycket hemma, lyssnade på mamma och avstod från alkohol och allt sådant. Hon var den bra systern, medan jag bara gjorde alla besvikna.
  När Harry's svar kom hade jag omedvetet börjat gråta tyst. Jag torkade envist bort tårarna, tog en klunk av mitt nu ljumna te och klickade upp smset.

 

  || Don't you ever say that again! ||

 

  Den kvällen bestämde jag mig för att gå tillbaka till skolan följande morgon. Mamma verkade både glad och förvånad över det, och började genast fara runt i huset och se till att jag hade en väska - vilket jag redan hade på mitt rum - att det fanns kläder rena och allt sådant. Jag var minst sagt förbluffad över hennes plötsliga intresse i mig.
  Nästa morgon när vi åt frukost - vilket vi sällan gjorde tillsammans - satt mamma och jämrade sig över att min garderob var alldeles för tom.
  "Mom. It's okay. I already know what to wear", konstaterade jag när och smuttade lite på det heta teet jag hade i koppen.
  "I can't believe you don't have more clothes than this", sa hon bekymrat. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, för jag hade faktiskt väldigt lite kläder jämfört med de flesta andra i min ålder. "When was the last time I bought you something to wear?", frågade mamma efter ett tag och jag öppnade munnen för att säga att jag fått de mesta av mina kläder från Kate, men mamma var snabbare. "No, don't answer that", muttrade hon och skakade på huvudet.
  Jag suckade och tog den sista biten av rostmacka i munnen. Efter att ha svalt undan maten och sköljt munnen med en klunk te reste jag mig upp från bordet. "It's fine. Look -", sa jag och gjorde en gest ner över min egna kropp. "I don't have to go naked."
  Mamma log svagt och reste sig upp hon också. "After school today you will go to the mall and buy yourself some new clothes", sa hon och gick genom det lilla köket till diskbänken där hon tog fram sin plånbok.
  "Mom. I know we don't have that much money. I don't need new clothes", sa jag bekymrat, men hon ignorerade mina ord och sträckte fram lite pengar emot mig.
  "Don't argue. Just take it", log hon och jag tvekade lite, men tog sedan pengarna ifrån henne.
  "Who's that?", frågade mamam plötsligt och tittade nyfiket ut genom fönstret. Jag vände mig om och såg att Fred's vita bil stod utanför gården och Fred själv var påväg fram till huset.
  "That," började jag och tog min jacka från stolen där den låg slängd. "Is my ride to school, and also my best friend since kindergarden - you might even know him - Fred."
  Mamma tittade förvånat ut genom fönstret. "Fred's got a car?", frågade hon och tittade storögt på bilen utanför. Jag skrattade och nickade åt henne. När jag tänkte efter var det säkert typ ett år sedan hon hade träffat honom sist.
  "Yes. He's a january child, remember?"
  "Right. So, Fred is the best friend. Rob's the boyfriend and Harry is.. what is he again?" Jag hörde på hennes röst att hon dels skämtade och att hon dels tyckte att det inte lät så bra.
  "Harry is just Harry", bestämde jag mig för efter att ha tänkt lite. Fred hade kommit in i hallen vid det här laget. "Hi", sa jag till honom och lyfte upp väskan från golvet.
  Fred log hastigt emot mig som en hälsning och såg sedan på min mamma. "Morning, Miss Walton".
"Good morning, Fred. And congrats for the driving license."
  Jag såg hur Fred gav mig en kort, road blick innan han såg på mamma igen. "Thank you, even though that came about 7 months too late", sa han, nu med sin vanligt skämtsamma ton.
  Mamma verkade först lite förlägen och jag undrade om det inte till och med var en liten rodnad på hennes kinder, men sedan förstod hon att Fred inte alls menade det som en förolämpning. "It's nice to see you again, Freddie", log hon.
  "Yeah, you too", höll han med och jag greppade tag i hans hand och drog med honom ut genom dörren.
"Bye mom!"
  Jag hann se Fred avfyra ett ursäktande leende över axeln innan han smällde igen dörren efter oss. "Were the two of you having breakdast together?"
  Jag log åt förvåningen i hans röst och nickade, samtidigt som jag öppnade passagerardörren. "I know right, it's totally wired", höll jag med och satte mig bilen.
  "Wired good or wired bad?", ifrågasatte Fred när han placerat sig bakom ratten och vridit igång bilen.
"Good", var jag snabb med att svara. "But also bad. I haven't told her, of coruse, but it feels like she's giving Alexa's attention to me. She never really cared the past three years."
  Fred var tyst en liten stund och jag började nästan tro att han inte tänkte säga något, när han sedan sneglade på mig fundersamt. "Maybe you didn't give her a chance before?"
  Jag förstod vad han syftade på. Jag hade nog inte riktigt varit särskilt rolig för någon vuxen att ha och göra med den senaste tiden, speciellt inte för mamma. Jag hade slutat följa hennes regler när jag upptäckte det roliga med att festa och hänga ute på nätterna. När Fred flyttade till en egen lägenhet hade det blivit extra lätt att inte komma hem på flera dagar och bara ha kul, men det måste ju ha funnits något mamma kunde ha gjort om hon verkligen brydde sig.
  "She never tried enough", konstaterade jag och Fred nickade.
  "Yeah. Maybe not", höll han med och jag förstod direkt att han egentligen inte delade min åsikt. Han var bara rädd att jag vara någon sorts brytningspunkt, vilket jag kanske var. Ända sedan Alexa gick bort hade mina känslor varit i obalans.
  "So, are you sure you want to do this?", frågade han försiktigt och placerade en lätt hand på mitt lår.
  Längst inne ville jag bara säga nej och vända om. Åka hem igen och vänta flera veckor till innan jag återvände till skolan, men jag lade istället min hand ovanpå Fred's och kramade den hårt. "I want things to go back to some kind of normal."
  Fred styrde in bilen på skolans parkering, hittade snabbt en ledig ruta och stannade på den. Sedan vände han på sin hand, så att handflatorna var mot varandra, och flätade samman våra fingrar. "It'll go just fine."
  Jag såg ut över skolgården där allting var precis som vanligt: folk som rökte längs väggen kring ingången, killar som lattjade omkring på den lilla asfaltplanen med en sjaskig basketkorg på ena kortsidan, elever som satt vid träborden med tillhörande bänkar och läste/pluggade, kortklippt gräs - jag hade nog aldrig sett den här gräsmattan på något annat sätt än exakt som den var nu, vilket fick mig att undra vem som orkade klippa den så ofta så att man aldrig såg någon skillnad.
  "Don't forget that you have lots of people who actually care about you here."
  Jag drogs ur mina tankar och rynkade pannan åt Fred's ord. "These are the people that I' worried about", erkände jag och återvände med blicken in i bilen, ner på våra sammanflätade händer. "I don't really want pity. It's not me they should feel bad about. I just want people to treat me like they've always done."
  Fred fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och jag förstod precis vad den betydde. "They're gonna pity me, aren't they?", frågade jag med en frustrerad ton i rösten.
  "Let's just go inside", sa han undvikande och jag täckte för mitt ansikte med händerna samtidigt som jag tyst svor emot mina egna handflator. Jag var nog kanske inte redo för det här. Fred hade klivit ur bilen och kommit runt på min sida. Han öppnade den och höll fram ena handen åt mig. "Before you change your mind."
  "I have already cha -"
  "No, Cassie. You need this", sa han och väntade inte längre på mitt initiativ utan tog tag i min vrist och drog enkelt ut en halvt motvillig liten jag. "Some kind of normal", citerade han sedan och stängde bildörren.
  Jag drog in ett djupt andetag, andades ut det igen i form av en hög suck och nickade sedan. "Okay."
  Fred tog sin ena arm runt mina axlar och drog mig tätt intill honom, där jag slingrade min arm runt hans midja i ett tätt grepp, samtidigt som vi började gå över skolgården.
  "Freddie."
  "Yeah?", sa Fred och såg ner på mig, i väntan på att jag skulle säga vad det var jag ville.
  "No", sa jag och skakade på huvudet för att förklara att jag inte hade menat det på det sättet. "It's just, my mom called you Freddie."
  "Oh, you noticed that too?"
  "I didn't think anyone else used that nickname for you", erkände jag och tittade upp på honom under höjda ögonbryn.
  Fred verkade inte ens ha hört vad jag sagt, för han var redan inne på ett annat spår. "I hate when adults call me that. It makes me feel like I look like a ten year old to them", klagade han och jag fnissade lite.
  "I think that in mom's eyes, you are seven", rättade jag honom och han blängde ner på mig, fast med en viss lättnad i blicken också. Förmodligen gillade han att se mig på det här sättet.
  "What did you say?", frågade han hotfullt och flyttade sin hand ner längs min rygg och tryckte lätt in ena fingret i sidan på mig.
  "Seventeeeen!" Jag tryckte mig emot Fred's kropp för att komma undan hans finger, och han slutade snabbt och återvände med armen upp till mina axlar.
  "Just what I thought I heard you say."
  På något sätt lyckades Fred alltid. Med honom kändes det alltid som vanligt. Vad som än hände i båda våra liv så skulle det alltid vara han och jag. Ingenting skulle någonsin kunna ändra på det. Ett leende spred sig på mina läppar och jag lutade huvudet mot Fred samtidigt som jag kramade om hans midja hårdare.
  När vi kom in i skolan och började gå genom den breda, rosa/lila, välbekanta korridoren som ledde till våra skåp var det helt ärligt precis som jag hade tänkt mig. Cirka två veckors frånvaro och en död syrra hade självklart fått folk att snacka, och nu kunde jag både höra och se hur folk viskade, sneglade på oss och vissa till och med fnissade åt skvallret.
  Jag svalde hårt och försökte att ignorera det, och precis i rätt stund kramade Fred beskyddande om mina axlar, vilket faktiskt fick mig att slappna av lite. Så länge han var där bredvid mig skulle det gå bra.
  När vi kom till det stället där korridoren delade sig och ena vägen fortsatte rakt fram medan den andra svängde av tog vi svängen och jag fick då se på en grupp med ungefär fem killar, varav en av de var Nate.
  "Nate is here?"
  Fred följde min blick och skrattade kort. "Strange, I know", höll han med och jag nickade, fortfarande förvånad.
  "Definitely."
  "Fred!", hördes sedan ett rop bakifrån, från en röst som vi båda kände igen. Det hördes tydligt hur klackar slog i golvet när Kate sprang efter oss. "Cassie?!", andades hon förvånat och andfått när hon kom ikapp oss.
  "Yeah, uhm. Hi Kate", sa jag lite besvärat. Jag hade inte pratat med Kate på allt för hände och det var helt och hållet mitt fel.
  "But.. I didn't know you were coming back today", sa hon förvirrat.
  "Nobody really knew", sa jag snabbt och kliade mig besvärat på sidan av halsen. "Look, I'm sorry that I haven't called you back and -"
  "Oh, screw that!", avbröt hon mig snabbt och nästa sekund stod jag med hennes armar hårt lindade runt mig. "I love you so much."
  Jag hade nästan glömt hur tröstande Kate's armar kändes runt min mycket mindre kropp. Genast ångrade jag att jag hade stängt henne ute och att hon förstod precis vad jag behövde - bara en bekräftelse på att hon fanns där istället för en massa ursäkter och medlidande - var så oerhört skönt. "I love you too", mumlade jag när jag knäppte händerna bakom Kate's rygg och envist blinkade bort tårarna som brände under mina ögonlock.
  Gång på gång hela dagen fick jag anstränga mig för hålla tårarna på rätt sida av ögonkanten. Jag tänkte inte bryta ihop redan första dagen, det var ett som var säkert. Viskningarna och blickarna började ta slut vid lunchrasten då alla verkade ha fått nog av att stirra på mig.
  Jag fick i alla fall veta vilka som faktiskt brydde sig om mig, och det var nästan skrattretande hur tjejer kan bete sig. De pratar med en och är ens vän i flera år och när det sedan händer någonting kan de inte ens möta din blick. Ja, det var ungefär så varenda tjej på skolan, utom Kate, reagerade på det hela. Dock hade jag ju aldrig varit jätte tight med någon av de, men ändå.
  Killarna däremot vågade visa sitt stöd, de flesta till och med på en lagom nivå utan en massa: "vad hände?", "mår du bra?", "det måste vara riktigt jobbigt för dig" osv. Istället fick jag flera gånger om höra: "jag beklagar" och "du klarar dig igenom det här". Den som var mest stöttande, efter Kate och Fred, var till min förvåning Nate, som jag inte hade sett sen den dagen på festivalen när Harry nästan flög över honom.

 

 

  När jag, runt 1 tiden på dagen, kom ut från Kemisalen med böckerna i famnen och mobilen i ena handen, ögonen fästa på skärmen, dök Kate upp vid min sida.

  "Okay, we both have almost an hour's break now before cheerpractise, so I thought we could go through some of the steps that you've missed. Frankie is gonna freak out if she has to learn out the steps again, we all had a hard time understanding them."

  Jag låste mobilen och tryckte ner den i jeansfickan innan jag stannade utanför mitt skåp och öppnade det. "I don't know Kate. I'm way too far behind with everything right now. I was actually going to the library", sa jag och stoppade in böckerna innan jag vände mig mot min långa - speciellt nu med klackar - vän.

  Kate tittade på mig med en fundersam blick en liten stund, innan hon stängde mitt skåp och skakade på huvudet. "You are gonna get a headache", konstaterade hon och krokade fast sin arm under min och började gå genom korridoren, mot utgången. "You need some fun. Trust me. It'll only do good."

  Och det gjorde det också. Att komma ut i solen med lätta träningskläder på sig och bara få röra på sig och ha kul med Kate medan hon lärde mig en massa nya steg var bara bra, precis som hon sagt. Vid den tiden att själva träningen började och de andra i gruppen kom hade jag lärt mig stegen hyfsat bra och kunde sedan hänga med på resten utav timmen som vi höll på.

  Det var inte förrän någon gång under de sista 10 minuterna som jag råkade slängde en blick mot parkeringen och genast fastnade med blicken på den svarta bilen som jag mycket väl kände igen. Att den var tom fick mig genast att undra om det verkligen kunde vara Harry's, som jag trodde. Vad skulle han göra på skolan? Jag började genast söka med blicken runt omkring mig och det tog inte länge förrän jag fick sun på Harry.

  Han stod en bra bit ifrån oss med en grå t-shirt, ett par mörka - förmodligen till och med svarta - jeans, armarna korsade över bröstet, en mössa som dolde de flesta av hans bruna lockar och även lämnade hans panna och ögonen helt fria från hår. "What is he doing here?", frågade Kate, som tydligen också fått syn på honom, samtidigt som vi alla fortsatte att ta oss igenom koreografin.

  Hennes ord fick de andra tjejerna att också vände blicken emot Harry's håll och när jag såg på de fick jag genast klart för mig att jag verkligen inte var den enda som tyckte han var väldigt attraktiv - för ja, det tyckte jag ju självklart. Sättet många av de såg på honom störde mig faktiskt mer än det borde, men när jag återvände med blicken mot Harry verkade han knappt medveten om de andras stirrande, för han var fullt upptagen med att iaktta varenda en av mina rörelser.

  "I don't know", sa jag som svar på Kate's fråga och kom på mig själv med att plötsligt känna mig rätt glad. Ett leende var placerat på mina läppar och när vi tog de sista stegen för dagen hade jag hela tiden blicken fäst på Harry, fortfarande lite osäker på vad han gjorde här.


Gud, vad det känns roligt att skriva nu. Vet inte varför - kanske har och göra med de fina kommentarerna som ni skriver - men det har blivit mycket roligare. Har en massa idéer som ska genomföras hädanefter! :D

Kommenterat av My (1D Novell)

åååh fina, fina Harry.
Kan inget annat än att älska denna novell, helt ärligt. Gudash! Älskar Fred och hur hon och hennes mamma kommer varandra närmare, fina, fina dom!
Allt är så underbart, nu måste det verkligen bli hon och Harry!

Svar: Tack tack tack! Du är så underbar My. :D
One D Tales

2013-11-08, 15:56:50
URL/Bloggadress http://novellermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Berättelser om One Direction

Undra vad han gjordedär, han kanske gick dit för att se om hon var i skolan!<3 Jättebra!

Svar: Jadu, det får vi nog snart veta. Tack! ^^
One D Tales

2013-11-08, 16:21:26
URL/Bloggadress http://berattelsermedonedirection.blogg.se
Kommenterat av Bella

Roligt+ideer=det här kan bara sluta bra!!! Du gör också så fina bild-colage (stavning?), de är verkligen jätte fina!! Skriv på nu! ;)

Svar: Ja, jag hoppas verkligen att det blir bra det här! :D Tack ska du ha! Det är kul att pyssla ihop lite passande bilder ibland. :)
One D Tales

2013-11-08, 22:08:16
Kommenterat av sara

SUPERH BRA! :D Kan man få fråga vad du använder för program för att redigera dina välfixade bilder? :)

Svar: TACK! :D Jag brukar oftast använda Picasa för att beskära och lägga effekter på bilderna var för sig först, sedan använder jag pixlr.com för att få ihop de på ett så snyggt sätt som möjligt. Vad roligt att du gillar bilderna. :D
One D Tales

2013-11-09, 17:11:29
Kommenterat av Sandra

nääääääär kommer nästa del???? :D

Svar: Ska försöka slänga upp den imorgon! :D
One D Tales

2013-11-12, 21:08:02
Kommenterat av Olivia

OMG!! Helt perfekt!!! En fråga, läser du After? Liksom världen populäraste One Direction novell? Och den är såklart på engelska om det är så att du inte läser den... Den är lite som din novellen, eller nae kanske inte men Harry är ju lite badboy här men blir snällare runt henne... Men om du inte läser After så MÅSTE du göra det! x

Svar: Tack så hemskt mycket! Och nej, det gör jag inte. För tillfället läser jag ingen fanfic alls typ. Bara en svensk (ibland två). Jag har inte riktigt tid att sätta mig in i någon annan plus att jag inte har hittat någon som jag verkligen fastnat för. Vad handlar After om? Kanske värt att kika på den. ^^
One D Tales

2013-11-12, 23:07:58
Kommenterat av Olivia

Heeej igen! Det är jätte svårt att förklara vad After handlar om men det är i alla fall så bra, som jag skrev innan så är ju Harry badboy och i after är han verkligen elak... After har över 62 miljoner läsare så om du inte tror mig så är det bara fråga en av dom! Haha! Men du kanske förstår att den måste va jätte bra om det är så många som läser den! Om du vill läsa den så är det bara söka på 'After Wattpad' på Google så kommer deb komma upp direkt! Det finns 3 After, Asså på wattpad är det som en bok så att ett kapitel är ju som sidor och så... Du borde läsa den tro mig det kommer förändra hela ditt liv!!! Älskar den enormt mycket läser bara den novellen nu! Sluta läsa alla andra noveller, dock utom din eftersom att din är så himla bra!! Vet inte vad jag ska skriva mer än att du borde läsa den!!!!! Även lite svårt att skriva såhär i en kommentar om du förstår!! Du kommer älska after för det jag alla som läser den och det är ju liksom 62 miljoner som läser den!!

Svar: Jag tror som sagt att jag har börjat läsa den, och eftersom jag tydligen inte fastnade direkt i alla fall, så känner jag mig inte så taggad på att läsa den. Men om jag får tråkigt någon gång och vill läsa ska jag kolla in den. Jag är faktiskt sugen på en bra fanfic att läsa nu, det var så himla längesen jag blev helt fast i någon sist. ^^
One D Tales

2013-11-17, 23:58:55
Kommenterat av Olivia!

Det kan va en aning seg i början men efter ett tag blir man helt fast tro mig du kommer inte att ångra dig!!! <3

Svar: Hehe. Vi får se. :)
One D Tales

2013-11-18, 16:11:57
Kommentera

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: